Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där.
När jag och Nina pratade om Clara och allt det där i vår podcast förra veckan, så sa Nina en sak som jag gått och tänkt på sedan dess.
"Men tänk om hon är som vi var. Att hon haft skitmycket komplex tidigare och äntligen övervunnit dessa och nu ÄNTLIGEN VÅGAR ta en bild på sin rumpa".
Alltså, att det skulle kunna ligga någon slags seger bakom det hela.
Jag och Nina har pratat om samma sak tidigare i podden. Hur vi, som barn, var så otroligt övertygade om vår egen utseendemässiga fulhet att vi istället, båda två, aktivit tänkte att "jag får kompensera fulheten med en fantastisk personlighet istället". Hur vi inte sminkade oss på grund av att vi tänkte att det ändå inte var någon ide, samt i rädslan att någon skulle tänka "gud vad hon gör sig till, stackars henne för det hjälper ju ändå inte".
Båda två har vi också upplevt hur det vände. Hur vi en dag liksom upptäckte (genom bekräftelse från andra, givetvis) att vi inte var så himla fula ändå. Hur vi då plötsligt VÅGADE börja sminka oss, klä oss i noga utvalda kläder och framhäva våra kroppar och utseenden. Kicken i det! Kicken över modet och glädjen över att inse att man hela tiden varit en ful ankunge som faktiskt en dag fick bli lite snygg.
Jag minns hur jag ÄLSKADE mitt utseende. För mig vände det vid 16, när min absoluta drömkille blev kär I MIG! Jag FICK honom, liksom! Och han avgudade marken jag gick på! Alltså KUNDE jag ju inte va så himla FUL ändå! Efter honom kom andra unga män och fyllde upp självförtroendet. Och JAG VET att det är en DÅLIG SORTS självförtroende. JAG VET att den bästa kärleken till sig själv finner man liksom INOM SIG. Men jag är ändå TACKSAM mot många av de unga män som faktiskt, av sitt hjärtas godhet (ja för de gjorde ju det för att vara snälla), gjorde klart för mig att jag var helt jävla grym, både personlighetsmässigt men också fysiskt, så att säga.
Mellan 16 och 20 var min kropp mitt tempel. Jag tyckte att jag var skitsnygg och bara det gjorde nog att jag säkert också var det, för jag bar ju min kropp med stolthet då.
Sedan har jag, precis som min vän Nina, upplevt tillbakagången. Då man upptäckte hur jävla sekundärt ens utseende är. Då man, med den insikten, inte orkade bry sig längre. Då man faktiskt, på riktigt, började älska sig själv och därmed upptäckte att just utseendet inte har något att göra med den RIKTIGA kärleken till sig själv.
Vi slutade sminka oss annat än till fest. Slutade raka benen. Jag är påväg mot fleecetröjor och foppaskor vad gäller kläder och känner inte längre något behov av att framhäva min kropp och mitt utseende på samma sätt. Just därför att det är så himla oviktigt. Inte heller känner jag något behov av att ha en skinande personlighet för att "väga upp" och jag känner överhuvudtaget väldigt lite behov av att bli älskad och omtyckt, annat än av mina närmaste förstås. Ibland skäms min man lite över att jag inte är trevlig. Jag orkar liksom inte göra mig till. Folk får ta mig för vad jag är. Spelar ingen roll vad de tycker. För jag vet ju. Vet att jag mer än duger.
Jag är ju dock inte dum. Jag fattar ju att alla de här olika faserna i livet på något sett har lett mig hit. Och det är just den där "äntligen vågar jag bry mig om mitt utseende"- fasen som jag tycker är intressant, särskilt eftersom jag fått så många kommentarer om Claras MOD och styrka och förebild hit och dit.
Kanske hade jag aldrig nått hit som jag är idag, om jag inte hade haft min "modiga" period. Kanske behöver vi alla en riktigt jävla EGOBOOST i livet då man låter omvärlden bombadera en med bekräftelse. Kanske behöver man VISA UPP SIG riktigt jävla ordentligt, under en period, för att sedan kunna gå vidare.
Jag undrar hur det är för riktigt vackra människor som från att de blir medvetna människor, alltid vetat att de är vackra...Som fått omgivningens bekräftelse från dag ett liksom. Spontant tänker jag att det är svårare för dem att komma vidare...Samtidigt har vi ju en sak gemensamt, både vackra och mindre vackra och det är ju vetskapen om att utsidan ÄR VIKTIG. Det är VIKTIGT och POSITIVT att vara vacker. Vi mindre vackra kämpar hela våra liv mot just den vetskapen, att vi bär HANDIKAPPET att vara mindre vackra. Medan många vackra ju kämpar mot samma sak- HANDIKAPPET att vara vacker. Vilken jävla paradox egentligen! Som ändå grundar sig i samma sak.
Vi måste lära oss att utsidan inte spelar någon roll i det långa loppet.
För mig kom det när jag fick barn. Att jag träffade en man som jag kände mig fullständigt trygg med i alla situationer (även de skitfula, typ, förlossningssituationerna) spelade också in. Faktiskt.
Kanske KAN man inte älska sig själv förrens man ser renaste kärlek strömma ut ur en älskad persons blick..
Kanske KAN man inte älska sig själv förrens man själv är älskad av en person som älskar en ovillkorligt.
Föräldrars kärlek är ovillkorlig, men ju väldigt ofta kantstött efter svek och trauman från barndomen. Alla har vi blivit svikna och traumatiserade av våra föräldrar på något sätt, även om inte alla behöver psykologhjälp vid vuxen ålder sen. Så skadar nog alla föräldrar sina barn på ett eller annat sätt (vilket nog också är nödvändigt).
Och att då träffa en person som liksom älskar en med alla ens fel och brister, som ju faktiskt både barn och partner ofta gör. Det är ju jävligt värdefullt får man säga.
Det visar ju en att det man under en längre tid, långt därinne, misstänkt, stämmer. Att man är bra just så som man är.
Så ja. Det är klart man behöver andra människor för att älska sig själv. Ingen människa är en ö.
Men jag vet i fan... Just den där fysiska bekräftelsen. Tänk om man inte kommer vidare då? Hela världen kryllar ju av människor som liksom stannar i den fasen. Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där.
allting handlar om att vi ska älska dem för att sedan köpa deras grejer
Oh fy fan.
Här är för fan precis huvudet på spiket det jag, på några grusiga omvägar, försökte få sagt vad gäller våra större bloggare i Sverige idag.
Hur vi ba "ooooh, Kissie är ju skitbra för hon tycker att homosexuella ska få gifta sig"! och "ooooh, UnderbaraClara visar ju faktiskt upp hur en NORMAL kvinnokropp kan se ut" (vilket även Lady Dahmer skrev väldigt bra om) och "ooooh, Blondinbella är ju skiiitcoooool som har värsta företagen. Värsta superkvinnan och förebilden".
När allting ju faktiskt egentligen ju handlar om att vi ska älska dem för att sedan köpa deras grejer. Alternativt, fortsätta besöka deras bloggar for ever, vilket ju ofta leder till att bloggarna måste avhumanisera sig själva och ge oss "vad vi vill ha", vilket ofta innebär att fortsätta bära upp sådant som många gånger är destruktivt (tex då, att skapa ouppnåeliga ideal som vi facineras av och vill ha mer av och därför ständigt måste återkomma till).
Och jag vet att gränsdragningen är svår. Hur fan ska kvinnor tjäna pengar då? Och så klassiskern: det är så typiskt att vara kvinnor läggs med det där ANSVARSOKET på axlarna. Det kan man ju fundera över.
Men JAG tänker att det MÅSTE finnas sätt att tjäna pengar på, UTAN att upprätthålla de fulaste delarna av patriarkat och kapitalism...
Den sämsta dagen
Det brukar ju vara så (för mig) att har man haft en riktigt bra dag så blir dagen efter riktigt jävla dålig.
Det kommer den här dagen att bli. Jag känner det ut i varje cell. Den har i alla fall börjat för jävla dåligt.
Det är soligt och varmt. Något som jag aldrig riktigt har tyckt om. Om man känner sig lite nere så blir det ju tusen gånger värre när det är soligt och varmt.
Grälade med barnen imorse. Det var jag som var dum. För jag var trött och sur. När jag frågade om jag skulle hämta dem tidigare idag tackade de enhälligt nej. Och det kan man ju förstå. Vem fan vill va med en sur mamjävel när man istället kan omhändertagas av massa ljuvliga, SNÄLLA, pedagoger?
Känner mig ensam och jävlig. Känns som att jag har noll kompisar, fast jag ju,logiskt sett, vet att det inte stämmer. Men nu står vi inför en helg med noll saker inbokade. Ingen grillning. Ingen att gå på Kneippbyn med. Inga kompisar åt barnen. Ingen kompis åt mig. Jag är så ensam i min sadel helt enkelt. Ingen häst har jag heller.
Har gått runt i min stadsdel nu på morgonen och lyssnat på Jävligt Sorglig Musik.
Jag längtar tills sommaren börjar på riktigt. Då kommer det vara vänner och syskon och släkt och tältning och så jävla mycket härligt hela tiden.
Men idag. Idag är min själ mörk. Och jag ska omfamna det och lyssna på Broder Daniel hela jävla dagen.
bästa dagen
Helvete vad trött jag är. För första gången känner jag att min trötthet eventuellt kan hänga ihop med mitt havandeskap. Är så jävla slut.
Läste igår att bebisen, i vecka tolv, är ungefär lika stor som en knuten mansnäve. Såg att det har börjat puta lite smått nu, men det är lååååååångt kvar innan det kommer att synas. Har man en kagge innan brukar det ju ta ett tag (förutom för Blondinbella som ju hade värsta bebisbulan redan i v 12).
Har haft bästa dagen, hur som helst.
Ungarna och jag cyklade till förskolan. Det har vi gjort de senaste veckorna och det är kanske det bästa jag börjat med på mycket länge. Annars brukar jag gå när de cyklar (det har känts tryggast så, att åtminstone en av oss har fötterna tryggt på jorden så att säga..)men nu har jag också börjat cykla. På vägen TILL förskolan tar vi det lugnt. Jag måste vara högljudd och lite sträng eftersom det är flera övergångsställen att ta oss över. Men det är mysigt ändå. Det bästa är hemvägen. När vi tagit oss över alla övergångsställen och når den långa skogsvägen så brassar vi. NU KÖR VI FORT SOM SAAAATAAAAAN, skriker vi och så cyklar de det fortaste de kan ända hem. Jag cyklar efter och håller koll men kan cykla rätt fort jag också för satan vad de kan trampa nu alltså! Vi tjoar och tjuter av farten och de trampar så fötterna nästan glöder. Sen vilar vi oss i trädgårn en stund när vi kommit hem.
Efter att jag lämnat barnen gick jag till min brorsa och vi körde de 5 milen ut till morsan. Stannade och köpte prinstårta. Jag hade plockat liljekonvaljer och brorsan hade köpt öronhängen och så åkte vi ut och firade mors dag i efterskott eftersom morsan var bortrest i söndags.
Det var mycket länge sen vi var tillsammans bara vid tre. Senaste gången troligen 2010 när jag gifte mig och morsan och brorsan tog med mig till Stockholm där vi bodde på hotell i två nätter och gjorde mysiga saker.
Vår farsa dog när vi var 14 och 15 så det är liksom de som är Familjen, plus mammas sambo, men han jobbade idag.
Vi har ätit, suttit på altanen, gjort en liten utflykt och sett hur arbetet fortskrider hos Ulrika och sen brassade jag och brorsan tillbaka in till stan igen. Min bror lyssnar uteslutande på musik från 90talet så nu har jag diverse slagdängor i skallen efter våra två bilresor idag. DR JONES JONES, CALLING DR JONES DR JONES DR JONES GET UP NOW.
Brosan och jag
Sen var det direkt till förskolan och årets arbetsochgrilldag där. Jag städade ett förråd tillsammans med en av pedagogerna. Det var hitt sum i helvite och jag höll på att stupa tillslut.
På kvällen grillade vi allihopa och satt och snackade skit. Ungarna har alltså vart på förskolan mellan 09 och 18.30 idag. De stupade vid 20.00.
Ni som läser här och gillar det får gärna prenumerera på bloggen via bloglovin . Ni är väldigt många nya och om det är nått ni undrar så är det ju bara att fråga. Det känns så konstigt om jag skulle skriva någon slags presentation här efter typ 10 år som bloggare... Eller ska jag göra det tycker ni?
Puss på er
Yohio
Lilla Yohio.
Mitt barn älskar Yohio. Hon kan kolla på hans bidrag i Melodifestivalen om och om igen och hon facineras av hans rosa hår och feminina sätt. Jag tror att hans anspelning på femininitet bättrar på hennes självkänsla. En kille som VILL vara som och se ut som en TJEJ! För killarna i hennes egen ålder är det DEN STÖRSTA SKAMMEN att tas för en tjej. Att erkänna att man gillar nån TJEJGREJ. TJEJGREJER och TJEJER I ALLMÄNHET är SKITTÖNTIGA enligt killarna på hennes förskola. Och så kommer Yohio och är jättecool och vågar va annorlunda och ser ut som en tjej!
Mitt enda problem med Yohio är attityden. Yohio ler nästan aldrig. Det känns lite som att han ständigt måste kompensera sitt feminina utseende med en stenhård attityd. Som att han ändå måste bevisa att han verkligen ÄR MAN. Eller? Är det bara jag som får de vibbarna? Vilka känslor har ni kring Yohio? Då främst som förebild för barn.
Jag bara undrar varför kvinnor ALLTID måste framställas på samma sätt?
Genusfotograften är en person som jag gillar. Hen (jag vet ärligt inte vilket kön hen har) har uppmärksammat mig på en hel del via sin blogg. Jag gillar att hen visar på rakt självklara grejer, som man själv svurit över, men även små subtila detaljer, som jag aldrig själv skulle ha tänkt på.
Det här med att fotografera kvinnor ovanifrån tex.
Min vinjettbild i tidningen är fotad ovanifrån. Den manliga fotografen insisterade dock först på att få fota mig nerifrån, för att få till det där MAKTperspektivet (han är verkligen en underbara både människa och fotograf- Tommy Söderlund), men när jag såg bilderna fick jag tyvärr bestämma om.
Jag är ju skitstor. Nästan 180 lång. Bredaxlad, bredrövad, stor i allt. Att ta foton på mig nerifrån är som att...ja...Det blir inte något jag kan stå ut med att glo på i tidningen varje vecka i alla fall.
Inför fotandet av den senaste bilden hade jag ett linne på under klänningen, för jag visste att urringningen kunde "hala ner" så att säga. Tyvärr halade det hela ner ändå och mina tuttar blev synliga på alla bilder. Då sa Tommy "ja men du är ju en kvinna, kvinnor har bröst, inte är det något du ska behöva dölja". Och det har han ju rätt i.
Jahaaaaaa, hur tänker hon HÄR nu då, undrar ni, som de senaste dagarna fått uppfattningen om att jag i princip vill att alla kvinnor ska klä sig i burka. DUBBELMORAAAAAAL skriker ni kollektivt framför era datorer nu.
Men jag tänker att det finns skillnader. Ganska uppenbara sådana. Surfar man runt hos Genusfotograften blir man verkligen medveten om att man kan framställa människor på olika sätt via bilder.
I Martina Haags bok "Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) finns den här bilden:
Här har man alltså valt att skära bort delar av Martinas huvud för att även få plats med Brösten. JA. Det är en fin bild. JA. Martina Haag är en kvinna och kvinnor HAR bröst, precis som fotograften sa till mig. MEN, det finns en skillnad på bilderna. Hade min bild sett ut som Martina Haags hade den sett ut såhär:
Och jag vet att bilden är liten (har ingen större) men ser ni skillnanden mot bilden i det förra inlägget? Nu är jag ett kapat huvud och ett par bröst. Brösten är framträdande på ett helt nytt sätt. Kan ni också se det?
Genusfotografen har faktiskt skrivit ett inlägg om ansiktslösa rumpor som jag tyckte var intressant. Där hänvisar hen även till en artikel om en undersökning kring det här med hur kvinnor ses som Kroppsdelar snarare än som hela kroppar/individer.
När man är feminist har man oftast tänkt väldigt mycket på såna här saker. Hur kvinnor framställs i media av ofta manliga fotografer. Hur vi kvinnor matas med en bild av kvinnokroppen via dessa bilder. Genusfotografen gör det så himla uppenbart HUR vi framställs, ofta som objekt. Ofta som små. Ofta som väna och milda.
Och det är därför jag tycker det är så sorgesamt att när sedan bloggar slår skitstort och kvinnor äntligen har en chans att ändra på den bilden och så gör man inte det, utan man fortsätter att mata samma ideal, samma objektifiering, men nu av oss själva, helt jäkla frivilligt.
Jag tänker att via bloggarna har vi ju äntligen chansen att ändra på saker och ting.
Något väldigt sällsynt när det gäller hur kvinnor framställs på bild är ju tex humor. Lady Dahmer gör var hon kan för att ändra på detta, senast via sin bild "penntricket".
Nina kör mycket med "den nakna sanningen", mycket osminkat, ostylat och roliga bilder med rörlighet i. Nina är fotograf.
Fanny, som fotar mycket, tar ofta annorlunda, lite konstnärliga självporträtt
Schmenus kör oretuscherat, vardag, osminkat.
Jag menar inte att ALLA MÅSTE göra likadant. Men jag har svårt att förstå varför inte fler hänger på... Jag har svårt att förstå varför man VILL posta BARA vackra bilder på sig själv. Varför man VILL lägga upp en närbild på sin rumpa i supertighta jeansshorts. Varför VILL posta redigerade bilder på sig själv där man ligger uthälld i en solstol i en minimal bikini. Och jag har svårt att förstå varför man BARA vill visa det. Varför man ALDRIG vill visa någonting annat.
Vad är det man vill nå? Vad är det man vill åt?
Många har skrivit att det väl är jättehärligt att alla de här kvinnorna VILL VISA UPP SIG. Att de, genom att visa upp sig, även visar att de är STOLTA över sina kroppar. Men om det är så, varför har vi då i alla år kritiserat kvinnorna som valt att vika ut sig? De smala modellerna som pryder våra offentliga rum? Gäller inte samma sak för dem? Här kommer ju ansvarsfrågan in i bilden igen. Många menar att företagen naturligtvis måste ta ansvar, medan "småföretagarna", dvs bloggarna, inte ska behöva ta samma ansvar. Men när bloggarna är större än tidningarna? När tjejtidningar väljer att använda sig av kända bloggare framför modeller i sina modereportage på grund av att bloggarna för länge sedan gått om modellerna i popularitet?
JAG TYCKER att det är orimligt. Orimligt att "de stackars bloggarna" inte ska behöva ta ansvar.
EN GÅNG, vill jag, i ett blogginlägg, göra lite som Schmenus gjorde med sin rumpa. Som en kontrast till alla de där stora bloggarna med de vackra, smala, vältränade kropparna, ville jag lägga ut en bild på min kropp. Lite dallrig , rund och mjuk. Jag ville visa på ETT ANNAT SÄTT, precis som många av er har hyllat UnderbaraClara för att göra.
När jag visade bilderna som jag tänkte lägga upp, för min man, blev han frågande. Hur tänkte jag? Fattade jag inte att det skulle kunna finnas människor som skulle kunna få ångest av MIN kropp? Han frågade vad jag egentligen hade för syn på min egen kropp? Och han frågade om jag inte hade tänkt på att jag via min blogg faktiskt också skapar ett ideal?
Jag vet att det finns mycket att fundera kring angående det här. Nina vill, via en bild, illustrera att det är sommar och att hon ligger i poolen genom att ta en bild på sin bikiniklädda kropp. Hur tar man en bild på en kvinnokropp utan att objektifiera den? Ska man ALDRIG visa upp sin kropp? Måste alla bilder vara "fula"?Vilka signaler skickar vi ut till våra döttrar när vi "gömmer undan" kroppen.
Men vi ska ju inte gömma undan våra kroppar! Det enda jag vill att man ska göra, är att tänka på hur man framställer sig själv, både skriftligt och bildligt. Vara medveten om att det finns andra sätt. Fundera kring vilken bild man VILL ge och VARFÖR. Jag menar heller inte att vi ALDRIG ska framställa oss som VACKRA. Jag bara undrar varför kvinnor ALLTID måste framställas på samma sätt?
Och så en sak till. När vi fortsätter att mata på med perfekta, redigerade bilder på oss själva och våra liv, kan vi då SAMTIDIGT kämpa för ett sundare kvinnokroppsideal? Är vägen till ett sundare kvinnokroppsideal att FORTSÄTTA objektifiera kvinnokroppar, men då istället "normala" sådana, eller kan ett alternativ vara att sluta objektifiera kvinnor helt?
Och förlåt, men jag kan inte hålla mig. Ta gärna en titt på de här två bilderna. Fundera över dem. Fundera över vilket samhälle vi skulle ha om kvinnor porträtterade sig själva lite mer såhär:
Sedan kan ni fundera vilket samhälle vi får när kvinnor ständigt porträtterar sig såhär:
Lika, men ändå så olika? På vilka sätt? Vilka signaler skickar kvinnan på den första bilden ut? Vilka signaler skickar kvinnan på den andra bilden ut?
det här med brösten..
Någon påpekade att jag eventuellt inte borde ha mage att kritisera stora bloggare för att de lägger ut bilder på sina kroppar med tanke på att det syns att jag har bröst på min vinjettbild i Gotlands tidningar / helagotland.se
Jag tänker att det finns en viss skillnad...
Jag tänker att om jag hade tänkt som vissa större bloggare så hade min vinjettbild sett ut typ mer såhär:
Frågan är nu: förstår ni poängen eller behöver jag vara övertydlig?
Min Mors Dag
Min mors dag. En fin dag. En dag för mig. Mor. Till två. Snart till tre.
Jag blev väckt med paket och blommor på sängen.
Fick en statyett av Jungfru Maria som jag hade önskat mig samt en vacker kruka.
Vid frukostbordet fick jag kill på båda armarna av båda barnen, coca cola light och annan lyx!
Eftersom det var min dag fick jag bestämma vad vi skulle göra. Jag bestämde att vi skulle Ut I Naturen. Tyvärr ösregnade det större del av dagen, men en kortis på vår favoritplats hann vi med i alla fall. Ingen fick klaga och om man ändå behövde göra det fick man göra det endast till den ljuva fadern denna dag.
Sen åt vi glass och gick på loppis. Eftermiddan och kvällen spenderades vid svärisarna som bjöd på resturang. Jag fick rödspätta med potatis och remouladsås. Satan i helvite vad det var gott!
Nu luktar det både syren och liljekonvalj hos oss.
efter första aurorasamtalet
I fredags var jag då på Det Första aurorasamtalet inför det snittet som jag önskar mig i december.
Jag har ju redan berättat att barnmorskan jag har fått den här gången är helt jävla grym? Hon är lugn som en ko, vän som en huldra och är bara MED MIG hela tiden. Gav mig tips på hur jag skulle framhålla att jag vill ha snitt. Sa att mitt BMI är HEEEEELT OKEJ och så har hon ett kors runt halsen. Hon har Jesus med sig vart hon går tror jag. Jag älskar fan det.
Mycket av mina tidigare problem med mödravården har ju vart att jag känt mig illa bemött. Att det tagits beslut över mitt huvud, att man inte lyssnat på mig och att man avfärdat mina krämpor och fysiska problem som heeeeeelt natuuuurliga och gett mig töntiga tips på bot. Samma sak vid förlossningarna. Dåligt bemötande. Barska toner. Ingen glädje, inga komplimanger för väl utfört arbete (inte ens när jag födde vaginalt), inget pepp. Bara "ja det här var ju det mest onödiga snittet vi någonsin gjort". Mmm okej, förlåt så mycket.
Jag har skrivit mycket om allt det här, både i krönikor och på bloggen och så har jag pratat om det i podden. I samband med p-pilleruppropet som jag och Nina startade i januari kastade jag en och annan känga mot barnmorskor som grupp och jag har, via omvägar, hört att jag är ganska omtalad och ganska illa omtyckt nere på förlossning och gyn. Så det har ju känts lite motigt det här och jag har förståss varit lite nervös nu när det blev dags för mig att hänga regelbundet där igen.
Men nu jävlar har de dragit på det tunga artilleriet, känns det som. Troligtvis har det att göra med att jag är 28 år och att det är det 3 barnet jag väntar. Jag borde rimligtvis kunna mina saker nu och det gör jag ju också. De har större förtroende för mig, vilket är ganska orimligt för en bra morsa har var varit sedan första stund, även när jag var 22.
Sedan kan det ju vara så att de har läst också. Och är lite räddhågsna. Eller känner att de verkligen VILL ge mig en fin upplevelse den här gången.
Och de är ju på god väg.
Träffade en fin barnmorska i fredags som jag aldrig träffat förut. Jag sa direkt att det kändes som att det skulle bli svårt för mig att vara öppen i det här samtalet eftersom jag vet att minsta lilla skulle kunna användas emot mig. Hon sa då att det behövde jag inte oroa mig för. Hennes uppgift var att lyssna på mig och titta efter eventuella "fönster". Sätt att "laga" skräcken som jag känner inför att föda, men för den sakens skull inte försöka övertala mig.
Så jag drog igång och efter en halvtimme ungefär sa hon att det inte fanns några fönster. Hon kände inte att det var nödvändigt att dra igång någon form av kbt eller annan "övertalning" eftersom jag var så säker på min sak, har erfarenhet och visste vad jag ville.
Då kunde jag slappna av och vi pratade mer fritt. Jag berättade om ångesten jag känner bara av att vara på sjukhuset. Min pappa dog på en avdelning inte alls långt ifrån förlossningen som jag tvingades passera påväg till samtalet vilket bara det fyllde mig med ett sådant obehag att jag ville vända direkt.
Jag pratade om hur jag faktiskt vill sätta MIG SJÄLV före barnet när det kommer till förlossningen och fundera kring hur vida det gör mig till en dålig mamma eller ej.
Jag berättade såklart om de tidigare förlossningar, särskilt den första då, som traumatiserade mig ganska rejält får man säga. Jag har blivit så smärträdd efter det att jag helt plötsligt blev tvungen att söka specialisttandvård hos en tandläkare specialliserad på tandläkarskräck (har aldrig haft tandläkar skräck tidigare) och jag har inte lämnat cellprov sedan 2010. Jag har större problem med min diabetes nu eftersom nålarna skrämmer mig. Ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet.
Jag berättade om skadorna som ännu kan spricka upp ibland när jag är i samlagssituation och så berättade jag såklart hela min och min mans historia, vilken gjorde henne hänförd (den berättelsen har ofta den inverkan på folk..).
Vi bestämde att vi skulle ses en gång till efter sommaren, mest bara för att prata mer om pappa och om smärträdslan som jag naturligtvis vill bli av med någon gång. Men jag vill ändå ha snitt.
Jag kände stort förtroende för henne och det kändes verkligen som att jag blev lyssnad på. Inte ifrågasatt. Allting kändes så jävla mjukt och fint.
Fortsätter de såhär så har de mig snart i sitt garn alltså.
En stor anledning till att jag själv är mildare till mods denna gång beror såklart också på att jag inte mår särskilt dåligt i min dräktighet, än så länge. Det är en sådan glädje att få göra det att jag känner att jag älskar alla. Jag älskar min omvärld och tackar Jesus Kristus för att jag eventuellt kommer att få uppleva ett lyckligt havandeskap. I alla fall slippa de värsta grejerna. Som magkatarr och spyor till 7 månaden tex.
Men det är ju ändå segt att vänta får man säga. Helvete vad jag längtar tills hen kommer. Lilla BoEve.
krönika
Den handlar om vår misär till trädgård.
"Gräset är nyklippt och det doftar härligt. Vissa gräspartier i trädgården har paret dock valt att låta växa fritt.
– Ja jag körde ju sönder gräsklipparhelvetet när jag skulle klippa årets första omgång i helgen, väser Jenny sammanbitet."
autobahn
Lady Dahmer och Cissi Wallin pratar om det där med lust och som vanligt älskar jag när LD vänder på steken och skriver
"för i vår iver att hävda kvinnors rätt till lust så har kvinnors olust kommit att skambeläggas och misstänkliggöras. Vi ska lagas. Det är nåt fel om man inte känner lust menar man. Det är nåt fel, nåt som ska lagas, nåt som beror på nånting som måste redas ut och fixas till för ALLA ska tamejfan ha ett sunt och aktivt sexliv för annars är nåt fel fel fel och här blir jag ganska trött för jag har burit med mig så himla mycket ångest kring min egen sexuella lust, eller brist på den emellanåt."
Det är så jävla grymt skrivet och smart tänkt att ingenting behöver tilläggas.
Jag har flera kompisar (många!) som lider av Noll Sexlust. Som "husfridsknullar" och undrar vad det är för fel på dem.
LD har så rätt så rätt när hon menar att det kanske inte behöver vara något fel alls. Det bara är så och det måste få vara okej och det är ju självklart så.
Men jag tänker ändå på en grej..
Det KAN ju EVENTUELLT vara så att det är MÄNNEN det är fel på (därmed inte sagt att något måste vara FEL)!
Lyhördhet är liksom inte en särskilt utbredd egenskap bland män. Många män SUGER på lyhördhet.
Och det är inte kvinnornas fel. Det är- ÅTERIGEN- männen som behöver jobba på sitt sätt att ha sex. Männen som har ett problem som de skulle behöva lösa.
En grej som både jag och min man har märkt av är det här med den ljudlösa pressen. Alltså, när den ena ANTYDER, att den är sugen. Den kanske tänder ljus, frågar om den ska massera, eller börjar "provsmeka" den andre lite försiktigt och tänker att "nu är jag en jättemysig partner här som utstrålar respekt och romantik) Och den andre vill inte såra, vilket leder till att man ställs inför två val:
1. Att husfridsligga
2. Att säga nej tack och eventuellt såra den andre.
Därför jobbar vi med Öppen Kommunikation i det här äktenskapet. Här spelas inga spel, inga små romantiska antydningar, utan raka puckar.
- Jag är knullsugen, är du?
Och så får man ju PRATA med varandra och när man gör det så fattar man att man KAN säga nej utan att såra skiten ur den andre.
Svårare än så behöver det inte vara. Och jag tycker det är ett jävligt bra tips om man vet med sig att man är en person (tex man) som har lite svårt för det här med lyhördhet och att läsa andras signaler. FRÅGA RAKT UT och gör även klart för din partner att du INTE blir sårad om hen säger nej! Och lägg ner med det där ljudlösa kravställandet!
Jag tycker det är så jävla intressant med knulleri eftersom ens sexualitet hela tiden är i förändring. Den hänger ju på en som människa liksom. När man är i PAR med EN annan är det också väldigt intressant kan jag tycka och jag minns hur stressad jag kunde vara i början av det här MittLängstaFörhållande när man var i de där första svackorna och liksom inte hade lärt sig att det ju kommer och går. Ibland är man skitsugen, ibland vill man inte alls. Ibland vill man bara ligga och skava lite slött och ibland vill man...göra andra saker..
En grej som jag tycker är viktig när det gäller knullade är att inte ta det så jävla seriöst. Det ska liksom va ROLIGT att knulla. Och är man inte så jävla högtidlig och ser så himla seriöst på det så banar det ju för en öppen kommunikation kring det hela. Man MÅSTE prata om det! Det dödar ingenting, tro mig!
Och så en sista sak: det ÄR inte konstigt att inte vilja knulla. Och man ska inte knulla om man inte vill det. FRAMFÖR ALLT ska man inte knulla med någon förrens man kollat av att hen är till 100% med på det!!!!
Amen
Ps. Varje gång jag TÄNKER på sex så tänker jag på min moster. Hon var/ är en ung och cool moster som gjorde det här med sex så otroligt icke tabubelagt för oss kusiner då hon pratade om sex, hångel och petting med oss när vi var i den perioden i våra liv då vi behövde prata om det.
Hon lärde oss att trä på kondomer på gurkor och förklarade att så fort man blivit av med oskulden bara, så skulle det liksom lossna.
- När autobahn är öppen är det bare å köre! som hon glatt skanderade under en av våra många bilutflykter.
Hon kallade alltså fittan för autobahn, En bred jävla motorväg fylld av trafik! Vad jag älskar henne för den avslappnade syn på sex och lust som hon förmedlade till oss, mycket via humor ds.
Avsnitt 20 (röv och sommarpodden)
HÄR har ni äntligen veckans avsnitt av Gotlandstrosorna! Det blev vissa tekniska problem till en början, men sedan löste det sig.
Den här veckan pratar vi om två saker
1. Sommarstämning och bröllopstider. Vi berättar om våra bröllop. Här kan man eventuellt få skratta en del.
2. UnderbaraClara och röven.
Nina skrev ett inlägg i debatten som ni kan hitta här.
Nu tar vi pause över sommaren men återkommer givetvis i höst, men både pod och andra spännande grejer. Ni har INTE sett det sista av Gotlandstrosorna!
Intör det 1:a aurorasamtalet
I eftermiddag ska jag på mitt första aurorasamtal inför kejsarsnittet som jag önskar mig i december.
Min man ska inte gå med den här första gången utan jag ska gå själv. Prata med en barnmorska jag inte tror att jag har träffat förut.
Det känns...lite onödigt eftersom jag ju vet att jag inte kommer att kunna dela med mig helhjärtat av mina funderingar och tankar, eftersom jag känner att jag måste vara stenhård och inte tveka på rösten en sekund, för annars riskerar jag ju att INTE få snitt.
Målet med samtalen är ju för MIG att de ska inse att kejsarsnitt, för min del, är fullständigt nödvändigt. Det finns inga alternativ liksom, för MIG. Och det måste ju jag förmedla.
Dock vet jag ju att målet med samtalet för DEM är att hitta svagheter i mitt resonemang så att DE ska kunna övergå min önskan och "döma" mig till vaginal förlossning..Eller, hitta svagheter i mitt resonemang och på så sätt kunna övertala mig till vaginal förlossning.
Jag har gått på aurorasamtal förut, efter min vaginala förlossning. ETT samtal fick jag då, med barnmorskan som hade förlöst mig, så jag kunde ju på inget sätt framföra min kritik eftersom jag var rädd att såra henne, plus att jag var 22 år och nyförlöst då. Hormonell så att säga. Det samtalet ledde ju till ingenting. Jag var lite smärträdd när jag gick därifrån som när jag kom. Men det är klart, då hade de ju ingenting att sträva mot. Inget kejsarsnitt att försöka undvika. Då var skadan (för min del) redan skedd så att säga.
Idag lär det bli lite mer anlägeläget från deras sida och lite mer hårt från min sida. Skriver om hur det gick ikväll.
springtävling
Hade en så jävla fin dag och kväll igår.
Förskolan hade stängt så ungarna var hemma. På förmiddan duschade vi och hängde på deras splitternya rum.
På eftermiddan kom deras bästekompisar hit och lekte. De har sån fin harmoni i sin lilla grupp, även om de, just igår, var lite trötta alla 4.
Till middan kom deras föräldrar och vi grillade och slängde i oss en jävligt god middag.
På kvällen var det ett maratonlopp nere på strandpromenaden. Där fick även barnen springa ett lopp på 450 meter, snitslad bana, med högtalarröst som räknade ner, samt läste upp alla namnen utefter att de sprang i mål och allt.
Vi var tre familjer vars barn alla går på samma förskola och våra barn fick starta samtidigt. Och det som hände var så himla fint.
Minstingen Theo, 2,5 år, kom såklart genast på efterkälken. Vår yngsta stannade till och vände sig om för att se vart han blev av. De är lite kompisar. Då kom hon också efter de tre stora, samt sin bästekompis som kutade vidare med storesyrrorna. Längre och längre efter, kom hon. Min man sprang för att kolla till henne, medan vi andra hejade barnen i mål. Vår äldsta kom först i mål. När jag såg henne springa fem meter framför de andra, såg jag någonting som jag aldrig sett hos mig själv. Jag såg hur det brann av NU JÄVLAR SKA JAG VINNA i hennes blick. JÄVLAR I HELVETE vad hon bara skulle vinna! Jag blev alldeles facinerad av det och deras målgång blev lite problematiskt för mig då jag dels kände att jag ville hylla och uppmuntra hennes KÄMPARGLÖD, samtidigt som jag inte ville att de andra skulle känna att de inte också var vinnare, för det var de ju allihopa.
Hur tänker ni kring det där, med barn och tävlande?
Jag tänker att en kämparglöd, en vilja att prestera och en vilja att vara BÄST ju kan ta människor långt. Har man inte det så kommer man ofta inte heller särskilt långt. Att vilja VINNA är ju också att ha en tro på sig själv att man faktiskt kan klara det. Och jag är ganska säker på att det inte hade förstört henne om hon inte kommit först heller. Då hade hon nog bara tänkt att "jag vinner nästa gång". Känns som att hon blivit en ganska cool mix av mig och min man. Jag tävlar inte, liksom. Jag har ingen kämparglöd och jag tror aldrig att jag kan vinna
någonting. Min man vill helst vara bäst på allt, men går för den sakens skull inte under om han inte är det.
Vår yngsta kom som sagt på efterkälken. Min man berättade senare hur hon lyst upp när han kommit fram till henne. Hur hon varit nära gråten och känt sig osäker på vart hon skulle springa när hon blivit ensam. Han hade tagit henne i handen och visat vägen, men på sluttampen fick hon springa själv i mål. Vi stod och hurrade och skallade så högt vi bara kunde. Senare konstaterade hon att hon kommit sist. Mesmorsa som jag är babblade jag på om att "nej då, alla är ni vinnare i era egna lopp", men då spände hon ögonen i mig och väste "nej mamma, jag kom faktiskt sist. Jag ville hjälpa Theo och då kom jag sist. Sen kom jag vilse. Pappa hjälpte mig. Jag kom sist". Inget mer med det. Ingen direkt värdering i det. Det var snarare jag som lade värderingen i det. Hon strålade när hon sprang i mål, stolt över att ha klarat det, trots motgångar. Och så kommer jag och flummar om "vinnare i egna lopp".
Själv hatade jag att tävla som barn, av två anledningar:
1. Jag var väldigt ofta sämst. Det är inte kul. Jag hade heller absolut aldrig tron på mig själv att jag skulle kunna klara av någonting i idrott/sport/tävlingssammanhang
2. Jag tog det väldigt hårt när jag kom sist. Jag var helt enkelt en dålig förlorare som inte kunde gilla mig själv när jag kom sist.
Och därför blev jag så glad igår, eftersom det verkar som att barnen, hittills, har lyckats undkomma mina egna besvär med tävlande som barn.
Sen lekte vi på stranden en stund, i solnedgången, innan vi åkte hem och hoppade i säng.
Visbys strandpromenad alltså. Jävligt svårslagen.
om förändring
Naturligtvis finns det klara poänger med Ninas text om att det är strukturerna vi måste kritisera och jobba med istället för att anklaga privatpersoner.
Men såklart är jag inte helt med på tåget.
Hade LadyDahmer aldrig gjort det valet hon gjorde, när hon beslöt sig för att helt strunta i träning och skönhet på sin blogg, så hade jag aldrig skrivit inlägget om UnderbaraClara.
MEN. När Lady Dahmer tog sitt beslut, så visade hon att det faktiskt GÅR att driva en blogg, framgångsrikt, utan träningsbiten.
Det var inte något kollektiv som tog LD´s beslut. Det var EN PERSON, som tog det första steget mot det som eventuellt kan sprida sig vidare och leda till en större förändring.
Nina kritiserade själv, för några år sedan, föräldrar som sätter sina barn tidigt på dagis istället för att skära ner på andra saker och på så sätt få råd att ha barnen hemma längre.
Då var jag JÄTTE JÄTTE ARG på Nina. För jag kände mig träffad. Jag tyckte då att hon skulle skriva om KOLLEKTIVET. Klaga på strukturer och pressa på om lagförändringar istället.
MEN. Jag blev ju så upprörd för att jag kände mig träffad. För att jag innerst inne visste att jag hade gjort fel. Precis som jag tror att många av er känner när ni delar med er av era vikt och träningsframgångar i bloggar och övriga sociala medier.
OCH. Tillslut gav jag Nina rätt. Det spelar ingen roll hur man lagstadgar kring föräldraledighet, de flesta av oss (i medelklassen) HAR faktiskt möjlighet att vara hemma med våra barn under de två första åren, liksom vi alla har möjlighet att dela jämlikt på dagarna med våra partners, om vi bara vill.
Men det är såklart skitjobbigt att tänka och istället vill vi att STATEN tar hand om det.
JAG insåg då att JAG hade haft fel och inför nästa barn har vi bestämt oss för att försöka ha det hemma tills det fyller minst 2 år, för att vi tror att vi kan (ensamstående, låginkomsttagare, arbetslösa osv har och hade inte heller när Nina skrev om saken, med detta att göra utan det rör främst familjer i medelklassen som faktiskt skulle kunna)
Jag tycker det är samma sak med röven. Visst kan vi prata fint om strukturer om gör att vi kvinnor har otroliga behov av att visa upp våra kroppar och få beröm och bekräftelse för dessa, men ursäkta mig, hur mycket har PRAT lett till genom årens lopp? Förändring på riktigt, det sker genom handling.
Lady Dahmer handlade. Och ärligt. Mitt inlägg hade ALDRIG nått så långt som det gjorde om jag hade skrivit helt flummigt om "strukturer".
Ja, jag var hård i min ton mot UnderbaraClara. Jag borde ha tänkt på att mitt lilla lilla inlägg skulle kunna spridas och bli gigantiskt. Det gjorde jag tyvärr inte. Hade jag vetat det hade jag nog formulerat mig på ett vänligare sätt.
(Att flera stora bloggare blivit enormt mycket bättre på att länka har förresten också en del att göra med att, bland andra, jag lyfte den (otroligt känsliga) frågan för drygt ett år sedan, vilken också fick schvung och blev en snackis. Inte heller då var det särskilt blida ord jag använde mig av.)
Men jag hade ändå använt UnderbaraClaras namn. Liksom jag använder mig av Blondinbellas när hon, tex, gjort klumpiga uttalanden om transexuella som grupp, eller om det är något hos Lady Dahmer som jag vill motsätta mig.
Visst kan vi snacka strukturer tills vi kräks. Med förändringen sker när vi GÖR, inte sällan efter att ha blivit påminda om att förändring behövs.
målbilden
Nu är vi klara med ungarnas rum!
Totalt jävla panka är vi, trots att det enda vi köpt i möbelväg är en säng. Det blev ingen solresa. Det blev två barnrum istället. Vilket känns bra. Än så länge. Men i december kommer nästa unge och till hen har vi inget rum. Hen måste sova i vårt rum tills hen blir typ 2 år. Vi har aldrig jobbat så, med tidigare barn. Båda har tidigt fått egna rum, helt enkelt för att jag blir för stressad av att ha sovande barn i mitt rum. Tänk om de vaknar när jag kommer och lägger mig! Precis när jag själv vill sova! Så vaknar de! Och det här med knullandet. Tänk om de vaknar när man precis ska till och, ja ni vet det där som ingen skriver om fast det också är så hiiiiimla naturligt...
Decemberbarnet (vi kan kalla hen för Jesus) kommer dock att få stå ut! Jag kommer också att få stå ut!
Och jag tänker att man kanske ändå inte är så jäkla knullsugen när man har tre barn? Eller? Någon med erfarenhet som kan uttala sig?
Det kan nog va en god ide att knulla upp sig lite extra såhär nu medan man väntar i alla fall. Så att man har något roligt att tänka på åtminsone, när man ligger där med en liten pilt emellan sig och vet att det är väldigt länge kvar till nästa samlag. Så att man kan vila mot sina minnen så att säga.
Gud nu fick jag lite ångest alltså... Inför det här med födandet. Avslaget. Tröttheten. Bebisen som ska va vaken hela nätterna. Nätter ensam med en bebis alltså....gud... Den ensamheten!
När vi väntade vårt första barn fick vi, på allvar, själva RITA en sk "målbild". Jag minns inte riktigt vad jag målade, bara att det kändes smått töntigt att liksom MÅLA den själv, med kritor liksom!
Så sedan dess jobbar jag med MENTALA målbilder när jag är dräktig.
Här är min målbild med Jesusbarnet:
Det är sommar. Juli. Jesus är ca 7 månader gammal och en tjock och glad liten bebis. Hen har på sig vita kläder och hela vår trädgård är fylld av släkt och vänner som ska fira Namnfest med oss och Jesus. Vi har utformat en skitfin cermoni själva. De äldre ungarna är delaktiga på något sätt. Vi är alla lite slarvigt klädda och hela cermonin är väldigt enkel med typ papperdukar och köpta tårtor för vi har inte riktigt ork och tid att göra oss till nu när vi har tre barn och hur som helst har det ändå aldrig varit vår stil det där med perfektion.
I slutet av cermonin spelar min kompis Elisabeth BoEves psalm på sitt dragspel. För vårt lilla Jesusbarn.
När hen kom in i min mage var den den första låten jag tänkte på. Den bara dök upp i min skalle.
Sen äter vi tårta och lilla Jesusbarnet sitter och storasystrarna kör runt med lilla Jesus i den blomsterklädda skrindan och massa barn skriker och skrattar och Elisabeth drar några låtar till på dragspelet. Vi är trötta men glada. Vi har läget under kontroll. Och vi har tre barn. Tre barn att älska.
Fan vad fint.
Kanske borde vi döpa hen till Jesus om hen har en snopp? Är inte Jesus ett jävligt coolt namn att ha?
Mörkrets Drottning
Jag börjar bli trött. På min kropp. I helgen upplevde jag den helt klart näst värsta kroppsliga upplevelsen i mitt liv. En upplevelse som har en ohotad andraplats efter min vaginala förlossning.
Jag brände mig i fredags. Jag bränner mig varje år helt enkelt för att jag suger på att använda solkräm. Solkräm var ingenting man använde på södra Gotland i mitten av 80talet när jag föddes. Jag har helt enkelt aldrig fått lära mig att använda det (vad det gäller barnen är jag däremot manisk vad gäller solkräm och skugga). Så jag brände mig. Rejält.
På lördagen hade jag ont. Ont ont ont i samband med att vi skulle töma barnens rum, dela upp miljontals leksaker, gå på visning (inte åt oss själva dock) och göra en miljon andra saker (jag bröt ihop ungefär en gång i timmen genom hela dagen).
Och på söndagmorgon när jag sitter och äter min sockerfria yogurt så kommer klådan. På bröstet och mellan tuttarna. Den är extrem. Det känns som att det kryper tusentals små insekter under mitt skinn. Det syns ingenting. Mitt skinn har en bränd kulör, men inga blåsor eller utslag eller dyl.
Jag smörjer in mig med hydrokortison, tar en allergitablett och tillslut går det över.
På em ska våra vänner komma och hjälpa oss att måla samt lägga nytt golv i ett rum. Hela familjen med föräldrar plus två barn ska komma och vi ska ha en härlig dag i vänskapens anda, är det tänkt.
En halvtimme innan de kommer återkommer klådan. På axlar och armar denna gång. Kraftigt eskalerad. Jag springer runt runt i huset, med isklampar i båda händer som jag slår mot min egen hud. Jag skriker och jag gråter. Är i fullständig panik. Ringer sjukvårdsrådgivnignen och gråter i luren. De säger att jag ska kyla ner huden. Min man åker och köper kylbalsam. Våra vänner kommer.
Efter en timme är jag ännu i helvetet. Ringer sjukvårdsrådgivningen igen. Och de skriver ut Tavegyl. Jag och min vän kastar oss i bilen och åker till Apoteket. Tio minuter efter att tabletten är svald försvinner det.
Senare på kvällen kommer det tillbaka igen, när vi sitter på resturang och firar att vi blivit klara, tillsammans med den andra familjen. På magen denna gång. Jag tar ytterligare Tavegyl.
På min förpackning har doktorn skrivit "får tas upp till 6 ggr per dag OBS: DU KOMMER ATT BLI TRÖTT AV TABLETTERNA!".
Det släpper.
På kvällen sen är jag helt slut. Jag liksom domnar bort, hög på Tavegyl, men framför allt känns det som att min kropp gått igenom en helt olidig KAMP under dagen som gått. Och det hade den ju också.
Jag ska ALDRIG MER sola. ALDRIG MER vistas i direkt solsken. Och jag hade det väl på känn, så mycket som jag AVSKYTT sommar och sol under åren som gått. Det passar mig ju inte helt enkelt! Jag är inte gjord för sommar och sol. Jag är gjord för höst och mörker.
Mörkrets drottning, det ska bli jag från och med nu.
Lägger ni ut statusuppdateringar angående hur många bajskorvar ni bajsat under det senaste dygnet också?
Well, även om jag eller du rent hypotetiskt är emot det så tycker jag det är underordnat - för var det inte någon viktigare aspekt som handlade om kvinnans rätt till sin egen kropp, eller kanske någon aspekt om kvinnans rätt att definiera sej själv, eller kanske var det kvinnans rätt till att uttrycka sej själv på de sätt hon behagar - allt detta utan att dömas av andra (?).
Det, tycker jag är viktigare än huruvida du, jag eller någon annan bloggläsare "godkänner" hennes träningsinlägg, bilder, jeansrumpa eller what so ever - hennes rätt till att uttrycka sej själv är viktigare än våran rätt att vara den som bestämmer avsikten med det hela, eller våran rätt att avgöra om det är okej eller ej. // Evelina den fina
Det, tycker jag är viktigare än huruvida du, jag eller någon annan bloggläsare "godkänner" hennes träningsinlägg, bilder, jeansrumpa eller what so ever - hennes rätt till att uttrycka sej själv är viktigare än våran rätt att vara den som bestämmer avsikten med det hela, eller våran rätt att avgöra om det är okej eller ej. // Evelina den fina
Ni är ganska många som skriver om det här om "kvinnans (Claras alltså) rätt att uttrycka sig". Jag förstår inte riktigt vad det är ni menar, men jag antar att detta gäller alla kvinnor på jorden. Tex den här?
Eller varför inte den här? Ytterligare kvinnor som uttrycker sig och som STOLT visar upp sin kropp och alla dess möjligheter, utan att skämmas!
Eller varför inte här, när Pernilla Wahlgren är så nöjd och glad och lycklig med sig själv att hon bestämmer sig för att "uttrycka sig själv" en aning:
Wow vilka härliga, harmoniska kvinnor va! Så jävla tillfreds och med så stora behov av att UTTRYCKA det! För inte kan väl kvinnors "behov av att uttrycka sig" bero på otroligt djupt gående strukturer som lärt oss att vårt värde finns i våra kroppar? Att när männen godkänner våra kroppar så är vi i hamn. Att när andra kvinnor avundas oss så kan vi slappna av. Känna oss lyckade.
En sak som jag har tänkt på är att "kvinnors behov av att uttrycka sig", konstigt nog nästan alltid innebär att visa upp sina kroppar i olika grader av påklädnad. Hur många män driver bloggar med "dagens outfit"bilder? Hur många män driver bloggar där de, dagligen, lägger ut bilder på sina egna utseenden?
Lady Dahmer skriver om att hon inte har några som helst problem med att kritisera magasin och tjejtidningar, men när det kommer till bloggare blir det svårare, enligt LD. Det är egentligen lite lustigt, men tanke på att bakom varje magasin står en redaktion som oftast innehåller kvinnor. Kvinnor som tänker ut innehållet, skapar innehållet och oftast även bossar över tidningarna. Kvinnor som, liksom bloggarna, tjänar pengar på att fortsätta uppmuntra kvinnors ständiga behov av skönhet.
Vad gäller träningshetsen hittade jag en lagom lättläst krönika (från Veckorevyn dessutom!) som behandlar ämnet. Krönikören frågar sig om det verkligen är så jävla smart av vuxna människor att öppet dela med sig av sin träning, sin keso och sina nyslanka lår på FB, Instagram och bloggar när vi ju alla vet hur problematiskt detta ideal kan vara för väldigt många. Krönikören tänker särskilt på unga människor, men jag menar att de där problemen hänger kvar. Var man besatt av sin vikt som 15åring är man ofta det som 35åring också .
Och så ansvaret då. Ni pratar om STORA SKILLNADER på bloggarna och magasinen/media, vilka då skulle lyfta ansvaret från bloggskrivarna.
Men jag bara undrar, vad baserar ni det på? Vad skiljer valfri bland de större bloggarna från magasinen?
FÖRUTOM det lilla faktum att ni vet att bloggarna skapas av EN person, medan magasinen ofta består av en grupp, en redaktion förstås.
Bloggaren Kenza på semester
H&m´s senaste annonskampanj, synes mycket i Magasin
Bloggaren UnderbaraClara "uttrycker sig själv"
Valfri modell för valfritt jeansmärke gör samma sak, ofta i magasinens modereportage
I tidningar kan vi läsa om mode, smink, träning, mat, hälsa, sex och så lite allvar emellanåt. Tips förekommer hela tiden. I bloggarna kan vi läsa precis samma sak. Jag menar alltså att det inte är någon skillnad innehållsmässigt och då de största bloggarna har fler läsare än de flesta tidningar borde det rimtligtvis ligga ett visst ansvar på bloggarnas axlar också. Än så länge är de fria att göra vad de vill med det ansvaret och hittills har alla valt att fortsätta i det bekväma spåret som bygger på andras missnöje och självhat. Enligt mig.
Ni skriver om att "kvinnor tyngs av ett ok att ständigt vara förebilder", Clara själv skrev det, i ett svar till mig. Att det skulle vara ofeministiskt av mig att ifrågasätta UnderbaraClaras närbilder på sin egen röv eller träningen hon delar med sig av. Ni skriver att män minsann kommer undan. Men vet ni inte att ungefär 95% av alla ätstörda människor i Sverige är kvinnor? Vet ni inte att kvinnor läser flest bloggar? Är det då inte ganska rimligt att tycka att det FAKTISKT vilar ett TYNGRE ansvar på kvinnors axlar när vi kommer till den här delen?
Och DESSUTOM: jag KAN inte kritisera tex Alex Schulman för att sprida snedvridna ideal helt enkelt FÖR ATT HAN INTE GÖR DET!
Män sysslar inte med dagens outfit! Män sysslar inte med närbilder på sina rövar! Män tränar, absolut, men män driver inte bloggar baserade på sina egna personer i samma utsträckning och därför är inte Män Som Sprider Snedvridna Ideal något som jag behöver kritisera. Än så länge.
Dessutom är jag kvinna. Och jag har döttrar.
Och jag kommer inte att vilja att mina läser varken UnderbaraClara eller någon annan av de större bloggarna för den delen heller.
Ni skriver att Clara på något sätt skulle vara "bättre än de andra" för att hon skriver om träning och utseende på ett "sunt" sätt. Men vad spelar det för roll, när grundbudskapet ändå blir detsamma?
Kommentar på Lady Dahmers blogg:
Jag som själv har en anorexidiagnos kände stort obehag och stress när du bloggade om LCHF och träning. Jag vill tacka dig för att du tänkt om och det här med att erbjuda en "frizon" från kroppsnojor är så himla välbehövligt och skönt!
Och jag bara undrar, är inte bara den här lilla kommentaren värd att lägga ner för? Kan inte Clara och com (för Clara är inte ensam) tycka att bara den här lilla kommentaren gör det värt att låta folk vara ifred med sin träning och sin keso? Istället för att VARJE DAG tala om för alla sina hundratusentals läsare att JAG GÖR DET, för det är VIKTIGT (viktigt att vara sund, smal, stark, slippa hjärt&kärl eller whatever)och istället bara låta läsarna själva komma fram till om det är viktigt eller inte?
Och så en sista gång: JAG HAR ALDRIG SKRIVIT att man INTE ska träna! Jag menar bara att man bör hålla allt som har med KROPPEN att göra, för sig själv. Dels för att sluta gå patriarkatets och kapitalismens ärenden. Dels för att inte trigga redan ätstörda personer. Dels för att vara lite jävla revulutionär och visa kvinnor (som ju läser bloggarna) att utseendet är så jävla OVIKTIGT.
Och för att vara lite revolutinär my self så nej, det spelar ingen roll hur mycket ni säger att ni tränar för er HÄLSAS skull, hur HÄFTIGT det är med starka, sunda kroppar och löpning och styrketräning och allt vad det är ni håller på med. Spelar ingen roll att det är era INTRESSEN och era hobbies. Jag tycker inte att ni ska dela statusar på fb som talar om exakt hur många mil ni sprungit. Jag tycker inte att ni ska tala om hur många kalorier ni ätit det senaste dygnet. Jag tycker inte att ni ska sitta bland era tjejkompisar och dela LCHFrecept eller tala om vilka muskler som har svällt på senaste. Inte heller inför era döttrar ska ni göra det, SÄRSKILT inte inför dem.
Ok om ni vinner TÄVLINGAR inom sporten ni sysslar med, det är en helt annan sak.
Ni talar om att RÖRA KROPPEN är en DEL AV LIVET, men jag undrar, lägger ni ut statusuppdateringar angående hur många bajskorvar ni bajsat under det senaste dygnet också? FATTAR NI hur VIKTIGT det är med en bra tarmflora? FATTAR NI hur VIKTIGT och NATUUUURLIGT det är att bajsa??!! Pratar ni ofta med era tjejkompisar om hur många timmar ni sovit eller om hur många glas vatten ni druckit? Bloggar ni gladlynt om hur många orgasmer era fittor liksom kramade ur sig kvällen innan? Om hur många stötar eller hur många gnugg på klittan som behövdes innan ni kom?
Lägger Clara ut bilder på sina bajskorvar, som ju också är något väldigt NATURLIGT och EN NATURLIG DEL AV LIVET?
Ja. Ni kan ju fundera på det. Så höra vi senare.
De påminner mig, varenda dag, att det absolut VIKTIGASTE jag har, som kvinna, är mitt utseende.
De va hut de! Vilken debatt det då skulle bli av min kritik mot UnderbaraClara! Men som sagt, hon är helig. Och för många kvinnor är visst träningen det också.
Alla kvinnor tränar visst för hälsans skull förstår jag nu! Kanske den största överraskningen av alla faktiskt!
Det finaste (obs:ironi) är de som skriver att jag är avundsjuk på UnderbaraClara. Är inte DET något typiskt som kvinnor utsätts för? Förminskande, klappande på huvudet, lite elakt nästan "du är nog bara avundsjuk lilla vän".
Här är i alla fall grejen. MIN grej. Orsaken bakom inlägget.
Idag var jag på stan iklädd illgröna foppaskor. Igår var jag bland folk iklädd min mans skitfula fleecetröja för 20 spänn från Prisstopp.
Det var inte skitlätt att gå på stan iklädd illgröna foppatofflor. Man kan säga att jag övar mig.
Orsaken till att jag övar mig på att inte bry mig om mitt eget utseende är för att jag anser att jag behöver det. Jag anser att det är jobbigt att ständigt gå runt och vara medveten om hur jag ser ut, vilket åtminstone JAG (men jag förstår att ni förstås ABSOLUT inte känt likadant!!) gjort sedan tyå 8, 9 årsåldern.
Att ständigt gå och vara medveten om hur man själv ser ut skadar en, enligt mig. Och här vågar jag faktiskt utgå ifrån att fler än bara jag ibland har reagerat på reklam liknande dessa, då man kan känna att bilder liknande dessa liksom uppmanar en att ALDRIG GLÖMMA BORT HUR MAN SER UT!
Och precis det tycker jag att UnderbaraClara, Blondinbella, Kenza, ja, ta varenda jäkla bloggare som kör med outfitsbilder på sig själva och kommer med muntra träningstips. De tillåter inte mig att glömma bort mitt utseende. Precis som varenda sexig reklamtjej och precis som vartenda glammigt omslag på varenda tidning för kvinnor. De påminner mig, varenda dag, att det absolut VIKTIGASTE jag har, som kvinna, är mitt utseende.
Jag har aldrig sagt att man inte ska träna. Jag menar bara att jag inte anser att man behöver varken skriva eller prata om det. Nej, inte om mat heller. Jag anser att allt sånt där, det är sjukvårdens grej. Sjukvård och folkhäloinstitut. De bör tillhandahålla rekommendationer, samt då erbjuda vård när man behöver det.
Jag vill liksom bara vara ifred. Jag vill slippa att hela tiden påminnas om att där finns ett ideal som faktiskt väldigt gärna vill bestämma över mig. Bestämma över hur jag bör se ut, vad jag bör ha på mig och till och med hur jag bör leva/äta/träna.
Jag har matats sedan födseln med "vägen till lycka för oss kvinnor" redan. Och jag tror inte på den vägen.
Så ja. För mitt fleece och foppabeklädda jag är det jobbigt. När andra människor hela tiden talar om för mig att jag är vad jag ser ut. Att vacker är viktigt.
Och nu är det så att träning i alla former, oavsett man vill det eller inte (och det VILL ju ABSOLUT ingen!!!) så närmar man sig idealet. Man närmar sig det som patriarkatet bestämt åt oss. Det som patriarkatet utmålat som en helig graal för oss kvinnor. Att när vi blir smala och vackra, då ska lyckan också nå oss.
De senaste årens hälsoboom har verkligen gjort den här kritiken väldigt svår att föra fram, eftersom alla numera tränar för att "ha hälsan". Precis som patriarkatet, med media och kapitalismen i spetsen, ju hade räknat ut för länge sedan.
amma eller inte amma
Fick veta en sån jävla jobbig grej i fredags.
Jag är ju Havande (v 11) och ska i december föda mitt 3 barn. Den första födde jag vaginalt, den andra via kejsarsnitt och denna gång ska det också bli kejsarsnitt har jag tänkt.
Mitt första barn ammade jag i 9 månader. Mitt andra barn ammade jag inte alls. Och detta tredje barn har jag ju tänkt att jag verkligenverkligen ska anstränga mig för att amma.
Med mina båda två första barn hade jag graviditetsdiabetes. Då har man diabetes medan man är gravid, men i samma ögonblick som man föder försvinner diabetesen. Mycket märkligt.
Dock är risken stor att man åker på typ 2 (alltså kronisk) diabetes sen, vilket jag också har gjort. Sedan drygt ett år är jag så att säga diabetiker på heltid. Jag tar insulin nu när jag är gravid, men troligtvis kommer jag att kunna äta tabletter sen, när barnet är född och slippa sprutorna, något jag såklart ser fram emot. Jag hatar insulinsprutorna. Får blåmärken av dem och gråter ofta inför varje dos. Det är hemskt helt enkelt.
Och så i fredags berättade min diabetessköterska att OM jag ska amma så kommer jag troligtvis behöva ta insulin under tiden som jag ammar. Antar att det är hormonerna som fortsätter hoppa hit och dit medan man ammar, precis som de gör när man är gravid.
Och det suger så jävla hårt. Jag som var så jävla pepp på att amma den här gången. Nu rann det helt av mig.
Eftersom mitt andra barn är uppfött på flaska så vet jag ju att det funkar fint det också, för både föräldrar och barn. Men jag var ändå så inställd på att amma denna gång.
Och nu vet i fan.
Är jag ego tycker ni, som ens har de tankarna? På att skita i det och bara gå direkt på flaskan?
Grejen är också att barn som föds av diabetiker alltid får en slurk ersättning när de föds, eftersom det finns risk att de föds med för lågt blodsocker. Och därifrån blir det ju då väldigt lätt att fortsätta. Med ersättning. När man dessutom är snittad är det inte superlätt att amma heller, då man har ont på magen de första dagarna efter förlossningen och svårt att vända och vrida på sig. Känns som att jag har allt emot mig.
Men det är klart, vill jag så går det ju. Frågan är bara om jag vill???
ökärlek
GOTLAND
Tofta
17 maj
15.30
Barnen badade hela eftermiddagen igår. Byggde sandslott. Fångade fiskar.
Själv satt jag i en brassestol och käkade vindruvor, läste tidning och drog på mig en soleld utan dess like.
Ni fattar väl att det är hit ni vill åka i sommar? Jag fattar inte varför man skulle vilja åka någon annan stans.
Vi har några veckor kvar i augusti att hyra ut. Vi har en liten gårdsstuga på 24 kvm där två vuxna och två små barn får plats (det har dock bott betydligt fler där, så vill man kan man ju hoppas på fint väder och klämma in sig några fler). Medeltidsveckan (v 32) är lite dyrare, men eftersom det bli lågsäsong sen är det inte alls särskilt dyrt.
Maila om ni blir sugna.
Jag älskar den här ön.
Sista Clararundan
Sista rundan om UnderbaraClara.
1. Jag håller inte med att att förebildsoket ligger bara på kvinnor. Det är inte som att inte män får skit när de är politiskt okorrekta. Möjligt är att oket är HÅRDARE mot kvinnor, men jag lovar att det är på gång vad gäller männen också. Och jag tycker det är BRA. Man måste ju få kritisera. Kan inte hålla käft om något bara för att personen i fråga är kvinna.
Jag älskar liksom UnderbaraClara också. Har läst henne i många många år. Även om jag ibland får ångest över hennes sätt att alltid framställa livet så himla glatt och även om jag kan få ångest över ångesten man ibland kan läsa sig till mellan raderna (den finns aldrig rakt utskriven) så inspireras även jag av henne och jag fullkomligt ÄLSKAR när hon då och då biter ifrån, knivskarpt och hårt som sten! Hon är så jävla smart också, vilket jag beundrar.
MEN. Bara för att Clara är så himla underbar och bra på jättemånga sätt, tycker jag inte att jag inte kan få kritisera det som inte är lika härligt.
Det är precis som med Alex och Sigge. Som jag älskar. Ändå kritiserade jag dem öppet på Twitter när de uttalat sig sexistiskt. När min vän Nina gjorde samma sak fick Alex och Sigge tillslut "bita i det sura äpplet" och öppet deklarera sig som feminister. I podcasten med hundratusentals lyssnare.
Blondinbella likadant. När BB blev utsatt för sexuella övergrepp på en resa för några år sedan och sedan gick direkt ut med det i tidningarna som skrev rubriker typ "jag vägrar vara ett offer" skrev jag en krönika där jag hyllade henne. Några år senare kritiserade jag henne på Twitter då hon uttalat sig kränkande mot transpersoner.
Och jag gillar FORTFARANDE Alex och Sigge, Blondinbella och UnderbaraClara.
2. Jag förstår inte varför inte UnderbaraClara inte skulle ha ett ansvar inför sina läsare? De största bloggarna i Sverige har fler läsare än de största magasinen. De största magasinen hatar jag och vet ni varför? Jo för att de inte tar ansvar. För att de använder modebilder med anorextiska modeller. För att de proppar sina tidningar fulla av träningstips, sextips, modetips, sminktips och andra tips. Tips tips tips och så riktar de sig till kvinnor. Anger KVINNOR som sin målgrupp. Vi kvinnor behöver tips, menar de. För hur vi ska kunna bli bättre varelser. På hur vi ska kunna förändra oss för att bli lite bättre. Vi är ju så himla ofullständiga.
Bloggarna jobbar på exakt samma sätt,förutom att de utgår ifrån sig själva och inte uppmanar läsarna till konsumtion på riktigt samma sätt.
Jag tror dock inte att man som läsare reagerar olika på när man ser UnderbaraClara som visar upp en slimmad outfit eller på ett modereportage i Cosmo. Jag tror vi reagerar exakt likadant Vi ser något vackert som vi vill ha.
Men bakom bloggarna står EN person som målat upp sig själv och sitt liv på ett sätt som gjort att folk lärt sig älska henne. Vilket enligt mig gör bloggarnas makt ungefär en miljon gånger större än random modemagasin.
Och: MED MAKT FÖLJER ANSVAR!!!
3. Jag är feminist. Jag pratar inte gärna om vad feminism ÄR, för det är olika för alla. Men EN SAK vet jag: det är varken systerskapligt eller feministiskt att inte ifrågasätta ideal. Det är varken systerskapligt eller feministiskt att fortsätta upprätthålla ideal. Det är inte varken systerskapligt eller feministiskt att skita i ätstörda personer som hatar sig själva.
4. Sedan har jag aldrig sagt att UnderbaraClara MÅSTE GÖRA som jag tycker att hon ska göra. Hon får göra precis som hon vill. Liksom jag får uttrycka kritik om jag vill det.
Puss på er
vill du ha en fitta på din vägg?
Det har ju blivit väldigt poppis att hänga såna där gamla skolaffischer på väggarna nu för tiden.
Jag tycker också det är himla fint faktiskt och har fantiserat om hur fint jag skulle kunna dekorera mitt bruna hem med dylika affischer.
Man skulle kunna göra såhär:
Eller kanske såhär:
eller varför inte så här vackert:
Jag har helt enkelt känt att JAG ÄR en sådan person som skulle kunna ha gamla skolaffischer i mitt hem! Det skulle passa mig och det skulle passa i mitt hem.
Därför blev jag såklart alldeles utom mig av glädje när han som jag är gift med glatt meddelade att han hittat fler gamla skolaffischer uppe på loftet! Fröjd och glädje!
Ikväll tog han ner dem.
Här är min favorit:
Ja sannerligen. Fitta ska nu pryda väggarna i det bruna slottet!
om Clara, perfektionen och kapitalismen
Det här med UnderbaraClara igen.
Jag ser att det är väldigt delade meningar angående henne och hennes träningsgrej.
Jag kritiserade dock inte bara den, utan även det faktum att Clara väljer att visa upp enbart de vackra sidorna i sitt liv. Jag kritiserar hur hon objektifierar sig själv via enbart stylade och perfekta bilder osv.
Jag skriver sedan 5 år tillbaka krönikor i Gotlands största lokaltidning GT.
Där skildrar jag mitt liv och mina tankar, trodde jag. Tills jag en gång (sedan hände det några gånger till kort efteråt) fick ett mail från en tjej. Hon var ensam och deprimerad. Sorgsen och ledsen.Och hon skrev om hur hon ibland kunde fantisera om att få vara jag. Vara jag och leva mitt liv som hon tyckte verkade vara så vackert med barnen, mannen,kärleken och allting.
Fy fan vilket uppvaknande det var för mig!
Hon fick världens längsta svarsmail av mig.
Sedan den dagen (och innan det också här på bloggen, men dock inte i krönikorna uppenbarligen) tänker jag väldigt mycket på att framställa en nyanserad bild av mig själv. En bild som är så sann som möjligt. Det ska vara både skit och glädje, liksom.
Jag vet att när man skriver en blogg så målar man sitt liv. Man kan göra lite som man vill faktiskt, skapa den bild om en själv som man VILL att andra ska ha. Har man dålig självkänsla kan jag verkligen förstå behovet av att vilja skapa en BRA bild. PERFEKT till och med.
Men det går inte att komma ifrån att det är oansvarigt och rent av elakt att sprida sådana ideal. Och när det kommer till Perfektionsidealet så är faktiskt UnderbaraClara värst.
Blondinbella har gått in i väggen. Hon är tjock dessutom. Och hon DELAR MED SIG av sådant som är jobbigt också. Kissie också. Kenza har skrivit om depression och om dålig kontakt med sin pappa.
Clara "har lite mycket". Thats it. Ett lyxproblem dessutom med tanke på hur många som är arbetslösa, inte minst i Claras egen generation.
Vad gäller träningen så tycker många att Clara står för något sunt. En kvinna som tränar för sin HÄLSAS skull.
Men för det första så köper jag inte det. Tränar man för sin egen HÄLSAS skull lägger man inte upp bilder på sin nyslimmade röv på Instagram. Jag tror att NOLL PERSONER, tränar enbart för sin hälsas skull. NOLL NOLL NOLL, men visst, man kan ju säga att det är så. Innerst inne är jag övertygad om att det ligger en vilja till SMALHET OCH LIGGBARHET bakom det, både när det gäller kvinnor och män. Ni kan liksom säga vad ni vill. Och för det andra så är det skit samma. Typ varannan svensk kvinna är ätstörd. Det finns forskning på det. Sedan kan man ju prata hur fint man vill om att man tränar för att slippa hjärt och kärlsjukdomar, fine. Alla är vi ändå mer eller mindre ätstörda.
Clara har skrivit fint om att "ta ansvar" för vilka annonser hon har i bloggen osv. Miljön är viktig för Clara, som verkar vara en väldigt ansvarsfull kvinna på det stora hela. Därför är det konstigt att hon inte känner ett ansvar inför sina ätstörda läsare tycker jag. Lika konstigt som att inte heller Blondinbella, Kissie, Kenza och gänget heller gör det.
Så vad tycker jag egentligen att Clara ska blogga om? Ja, hon kan ta och fortsätta som vanligt tycker jag, minus träningsbiten och rövbitarna förstås. Men det vore trevligt om Clara nån jävla gång kunde bjuda på ett misslyckande. Nån jävla möbelmålning som blivit skitful. En älgfärsbiff som bränts vid. En dag som sugit kuk.
Men det är ju som det är. Clara tjänar pengar på att jobba som hon gör och på att sprida ett sug och ett köpbegär bland sina läsare. Köp boken om hur du pimpar ditt hem! Kom på föreläsningen om hur du blir lika grym som Clara! Kom och köp! Och vem fan vill köpa misslyckanden, noppriga kläder och valkar? Ingen.
Kapitalismen vinner alltid.
Gotlandstrosorna slår på käften
Idag kom det nittonde FANTASTISKA avsnittet av min och Ninas podcast ut!
I den ger Nina manligheten på käften med hjälp av statistik.Vi pratar om bögarnas könsroll. Om att älska barn olika mycket och MYCKET annat!
Detta är en podcast ni helt enkelt inte vill missa! En av Sveriges få rakt igenom feministiska och DESSUTOM jävla roliga podcast!
när renoveringen dödar ens själ
Vi håller på och renoverar. Vårt hur är på 104 kvm och innehöll två sovrum när vi flyttade in, varav ett var så litet att vår dubbelsäng inte rymdes i det. Barnen fick ta det stora rummet, vi ställde vår säng på övervåningens hall och sovrummet nere blev ett välbehövligt lekrum.
Sedan renoverade min man det stora sovrummet uppe. Barnen fck flytta ner till "lekrummet" och har nu bott så i 1.5 år. Det är ungefär 1 m mellan deras sängar. Vi sängarnas fotändor ryms en bokhylla och en garderob och thats it. Leksaker står inknölade i backar under sängarna. Barnen har, med andra ord, haft det väldigt trångt. Vi däremot flyttade in i stora sovrummet när det blev klart och hzr bott där sedan i höstas.
Och nu är det dags att göra ett rum på hallen åt den lilla så att den stora får sovrummet nere för sig själv.
Det blir verkligen pyttesmå rum, men det blir något eget. Bebisen som kommer i december kommer att få bo i vårt rum tills hen bli ca 2 år tror jag, för då ska vi bygga ut huset.
De senaste veckorna har min man varit väldigt upptagen med renoveringen av hallen. Det som går gör han när barnen somnat, men då måste han vara tyst, vilket gör att allting tar längre tid.
På senaste har vi trappat upp arbetet för att bli klara nån gång och då ser min makes dagar ungefär ut såhär:
07.30- 16.30- på jobbet
16.30- 17.05- middag
17.05- 02.00- renovering.
Jag lagar maten, leker med barnen, lägger barnen, städar och fixar allt annat som man gör när man har ett hus (förutom handeln, eftersom jag inte har körkort).
Det enda vi pratar om är dörrar, lister, tapet, el, inredning, golv osv osv.
Vi har ju haft några såna här perioder tidigare och de slutar alltid med att jag dör inombords. Min man blir trött och sur. Vi börjar gräla. Jag vill prata som vanligt, om livet, politik, familjeliv, samhället, ja, vi är ju ett samtalande par i normala fall. Vår relation BYGGER på att vi kan prata om allt samt att vi har samma värdegrunder och intresserar oss för vår omvärld. Och när allt reduceras till renovering dör jag inombords. Min man orkar inte tänka på något annat än renovering och blir sur på mig när jag kommer med anklaganden och lägger press på honom.
Ja. Precis så ohärligt är livet när man köper sig ett renoveringsprojekt!
MEN. Igår insåg jag att vi börjar lära oss! Fram tills igår hade vi vart sura på varann varje dag. Men så igår hände nått. Jag tror vi båda skärpte oss lite. Vi satt länge vid middagsbordet och pratade, om annat. Sedan la vi oss på soffan en stund och gjorde en noggran plan över helgens arbete. Sedan tog jag med ungarna på en cykeltur medan han sågade lite lister. Sedan la jag barnen och sedan hjälptes vi åt att röja i köket. Vi pratade om de här sista dagarna. Hur vi ska lägga upp dem för att det ska bli bäst för alla. När ska vi handla, vad gör vi med barnen på fredagem då vi besämt att hela familjen tar en fet renoveringspause, vad ska vi handla, hur sysselsätter vi barnen när båda måste jobba?
Vi la oss samtidigt. Och han sa "sen när det här är över, då ska vi gå ut och hitta på nått du och jag".
Jag ser denna afton som det ultimata beviset på att vi kommer att vara gifta hela våra jävla liv.
Precis samtidigt hade vi fattat att vi var tvugna att skärpa oss. Vi skärpte oss, gaddade ihop oss och står nu enade inför Den Sista Striden. Sen jävlar ska vi skita i insidan av huset hela sommaren och koncentrera oss på utsidan. Jag genom att köpa en hängmatta där jag ska ligga och bara dräktig och han genom att...ja, gud vet vad. Bygga altan misstänker jag. Men det får vi ta då.
Jag älskar honom så jävla mycket.
underbaraclara och röven
Det här med UnderbaraClara alltså. Hon är så jävla helig. Knappt ens Lady Dahmer vågar sig på henne. Hon är mäktig också. Så pass mäktig att hon kommer undan med det mesta känns det som. Vilket ju inte är mycket. För hon är duktig också. Ordentlig.
Jag gillar UnderbaraClara väldigt mycket, även om jag i ångestfyllda perioder inte pallar med att läsa henne då allt det perfekta ger mig ännu mer ångest. Då struntar jag bara i att läsa bloggen tills det känns bättre igen.
Men nu har jag skaffat Instagram och kommit ÄNNU närmare henne. Kan ju liksom inte hålla på och följa och avfölja hela tiden och hallå liksom det är ju UnderbaraClara vi pratar om. Henne måste man följa. Det gör alla.
Men alltså… Jag bara känner såhär, att när UnderbaraClara en dag lägger upp en bild på sin egen röv, iklädd ett par jeans och någon fjantig text typ ”idag bär jag jeans, det gör jag inte ofta” så känns det….inte riktigt sunt. Det känns som att HÄR KOMMER JAG MED HÅVEN! Och folk blir ju alldeles till sig och överöser Claras röv med komplimanger, PRECIS SOM CLARA VILLE! Frid och fröjd.
Man kan tänka så mycket om det. Man kan tänka att det är väl skönt att vi får se att till och med UnderbaraClara har ett osunt behov av bekräftelse. Andra kanske tänker ”vad skönt att få se en normal röv, utan anorexia, på bild”. Andra kanske tänker ”åh vilken vackert fotograferad bild” osv osv.
Men jag tänker såhär: NOT ANOTHER RÖV.
Vi matas med rövar varje dag. Perfekta stringrövar. Perfekta kjolrövar och perfekta jeansrövar. Och nu bjöd oss UnderbaraClara oss på en till. Perfekt röv. Som man får ångest av att titta på när man inte….har en sån där röv… TACK UNDERBARACLARA, för att du hjälper till med skönhetsångesten så att säga!
Nästa dag lägger underbara Clara ut en bild på sig själv i slimmadde träningskläder. Man ser nu att Clara tycks ha gått ner en del i vikt på senaste. ”Dags för dagens träningspass” står det under. Och återigen kan man tänka mycket. Men jag tänker bara ”TACK CLARA, för att du spär på tränings och skönhetshysterin ytterligare. Jag är dig för evigt tacksam”.
Jaja vad är nu det här för dubbelmoral, tänker ni? Varför går hon inte på Blondinbella och Kissie och gänget som om NÅGRA upprätthåller jävligt ångestladdade ideal?
Ja det ska jag tala om. För det är precis samma faktor som spelar in när jag blir förbannad på SIGGE för att han inte SÄGER IFRÅN när Alex är ute på djupt vatten vad gäller genus och feminism. Och det beror på att jag helt enkelt har högre förväntningar på honom. Liksom jag har på UnderbaraClara. Vilket hon borde vara glad för och även ta på allvar.
Nu kan ni förvisso inte tala om någon dubbelmoral heller, eftersom jag tidigare yttrat kritik mot både Blondinbella och Kissie och gänget. Och nu fick UnderbaraClara sig en skopa hon också.
UnderbaraClara sprider också osunda ideal.
Amen
barnen och könsrollerna
Imorse när vi kom till förskolan kom 4åringens tre bästa kompisar springande för att möta oss, eller, för att möta lilla E. Alla hade de varsin pinne i handen och alla började de "låssasskjuta" mot mitt barn. Dessa tre pojkar är de härligaste pojkarna jag vet. Mitt barn älskar dem och det gör jag också. Idag när vi kom hade de hunnit leka en stund och jag såg så tydligt i deras ögon att skjutandet mot mitt barn var ett test "är hon med oss eller är hon inte?".
Mitt barn, hon lösgjorde sig från mig, ställde sig två meter framför kompisarna, siktade sitt finger och började skjuta tillbaka, helt med på leken, helt inne i vad som hände. Killarna började skratta och vips var hon i deras gäng och de började, skratta och fnittra och skjuta mot mig istället. Jag låssades vara ett monster och jagade dem tills de skrek av skratt. Sedan försvann de iväg, ivrigt skjutande med sina pinnar. De 4 musketörerna. Tre små pojkar och så min unge, för dagen klädd i jacka med smultronmönster, rosa kjol och Hello Kitty- strumpbyxor.
Hon har sedan en tid tillbaka tjatat om att hon vill ha en "pangare". Svärd har hon i mängder (hon älskar att leka prins och prinsessa med sin pappa. Då är hon prinsen och han prinsessan. Så har de prins och prinsesskronor på skallen och fäktas med svärden. Pappa måste alltid förlora för annars blir allting väldigt sorgesamt tycker hon) men pangare har vi sagt nej till so far. Hennes bästa kompisar som har snopp har inte heller några pistoler, då deras föräldrar förbjuder det också.
Men nu tror jag fan hon ska få en ändå. Jag läste någon forskning häromdan att sådana lekar inte alls är farliga för barn, det skadar inte deras hjärnor så att säga. Och tar man sig ett snack med dem så de fattar att om man skjuter på riktigt så dör man, så borde det väl inte va nått problem? Eller? Hur tänker ni kring leksakspistoler? Vattenpistoler?
Jag kan förundras så över hur jag har det ställt med mina barn. Mitt stora barn önskar sig inget hellre än ett sminkbord nu när hon ska få ett eget rum. Eller, mer ett litet bord med en spegel där hon kan sitta och "göra sin fin". Jag vet. Jag gråter inombords och vi pratar förstås mycket om det. Men jag har gett med mig. På vissa punkter. En spegel ska hon få, där hon ska få ha sin hårborste, lite snoddar, samt sina nagellack (som hon aldrig använder för de tar så lång tid att torka) men smink har jag sagt nej till. "När du blir femton ungefär", säger jag och jag har förklarat varför.
Med henne gäller det alltså att begränsa det jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen. Ungefär det enda jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen faktiskt och det är alltså skönhetsidealen, utseendefixeringen, sexualiseringen osv. Hela tiden kämpar vi med det vad gäller henne.
Och med den lilla, som ju också har en snippa, kämpar vi med att begränsa det som vi anser destruktivt med den manliga könsrollen eftersom det är den hon verkar trivas bäst i. Eller. Hon väljer litt of varje så att säga. Men lever och verkar nog ändå mest på den manliga spelplanen.
Jag tycker det är så häftigt och jag är så glad över det. Över dem båda.
Det har varit nyttigt för mig att få ett "prinsessbarn" också. När den stora föddes vägrade jag rosa, klädde uteslutande i kläder från pojkavdelningarna och hon hade inga "tjej"leksaker. Men sen blev hon stor och visade själv vart skåpet skulle stå. Skit samma om det är dagis, faroch morföräldrar eller what ever som förde henne in på banan. Jag anklagar ingen, för hon är lycklig i sin rosa värld. Utöver att älska rosa, barbie, prinsessor och glitter så älskar hon att klättra i träd, hoppa studsmatta, cykla, tävla och hon är smart och snäll och rolig. Bara för att en unge gillar rosa och prinsessor betyder det ju liksom inte att hon är fucked for life och att hon inte är MER än så. Det är nog en vanlig föreställning om "prinsesstjejer" tror jag, att det skulle vara så.
Och jag fick ju sadla om helt och omfamna och välkomna prinsessorna till vår familj. Jag fick öppna mitt sinne så att säga. Och det är jag väldigt glad över.
vill ni bli dullade med?
Fan vad glad jag är att jag börjat följa dig igen! (varför slutade jag ens?!) Så himla kul det ska bli att följa denna resan.
Svar: Jag minns dig väldigt tydligt. Du kommenterade ofta och mycket i min mellanblogg tror jag, som hette Mjukobloggen. Den skrev jag medan jag väntade mitt andra barn och efter att jag fått henne. När jag väntade mitt andra barn hade jag graviditetsdiabetes. Aggresiv sådan. Jag hade ett järnvärde på 88. Jag hade foglossning. Magkatarr. Spydde i 7 månader. Gick ner 10 kilo. När barnet kom ut hamnade jag i tvåbarnschock de lux. Jag var inte glad på ett år. När det äntligen började lätta blev jag gravid igen, men blev tvungen att göra abort då jag var så in i helvite slut efter det året samt de 9 väntande månaderna som hade tagit kol på mig så totalt, vilket naturligtvis ledde till ännu mer ångest.
Min blogg på den tiden var helt enkelt fylld av ångest. Jag kan knappt läsa den idag. Den var fylld av ångest, missunnsamhet, sorg, stress och tankar på att lämna allt. Som så många andra nyblivna flerbarnsföräldrar upplevt. Fram tills den tiden hade jag haft en väldigt vänlig och snäll atmosfär i min blogg. Men när jag inte orkade lägga upp käcka bilder, när jag inte kunde skriva om min ofantliga lycka och när jag inte orkade vara övertrevlig i mina svarskommentarer började mina läsare, en efter en, att hata mig. Man hatar liksom svaga. Och de började hata mig. Anklaga mig för att inte älska barnen, för att inte vara värd barnen och fan och hans moster. Så jag lade ner bloggen tillslut. Startade en lösenordsskyddad. När jag var på fötter igen kunde jag köra vidare officiellt igen. Det var alltså därför du slutade läsa mig, kära fina läsare, du orkade inte med min otrevlighet och min svaghet som syns ganska tydligt mellan raderna i den bloggen.
Jag har aldrig varit särskilt trevlig varken före eller efter krisen för den delen. Jag är ofta stressad när jag skriver, behöver snabbt få ur mig det jag behöver få sagt, men framför allt så är det inte min stil.
Jag är heller inte den som "går med håven" och fiskar poäng för snygg bloggdesign, vackra bilder eller fantastiska formuleringar. Min blogg är vad den är, jag är vad jag är och jag är nog ganska typiskt okvinnlig på det sättet. Jag har liksom Björn Ranelid med mig vart jag går. Är ganska säker på mitt värde utan att andra behöver bekräfta det. Detta innebär att jag inte sitter och surfar runt på andras bloggar. Lämnar inte kommentarer efter mig för att söka upp fler läsare, skickar aldrig hurtfriska kommentarer typ "här kommer jag att bli kvar, vilken härlig blogg!". Jag existerar inte för att andra ska älska mig, liksom, jag existerar för att ni ska läsa det jag skriver och fatta att jag har rätt.
Och nu ska folk sitta och fundera. Den där Brunheten, vad ÄR hon för person egentligen? Är det möjligen så att hon inte är särskilt trevlig? Hon har ju sina poänger visserligen, blir länkad av Lady Dahmer titt som tätt, men HALLÅ! Hon verkar ju inte vara särskilt....trevlig..???
Nej. Jag är inte särskilt trevlig. Jag skiter liksom i det. Jag är heller inte Otrevlig, nej, men jag är inte Trevlig heller. Jag går inte runt och är ödmjuk för att ni läser min blogg. Jag tycker det är självklart att ni gör det. Bra för er, liksom.
(Och att jag har min självkänsla på plats och vet MITT eget värde betyder inte, som jag ju sagt förut, att jag inte ser ERT värde också. Bara för att man vet sitt eget värde så betyder det inte att man anser att alla andra är värdelösa.)
Men jag dullar liksom inte. Får jag tid kan jag absolut skriva att du är duktig, att du skrivit bra osv. Men jag kritiserar dig även när du glömt något/skrivit något mindre bra. Och ni behöver inte va så himla rädda för det. Jag tycker att alla som skriver om och tänker på feminism och genus är skitbrai grunden, vi GÖR ju något, vi FÖRÄNDRAR!
Jag ÄR ju glad för att folk gillar det jag skriver, men samtidigt så förväntar jag mig det också. Eftersom jag vet mitt eget värde. Och jag vet att det är jobbigt för vissa av er. Ni tycker det är obehagligt. Ni får behov av att "trycka dit" mig lite när jag inte visar avgrundsdjup tacksamhet över snälla kommentarer och medhåll. Det har hänt mig en miljon gånger förut och det lär ju hända igen.
Det vore ganska spännande att veta hur jag faktiskt uppfattas... Verkar jag rakt otrevlig tycker ni? Känner ni att ni helst inte skulle vilja möta mig i en mörk gränd mitt i natten? Är det jobbigt att jag inte dullar? Vill ni blir dullade med?
En bild från Verklighetens Brunheten. Vad glad och gullig man kan vara va, när man är barnfri, på konsert, med en öl och en cigg i vardera näven. (här syns även min stormiga relation med Tandborsten ganska bra. Vi kommer inte alls överrens hen och jag...)
le dräktighet
Har mått illa från och till hela dagen idag. Fick världens illamåendeäckel mitt under inspelningen av veckans podcast, tråkigt nog. Botades med mat. Men det är så jävligt att man inte får småäta. Gud vad jag skulle vilja småäta. Mariekex. Valfri kolhydrat bara. Ner i magen. Bort med äcklet. Men det får jag inte. Jo. En morotsstav kan jag ju ta. Eller suga på nått litet solrosfrö. Mmmm, det är ju....gott....
Kan inte äta kött längre. Det är väl för jävla lustigt. Fram tills jag blev dräktig har jag lagat KÖTT till familjen flera gånger i veckan och bara VRÄKT i mig (med en fd vegetarians mått då alltså..) men så fort den lilla började gro i mig så ba NEJ! Det går inte! Kött är så jävla dött och obehagligt. Celler från levande väsen. Uuuuuh vad äckligt det är när jag tänker på det.
Lagade min världsgoda köttfärslimpa ikväll. Fick inte ner en bit. Kunde inte ens smaka. FAST MIN BEBIS BEHÖVER JÄRN! Men det går ju inte!
Jag måste börja äta broccoli. Och jordgubbar. Varje dag. I mängder. Lilla lilla Heath som bara längtar efter att mamma ska svälja ner en stor blodig biff full med härligt järn. Får bara broccoli. Och solrosfrön.
Oj nu blev jag jättesugen på inlagd rödbeta här också. Undrar om det finns på Statoil? De har ju öppet till midnatt!
om jag fick en egen fjollbög
Jag tänker att jag borde skriva något om min Dräktighet... En liten Dräktighetsrapport så att säga.
Men så vet jag liksom inte vad jag ska skriva.. Det är ju 3 gången nu så att säga. Vet knappt vilken vecka jag är i... 10? 11? 10 tror jag!
I fredags fick vi det första ultraljudet. Som diabetiker är det inte svårt att tigga till sig ultraljud. Det är bara att säga "tänk om den är skitstor" så hivar de fram apparaten direkt.
I fredags fick vi iaf se den lilla klumpen. En klump med ett litet tickande hjärta. Jag grinade lite för det var så skönt att se att den var vid liv.
Den största risken med att ha diabetes och vara gravid är ju att barnet blir för stort. De två andra kom ut med 3.5 kilon. Helt normala. Men ändå. All jävla oro över deras jävla storlek vid de andra graviditeterna. Hur man tillslut, vid varje liten tugga man åt, kunde få sån satans ångest över att de skulle hyperväxa och bli 5.5 kilo stora. Den är så jävla skön att slippa. För nu vet jag ju att Jag Ska Bli Snittad.
Det är såklart inte bestämt ännu, formellt, men snart är det nog det. Jag har framfört mitt beslut så att säga. Och eftersom man inte riktigt har rätt till sin egen kropp som det ser ut idag, så måste jag genomgå ett antal samtal med diverse människor innan det kan bokas in slutgiltigt så att säga. Men jag vet ju att de inte kan tvinga mig om jag inte vill föda. Och det vet ju de också. Så därför vet jag ju redan att det kommer att bli snitt.
Och det känns så jävla härligt. Att få vara gravid och inte må dåligt (för det gör jag inte, än) OCH att få veta att barnet kommer att komma ut utan att mina vaginala och min röv demoleras totalt. Att liksom VETA DET, redan nu! Att slippa all ångest! Alla nätter där man liksom snurrar in sig i skräcken inför förlossningen! Att bara kunna släppa den delen helt! OOOOH, så jävla SKÖNT!!!
Den här tredje dräktigheten ska gå i Glädjens tecken. Det är jag så jävla mycket värd efter de HELVETEN jag haft med de andra ungarna. Jag ska liksom MÅ BRA! Jag ska verkligen försöka hålla järnvärdet uppe. Jag mår inte illa. Jag kommer kanske få foglossning, men det får vi ta då. Jag kommer inte att få magkatarr. Och magkatarr/illamående är liksom det Värsta. Med min förra spydde jag och mådde illa tills 7 månaden. Fick magkatarr. Gick ner 10 kilo. Kunde aldrig må bra. Det var så jävla hemskt.
Och nu är allting så jävla bra.
Och att dessutom slippa ångesten inför förlossningen! Sån jävla lyx! Tack Sverige! Känner jag nu.
Framför allt så är jag äldre nu. En erfaren babymama. OM mitt järnvärde går ner mot 90 (förra gången födde jag med ett järnvärde på 88) ska jag kräva sprutor med järn. Jag kräver snitt. Jag kräver ultraljud när jag känner att det behövs. Jag låter mig inte hunsas runt och blir jag förstoppad så tar jag min jävla cilaxoral och skiter i deras jävla gröter. Till BB kommer jag ta med skydd för bröstvårtorna. Jag har nämligen tänkt amma denna gång och det går inte när bröstvårtorna förvandlas till blödande sår. Jag tar också med en nappflaska, ifall det inte skulle funka, för jag vet nu att ett mätt barn är viktigare än vad barnet är mätt på. Jag tar även med mig en napp till bb för nu vet jag att det inte är särskilt svårt att få barn att sluta med nappen sen, plus att tandläkarn säger att det är ok med napp upp till 3,4 års ålder. FÖR DETTA HAR JAG LÄRT!
Jag är så jävla GRYM på det här med barn och barnafödande nu!
Jag har fått en jättefin barnmorska. Hon har ett kors runt halsen och jag misstänker att hon är Kompis Med Jesus Kristus. Det gillar jag. Jag älskar kristet folk. Tycker det känns fint att Jesus Kristus liksom svävar i rummet lite. Bebisen kommer ju ungefär till jul också så det passar ju MER ÄN VÄL!
Hon tar mig på allvar och har aldrig en anklagande ton. Inte ens när hon räknade ut mitt BMI...
Kanske har hon läst mina krönikor där jag skrikit ut min besvikelse över mina tidigare havandeskap och all inblandad personal, kanske inte. Hur som helst så är hon snäll.
Jag har gått upp 4 kilo vilket är rakt osunt. Min man har gått ner 6. Jag äter honom, bokstavligen, ur hus och hem.
Det händer att jag mår lite illa, visst gör det det. Men det är inget som däckar mig. Inget jag inte kan leva med.
Och vet ni. Jag är så inställd på att det är en pojke så att det inte är klokt. Jag är fan i mig nästan 100% säker. Jag vill döpa honom till Aragorn. Aragorn, den gulligaste lilla fjollbögen som Gotland någonsin skådat. Fan vad gulligt det skulle vara med en liten pojk. Jag skulle lära honom allt jag kan.
Min man ställer in sig på att få en 3 dotter. Vi har redan ett uttänkt namn till henne.
Vi kommer att ta reda på könet, men inte berätta det för någon.
Varför vi tar reda på kön? För att veta vilka färger på kläderna vi ska köpa såklart! Kommer Aragorn måste vi ju bunkra upp med rosa! Kommer han ska jag fan i mig köpa en knallrosa vagn, beställa hem prideflaggor och börja pimpa hans rum med duniga volanger i skärt!
Jag vill ha en egen fjollbög. Som jag kan gosa med.
Jag måste bli så jävla mjuk och vänlig om jag får en son. Måste lägga om totalt. Den här grejen som jag kör varje kväll med ungarna, när vi ska gå och borsta tänderna, när jag förvandlas till en "tysk tant" som men tysk brytning skriker: "LEDIGHETEN ÄR SCHLUT?!! MED FULLSCHTÄNDIG SCHOVUTRUSTNING- UPPSCHTÄLLNING!!", det måste jag lägga av med. Istället måste jag mjukt viska "älskade lille gulleson, kom nu ska jag rengöra dina små gulliga tändiländer innan vi går och sovipover i sin rosa, mjuka säng med änglar runtomkring som följer dig in i din rosa, fluffiga, mjuka sömn. Först ska vi bara ligga och tala om dina känslor och funderingar en stund, men sedan, älskade lille son, ska du få slumra in".
Så att han blir mjuk och go och aldrig förlorar kontakten med sina känslor som alla andra män.
Ja voine voine. Vi får se hur det går. Jag välkomnar vad som helst. Fågel fisk eller mittemellan. Snippa snopp eller transperson! Alla är välkomna till Big mama!
Se de första 2 minutrarna så fattar ni vad jag menar:
det här ska bli Aragorns favoritsång
en stilla önskan
Jag när liksom bara en stilla önskan. Och det är att mammor till söner någon jävla gång ska ta och skriva ett blogginlägg om den oro de känner inför att deras söner en dag ska växa upp till män. Oron inför att deras lilla hjärtegull en dag inte längre vill kramas, slutar att gråta, inte presterar i skolan och en dag inte längre kan tala om sina känslor.
Jag önskar att någon, nån jävla gång, kunde ta och skriva ett inlägg om hur de känner när de går på HM och ska välja kläder åt sina söner. Ska jag ta den mossgröna, den daskgråa eller den mörkblåa?
Önskar att någon någon gång kunde fokusera en feministisk/genus diskussion inte bara på vad TJEJERNA förlorar på det som uppmärksammats denna gång, utan även på vad POJKARNA förlorar.
Önskar att någon någon gång kunde förklara för mig vart rimligheten ligger i att vi HELA TIDEN fokuserar på det som är DÅLIGT med kvinnor och JÄMFÖR det med det manliga och håller det manliga som det BRA alternativet. VAD har manligheten HITTILLS gjort för oss kvinnor? Vad har vi HITTILLS vunnit på att försöka bli lite mer som de?
Önskar att någon NÅGON GÅNG kunde sluta beskriva männen och deras alternativ i livet som det optimala. Som om det BÄSTA är att få ha tshirts med Cars på. Som om det BÄSTA är att få gapa rakt ut i klassrummet vad man tycker istället för att räcka upp handen. Som om det BÄSTA är att vaggas in i en könsroll där känslor står lågt i kurs medan fotboll, bärs och brudar är i fokus. Som om det BÄSTA är att jobba sig igenom barnens barndom. Som om en HÖG LÖN och en SCHYST PENSION på något sätt skulle vara smartare att fixa än att få uppleva barnens barndom på nära håll.
Önskar bara att NÅGON, NÅGON GÅNG kunde sluta glorifiera manligheten och allt vad den har för sig.
För ärligt talat så suger den ganska mycket pung.
De mossiga militärfärgerna på pojkavdelningarna skriker inte HÄR KOMMER JAG utan snarare HÄR TRYCKER JAG NER HELA MIN HÄRLIGA BARNPERSONLIGHET I EN KÖNSROLL SOM INTE KOMMER ATT TILLÅTA MIG ATT UTTRYCKA KÄNSLOR FÖRENS JAG DRUCKIT 10 ÖL!
Jag är sjuk. Helt jävla däckad faktiskt, i en förkylning som verkar vara från Helvetet. Har ingen feber, inget svajjande sockervärde men är ändå så pass darrig och svag att jag inte orkar vara uppe. Så jag ligger. Ner.
Ändå har jag nu masat mig till datorn ENKOM för att kunna höja ett svagt, darrande finger vad gäller en sak som jag tagit del av i de senaste dagarnas, i uttråkning, besatta surfande på sociala medier.
Det är det här jag tänker på. Ett inlägg som blev länkat av Lady Dahmer för någon dag sedan och mycket uppmärksammat.
Det är ett bra inlägg, men ändå ett av tusentals i mängden av upprörda bloggare som bloggar om kläder för barn. Jag själv gjorde nått liknande för bara en kort tid sedan då jag köpte en t-shirt från pojkavdelningen i stl 110/116 och en t-shirt från flickavdelningen i stl 122/128 och upptäckte att de var exakt lika stora, förutom då att pojktröjan hade vidare ärmar. Då blev jag sur.
All ångest från min egen barndom över tjejkläder som aldrig passade kom tillbaka. Hur jag tvingades börja handla på damavdelningen typ som 9åring eftersom tjejkläder görs SÅ JÄVLA SMÅ. Jag var ett stort barn. Lite tjockt också, men främst lång och kraftigt byggd. Att handla till en 9åring på damavdelningen är inte så jävla lätt ska ni veta. Flickkläder uppmanar jävligt mycket till ätstörningar när de håller på och gör allting så förbannat litet.
Hur som helst. Det där blogginlägget ovan, det är i sin inledning tänkt som en kritik mot HM´s könsindelade kläder.
Kvinnan som skrivit texten ska handla en munkjacka åt sin son (?) men det blir inget då hon blir så jävla förbannad över utbudet i affären. Sedan följer en mängd bilder på både pojkkläder och flickkläder. Texten däremot, handlar uteslutande om flickkläderna. Hon ifrågasätter varför flickor ska smyckas och pyntas in absurdum, varför flickor ska ha bikini och kjolar så korta att de knappt täcker blöjan, med andra ord, jävligt bra och relavanta frågeställningar.
Pojkarnas kläder nämns på två ställen.
Men låt oss ta en titt på pojkkläderna i ovan nämnda inlägg. Det är trevligt att se en gul och en röd piketröja i mängden av piketröjor i dassiga färger, men ärligt talat är det ett ganska nytt påfund där HM går i täten skulle jag vilja säga. I de flesta affärer ser pojkavdelningarna väldigt gråa och mörka ut. Och jag FATTAR INTE hur man som förälder kan vilja ta FÄRG ifrån sitt barn! Jag FATTAR INTE att man inte som förälder vill klä sina barn i färgglada, härliga färger. Erbjuda alla färger. Och det är FÖR JÄVLIGT att det inte görs kläder åt pojkar med GLADA FÄRGER! Att de glada färgerna är reserverade åt flickorna, det SUGER KUK!
Sedan har vi Cars, som är den senaste "flugan" på mången pojkavdelning. Är det någon som på allvar har sett en Cars-film?! Det har jag, eftersom mitt yngsta barn älskar dessa bilar. FY FAN säger jag bara. Vad GÖR de här bilarna? Jo. De åker runt, jävligt våldsamt, kraschar i varandra, kör som jävla dårar, beter sig som as och har knappt en normal konversation. TACK VET JAG TINGELING tänker jag när jag ser de här filmerna! För det är så otroligt hjärndött, känslofattigt och OTROLIGT sterotypt. Och ärligt, vilken könsroll är det egentligen som gör mest skada i världen? Vilken könsroll är det som vi VERKLIGEN vill hålla oss ifrån? Är det den mjuka, verbala, känslosamma könssterotypen som förmedlas i TINGELING eller är det den våldsamma, macho, ickeverbala, känslokalla som förmedlas i Cars?
Och så Angry birds. Arga fåglar. Ett argt ansikte på en t-shirt. Alla ansikten på pojkkläder är arga och tuffa. Jättehärligt, verkligen. Hello blivande våldtäktsmän och misshandlare. Wear this!
Nej. Ta och byt riktning lite här va. Okej när flickkläderna är sexiga. Men lite jävla Hello Kitty och Tingeling eller nån liten fluffig rosett har ingen dött av. För att inte tala om glitter! Och alla glada färgerna! HÄR KOMMER JAG, skriker de där färgerna! De mossiga militärfärgerna på pojkavdelningarna skriker inte HÄR KOMMER JAG utan snarare HÄR TRYCKER JAG NER HELA MIN HÄRLIGA BARNPERSONLIGHET I EN KÖNSROLL SOM INTE KOMMER ATT TILLÅTA MIG ATT UTTRYCKA KÄNSLOR FÖRENS JAG DRUCKIT 10 ÖL!
Ska vi kritisera sådant som är typiskt kvinnligt (rosa, glitter, gulligull) så funkar det inte att JÄMFÖRA det med typiskt pojkiga saker för då går vi ingen annan än patriarkatets ärende och fortsätter hyllandet av DET MANLIGA och fortsätter bespotta och klanka ner på DET KVINNLIGA. Ta och lär er det nån jävla gång.
I love you Tingeling. Du har i alla fall kompisar som du kan föra normala konversationer med. I din värld går allting ut på att vara snäll och hjälpsam, inte på att race á på en jävla raceingbana och köra på dina kompisar skithårt så de får stora hål i sina dörrar
VI KAN DANSA OCKSÅ!
Här har ni veckans avsnitt av podden!
Det handlar om att egoboosta sig själv, om ordning och reda/Adolf Hitler, kärlek från förr och mycket annat.
LYSSNA DÅ FÖR I HELVITE!
Jag tror det finns EN annan feministisk podcast i Sverige. Den är bra men inte alls lika bra som vår.
Det är därför som ni ska lyssna på oss. Vi är dessutom roliga. (vi kan dansa också)
Puss
bebis
Jag har en bebis i min mage.
Vårt tredje barn ligger där inne och gonar sig. Gonar och gonar förresten, hur mysigt den nu har det med all diabetes och skit.
Men jag gör iallafall mitt bästa för att den ska ha det fint där inne.
Vi är bara i vecka 9 än så länge, men jag orkar inte hålla hemlisar. I alla fall inte av sån här rang.
Jag är så jävla glad. Och jag tänker att om den väljer att inte ligga kvar så kommer jag att bli så jävla ledsen. Och det kommer jag inte heller att vilja hålla tyst om. Jag gillar att dela. Vill inte vara ensam.
Och nu vet ni.
BoEve, som vi kallar hen, är ett Planerat Barn. Det är väldigt ovanligt för att vara oss.
Vi har pratat om det i flera år men känt oss ganska nöjda med de barn vi har. Med mening har vi velat vänta så länge som möjligt för att försöka komma undan mellanbarnsrollen för vår lilla.
Nu kommer hon att vara nästan 5 när BoEve kommer. Det kommer för alltid att vara hon och storasyrran. BoEve blir lite av en sladdis.
Så i höstas började det bli svårt att hålla tillbaka. Suget växte, så att säga. Och den 15 december hade vi Det Första Samlaget med bebissyfte. Det blev dock inget. Troligtvis för att jag inte hade ägglossning då.
I januari hade vi samlag 6 dagar i rad. Självklart valde ägglossningen att inte dyka upp då och hela menscykeln valde att flytta sig i flera veckor. Så har det alltid varit. Min hjärna har alltid haft väldigt bra kontakt med min livmoder så att säga. Det räcker med att jag visktänker ordet BEBIS och jag blir skendräktig direkt.
Så vi började med ägglossningsstickor. Och inte förrens den 22 mars, på stora ungens 6årsdag, visade de att det var dags. Dags att lägga sig på rygg så att säga. Så det gjorde jag.
Och 8 dagar senare kom det första, supersvaga plusset.
Jag grät då. Jag har hittills aldrig gråtit vid ett positivt graviditetstest. Inte av lycka iallafall.
Med första barnet grät jag av chock (jag var 21 år och singel...), vid andra barnet befann jag mig på ett badrum på ett fik mitt i offentligheten så då fick jag hålla tillbaka. Men nu. Nu grät jag av glädje och har gjort det ungefär varje dag sedan dess.
Det första som kom till mig var just BoEves psalm som ni kan lyssna på ovan. Den är helt enkelt bebisens sång. Och jag lyssnar på den varje dag och grinar. Jag har till och med tackat Gud. Vänt ansiktet mot himlen och viskat "tack! Tack för att jag får bära ett barn till!!". Mmmm, innan den här dräktigheten går ut så har jag väl blivit en flitig besökare i Rikets Sal på kuppen.
Men att ungarna liksom bara kommer till oss! Att vi bara FÅR allt det här! Det känns så jävla mycket som en gåva, för första gången!
Jag är verkligen äldre nu.
Nu förstår jag liksom mammorna jag alltid hatat! De som säger "ja visst har jag ont och visst kräks jag varje dag och gråter och inte kan jag gå heller, men DET ÄR DET VÄRT!" för nu känner jag också så.
Ja min diabetes är skitjobbig. Men det är så jävla mycket värt det!
Jag mår dessutom så bra! Visst har jag mått lite illa. Brösten har gjort ont. Jag är trött och framför allt så gråter jag otroligt mycket, både av glädje och av DJUPASTE, plötsliga SORG (kan va lite över vad som helst. Att det regnar, tex). Men hittills går inte den här graviditeten att jämföra med någon av de andra i dåligt mående. Med tvåan kräktes jag ju i 7 månader. Gick ner 10 kilo. Ville dö varje dag.
Nu flyger jag liksom fram. Och är så jävla glad och förhoppningsfull inför att EVENTUELLT få uppleva en graviditet som kanske inte ska ta ut mig totalt. Tänk om jag eventuellt kommer att få må ganska bra och eventuellt känna mig lite......lycklig?!
Lycklig känner jag mig iallafall.
Vi köpte det första plagget i vecka 6. En blå tunika med ugglor på från flickavdelningen. Jag ville kolla hur långt min man skulle kunna gå inför en eventuell son. Han sa inte ens nej till de rosa långklänningarna. Vår eventuella son kommer att gå klädd i rosa klänningar från den dagen han föds. Men jag valde en supermjuk blå tunika med ugglor. Den ska hen ha, vår lilla BoEve.
Till lucia kommer hen.
om kärlek till barnen
Tänkte på det, uppmärksammade, som Lady Dahmer skrev häromdan. Om det där med kärleken till barnen, hurvida man älskar dem lika mycket osv.
Jag tror det har jättemycket med ålder på barnen att göra.
Med båda mina barn har kärleken växt fram. Jag minns att när vi fick vårt första barn så brukade jag och min man prata om hur vi liksom älskade henne mer och mer för varje dag och fundera på vart det skulle sluta. Om man liksom ska älska sin unge mer och mer för varje dag hela livet så blir det ju en enorm kärlek. Lite naivt sådär.
Och det blev ju precis så. Man älskar dem mer och mer för varje dag. Ju mer man lär känna dem, ju fler drag i deras personligheter som kommer fram. Desto mer kärlek.
När man då får sitt andra (eller tredje eller så vidare) barn så tycker jag att det är ganska självklart att man känner mer för det äldre barnet, eftersom man helt enkelt känt det längre. Det är ju som med vilken relation som helst, ju längre den pågår, desto djupare blir den. Att sedan det äldre barnet ofta är mer lätthanterligt medan det yngre barnet är det som står för det krångliga och lite utmattandet i vardagen spär ju på det hela ytterligare.
Jag tror många, många har ångest för det, men då kan jag lugna er genom att säga att det blir bättre sen. När båda barnen är större och ingen är extrajobbig och du har lärt känna även den lilla.
Jag älskar båda mina barn. Skulle jag tvingas välja mellan dem hade jag inte kunnat göra det.
Det finns ingen tvivel i mig om den saken. Men dock så älskar jag dem på olika sätt, helt enkelt för att jag har helt olika relationer med dem. Precis som jag älskar min vän Nina på ett sätt så älskar jag ju min vän Korre på ett annat. Såklart. Inget konstigt. Men det är klart, moderskärleken är ju densamma. Jag älskar dem för att de är mina barn. De kommer ifrån mig. De är mina att ta hand om, beskydda och göra mitt allra bästa inför.
De är ju dessutom helt olika människor, mina erfarenheter med dem är helt olika.
Eftersom jag upplever att man älskar barnen mer och mer ju mer man lär känna dem så har jag aldrig känt den där himlastormande kärleken vid förlossningarna. Särskilt inte vid min vaginala, då jag mest bara hade ont ju. Vid kejsarsnittet var det bättre, även om jag, ärligt talat, mest var fokuserad på snusen jag ÄNTLIGEN skulle få ta när det var klart (ja men skjut mig då..)....
Självaste födsloögonblicket var dock otroligt mycket vackrare vid snittet och jag tror det beror på att det inte gjorde ont. Hon gjorde mig ingen skada, liksom. Medan den äldre barnets utkomst medförde skador som än idag inte är helt läkta...
Det är mänskligt tänker jag och det är ju inte som att känslan sitter kvar någon längre stund. Men just när hon flög ut genom min spruckna vagina, då kände jag mest "där är den där klumpen som fick mig att lida såhär". 5 minuter senare var den känslan givetvis långt borta.
Men det jag kände kan man ändå inte kalla enorm kärlek, inte med någon av dem. Facination förstås, dödlig lojalitet och beskyddarinstinkterna tog ju vid direkt. Men den där enorma kärleken, den har sannerligen växt fram och den växer ännu.
Själv har jag alltid haft tanken att jag var min pappas lilla tös och min bror var mammas lilla pojk. Min brors förlossning tog typ en kvart. Han kallades för "pluppen" och föddes mitt i sommaren, precis efter att mamma vart på konsert med sin favoritartist. Jag föddes i januari, svinkallt hela vintern och allt var ju omodernt och de bodde långt ute på landet och ja, inte så kul verkade det va helt enkelt.
Tyvärr dog ju min pappa sen så min tid som någons "lilla tös" blev ju relativt kort. Men morsan har ändå gjort ett bra jobb. Det är klart att man i perioder, särskilt i tidiga tonåren, kunde känna att de (föräldrarna) älskade syskonet MYCKET MER och själv var man alldeles alldeles oälskad och allena. Men någon inre djup känsla av att vara det oälskade barnet har jag aldrig haft.
Vi har lyckats fint med våra barn och deras syskonrelation kan jag tycka. De älskar varandra, så är det bara. Sedan har man funderingar såklart. Att de är tätt födda ligger nog min största fundering kring. Hur det påverkar dem. Att de nästan ses som och behandlas och beter sig som tvillingar många gånger. Alltid tillsammans.
Men det löser ju sig i höst när storungen börjar i helt ny skola och så nu när de äntligen ska få varsitt rum för första gången. Det blir nog krisigt för dem båda, främst för den lilla, men det blir nog bra också.
Jag och min bror hade det precis likadant. 1.5 år är det mellan oss och vi var också i princip som tvillingar många gånger. Idag är jag dock glad för det. Vi hade en mycket fin barndom tillsammans och som vuxna har vi varandra ännu.
Skulle jag behöva sticka någon gång, bara dra rakt ut genom dörren, så skulle jag ringa min bror.
lycklig vardag
Har haft två otroligt härliga dagar. Det härliga grundar sig i följande:
* Har struntat i allergitabletter- sluppit tröttheten
* Har umgåtts med fantastiska människor
* Har promenerat/utsatt min kropp för motion båda morgnarna
* Solen
I tisdags började jag dagen med en långpromenad. Sen var jag enorfinstinn tills dagens trevlighet dök upp i form av Nina. Vi spelade in pod och pratade och pratade och det hela var ljuvligt som vanligt.
När jag, efter vår stund tillsammans, steg ut utanför dörren var det HETT. Alltså. Sommarvärme. Min man tog med sig mat från McDonlands hem. Jag älskar att slippa laga middag. Jag hatar matlagning. Vi åt mat i trädgårdsmöbeln. Jag hade short. SHORTS!
Den varma kvällen spenderades vid nya grönsakslandet. Jag sådde och planterade. Maken planterade majsplantorna mot förrådsväggen bredvid landet. Barnen klädde av sig nakna och fick tillstånd att leka med vattenslangen som alltså var fylld av iskallt vatten. Jävlar vad lyckliga de var. De jagade varandra, hoppade genom vattnet, gjorde regnbågar, blötte lilla rutschkanan och kanade ner för den på nakna rumpor. Så jävla ljuvlig kväll.
Sen kom vi på att det ju var föräldramöte på förskoleklassen som stora ungen börjar i till hösten. Typiskt oss att glömma en sådan sak, men min man hann iväg. Jag och barnen såg Ronja innan jag la dem.
Igår, onsdag, började jag också dagen med en promenad, dock inte lika lång. När jag kom hem kom dagens trevlighet i form av Ida (som var gäst i en av våra poddar i vintras). Vi åt paj (som höggravida Ida hade MED sig!) och fruktsallad och pratade och pratade i många timmar. Det var första gången vi sågs förutom podden och jag kände att jag har fått en Ny Vän.
På kvällen gjorde jag broccolisoppa (storans förslag) och sen tog pappan med barnen på cykeltur. Jag städade och gick med i Instagram. Fixade pod hela kvällen sen.
Idag är det också härligt faktiskt. Barnen har varsin kompis, jag städar och pappan fixar uppe i renoveringsrummet. Nu sitter jag här. Jag kan göra det, för barnen har kompisar och leker så himla fint. Det har regnat precis hela dagen, men nu sticker solen fram. Ska snart kasta ut alla barnen i det våta gräset samt sätta de sista fröna om en stund. Och så ska vi fika med kompisarnas föräldrar sen.
Vardagen känns helt enkelt lycklig, enkel och fin. Det är grönt ute. Bladen börjar komma. Jag älskar allt det gröna. Jag njuter extra mycket av maj, för det lovade jag mig själv förra året att jag skulle göra. Sommaren var så kort förra året och därför tänkte jag att NÄSTA ÅR, då ska jag räkna maj som sommar också. Så därför gör jag det nu.
Tycker det ser så sorgligt ut när man ser bilder från vänner uppe i Norrland. Där blommar typ krokusen nu. Här är krokusen stendöd sedan mycket länge tillbaka. Vissen. Utblommad. Här har vi 20 grader varmt även när det regnar. Gröna blad på buskarna. Snart dags att ta fram poolen.
Vad kort det måste vara för de uppe i norr. Korta somrar, långa vintrar. Så är det väl i hela Sverige egentligen. Lite för långa vintrar. Lite för korta somrar. Men jag är ändå ganska nöjd med att bo på Gotland. Vi vinner sol-ligan varje år (förutom typ Luleå som har sånt där nattljus, men det räknas faktiskt inte). Men jag antar att man bor som man vill ha det. Gillar man vinter och snö så bosätter man sig i Norrland. Gillar man regn och hav sätter man bo i GBG. Och gillar man solsken och flest soltimmar väljer man Gotland.
Vår lilla på Fårö i somras
Morgondopp kl 07 på Fårö förra sommaren
Mer
Det va hemskt va folk som tittat förbi på senaste! Så trevligt!
Om ni INTE KAN FÅ NOG av det ni hittar här, så kan ni, tex, läsa mina krönikor HÄR, lyssna på min och Ninas podcast HÄR, följa mig på twitter där jag heter jennypersson1 eller på Instagram där jag heter jennyperssonvisby.
Och om ni känner att ni bara MÅSTE få ett ansikte på den här FANTASTISKA personen vars blogg ni nu ÄNTLIGEN har hittat till, så ser jag ut ungefär såhär (mitt yngsta barn ser också ut, OBS: typ två år gammal bild, nu är hon större och jag äldre..:):
Välkomna hit!
om kvinnors samtal
Såg att Cissi Wallin twittrade om möhippor häromdagen. Hon skulle på en och hade ångest inför den. Inför kvinnor som bara pratar om sina män och sticker emellan med lite kroppsnedvärderande här och där.
Jag fattar ju vad Cissi menar, men störs ändå av den generalliserande tonen. Och jag kan tycka att det är att nedvärdera det kvinnliga samtalet. Lite som när män avfärdar kvinnors samtal som "kackel" och "babbel". Inget av vikt liksom. Bara destruktivt enligt Cissi.
Jag och min vän Sandra kan ofta hejda oss i våra samtal ibland och säga "tänk om killarna visste vad det egentligen är vi sitter och pratar om när vi ses".
Jag och Sandra parkerar oss ofta. Vi släpper lösa barnen och parkerar oss i valfri möbel och börjar vårt samtal som sedan kan pågår timmar i sträck. Kommer någon (valfri man) förbi händer det att vi byter samtalsämne och gör sidospår in på inredning, matlagning eller barnkläder. Men däremellan. Däremellan.
Det är liksom rakt ner i själen. Det är djupaste psykologi, mödraskapet, våra relationer till våra män, vilket inte ska nedvärderas.
En stor del av våra liv bygger på våra relationer. Har man barn, hus, Icakort och ekonomi tillsammans är det Jävligt Viktigt att kärleken finns. I stormiga perioder är det SKIT och jag skulle dö om jag inte kunde dela det med mina kvinnliga vänner. Som kommer med stöd och råd eller bara svär över karlar i allmänhet med mig. Jag är otroligt glad att jag har vänner som får insyn i min relation för skulle det komma en dag när det blir dags att gå, kommer de att finnas där för mig och veta om hur saker och ting legat till.
Jag minns våra tjejkvällar när vi gick på högstadiet. Medan killarna var i ishallen och lirade hockey (typ) lagade vi tjejer middag, såg en glättig film och sedan började det. Det var no limits. Respektfullt vände vi in och ut på oss själva inför varandra. Delade med oss av allt. Lärde varandra. Det var mycket mens och onani och hångel, minns jag och man gick alltid flera lärdomar rikare från tjejkvällarna.
Vi gick i samma klass allihopa och klassen var full av dominanta och högljudda killar. Genom våra tjejkvällar lärde vi känna varandra så in i norden bra att vi blev starkare och starkare tillsammans. Började stå upp inför varandra i skolan. Började säga ifrån som grupp. En för alla, alla för en!
Vi var absolut inte bästa vänner. Jag umgicks mest med folk från andra klasser. Man vår gemenskap blev benhård och i nian var vi en stark enhet.
Killarna, de trodde säkert att vi satt och snackade mode och viktnedgång och allt sånt där annat som män/man ofta TROR att kvinnors samtal går ut på.
Men det var långt ifrån.
Jag minns en bild jag en gång såg. På bilden satt fyra kvinnor runt ett bord. In genom dörren kom en man och sa:
- Jasså sitter ni här, alldeles ensamma.
De var alltså 4 kvinnor i ett rum, men i mannens ögon var de ensamma. De existerade i princip inte förrens han kom in i rummet och tillförde lite värde till konversationen.
Jag tänker ofta på den när jag sitter i samtal med mina vänner. Som idag när jag och M möttes en timme i lekparken. Medan barnen lekte hann vi gå igenom hela våra liv. Gräl med våra partners, trubbel på arbetsplatser, orosmoln över barnen, stress över ekonomi, funderingar över förskola och skola, allting som liksom är Av Värde, hann vi prata om. Det innersta och djupaste. Att bara få skopa ur sig lite. Dela bördan med någon annan för en stund. Få höra att man inte är ensam. Det är värt så otroligt mycket.
Och jag tror att det är ett av våra största hot mot folkhälsan, att de allra flesta män faktiskt inte kan ha liknande konversationer med varandra. Att männen är beroende av kvinnor för att kunna tala om sådana saker, om de ens kan det med oss.
Jag tycker mycket om Cissi Wallin och det hon gör, men ogillar när det blir "alla andra"- grejen. JAG har minsann kommit till INSIKT, till skillnad från alla andra. Det spär bara på fördomar om kvinnor och nedvärderar dessutom det typiskt kvinnliga, vilket jag som bekant inte alls gillar.
Förresten, med tanke på FRIDAdebatten som blossade upp i måndags. Tjejtidningar och magasin för kvinnor gör ju precis just det som jag motsätter mig- nedvärderar kvinnor. Nedvärderar kvinnor genom att utgå ifrån att alla kvinnor mest gillar skönhet, yta, viktminskning, mode, sextips och så något gripande reportage om någon stackars kvinna som ska dö i cancer. Tonen i vissa tidningar! Som om man skrev till barn.
Samtidigt så köper de ju det, kvinnorna och tjejerna, så därför kan man ju inte förminska det faktum att mode, skönhet, viktminskningstips, sextips och ett och annat reportage om valfri döende kvinna tydligen intresserar (vissa) kvinnor...Vilket ju krånglar till det hela en smula... Man kan tycka att kvinnorna och tjejerna själva borde säga ifrån, begära mer. Samtidigt, vill de inte de så är det ju bara att gilla läget... Satan vad svårt det kan vara.
Genustips
Här kommer ett litet genustips:
PLUSPLUS.
PlusPlus består av små plus i plast. Som man kan sätta ihop hur som helst och bygga tredimensionella grejer av det.
För alla med genustänk så är det här helt enkelt bästa grejen, eftersom plusplus inte på något sätt är könat. Du utgår ifrån små plastplus i olika färger och bygger därefter vad du önskar. En person kanske, som inte på något sätt egentligen ser ut som tex Legos färdiga personer utan en person som du får använda din fantasi för att se att det är en person.
Jag älskar främst det könsneutrala och nästfrämst det fantasieggande. Du bygger och sedan ÄR det saker.
Mina ungar sitter i timmar med plusplus:et. Och SKAPAR. Drakar, robotar, bilbanor, bokstäver, prinsessor och torn och staket och skruvar och jag vet inte allt. Sedan leker de med sina skapelser. Och sedan tar man sönder det och börjar om.
Lego kan ta sig i röven med sitt vidriga könande på alla jävla byggsatser. Plusplus är nya grejen. Känns väldigt mycket back to basic, men ändå väldigt nytt och spännande!
5 plus(plus)!
den feministiska grunden
Tycker om hashtagen #patriarkatetlurademigsombarn på Twitter. Såna grejer gillar jag med Twitter. Där ser jag en stark poäng.
Jag tänker såhär, att alla som blir feminister blir det av en anledning och de anledningarna skiljer sig åt. Den där grundanledningen, som gör att man liksom får upp ögonen för feminismen, den blir nog för många sedan självaste grunden i ens feminism. Det man hänger kvar vid och kanske ser som sin viktigaste fråga inom feminismen.
Jag tror att LD, tex, kände sig mycket begränsad i den snäva kvinnorollen hon blev tilldelad som vacker flicka. Att sedan idealbiten samt genus blev det viktigaste för LD (?) är ju inte alls särskilt konstigt då.
UnderbaraClara har skrivit om kvinnors rätt att vara duktiga. Lite som Elin Ek som vill uppvärdera den slitsamma tanten. Den duktiga flickan har varit väldigt bespottad och både UnderbaraClara och Elin Ek ser greppet som patriarkatet har om kvinnor där och vill mota bort det. Troligen öppnade sig feminismen för UnderbaraClara där någonstans och är nu hennes grund.
Hashtagen som jag nämnde ovan är ju finurlig på det sättet att det liksom går till grunden med folks feminism. Någon skriver att hon som liten insåg att hon var mer värd hos killarna för att hon inte var typiskt tjejig.
Jag skrev att patriarkatet lurade mig på så sätt att jag trodde att allt som var tjejigt var löjligt, töntigt och mindre värt.
Vilket ju blir en jättekrock då med tex LD. Där jag numera kämpar för min rätt att få vara typiskt kvinnlig/tjejig (alltså: få vara precis så som jag vill) utan att skämmas för det, kämpar LD för att få vara precis så okvinnlig och ovacker hon vill och det ska också vara okej.
Årskullen 85 på Gotland var väldigt pojkdominerad. Vi var 4 tjejer och uppemot 20 killar i våra dubbelklasser (1-2:a 3-4:a osv). Vi var alltså alltid i underläge. Fanns till på ren gohet av killarna i vissa fall, som när det gällde gympan och rasterna. Ibland fick vi tjejer välja lag när det var dags för fotboll (typ varje gympalektion). När vi inte fick välja lag blev vi valda sist.
Den coola tjejen var duktig på fotboll. Hon var med killarna. Vi andra och våra intressen var aldrig riktigt accepterade.
Eftersom jag inte var flicksöt som barn (jag hade snaggat hår och var tjock...) blev jag aldrig påprackad den typiskt sötflickiga rollen. Jag kunde längta ihjäl mig efter den, avundandes söta tjejer otroligt mycket som barn. Samtidigt som jag avundades de coola tjejerna som accepterades av killarna.
Så småningom blev jag ju äldre förståss. Smalnade av lite och tuffade till mig. Jag upptäckte att genom att vara supersnäll och rolig kunde jag nå in hos alla. Både hos de söta tjejerna, de coola tjejerna och framför allt hos killarna. Killarna var faktiskt lättast. Jag har alltid haft väldigt lätt för att umgås med killar, troligtvis för att jag inte varit särskilt snygg. Vid tonåren hade jag lärt mig att ta plats dessutom så då var jag plötsligt en tjej som tog plats och var rolig och snäll. Jag VAR ju lite som en kille på många sätt, förutom att jag inte idrottade då, men det gjorde inte direkt mina killkompisar heller för då hade de blivit intresserade av musik eller dataspel istället.
Sedan skulle jag börja knulla och insåg att det fanns en enorm skillnad mellan mina killkompisar och mina tjejkompisar. Bland mina killkompisar var det häftigt att knulla. De var så coola med det, pratade om det på ett avslappnat sätt som jag tyckte om och det verkade så roligt att knulla via deras syn på saken.
Bland tjejerna var det mer ångestfyllt. Killen skulle helt vara kär i en. Man själv skulle helst också vara kär, men viktigast var att killen som man låg med låg med en på ett respektfullt sätt och inte bara såg en som ett ligg. Det var skitfult. Tjejer som struntade i det fick dåligt rykte, främst bland de andra tjejerna.
Det verkade aldrig som att tjejerna tyckte att det var särskilt roligt att knulla, vilket jag tyckte var konstigt sen när jag själv hade provat (det dröjde ju lite eftersom jag hade fullt upp med att vara allas bästa vän och när man är det är det få som vågar knulla eftersom de är så rädda att man inte ska vilja vara vän med dem efteråt. Mycket märkligt...).
Så med grunden i en skolgång dominerad av killar, där jag knappt vågat räcka upp handen eftersom jag alltid blev avbruten/hånad och med en skolgång fullt av killarnas värderade av mitt utseende så började det ju där. Min första feministiska grundidé gick ut på att våga göra mig hörd. Ta plats.
När jag var klar med det kom knullandet, vilket också blev en av grundpelarna. Allas rätt att få knulla så mycket de vill och med vem de vill. Kvinnors förtryckta sexualitet.
Från början gjorde jag alltså den där missen som de flesta nyblivna feminister gör, nämligen att höja det manliga till skyarna.
Killarna som vågade ta plats på det där självklara sättet. Killarna som hade sån härligt avslappnad attityd till sex. Tjejerna som bara var mesiga och som knappt ens knullade för sin egen skull.
Jag tog ju helt skulden för allting. Det var JAG som var problemet. JAG som inte vågat säga ifrån. JAG som varit så töntig och feg. JAG JAG JAG. Allting var mitt eget/tjejernas eget fel.
Och det är ganska mycket det som min vuxna feminism går ut på att göra mig av med. Att lägga ifrån mig skulden. Det var inte MITT fel att vi få tjejer var grymt förtryckta under låg och mellanstadiet! Bra lärare hade kunnat göra det så otroligt mycket bättre! Bra föräldrar till de många pojkarna hade också kunnat göra saker och ting bättre. Lite mer lyhördhet från min egen familj hade också hjälpt.
Jag övar på att hylla min egen storhet när jag som 9åring själv (med otroligt mycket hjälp från min bästa vän) satte stopp för mobbningen av mitt tjocka barnajag. Jag övar på att se fördelarna med min duktighet i skolan. Jag övar på att se det fantastiska i den lyhördhet och förmågan till sociala, fungerande relationer som jag fått tack vare min klassiska uppfostran till duktig flicka (dock inte till söt flicka, för det var jag ju inte). Jag övar mig på att omfamna alla mina typiska kvinnliga drag och egenheter och älska dem och värdera dem högt. Och därför är det också väldigt viktigt för mig att definiera mitt kön. Jag är KVINNA. Så in i helvite mycket KVINNA och jag är sjukt stolt över det.
Jag är liksom klar med nedvärderandet av mig själv. Sedan många år är jag klar med det. Jag jobbar inte så. Jag jobbar på Björn Ranelid i mig själv. Och Björn Ranelid älskar kvinnligt.
Sedan jag börjat med det här (vilket också hör väldigt mycket ihop med att jag har två döttrar) så har jag mer och mer börjat ifrågasätta mansrollen. Har i perioder titulerad mig som manshatare kort och gott. För jag har väldigt svårt att se fördelar med mansrollen. Väldigt svårt.
Visst är det bra med självförtroende, vilket jag ser som den största fördelen som de flesta män får med sig från moderslivet typ, men inte när det är på andras bekostnad, vilket manligt självförtroende i princip alltid är. Och frågan är om det ens är ett självförtroende då?
Är det verkligen självförtroende att våga avbryta andra? Skrika högt och knuffas hårt med armbågarna? Är det självförtroende att på allvar tro att man kan allting, eller är det ett övertroende, på sig själv? Som inte egentligen på något sätt är sunt?
Och är det verkligen sunt att sätta ett sådant förtroende till någon, som jag tycker mig se att många föräldrar gör till just sina söner. Ett enormt förtroende- du kan allt min son och ingenting kan stoppa dig. Är det verkligen sunt?
Det jag tycker mig se nu när vi snart är 30, vi i generation 85, är ett gäng män som går runt och bär världen på sina axlar. Duktiga pojkar helt enkelt, som ska prestera på jobbet, tjäna bra med pengar, renovera hus och samtidigt vara moderna och närvarande fäder för sina barn. De ska ha största tv:n och snyggaste bilen och så ska de gärna vara lite sådär mysigt mjuka som Ernst, samtidigt som de ska vara härligt manliga. Allting de gör ska vara bäst. Måste vara bäst. De kan ju allting liksom.
Det händer något med både män och kvinnor runt 30, tycker jag mig se. Kvinnorna hittar sin plats. Byter karriär och satsar på sig själva. Tar hand om sig själva, liksom.
Medan männen liksom kapslas in. Tyngs ner av sina krav. Och finns det något som män aldrig varit bäst på, eftersom det inte ryms i den manliga könsrollen, så är det på att prata om varken sina eller andras känslor. Visa sig svaga. Och det kommer att bli deras död tillslut.
Jag tycker synd om dem helt enkelt. Och eftersom jag lever med en man som snart är 30 så oroas jag lite också.
Kvinnor tycks mig så fria. Fria att vara som vi vill. I allafall om vi var tjocka och snaggade som barn och liksom slapp undan hela det där skönhetskravet. Det har hjälpt mig mycket. Att jag var ett fult barn.
Så det jag gör nu i min feminism är mest att problematisera manligheten. Lämna kvinnligheten lite till sitt öde. Kvinnligheten har redan fått så jävla mycket spott och spe genom åren och jag tycker det är dags att sluta med det. Dags att uppvärdera det och dags att sluta ge oss själva skulden. Dags att sluta romantisera manligheten och istället göra något åt den.
Och det grundar sig helt enkelt i att kvinnligheten för mig så väldigt länge varit så otroligt nedvärderad och bespottad. Och nu får det vara nog.
Hur grundar sig er feminism?
en egen farsa
Idag blev grönsakslanden klara! Yes! Nu jävlar ska jag odla!
Spacklingen uppe på det som ska bli E´s rum är också klar och nu ska vi börja måla för att sedan tapetsera en vägg med den blå tapeten med Bilar/ Cars som hon har valt och sen är det fan i mig klart.
Morsan och hennes sambo har vart här idag. De bor fem mil bort och morsan blev nyligen pensionär. Ändå har de sjukt mycket att göra jämt så att få hit dem idag var lite av ett lyckokast! De har spacklat och lagat mat.
Svärfar har vart här i helgen också och hjälpt oss. Och diverse vänner har haft barnen hos sig på lekning och kalas idag, vilket gjorde att vi kommit en bit på väg. Så nu sitter jag här och är tacksam och glad. Kåt glad och tacksam minus kåt kan man säga. Det är söndag liksom. På söndagar knullar man inte (då hedrar man Jesus Kristus!).
Utan att förringa morsan och hennes sambos insats idag har jag tänkt ganska mycket på min pappa, som dog när jag var 15 (cancer).
Saknaden efter en förälder som dött i tidiga år går liksom aldrig över. Den kommer och går utefter att livet förändras.
När jag tog studenten saknade jag honom. När jag blev kär första gången saknade jag honom. När jag flyttade på fastlandet saknade jag honom. När jag fick barn saknade jag honom extra mycket, liksom när jag gifte mig förstås.
Nu när jag är i småbarnsförälderåren och har hus och skit så saknar jag honom.
Jag kan bli så jäkla avundsjuk på min man som har en pappa.
När han sitter i telefon med sin pappa om kvällarna och jag hör hur min man frågar om råd och tips. Eller när jag ser dem tillsammans. Den djupa respekten som finns mellan dem nu när min man är en vuxen man men ännu har den där djupa respekten och liksom ovillkorliga kärleken till sin pappa och samma tvärtom förstås. Hur svärfar kommer så fort min man ber om hjälp. Hur han hjälper på ett sätt som liksom är självklart och inte kräver någon tacksamhetsskuld tillbaka. Hur han kan hjälpa till i smyg nästan, särskilt när det knipit och han förstått att vi varit lite för stolta att be om hjälp och då istället liksom smugit till hjälpen. Hur viktiga de ännu är för varandra. Det är så jävla fint.
Jag hade också gärna haft en farsa liksom.
Jag och farsan
jävla bra lördag
Har känt mig lite ensam på senaste tid. Det beror nog på att jag och min brusande treo Nina inte sågs i veckan. Ingen podcast blev det heller. Men på tisdag är vi på´t igen!
Nina alltså. Jag skulle kunna ta henne till min fru. Om jag bara vore lite mer lesbiskt lagd.
Min man ska bort ikväll. Grilla med sina mansvänner från jobbet. Spela poker och vara sådär mysigt manlig som han inte så ofta är. Dricka öl förstås. Män kan inte umgås utan att dricka alkohol. Verkar skitjobbigt tycker jag.
Jag och ungarna ska mysa. Sen ska de somna och jag ska vara eeeeennnsaaaaaaaam. Jag är inte alls särskilt sugen på ensamhet ikväll så jag är lite småsur för att min man ska iväg faktiskt. Men försöker hålla ifrån mig de känslorna.
Jag får väl se på Greys anatomy.
Vi har fixat det amerikanska Netflix och där ligger 8 säsonger av serien. Jag drömde på allvar om Alex Karev inatt.
Lady Dahmer länkade mig igår, både via fb och via bloggen. Det var sjukt mycket folk här.
Jag tycker mycket om LD för att hon blivit så otroligt grym på att länka. I princip varannan tweet hon gör på twitter är retweets och hon snålar inte med tips och dylikt. Ärligt talat sög LD på det förut, men nu är hon helt förändrad. Och hon har all min respekt för det.
Min fruga Nina är också en grym länkare.
Och jag tycker det är fint. När stora bloggar hjälper små.
Svärfar är här och spacklar idag. Och 4åringen har åkt till en kompis och så tog vi hit den kompisens storasyster att leka med vår 6åring. Så barnen har det bra. Svärfar och min man spacklar det som ska bli 4åringens rum och jag sitter mest bara och jäser.
Har fått nya insulin- nålar idag. Den lättnaden!
Igår pallade jag inte ens att ta insulin. De förra nålarna gjorde så jävla ont och det blev blåmärken efter i princip varje spruta. Tillslut bara grinade jag inför varje shot. Därför prisar jag Jesus idag, för mina nya, superkorta, nålar. Det kändes inte! Det kändes inte liksom!
Här är förresten dagens krönika. De håller på och förhandlar om båttrafiken till Gotland just nu. Så därför tyckte jag att det var på sin plats med en extra bitsk och motsträvig krönika! Såg att vissa i kommentarsfältet under krönikan håller med mig!!! Detta är mycket ovanligt. Och understryker ju bara min tes om att jag i vissa fall faktiskt ÄR som en motsträvig gammal gubbe från Buttle.
Nu ska jag ha Blomvård. Alla mina övervintrade pelargoner klarade sig och nu blommar samtliga. Fick dessutom en fin jäkel av Ninas man, vilken nu ska vårdas.
Igår sådde jag. Blommor. Jag har tänkt att jag inte skulle odla så jävla mycket i sommar. Men så fick jag feeling igår och sådde en jäkla massa blomsterkrasse och en jäkla massa sommarslöja. I rabatten har jag satt sommarslöja som utfyllnad mellan perennerna. Har även sått sommaräng i en del av rabatten, samt satt rosenskära längst bak. Ja. Det är möjligt att jag är inte av en nörd. En blomsternörd.
Barnen har fått så varsiEN kruka. Förra sommaren fick de en hel pallkrage att hustera kring, men de sket ju fullständigt i den sen. Så i år gjorde jag en kraftig begränsning. Det man SÅR får man SKÖRDA och TA HAND OM SJÄLV!
Ja det blev en jävla fin lördag det här!
jag mår dåligt av twitter
Har gått och tänkt och tänkt på det här med min motvilja för Twitter och i vissa fall Facebook. Instagram har jag inte och det är nog tur det.
Varje gång jag pratar med Nina om det här så anklagar hon mig för att vara styrd av jantelagen. Menar att min motvilja för Twitter och andra sociala medier har att göra med att jag tycker folk är töntiga som "tror att de är något" osv.
Jag älskar att ha en vän som man kan ha såna diskussioner med. Få av mina vänner har nog utvecklat mig så mycket som Nina, eftersom hon är den enda som vågar ifrågasätta och utmana min hjärna.
Alla är ju styrda av jantelagen och på många sätt är jag det, vilket jag är medveten om.
Men efter mycket tänkande hit och dit har jag nu kommit fram till att mina komplicerade känslor inför Twitter främst, beror på något annat.
Eftersom typ alla har Twitter är det ju svårt att skriva om det utan att låta dryg och skriva folk på näsan.
Därför ska jag nu för säkerhets skull skriva att detta alltså är MINA KÄNSLOR inför det hela. Inte därmed sagt att det ÄR så.
Jag blir liksom nedstämd varje gång jag loggar in på Twitter och även i vissa fall Facebook.
Jag blir nedstämd av den nyblivna singelpappan som lägger upp bilder hela tiden, på precis allting han gör. Allting han gör gör han ensam och inget filter i världen kan dölja det. Jag mår så jävla dåligt av hans ensamhet och hans desperata rop efter någon som kan lindra den ensamheten åt honom.
Jag mår dåligt av det orimliga bekräftelsebehov som inte heller kan döljas bakom vissas tweets. Alternativt jävligt stora egon, men bekräftelsebehoven är värre.
Jag mår dåligt av hon som aldrig är glad på Facebook. Alltid sur, missnöjd över något, ensam hon också.
Jag mår dåligt över de som är med hela tiden. Vart man än tittar så är hen där. För det vittnar om barn som inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Det vittnar om ett nästan maniskt begär efter att alltid vara med, synas och VÄXA.
Jag mår dåligt av folks smörande för varandra på Twitter. Och jag mår dåligt av för mycket PKighet. Jag mår dåligt av klumpighet också.
Men när LD kritiserar Blondinbella och sedan blir kritiserad för att ha kritiserat och jag känner ett behov av att kritisera de som kritiserat LD för att hon kritiserat BB, då mår jag dåligt. Orkar inte mer. Och inte på ett drygt, oooo ooooorka! sätt utan på ett helt uppriktigt jag orkar inte.
Ibland när man kliver in på Twitter och Facebook så känns det som att man kliver in bland massa nakna människor. Här sitter vi så långt ifrån varann med feta datorer emellan oss och jag slungas RAKT IN i deras själar. Jag tvingas ta del av sådant jag inte VILL ta del av, eller, inte ORKAR ta del av. För jag vet inte vad jag ska göra.
Efter varje gång jag som själv dragit in i något, kanske skrivit en tweet som retweetats av LD eller skrivit en roligt inlägg på FD som gillas av sjukt många eller som nu med Gotlandstrosorna och pillren, så känner jag mig smutsig.
Ja. Smutsig är rätt ord. Jag känner mig smutsig för att jag dragits med i något som jag faktiskt på inga sätt vill vara en del av. Just för att jag inte orkar.
Varje gång jag blir regelbunden i bloggen så ökar antalet läsare. Jag rycks med. Blir besatt. Måste skriva varje dag. Måste vara bra. Måste växa VÄXA VÄXA! Och sen ba så orkar jag inte mer. Och måste göra uppehåll några veckor. Så att de där nya rinner av och bara de trogna stannar kvar.
Jag hatar mig själv när jag blir sån där. Som sitter och kollar efter kommentarer och antal besökare. Som kollar Twitter hela tiden i rädsla att MISSA något. Missa något att KUNNA göra sig hörd över. Missa en CHANS!
Och så kommer helgen och hela Internet saktar av och till och med de mest besatta håller emot lite och jag stänger ner helt och på måndagen vill jag inte öppna datorn igen. Jag orkar inte.
Jag mår liksom inte bra av det där. Jag mår dåligt. Det sättet JAG upplever sociala medier får mig att må dåligt.
Det som ändå drar mig tillbaka till datorn hela tiden, det är ju lusten att skriva. Det kan vara ilska, eller lusten att förändra också. Men oftast är det bara Lusten Att Skriva.
Jag skulle DÖ om jag inte fick skriva.
För mig är Orden viktigare än något annat och där skiljer jag mig ju från de bloggare som drivs av lusten att förändra samhället. Jag har absolut det drivet också, men det är inte det främsta. Mitt främsta driv är att få skriva. Sätta ihop ord. Sätta ord på sådant som jag tänkt.
Och det är troligen också därför jag värnar om mina ord och dess sammansättning på ett helt annat sätt än tex Nina.
Blir ni ledsna när ni läser det här? Ni som använder Twitter, Instagram osv? Känner ni att jag drygar mig?
Jag och Nina brukar även prata om att vi definierar oss på olika sätt. Man kan definiera sig på ett positivt sätt, genom att inspireras av andra och tänka "så vill jag också vara/bli/göra/whatever". Eller så jobbar man som jag, lite mer on the dark side och definierar, eller SKAPAR, sig själv utefter hur man INTE vill bli.
När jag ser alla de där ledsamheterna på de sociala medierna så tänker ju jag "sådär vill jag inte bli". Det är inte lyckliga människor, de mår inte bra och därför är det osmart av mig att gå den vägen.
Och därför blir Twitter aldrig något för mig. För jag vet inte om nån jävla twittrare är lycklig.... De är i alla fall inte många. Eller så har jag bara ett jävligt dåligt föde..
Jonas Gardell är nog lycklig. Han ser Twitter som sitt jobb och med jämna mellanrum släpper han små böcker med sina bästa tweets och tjänar på så sätt pengar på sin Twitter. Han såg nog också det destruktiva och valde att försöka göra något bra av det. Och han kan ju göra det också, eftersom han har möjligheten och ett fett namn.
Det händer att jag mailar. De där ensamma människorna. Frågar om vi ska hitta på nått eller om jag kan göra något. Att jag förstått att det inte står rätt till.
Men de blir ju bara fler och fler. Och jag har ju mitt. Min själ att vårda.
Rollen som allas bästa vän och psykolog är en roll jag avsade mig för över tio år sedan därför att den åt upp mig.
Jag KAN INTE hålla på.
diabetesångest
Skriver mail till min diabetesperson. En liten rapport. Grinar medan jag skriver. Jävlar vad upplyft hon ska bli när hon läser den!
Jag grinar och tycker synd om mig själv. Grinar för att det blir blåmärken av sprutorna. Snart vet jag inte vart jag ska sätta nålen längre. Grinar för att jag inte orkar kolla värdena så ofta som jag borde. Det gör också ont och jag orkar inte med allting som gör ont. Grinar för att jag önskar min kropp lite frid. Frid från smärta. Samtidigt önskar jag den frid från högt blodsocker. Min stackars kropp, vad den måste lida. Vad den måste arbeta när sockret ligger högt. För att inte tala om när det ligger för lågt.
Grinar för att jag är rädd för blodsockerfallen. Fick ett härommorgonen när jag var ensam med barnen. Hann göra mig en macka innan det hade gått för långt. Det är så otroligt läskigt när det går för långt och jag får minnen från den gången när koman inte var långt borta och det är typ det närmsta jag någonsin kommit döden. Jag får helt enkelt dödsångest av blodsockerfall. Och jag får blodsockerfall ofta nu när jag håller på och försöker hitta rätt insulinnivåer.
Jag grinar över min tå. Min inflammerade tåjävel som haft nageltrång sedan november och som det konstant rinner var ifrån. Tån som gör att jag inte direkt jublande springer ut på de promenader jag borde ta dagligen för diabetesens skull.
Min man köpte skor till mig. Beställde ett par svarta Converse från England. Converse är så bra för min tå. Den får plats där på ett härligt sätt. Jag är så glad för mina Converse, men grinar lite över tån ändå. En konstant varande tå är inte bra för blodsockernivåerna.
Grinar över att jag har huvudvärk väldigt ofta. Grinar över att jag ska ha det såhär nu. Grinar över Lantchipsen. Ben&Jerry. Alla sommarglassar jag inte får äta.
Grinar av självhat. Hur fan kunde jag låta det gå så långt? Varför i helvete har jag inte fått lära mig att ta hand om mig själv? Varför har ingen lärt mig att min kropp är mitt tempel?! Och varför är båda mina släkter fullproppade med diabetiker?! Varför har jag världens sämsta gener? Och världens sämsta självdiciplin?
Grinar över tanken på om mina barn skulle drabbas. Mina älskade små barn. MÅ DE ALDRIG få den här sjukdomen. Må de lära sig att hålla tillbaka. Må de förskonas från mina gener.
Grinar lite av ännu mer dödsångest. Jag lär dö i förtid jag. Mina jävla kärl kommer att ta kol på mig.
Ska fan få med i diabetesförbundet. Måste göra nått av den här skiten.
Amen
