brunheten

Bästa Nina tar debatten på en av landets största litteratursidor. Modiga kvinna!

Nina recenserade boken "Håkan Bråkan och den stora fasan". "Den stora fasan" är i det här fallet då TJEJER som grupp. 

 

Jag är så jävla glad att Litteraturmagasinet har tagit Nina till sig som bokrecensent. Feminister med genusglasögon behövs i varenda jävla instans och Nina passar så jävla fint eftersom hon är så orädd. Hon vågar vara jobbig, något jag själv kan känna att jag fegar för ibland. 

Heja Nina i debatten. Och må fler feminister sluta upp bakom Nina i det här då hon haft landets alla rikspuckon efter sig de senaste dagarna. Nina själv står alltid upp bakom mig och en hel hög andra feminister i de flesta diskussioner med näbbar och klor och nu har vi chansen att ge gentjänst. 

 

Så heja Ruthström! Du är grym!

 

 

I början av igår bäddades lillasystern ner i sängen tillsammans med Russin. Sen gjorde storasyster vackra presenter i papper åt lillasyster som fick fylla år om och om igen. Gud vad jag kan älska att vara mamma. 

 

 

Sen kom "tant" Ida och vi gick ut i skogen med barnen och byggde en koja. 

En sak som jag funderat mycket på de senaste dagarna men inte riktigt kommit någon vart med är det här inlägget av min darling LadyDahmer. 

Mest den allra sista meningen som lyder:

Just det har jag nämligen skrivit om den där "andra frågan" väldigt många gånger i mina dagar. 

 

Mitt försvar av den "klassiska kvinnkvinnligheten" började faktiskt vid en exakt tidpunkt och det var precis efter att jag hade fött min andra dotter. Troligen var det omgivningens milt medlidande uppsyn som fick igång mig. "Jasså det blev ingen lillebror? Jaja, men det är ju härligt med två systrar och så kan ni ju alltid göra en lillebror sen"- äcklet som jag då och då möttes av från folk som inte riktigt fattat att jag var lyckligast i världen över att ha fått sätta ännu en fantastisk varelse med snippa till livet. 

Det var då jag började skriva arga texter om hur jag aldrig ville ha en son och det var då jag började skriva arga texter om hur dumma alla feminister var som lade ner så fruktansvärt mycket tid på att klanka ner på och försöka förändra sitt eget kön istället för att fokusera på det väsentliga problemet- nämligen manligheten. 

Det är inte vi med döttrar som ska oroa oss och önska att våra döttrar var söner eller i alla fall LITE MER SOM POJKAR, det är föräldrarna till söner som borde oroa sig (det är ju de som ska hälsa på i fängelser sen) och det är föräldrar till söner som borde önska att deras barn var lite mer som FLICKOR. Skrev jag. Och blev omåttligt opopulär.

Jag står ännu för vartenda ord dock. Men jag är inte motvillig inför att få en son längre. Bara livrädd och orolig. Men även nyfiken.

 

Hur som helst. Den där raden, i LD´s inlägg är ju jävligt svår. För hur fan kritiserar man kvinnligheten utan att kränka/dumförklara/förnedra kvinnorna i den?

 

Alex Schulman gjorde helt klart fel. Men samtidigt... Har jag gjort samma sak ack så många gånger själv. Hånat den där kvinnliga fåfängan. Lady Dahmer har också gjort det. Alla har vi gjort det. 

Apan gör faktiskt precis samma sak när hon parodierar en modell. Skillnaden är bara den att för oss är modellen ingen. Bara ett uttryck för något som vi föraktar. Marie Serneholt ger också uttryck för något vi föraktar, men hon vet vi vem det är. Och därför kan vi ge oss på henne personligen, vilket Alex Schlman även gjorde. 

 

Sigge Eklund har även en klar poäng när han talat om "trippelbestraffning" i sin och Alex pod. För eftersom vi vet vem Marie Serneholt är så kommer det något kvalmigt över det hela. Hon kanske också skrattade som fan när hon såg Alex bilder? Hon kanske är skitstolt över sina bilder och ser dem som ett led i sin karriär. Och så kommer alla feminister och klappar henne på huvudet och säger att hon är ett offer för en massa strukturer.... Hon har blivit en feministisk symbol nästan, saker tillskrivs henne utan att hon själv har fått den minsta talan. 

 

Det är lite som med horona. De glada hororna. Som alla feminister tycker så synd om. Porraktriserna och stripporna som faktiskt trivs med sitt jobb. Skit samma VARFÖR de gör det, vilka strukturer som får dem att älska sin jobb. Vilka är vi att klappa dem på huvudet och säga "du är förtryckt min lille vän"??

 

Skitsvår är den, den där "andra frågan" som Lady Dahmer snuddar vid. Och jag personligen har gett upp försöken att komma runt dem. Jag försöker vara konstant i mitt beslut att aldrig kritisera kvinnor för att de är "för kvinnliga". Att anklaga kvinnor för att vara lurade/offer/synd om. Jag försöker köra systerskap all in och fokusera just där jag anser att problemen ligger. Hos männen och patriarkatet. 

 

Och jag är vid den fullaste övertygelsen att när vi väl fått bukt på männen och deras könsroll och deras järngrepp kring patriarkatet så kommer kvinnlighetens problem att lösas upp i kanterna. Kvinnligheten har problem på grund av att manligheten har det. Deras skit påverkar oss mycket, för mycket och det är väl det som ÄR hela patriarkatet. Och patriarkatet måste, som sagt, krossas. 

Jag undrar en sak. 

Vad är egentligen skillnaden på det här:

 

Älskade Sigge räddar Alex lite. Alex&Sigge om trippelbestraffning osv:

 

 

Älskade bästa fina Håkan. 

Så länge som han följt mig nu. 

 

Jag var väl femton den gången när min bästa vän Martin ringde och ropade "sätt på tv:n". Det var en så jäkla bra låt där, sa han. "Det här kommer att bli nått stort" sa han också och det fick han ju rätt i. Det var "känn ingen sorg för mig Göteborg" som spelades på Voxpop för första gången den kvällen och den kvällen blev jag kär. I Håkan. 

Sedan dess har jag lyssnat på Håkan från och till väldigt intensivt i perioder. Håkan passar inte skitbra mitt i bebislivet när man knappt har tid att ens tänka på sin egen hygien, men i övrigt tycks det alltid finnas någon låt, någon melodislinga, någon textrad, som berättar för en hur det är. Som beskriver en själv. Eller som ger hopp, tröst eller kraft. 

Martin blev en egen sång, tex. Den här sången, det är Martin, min bästa vän under tonåren:

 

 

När en flera år lång relation med mitt ex tog slut, ja då släppte Håkan den här låten, som beskrev i princip exakt hur han troligen kände då...Och jag grät och grät och grät när jag hörde den. 

 

 När jag var 20 år bodde jag i kollektiv i Hökarängen med mina bästa vänner. Vi hade lägenheten högst upp i huset och i våningen mitt emot vår flyttade våra bästa killkompisar in. Jävlar vad vi festade och jävlar vad många nätter som jag och Micke satt i min säng och fyllåt pulvermos och soyaköttbullar och pratade natten igenom. Den våren släppte Håkan skiva och natt efter natt lyssnade vi på den, jag och Micke. Den här var hans favorit och nu är den här låten Micke och den där våren i Pökarängen. 

 

Hela Håkans andra skiva- "det är så jag säger det", är Sara. Vi var sjutton då och när Håkan släppte skivan skulle jag och Sara åka till Hultsfred på hösten och se honom i konserthuset där. Hela resan började med att vi nästan missade båten, grät inför den unga killen vid båtterminalen och han ringde kaptenen och om jag inte minns fel backade kaptenen tillbaka båten en smula så att vi kunde HOPPA på (ja vi fick verkligen ta ett skutt över till båten!). Vi hyrde ett rum hos en tant i Hultsfred som naturligtvis hade en son som hade kompisar och ja... Det var en av de galnaste helgerna i mitt liv kan man säga.

Den här låten skulle lika gärna kunna heta Kom igen Sara för min del:

 

Den här dansade jag och David vår brudvals till...:

 

 

Och den här sjöngs för E på hennes namncermoni:

 

 Och så nu när jag har kraschat lite och går och lyssnar lite på Spotify helt vanligt, ja, då shufflas de här två låtarna fram, i följd till och med. 

 

 

 

 

 

Finaste Håkan. Mannen i mitt liv på många sätt. 

 

Onsdag.

 

Jag glömde berätta om att familjen har utökats ytterligare... Igår kom brorsan över med sina 10 afrikanska jättesniglar i ett otroligt äckligt och o-omskött terrarium. Så igår tvättade jag terrarium, utfodrade uthungrade sniglar, bytte bark, tvättade alla sniglar och ja... Nu har jag 12 sniglar. Stora sniglar. Så om nån länge har känt ett BEGÄR efter en snigel så vet ni vem ni ska ringa. Trevliga djur är de. Men lite väl många just nu. Med tanke på att de kan få hundratals bebisar var typ så känns det ju lite....mycket..

 

Idag! Idag hämtade mamma barnen på förmiddan och jag stack ner på stan. Gick på Katthemmets loppis- bästa loppisen i stan. Är lite besatt av att fynda halvfula klänningar på loppis och lyckades med detta konststycke även idag. Det roliga med loppis är ju att upptäcka att man tycker om saker man inte ha en aning om att man tyckte om!

Till exempel hade jag ingen aning om att jag tyckte om rosa spetsgardiner innan jag hittade några på loppis! Inte heller visste jag att det bor ett näst intill manisk begär inom mig efter bonader, men nu vet jag det! Jag har även börjat samla på prydnadsfåglar sedan jag blev regelbunden loppisfantast. Jag visste inte att jag tyckte om fåglar liksom! Men nu vet jag det! Ska fota min lilla samling senare så ni får se!

 

Idag hittade jag en klänning som får mig att känna mig lite som en väldigt kysk person. Typ nunna. Egentligen är den typ 3 storlekar för liten men det skiter jag. Passformen är ju lös runt kroppen. Bara runt halsen som det blir lite spänt men det där med andas alltså... Ska de va nått?

 

 

 

 

 

Sommarfrukost på Leva Kungslador

 

 

 

På stranden med bästakompisgänget. Här, barnen med Ida

 

Idag har visst morgonstund guld i mund här på Brunheten. Sitter vid köksbordet med tända ljus och vackra blommor och fyller i papper och gör andra nödvändigheter.

Hade tänkt jobba i trädgårn idag men det regnar så det blir visst inget av. Istället ska jag ägna mig åt pyssel.

Maken och svärfar röjer uppe i det som kommer att vara vårt nya sovrum inom kort. Det blir jättefint. Ett litet rum högst upp i huset med, numera, vitt trätak, vita väggar förutom en som har målats milt grön. En nya garderob med stora spegeldörrar ska snart byggas upp men först ska det ljuslackade (?) furugolvet läggas idag. Skönt att det händer grejer i huset. 

 

Jag mår ganska bra idag, som alltid när det är mörkt och ruggigt ute. 

 

Igår kom två annonser upp på Blocket med hundar som folk ville bli av med. Alltså inte hundvalpar utan större hundar som familjerna helt enkelt inte hade tid med. Jag svarade på båda men "vann" ingen. Kändes lite som på julafton för typ 15 år sedan när jag hade önskat mig en hundvalp och brorsan en guldfisk. Glädjen när brorsan fick sin guldfisk och jag blev HELT SÄKER PÅ att NU får jag min hundvalp! Den ofantliga besvikelsen när det inte blev någon hundvalp utan istället en kopp i keramik... 

Men nu ska jag väl inte vara bitter över det?!!!

Jag är ju VUXEN nu! Nu gör jag som jag vill!

Och jag ska ha en hund! 

 

Jag har, de senaste veckorna, tänkt ganska mycket på hur jag vill att mitt liv ska vara. Det är ju jävligt svårt för mig att komma fram till något, eftersom det är just det som min livskris handlar om. Att jag inte vet hur och vad jag vill på något sätt. Men de bitar som jag faktiskt KAN komma fram till har jag i alla fall nu tagit fasta på. 

 

Några saker jag vill med livet:

* Jag vill ha ett stort hus

* Huset ska vara fullt med barn

* och djur

 

Jag vill även ha en vacker trädgård att ägna mig åt. 

Så det enda jag vet just nu är att jag måste gräva rabatter, avla barn och köpa djur. 

Jag har även bestämt mig för att jag inte vill flytta av ön. Jag vill bo här. Det känns väldigt skönt att ha kommit fram till det en gång för alla så man kan släppa tanken på att det "kanske" kan vara bättre någonannan stans. 

Gotland är vad jag vill för mina barn och för mina djur och för min egen själs skull. 

 

Egentligen är det väl inte så värst mycket kvar att fixa på min lista förutom huset samt en sysselsättning som kan finansiera mina djur och alla mina barn. Som jag ska ha. 

 

Egentligen är det inte alls särskilt svårt att komma fram till hur man vill ha sitt liv. Det är ju bara att tänka på vad som gör en lycklig... Barnen, djuren, trädgården. Enkelt. Maken också såklart men som tur är så har vi ganska liknande önskemål. Där jag vill ha en fet trädgård vill han ha ett fett hus och det passar ju bra. Han bygger- jag planterar. Där jag kan tycka att barnledighet med små bebisar är rätt tråkigt kan ju han ta vid. Jag föder- han är barnledig. Där han gillar katter gillar jag hundar. Båda gillar vi reptiler. En sköldpadda, en ödla och en hund kommer vår familj att berikas med minst inom de kommande åren. Och en två, tre ungar till skulle jag tro. 

 

Det allra viktigaste som jag kommit fram till är i alla fall att jag aldrig mer tänker lyssna på vad någon annan säger. Utan bara köra rakt på hjärtat. 

 

Och ljusa dagar väntar mig. 

 

Sommarmuffins med röda vinbär i:

 

 

 

 

En kärlekspotatis!!

 

Imorrn går jag in i sista veckan av sjukskrivningen, förutsatt att den inte blir förlängd, vilket den ju kan bli. 

 

Jag har vart sjuk hela jävla helgen. Här går man och längtar efter helg och familjemys och gos och så blir man helt jävla däckad av en simpel förkylning. Har legat i sängen hela dan idag, till 18 då jag gick upp och lagade kvällsmat åt ungarna, la dem och nu ligger jag däckad i soffan igen. 

Igår var jag uppe till 15 ungefär. Tvingade mig själv att hänga med familjen när de åkte till "Flygets dag" på flygplatsen. Barnen fick provsitta flygplan och helikoptrar och brandbilar. Vi såg fallskärmshopp och flygning med små flygplan. Så åt vi korv. Mysigt. Sen åkte vi till Snickenmässan där jag och barnen gick runt och samlade på oss gratisgrejer medan maken var i Sjunde Himlen. 

Sen åkte vi hem och jag däckade i soffan och maken åkte och badade med barnen och sen kom han hem och lagade taccos och la sedan barnen fast det egentligen var min tur men jag var helt slut. 

 

Nu hoppas jag på morgondagen. 

 

Skrev just följande på facebook:

"nu är det officiellt: vårt barn kan läsa. 5.5 år gammal. Ja ni kan applådera nu" och det kan ju ni bloggläsare också få göra om ni känner att ni gärna vill göra det. Jag tycker det är helt fantastiskt. 

Det är ju inte så att hon läser dagstidnignarna flytande. Nej, hon bokstaverar sig mödosamt igenom orden. Men ändå. Hon kan. 

 

Ska maila diverse chefer över förskolor nu. 

 

Puss på er 

 Dagens feministiska tips:

Komikern/skådespelerskan Sissela Benn. 

Man kan börja med att lyssna på den här  intervjun från Värvet. Sen kan man kolla Svt och läsa om och se klipp från hennes serie I Annli som gick förra hösten tror jag. 

 

Man kan även kolla dessa klipp och glädjas åt en jävligt rolig svensk komiker:

 

 

 

 

 

 

Idag har jag haft Ångest. Angst. Svårt att andas osv. Mildare skakningar i kroppen.

Det har varit akutångest över ekonimin. Snart ska räntan betalas. Snart är det jul. 

Dessutom vill jag ha en hund.

 

Under hela min barndom drömde jag om en egen hundvalp. För ett halvår sedan ungefär, slog det mig att jag faktiskt är vuxen nu. Och när man är vuxen gör man som man vill. Man bestämmer själv. Man behöver inte hoppas varje jul och födelsedag. Vill man ha en hund så kan man bara skaffa en hund. Det är en hisnande tanke. 

Men nu har vi ju inte råd. Men så fort jag får det. Då jävlar. Ska jag ha en hund. Med små korta ben.

 

Vi är så fattiga just nu så det är läskigt. Det är inte kul att vara den som försätter sin familj i det. Man kan nästan inte andas vissa dagar av dåligt samvete. 

Det ovanpå de där vibbarna man hela tiden möts av från andra- att det inte riktigt är okej att bryta ihop, är ganska betungande. Gör inte direkt ångesten man hade innan mildare. 

Det är liksom inte okej att inte funka. I alla fall inte när det är något osynligt som gör en ofungerbar. 

 

Idag har jag tvättat en maskin tvätt. Och det är allt jag har gjort. Det är jättejobbigt för mig. För gudrun vad gärna jag skulle ha velat storstädat, höstpysslat i trädgården, tapetserat och staplat färdigt veden tills familjen kom hem. Så jag fick känna att jag gjort lite nytta. Så jag blev lite mer Älskvärd. 

Men idag hade jag fullt upp med Ångesten. Och så fick det vara. Min man tycks älska mig lika mycket som vanligt ändå faktiskt. Och barnen har nog haft det roligare också. 

 

När barnen kom hem (älsklingskusinen hämtade dem) fick jag ta mig samman. Det är inte så svårt än så länge för de är ju så jävla underbara. Så lekte vi hårsalong. Ja jag vet. Alla feminister kan ju dö på en gång. Men jag öppnade hårsalong med hårborste och hårsnoddar och balsamspray i högsta hugg och så kom alla barbisar på besök, styrda av barnen. Varenda barbie friserades och kläddes i vackra klänningar och sen höll 5åringen konsert för dem alla tjugo. Vips blev det middagsdag och morsan kom förbi med sin nya elektriska fönsterputsare som jag får låna. 

Och maken kom hem 1.5 timme senare än vanligt (igår jobbade han från 8- 0.30, de har release på jobbet i dagarna) och sen låg vi alla 4 i soffan och busade tills det blev läggdags.

 

Och nu är det lugnt och mjukt och varmt i min själ igen. Har just gosat vår hankatt Russin sönder och samman.

Sedan jag blev... deppig har jag märkt en ny förkärlek för våra djur. Jag tar ovanligt mycket kort på dem och finner mig allt oftare pratandes om dem. Jag som alltid sett djuren som något nödvändigt ont som strövat runt i vårt hus för att barnen ska få en mjuk och fluffig barndom. Men plötsligt är katterna min bästa vän! Jag pratar med dem, dullar med dem och skämmer bort dem. Igår fick de rå nötfärs till middag. Då blev jag poppis kan jag säga. 

Nu ligger Russin här bredvid mig, alldeles utmattad av vårt supergos och fiser stilla i sömnen. Det luktar inte ros. Men jag älskar honom ändå. 

 

Imorrn ska jag ha Hunden här igen. Vi ska gå långpromenad och så ska jag väl kanske putsa nån ruta innan jag ska fika hos grannen och hennes mjuka bebis. Vårda vårda själen. Mjuka hundar, mjuka barn och mjuka vänner. Bra för själen. 

 

Men jag tror ändå det är bra med de där förlamande ångestdagarna. Min psykologtant har sagt att jag ska släppa fram sånt där. Så det försöker jag göra. Inte hålla tillbaka och döva. Ut med det bara. 

 

Nu ska jag se filmen "tiny furniture" där hon som har huvudrollen i Girls tydligen spelar huvudrollen också. Ja jag är besatt. 

 

Amen

 

 

 

 

 

Idag har jag Vårdat min själ. 

En del av att vårda min själ bestod tydligen i att ställa sig vid spisen och göra jävligt många qournfärsbiffar med fetaost åt mig själv... Sen gjorde jag mitt livs första köttfärslimpa till familjen. E och maken åt som hästar. 

Ja jag kan tycka att det minsta jag kan göra för familjen nu när jag går runt och är så overksam är att laga ordentlig mat. Så det gör jag. 

En annan del av att vårda min själ bestod av en springtur. Jag har hållt stenhårt på varannan kväll förutom en kväll då jag hade för ont i ryggen. Ja jag får nämligen lite ont i ryggen av att springa. Men jag tänker att det beror på att ryggmusklerna helt enkelt är otränade och att de tränas upp av mitt springande.... Kanske är det helt fel tänk men det skiter jag i. Jag. Måste. Springa.

Det där behovet, begäret. Hur jag, för första gången i mitt liv, frigör tid för motion, håller hårt på mina 40 minuter varann kväll och verkligen ser det som en investering- det är helt fantastiskt.

 

Det har nog mycket att göra med att jag inte springer varken för diabetesen eller nån jävla smalhets skull. Jag springer för psyket. För välmåendet. 

 

Jag har dock gett upp det där med att försöka springa i tystnad. Det blir för jobbigt. Måste ha nått som distraherar en från helvetet så att säga. Så när jag springer lyssnar jag på Värvet. Världens andra bästa pod. Timslånga intervjuer med olika mediafolk. Älskar det.

(världens bästa pod är givetvis Alex och Sigges. I förra avsnittet började Sigge gråta när Alex berättade om en sak han upplevt i sin terapi. Fantastiskt. Så jävla fantastiskt. There is hope for the manlighet)

 

Idag har jag tänkt på hur fantastiskt det är när man gör något som förälder och märker att det ger frukt. 

Förra veckan ville inte L gå till förskolan. Hon var låg och lite deppig och då lät jag henne vara hemma när hon vill det. Och vi pratade och pratade en hel massor om allt möjligt och vi övade på bokstäver och gjorde sånt hon tycker om. 

Och nu är hon så till freds igen. En rad genomtänkta insatser från oss föräldrars sida och hon är glad och harmonisk igen och vill gå till förskolan.

Det känns så jäkla skönt att man, än så länge, han fixa sina ungar. Hjälpa och styra liksom. Både genom sig själv och genom förskolan. 

Och jag får sån jäkla ångest när jag tänker på att de ska börja skolan sen. Skolan som är obligatorisk. Skolan som inte har lika många vuxna närvarande och skolan som lämnar föräldrarna ute på så många sätt.

 

Så fort det är något på förskolan så kan jag ju prata med den fantastiska personalen där. Minsta småsak kan jag reglera och justera. Mitt barn vill stå mer i snickarvrån. Mitt barn vill öva på bokstäverna. Mitt barn tycker inte om höga ljud. Och de fixar det. Det är helt fantastisk egentligen. 

Men skolan. huuuu. 

 

Nu ska jag fortsätta mitt Girlsmaraton. 

P&k

 

 

 

 

 

   

Bästa tipset all time: tvserien Girls. Nej nej nej. Även om upplägget är likt, 4 tjejer i New York där huvudrollsinnehavaren försöker försörja sig på att skriva, så har serien mycket få likheter med Sex and the city.

Det här är liksom Äkta. På Riktigt.

Tjejer som knullar, runkar, rapar, gör bort sig, kämpar på med livet, har kassa pojkvänner, tröttnar på sina pojkvänner, har chefer som tafsar osv osv. 

Denna serie MÅSTE NI SE!

Jag har laddat ner hela jävla serien och kör race om kvällarna. Annars går den på Canal plus tror jag. 

Se den se den se den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack för alla era fina kommentarer! Ni är så kloka och fina ni som läser den här bloggen och det gör mig så hjärtans glad! 

 

Jag hoppas att ni också har haft en fin helg. 

Min har vart guld.

Igår hade vi mysdagen och idag var det städdagen. Jag och min man har städat och pysslat i vårt hus hela eftermiddan och barnen har lekt och lekt och lekt. Helt fantastiskt. 

Sen åt vi söndagsmiddag på McDonalds (LYXIGT!) och sen åkte vi hem och pusslade. 

Jag hatar pussel.

Men jag älskar barnen som pusslade med mig. 

 

Här får ni lite bilder att hålla till godo med denna bistra septemberkväll. 

 

Berättade jag för er att vår katt Russin kom tillbaka? Han försvann straxt efter att honkatten Pussel fick ungar vid midsommar. Nästan 3 MÅNADER SENARE kom Russin tillbaka! Plötsligt satt han bara där på fönsterbrädan och jamade en natt! Helt sjukt! Vi har sörjt honom så. Både jag och maken har drömt åtskilliga drömmar om honom och vi har letat, gått runt med lappar och annonserat. När han kom hem igen var han tjock och välvårdad och går plötsligt på lådan! Han som var utekatt förut! Troligen har någon lite väl vänlig själ tagit sig an honom och förvandlat honom till en innekatt under sommaren. Nu är han hemma igen och går helst inte utanför dörren utan någon av oss med som beskyddare. 

Gosan har han tagit till sitt hjärta och titulerar sig numera som styrfar. Det är sjukt fint. 

 

Gosan&Russin idag på soffan

 

 

E gjorde en teater för övriga familjen idag när städningen var klar. Den handlade om en kanin. Mycket uppskattad. Det blir dramaten nästa för henne. 

 

 

Jag ska börja vara hundvakt för min mosters hund lite nu. Vi hade premiär torsdag fredag förra veckan. Katterna var måttligt roade. 

 

L var på piratkalas förra helgen. 

 

Solrosorna är över 3 meter höga. Idag fällde jag en till förmån för en stockros som jag fick av M igår. 

 

Här har jag förevigat hur min man fungerar. Han kommer hem från jobbet, tar av sig jeansen och byter till mjukisbrallor. Sedan viker han prydligt ihop sina byxor och placerar dem på valfria ställen i huset. Dock aldrig i garderoben eller ens i somrummet. Här har han valt att pryda vår skänk med denna vackra stilleben.

 

Såna här blommor kan jag plocka ur min egen trädgård. Det gör mig glad. Är bra för min själ. 

 

E var också pirat en dag. Hård sum stain. 

 

Puss&kram på er

Idag jävlar så vill jag säga upp mig jävligt mycket från GT och aldrig mer skriva en radjävel i mitt liv. 

Nej jag brukar inte ta åt mig så jävla mycket av kritik jag får kastad på mig lite nu och då, men ibland alltså. 

 

Ja. Där får man för att man är öppen med sitt psykiska tillstånd. Ett "sök hjälp" kastat i ansiktet. Varje gång någon av mina krönikor inte faller någon i smaken från och med nu lär det hänvisas till depression och psykisk sjukdom. 

 

Krönikan idag handlar om två saker. Dels om att jag tycker folk jagar efter saker som i slutändan är jävligt oviktiga. Och dels om att folk i större utsträckning borde leva av LUST istället för av begäret efter bekräftelse. Låter det som en osund och psykig tanke tycker ni??? Är inte det något som folk i allmänhet ganska ofta reflekterar över? Hur vi lever våra liv, vad som gör oss lyckliga?? Eller? Är det bara psykon som tänker på såna saker?

 

Jävla idiotläsare. Du kan dra åt helvete. Jag må va lite deppig, men vet du va, jag har SÖKT hjälp redan!! Men jag hoppas för allt i världen att den hjälpten inte kommer att göra mig till en människa som på allvar anser att man kan "grubbla för långt". Jag hoppas att jag aldrig kommer att bli en människa som inte reflekterar och funderar och vänder på varje lite tanke för jag VILL vara en sån person. Jag skulle förmodligen ha väldigt tråkig med en sån där väldigt liten hjärna som du tycks blivit begåvad med.

 

Nej fy fan. Jag säger upp mig. Så att tidningen kan bestå av Mats Mats och Mats. Då blir han nog glad också. Alla blir glada. 

 

Ps. JAG LIDER INTE AV TVÅNGSTANKAR! d.s 

 

Ps 2. I övrigt har den här dagen varit fantastisk med loppisrunda, ponnyridning för 3åringen, löprunda och god middag hos fina vänner ikväll. Köpte rosa spetsgardiner på loppisen. Det är det mest psykade jag gjort på mycket länge faktiskt d.s 

Min 15åriga kusin hyr vårt gäststuga i trädgården just nu. Hon går samhällsprogrammet på gymnasiet och hade här om dagen fått en uppgift att skriva en text på temat jämställdhet. Innan diskuterade hon det lite med mig och vi snackade kvotering och föräldraledighet osv. 

När vi diskuterade jämställdhet och skola nämnde hon att det, trots att klassen består av typ 20 tjejer och 8 killar, hade vart omöjligt att få ordet under en debatt om jämställdhet de hade haft i klassrummet. Tjejerna hade suttit med händerna uppe hela lektionen, men ordet hade ständigt legat hos de få killarna som suttit och "debatterat" temat diskriminering av kvinnor och jämställdhet.

Och vet ni vad min coola coola kusin gjorde??

Hon skrev det i sin uppsats!

Hon gjorde läraren och lektionen de hade haft, till ett exempel på sådant man borde jobba med inom skolan, sådant som inte är okej och uppmanade till förändring. Avslutade med ett coolt.

" det är fel tycker jag. Vad tycker du?". 

 

Givetvis fick hon högsta betyg. 

 

DET FINNS HOPP FÖR FRAMTIDEN go vänner! Dagens unga brudar är inga offer! De är stenhårda och stencoola och det kommer att gå jävligt bra när vår generation feminister går ur tiden! Tro mig! 

 

 

Jag vill leva av lust. Jag vill ha ett liv där jag gör saker som jag har lust med och som känns meningsfulla.

Måste man ha alla de där tråkiga sakerna i livet?

Varför kan man inte få leva sitt liv precis så som man vill?

Varför är det HELT ORIMLIGT att leva sitt liv just precis som man vill ha det?

Om man till exempel vill ha ett liv där man plockjar blommor ofta. Eller ett liv där man ligger på studsmattan med barnen och sjunger om kvällarna? Ett liv vars MENING är att vara härligt?

Istället för att vara nyttig, som många verkar sträva efter. Att känna sig duktiga. Att göra nytta. Att dra sitt strå till stacken. Det intresserar liksom inte mig... Inte heller intresserar det mig att leva ett liv med ekonomiska mål. Jobba hårt så man får råd att renovera. Jobba hårt så man får råd att åka till Thailand. 

Jag behöver inte åka till Thailand så länge jag får sitta på min uteplats med en kattunge i knäet och titta lite på trädtopparna bakom vedbon bara! 

Jag behöver inger spektakulärt. Att samla vännerna och göra en utflykt med alla barnen en dag räcker liksom. 

 

Och jag undrar om det är nått fel på mig när jag känner så?? Alla andra bara jagar känns det som... Ska ha fler följare till bloggen, mer likes på facebook, fler lyssnare till podden, högre lön av chefen, renovera huset lite till, köpa lite större bil, ha nya gardiner eller bara ÄLSKAS LITE MER!!!

Jag orkar liksom inte vara med i den jakten. 

 

Det enda jag vill ha är ett meningsfullt liv. Känna mening inför mig själv och inte inför andra. 

Det är väldigt meningsfullt för mig att få vara med barnen. Kanske den största meningen av alla. Det är även meningsfullt att vara med min man. Tyvärr jagar min man också väldigt mycket och det är ju lite orättvist men det blir ju så att när inte jag jagar får han göra det lite hårdare. 

En annan meningsfull sak för mig är att inte tvingas till saker. Inte tvingas göra sådant jag egentligen inte vill. 

Men hur många lever ett sånt liv liksom?

Och tänk om alla skulle hålla på och gå runt och leva bara för sig själva! Man måste ju tänka på KOLLEKTIVET!!

 

Sånt här funderar jag på. Hur lever man ett liv utan krav på att göra tråkiga och för en själv, meningslösa saker? 

Hur kan en människa stå ut med ett jobb den egentligen finner ganska värdelöst? 

Jag antar att det är för att människan har MÅL. Jobbar för att tjäna pengar till de MÅLEN. Har lite tråkigt för att sedan få göra något roligt när det tråkiga är klart.

Men är det inte mer logiskt att ha roligt på vägen istället? Att kanske ha ett jobb som inte inbringar skitmycket pengar, men som gör att man håller en jämn lyckonivå istället?

 

Kan ni inte skriva lite om hur ni har det? Vad har ni för jobb? Är det roliga jobb? Känns de meningsfulla? Varför jobbar ni? Styrs du av LUST i ditt liv eller av ett behov av att vara duktig och nödvändig?

Svara mig du!

 

 

 

 

 

Ja då har jag blivit "psykot" i er bloggläsares ögon! Le psyko. 

 

De senaste dagarna har jag inte alls hunnit med att vara nått psyko. Barnen var hemma i måndags, den stora var hemma i tisdags och igår var förskolan stängd så båda var hemma igen.

Då var vi på bvc med stora och hon fick spruta och mättes och vägdes. 

Jag blev stolt över henne. 

Och lättad på många sätt.

Främst på det sättet att hon rekomenderade att vi skulle ligga på för att få upp henne i förskoleklass redan nu. Hon sa att vårt barn var just "ovanligt mogen" och att hon dessutom kommer att hamna i puberteten tidigt och då är det skönt för henne att få vara med likasinnade (de som är ett år äldre) och slippa vara först. Och så sa hon att vårt barn är verbal och intelligent och behöver utmaningen som förskoleklass skulle ge henne. 

Så nu har vi bestämt oss för att börja kämpa för det.

 

Och jag kan bli arg när jag tänker på att vi ignorerade vår egen intuition i våras och lät förskolepersonalen berätta för oss hur vi skulle göra (låta henne gå kvar på förskolan ett helt år till). Känns som att man absolut inte får lov att uttrycka att ens barn eventuellt skulle ligga lite FÖRE de andra barnen. Absolut inte tro att ens barn ÄR någon. Men det ÄR hon ju och nu har vi äntligen fått bekräftelse för det. 

 

Idag är barnen på förskolan igen och jag är tillåten att vårda mitt psyke. Men idag är jag hundvakt! Åt en vacker golden retriver som i skrivande stund håller på att bekanta sig med våra tre katter. Hon vill bra gärna jaga dem lite. Slicka lite på deras päls. Men jag har sagt åt henne att stanna på sin filt och låter nu katterna sitta och titta på henne så nu ligger hon och är lite sur i ett hörn med tre katter gloende. 

Snart ska vi gå en sväng i skogen. 

Jag har blivit sjukskriven. För depression. 

Nej jag tänker inte hålla på och löjla mig och hålla tyst om det. Ibland blir man sjuk i halsen, öronen eller hjärtat. Och ibland blir man sjuk i själen. Och det tycker uppenbarligen min läkare att jag är för tillfället. 

Kanske hade jag inte blivit sjukskriven om jag hade haft ett vanligt jobb. Kanske hade jag harvat på bara, så som jag tror att många gör. Men när man pluggar och plugget kräver ens totalt fokus och koncentration för att harva igenom tunga böcker dag in och dag ut så blir det lite annorlunda. Lite svårt att bara harva förbi. Det märks liksom tydligare att man inte funkar. 

Och just nu funkar inte jag särskilt bra. 

 

Nej jag vill inte dö eller så. Bara lyssna på Broder Daniel lite mer än vanligt. 

Jag har ju alltid lyssnat på Broder Daniel. Haft mina Broder Danieldagar. Ända sedan jag var mycket ung faktiskt. 

Min läkare tror att jag har ett obearbetat trauma i min barndom/ungdom som liksom legat och grott. Psykologen är inne på samma spår. Min pappa dog ju hastigt när jag var 15 så jag/de/vi antar att det är det.

 

Ja jag har en psykolog nu. En tant. Har bara träffat henne en gång hittills men det var bra. Hon lyssnade och jag pratade. Och så fort jag tystnade ställde hon en fråga. "Varför tror du att det är så?" var vanligt förekommande.

Psykologen tror att jag har mycket ilska i mig som inte har fått komma ut utan istället handikappat mig på vissa sätt. Det kanske låter lite osannolikt för vissa eftersom jag ju är lite känd som argbiggan. Men känner man mig lite mer djupt kan man nog tänka att hon har en poäng, tanten. 

Så nu har jag som läxa att vara ensam och ha det tyst omkring mig, samtidigt som jag inte gör nånting. Jag ska typ sitta och glo in i en vägg och bara tänka. Inte avleda tankarna med dator, tv, sommarprat eller ens musik.Bara tänka. Släppa fram min inneboende IIIIILLLSSSKKAAAAAAAAAAAAAAAA!!! :)

 

Det är skitsvårt. Jag har det ju i mig, att ständigt avleda mig själv med radio, tv, internet, osv. Det händer bara inte att jag är helt ensam och bara tänker. Aldrig någonsin händer det. 

Men nu har jag i alla fall sprungit en gång utan att ha musik i lurarna. Det gick bra, men mest för att jag har svårt att tänka på annat än mitt flåsande när jag springer. Räknar stegen, pressar mig lite mer, lite hårdare. 

 

Ja jag springer ju för att det dämpar ångesten som jag har. En dag kände jag bara att nu jävlar måste jag springa. Jag har aldrig känt den känslan förut (..!!) men det var typ som att jag inte kunde stå ut. Med ångesten. Så nu springer jag bort den. Väldigt effektivt faktiskt. 

 

Ja nu låter ju allting jättesorgligt och tråkigt här och alla blir så oroliga och tycker synd om en. Min läkare till och med sa "det låter som att du har en väldigt tung ryggsäck att bära" och då sa jag "det låter ju som att det är jättesynd om mig" och han sa "ja men det kan det väl få lov att vara också?".

Så ja. Det är lite synd om mig. 

Det finns tre saker jag behöver som gör det lite mindre synd om mig och det är:

* frid och ro

* kompisar

* pengar

 

Det finns tre saker som är rent välgörande för mig och det är barnen, springandet och kompisar. Det är som balsam för min stackars själ att få hänga med glinen. Bara va. Förlora mig lite i dem. Och det är som balsam för min stackars själ när någon härlig person kommer hit och parkerar sig på min uteplats och pratar med mig. Och   TA MIG FAN så är det som balsam för min själ att springa upp och ner för Langs väg. Det kunde man väl aldrig tro. Tänk att det skulle krävas en fet livskris för att få mig att inse värdet av motion. Det är en fröjd faktiskt. Och det ger mig lite självförtroende, vilket också verkligen är behövligt just nu. 

 

Förresten. Har hittat en fantastisk, men otroligt sorglig blogg. Av Kristian Giblund, 28 år och döende i cancer. Den kan man ju läsa, när man sitter med sin "tunga ryggsäck" och har allmän ångest. Och glädjas lite över att man i alla fall inte ska dö. Man kan även glädjas åt Kristians lugn inför döden, samt avundas livet han har levt, vilket gör att han känner att han kan dö i frid, trots att han bara är 28 år. 

 

Imorrn blir det Övning i ensamhet men på onsdag ska barnen vara hemma igen då dagis är stängt. Idag fick de vara hemma också och vila upp sig lite efter kalas och febertoppar från helgen. Vi har haft kompisar här och på kvällen lagade jag kyckling och kände mig hemmafruig. 

Det var en bra dag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och min man har pratat en del om skönhet. Mycket om skönheten hos varandra såklart, hur man, när man älskar någon, liksom blir lite "blind" för den andres eventuella förändringar i utseendet. Man ser aldrig att den andre är ful liksom...Även om han har sömnpärlor i ögonvrårna, går upp tio kilo eller tappat allt sitt hår, så är han ändå världens vackraste i mina ögon. För att jag älskar honom. Och inte hans utsida. 

 

Vi har även pratat en del om vad vi tycker är vackert. 

Min mans absoluta ideal vad gäller män är Brad Pitt. Jag har aldrig förstått charmen i Brad. Visst kan jag se att han ser vacker ut. Men hans utseende har aldrig tilltalat mig. 

 

Ikväll gick det plötsligt upp för mig vilket mitt ideal är när jag tänkte ut de vackraste männen jag vet (förutom min man då, som förståss för alltid är den allra vackraste människan jag vet)

Rent ytligt är dessa tre de vackraste männen jag vet:

 

   

Ja men man får väl säga att det finns en VISS likhet bland dessa män. Lägg till Johnny Depp som Gilbert Grape också och ja..men kan säga att man får en GANSKA klar bild av vilket utseende jag föredrar hos män. Ovan är alltså Viggo Mortensen som ARAGORN, Heath Ledger i 10 orsaker att hata dig, samt Sully från Dr Quinn.

De här männen är alltså mitt ideal, men bara i ovanstående roller. Viggo är inte alls snygg utan håret. Heath är dock min goding for ever. Men allra snyggast är han absolut i 10 orsaker att hata dig. 

 

Där har faktiskt jag och min man en gemensam nämnare, för hans favoritkvinna är Julia Styles som spelar den kvinnliga huvudrollen i 10 orsaker att hata dig.

 

Den vackraste kvinna jag vet har länge varit Jennifer Lopez

 

  

Dels hennes vackra ansikte, men även den där kurviga kroppen. Det är mitt ideal helt enkelt. Det jag finner vackrast. 

Och det är intressant det där med skönhet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grym text av bästa Natalia. 

Har själv reagerat på hm´s senaste reklam med den kraftigt sexualiserade David Beckham. 

 

 

 

Tog med mig min 5,5åring och gick och såg den nya filmen Modig i söndags! 

Jag hade sett fram emot den eftersom ja...jag är Gotlands feministfitta nummer ett liksom. 

Och namnet på filmen låter ju minst sagt lovande. 

 

Blev dock skeptisk redan vid introt. Disney har ju gjort den. Och Pixar visserligen, som tidigare gjort bla Toy Story som vi älskar. Men DISNEY liksom! Hello! 

 

Filmen börjar med en scen då en man, en kvinna och en liten flicka befinner sig ute i skogen. En stor elak björn överfaller dem och Merida och hennes mamma flyr på hästen medan pappan stannar kvar och slåss mot björnen. Den scenen är verkligen en så kallad "plantering" inför vad som komma ska. 

 

Filmen handlar om prinsessan Merida. Hon bor i en borg med sin stora, bullriga, roliga pappa, sina tre busiga småbröder och sin dominanta, men snälla mamma. 

I filmens början får man veta att Merida inte riktigt trivs med prinsessrollen som hennes mamma håller på att träna in henne i. Faktum är att Merida avskyr de jobbiga klänningarna, de fjantiga sysslorna och det fjantiga sättet att uppföra sig som hennes mamma övar henne på. 

En dag får Merida veta att landets, över vilket hennes pappa är kung, tre riken är på intågande till slottet. Varje rike har med sig en utvald ung man som ska få kämpa om att få Meridas hand. Det är nämligen dags för Merida att gifta sig. 

Merida blir alldeles tokig, men när hon får veta att personen som ska kämpa om hennes hand måste vara den äldste (sonen) i familjen, bestämmer hon att de tre pojkarna ska få tävla i pilbågsskytte om hennes hand. Sedan ställer hon själv upp i tävlingen och tävlar om sin egen hand. Och hon vinner. 

Mitt feministfittshjärta myser. 

 

Merida och hennes mamma har ett stort gräl och medan kungen underhåller alla gästerna med berättelsen om hur han slogs mot den stora björnen i inledningsscenen sticker Merida ut i skogen. 

Hon hamnar då hos en häxa och ber häxan om en förtrollning. 

"Gör min mamma annorlunda", ber hon. Och givetvis får hon som hon vill, men inte på det sättet hon först trodde.

 

Det är faktiskt ganska mycket av en fantastisk film. Merida är visserligen söt, men filmen berör sällan, eller aldrig hennes skönhet. Hon är levande, rörlig, rapar, skämtar, busar, vildar sig. Och är Askungens och Snövits motsats kan man säga.

Filmens miljö är inte heller den skimrande, perfekta som vi är vana vid från de gamla klassikerna. Nej. Den här filmen utspelar sig typ i Skottland och borgen de bor i är verkligen en borg mer än ett slott. Ronja Rövardotter mer än Askungen. 

 

I den senaste prinsessfilmen- Trassel- handlar allting om självaste prinsessan Rapunzel, liksom i de gamla filmerna om Snövit och gänget. I den här filmen upplever jag att det är annorlunda. Prinsessan Merida är inte filmens ALLT. Filmen grundar sig visserligen i att Merida inte vill gifta sig, men berättelsen vävs vidare och kommer att handla om så mycket mer än det. Det är skönt tycker jag. När allt fokus ligger på prinsessan blir ofta löjliga grejer som hennes utseende viktiga också. Men inte här. 

 

Filmen handlar mycket om mor och dotter- relationen, men eftersom rosa puttinutt och dullidull inte förekommer kan filmen lika gärna ses av fäder och söner, mödrar och söner, fäder och döttrar. Eftersom de tjockaste könsrollerna plockats bort funkar filmen för alla. 

 

Vi såg den i 3D och det funkade fint. Glasögonen kan vara lite stora för de minsta barnen, men funkade iallafall för min 5åring. Filmen är dessutom lite väl spännande och vid vissa tillfällen sitter man verkligen på helspänn även som vuxen. Så 5 år kan väl rekomenderas som lägst ålder. 

 

Ska man nämna något negativt kan det väl vara pappan i filmen. Han är lite som ett barn, medan mamman är den vuxne som styr och ställer och i princip är mamma även till pappan. Samtidigt är det skönt att pappan inte är den högtidlige, skitnödige, mansmanliga karaktären som många andra kungar och prinsar är i Disneys filmer. Och han porträtteras i alla fall som en väldigt varm och  närvarande pappa som älskar sina barn. 

 

En annan annorlunda sak i filmen är att Merinda inte har någon kompis. Hon träffar ingen, varken pojke eller flicka, som blir hennes förtrogne. Filmen handlar om Merida själv. Så på det sättet är hon ju verkligen i fokus. Men ändå inte. Svårt att förklara. Se den! Se den genast!

 

 

 

 

 

Igår hände någonting som ja...det är så fantastisk att jag nästan tappar andan när jag tänker på det fast det har gått över tolv timmar sedan det inträffade.

 

Jag hade gått runt och känt mig arg och stark hela dagen. Drog 45 kilo barn i skrinda hem från dagis men det räckte inte. Jag hade kraft kvar! 

Duschade barnen på kvällen och kände hur något liksom grodde i mig. Under soffmyset efteråt bara kom det till mig: Jag Måste Springa. Det var en känsla som jag, helt ärligt, aldrig tidigare känt i mitt liv så den var något överrumplandet kan man säga!

Så jag sa godnatt till barnen, lät maken ta över, snörde på mig skorna och gick ut. 

Och sen. Sprang. Jag. 

 

Jag sprang över fotbollsplanen och över grusplanen och uppför backen bort mot korset och så vände jag och sprang jag hem. Ända in på gården sprang jag. Fram till dörren. Sprang jag. Jag gick lite också såklart, men inte mer än för att hämta andan. 

 

År av...motionshat är eventuellt över här nu! Eller nej. Motionshatet finns nog kvar. Men år av "jag kan inte" är ta mig fan över. Jag kan ju visst! Skumpa fram i joggingliknande stil.Jag kan! Jag orkar! 

 

Tänk om någon gympalärare hade tagit sig tid att uppmuntra och visa mig, den gymnastik och bollhatande småtjocka tjejen att promenader kan utvecklas! Tänk om någon hade sagt till mig att man KAN springa även INNAN man har blivit vältränad. Man kan springa med mjukmage och trästocksben! 

 

Ja. Detta är sannerligen fantastisk. Men det är många bäckar små som fört mig till mina första stapplande språngsteg. Min vän Anna, som är en om möjligt större motionshatare än jag, började springa för 1.5 år sedan och springer nu lopp och allting! Lady Dahmers tränande och Ninas hurtiga "dagens bästa: kvällspromenaden" har också vart en pepp. Att se att andra kan och att det gör dem gott. Det har helt enkelt gjort mig sugen. 

 

Nu jävlar ska jag köpa mig ett par riktigt dyra joggingskor. Jag har inte velat göra det tidigare då jag tänkt att det inte är nån ide. Men det är det ju faktiskt alldeles uppenbart.

Jag kan faktiskt knappt vänta tills jag ska bege mig ut imorrnkväll igen. (det blir de kvällar då maken lägger barnen). Om det så ösregnar så ska jag ut. Jag är ju en hurtbulle nu!

 

 

Bla de här två låtarna sprang jag till. Vår gamla themesong från gymnasiet:

 

 

 

 

 Lite hårdpop:

Idag har jag tänkt på alla jävla tjejkompisar. Killars tjejkompisar alltså. Eftersom mycket av barnkulturen har pojkar som norm och därmed pojkar i de flesta huvudrollerna/huvudkaraktärerna så dyker ju de där tjejkompisarna upp med jämna mellanrum. För att "fylla ut tjejkvoten". 

Jag tänker på Ronja och Birk (även om Ronja officiellt har huvudrollen). Alfons Milla. Djungeldjuret Hugos Rita.

 

Det bästa exemplet på det jag vill lyfta fram är ändå Milla i boken Alfons och Milla. En bok som jag för länge sedan har BRÄNT UPP! 

 

 

Boken handlar om när Alfons och hans kompis Viktor bygger en koja. Med är även Viktors kusin Milla. Alfons tycker nästan att det roligaste är när Viktor inte är med och han blir ensam med Milla, för de har så kul ihop! De andra killarna säger att tjejer kan man ju inte leka med! Sedan ägnas 2.5 hela sidor åt att illustrera hur andra tjejer är. Tjejer smörar för lärare, tjejer viskar och skvallrar, tjejer kan inte leka tre, tjejer är mesiga och gråter osv osv osv. Men Alfons försvarar sin lek med Milla för sig själv genom att hävda att Milla minsann inte är som ANDRA tjejer! Hon är minsann modig, smart och kan hålla hemligheter osv. 

Sen börjar killarna reta Alfons för att han leker med Milla och då slutar Alfons för en stund att göra det. Tills han inte kan hålla sig. Och på sista sidan i boken säger de dumma killarna - Ha ha ha Alfons leker med TJEJER!

 - Det gör jag inte alls det! Jag leker med MILLA! säger Alfons då och alla killar bli jätteavundsjuka och vill också ha en sån där cool tjejkompis som kan bygga kojor och vågar hoppa från garagetaket och allting.

 

Och ja ba FUCK YOU ALFONS! 

 

Samma sak med Ronja. Och Pippi och Tommy för den delen. Ronja och Pippi är ju coola tjejer. Modiga, annorlunda, vilda ch älskar därmed av pojkarna Tommy och Birk. Djungeldjuret Hugos kompis Rita framställs som en "cool brud". Lite småsexig till och med. 

Och Milla är då inte ens en tjej utan en MILLA. Visar för många manliga kvaliteter för att kunna kallas det fula ordet TJEJ. För TJEJ är ju det fulaste man kan vara. 

 

Och jag bara spyr på alltihopa. Jag spyr på det ständiga hurrandet över hur manligheten även har blivit norm inom den kvinnliga könsrollen. 

Och jag spyr på att såfort vänskap mellan pojkar och flickor ska visas upp så är det allt som oftast flickan som är lite mer som en pojke. Lite cool. Lite ANNORLUNDA. Det är aldrig ojkarna som föredrar dockvrån och prinsessklänningarna som visas upp (förutom i de genuskorrekta böckerna typ "kalle är lucia" eller vad den heter den där underbara boken från Olika förlag). 

 

Och det stör mig dels för att min dotters bästa vän råkar vara pojke och min dotter är en cool liten unge som vägrar klä sig i annat än rosa klänningar. 

Och det stör mig då min andra dotter är en sådan som föredrar att sitta och pyssla framför att spela fotboll och som hellre leker med alla småsakerna istället för att bygga kojjor i skogen. 

För vad fan skickar sån här skit ut till alla tjejer som faktiskt ÄR som tjejer på ganska många sätt? 

 

Svar: det spär bara på det mindervärdeskomplex som alla tjejer innerst inne har för att de gillar saker som anses tjejiga. Alla tjejer vet ju att det coolaste är att vara lite mer som en kille. Helst ska man ju ändå vara sexig snygg och bekräftelsesökande på ett coolt sätt. Men du ska helst även kunna lira fotboll, häva öl och ha en godkänd humor för att vara den "ultimata kvinnan". 

När fan ska tjejtjejerna få vara hjältinnorna??

 

Så fuck you alla "pojkflickor!". Tacka vet jag Leagally blond.