brunheten

Nu är det jobbigt. 

Nina var här idag och jag kunde berätta om hur jag, när jag i lördags vaknade upp efter veckans enda ensamnatt med tillhörande sovmorgon, började gråta. I sorg. Över att natten var slut. 

 

Idag var David slutade jobbet la jag mig på köksgolvet och somnade där, vid hans fötter, medan han stekte pannkakor. Precis innan jag somnade mumlade jag:

 - David...

 - Ja?

 - Vill du mig väl?

 

Mmmm PSYKOMAMA kan man säga! (Hans svar var: - såklart jag vill dig väl)

 

Jag är så TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT. 

 

Vidden av vad vi har gett oss in på börjar gå upp för mig. En bebis. Liksom. Fyra år av ohärligaste ofrid. Till. 

JUST när vi kommit dit, som jag just nu så intensivt längtar, så BÖRJAR VI OM. 

Jag ÄLSKAR min bebis. Han är mitt hjärtas fröjd och glädje. Storbarnen med förstås. Men ALLT DET ANDRA. Laga maten, plocka undan, hela tiden plocka undan, tvätten som behöver hängas, gräset som behöver klippas, huset som behöver renoveras, trädgården som behöver ses om, staketet som behöver bytas, ALLT DET ANDRA. Det är ju DET som är jobbigt. Jag mår inte dåligt över att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp dygnet runt. Jag älskar min bebis och jag vill ha honom nära. Men jag mår jävligt dåligt över allt det där som jag inte hinner göra på grund av att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp. Jävligt dåligt över att våra heliga kvällar numera går ut på att springa runt och HETSGÖRA allt det vi inte hann med under dagen, vilket ger tio minuter i soffan innan man stensomnar. Aldrig får man knulla heller och det är så jävla synd för är det något som man behöver i tider som dessa så är det att knulla. 

 

Äktenskapet är som....ett jävla helvete faktiskt. Förutom såna här dagar. När man liksom har tårar innanför ögonlocken hela dan och knappt orkar hålla sig uppe. När det är som allra värst. DÅ håller vi ihop. Men alla andra dagar när man liksom är mer förbannad än sorgsen, ja då går det ju åt helvete med äktenskapsgrejen också. Den här sommaren kommer vi att gräla bort. Det vet jag redan nu. 

 

Och så sommarsatan. Fy fan vad jag HATAR SOMMAREN! HAR ALLTID GJORT! KOMMER ALLTID ATT GÖRA! Alla jävla måsten och krav på att NU SKA VI HA ROLIGT och vara LYCKLIGA. Det är VIDRIG jämt, men det är TUSEN GÅNGER SÅ VIDRIGT när man har en bebis och liksom NOLL förutsättningar för att ha det där jävla roliga och lyckliga. Man kan inte va UTE med en bebis på sommaren liksom. Ja, i skuggan kanske, men HUR MÅNGA JÄVLA STRÄNDER FINNS DET SKUGGA PÅ DÅ? Dessutom hatar jag redan stranden sedan innan. Jag HATAR DIREKT SOLLJUS helt enkelt. 

 

Fick pencillin idag av en doktor som hela tiden glodde på mina bröst. Men besöket tog ca 2 minuter och jag fick EXAKT som jag ville så jag kände att DET BJUDER JAG PÅ så att säga. Fick som sagt pencillin samt en remiss till kirurgen för operation av tåsatan som nageltrångat sig sedan september. Jag ska få lugnande. Som fan. Jävlar i helvete vad mycket lugnande jag ska ta. Ja! Där har jag ju något att se fram emot också!

 

Jag har tyckt att det känns lite tråkigt att jag inte har EN ENDA GREJ att se fram emot. Ever. Även fast vi har en massa saker inbokade som normalt skulle kunna vara jätteroligt så KÄNNS de inte roliga i år för allting känns som sagt mörkt i min själ och allting känns så jävla JOBBIGT. Men nu HAR jag ju det! Yes! Jag ska få lugnande! Få domna bort i en mjuk halvsömn. Bli lite snurrig kanske. Lite hög rent av. YES! MAMMA SKA FÅ BLI HÖG!

 

Och vips kom solen fram! Plötsligt hörde hon fåglarnas sång! Binas surrande, ivriga i sin pollinering. Plötsligt kändes livet värt att leva. Hon skulle få benzo!

 

Här är en önskelista över Min Sommar. 

* En vecka i en fullt utrustad stuga någonstans. Där man kunde äta på resturang varje mål och inte behövde varken laga mat eller städa. Där jag kunde få ägna dagarna uteslutande åt mina barn. Rulla bollar till min son. Fiska med mina döttrar. Bada ibland. Ligga i skuggan ibland. Bara va. Med barnen. 

 

* En dag och en natt ensam med min man. Ja jag vill ha samlag. Men jag vill även få tid att se honom i ögonen och säga att jag älskar när han räknar ut spelets gång i förväg och ser till att nån av ungarna vinner. Att jag älskar att han är glad i mitt ställe när jag inte orkar och att han har de snyggaste vaderna i norra Europa (fick mig en titt på dem idag innan jag somnade vid hans fötter).

 

* Två nätter ensam. Utan familjen. I mitt hus. Jag vill se på tv, lyssna på podcast, städa, äta potatis och läsa jättemånga tidningar i fred. Sova i fred. Vakna i fred. Vara i fred. 

 

* Att den (sommaren) tar slut. Fort. Och att det snart bli jul. 

 

Ja. Det var dagens ord från Muntergöken. Men ni vill inte ha nån jävla muntergök. Muntergökar och ointressanta. Dessutom är de fejk. 

 

Puss