brunheten

Idag har det bara varit feminism för mig. Gud om någon hade hört oss idag. Gud om valfri man hade hört oss. Han hade avlidit.

Vi kan så mycket. Vi har riktigt nördiga kunskaper inom ett stort och brett ämne. Jag har så jävla mycket feminismen att tacka för att jag intresserar mig för omvärlden och ändå är hyffsat smart. 

Officiellt räknas jag som lågutbildad. Men inofficiellt så är jag ju faktiskt absolut inte det. Jag har utbildat mig själv. 

 

09.30 imorse kom först Ida och sedan Nina. Ida var dagens gäst i podcasten och feminist hon också. Vi pratade, spelade in podcast och pratade ännu mer. Sedan kom en journaliststudent som skriver uppsats om p-piller och intervjuade mig och Nina. Ida stannade kvar. Rummet bara flödade av ett evigt pågående samtal. 

Vad ljuvligt det var. 

Men nu har jag huvudvärk. Tankarna trängs helt enkelt där inne. 

 

Jag tänker på genus och särartsfeminism. Jag tänker på de duktiga flickorna. Jag tänker på p-piller, abort, vårdens bemötande. 

 

Vad gäller genus så tänker jag att det inte är hållbart. Ja. Det kanske är hållbart med tanke på våra barn och det är ju även i första hand barnen som genusfolket har i tankarna. 

Men när det gäller mig, min man, vår generation och de yngre och även de äldre, så går det inte att applicera genus fullt ut. 

Jag och min man är redan för fucked up. Det spelar ingen roll hur mycket gräs jag skulle klippa och hur många kakor kan skulle baka. För sen står vi likförbannat där och jag gråter och han gråter inte. Han har självförtroendet att prova nya saker då han utgår ifrån att han kan allt- medan jag tvekar och tror att jag inte kan. Jag projektleder och han är duktig när han slår in en födelsedagspresent åt någon. Vi är körda. We´re screwed. 

Visst kan vi jobba på det och göra vad vi kan för att förbättra oss. Jag kan klippa gräs och skotta snö och han kan baka kakorna till alla kalasen. Vi kan göra mycket, det medger jag, men det där grundläggande, som vi byggt hela oss själva kring, det är oföränderligt. Tyvärr. Jag tror det. Har man en gång uppfostrats till kvinna respektive man så sitter det sen. 

Men det är här som särartsfeminismen kan göra oss en stor tjänst. Det är här som de som, till skillnad från mig, tror att vi inte har UPPFOSTRATS till kvinna och man utan FÖTTS till det, kan vara oss till hjälp.

Det är här som jag kan kräva att min man betalar mitt pensionssparande mot att jag tar större ansvar i hemmet. Det är här som jag kan hävda att min förmåga att känna känslor, min lyhördhet för andras känslor och mitt sätt att hantera känslor, är minst lika bra (om inte bättre) än hans "starkare" sätt att hantera känslor. 

 

Jag känner så himla starkt att feminismen aldrig får ha som huvudmål att folk ska ändra på sig. Vi KAN INTE utesluta kvinnor som rakar benen, tar ut merparten av föräldraledigheten eller jobbar på strippklubb. Vi kan inte heller skriva folk på näsan genom att berätta för alla hur förtryckta de är för gör man så vill ingen vara med. Vill några tro att kvinnor och män ÄR olika, så FINE. Vill några klä sina döttrar i rosa och sina pojkar i blått, så FINE. Så länge allas mål är ett jämställt samhälle så FINE. 

 

Genus är en konstig grej för mig. Kanske beror det på att jag bara har döttrar. Jag blir så partisk. Sedan beror det med stor sannolikhet på att jag även alltid levt under NORMEN män. Alltid när man pratar om "pojkar som grupp" så får man alltid höra "tjejer kan vara elaka de också", men grejen är att det har jag aldrig varit med om. I min värld har tjejerna alltid varit de snälla, de som gått att resonera med, de som tagit hand om och lyssnat och hjälpt. Medan pojkarna har varit fienden. Alltid. 

 

En del feminister pratar ofta om hur de känner att de blivit "bestulna" genom att de uppfostrats så typiskt flickigt som de gjort. Särskilt hos teknikintresserade tycker jag att det märks. Flickor som inte fått sitt teknikintresse uppmuntrat och som sörjer det. 

Så är det inte för mig. Jag saknar ingenting och det finns ingenting typiskt manligt som jag önskar att jag hade. 

Jag tänker liksom inte så. 

Istället för att tänka "jag önskar att jag också hade varit sådär framåt och högljudd och vågat ta plats i skolan när jag var liten" så tänker jag "jag önskar att någon bara hade sagt åt de där stökiga jävla pojkarna att hålla käften och lära sig att lyssna på oss andra". 

Jag ser inte min kvinnlighet som något handikappande eller som jag förlorat någonting på. Däremot ser jag att manligheten alltid gjort sitt bästa för att förstöra för mig. 

Men det är inte mitt fel! Det är inte JAG, offret för omständigheterna, som hade behövt förändras. Det var ju de. Pojkarna. 

 

Och där blir det här med genus så svårt för mig. Mina barn kommer inte heller att växa upp i ett genusmedvetet samhälle. Kanske kommer mina barnbarn att göra det. Men inte mina barn. Så länge jag, en outbildad morsa, kan mer om genus än vad pedagogerna på förskolan gör, så lever vi inte i ett genusmedvetet samhälle.

Jag har på känn att mina barn med stor sannolikhet kommer att växa upp under liknande omständigheter som mig och jag rustar dem för det, absolut. Men jag är fan inte genus. Jag är inte genus för jag höjer kvinnlighet, med allt vad det nu innebär såsom typiskt kvinnliga intressen, typiskt kvinnliga lekar, typiskt kvinnliga egenskaper osv osv till SKYARNA. 

Nämnde jag att mina barn dansar balett varje lördag? Med rosa tyllkjolar och rosa HelloKitty balettskor? 

Vi har fixat bandyklubbor och bandymål också. Och en snickarhörna i köket. Så visst är jag kompensatorisk. Men detta är ingenting jag pratar om. Jag erbjuder allt, men pratar inte om det som jag vet att samhället anser som typiskt manligt. Gör ingen grej av det. För jag är så jävla rädd att de ska känna, som jag själv alltid gjort, att det där BORDE jag tycka om. Det där BORDE jag göra. Sådär BORDE jag vara. För det är BÄST. Om det manliga, alltså. 

 

Ikväll hände en intressant sak. Vi såg på Pippi på de sju haven. Annika är ganska jobbig i den filmen . Säger "det här skulle inte mamma ha tyckt om" tusen gånger och hynsar med både Pippi och Tommy. 

 - Det där har hon nog lärt sig av sin mamma, sa min stora ikväll när vi såg scenen då Annika tvättar sina och de andras kläder när de just tagit över ett stort skepp. 

 - Är det bra eller dåligt att hon gör så?, frågade jag då. 

 - Det är dåligt. Man behöver faktiskt inte hålla på sådär. 

 

Redan nu vet mitt barn att det här med tvätt och mat och prydlighet, det är något löjligt. Något som MORSOR håller på med. Redan nu vet hon att hushållsarbete inte värderas alls utan bara är ett löjligt måste. I århundraden har kvinnor slitit i sina hushåll med matlagning, tvätt, barnskötsel och städning och bara på en sekund nedvärderade min dotter det till noll och ingenting. Precis som männen alltid gjort. 

Och min dotter hade väldigt klart för sig att det var Annika som hade fel i konflikten mellan henne och Tommy och Pippi, som då tycker att Annika är jobbig. Tommy och Pippi har vett att se vad som är viktigt och av värde- nämligen äventyret, de fysiskt tunga sysslorna på båten osv. 

Och ja BA

 - MEN DET ÄR JU JÄTTEBRA ATT ANNIKA GÖR ALLT DET DÄR! DET ÄR JU SÄKERT JÄTTESKÖNT FÖR PIPPI OCH TOMMY ATT DE HAR NÅGON SOM TAR HAND OM DEM!!! ANNIKA ÄR OCKSÅ VÄRDEFULL, FATTAR DU DET, UNGJ**EL!!??

 

inte. Men nästan. Och det är här jag känner att särartsfeministerna har en så jävla stor poäng då de menar att kvinnligt och manligt måste värderas på samma sätt. Och det är här jag faller tillbaka på mig och min man som inte är genusmedvetet fostrade. Hur våra typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper, intressen och göromål, måste värderas lika ändå- FAST ATT vi inte är ett skit genusmedvetna på många plan och faktiskt är äckligt stereotypa på många sätt. Så måste det typiskt kvinnliga i mig värderas lika mycket som det typiskt manliga i honom. 

 

Jag är så jävla trött på att kvinnlighet hela tiden problematiseras också. Självklart problematiseras även manlighet. Men inte långt så mycket som kvinnligheten alltid ska diskuteras och ältas och problematiseras och vändas och vridas med slutmål att förändras. 

 

Och nu blev jag skittrött och måste gå och lägga mig. 

Jag tyer inte mer KarlOskar. 

God natt

 

 

 

Läser diskussionen hos Nina om det här med kalas. Killkalas och tjejkalas. Vilket påminner mig om att barnens kalas is coming up. Storasyster fyller år i slutet av mars och lillasyster i början av april. Två veckors mellanrum. Bråda dagar. Jag brukar känna mig halvt utbränd när allting är över. 

 

Våra barn får inte ha könsindelade kalas, även om jag tror att det bara var en kille här förra året på storans kalas. Ett annat år funderade vi verkligen på att bara ha ett tjejkalas, det ska erkännas. Men hör här:

Vi har ett väldigt litet hus. Hon fyller i mars och kan inte ha utekalas. Det finns ingen kvarterslokal och ingen bygdegård att hyra. Vi måste vara hemma. 8, MAX 10 barn får plats. Till det kommer alltid minst tre föräldrar, vilka då också ska få plats. 

Det finns några måstebarn. Såna hon måste bjuda för att hon, tex, vart på kalas hos dem. Sedan är det bästekompisarna, vilka uteslutet är tjejer. Hon har dock flera bra killkompisar. Men de bästa kompisarna är tjejer. Och då är vi uppe i åtta ganska snabbt. Mitt barn har lätt åtta tjejer närmast, innan det kommer en kille.

Så den dan hon vill ha bara tjejer på kalaset kommer hon nog att få ha det. Jag tror det iaf.

Men det kommer nog att dröja. Hon ingår i världens mysigaste grupp på förskolan, där pojkarna går att prata med och där pojkar och flickor ännu leker tillsammans.

 

Vad gäller den lilla är det typ tvärtom. Där får vi kvotera in tjejer. Eller, där är det större chans att det blir hyffsat lika i könsuppdelningen. Hon gillar mest killar liksom. Och den stora gillar mest tjejer. 

 

Det är för jävligt sorgligt, att så små barn redan "drar över en kam" så att säga. Att de redan nu kan tala om hur pojkar och flickor ÄR. Men så är den bistra verkligheten. Och jag förstår dem, liksom. 

 

Hade någon av dem dock uttryckt sig i termen "jag hatar" eller "jag tycker inte om" killar, eller tjejer, hade jag nog varit hårdare. Hade de uttryckt att de inte leker med någon på grund av dennes kön hade det inte varit okej. Men så är det inte. 

Vårt stora barn är ett ganska lugnt barn, populär på grund av sin snällhet. Har lite svårt att säga ifrån, även om vi övar på det. När killarna är buffliga och jobbiga blir det svårt för henne och hon vet inte riktigt vart hon ska göra av sig själv. Likadant är det med de tjejer som utgår ifrån "tjejmallen" och är lite buffliga och stökiga de också. De är svåra att hantera för vårt stora barn. Och då förstår jag verkligen om hon inte vill bjuda dem på sitt kalas. På sitt eget kalas, på sin egen stora dag, ska man ha rätt att känna sig trygg och bekväm och ha roligt. 

 

Den lilla backar inte för stökighet och bråk utan skriker ifrån till vad som. Sen leker hon. Stökigt och buffligt med de barn som kräver det. Eller pyssligt och rolligt med de barn som vill ha det så. Hon gillar allt. Men hennes bästa vänner har snopp. Om inte förskolan motarbetar henne i hennes lust till vänskap med pojkar kanske hon uteslutande vill bjuda bara pojkar på sina kalas i framtiden. Och jag kommer förstå det också. 

 

Så länge de inte uttrycker sig föraktfullt om det andra könet eller utesluter någon enbart på grund av dennes kön. Och det gör inte mina barn. 

"Jag gillar mest killar" säger min lilla och det är stor skillnad på att definiera det man gillar och att definiera det man inte gillar. 

 

Det värsta med födelsedagarna är det där med huset. Att vi bor så litet. Att vi måste välja ut. Att de aldrig kan bjuda alla. Det suger så jävla hårt och känns så hemskt när man måste fråga "vilka vill du bjuda på ditt kalas". Men bara tanken på 21 barn här...Kanske 18 om man räknar med att några inte kan... Fy tusan. Det GÅR liksom inte. 

Och det är HEMSKT. 

 

Nu när jag kollar gamla bilder ser jag ju att storans kalas faktiskt var bara tjejer, men jag har för mig att de/den killen/killarna som var bjuda inte kunde..

 

 

På lilltjejens kalas var bästekompisarna bjuda och fick dessutom ta med sina storasystrar. 

 

 

 

Ja fy fan. På fredag fyller maken år och sen är det födelsedagar typ varje vecka tills början av maj. Man blir matt.

 

Puss på er

 

 

 

Det här är mina döttrar. De låg på sofflocket och filosoferade igår. Jag gillar bilden. 

 

Två par flickben. Två döttrar. Med snippor.

 

Till skillnad från andra feminister gillar jag att prata kön. Till skillnad från många feminister vill jag att mina barn ska veta att de är TJEJER. Med det begreppet är de fria att göra vad de vill. Såhär definierade mitt yngsta barn tex en prinsessa, som i regel har snippa, här om dan, i en konversation med sin bästa kompis, som har snopp. 

 - Jag vill vara prinsessa för jag är starkast. Du får vara prins. Så räddar jag dig. 

 

Mina ungar vet att tjejer kan göra allting som killar kan och killar kan göra allting som tjejer kan. Mina barn vet att alla människor kan klä sig i alla färger och att alla är lika mycket värda. MEN. 

 

Eftersom JAG vet att samhället inte alltid vet de här sakerna som jag och min man lär våra barn, så vill jag att mina barn ska veta att deras flickben är extra starka just för att de är flickben. Jag vill att de ska veta att just därför att de är tjejer så finns det en extra styrka i dem. 

. 

Och jag känner att jag inte kan hålla på och låssas inför dem att det inte finns killar och tjejer. För de är nämligen inte dumma. De har ögon och öron och dagis. Och istället för att mörka för dem, så lyfter jag fram. Frågar dem om saker. - Vem pratar mest på samlingen, killarna eller tjejerna? Varför är det så tror ni? Osv osv. 

 

Man kan säga att jag jobbar lite så att jag började med att lära dem att killar och tjejer är lika mycket värda. Och nu är vi mer inne i verklighetsfasen där vi uppmärksammar att det finns människor som inte fattat det vi fattat för länge sen. Vi pratar om dem som om de är lite tokiga. Såhär kan det låta:

 - Mamma det är INGEN TJEJ i det här barnprogrammet!

 - Oj då!

 - Den som gjorde programmet har nog inte förstått att tjejer också kan vara byggare...

 

Samtidigt jobbar vi på alla egenskaperna. Modet, styrkan, jagets värde osv. 

 

En av dem har anammat den superflickiga stilen och klär sig helst i rosa och volanger och glitter. Hon pysslar och leker med barbie. Och det är bra. Värdefullt och FÅR INTE nedvärderas. Att hon även älskar gympa, kan hoppa skitlång och är världens starkaste tjej är bra, LIKA BRA. 

Den andra har killar som bästa kompisar. Leker med bilar. Spelar helst dataspel och klär sig i poliströjan. Är världens starkaste hon också och älskar Lotta på Bråkmakargatan. Det är också bra. LIKA BRA. 

 

Mina barn FÅR INTE växa upp i tron att typiskt pojkiga egenskaper eller intressen är BÄTTRE eller mer värdefulla än de typiskt kvinnliga. Deras förmåga till lyhördhet, förmågan att uttrycka känslor och deras förmåga att lyssna är precis lika viktiga och lika mycket värda som deras framåtanda, fysiska färdigheter och förmåga att ta plats. Bilar är inte bättre än barbie. Dockor är inte bättre än lego. 

 

Jag själv växe upp så totalt medveten om att allting som POJKAR gjorde, tyckte och sa var så mycket bättre och viktigare och mer värdefullt än det vi FLICKOR gjorde, tyckte och sa. Det var töntigt att pyssla och coolt att spela fotboll på rasten. Det var coolt att prata rakt ut och köra över andra och töntigt att räcka upp handen och vänta på sin tur. Det var coolt att gilla action, sport och hård musik och töntigt att gilla romantiska filmer, pyssel och boy bands. Under hela min skolgång var killarna fysiskt fler än oss tjejer, alltid fler. Vår årskull var en otroligt mansdominerad årskull helt enkelt. Och detta har sannerligen präglat mig. 

 

Det får inte bli så för mina barn. Mina barn får gärna växa upp i den fasta tron att allt det som är typiskt flickigt och kvinnligt är lite bättre än det manliga. Nu jobbar jag inte AKTIVIT för det, utan försöker lära dem om LIKA VÄRDE. Men skulle det bli så att de råkar tro att det som är kvinnligt är bättre så fine. Det kan de nämligen behöva ute i den hårda verkligheten. 

 

Man pratar ofta så fint om KOMPENSATORISK uppfostran. Vi ska uppmuntra flickorna till det mer pojkiga beteendet och pojkarna till det mer flickiga. Då uppnår vi perfektion tror många. 

Men jag vet i fan. Flickorna kommer redan av samhället få veta att det där typiskt manliga är så mycket mer värdefullt. Frågan är om vi verkligen måste göra det vi också. 

Frågan är om inte det bästa är att styrka alla parter i deras kvinnlighet. Både flickor och pojkar. 

Om vi säger att samhället lär både pojkar och flickor att det manliga är mer värdefullt. Vi i vår tur styrker pojkarna i det typiskt kvinnliga och flickorna i det typiskt manliga. Är det då verkligen kompensatoriskt att även VI uppmuntrar våra flickor "lite extra" vad gäller allt som är typiskt manligt?? Att vi ställer oss på samhällets sida så att säga? Med pojkarna gör vi ju tvärtom- ställer oss som motpol till vad samhället vill lära dem. Men när det gäller flickorna ställer vi oss på precis samma sida som samhället. Är det verkligen kompensatoriskt??

 

Jag vet inte. 

 

Gud. Vad jag kan önska mig en son ibland. Han skulle inte få någon manlighet alls av mig. Bara pärlplattor och pussar hela dagen lång. Även han skulle få ta del av tankarna om eventuell efterblivenhet hos de barnprogramsmakare som helt utelämnar kvinnokönet då de skapar sina program. 

Gud. Vilken bra kvinniska han skulle bli. 

 

 

Här är senaste avsnitt av Gotlandstrosorna. Hanna Westeren är gäst. Lyssna! 

Jag tänker mycket på De duktiga flickorna nu. 

 

Det händer att folk blir lite "förälskade" i mig. Ibland lite halvt besatta. Det har alltid varit så och ni förstår ju då kanske att det inte är så konstigt att jag ibland beter mig lite som Björn Ranelid. 

Häromdan frågade min vän, som faktiskt aldrig varit besatt av mig utan blev min vän på "normal väg" så att säga, mig om vad de här människorna har gemensamt. Vilka är det som dras till mig. 

Efter lite eftertanke svarade jag följande. 

 

Det finns två kategorier människor som dras till mig lite mer än vanligt fölk och ibland på ett sätt som är lite väl pidestaligt kanske. Dessa två kategorier är:

1. Män. 

2. Duktiga flickor. 

 

Varför män i alla tider har dragit till mig (och nu menar jag alltså rent vänskapsmässigt) är ganska enkelt. De tycker det är häftigt med en tjej som är lite som en kille, men ändå är en jäkel på det här med känslor på ett väldigt bra sätt som tilltalar Män som grupp. Varje gång jag frågar min man varför han älskar mig svarar han samma sak som män genom alla år har svarat när jag ställt liknande frågor: "jag kan prata med dig om precis allting". Sånt gillar män. De är så blödiga de små liven. 

 

Det är de duktiga flickorna som är spännande. 

Jag har så jävla svårt för duktiga flickor. Har alltid haft, kommer alltid att ha. 

Det är självinsikten som är problemet för mig. Oförmågan att se att det de drivs av inte är sunt. Att all den där duktigheten liksom inte är på riktigt, eftersom den är bygd på ångest. Duktiga flickor har ångest. Duktiga flickor är rädda för att inte duga. Duktiga flickor är rädda för att framstå på något annat sätt än som perfekta. Duktiga flickor kan inte prata om problemet, för om de gör det så MÄRKS det ju att de har problem! Och det vill inte duktiga flickor ha. I alla fall inte problem som syns. Duktiga flickor erkänner inte gärna fel och brister. Eller så är de tvärsom och kan inte sluta prata om sin egen värdelöshet. Ursäktar sig för allting. 

Och jag vet inte vilka som är värst- de svaga Duktiga flickorna eller de "starka" Duktiga flickorna. 

 

De duktiga flickorna dras till mig för att jag är allt de inte är. Och det är jag glad över. Jag erkänner gärna mina fel och brister. Jag delar gärna med mig av min ångest. Men en Duktig flicka kan jag faktiskt inte säga att jag är. Inte ens lite. 

De svaga duktiga flickorna talar gärna om sin beundran för mig. Klankar gärna ner på sig själva i samma mening. "Du är så himla modig, så skulle jag aldrig våga säga/göra/skriva för jag är så himla mesig och feg". De starka duktiga flickorna dras till mig, samtidigt som de känner sig hotade av mig. Med rätta. 

 

Jag är en modig kvinna. Även i mina svagaste stunder är jag modig. Jag vågar visa mina svaga stunder. Är inte rädd för att prata om dem och dela med mig av dem. Det spelar ingen roll om jag är stark eller svag, jag är alltid modig och jag skiter ganska mycket i vad folk tycker.

Ibland är jag duktig. Ibland är jag slarvig. Ibland skiter jag i allt. Ibland bryr jag mig skitmycket. Jag ÄR så mycket. Medan de Duktiga flickorna bara är en sak: duktiga. I allt de gör. 

 

Nu låter jag väldigt föraktfull märker jag och de svaga duktiga flickorna gråter väl redan. De starka tycker att jag är dum och blir förbannade, på ett prydligt sätt som sig bör. 

Grejen är att jag känner lite förakt. 

Det är EN SAK med de 16åriga Duktiga flickorna som kräks lite över axeln och skriver MVG på nästa prov också. Dem ÄR det lite synd om och de förtjänar verkligen inget förakt. 

Men i VÅR ÅLDER, herregud! 

Det är den där självinsikten som gör att mitt förakt bubblar upp. Den frånvarande självinsikten som stör mig. 

Jag tycker inte att man har gjort ett bra jobb när man är upp mot 30 och ÄNNU går runt och är en svag Duktig Flicka. Då får man fan skärpa sig. Göra något åt det. Det vet nog redan de flesta Svaga Duktiga flickor och kanske är det på så sätt bättre att vara en Svag Duktig flicka. Man tar sig nog oftast därifrån. 

Men risken är då att man istället blir en Stark Duktig flicka. Som egentligen inte på något sätt jobbat på det utan bara ändrat beteende. Blivit lite hårdare, utan att från grunden deala med det som ligger och trycker. 

 

Vad fan är det som ligger och trycker? Vad har era föräldrar gjort för fel??!! Ja. Läs valfri bok om genus så har du svaret. Men läs den inte bara, utan försök också göra något åt det på riktigt. Sök hjälp också. Det är skitbra. Det behöver typ alla, även vi som inte är Duktiga flickor. Även vi Dåliga flickor mår bra av lite stöd och vård.

 

Vi kan dessutom erkänna det. 

 

Jag håller inte med Lady Dahmer i hennes inlägg om särartsfeminism. Det förvånar mig även lite att hon ens skrev det. 

För bara några veckor sedan skrev Lady Dahmer om hur vi måste kunna erkänna att invandrare och människor från olika länder och kulturer faktiskt ÄR OLIKA, men att olikheterna inte ska spela någon roll. Att vi måste kunna acceptera olikheterna och bete oss som folk ändå. 

 

Jag tänker nämligen likadant kring det här med människor som anser att det FINNS grundläggande skillnader mellan könen. Jag förstår precis hur de människorna tänker, för jag tror de tänker precis som Lady Dahmer, jag själv och många andra antirasister/nazister tänker, nämligen att vi måste kunna leva tillsammans och acceptera varandra TROTS ATT vi är olika. Människor ska inte diskrimineras på grund av att de är olika oss, på grund av att de inte är "etniskt svenska" osv.

 

Jag är inte en renodlad särartsfeminist, men jag tänker ofta i banorna "jag ska kunna vara precis som jag vill. Vill jag klä mig i helrosa, gå i högklackat och älska manikyr så ska jag fan i mig ha samma respekt som vilken man som helst och jag ska ALDRIG acceptera diskriminering på grund av att jag är en typiskt kvinna". 

 

Jag vet inte vad feminism är för Lady Dahmer, men för mig handlar det om allas lika värde. Inte om att alla är lika. Och med det skriver jag alltså inte in mig bland särartsfeministerna utan jag menar just särartsfeministerna. De ska nämligen också få finnas. Och de ska också ha rätt att vara precis så kvinnliga, eller okvinnliga, håriga eller renrakade, modeintresserade eller politikintresserade som de vill, men ÄNDÅ inte diskrimineras. 

Man ska inte behöva ha läst genusvetenskap eller ens vara särskilt insatt alls vad gäller feminism och genus för att kunna kräva att bli likvärdigt behandlad som en man eller för att se och vilja göra någonting åt ojämlikheten mellan könen. 

 

Feminism handlar inte om att kvinnor ska behöva ändra på sig för att få samma värde som män. Det handlar om att kvinnor ska accepteras som lika värda männen. Oavsett allt. 

 

Lady Dahmer älskar uttrycket "damned if you dont, damned of you do", vilket också blir en lustig grej i sammanhanget. 

För säg att de här kvinnorna som LD avfärdar som "särartsfeminister", skulle sluta raka benen och läsa ELLE och istället fixa dreads och börja läsa Marx. Då har de tvingats förändra sig för att dels 1. accepteras bland de "riktiga" feministerna och dels 2.blivit lite mer "manliga" (eller "neutrala" som vissa kallar det också) och på så sätt vunnit mer poäng hos patriarkatet.

I alla fall en del av det. För en annan del av patriarkatet vill ju att kvinnor ska ha rakade ben och läsa ELLE. En del av patriarkatet ger superkvinnliga kvinnor pluspoäng om de rakar benen och läser ELLE och är sådär mysigt kvinnliga. 

Alltså: om superkvinnan lägger ner superkvinnligheten har hon ändrat på sig för blir värd. Det är lite som när Michael Jackson blekte sitt skinn. Eller som när rasisterna tycker att invandrarna är okej så länge de "lär sig svenska och sköter sig". Detta måste ses som en personlig förlust för kvinnan.

Hon kanske även förlorar fördelar som hon har på grund av att hon är just en superkvinnlig kvinna. 

Och om hon INTE ändrar sig och blir lite mer så som att LD vill att hon ska vara, så har hon de "riktiga" feministernas eviga förakt på sig, samtidigt som patriarkatet, trots att de även uppskattar kvinnliga kvinnor, även har gjort väldigt klart för oss att kvinnliga kvinnor aldrig kan nå samma värde som en "riktig man". 

Damned if you dont. Damned if you do. 

 

 

 

Vill återpåminna om mitt gamla inlägg "patriarkatets hårdaste grepp" som avhandlar just detta ämne. Något av det bästa jag skrivit faktiskt. Ja. 

 

 

 

 

Börjar bli sjuk. Känner att jag hatar alla. 

Fick en burk med 100 tabletter Rinexin från doktorn idag. Tur det. 

 

Saknar mitt bästa gäng på fastlandet. Saknar känslan av att befinna sig i en grupp människor som gillar en ändå. Att det inte spelar nån roll liksom. Att även om man är dum och arg, missunnsam, bitter, dryg, högljudd eller drar världens sämsta skämt så är man ändå älskad just så som man är. 

Fan vad viktigt det är. Att få känna att man duger just så som man är. 

 

Jag går ofta med känslan av att jag faktiskt duger just så som jag är, men att andra inte tycker det. Det är liksom inte JAG som är problemet, utan alla andras sätt att se på saker och ting som gör att jag eventuellt inte duger som jag är i andras ögon. 

Ibland är det ganska jobbigt att vara den enda som faktiskt verkar tycka att jag duger just så som jag är...

Jonas Gardell skrev det så himla bra här om dan på Facebook:

 

Jag älskar honom så mycket. Här skriver han ju på "förlåt dig själv"- temat igen som jag jobbar mycket med. Fast du kanske är lat, missunnsam, småfet och rynkig, så är du perfekt just så som du är. Precis så känner jag allt som oftast. Men jag känner också att jag ständigt blir motarbetad i det. Det är lite som att man måste kämpa för att få lov att trivas med sig själv...Det är inte riktigt okej nämligen. 

 

Men här står jag nu. Småfet, med tungan full av blåsor för jag börjar ju bli sjuk. Jag äter för mycket Treo, har ett ständigt varande nageltrång (vågar inte gå till doktorn), har fått mina första rynkor och dras med en hypokondri utöver det vanliga. Håret är fett och låren alltför grova. Allt det här ser jag. Alla fel och brister. Men allt jag ser är ändå perfektion. 

 

God natt

 

 

Har blivit så in i helvite förkyld.

Mormor ligger på sjukhus.

Nina är påväg och i eftermiddag ska vi ha en spännande gäst i podden. Jag är lite nervös. 

Jag är orolig för min mormor och ledsen också. Hon fyller 79 på torsdag. Hon har funnits där jämt och jag vill att hon ska finnas länge till. Hon är mitt hjärtas ros. Mormor. 

 

Nina kommer snart så ni får lyssna på låten ovan idag sålänge. Jag blir så himla kär i min man när jag hör den. Typ så som den här låten låter, så låter ungefär vårt äktenskap också. Han är så jävla fin och trygg och varm. Jag ska vara kär i honom jämt. 

 

Har det jävligt genusjobbigt just nu. Hatar könsrollerna. Vill att de ska dö. Vill inte att de ska komma i närheten av mina barn. Men det gör de. 

Imorse delades pojkar och flickor in i två grupper när det blev dags för mina barns avdelning att gå in på förskolan. Flickorna fick gå in först och pojkarna fick vara ute en liten stund extra. 

Mitt lilla barn vill helst vara med killar. Hennes bästa kompisar är killar. Hon känner sig inte hemma i flickgruppen. Därför är indelningar som dessa inte alls roliga för henne. 

I hallen pratade alla tjejerna om vad de hade på sig. "Jag har rosa" "jag har blommor" "jag har tunika" "jag har klänning". Mitt lilla barn sa ingenting. Hon hade blå poliströja som hon älskar. Hon längtade nog ut till sina kompisar med snopp utanför dörren. Helvete. 

 

Tur att Nina är påväg. Ingen kan mildra min genusångest som hon.

Ikväll ska vi hälsa på mormor på sjukhuset. Lilla mormor. 

 

Tycker min blogg blir sämre ju gladare jag är. Mår nästan lite illa över min egen blogg. Det är så gulligulligt och Björn Ranelid är framme hela tiden kan jag tycka. 

 

Längtar nästan till jag får något riktigt svart och mörkt att skriva om. 

Tycker det börjar kännas konstigt att liksom vara såhär...glad...

Det finns en mycket rolig scen i Ally Mcbeal där Ally står stelt framåtlutad med en krystad min. Någon kommer fram och frågar hur det är med henne. 

 - Jag tror att jag....är lycklig, säger Ally och ser så fruktansvärt lidande ut. Som om hon ALDRIG känt känslan tidigare och som om hon inte alls är säker på att hon gillar den. 

Lite så är det för mig också. Jag tycker det börjar kännas ONORMALT att vara såhär glad så här länge. 

 

Jag tror det kan bero på att min ägglossning hoppade över förra månaden. Det räcker med att jag TÄNKER på ORDET "bebis", blixtsnabbt, så börjar cykeln krångla. Och det är ju himla skönt! Att slippa ägglossa! 

Men lite jobbigt om man nu vill ha en till bebis nån gång. 

 

Jag gillar liksom tom vädret... Jag LOVSJUNGER vintern. Snön. Det vackra snölandskapet. Snöpersonerna vi kan göra. Skottningen! Ja för jag gillar att skotta snö!! Jag OMFAMNAR vintern kan man säga. Och tänker NJUTA av den, exakt tills den försvinner. Då ska jag DIREKT börja NJUTA av våren. 

Efter förra sommaren, som blev kort och regning, bestämde jag mig för att verkligen TA VARA PÅ nästa vår. Från vårens första dag skulle jag NJUTA och ta tillvara på solskenet. Så att jag verkligen hinner bli trött på sommaren när hösten kommer. Och eftersom självaste sommaren brukar bli så kort så tänkte jag dra ut på det genom att verkligen VARA I och NJUTA AV våren i år. Dessutom ska jag jobba så in i helvite i trädgården att jag kommer dra en lättnadens suck när det blir dags att rusta ner trädgårn för vintern igen nästa gång. 

 

Ja fy fan vad lyckligt. Det är rakt obehagligt. 

Nämnde jag att jag är jättekär i min man också? Igår hade vi soffsdejt. Då låg vi först och såg varann i ögonen en stund. Sedan pratade vi om NordKorea och kommunism i det stora hela. Sen såg vi en jättesorglig film och jag somnade. Han höll om mig när jag sov. Det är det bästa jag vet. 

 

Nu ska vi hem till kompisar och äta lunch. Sen ska vi fredagsbada på badhuset i ROMA och sen hasta hem, köpa med mat och äta kvällsmat framför Wild kids och com. Sen när barnen har somnat ska jag måla klart badrummet och lyssna på senaste avsnittet av Alex å Sigge. Det blir en grym fredag!

 

Men jag lovar att SÅ FORT jag möter minsta möjliga motsång så KASTAR jag mig in här och delar med mig av SVÄRTAN! 

Pusspå er

 

 

 

 

 

 

Idag är en HÄRLIG dag! Känner ni kärleken i luften?!! Jag och ungarna blev alldeles blown away när vi kom till förskolan imorse. Alla var så glada! Barnen strålade. Personalen också. Förhoppningsvis för att alla hade blivit extra pussade och kramade på morgonen innan!

 

Våra barn fick extramys imorse de också. Hjärtformade mackor, risifrutti fast det bara är torsdag, en liten chokladbit och varsin nalle. Och så hade jag gjort små hjärtan och lagt lite överallt. På handfatet låg varsitt hjärta där det stod "du är fin" och i varsin stövel låg ett hjärta med texten "du är bäst". Ikväll blir det hjärtformade pizzor. Och ja, det låter ju präktigt. Men jag har ju tid, så varför skulle jag inte?!

 

Jag själv fick ett vackert halsband samt ett smyckesskrin av min man imorse. Och han fick en liten ask med godis. Ja. Jag tycker det är skitsvårt med presenter till killar på Alla hjärtans dag. Han får lite sånt som är gott att äta. Det får duga. Trots att det i vår familj faktiskt är genom kvinnans mage som vägen till livslång kärlek går..

 

Jag tycker iallafall att man kan ta och fira Alla Hjärtans Dag lite. Om man har tid. Vissa år har vi inte firat alls. Men i år firar vi eftersom jag har tid och lust. Ingen press. Ingen krävande tradition. Man gör det om man har lust.

 

Jag minns ett år när jag var barnledig som jag hade gett mig fan på att jag skulle baka bakelser åt min man. Riktiga hjärtbakelser. Så vaknade jag superduperförkyld den dagen. Stod vid bänken och SLET med sockerkaksbotten, smörkräm och marsipan en hel jävla eftermiddag. Fy fan vad mycket baketerier som måste ha hamnat i de där bakelserna. Inte särskilt goda blev de ens. Men han blev glad ändå. 

 

Eftersom jag är en person med ständig dödsångest så är jag även väldigt bra på att ta tillvara på livet. Jaja, jag slösar ju bort en hel del tid på att gå runt med självaste ångesten, men all tid som jag inte lägger på onödig dödsångest så är jag väldigt bra på att ta tillvara på livet. Njuta av det lilla. 

 

Igår njöt jag av det här:

 

 

 

 

Jag går runt och känner mig nedstämd. Inte egentligen alls för min egen skull, utan mer för alla andra. 

 

Amanda Schulman brukar ju prata om att hon är en såkallad "högkänslig personlighet". Det är tydligen något man kan vara och det innebär att man känner av sinnesstämningar, humör, ångest osv från alla andra jättemycket starkare än de flesta gör. Amanda Schulman förutspådde tex att paret Reinfeldt skulle skiljas flera månader innan de gick ut med det. Hon såg det helt enkelt på dem, kände det. 

 

Nu går inte jag runt och känner att folk ska skiljas. Men det kan bli så otroligt jobbigt eftersom jag också läser av folk så himla mycket. Och direkt kommer i kontakt med deras ångest, vilken oftast är starkt hopkopplad med deras svagare sidor. Just nu känner jag en otrolig massa ångest bland folk. Är det årstiden?? 

 

Så jag går runt och funderar på folk och funderar på hur skönt det vore om man bara kunde säga till folk hur de skulle göra. Analysera lite åt dem. Folk analyserar på tok för lite kan jag känna. 

Jag har liksom också massa problem och svaga sidor, men jag analyserar dem iaf för fan! Jag bludar inte för dem! 

Och när man analyserat klart så gör man ju något ÅT DET! Jag blir TOKIG på folk som inte gör nånting ÅT sina inre problem utan bara går och drar. 

Tokig på folk som inte fattar att de är VÄRDA att må bra. 

Summering:

1. Jag blir tokig på folk som inte låssas om sina problem/svaga sidor, inte tar itu med dem

2. Jag blir även tokig på såna som inte inser sitt eget värde

 

Jag pratar mycket om egenvärde med min stora nu. Om att det är viktigt att man själv har roligt och mår bra. Att man inte alltid måste göra saker för andras skull utan att man också måste göra saker för sin egen skull.

Det är så lustigt, för med den lilla kommer jag att tvingas ha den motsatta konversationen: det är viktigt att man NÅGON GÅNG IBLAND gör saker för ANDRA människor också lilla vän. 

 

Hon älskar Lotta på Bråkmakargatan. Det gör jag med. 

 

 

Har precis klippt klart podden som jag och Nina samt Veckans Gäst spelade in igår. Det blir en härlig podcast! Kanske vår bästa hittills kan jag tycka! Gästen var sjukt duktig och jag och Nina är sjukt duktiga och roliga som vanligt. 

Ni MÅSTE fan lyssna imorrn när den kommer ut. 

 

PUSS PÅ ER

Det händer att jag funderar över min intelligens. Det är väldigt svårt att skriva om sin egen intelligens utan att det blir helt tokigt och man låter som Björn Ranelid. Men nu får ni ta att jag eventuellt låter lite som Björn Ranelid då. 

 

Det händer att jag funderar över min intelligens och undrar hur den kunde uppstå. Jag menar INTE att jag är OVANLIGT intelligent. Men med tanke på att

1. Jag kommer på landigaste landet

2. Har totalt outbildade föräldrar

3. Bara har gymnasiekompetens

 

så kan jag tycka att det är ett under att jag faktiskt ändå fick just "ovanligt intellgent" på alla jävla intelligenstest jag satt och gjorde under en period då jag funderade mycket kring min egen intelligens. 

Jag tror att min intelligens är högst normal. Men jag kan ändå tycka att till och med DET är konstigt med tanke på mina förutsättningar. 

 

Den senaste tanken jag är inne på är följande:

1. Kulturen

2. Politiken

 

Jag kommer från ett hem som, trots sin lågutbildning, är mycket kulturellt intresserad och mycket intresserad av politik. 

Min mamma skriver revyer, ordnar konserter och är den som håller i trådarna i månget kulturevenemang på landsbygden här på Gotland. Vi var bland de första med cd-spelare hemma och det har liksom alltid skvalat musik någonstans i mitt hem. 

Ovanpå det var min pappa bonde och kring bönder är det mycket politik. Jag minns många kvällar i min barndom då socknens folk satt kring vårt stora köksbord och pratade politik. Ovanpå det var mamma mycket feministiskt/socialdemokratiskt engagerad i sin ungdom. 

Farsan var nog centerpartist, men ändå med det där sossehjärtat. Brann över orättvisor gjorde de båda två. 

 

Och jag tänker att båda de här intressena, kultur och politik ju ofta smittar av sig, blir intressen även hos avkommorna. Och via politik och kultur blir man allmänbildad. Intellektuell. Vare sig man vill det eller inte. 

 

Jag tänker även att kultur och politik inte ligger särskilt långt ifrån varandra. Båda sakerna är någonting som får en att, eller som KRÄVER ATT man brinner. 

Jag har aldrig förstått mig på folk som inte lyssnar på musik. Inte heller på människor som kan ha musik på i bakgrunden då de typ pluggar, jobbar eller dylikt. Som liksom kan koppla bort musiken. Det kan inte jag. När jag lyssnar på musik kan jag mest bara göra det. Eventuellt utföra fysiska sysslor samtidigt. Men ingenting som kräver hjärnkraft. Och det beror på att musiken äter mig. Jag MÅSTE lyssna aktivit. Måste dras in i den. Kan inte sitta still. Måste bli ett med den på ett jättetöntigt vis. 

Jag använder mig av musik också. För att framhäva känslolägen. För att peppa mig. För att hitta tröst. Jag kan må så jävla skit och illa, tills jag sätter på Call your girlfriend. 

Jag kan bara lyssna på Broder Daniel när jag mår dåligt. När jag känner mig svart. Dels för att det alltid har varit så och för att jag därmed har så många minnen kring musiken som är uteslutande svarta. Så såfort jag hör Broder Daniel så blir jag svart. På ett fint sätt. Tröstande sätt. 

Att jag sjunger i kör nu är ingen slump. Det är rent själavårdande. Satan i helvete vad jag mår bra när jag

1. Får fokusera helt på musiken och glömma allting annat

2. Får höra min röst tillsammans med massa andra röster. Magin! Magin som uppstår!

 

Min mamma brukar prata om "fulkultur". Hänvisar till det hon gör som "fulkultur". Och så är det ju också. Det hon sysslar med är arbetarkultur. Arbetarklassens kultur. Och hon får aldrig kulturpriset. Kulturpriset går bara till de som gör stora, sponsrade uppsättningar inne i Visby. Bara till de som gör föreställningar vilka ses av de lite finare från innerstan. 

Till mammas kulturgrejer kommer bönderna. Åker från Fårö ända ner till södra ön för att se hennes revyer. I pausen får man kaffi och kakor från Bagarns på Hemse. Man sitter på hårda pinnstolar i en gammal (men nyrenoverad) bygdegård och ser på amatörer från bygden som tokar sig på scenen. 

Det är typ det bästa jag vet. Och jag är uppvuxen med det. Har det i hela blodet. 

Men fulkultur är det.

 

Jag tänker att förr, när klasserna var mer framträdande, så hade varje klass sin egen form av kultur. Arbetarklassen gjorde revyer i bygdegårdarna, medelklassen satte upp musikaler på de lite större scenerna och överklassen lyssnade på symfoniorkestrar i ruinerna med fantastiska klanger. 

Jag tror att det där har ändrats nu. Mamma är inte arbetarklass längre. Knappt bönderna heller.

Nu är arbetarklassen arbetslösa. Sjukskrivna. Sitter i lägenheter på Gråbo (miljonprojektsbygge i Visby fullt med asbest). Och de har inte kultur på samma sätt som den "gamla tidens" arbetarklass alltid haft kultur. De har inte dragspelsmusik och bygdegårdar. De har varken råd eller tid med kultur. 

Kultur har på något sätt i allra högsta grad blivit en klassfråga. 

 

Jag är iaf jävligt glad att jag har fått växa upp med fulkulturen. Som senare utvecklades till en fin passion för popmusik. Och jag är glad att mina arbetare till föräldrar hade kraft och engagemang till att bry sig om politik. 

Det gör att jag inte behöver känna ett fasligt stor bildningskomplex ännu iaf. Jag klarar mig bra på det jag har än så länge så att säga. Men det lär nog komma en dag då det blir dags att fördjupa mig lite. Typ när jag är 45 och inte fullt så rastlös längre kanske. Vi får se. 

 

 Förfinad fulkutur

 

Fulkultur gjord av mina kusiner 

 

Gotländsk fulkultur när den är som bäst

Läser den här artikeln och känner att den måste kommenteras. 

 

Här pratar alltså Swedish house wives ut om misslyckandet i gårdagens mellodeltävling. Jag såg den.

Jag såg 3 40åriga kvinnor tåga in mot scenen iklädda förkläden, bärandes på plåtar med cupcakes. 

Jag läser Pernilla Wahlgren som säger :

Sen går istället Louise Hoffsten vidare, direkt, till finalen. 

Då säger Pernilla:

Och jag känner bara- snacka om att vara helt fel ute! 

Swedish house wives går till Mello med tanken att "vi kan visst ta plats, trots att vi är 40 år och morsor". De gör en STOR sak av att de är 40 år och morsor. Har på sig förkläden och har med sig cupcakes. Sedan tar de av sig förklädena och blir plötsligt jättehärligt "frisläppta" 40åringar i kortkorta glitterklänningar som sjunger att de är on top of the world. Och sen kommer en helt ordinär Louise Hoffsten i svarta långbrallor med ett munspel i handen och bara går vidare direkt. Swedish house wifes trodde på allvar att FÖR ATT HA EN CHANS med sina många barnafödslar och höga åldrar, så måste de göra en grej av det, klä sig i kortkort och sjunga musik som går hem hos ungdomar. Men det var så jäkla fel! Allting var fel.

För svenska folket vill bara ha djup. Djup och äkthet. 

Och Swedish House Wives var så himla fel ute. 

 

Det hedrar dem dock att de ser Louise Hoffstens vinst som en seger i sig. Det är systerskap och det är fint. 

 

Jag vill inte sätta offerkosta med SHW, absolut inte. Men det var ändå lite synd om dem igår. Det är synd om dem för att de blivit itutade att när du är kvinna och över 40 måste du ANSTRÄNGA DIG om du ska ha en chans. Du måste göra dig till, göra dig lite ungdomligare och baka lite cupcakes också. Tidningen MAMA har väl lärt dem det. Det är synd om de som tror att det är så här, men ännu mer synd om de som säger okej till den mallen och rättar sig in i den. Det är i det stora hela alltid synd om folk som rättar sig efter mallar. 

 

I övrigt tyckte jag att Rickard Wolff var bäst igår. Jag är svag för honnom. Honom är det dock inte synd om, för han, liksom Louise Hoffsten, kompromissade inte. Louise gick till final helt som sig själv och Rikard åkte ut helt som sig själv. Och då kan man inte tycka synd om. 

 

Här kan man höra mig från när jag, nu imorse, var på Radio Gotland och pratade om mäns näthat mot kvinnor.

Det gick himla bra faktiskt.

Förra gången jag och Nina var på radion fick ju jag tunghäfta, så det var lite därför jag sa ja denna gång, för att bryta nervositeten. Hon är så jäkla skön den där programledaren- Helena. Otroligt duktig på att lugna ens nerver. Har en sådan utstrålning att man känner sig trygg som om man vore i sitt eget hem. Hon skulle nog kunna intervjua fan själv och det skulle bli skitbra. Sådant beundrar jag. Såna där människor som liksom har journalistiken i kroppen. 

 

Jag tror att jag också har en inneboende journalist i min kropp som dock är ganska outvecklad. Men jag vet liksom att jag skulle vara bra. Inte skitbra från början kanske, men man lär sig ju. När jag gick på Poppius pratade vår lärare mycket om att en bra journalist just precis har det i kroppen. Att man kan plugga hur mycket som helst och ändå komma ut som en kass journalist. Tyvärr är det ingen som anställer en utan utbildning nu för tiden. Journalistisken i kroppen är liksom ingenting att sätta emot tre år på journalisthögskolan. Och det är synd. För mig. Eftersom man inte kan plugga till journalist på distans utan att tvingas pendla varje vecka och det pallar jag inte. Jag hatar att pendla. 

 

Mest av allt sa jag ändå ja till morgonens intervju för att ämnet är så himla viktigt. Det var ett sjukt bra program som Uppdrag granskning gjorde igår där sjukt modiga kvinnor trädde fram och berättade om hatet och hoten de har fått utstå. Ett hot mot demokratin sa någon och precis så är det ju. När kvinnor inte ens kan utföra sina yrken utan att bli hotade och uthängda med adress och nummer (i hotfyllt syfte) så är det ett jäkligt allvarligt hot mot demokratin. 

En expert på typ lag och rätt och sådant var med och pratade i det anmärkningsvärda att polisen fått stora resurser för att kunna sätta dit fildelare och liknande, medan anmälningar om hot och trakasserier på internet oftast läggs ner direkt. Också det är ju del i strukturen som vi kallar för patriarkatet. Hur allting värdesätts. Och där ligger ju då såklart inte kvinnor särskilt bra till. 

 

Helena frågade mig nu på morgonen om jag trodde det var bra eller dåligt att kvinnor nu lyfter på locket och berättar hur det ÄR. Och jag sa att det är skönt. Det är skönt att lyfta av sig offerkoftan och liksom hänga den där den hör hemma- hos fjantarna som håller på. De svaga, rädda och ofta ganska hjärnsvaga människorna/männen som håller på och hatar, hotar och trakasserar. 

Det är ju de som är problemet, de som behöver hjälpen och vården och alltså de som de är synd om. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har varit i Okontakt med min dator på senaste. 

Min mormor säger alltid så, så fort någon av hennes sex barn har problem i sina äktenskap/relationer:

 - De har hamnat i okontakt.

Sen sitter hon och gråter tills allting har blivit bra igen och då blir hon så hjärtans glad!

 

Jag och min dator har alltså varit i Okontakt på senaste, men nu börjar det bli bra igen. 

Jag har inte ens lagt ut länken till vår senaste pod märkte jag.

Här är den och i den här delen breder jag verkligen ut mig. Björn R kikar fram kan man säga! 

Vi pratar om vikten av att leka med sina barn, skalet som män tycks få runt 30årsåldern och massa annat. 

 

Här är förresten även min senaste krönika. Den blev bra tyckte jag. Det handlar alltså om gotlandstrafiken- båten alltså. Regeringen vill tydligen sänka pengarna som går till den, vilket innebär att båtarna måste gå långsammare och att priserna inte kommer att sänkas. Det är lite Red Alert över den grejen här på ön och förra veckan började kyrkklockor runt om på ön att ringa just för det syftet. Det tyckte jag var lustigt. Så jag skrev om det. Och det blev bra. 

 

Jag har två av mina egna krönikor på kylskåpet. Min krönikakollega Mats skrattade åt mig när jag avslöjade detta, men man är väl inte Björn Ranelid för ingenting!

Det är just helgens krönika som sitter där och även den här, som jag skrev förra året runt 8 mars. 

 

Idag har jag haft ungarna hemma. De är snoriga. Jag också. Snor och slem. Överallt. 

Vi har lekt med barbie, spelat Nintendo och inte så mycket mer faktiskt. Barbieleken var helt fantastisk och varade i två timmar. Den pratar vi också om i sjunde avsnittet av podden förresten, min förmåga att ännu leka med barbie som vore jag tio år. 

 

Maken sitter här bredvid nu och googlar resor till ett varmare land. Jag är måttligt intresserad. Vill gärna komma iväg, men samtidigt så skriker kommunisten inom mig. Det fullständigt VIDRIGA i att feta, bleka, rika människor åker till hotelkomplex i varma, fattiga länder och lyxar medan ortsbefolkningen jobbar 20 timmar om dygnet, skickar hem pengar till sina familjer och bor i små kyffen under arbetssäsongerna.... Satan vad äckligt det är. 

 

När jag var sjutton var vi i Turkiet (har vart där ohälsosamt många gånger). Min kompis var med och när jag nu ska försöka berätta om den turistorten för min man så kan jag inte säga mycket. Det var oftast mörkt när vi var ute så att säga. Vi levde på nätterna och sov på dagarna. 

Vi umgicks dock en hel del med ortbefolkningen... Och fick liksom uppleva den där krocken. 

Eftersom vi hade föräldrar med oss på resan var det inte tal om att ta med några killar upp på rummet. Blev vi k-sugna var det motellrum som gällde. Små unkna hotell uppe i stan, bakom turiststråken, där höll vi till. 

Den jobbiga situationen när man skulle betala för sig på morgonkvisten när man skulle gå hem till det fina hotellet och sova ut!! Vem skulle liksom betala!?? Jag, den bortskämda sjuttonåringen med fickorna fyllda av pengar från morsan, eller han, den hårt slitande servitören som jobbade minst 12 timmar per dag för skitsummor??? Dela lika? Och om jag betalar nu, är han då min hora?? 

Allt det där brottades min då sjuttonåriga hjärna med.

 

En rolig anekdot från den resan är "sista natten med gänget". Jag och kompisen hade i vanlig ordning spenderat natten på klubbar och sedan valfria motellrum. I gryningen kom vi hem till hotellet. Vi såg så söta ut som vi bara kunde och övertala killen i receptionen att inte knysta om vår sena/tidiga hemkomst för mamma. 

Sedan sprang vi lättade upp på vårt rum. YES! Mamma hade inte sett oss! Vi klarade oss än en gång! Nu skulle vi klä av oss och sova några timmar innan hemresan skulle påbörjas. 

Dum som jag var öppnade jag balkongdörren och gick ut där för att säga hejdå till utsikten eller liknande. 

 - Naj men är ni redan vakne! Va rolit då får vi sällskap på frukost´n idag da! hördes från balkongen bredvid och där stod min lilla mamma och rökte dagens första cigg. 

Så vi fick gå ner till frukosten, hålögda och jävliga. Killen i receptionen hälsade som överrenskommet med såg även lite skadeglad ut. 

 

För nått år sedan hittade jag liksom min "första turk" på Facebook! Honom träffade jag när jag var 14 och vi var i turkiet. Jättekära var vi och hade kontakt i många många år efter det. Men det var ändå väldigt många år sedan den kontakten upphört, som jag hittade honom på fejjan. Det känns så jäkla sjukt tycker jag, när hans statusuppdateringar flimmrar förbi. EN VECKA i mitt liv hängde jag med honom liksom. Och vi har ännu koll på varann...

 

Ja voine voine. Och jag tänker att det var TUR att jag var så vild och galen när jag var ung. Jag kanske kände på mig då, att jag skulle bli gravid vid 21 och få första barnet vid 22 och att mitt liv, ganska tidigt, skulle komma att handla om fredagsmys, bajsblöjor och utflykter i naturen. 

 

 

På senaste har jag tänkt en del på föräldraskap, kanske efter att jag och Nina pratade om det i senaste podden. Nina tycker inte att man som förälder ska känna pressen på sig att LEKA med barnen. Jag känner den pressen hela tiden och vårdar den, inte ömt kanske, men jag mår inte dåligt av den iaf. 

Jag menar att man bör leka med sina barn, ÅTMINSTONE om de tycker om det. Det är ju inte alla barn som älskar att leka med sina föräldrar. 

Men det gör mina barn, iaf den stora.

När hon får välja FRITT på vad vi ska göra när vi har ensamtid (också en sak jag tycker att föräldrar borde tänka mer på. Avsätta tid för vart och ett barn där man gör saker som BARNEN har bestämt/önskat) så väljer hon alltid LEKA, framför roligheter som bio, bad, bakning och dyl. LEKA är det hon vill så LEKA gör vi. Och då pratar vi alltså inte lite såna där "mammasitterhärochläsertidningensamtdigt"-lekar" utan LEKA med hull och hår. Jag har egna barbies, ordnar ett eget hem till dem, leker med dem ensam och ibland kommer hennes barbies över på fika. När vi inte fikar sitter vi bredvid varann och leker. Jag pratar högt, intrigerar och dramatiserar med de stackars oskyldiga dockorna, precis som när jag var tio. 

Ibland stannar mitt barn upp i sin lek, sitter still och bara lyssnar och ser på min lek. Då lägger jag in lite extra moral. :) 

Och jag tänker att hur skulle jag kunna neka henne detta? När detta är det Bästa hon vet. 

 

Jag tänker också att det är så kort tid. Så kort tid som hon vill leka med mig. Snart är den tiden över, det handlar om ett år till kanske. Redan på baletten i lördags sa hon åt mig att inte pussa och klappa henne inför de andra barnen. Efteråt förklarade hon att hon tyckte att det kändes lite pinsamt. Jag lovade naturligtvis att inte göra så igen men hulkade även såklart inombords: JAG ÄR EN PIHIHIHIHIHINSAM MAAAAMMAAAAA!!! Fatta vad GAMMAL jag är! Och fatta att min lilla unge, som jag burit och vaggat och älskat och pussat halv ihjäl, numera att det "känns lite pinsamt" när jag blir alltför närgången in public!!! UHUHUHUHUUUUUU. 

 

Samtidigt förstår jag och håller med Nina. Jag vill ju inte att andra föräldrar ska känna press på sig. Eller??

Är det dålig med press på föräldrar? Kan en förälder bli alltför bra?

Det handlar ju knappast om EKONOMI. Det är en sak att anklaga ensamstående mammor för att de har barnen på dagis för länge. Men LEK. Lek kan ju ALLA ge sina barn. Det kostar inte pengar. Man kan leka med vad som. Förra helgen lekte våra barn oavbrutet med varsin reflex... Helgen innan det var det varsin ouppblåst ballong som gällde.Det krävs ju inte så mycket så att säga. 

Och jag kan tänka att när det gäller föräldraskap- då ska inte prestige och föräldrars eventuella ångest spela någon roll- för där är barnen viktigast. Och om man som förälder får ångest av att läsa att jag leker med mina barn och tycker att fler borde göra det, så får man ju ångest för att det är något som bränns till. Kanske är det samvetet? 

 

Jag tänker mycket på hur Föräldraskapet har förändrats under årtioden som gått. När jag var bebis ställde man in barnvagnsinsatsen i baksätet bara, men bebisen i. Man rökte inomhus i sällskap med barn. Barn fick egna nycklar och sprang själva hem efter skolan och var ensamma hemma, trots att de var små så små. Barns status har verkligen ökat i samhället bara de senaste tjugo åren och barn får det bättre och bättre (iaf rent praktiskt)

Och jag tänker att det beror på det där samvetet, blandat med upplysning. Man har forskat i vad som gör barn illa respektive vad som gör att barn mår bra, fått resultat och så har barnens status ökat utefter det. 

 

Och de allra flesta är ju bra föräldrar, så är det verkligen. De allra flesta föräldrar jag känner är härliga föräldrar som med stor sannolikhet kommer att få barn som klarar sig bra. 

MEN. Det jag kan tycka är att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA i diskussionerna kring barnen. Feminismen och kvinnans frigörelse är nog en orsak till det. 

Man ska inte förlora sig i barnen, utan vara noga med att se till sig själv också. Man ska inte offra allt och det man hör allra mest: OM FÖRÄLDERN MÅR BRA SÅ MÅR BARNET OCKSÅ BRA och jag mår ju så bra av att jobba 40 timmar i veckan/what ever. 

Det jag även märker är föräldrars vilja att se sin egen skuld i saker och ting. 

"Mitt barn slår de andra barnen på dagis, men det beror nog på att hen är rädd för de andra killarna" eller "vårt barn bråkar varje kväll kring läggningen, men det beror nog på vanlig nattskräck". Ingenting beror på föräldrarna själva och GUD NÅDE DEN som antyder att det skulle göra det. 

 

Den grejen har jag jävligt svårt att förstå, eftersom jag anklagar mig själv i första hand ALLTID. Just nu bråkar tex vår lilla varje kväll inför läggningen. Vad beror det på? Jo! Och så väääääärldens längsta analys av våra (mitt och makens) röstlägen, beteenden och attityder kring läggningen. Kring våra sovrutiner. Vad kan vi ändra? Vad behöver vi göra? Så provar vi. Tyvärr har ingenting hjälpt. Ja men då inser vi att hon helt enkelt behöver lägga sig tidigare. Hon är övertrött. Eventuellt att vi ska återinföra vilan på dagis som vi tog bort för någon månad sedan. 

Förstår ni? Jag ser till mig själv/oss först. SEN, sist av allt, börjar jag undersöka faktorer som inte lägger direkt skuld på mig. 

 

Detta gör även att jag är EXTREMT medveten om sådant jag gör mindre bra som mamma. 

Jag är dramatisk och låter alla mina känslor gå ut över hela familjen

Jag har svårt att bemöta de sidor hos mina barn som jag känner igen från mig själv som barn och som jag upplevde som negativa (för mig själv, då)

Jag är ganska lat rent fysiskt. Ligger gärna ner när vi leker. Favoritleken är att jag är deras bebis då de tar hand om mig och jag är fullständigt hjälplös

Jag behandlar barnen olika utefter deras åldrar. Har högre förväntningar på den stora och lägre förväntningar på den lilla. Överser med mer när det gäller den lilla och är "hårdare" mot den stora

Jag lagar inte superbra mat åt deras små kroppar att nära sig på

osvosvosv

 

SOM TUR ÄR är jag medveten om dessa sidor och jobbar med dem. Men de flesta föräldrar jag känner verkar inte särskilt medvetna... VILL INTE vara medvetna, verkar det som. 

 

Stora delar av mitt föräldraskap bygger på mitt dåliga samvete, samt upplysning och inspiration. 

Petra Krantz Lindgren förser mig nästan dagligen med tänkvärda texter om barn. Jag får ALLTID ångest av texterna för skulle man göra allt som hon säger vore man nog den bästa och mest präktiga föräldern i världen. Men ångesten gör ju att jag tar TILL MIG. Jesper Juuhl fungerar likadant. Ren och skär ångest. Men jag tar till mig och blir bättre. Via andra föräldrar får jag inspiration. "Jaha, ni brukar ta varsitt barn och åka på varsitt badhus, vilken bra ide" eller "jaha du är inte så orolig när ditt barn klättrar högt upp på klippan, mhm, så ska jag nog också försöka vara". Upplysning får jag lite varstans ifrån, tex via Petra K L och Jesper, men även via vanliga  notiser från typ TT. "Jaha, det de allra flesta barn önskar sig allra mest, är mer tid med sina föräldrar" mhm, ja, men då gör vi alltså helt rätt när vi har barnen på dagis såhär lite, samt offrar fester, resor och övertid på jobbet för att vara med dem. 

 

En sak som stör mig, är att jag insett att jag blir en äldre mamma ju äldre jag blir. Detta stör mig katastrofalt mycket eftersom jag pläderat till unga föräldrars förmån i mången diskussion. DOCK ska tilläggas att bara för att JAG upplever det så stämmer det ju inte in på alla.

Men jag kan verkligen se hur mitt föräldrarkskap utvecklas ju äldre jag blir. Desto längre mina tankar löper. Desto mindre korttänkt jag blir. 

Jag ser även hur min dåvarande korttänkthet fick konsekvenser. 

Som att jag/vi lämnade vår 1.5åring hemma och åkte på semester i en vecka utomlands, utan henne. Trots att det gick bra (för henne, jag längtade mest bara hem) kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkat henne. Kanske har den resan något att göra med att hennes värsta skräck är att vi ska tappa bort henne, i affärer och dylikt. Kanske kommer hennes förmåga att anpassa sig, hålla tillbaka tårar och liksom "hålla ut" något med den resan att göra. 

Jag brukade amma henne till sömns och sedan lämna henne i sängen och lägga mig i en annan säng, i ett annat rum. Överhuvudtaget sov hon inte mycket tillsammans med oss som bebis, då vi var helt inne på att hon skulle sova själv. ÅNGEST på den. När hon var typ nästan ett år skulle vi lära henne att somna själv i sängen (innan dess hade vi vaggat henne till sömns i vår famn)  och ägnade 3 timmar av gallskrikande bredvid henne säng innan hon slutligen gav upp och la sig ner och somnade. ÅNGEST. 

Hur tänkte vi liksom???

Idag hade jag aldrig lämnat ett så litet barn hemma och rest ifrån det.Skulle inte ens göra det nu, när de är 4 och 6. (det beror ju även på att det är MINA barn som JAG känner. Andras barn känner deras föräldrar). Jag skulle ha låtit en bebis sova bredvid mig hela natten, alternativt i en "öppen" spjälsäng bredvid vår säng pga klämrisken och jag skulle ALDRIG ha tvingat att barn att somna själv om hen så tydligt markerade att hen inte ville det. 

Jag är äldre nu, helt enkelt. Eller så är det bara så att jag varit förälder längre. Kanske har det ändå allra mest med det att göra. Man blir bättre och bättre helt enkelt, oavsett vilken ålder man har när man startar. 

Se bara på Katrin Zytomierska som predikar om Anna Wahlgrens 5minutermetod som om hon vore Jesus. Det gör ONT i mig när jag läser det. Och då känner jag mer än någonsin att alla vi präktiga pekpinnemammor behövs för att visa på alternativ åtminstone. Kanske skapa lite ångest som leder till positiva förändringar i åtminstone någon familj. Positv ångest, helt enkelt. 

 

Och det bästa är att alla kan göra det. Alla kan leka med sina barn. Handikappade, invandrare, män, kvinnor, fattiga och rika. Det kostar ingenting, det skadar ingen. Det är bara positivt. YES! Björn Ranelid goes präktomorsa: LEK MED BARNEN!!!! HERRRRRRREGUUUUUUD! LEK MED ERA BARN!!!