brunheten

I våldtäktstider som dessa blir det ju att man går runt och funderar. 

Oj oj oj vad det ojas kring det stackars offret just nu. Stackars tjej. Och ja, så är det ju. Fy fan vad det är hemskt det som hon har blivit utsatt för. Verkligen. 

 

Men jag har en son i min mage. En pojke. Jag har även två döttrar. Och visst har tanken slagit mig "tänk om det skulle hända någon av dem". Tänk om någon av mina döttrar skulle våldtas av 6 killar i ett låst rum på en fest. Men ändå. 

 

Jag tänker att det är tidig söndagmorgon. Klockan är typ 08 när det knackar på dörren. Utanför står två poliser som barskt meddelar att de har häktningsorder på min tonåriga son som ligger och sover på sitt rum, totalt utmattad efter nattens fest. 

Polisen tar honom och vi får veta att han står anklagad för att ha varit en av sex inblandade i en gruppvåldtäkt. 

 

I förhören framkommer, precis som i det aktuella målet, att flickans ord stämmer. Sex killar har turats om att våldta henne. De har sagt kränkande saker till henne, tagit hennes telefon, haft dörren låst. Alla pojkarna, inklusive min son, medger att flickan har varit passiv hela tiden och inte på något sätt visat att hon VILL vara med om det som händer. Ändå har min alldeles egen son penetrerat den apatiska tjejen som på inga sätt visade att hon ville att han skulle göra det. Min alldeles egen son har köat mellan en 15årig flickas lår fast han såg på henne att hon inte ville att han skulle göra det.

 

Min son fälls och döms. Ett tag senare blir han "friad". Men vad spelar det egentligen för roll? Ingenting har ju ändrats förutom att hovrätten tyckte de var smarta och hittade en annan lagtext att använda sig av. Och det ändrar ju ingenting. Det är fortfarande sex pojkar som har haft sex med en 15åriga flicka som inte ville det. Som våldtagit henne. Och min son är en av dem. 

 

För resten av mitt liv kommer jag att få leva med vetskapen om att det fanns en ung flicka som kände sig våldtagen av min son. Jag kommer att få leva med detaljer om hur min fine lille son köade, höll fast, låste dörren, stal mobilen och penetrerade en ensam tjej som var helt passiv och utstrålade att hon inte ville. 

 

Hur lever man med det liksom?

 

Jag tänker att det naturligtvis är hemskt att vara förälder åt ett våldtäktsoffer också. Men ändå. För offret kan det bara bli bättre. Du kan hjälpa till med målet att hen ska må bra igen. Och det kommer hen att göra också. Man ska inte förringa vad en våldtäkt kan göra med en människa. Men man ska heller inte "overdue it" så att säga. Inte sprida myter om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig eller må efteråt. Inte heller sprida myten om att en våldtäkt förstör en människa för resten av livet. 

Man kan och kommer att ta sig igenom sviterna av en våldtäkt. Självklart kan man må väldigt dåligt också. Men det är väldigt stor sannolikhet att man kommer att må bra tillslut. 

 

Hur jobbar man som förälder till en våldtäktsman? Hur hjälper man honom? Hur förlåter man? Hur slutar man att anklaga sig själv? 

 

Det här som fäder till döttrar så ofta pratar och skojar om: att man ska stå redo med hagelbössan när beundrarna börjar flockas utanför dörren, vad är det för trams egentligen? 

Det här med föräldrar som uppmanar sina döttrar att klä sig ordentligt, ta taxi hem, inte dricka för mycket osv, vad är det för trams? 

 

Om det är något vi borde göra så är det ju att ladda bössan och sätta den i famen på döttrarna själva. Ge dem verktyg att försvara sig. 

Och det är inte våra döttrar vi ska uppmana. Det är sönerna. 

Vi ska aldrig sluta tjata på våra söner om att inte dricka för mycket. Vi ska ge dem taxipengar och vi ska hämta dem på fester överallt. Vi ska prata och prata och prata om sex med våra söner och om respekt och om könens lika värde. Vi ska prata om hur man finner modet att säga ifrån, modet att gå sin egen väg och komma undan pressen att vara lika "cool" som de andra. Vi ska köpa böcker i ämnet och aldrig någonsin vara rädda för att prata om sex och gränser och njutning och ansvar med våra söner. 

 

Min son ska aldrig någonsin genomgå ett tvivelaktigt samlag.

Min son ska aldrig vakna en morgon och fundera på om tjejen/killen från igår inte egentligen var lite för full. 

Min son ska aldrig köa mellan någons knän. Min son ska aldrig ta någons mobil och aldrig låsa någon dörr om sig själv, fem killar och en ensam tjej. 

Min son ska aldrig ligga med någon som precis har spytt av fylla. 

Min son ska aldrig tjata sig till sex. 

Min son ska kunna prata om sex med sin eventuella partner. 

Min son ska alltid skydda sig själv och aldrig ta för givet att sexpartnern tar ansvar för den delen även åt honom.

Min son ska aldrig tvinga någon. 

MIn son ska aldrig ge sig på någon i utsatt situation.

 

 Låt oss inte fokusera så innerligt på offret. Låt oss lägga fokus där fokus bör vara, nämligen hos förövarna. På pojkarna, sönerna. Tro inte att vi förebygger våldtäkter genom att prata med våra döttrar om ansvar och nykterhet och duktighet för det gör vi inte. 

Våldtäkter förebygger vi genom att prata med och jobba med våra söner om just de sakerna. Även om vi aldrig någonsin skulle kunna tänka oss att vår lilla gullegosse skulle kunna göra något sådant, så ska vi göra det. För om vi gör det så kanske vår lilla gullegosse en dag kommer att ha modet att låsa upp dörren, skrika i protest, ringa polisen och hjälpa den där tjejen vars lår hans kompisar köar emellan. 

Om vi gör det kanske vår lilla gullegosse stoppar om den där tjejen som just har kräkts i hans säng och somnar bredvid henne istället för att fullborda samlaget. 

 

Allting ska jag göra för att min son ska bli en sådan gullegosse. 

 

 

Fast jag inte läst boken av Jesper Juul som Nina recencerat i Litteraturmagasinet måste jag bara kommentera det hela. Det har blivit en bra debatt på Litteraturmagasinet där Anja Wikström skrev ett debattinlägg angående samme Juuls bok "ditt kompetenta barn" och den har jag åtminstone läst delar av. Nina skrev en replik idag. 

 

Eftersom jag inte läst den nya boken av Juul får jag läsa mig till vad den handlar om. Det jag får ut av Ninas recension handlar om samvetet. Vi föräldrar ska inte ha dåligt samvete. Inte heller ska vi ha barnens lust som vår ledstjärna för då blir barnet ledset tillslut när det tror att man bara kan göra som man själv vill hela livet och aldrig ha tråkigt. 

Av Anjas debattinlägg och även efter att ha läst delar av boken Ditt kompetenta barn förstår jag att Anja är min själsfrände. Hon mår dåligt av precis hela boken och det gör jag också. 

 

Faktum är att jag mår dåligt av alla typer av föräldraråd, förutom de som Petra Krantz Lindgren delar med sig av. Det jag tycker skiljer Petra från övriga rådgivare är att hon faktiskt delar med sig av sina egna misslyckanden, vilket Jesper Juul inte gör på samma sätt enligt varken mig eller Anja. 

 

Nina skriver att Jesper Juuls viktigaste budskap faktiskt är att man som förälder ska lita på sig själv och behandla barnet som vilken människa som helst. Inte nojja ner sig. Och då undrar jag bara varför man i såna fall ska läsa Jesper Juul? Om han ändå menar att man som förälder oftast vet vad som är rätt och fel och att man ska lita på sig själv?

 

Jag hatar barnrådgivare som säger att man som förälder inte ska ha dåligt samvete. Att det är DÅLIGT för barnet när mamma har dåligt samvete. Eftersom Dåligt Samvete är min personliga ledstjärna i mitt föräldraskap blir det väldigt destruktivt för mig att läsa såna råd och jag gissar på att det är lite samma för Anja och för alla andra som får ångest av Jesper Juul. Vi som har det dåliga samvetet som grundsten i vårt föräldraskap mår såklart jävligt dåligt av att läsa att det inte är bra att ha det.  

 

Jag tror att väldigt många föräldrar ofta har väldigt mycket dåligt samvete, främst mammor faktiskt och därför tycker jag att det blir dubbelt skuldbeläggande när man då får läsa att detta dåliga samvete kan vara rent av skadligt för barnen. Det tror jag nämligen inte ens på. 

 

För kolla här: Jag behöver ingen föräldralitteratur. Mitt dåliga samvete är nämligen min Jesper Juul. Mitt dåliga samvete är den som talar om för mig vad som är rätt och vad som är fel i mitt föräldraskap. När mitt dåliga samvete sätter in som en klump i magen vet jag att nu måste jag ändra på något. När min mage är lugn och trygg och det dåliga samvete långt borta, så kan jag vila lugnt i vetskapen att allting är bra och att jag är på rätt väg. Jag vet inte hur andra föräldrar som inte har så mycket dåligt samvete jobbar, men jag antar att de har ett liknande system. Kanske kallar de det bara för något annat? Typ magkänsla? Typ det som Jesper Juul vill att vi alla ska gå på? Känna efter själva osv. Jag kallar det iaf samvete. 

 

Just nu läser jag inte ens Petra Krantz Lindgren för just nu är jag inne i en fas av otroligt dåligt samvete. Det kommer jag att vara i minst ett halvår till och då funkar det inte för mig att läsa litteratur där det står att mina barn kan må dåligt av att jag har dåligt samvete. Istället jobbar jag med målet, att det dåliga samvetet ska gå över. Jag jobbar med att förmildra det, dock ändå med vetskapen att det kommer att vara såhär ett tag till (ungefär tills vi har fått ordning på livet som 3barnsföräldrar och jag ser att vi alla klarade oss helskinnade genom den förändringen). 

 

Just nu går jag runt med den ständiga känslan av att inte räcka till för mina barn. Jag vet inte vad Jesper Juul hade sagt om vi hade träffats personligen, men om han hade kommit med något dravvel om att jag måste släppa det och inse att mina barn har det så bra så, så hade jag blivit tvungen att ge honom en käftsmäll. 

 

Enligt min egen åsikt så är jag en Kompetent Förälder. Och som just Kompetent Förälder vet jag väl själv hur läget är. Jag är inte blind och inte döv och dessutom tycker jag det är en typiskt härskarteknik när männen/fäderna menar att vi mammor är FÖR av allting. FÖR hysteriska. FÖR överbeskyddande. FÖR omhändertagande. FÖR dåligt samvete. Osv. Som sagt. Jag är en Kompetent Förälder. Och som Kompetent Förälder ser jag faktiskt att det då och då finns anledningar att ha dåligt samvete för sina barn. 

 

Det dåliga samvetet är en av den kvinnliga könsrollens många fördelar skulle jag vilja säga. Enligt mig har inte männen/papporna dåligt samvete i alls samma utsträckning som mammorna och jag tror faktiskt att det ofta är därför som vi mammor/kvinnor måste ha det. Vi måste ju kompensera upp för deras brister. 

 

Och visst fan kan det vara betungande. Men det är våra dåliga samveten och vår ovillkorliga kärlek som gör att det är oss barnen kommer att ringa till sen när de har flyttat hemifrån. Det är vårt omhändertagande och vårt daltande och pysslande och vår förmåga att överbeskydda som kommer att leda till att det är oss som barnen väljer att gråta ut hos, oss som barnen kommer att be om hjälp och oss som barnen i första hand kommer att vilja ha som barnvakter åt barnbarnen sen. Papporna/männen kommer att få se sig slagna. Helt enkelt därför att vi har varit bäst. 

Och det är inte vi kvinnor/mammor som behöver ändra på den saken, det är såklart männen eftersom det är de som kommer att förlora på att de inte är som oss. 

 

Jag känner alltså att föräldrarådgivarens råd om hur vi kvinnor ska lära oss att "tagga ner" är väldigt manliga. Man utgår återigen från mannen som norm och menar att pappornas generella sätt att vara föräldrar är något eftersträvansvärt. Och det tycker inte jag att det är. 

 

(OBSOBSOBS: nu menar jag såklart inte MIN EGEN man i allt det här. Han är en fantastisk förälder.)

 

Jag skulle kunna skriva en egen bok. "Din kompetenta förälder" skulle boken heta och den skulle handla om hur jag torkade barnets tårar efter de första jobbiga dagarna i nya skolan och sedan gick ut och storgrinade i soffan resten av kvällen, efter att hon hade somnat. Den skulle handla om hur hela jag ständigt är ett vakande öga över min familj. Hur jag ständigt, ständigt och alltid går med tentacklarna ute och försöker känna av: mår alla okej? Har alla det bra? Vad behöver hen för att komma på rätt spår igen? Hur kommer vi igenom den här fasen? Vad behöver hen för att bli av med det destruktiva beteendet och hur gör vi det så lätt som möjligt för hen att klara komma igenom det? Den skulle handla om minimalt med tid på dagis, lekar som lekts, bullar som bakats och timmar av "föräldrabarn-tid" som runnit iväg, på grund ut av mitt dåligt samvete sagt till mig att det behövts. 

Och missförstå mig inte!

Jag hämtar inte barnen tidigt, bakar inte bullar, leker inte ändlösa lekar och spenderar inte hutlöst mycket tid på tu man hand med mina barn bara för att jag känner att jag MÅSTE. 

Eller jo, det gör jag. MEN, grundstenen är att jag vill att barnen ska må bra. Och på så sätt vill jag även göra alla de grejer jag gör för att de ska må bra. 

 

Inte allt såklart. Men precis som Jesper Juul menar att barnen inte alltid kan ha roligt och få göra roliga saker är det ju med oss föräldrar. Visst vore det jävligt skönt att bara säga "godnatt" och stänga dörren på kvällarna. Våra barn KAN dessutom somna själva utan svårigheter så vi skulle absolut kunna göra det. Men det gör vi inte, för vi vet att de vill att vi ligger hos dem till de somnar. De har berättat/visat för oss att de mår bra av det och behöver det så därför gör vi det. På samma sätt som vi lagar tråkig och jobbig mat från grunden fast vi helst av allt vill hämta mat från Thaithai varje kväll. Vi spenderar vår fritid på badhuset och i ishallen istället för att maraton-se härliga serier på Netflix. Det är jävligt mycket man gör som förälder fast man naturligtvis hundra gånger hellre hade gjort något annat. Men man gör det av kärlek OCH för barnens utveckling och välmående. 

 

Och några gånger om året lägger jag en hel dag på att baka 125 bullar bara för att barnen ska få bullar och varm choklad och tända ljus några dagar efter dagis och skola. Fast jag HATAR SÅ IN I HELVETE MYCKET ATT BAKA BULLAR så gör jag det. För mitt samvete säger att det är en bra grej. En mysig grej. 

 

Jag älskar mitt samvete. Allting jag någonsin gjort rätt i mitt föräldraskap är tack vare ett mycket nära samarbete med samvetet. 

 

 

 

Var på mvc i tisdags. Gjorde ultraljud och allting såg bra ut med den lilla där inne, hen var normalstor. Jag skriver hen för hen ville inte visa upp sitt könsorgan och plötsligt känns det lite osäkert att luta sig mot ett resultat från v 18, även om det var en av Sveriges absolut duktigast ultraljudsmänniskor som gjorde ultraljudet då. 

Hur som helst. Jävligt skönt att hen är lagom stor, än så länge. Risken är ju att bebisarna växer för fort när mamman har diabetes. Men Benny hade det så bra och fint inne i min mage och var lagom stor. Lite extra lång tror jag, men det blir ju våra barn. Eftersom de har en amazonkvinna till mamma. 

 

Jag passade på att väga mig också, på mvc. 97.5 kilo blev resultatet. Jag räknar med att krossa 100strecket någon gång i oktober och räknar med att sluta på en vikt på ca 101-102 kilo. Men säkert blir det 105, så jävla hungrig som jag är. 

 

Det händer att jag tänker att jag kanske borde hålla tillbaka lite för att sakta ner den relativt snabba viktuppgången. Detta sker alltid vid 22tiden på kvällen när de sura uppstötningarna ligger i höjd med halsmandlarna ungefär och jag precis har tryckt i mig ett enormt kvällsfika för att inte riskera att förlora ett gram eller två under nattfastan. Då tänker jag att IMORGON ska jag nog hålla igen lite. 

Detta har jag dock glömt bort när jag vaknar vid 7tiden. Klockan 8 börjar jag i regel fantisera en mat, gärna kött och gärna i hutlösa mängder. Det är alltså mat som är min grej. Jag äter vad ni vill. 

 

Förra gången jag var gravid kunde jag inte äta alls. Gick ner 10 kilo för jag hade så ont i magen, vilket visade sig vara magkatarr. Jag kräktes även in i det sista. 

Eftersom jag har diabetes när jag är gravid har jag alltid varit på topp av min hälsosamhet medan jag varit gravid tidigare. Those days are gone nu kan man säga. 

Jag skjuter insulin, jag försöker promenera bäst jag kan trots foglossning och smärta MEN jag tillåter mig att äta. Lite för mycket. För jag. är. så. hungrig. 

Och det får gå. Så länge Benny har det bra där inne och växer på ett harmoniskt sätt så får det gå. Sen när han är ute får jag försöka göra vad jag kan åt de eventuella extra extrakilona jag kommer att dra på mig. Såhär vid sista barnet får det vara okej att gå upp lite mer än de naturliga 12 kilona.

Vid mina båda andra förlossningar har mina 12 kilon varit borta efter 2 veckor och jag har vart tillbaka på utgångsvikten. Det får gå att det inte kommer att bli likadant den här gången. Jag är så hungrig.

 

Det finns både för och nackdelar med att ligga runt 100strecket och skvalpa!

 

Fördelar:

* Du är stor som ett hus. Marken gungar när du kommer gående. Folk bereder plats för din kroppshydda. Du är lätt majestätisk. 

* Det finns mer av dig att älska för övriga familjemedlemmar. Katterna hittar den nya självklara favoritplatsen ovanpå din gigantiska mage. Din man får mer att ta på osv. 

* Du är väldigt kurvig. Och det är ju snyggt. 

 

Nackdelar:

* Det kan vara lite tungt för kroppen att hålla upp den 100 kilona. Du får ont när du går.

* Ingen ställning är bekväm för dig. Du kan inte sitta, inte ligga, inte gå. 

* För att genomföra ett samlag krävs i princip lyftkran och/eller domkraft

 

 

Ja. Livet är bra skojsigt när man är gravid, för alla inblandade! 

Jag fick ju järninjektion för några veckor sedan. Och det känns som att jag fått ett helt nytt liv. Jag har alltså varit anemisk sedan jag var i 13årsåldern. Alltid haft för lågt järnvärde.

 

När jag blir gravid blir det värre än någonsin. 

Hela sommaren har jag flåsat. Jag har inte orkat vara uppe vissa dagar. Jag har varit så trött och arg och ledsen och framför allt andfådd. Jag orkade ingenting. 

Sen fick jag järn. Nu har jag troligtvis normalhögt järnvärde, över 120. Det har jag inte haft sedan jag var ett barn. Fattar ni? SEDAN JAG VAR ETT BARN!

Och visst, jag har foglossning och orkar inte gå långa sträckor nu heller. Men allt annat!

 

Att vakna på morgonen och liksom bara gå upp ur sängen. Utan huvudvärk, yrsel illamående som jag har både när jag är gravid och ogravid. Att liksom vara PIGG när man vaknar! Det är ju helt otroligt! Vilken upplevelse!

Och humöret! Så jämn i humöret som jag varit de senaste veckorna har jag heller aldrig varit. Jag är liksom...lugn. Min dåliga ork gör mig inte ständigt på dåligt humör helt enkelt för att jag HAR ork, iaf i skallen. Sedan visst måste jag vila min kropp ofta och mycket (men det gör min lata natur mer glad än på dåligt humör). Men mitt HUVUD, min HJÄRNA är som helt ny!

 

Och jag blir arg på alla råd jag fick i välmening när jag i somras var helt borta. Om att jag skulle motionera och äta gurka typ.

Ibland funkar det faktiskt inte. Ibland är en halvliter järn i vätskeform det som är lösningen på hela ditt livs stora hälsoproblem- orken. Och snälla, prova själva att bota er med gurka och promenader när ni har ett järnvärde på 95. Gör det! 

 

Jag har förresten några andra grymma tips på vad som kan vara lösningen för olika hälsoproblem:

 

* Nedstämdhet- en fylla. En rejäl jävla fylla med någon du älskar. Jag hade en ljuvlig fylla med min kusin och närmaste person Freja för några år sedan när jag krisade. Fan vad fint det var. Vi låg i snön på min trappa och sjöng under stjärnhimlen i vinternatten. Hon sa alla rätta orden och jag hade en perfekt fylla. Så jävla ljuvligt. Och min själ blev så lätt efter det. 

 

* Hård i magen- cilaxoral. Ett ljuvligt laxeringsmedel som finns receptfritt på apoteket. Du tar mellan 10- 15 droppar av den ljuvliga vätskan på kvällen och morgonen efter släpper det. Du kan bli lite illamående och få lite magknip innan det kommer ut. Men det är det värt. Skit i plommon och russin och fibrer och annat äckel. Fixa en snabb lösning för en snabb lösning är vad som behövs vid förstoppning. 

 

* Trötthet - koffein. Koffein finns i kaffe, Treo och koffeintabletter. Jag rekommenderar varmt Treo som första alternativ. Men i längden får till och med jag medge att vissa hälsorisker finns. Tag istället därför koffeintabletter. Ta bara en i taget. Det bästa tipset mot trötthet är dock järninjektioner.

(Det är ju inte svårt att räkna ut varför jag varit beroende av koffein (dock inte kaffe utan i övrigt nämnda former) sedan tonåren. JAG HAR JU HAFT JÄRNBRIST SEDAN JAG VAR 13!! Folk fattar inte hur trött man blir av järnbrist! Det har jag ju inte fattat själv heller förrens nu. Innan jag fick järnet längtade jag tills jag ska få börja med Treo igen när graviditeten är klar. Nu tänker jag kräva järninjektioner istället. Det känns mer hållbart på något sätt.Fattar ni hur många pekpinnar jag fått angående mitt koffeinintag genom livet! TESTA SJÄLVA ATT GÅ RUNT MED ETT JÄRNVÄRDE ÅT HELVETE FÖR LÅGT VA, så kan vi snacka sen!)

 

* Depression- snus och socker. Alkohol tycker jag inte att man ska blanda in vid depressioner. Men andra njutningsmedel ska man inte underskatta. Att må så jävla dåligt och liksom omfamna det. Bädda ner sig under täcket i soffan med Dirty Dancing, Ben&Jerry och ett gäng feta snusprillor samt eventuellt lite läsk. Det är som bomull för själen. Man ska inte plåga sig med onödig ångest när man är ledsen. Istället ska man lägga bomull runt sin själ i form av socker och nikotin. Så blir allting lite bättre sen

 

Ett tips som jag gärna omfamnar som diabetiker är Halvainnemetoden. 

Halvainnemetoden går till såhär:

Du känner att du behöver få lite sundare mat och ätvanor. Du känner att det känns övermäktigt och tråkigt för det är ju alltid tråkigt med äcklig mat. 

 

Då gör du såhär att du kör halva måltiden sund och andra halvan normalonyttig. 

Exempel 1:

* Du vill börja äta sund men äcklig yogurt på morgonen. Yogurt utan smak är sur och äcklig och inte alls vad man är sugen på på morgonen. Då gör du så att du toppar din sunda och sura yogurt med lite jätteonyttig crunchmüsli. På så sätt får du i sig det nyttiga som finns i den äckliga yogurten, samtidigt som du får ha det lite roligt. 

 

Exempel 2:

* Du vill byta ut all den ohälsosamma, vita pastan mot fullkornspasta. Du tycker att fullkornspasta är jävligt äcklig och torr. Då gör du så att du äter din fullkornspasta och dränker den i ljulig, ketchup. Inte den lättsockrade varianten (den använder dock jag). Då får du en nyttigare pastaupplevelse och även lite ljuvlig ketchup. 

 

Exempel 3:

* Du vill sluta använda dig av vitt mjöl, särskilt i dina pannkakor eftersom ni äter pannkakor så jävla ofta eftersom ni har småbarn. Då gör du så att du köper dinkelmjöl eller siktat dinkelmjöl (det senare är bättre, det blir ingen som helst skillnad på pannkakorna mot vanligt vetemjöl) och gör dina pannkakor och sedan dränker du pannkakorna i vispgrädde och sockerfri sylt full med e-ämen. Då har du undvikit det vita mjölet och samtidigt fått njuta av ljuvligt fett och några smakrika e-ämnen också!

 

Väl där är det bara att jobba sig vidare mot hela inne, eller så nöjer du dig med halva inne. Det kan man göra ibland!

 

Jag borde släppa en bok och börja föreläsa lite om mina tips och råd och min alldeles egen metod!

 

Nu har Kristian Gidlund dött. 

Jag har läst hans blogg i ungefär ett år och man får ju säga att det var ganska väntat. Det Gidlund ägnat sig åt det senaste året är ju den här dagen. Allt han gjort och allt han skrivit har varit med den här dagen i tanken. 

 

Om jag drabbades av Kristian Gidlunds situation skulle jag troligtvis göra exakt samma sak som han. Öppna upp för världen och inte låta någon missa att jag var påväg att dö. Kräva uppmärksamheten och liksom dö med pompa och ståt. Alla stora tidningar skriver om Gidlund idag, precis som sig bör. 

 

I programmet "världen bästa äldreboende" sägs i ett av avsnitten: "det värsta som kan hända är att någon av de gamla får dö ensamma. Att vi inte har resurser som räcker till vid de tillfällena". 

Och precis så är det ju. Allas skräck är ju att dö ensam. 

Kristian Gidlund hade hela Sverige med sig. Precis som det bör vara för alla i den bästa av världar. 

 

Jag har äcklats av kommentarerna i Gidlunds blogg. Kvinnorna (ja för det är mest kvinnor) som gråtit och skickat styrkekramar och började skriva RIP flera veckor innan Kristian faktiskt dog. 

Ibland har jag känt mig jävligt obehaglig till mods när jag själv gått in på bloggen. Varför har jag läst? Okej att jag har en nära relation med döden och intresserar mig för den och okej att min pappa gick bort i cancer vilket gjorde det intressant för mig att läsa historien från den sjukes perspektiv. Men det har ibland varit svårt att skaka av sig känlan av att vi alla egentligen bara har väntat på den här dagen. På att få gråta lite. Kollektivt. Över en man som numera beskrivs i helgonliknande termer. Kristian Gidlund var på inga sätt vanlig. Han var på alla sätt väldigt ovanlig och unik. Precis som alla andra som är döda.

 

Jag är glad åt att ha följt bloggen. Den har sannerligen lärt Sverige en hel del om döden. Jag älskar folk som inte är rädda för att prata/skriva om döden. Jag är tacksam mot Kristian Gidlund för att han inte var det. 

 

"Kristian Gidlund, 29, förlorade kampen mot cancer" skriver Aftonbladet idag. Ursäkta mig Aftonbladet men är ni dumma i huvet? HUR KAN MAN skriva en sådan sak efter en människa som precis har dött?

Som om människan på något sätt hade något VAL. Fattar inte Aftonbladet att de allra flesta människor som får en jävligt svår sjukdom faktiskt VILL leva? Fattar inte Aftonbladet att en sådan rubrik skickar ut skuld och skam

både över den redan avlidne men även till anhöriga? Som om han kunde ha vunnit om han bara hade kämpat liiiite hårdare. OOOOOOOOOOOH IDIOTER! 

 

Man kan inte kämpa sig bort från en obotlig sjukdom. Och det är inte ens eget fel när man inte klarar det. Kampen finns liksom inte. Absolut, visst kämpar svårt sjuka. Otroligt mycket. Men det är ju med behandlingarna. Man kämpar för att ta sig igenom de långa och plågsamma behandlingarna. Det gjorde Kristian Gidlund också. Han kämpade sig igenom varenda en. Men behandlingarna räckte inte. Och det är inte Gidlunds fel. Han förlorade ingenting, för det var ingen jävla tävling. 

 

Han vann en värdig död skulle man kunna säga. Han skapade en värdig och ståtlig död åt sig själv och idag skrivs det om honom i alla tidningarna. Förhoppningsvis var själva dödsögonblicket fridfullt. 

 

Ok. 

 

Varför vi valde att ta reda på bebisens kön:

 

Jag tycker och har alltid tyckt att det är så jävla fult av vissa människor (läs: ofta feminister) att skuld&skambelägga de föräldrar som önskar sig ett barn av ett särskilt kön. 

Jag har önskat mig ett särskilt kön varje gång jag har varit gravid och jag tycker inte att det är konstigt att man gör det. 

 

Första gången ville jag ha en dotter. Det vill de flesta mammorna. Papporna vill ha en son. 

Jag tyckte det kändes viktigt att det första barnet var en dotter helt enkelt för att jag ville slippa oroa mig. Oroa mig för att aldrig få någon dotter. 

 

Andra gången ville jag också ha en dotter. Jag skulle kunna föda hundra döttrar och ingen son utan att det skulle vara en jättestor sorg för mig. Jag ville att min första dotter skulle få en syster eftersom jag aldrig själv haft en syster och tyckt att det verkat härligt (gräset är alltid grönare..). 

 

Inför tredje gången ville jag ha en son. Jag ville ge mina döttrar en bror, för av erfarenhet vet jag att det är jäkligt fint att ha en (lille)bror. Jag vill även att min man ska få en son. Och så vill jag såklart se hur det är att ha en son. Av erfarenhet vet jag att samhället ger oss totalt olika förutsättningar i livet. Av erfarenhet vet jag att det inte är samma sak att växa upp till man som att växa upp till kvinna. Det är därför jag tidigare inte känt någon längtan efter en son. Men det är även därför jag nu gör det. Jag är nyfiken helt enkelt. 

 

Jag tycker inte att det är konstigt att man önskar att barn av samma kön som sig själv. Jag tror det handlar om längtan efter att skapa en avbild. Efter att ge sig själv en till chans, hur sorgligt det än låter. (BOKTIPS: Ägget av Lennart Hellsing. Jättefin bok om just det fenomenet). Jag tror även det handlar om att man vill förstå sitt barn och man tror att man lättare ska kunna förstå sig på ett barn av samma kön. Jag tror även det handlar om egna erfarenheter. Jag har vuxit upp till kvinna. Det har jag gjort genom att se på andra kvinnor (då främst min mamma) och lärt mig från henne HUR en kvinna ÄR eller BÖR vara. Min bror växte upp till man. Det gjorde han inte genom att se och lära från min mamma utan genom att se och lära från vår pappa och/eller andra män i vår omgivning (eftersom pappa gick bort när vi var i tidiga tonåren). 

Precis som vi, tex, genom våra föräldrar LÄR OSS hur man ÄR en förälder, är jag helt övertygad om att vi lär oss om hur man är en människa. Däri ligger våra könsroller, vilka jag ofta tror att vi kopierar rakt av från våra föräldrar, alternativt tar väldigt starkt avstånd ifrån om vi sett att de varit ohållbara. 

 

Precis så har jag gjort, oftast omedvetet: tagit de delar ur mina föräldrars uppfostran som jag uppfattade var av godo och använt mig av dem i min egen uppfostran av mina barn. De sämre delarna tar jag avstånd ifrån och vissa delar gör jag bara av ren rutin, för de sitter så djupt inpräntade i mig att jag inte har något val. 

Precis samma sak är det med könsrollerna jag ärvt från mina föräldrar. Vissa delar har jag tagit avstånd ifrån, vissa delar har jag omfamnat. Många delar är bara där av sig självt helt enkelt pga de sitter så djupt i både mig och troligtvis mina föräldrar att de bara är där. 

Och jag tror att allt det där gör att man tror att man som kvinna kommer att komma närmare en eventuell dotter och därför som papporna tror att de som fäder kommer att komma närmare en eventuell son. Vilket naturligtvis inte alls behöver bli så. Men jag tror att man tror det. 

 

Jag vet att mitt resonemang blir krystat om vi tex ska blanda in transexualitet i det hela. Varför blir man då transexuell? Det vet inte jag. Och jag tänker inte heller ägna mig åt att försöka förklara det. Huvudsaken är att det är helt okej det också. Jag är övertygad om att man som förälder alltid genomgår en smärre kris när man får budet att ens barn är transexuellt, just pga ovanstående tankar, men det spelar ju inte heller någon roll så länge man tillslut kan komma tillfreds med det. SÅ MYCKET spelar inte mina barns kön någon roll att jag inte skulle acceptera ev transexualitet, absolut inte. Det viktigaste, även för mig, är och har alltid varit att det är ett människoliv jag får sätta till världen. Men just idag diskuterar jag kön. 

 

Jag tycker det är elakt och fördömande att uttala sig kritiskt angående föräldrar som dels önskar sig ett visst kön eller som kollar könet på bebisen innan det är fött. Oftast skäms man för det och ORON- ORON! Innan man vet. Man känner sig hemsk när man bär den där längtan. Man undrar vad för sorts mamma man kommer att bli och man tvivlar på sin förmåga. Då är det skönt att redan ha vart med. 

Inför vårt andra barn ville vi kolla könet, helt enkelt därför att min man såklart hoppades lite extra på en son. Men det fick man inte på Gotland då och han var såklart jätteorolig över att eventuellt bli besviken. Jätteorolig. 

Men min man har förklarat det så fint för mig. Han säger att han var orolig för det fram tills hon föddes och vi fick se snippan. I samma sekund som han fick se snippan insåg han vilken liten jävla roll det spelade. Och det tror jag också. Att det spelar jävligt liten roll. Men all tabu och allt skuldbeläggande kring föräldrar som drömmer om ett särskilt kön på sitt barn gör ju de föräldrarna skitnervösa. 

 

Jag har aldrig behövt vara med om det där att få ett barn av motsatt kön än det man önskat eftersom jag hela tiden får det jag önskar. Min kropp är väldigt bra på att tillfredsställa mina önskingar helt enkelt. Dock vet jag hur det är att önska och oroa sig och känna skam och skuld för att man önskar. Katerina Janouch har skrivit en hel bok i ämnet (BOKTIPS: dotter önskas). Jag tycker absolut att fenomenet kan och bör diskuteras. Men det där med skam och skuld och tabu är aldrig av godo. 

 

Hur som helst. Inför detta tredje barn var det självklart att vi skulle kolla könet. För att förhoppningarna om en son ligger snäppet högre denna gång. För att slippa oron inför att ev bli besvikna, fast vi logiskt sett vet att man inte blir besviken. Men mest pga nyfikenhet. Jag har liksom känt från dag ett att det är en son. Jag ville se om jag hade rätt. Och det hade jag. 

Och jag tycker det är helt fantastiskt och även lite obehagligt hur jag kunde känna det. Alltså från dag ETT har jag känt det och SAGT det också. Jag har vetat för den här graviditeten har varit så otroligt olik de andra på så många sätt. Och jag undrar vad det beror på?

 

När vi så väl fick reda på könet var det helt fantastiskt. En helt oslagbar grej. Lite som att hälften av förlossningen redan var klar faktiskt. Och när vi låg där och fick svaret så gick det återigen upp för oss att det inte hade spelat någon roll då heller. Hade läkaren sagt "det är en dotter" hade känslan varit lika oslagbar. 

För vi kom närmare vårt barn där, i det mörka rummet på Karolinska. Även fast vi båda är väldigt medvetna och könsroller och vad de gör med oss och våra förväntningar så kände vi så. 

Och vi anstränger oss nu för att skala av. Inte tänka "han är stark" när han sparkar extra hårt. Inte tänka "han ska/han är". Vi anstränger oss. Men summa sumarum så vet vi att det är en blivande man som ligger i min mage. Inte en blivande kvinna. Vår bebis kommer att få skäggväxt och mörk röst. Och med all säkerhet bli flintskallig. Hans liv kommer att kantas av andra förutsättningar och andra val än de som finns för våra flickor. Det är så jävla sorgligt och vi ska verkligen göra vad vi kan för att alla våra barns värld ska bli så bred och öppen för alla möjligheter som möjligt. Men han kommer att bli en man och eventuellt vara det hela livet om han inte ändrar det. 

 

Vi lever ju liksom i en könsbesatt värld. Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag är en del av den. Det är vi alla. Jag och min man KOMMER som sagt att göra allt vi kan för att våra barn ska slippa könsroller som begränsar dem. Men av erfarenhet vet vi ju även att det tyvärr bara räcker till en viss del. Om sex år börjar han i skolan. I skolan "leker inte killarna med tjejer". Det bara är så. Och det är så jävla sad. 

 

Att få en son kommer att bli en otroligt mycket tuffare utmaning än att få döttrar. Pojkar och mäns värld är så otroligt mycket mer begränsad än flickornas och jag tror det är mycket svårare för en pojke som eventuellt "hamnar utanför ramen" än för en flicka. En flicka som blir en sk "pojkflicka" välkomnas ofta varmt i både flick och pojkgäng. Hon är cool. Föräldrarna är stolta. Samhället applåderar hennes val. På många sätt är hon den ultimata kvinnan. 

En pojke som visar sig bli/vilja vara en sk "flickpojke" har det inte lika lätt. Det beror såklart på att pojkarna och männens gränser är så mycket strängare satta. Deras ramar är så tighta.Och det skrämmer mig och oroar mig och gör att jag dagligen ber till Jesus Kristus om att få en liten fjollbög. 

Bögarna har andra förväntningar på sig. De förväntas ofta vara feminina och även om de även i många fall lever farligt på grund utav de förväntningarna så kan jag tycka att ramarna i deras liv blir bredare. Mer tillåtande. 

 

Fördelar med att kolla könet innan och även vara offentlig med det tycker jag är att man kan förbereda sin omgivning på hur man förväntar sig att de ska bemöta barnet. Den här bilden lade jag tex upp på FB för ett tag sedan och skrev:

 

 

Jaha så var det söndag och här sitter jag och känner mig full. Bokstavligen alltså. De sura uppstötningarna trängs i halsen. KOmmer upp med jämna mellanrum.

Igår fick jag upp en liten bit qournfärs i munnen typ 4 timmar efter att jag ätit färsen! Helt jävla intakt! Det vara bara att tugga om. Som en ko. Ja det är ett idissel, livet. Ett jävla tuggande. 

 

Hösten har äntligen kommit till ön. I fredags var det typ 25 grader, igår runt 20 och idag äntligen ner mot 17, 18. Jag mår så bra nu. Regnet hänger i luften. Hela veckan ska det regna. Gud. Vad jag älskar regn och köld. Men ännu vaknar jag med svetten rinnande varje gryning. 

 

Vi har haft en lugn helg. Fredagen ägnades åt rekreation och taccos på kvällen. Vi älskar taccos. Mest jag kanske. Jag ska ha taccos på min 30årsfest om 1.5 år. 

Andra saker jag ska ha på min 30årsfest om 1.5 år:

* chili cheese

* semmeltårta, en skitlång

* broccolisoppa

 

På kvällen gick vi en sväng på Södra hällarna hela familjen. 

 

Igår slappade vi hela förmiddan och på em var barnen på kalas. Jag och min man handlade lite julklappar och så åkte vi till LEVA och fikade, bara han och jag. Sen åkte vi hem och la oss i soffan och såg varandra i ögonen i 55 minuter tills det blev dags att hämta barnen. 

Jag och lilla gjorde girlanger av rönnbär att hänga i julgranen innan jag och stora åkte ner på stan. Vi åt på Mc Donalds och sen gick vi och såg Smurfarna 2. Inte mycket att hänga i redan nämnda julgran genusmässigt, men sånt skiter ju hon i och hon tyckte den var 4+. 

 

Idag slappar vi. Jag och ungarna har bakat två äppelpajer och nu på eftermiddan blev det lillans tur att få gå på bio och sedan äta på Mc Donalds, fast med pappa. Stora och jag har haft besök och nu stannade hennes kompis kvar och de leker. Jag smaskar på äppelpajer, skjuter insulin och får halsbränna de lux av kanelsatan från pajen. 

 

Känner mig så otroligt tjock. ÄR så otroligt tjock. Köpte mitt livs första gravidtrosor igår. Jag skattade hela tiden inne i affären. Ännu mer skattade jag när jag senare satte på mig dem. Tur att min man inte är mycket för det där med underkläder för vore han besatt av det så skulle det vara slutknullat nu på ett par månader. Gravidtrosor är inte snyggt, helt enkelt. Men satan vad skönt. 

Vår bebis sparkar så himla mycket att jag nästan nästan funderar på att bli lite orolig över det intensiva sparkandet. Har han parkinsons? Cerebral pares? Vi får se på tisdag. Då ska vi göra ultraljud. Ska bli spännande att se om snoppen sitter kvar eller om läkaren som gjorde ultraljudet i v 18 såg fel. Vad förvånade vi skulle bli om det inte är en pojke nu! Men glada ändå. Fan vad coolt med tre döttrar. Jag vet ju till och med vad hon ska heta i såna fall.

 

Det är mer än vad jag vet om Benny. Fan vad mycket fula och tråkiga och inte roliga pojknamn det finns. Jag hittar ingenting som säger klick. Men vi har en lista som vi tar med till bb. Passar inget av det får han fan heta Benny. Bli fängelsekund tillsammans med Sonny, Conny, Ronny och Kenny sen. 

 

Vill ni förresten att jag ska skriva om varför vi valde att kolla könet? Jag som är feminist och allt? Jag har börjat skriva om det så många gånger men sen har jag alltid tänkt "det skiter väl de i" och kastat texten. Men ni kanske undrar SKITmycket över det??

Är det nått annat ni vill att jag ska skriva om? 

 

Ärligt. Nu kom kanelen UPP i halsen tillsammans med en liten äppelbit! Hey ho- lets idissla! 

 

Tack Jesus Kristus för Novalucol. I cant live. If living is without Novalucol. 

 

 

 

Den här bilden har cirulerat runt mycket de senaste dagarna:

 

Såg delar av dokumentären om Anna Lindh igår. Den var fin och bra och viktigt och allt. Men en särskild sak bet sig kvar hos mig. 

Det var när Mona Sahlin berättade om att det tog lång tid för Anna Lindh att upptäcka feminismen. Inte förrän på senare år gjorde hon det och då hade hon och Mona grälat i många många år om det förtryck som Anna vägrade se. Anna Lindh vägrade erkänna att hon begränsades utefter sitt kön och kunde därför heller inte se att andra kvinnor gjorde det. Men som sagt, mot slutet av hennes liv insåg även Anna det som Mona ägnat större delen av sin politiska karriär åt. 

 

Mona berättade även att Annas starkaste frågorna främst var de om skatterna och den internationella politiken. Medan Mona jobbade med jämställdhet, hbtqrörelsen och feminismen främst. 

När SSU för första gången skulle rösta fram en kvinnlig ordförande fanns både Mona och Anna som kandidater och Anna vann. Alla vet även att om Anna inte hade blivit mördad så hade hon stått på tur att ta över ordföranderollen över hela sossarna. Mona nöp senare till sig den, men med sviktande stöd och med henne vid rodret förlorade sossarna valet. 

 

Jag och David pratade mycket om det igår. Hur Sverige hade kunnat se ut om inte Anna Lindh hade blivit mördad. Om Anna, liksom förväntat av henne, tagit över efter Persson och Sverige fått sin första kvinnliga statsminister som var en person som faktiskt slutligen insett att det finns orättvisor mellan könen. Kanske hade hon lyft upp Mona högt och de två hade jobbat tätt tillsammans. Fan vad bra det kunde ha blivit. 

 

Men mest tänkte jag på en sak. Det framgick vädligt klart av dokumentären att Anna stod för de "hårda värdena" och Mona för "de mjuka". Om man nu propmt ska jämföra dem, vilket gjordes en hel del i dokumentären (såklart, för så ska det ju va när det gäller kvinnor. Jämföras hit och dit). Anna var en kvinna med typiskt manliga politiska intressen och med ett typiskt manligt sätt att föra sig, det framgick tydligt. Männen låg även platta vid hennes fötter av beundran, det framgick också. 

Mona däremot stod/står för de mjuka värdena. Brinner för människorna och för jämlikheten för alla, oavsett kön, sexuell läggning eller hudfärg. Och Mona har aldrig haft samma stöd som Anna. Jag kan tänka mig att man har ansett att Mona har vart "jobbig". "Krånglig och gnällig" kan jag tänka mig är andra ord som yttrats om henne som det brukar om kvinnor som talar om sexism, ojämlikhet och sånt där jobbigt. 

 

(en annan sak. I dokumentären pratades om Annas "tunga kulturintresse". Hur hon lyssnade på "komplicerade operor" och ägnade sig åt annan sofistikerad kultur. Mona Sahlin har ingen utbildning efter gymnasiet och lyssnar på Bruce Spingsteen, vilket också nämndes i dokumentären. Klass ska inte heller glömmas bort i sammanhanget)

 

Jag är helt övertygad om att det beror på att när man tänker sig en ledare så är det en person som har manliga drag. Bryr sig om de "hårda värdena". För sig som en man. Är bestämd, auktoritär och lite barsk. De manliga värdena är eftersträvansvärda och inte bara när det gäller ledare, utan överhuvudtaget.

 

Ta bara barnen. Jag har två. En klär sig i rosa, leker prinsessa varje dag och har typiskt tjejiga intressen. Den andra klär sig i Spiderman, klättrar och spelar boll, tar en väldig plats och har många typiskt pojkiga drag. Ni kan ju gissa vem som får flest likes varje gång lägger ut en bild. Ni kan ju gissa vem av dem som får mest beundrande ord och komplimanger. Det är coolingen det. Pojkflickan. 

 

Ska bli oerhört spännande att se hur folk ska reagera på vår lilla flickpojke som är påväg. 

 

Fan alltså. Jag blir så trött. 

 

ps. Nej jag har inte glömt bort "tobleroneaffären" heller. Självklart har den spelat in vad gäller stödet för Sahlin. Men den finns det ju också jävligt mycket att säga om ur ett feministiskt perspektiv... ds

 

ps. På Gotland har vi en kvinnlig sosse som jag anser står för "mjuka värden" som faktiskt fick flest röster på hela ön vid förra valet. Bla min. Hanna Westeren heter hon och hon fick även min röst. Well done Gotland. ds

 

 

 

 

Vi har börjat stänga dörren till vårt rum på nätterna. Hittills har dessa tre dårar fått sova lite var de vill i vårt hus. Det har resulterat i att den långhåriga har huserat i vårt sovrumsfönster, den lilla (närmast i bild) vid våra fötter i sängen och den största emellan oss, helst ovanpå oss och helst måste även David ha sina armar omkring honom för att han ska få frid. 

Vårt rum har alltid varit det skitigaste och dammigaste och mest allergiframkallande rummet i huset. David och jag har vaknat täppta och snoriga varje morgon. Nu är det slut med det! 

Istället ligger två av katterna nere och sover i soffa och fåtölj, vilket resulterar i att man inte kan sitta mjukt i vårt hus utan att få en fästing på sig. Den lilla sover på golvet utanför vår dörr... Lilla kattungen. 

 

Igår tyckte jag synd om henne och la henne i vårt fönster i sovrummet. Det gick bra. Tills kl 04.45 imorse då hon väckte mig när hon busade med duken som hon tidigare sovit så gott på. 

 

Jag. Blir. Tokig. 

 

Sen kunde jag inte somna om och har således varit vaken sedan 5 imorse. Jag hatar djur. Känner jag i dessa lägen. 

 

Vår äldsta önskar sig nu en ödla i julklapp. Vi har förklarat att om man vill ha en ödla kan man inte få så många andra paket för ödlor är dyra med alla sina tillbehör. Då funderade hon i några dagar och igår sa hon beslutsamt:

 - Mamma. Det gör ingenting om jag inte får så många andra paket av tomten. Jag vill ändå ha en ödla. 

 

I sommar har hon haft gråsuggor, maskar, skalbaggar och allsköns smådjur som husdjur. Hon lägger dem i smakfullt inredda burkar och älskar de små djuren högt och innerligt i några dagar tills vi säger att det är dags att släppa ut dem i friheten. Då gråter hon några tårar, men är helt på det klara med att såna djur mår bäst i friheten. 

 

Vi har lovat dem en kanin till våren. Som ska ha en jävligt stor bur. 

Jag har så otroligt svårt för djur i bur och har släppt ut mången kanin i mina dagar. Ja jag vet, det är ju inte bra det heller. Men jag har lidit så med dem. Sköldpaddan som jag skaffade som 18åring blev snart ett vanligt husdjur och sprang runt på golvet som en katt. När barnen kom fick han flytta till mamma då han tyckte att det var ganska roligt att bitas i tårna. Sköldpaddor är ju svåra att få rumsrena också så det var ett evigt torkande på golven efter honom. 

Två gånger rymde han från sin utebur om sommaren hos mamma. En gång gick han ca 2 km ner till havet. En vän till familjen hittade honom bara några meter från havet (han var dock en landsköldpadda). Andra gången gick han in mot landet och hittades av min mosters hund i ett dike en knapp kilometer från mamma. Helt otroligt faktiskt. 

För två år sedan försvann han dock för sista gången. Han rymde alltså. Tog sig över eller under sitt stängsel. Försvann för gott. Free at last. 

Mycket sorgligt får jag säga. Jag älskade honom djupt. 

Han var pytteliten när jag köpte honom och det första halvåret brukade han ligga i sängen och gosa med mig om kvällarna. Han tyckte om att tugga på mitt hår. Ja det var ett trevligt djur. Inte fällde han päls heller.

 

Men nu är det alltså ödla och kanin på gång. Och en bebis också. 

Jag tycker det ska vara mycket djur när man har barn. Men det är ju för jävla jobbigt det får man säga. 

 

Tomten kommer dock att komma med en ödla. Jag hoppas bara att vårt barn inte blir besviken när hon inser att ödlor inte kan bli som Pascal, Rapunzels ödla, i verkligheten. Måste nog prata lite om det med henne först...

 

 

* Efter snittet, i sjuksängen, ska jag inte tugga tuggummi. Tuggummi är gasbildande. Du vill inte ha gas i en mage som är nyopererad. 

 

* Vara inställd på att det kan ta lång tid att återhämta sig efter förlossningen. Med andra ord: räkna med det värsta för att eventuellt bli positivt överraskad (så som jag jobbar jämt med andra ord!)

 

* Vem som helst ska få hälsa på efter förlossningen, så länge de är friska och bakteriefria! Våga be gästerna om tjänster typ: gå ut och lek med de stora barnen. Håll bebisen medan vi duschar. Ta med fika. Osv.

 

* Flaskmata utan ångest

 

* Bebisen ska få sova hos oss så länge han vill. Om det så är tills han fyller 16.

 

* Försöka att inte gå ner mig hygienmässigt. Det är så himla jobbigt med rotfyllning, samt att borsta ut håret efter en månad av uteblivet borstande. Prioritera min kropp och hälsa, trots trebarnschock. 

 

Sandra på Stökboet skrev om hur hon nu, efter tre barn, börjar känna sig färdig. Längta så smått efter att småbarnstiden ska vara förbi. I en kommentar under det skriver Julia om hur hon inte kan se hur hennes längtan efter tre barn någonsin ska ta slut. 

Jag tycker det är så intressant att fundera över vad det är i människor som avgör hur många barn vi vill ha. Hur många år av våra liv som vi kan tänka oss att lägga på de där stökiga småbarnsåren. Det är ju så otroligt olika och jag undrar vad som gör de olikheterna. Jag undrar också vad det är som gör att det förändras hela tiden...

 

För 3 år sedan var jag helt på det klara med att två barn räckte. Jag steriliserade mig ändå inte, för jag fattade ändå att det skulle kunna ändra sig, eftersom jag var så pass ung. Och det var ju tur. För nu sitter jag här med tredje barnet i magen och kan, ärligt talat, redan känna en längtan efter det fjärde barnet...Vad hände liksom? 

 

När jag var i tonåren hade morsan en "pojkvän" som hade ett "extrabarn". Extrabarnet hade jättemånga syskon och lite struligt hemma så han var så hos morsans pojkvän ibland för att få lite frid och ro. Jag minns att mamma berättade att den där pojkens mamma hade svarat:

 - För att kärlek vill barn, på frågan om varför hon hade så många barn. 

 

Och det tror jag nog kan vara en av de många anledningarna till att jag helt plötsligt drömmer om en storfamilj här nu. För att jag är så himla kär i David. För att vi har det så himla bra. Efter andra barnet och något år efter det var det för jäkla jobbigt alltså. Men nu är det bra. Och då vill jag ha en miljon barn med honom. Jag har helt enkelt hittat min perfekta person att föröka mig med. Och därför vill min kropp det. 

Fast så kan man ju inte säga heller. För det finns ju par som lever lyckliga ihop hela livet och ändå "bara" skaffar två eller ett eller inga barn. Så finns det folk som skaffar åtta barn ihop och sedan skiljer sig också. 

Fan alltså. Det är ju också intressant. Varför man väljer att skaffa barn med just den personen man skaffat barn med. 

 

Såna som kanske inser att de inte riktigt har skaffat barn med rätt person, de älskar nog inte småbarnstiden och de skaffar kanske inte så många barn. Jag tänker tex på om den enorma arbetsbördan som läggs på en som småbarnsförälder blir väldigt snedfördelad och mest utförs av den ena parten som då nästan går under under småbarnsåren. Eller om relationen inte klarar av den stora förvandlingen som ju sker när man får barn. Eller vad det nu kan tänkas vara. Om åren med småbarn resulterar i såriga minnen istället för rosenskimrande. Då är det nog inte så konstigt att man väljer att göra den så kort som möjligt. 

Sedan finns det säkert en miljon andra anledningar till varför man väljer ett eller två barn och gärna ser att småbarnstiden går över så fort som möjligt. Man kanske helt enkelt vill pyssla med annat, liksom. 

 

Säkert finns det miljoner anledningar till varför man vill ha många barn också. Och det jag spontant känner är att jag inte vill att den här tiden ska ta slut. I vår kommer vi (förhoppningsvis om allt går bra) ha en 7åring, en 5åring och en bebis hemma. Det är ju helt sjukt faktiskt. Vad många barn. Fler än föräldrarna. 

Och jag längtar så himla mycket till det. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett barn som efter detta, DOCK INTE SAGT att jag på något vis kommer att ÄLSKA det här barnet MER för den sakens skull. Jag har bara inte behövt längta efter barn tidigare ty barnen har kommit till mig lite som brev på posten. Den här bebisen har vi pratat om så länge och fick dessutom vänta (en månad..) lite på att den vill fastna också. Och eftersom vi har vetat om den sedan 8 dagar efter befruktningen så har väntan blivit väldigt lång den här gången, även om det även känns som att det går väldigt fort... 

 

(OBSOBS: jag plussade alltså åtta dagar efter befruktning. 7 dagar efter befruktning plussade jag inte. Men 8 dagar efter befruktning gjorde jag det. Dagens gravtest går fan inte av för hackor får man säga!)

 

Sedan tänker jag att det säkert finns massa andra anledningar till varför jag vill ha många barn. 

Att jag själv kommer från en liten familj där en av endast 4 dog hör säkert dit. Kanske tänker jag att det är bättre ju fler man är ifall att man skulle falla. Bättre desto fler famnar som kan fånga upp en. 

Att vi tänker att David, i den mån det blir möjligt, ska ta större delen av föräldraledigheten och ANSVARET för det LILLA barnet, gör ju också att det känns lättare (med andra barnet tog jag hela föräldraledigheten. David pluggade dock och vi var mycket tillsammans alla 4. Men huvudansvaret var ändå mitt).

Och så älskar jag det faktiskt. 

 

Jag älskar kaoset och kladdet och de ständiga små kriserna och klapparna på kinden och goset och hur man liksom glömmer bort sig själv, samtidigt som man blir så jävla skarp i hjärnan på ett märkligt sätt (iaf när sömnbriståren är över). Jag älskar hur allting blir ett äventyr för småbarn, vilket smittar av sig på en som vuxen. Och jag älskar att vakna, dra en dubbel Treo och liksom bara möta dagen med noll förväntningar för man vet att det kommer att bli ett jävla kaos. Och så de där solstrålesituationerna som kan uppstå mitt i kaoset när en unge gör eller säger nått så otroligt gulligt. När det kommer en igelkott utanför dörren precis innan läggdags och hela familjen samlas runt den en stund och man viskar och solen precis har gått ner. När ungarna badar i havet fast det egentligen är för kallt och man har ingen handduk, men det får lösa sig för de MÅSTE bara få bada. Att klä en julgran tillsammans med barn. Allting som var innan, blir tusen gånger häftigare och roligare och mer spännande och mer kaos när man har en eller flera ungar med. Så är det bara. 

Och GUD vad jag kan längta efter att få ligga på BB med min man tillsammans med ett helt nytt liv som vi har skapat han och jag. Han han han som jag älskar så himla mycket. Han som snart är pappa till alla mina tre barn. Det är ju så att man bli lyrisk. Så att man vill grina. 

 

 

Har lyssnat en massa på Håkan och även omläst hans fotobok. 

 

Jag tänker mycket på den där kritiken han fick vid sitt senaste album. Den om att han är missvisande då han ännu sjunger om utanförskap och svåra känslor när han faktiskt är en vit, medelålders, priviligierad, rik man med en fantastisk karriär. 

 

Vad sjukt det är alltså. 

Jag tror att Håkan alltid, delvis, kommer att känna sig som den lille pojken som var så annorlunda (talfel, glasögon, acne osv). En del av honom kommer alltid att VARA den lille pojken. 

Precis som en del av honom alltid kommer att vara den framgångsrike 25åringen. En annan del den vilsne 17åringen. 

Bara för att livet förändras betyder det ju inte att det som varit suddas ut. 

 

Det kan jag tycka blir så himla konstigt när man stöter på folk från förr. Jag har väldigt få vänner kvar från min tonårstid tex, just därför att det känns så himla konstigt när vi ses. Det blir sån himla krock, för när jag möter dem så möter jag ju även den personen som jag var då. Och det var ju en helt annan person. Men ändå jag. Dock känner de ju inte den jag är nu. Så därför kan jag ännu tycka att det kan vara oerhört ångestfyllt att träffa folk från den tiden eftersom jag ju faktiskt var en helt annan person då. 

Jag är en helt annan person nu än bara för 5,6 år sedan liksom. Än bara för 3 år sedan. 

Men för den sakens skull betyder det ju inte att jag inte bär den Jennyn med mig. 

 

Var ute hos morsan i veckan och hittade tusentals gamla texter som jag skrivit som barn och ungdom. För hand, i olika kollegieblock. Hittade även bilder från förr. Från min student. Från innan jag blev med barn. Jag satt helt ärligt och rodnade när jag läste och kollade. När jag mindes. Den jag var då. Vad som var viktigt då. 

Samtidigt som jag kan känna beundran och avund inför den tjejen så kan jag ju även skämmas en hel del över henne. Och hon är med mig vart jag går. 

 

Jag har så himla många oavslutade relationer från förr. Med människor som liksom bara försvann. Och helt plötsligt har det gått tio år och det finns så himla mycket som man skulle vilja säga, men det kanske blir lite dumt för det var ju ändå tio år sedan. Kanske blir det löjligt?

Jag känner att jag har ganska mycket att be om ursäkt för till många personer. Är det bara jag som känner så eller är det vanligt att man känner så? Att man liksom ångrar gamla synder? Som man kanske inte ens fattade var synder då utan har insett såhär i efterhand. 

 

Om några veckor ska jag och tjejerna ha En Helg Tillsammans. Det är vi tjejer som hållt ihop sedan urminnes tider där de flesta har oss har känt varann sedan vi föddes. Vi försöker ses minst en gång varje år utan män och barn och så några gånger med män och barn. I september är det dags utan män och barn och de helgerna är rena energitankarhelger. 

På senaste när vi setts har vi (mest jag) börjat dra upp sådant som hände förr. Vi har ju miljontals minnen ihop. Har gjort allt ihop. Äventyr och jobbigheter och tiden har liksom bara löpt på. Sällan har vi pratat om saker i efterhand och det kanske är därför vi ännu är vänner också :) 

Men det finns ju så himla mycket jag skulle vilja säga till de också egentligen. De som känt mig sedan jag föddes och som jag växt upp tillsammans med. Det finns så himla mycket osagt emellan oss också. Minnen som är lite pinsamma eller gör rakt ont. Som man helt lägger på glömmaborthögen. Men som dyker upp ibland. De kände ju mig när jag var mobbad liten 7åring. Vilsen 12åring. Nybliven faderslös 15åring. Helvild 18åring. Nybliven ung mamma. De vet liksom alla mina sidor och så har de även facit i hand nu, för nu tänker jag väl att såhär som jag är nu ska jag väl vara en hyfsat lång tid. Runt 30 liksom. 

 

Samma sak med ens familj egentligen. Vad mycket man vart med om tillsammans och hur mycket osagt det finns bland alla minnen. 

 

Jag är ju en ganska nostalgisk person som gärna romantiserar det förflutna. Eller. Jag VAR iaf det, men jag har märkt att det börjar försvinna mer och mer, romantiserandet alltså, inte minnena. Jag har märkt att det är lite fult att minnas för mycket. Lite töntigt. Lite pinsamt att liksom visa att man minns grejer, för att man minns grejer visar ju att de betydde nått för en. 

Man ska liksom inte hänga sig kvar vid det som varit. Det är lite töntigt. Lite fult. 

Fast det ju rent logiskt borde vara helt normalt. Just för att man ju faktiskt varit typ hundra olika personer vid hundra olika tidpunkter i livet och alla de personerna är ju jag nu också. Och det BETYDER ju faktiskt något. 

 

Jag hatar även när folk ska ursäkta saker med att "det var ju tusen år sedan". Som om man inte var sig själv då också. Jag fattar ju att man på ett sätt INTE var det, för som sagt var man ju en helt annan person då (förr) med andra värderingar och tankebanor och prioriteringar. Men det var ju ändå man själv. Jag var jag när jag var arton också faktiskt och när det gäller vissa saker så borde jag ha vetat bättre. Vissa saker VET man ju att man gjorde fel. Det visste man redan då. Därför funkar inte "detvarjutusenårsedan"- ursäkten. För du var du då också. Och jag var jag. 

 

Jag har EN vän som är likadan som jag när det gäller det där med nostalgin. Ibland kan jag få sms från hen. Det kan vara en textrad från en låt, eller bara en kort miljöbeskrivning så fattar vi vad vi menar. För vi delar samma minnen. Ett enda ord kan föra oss tillbaka till exakt samma plats och exakt samma tid och så känner vi (troligen) exakt samma känsla inför det också. För vi var där. 

 

Fan vad ledsen jag är över folk som jag har sårat. Och vad många det rimligtvis borde finnas som är ledsna över att de sårat mig. Även om det var tusen år sedan. Om jag var vore någon av mina mobbare från när jag var en blyg och rädd liten sjuåring så hade jag mått så jävla dåligt än idag. För de skadade ju faktiskt mig. Precis som jag har skadat andra. 

Folk är så himla rädda för att erkänna det också. Att de blivit skadade och sårade av andra människor. Det anses nog lite svagt. Fast det ju borde vara tvärtom. Det är starkt att erkänna att man blivit sårad och skadad, även om det var tusenårsedan. Och det är starkt att erkänna att man skadat någon. Att se sin egen skuld. Och be om ursäkt. Även om det är tusenårsedan. 

 

När ni tänker tillbaka på ert förr. Vet ni också exakt vilka ni borde be om ursäkt? Och vet ni vilka som borde be er om ursäkt? 

 

Nu är jag i v, 26. Eller, VI är i v 26 för David är i allra högsta grad även delaktig i detta havandekskap. 

 

IGÅR grinade jag runt 17.30tiden för att jag inte kunde få äta thaimat från min favoritresturang som är ett thaiställe. Jag hade precis lagat middag och vi skulle just börja äta och plötsligt drabbades jag av en sådan enorm SORGSENHET över att inte få befinna mig med en fet tallrik innehållandes nr 20 (grönsaker i röd currysås och ris) från deras meny i knäet. 

 - Jag är så huhuhuhuhungrig....uhuhuhuhu..jag vill bara..*snyft* kunna vrähähähähähka i mig av nått som jag ähähähähählskar att äätttaaaaaa....UUUUUÖÖÖHHHUUUU. 

 

Ja. Där befinner vi oss nu kan man säga! Jag är hungrig dygnet runt. Jag kan äta otroliga mängder. 

Jag fryser heller aldrig. Det händer liksom inte. Nu bor jag även på en satans öjävel som vann solligan i år också och där smhi lovat att den meterologiska hösten inte ska komma förrens i oktober. Men igpr var det inte mer än 15 grader när jag gick och hämtade barnen och det blåste och regnade lite och alla jag mötte hade regnjackor eller tjocktröjor och jag gick i vanlig klänning utan ärmar och frös inte ett dugg. 

David vill börja sätta på elementen och börja elda i spisen men jag VÄGRAR. Jag. Är. Så.Varm. 

 

Jag fick järninjektion förra onsdagen och IGÅR kände jag det första tecknet på förbättring. Jag kunde gå uppför trappan utan att behöva lägga mig ner och hyperventilera och kippa efter luft på sängen med hjärtklappningen bultande i halsen. Jag kunde gå uppför trappen som en vanlig person. Det kändes helt fantastiskt!

 

Dock får jag ont när jag går. Känner av foglossning i ljumskar och typ blygdben (heter det då? kan man ha foglossning där?) och hämtningarna tar ju död på mig alltså. Samma sak med att gå i affärer, fixa i trädgården eller städa. Döden döden för min kropp. 

Och JA, jag ÄR en bekväm person i vanliga fall, men det är fan inte KUL. För jag gillar att pyssla i min trädgård. Jag gillar att handla och jag gillar att gå på promenader och utflykter med mina barn. Städningen är jag dock ganska nöjd med att slippa det får jag säga :) (OBS: jag HJÄLPER TILL. Men David gör det mesta)

 

Bebisen är igång där inne och vi känner honom tydligt utanpå magen varje dag. Så fort man lägger en hand på magen så han där och vill va med. 

 

Just idag känns det faktiskt ganska härligt att vara gravid. Jag jobbar mycket så nu att jag curlar mig själv. Min man curlar också mig. Jag får bestämma allt och allting görs på mina villkor. Det är fint och bra för husfriden. 

 

Jag grinar ganska ofta dock. Och igår hade jag även ett ilskeutbrott som kan ha hörts ungefär till Buttle. 

 

Tre månader kvar nu. September, oktober, november. Förhoppningsvis blir det snitt i slutet av november. Eller alltså, det blir  ju snitt. Men jag hoppas det blir innan december börjar. Jag skulle så hiiiimla gärna vilja vara hyfsat pigg till jul. 

 

Jag har handlat de första julklapparna och funderar på hur vi ska göra med julbaket. Vi kommer inte att orka. Kommer inte att hinna. Funderar på att beställa bullar och bröd av någon bakgalen vän. Köpa allt godis i affär i år. Men ungarna måste ju få baka pepparkakor. Göra marsipangodis och pepparkakshus och chokladbollar. Kola vill jag ju också ha. 

Jag fattar liksom inte hur nånting ska gå till, för jag vet ju inte hur det funkar med tre barn. Tre barn är fler än två vuxna. Liksom. Och vad blir det för bebis? Tänker den skrika hela tiden? Kommer den ens att vara frisk? Tänk om vi måste ligga på sjukhus hela julen! Så jävla jobbigt med all ovisshet för en julfacist. 

 

Vi har fått ett skötbord av våra vänner. Men vi har ingen vagn. Ingen babysitter. Ingen säng. Dock 4 kartonger med de finaste bebiskläderna efter tjejerna sparade. Vi har köpt två plagg. En blå tunika/klänning med ugglor. En tunika/klänning med grönt blommigt mönster. Resten får han efter tjejerna. Tyvärr har vi väldigt lite rosa och lila bebiskläder så det kan ni ju köpa i present sen. Tjejgrejer för bebisar. Det kommer han att behöva den lille gullisen. 

 

Nu när jag vet att jag ska få snitt kan jag även se fram emot förlossningen. När jag ska få se honom för första gången! Hur ser han ut? Vem är han? Får jag äntligen ett barn som utseendemässigt liknar mig?! Hur kommer det kännas? Kan jag älska en unge till? Hur många ungar kan en människa älska egentligen? 

 

Och så är jag så himla kär i David. Vi har det så HIMLA HIMLA jobbigt just nu på alla jävla plan. Men ändå är jag så himla himla kär i honom. 

Och båda ungarna känns stabila just nu och redo för ett syskon. 

 - När lillebror kommer, då ska han få min vagn!

 - Mamma? Kommer jag att kunna BÄRA bebisen?

 

Idag är vi lediga och åker med morbror J och hälsar på mormor och gammelmormor. Vi ska sova över också så barnen får två dagar extraledigt den här veckan. Och jag mår så bra då. Jag vill ha dem hos mig jämt. Ja. Sannerligen så kommer det nog att passa mig bra att ha många barn. 

Over and out

 

 

Yes. Äntligen är Nina tillbaka! Eller, vi får väl se om hon är tillbaka, hoppas iaf. 

 

Jag och Nina har haft en fet pause ifrån varann den här sommarn också. I våras var halva min värld Nina Ruthström och i sommar har ingenting i min värld varit Nina Ruthström eftersom hon haft pause från Internet hela sommaren. Konstigt. Men säkert behövligt. 

Vi sågs i början av juli en dag. Då hade Nina med sig en liten bruk med en skvätt mjölk till sitt eget kaffe för min mjölk var slut. Den burken kastade jag i förrgår.. Mjölken som var kvar i den hade så förvandlats till en gulgrynig sörja med en otrolig stank. Nästa två månader stod den alltså på vår bänk! 

 

Där har vi mig och Nina i ett nötskal! 

Hon- smsar och frågar om hon ska ta med nått

Jag- har inte ens en så basic vara som mjölk hemma

Jag- har inget körkort och orkar inte springa till affären en kvav dag i juli

Hon- tar med sig en prydlig burk med en skvätt mjölk

Jag- "glömmer" burken på bänken i två månader efter att hon har åkt..

 

:) <3

 

Hur som helst. Nina skriver om en Kris. En Internet/sociala medierkris. Och det är så jävla lusigt, för precis samma kris känner jag att jag också befinner mig i. Kanske allra mest vad gäller just Facebook och Instagram. Men även till viss del blogg och så podcast då. 

 

Jag har så himla länge äcklats av sociala medier egentligen. Eller mest hur ANDRA beter sig på och runt social medier. Hur FAST vissa blir. Hur folk, på allvar, kan plocka upp mobilen och maniskt börja kolla av likes och bilder på mobilerna MITT UNDER ett samtal. Hur vissa uppdaterar och uppdaterar och uppdaterar och man liksom ser hur desperationen lyser igenom. SE MIG! ÄLSKA MIG! DET var det första jag reagerade på, för även om jag hänger mycket på sociala medier, höll jag mig länge på en hyfsat sund nivå tycker jag.

Jag köpte min första smartphone förra sommaren. Jag har alltså haft tillgång till internet i telefonen i lite drygt ett år nu. Jag höll mig ifrån det länge just därför att jag tyckte mig se ett förfall hos andra människor. Och jag vet ju att jag är en beroendemänniska. Och mest tänkt jag på barnen. 

 

Nu, så här drygt ett år senare, har jag mången gång flackat från mina barns blickar ner i telefonen. Mången gång har barnen fått höra "vänta lite, mamma ska bara" och mången gång har jag sett ljuset slockna i deras ögon när de sett att jag suttit "upptagen" med telefonen i handen. DET är nog det som fört mig djupast in i krisen. 

Att jag nästan helt slutat läsa böcker är också en bidragande faktor. Jag läser nämligen på min mobil innan jag somnar. Artiklar, blogginlägg och så ett sista kontrollerande av liksen. 

 

Jag sitter heller inte särskilt mycket framför datorn längre, vilket i mitt fall är negativt. Min dator har alltid alltid varit en kvällssyssla annars. Det har liksom inte hänt att jag tagit datorn i knät mitt på eftermiddan eller överhuvudtaget när barnen varit vakna. Innan smartphonen var kvällen Internettiden. När barnen somnat. Nu är ju telefonen med hela tiden. Och på kvällarna blir det onödigt att ta fram datorn, för jag har ju ändå surfat hela dagen. Telefonen är ju så smidig att ta fram. Kan gömmas lätt osv. 

Äktenskapet har nog ta mig fan blivit bättre av det hela. Mer tillgängliga kvällar då vi bara tittar på telefonerna ibland. Datorn står ensam i sitt hörn och suckar matt. 

Men moderskapet har blivit sämre. Definitivt. 

 

Jag tänker ofta på hur de som är barn idag kommer att minnas sin barndom. För visst fan kommer de att påverkas av att ha likestokiga föräldrar. Visst fan kommer de att påverkas av att de själva figurerat på sociala medier från att de föddes, med eller utan filter. 

Jag har börjat radera album på Facebook nu. Min Instagram är privat och jag måste godkänna de som vill följa mig. Funderar på att göra min nu helt öppna Facebooksida lite mer privat, men känner mig ändå lite tvungen att hålla den öppen. Jag tror ännu att Facebook är det bästa vapnet när man vill föra fram åsikter, vilket jag ofta vill. 

Dessutom. Precis som Julia skriver i en kommentar till Ninas inlägg så missar man faktiskt en hel del om man skiter i FB. Jag får nästan alla mina mail dit nu. Inbjudningar och evenemang. Allting. Finns ju där. 

Men jag har funderat på att sluta göra mig hörd. 

 

Mycket beror nog på att barnen blivit så stora nu. Men hallå! Det kommer ju en ny alldeles snart. Då lär behovet blossa upp igen kan jag tro. Behovet att visa upp det perfekta. Det fina och vackra och allt som man är glad åt. 

 

Jag har ju dock ganska ofta ett behov av att även visa upp det fula och vidriga och sånt som man är olycklig över. Eller har jag det längre? Jag hade det mycket förr. Men nu vet i fan. Det blir ju så privat. 

Eller... Jag är gärna privat, så länge mina närmast anhöriga inte läser det jag skriver. Nu gör tyvärr dem det och då blir det något helt annat. Visst är det lite lustigt egentligen? Att för omvärlden kan man/jag vräka ut mig totalt. Men så fort jag vet att morsan läser, eller någon gammal lärare eller svärfar, ja, då är det inte lika lätt längre. 

 

Ibland känns det bara så jävla lockande att helt stiga av tåget. Sluta skriva krönikor. Sluta blogga. Stänga ner diverse konton och bara läsa Utvandrarna hela jävla dagarna istället. Eller varför inte Bibeln. 

 

Men så är det ju det kreativa. Jag älskar ju att skriva och både blogg och krönikamediet är perfekt för mig då jag kan orera, gärna om mig själv och gärna om mina åsikter. Jag älskade även podcastandet innerligt. Fattar ni hur ljuvligt det är att en gång i veckan få träffa en av sina närmaste vänner och bara vräka ur sig och sedan låta andra folk lyssna på det! Kanske det lättaste sättet att få ur sig vad man tycker och känner. Formuleringar i skrift kräver ju en del. I tal däremot är det ju bara att ösa på. Det som blir kasst kan man klippa sen. 

Att skriva och podcasta är liksom att tömma sig. Och ingen skulle bli lyckligare än jag om blogg.se kunde ta bort sitt jävla diagram över besökare. Jag hatar det diagrammet. Det stressar mig så innerligt.

 

Jag och David pratade om det här om dan, vad som skulle hända om man tog bort gillknapparna. Bort med gilla på FB, bort med de små hjärtana på Instagram och bort med retweet på Twitter. Bort med besökstabeller och diagram på bloggarna. Att folk bara skulle dela med sig för att man ville och framförallt, kanske främst vara med i sociala medier för att få TA DEL av andra. För att man verkligen vill och är intresserad. 

Skriva för att man vill. För att man inte kan klara sig utan. SKRIVA till varann på FB istället för att bara trycka på gilla. Interagera. Liksom. Ja. Det vore spännande. Men förmodligen skulle allting dö då. Internet BYGGER ju på ett bekräftelsebehov. Behovet att bli sedd. Men jag tänker ändå att det faktiskt OCKSÅ bygger på människors behov av att vara sociala. Ha kontakt. Hålla koll. Den sociala kontrollen är inte bara av ondo. Att ha många som håller koll på en ÄR bra, samhället bygger ju liksom på det också. Att vi lever tillsammans och ser efter varandra. Men då gäller det ju att man är hyffsat ärlig i det man väljer att dela med sig av och det är tyvärr inte de flesta..

 

Jaja. Nej nu måste jag hångla. Det är så himla bra för äktenskapet att göra det. Särskilt när man är jättegravid och snart ska bli fem familjemedlemmar istället för fyra. Fem liksom! FEM! Det är ju helt sjukt mycket folk! 

 

Jaja. Puss på er