den där satans tjejmjölken

Mitt barn är ett Läsande barn. Det innebär att de gånger vi serverar mjölk till maten så vill hon läsa på mjölkpaketen. Jag när nostalgiskt ljuva minnen från min egen barndom då jag ALLTID ville läsa vid köksbordet (för jag ville nämligen läsa jämt och överallt) men inte alltid fick ha med mig boken till bordet och istället fick nöja mig med mjölkpaketet vilket jag läste om och om igen. Så får mitt barn också göra. 
 
Igår handlade texten på mjölkpaketet om KVINNOR. Att vi KVINNOR borde bestämma en dag i månaden som var till för att undersöka våra bröst. Ja det var väl viktigt tänkte jag. Och läste vidare. Arla meddelade också att de, för oss KVINNOR, nu framställt en SÄRSKILD MJÖLK med allt som vi KVINNOR behöver. 
Vi OFULLSTÄNDIGA KVINNOR som liksom ALLTID behöver lite EXTRA eftersom vi ALDRIG riktigt duger som vi är. Det finns ALLTID något som behöver åtgärdas liksom och därför har nu Arla välsignat oss alla med en mjölk med lite extra folsyra och kalcium.
Alltid den där jävla folsyran alltså. Alltid. 
 
Detta utlöste en lång monolog från mitt håll.
 - KAPITALISMEN VORE INGENTING förutan kvinnors ständiga känsla av att vi inte DUGER SOM VI ÄR. Kapitalismen vore INGENTING utan att kunna använda sig av knepet att tala om för oss kvinnor att vi alltid behöver FÖRBÄTTRING. Och så den här ständiga jävla alienationen av oss. Alltid är vi det ANDRA könet. Ni dricker MJÖLK- vi ska dricka en SÄRSKILD TJEJMJÖLK. Ni spelar FOTBOLL- vi spelar DAMFOTFOTBOLL. Alltid alltid är ni NORMEN och vi är det AVVIKANDE. SATANS JÄVLA ARLAHELVETEEEEEEEEEEEEEEE!!!
 
 
Jag tror aldrig jag har hört en man ens prata om det här med vitaminer och mineraler. Aldrig hört en man säga:
 - Jag tror jag har b12brist
eller
 - Jag ska gå och kolla mina depåer snart. 
Jag tror inte att män tänker i de banorna. För de har ju ingen som ständigt påminner dem om det. 
För hela samhället,inklusive både män och kvinnor, lever ju i den där tron att mäns kroppar är STARKA och kvinnors kroppar är SVAGA. Vilket jag är helt övertygad om ligger bakom det faktum att kvinnor oftare uppsöker vården och testar och håller koll på sig själva. Vi har ju redan sedan vi föddes fått lära oss att våra kroppar är svaga, eller att de åtminstone är dödliga. Och det är ju helt klart männens förlust detta. 
 
Männen de biter ihop, för de förväntas ju vara starka. Och ärligt. Det är inte maskulint med järnbrist och b12brist. Inte heller maskulint att gå till vårdcentralen och "kolla värdena". Men rent logiskt så BORDE det ju finnas vissa vitaminer och mineraler som MÄN SOM GRUPP skulle behöva ta lite extra mycket. Eller hur? Om nu KVINNOR SOM GRUPP behöver dittan och dattan borde det ju finnas särskilda grejer som MÄN SOM GRUPP behöver ta extra eftersom vi ju är så satans olika, män och kvinnor. 
 
Och jag blir ändå så jävla trött på att ständigt få uppkört i halsen hur mycket vi kvinnor BEHÖVER för att BLI FULLSTÄNDIGA. Hur kapitalismen ständigt spär på OCH använder sig av detta. Först talar den (kapitalismen) om för oss att vi inte riktigt DUGER, att någonting behöver FÖRBÄTTRAS och sedan ERBJUDER den oss det, till bästa pris naturligtvis. 
 
Och dessutom, hur jävla ologiskt är inte det här jävla mjölksläppet med tanke på den senaste undersökningen som visade att Sverige absolut blir fetare och fetare, men att det ännu är MÄNNEN som står för den mesta övervikten?! Fler män än kvinnor är överviktiga. Varför tar inte Arla och gör en kampanj som riktar sig till tjocka män på landsbygden ( ja för det är på landsbygden som det är värst)? En fettfri mjölk kanske. En Keso med extra JÄRN och mindre FETT kanske. Int i fan vet jag. Men ett tips till Arla och alla jävla andra är att ta och vända sig till männen lite mer nu, innan de förgås i sin egen fetma. 
 
SATAN. 
 
 

ovanligt gullig bebis

SKÖNT! 
Idag var David ledig och vi lämnade ungarna och åkte till sjukhuset. Träffade diabetessyrran som konstaterade att jag äntligen nått bra nivåer på mitt blodsocker. Sen hastade vi vidare och träffade min fina läkare som gjorde tillväxtultraljud och det visade sig även att Bennys hetsiga växtkurva har mattats av. Nu närmar han sig medelkurvan igen istället för att ligga vid den högre tillväxtkurvan. JÄVLAR VAD SKÖNT!
Hon lovade mig också Snitt, vilket kommer planeras in i vecka 39, runt den 3 december, eller i vecka 38 i slutet av november beroende på hur Benny växer. Benny var som vanligt Ovanligt gullig på ultraljudet och sprakade för allt vad han hade. 
 
Sen åkte vi hem och jag sov på soffan i en timme ungefär medan David rustade trädgården inför Stormen. I eftermiddag har vi pysslat inne och så hämtade vi ungarna och käkade lax och spelade Fia med knuff (jag förlorade) och sedan somnade de tryggt. 
 
Nu sitter vi här och väntar på strömavbrott och orkan. Det är ganska mysigt, men lite pirrigt också. Vi har rustat hela dagen. Tappade precis upp vatten ifall ifall. Läste att stormen Gudrun uppmätte 33 sekundmeter och då var människor strömlösa i veckor efteråt. Ikväll har redan 30 sekundmeter uppmätts på södra ön och då är kulmen flera timmar bort. Ja jag går igång lite på sånt här. Jag är smhi-nörd och kollar slaviskt flera gånger per dan. Troligtvis en effekt av att jag inte har körkort och är ganska beroende av att kunna ha koll på vädrets nycker. 
 
Än har vi ström i Visby iaf. Vi får se hur länge till. 
 
 
 
 
 
 

dont fucking tell me what to do

 
My foglossning is killing me
My diabetes is killing me
My 100 kilos are killing me
My järnvärde is killing me
My restless legs are killing me
My kramper i vaden is killing me
My sockersug is killing me
My humörssvängningar is killing me
My ryggvärk is killing me
My sura uppstötningar is killing me
My nattliga och dagliga, enorma och aldrig sinande svettningar is killing me
My halsbränna is killing me
My pantade man is killing me
My gnälliga ungar are killing me
My svamp i fittan is killing me
My sammandragningar is killing me
My tre jävligt krävande katter is killing me
My jävla ruckel till hus is killing me
My drygt 1.5 månad kvar till förlossning is killing me
 
Dont fucking tell me what to do
Det är jag som är kapten på den här båten nu. 

Halvainnemetoden och andra tips och råd!

Jag fick ju järninjektion för några veckor sedan. Och det känns som att jag fått ett helt nytt liv. Jag har alltså varit anemisk sedan jag var i 13årsåldern. Alltid haft för lågt järnvärde.
 
När jag blir gravid blir det värre än någonsin. 
Hela sommaren har jag flåsat. Jag har inte orkat vara uppe vissa dagar. Jag har varit så trött och arg och ledsen och framför allt andfådd. Jag orkade ingenting. 
Sen fick jag järn. Nu har jag troligtvis normalhögt järnvärde, över 120. Det har jag inte haft sedan jag var ett barn. Fattar ni? SEDAN JAG VAR ETT BARN!
Och visst, jag har foglossning och orkar inte gå långa sträckor nu heller. Men allt annat!
 
Att vakna på morgonen och liksom bara gå upp ur sängen. Utan huvudvärk, yrsel illamående som jag har både när jag är gravid och ogravid. Att liksom vara PIGG när man vaknar! Det är ju helt otroligt! Vilken upplevelse!
Och humöret! Så jämn i humöret som jag varit de senaste veckorna har jag heller aldrig varit. Jag är liksom...lugn. Min dåliga ork gör mig inte ständigt på dåligt humör helt enkelt för att jag HAR ork, iaf i skallen. Sedan visst måste jag vila min kropp ofta och mycket (men det gör min lata natur mer glad än på dåligt humör). Men mitt HUVUD, min HJÄRNA är som helt ny!
 
Och jag blir arg på alla råd jag fick i välmening när jag i somras var helt borta. Om att jag skulle motionera och äta gurka typ.
Folk har en sådan sjuk övertro på normalvikt och "sundhet" som botemedel på allt. 
Ibland funkar det faktiskt inte. Ibland är en halvliter järn i vätskeform det som är lösningen på hela ditt livs stora hälsoproblem- orken. Och snälla, prova själva att bota er med gurka och promenader när ni har ett järnvärde på 95. Gör det! 
 
Jag har förresten några andra grymma tips på vad som kan vara lösningen för olika hälsoproblem:
 
* Nedstämdhet- en fylla. En rejäl jävla fylla med någon du älskar. Jag hade en ljuvlig fylla med min kusin och närmaste person Freja för några år sedan när jag krisade. Fan vad fint det var. Vi låg i snön på min trappa och sjöng under stjärnhimlen i vinternatten. Hon sa alla rätta orden och jag hade en perfekt fylla. Så jävla ljuvligt. Och min själ blev så lätt efter det. 
 
* Hård i magen- cilaxoral. Ett ljuvligt laxeringsmedel som finns receptfritt på apoteket. Du tar mellan 10- 15 droppar av den ljuvliga vätskan på kvällen och morgonen efter släpper det. Du kan bli lite illamående och få lite magknip innan det kommer ut. Men det är det värt. Skit i plommon och russin och fibrer och annat äckel. Fixa en snabb lösning för en snabb lösning är vad som behövs vid förstoppning. 
 
* Trötthet - koffein. Koffein finns i kaffe, Treo och koffeintabletter. Jag rekommenderar varmt Treo som första alternativ. Men i längden får till och med jag medge att vissa hälsorisker finns. Tag istället därför koffeintabletter. Ta bara en i taget. Det bästa tipset mot trötthet är dock järninjektioner.
(Det är ju inte svårt att räkna ut varför jag varit beroende av koffein (dock inte kaffe utan i övrigt nämnda former) sedan tonåren. JAG HAR JU HAFT JÄRNBRIST SEDAN JAG VAR 13!! Folk fattar inte hur trött man blir av järnbrist! Det har jag ju inte fattat själv heller förrens nu. Innan jag fick järnet längtade jag tills jag ska få börja med Treo igen när graviditeten är klar. Nu tänker jag kräva järninjektioner istället. Det känns mer hållbart på något sätt.Fattar ni hur många pekpinnar jag fått angående mitt koffeinintag genom livet! TESTA SJÄLVA ATT GÅ RUNT MED ETT JÄRNVÄRDE ÅT HELVETE FÖR LÅGT VA, så kan vi snacka sen!)
 
* Depression- snus och socker. Alkohol tycker jag inte att man ska blanda in vid depressioner. Men andra njutningsmedel ska man inte underskatta. Att må så jävla dåligt och liksom omfamna det. Bädda ner sig under täcket i soffan med Dirty Dancing, Ben&Jerry och ett gäng feta snusprillor samt eventuellt lite läsk. Det är som bomull för själen. Man ska inte plåga sig med onödig ångest när man är ledsen. Istället ska man lägga bomull runt sin själ i form av socker och nikotin. Så blir allting lite bättre sen
 
Ett tips som jag gärna omfamnar som diabetiker är Halvainnemetoden. 
 
Halvainnemetoden går till såhär:
Du känner att du behöver få lite sundare mat och ätvanor. Du känner att det känns övermäktigt och tråkigt för det är ju alltid tråkigt med äcklig mat. 
 
Då gör du såhär att du kör halva måltiden sund och andra halvan normalonyttig. 
Exempel 1:
* Du vill börja äta sund men äcklig yogurt på morgonen. Yogurt utan smak är sur och äcklig och inte alls vad man är sugen på på morgonen. Då gör du så att du toppar din sunda och sura yogurt med lite jätteonyttig crunchmüsli. På så sätt får du i sig det nyttiga som finns i den äckliga yogurten, samtidigt som du får ha det lite roligt. 
 
Exempel 2:
* Du vill byta ut all den ohälsosamma, vita pastan mot fullkornspasta. Du tycker att fullkornspasta är jävligt äcklig och torr. Då gör du så att du äter din fullkornspasta och dränker den i ljulig, ketchup. Inte den lättsockrade varianten (den använder dock jag). Då får du en nyttigare pastaupplevelse och även lite ljuvlig ketchup. 
 
Exempel 3:
* Du vill sluta använda dig av vitt mjöl, särskilt i dina pannkakor eftersom ni äter pannkakor så jävla ofta eftersom ni har småbarn. Då gör du så att du köper dinkelmjöl eller siktat dinkelmjöl (det senare är bättre, det blir ingen som helst skillnad på pannkakorna mot vanligt vetemjöl) och gör dina pannkakor och sedan dränker du pannkakorna i vispgrädde och sockerfri sylt full med e-ämen. Då har du undvikit det vita mjölet och samtidigt fått njuta av ljuvligt fett och några smakrika e-ämnen också!
 
Du har halva inne på nyttigheten!
Väl där är det bara att jobba sig vidare mot hela inne, eller så nöjer du dig med halva inne. Det kan man göra ibland!
 
Jag borde släppa en bok och börja föreläsa lite om mina tips och råd och min alldeles egen metod!
 

sjukskriven tills jag föder

Idag. Var en bra dag.
 
Jag bär nu här på mitt 3 barn. Jag har mått lika dåligt alla gånger, kanske var det värst vid andra graviditeten, men det är för jävligt nu också. 
Idag kan man säga att Gudrun hörde bön. Idag blev jag sjukskriven från och med idag och fram tills jag föder. Vi pratar 13 veckor här nu. Förra gången var jag sjukskriven de sista två veckorna (2). 
 
Jag är sjukskriven för diabetes och anemi. Imorrn ska jag får mitt livs första järninjektion. Mitt järnvärde är på 98 nu, förra gången avslutade jag på 88. 
 
Och det känns lite som att jag för första gången har blivit tagen på allvar. Tredje gången gillt. Vid 28 års ålder (notera att jag var 22 första gången, 24 andra) tas mina plågor på allvar. Jag behövde inte ens be om det. 
 
Idag känner jag dessutom av foglossningen för första gången också så det här kom ju som ett brev på posten. 
 
Om man känner att man HEMSKT GÄRNA vill bidra med något till den stackars sjukskrivna, dräktiga kvinnan på 93 kilo får man hemskt gärna hjälpa till med hämtning på förskola och dagis, särskilt sen fram emot oktober, november.
 
Amen. 

det är inte ofta man får skratta..

Jag ler inte så ofta längre. Kom jag på idag. Skrattar ännu mer sällan. 
Det låter ju för jävla sorgligt, men så är det. Jag kom på det idag när jag gick på Medeltidsmarknaden nere i stan och kände att jag hatade Medeltiden, Medeltidsveckan och turister. Jag ville inte prata med någon, inte titta på några saker och absolut inte köpa något. Jag ville bara sätta mig ner. För jag väger snart 93 kilo. 
 
Vad jag än gör så påminns jag om mitt lidande, även numera när jag ligger ner. Jag låter som en gammal gammal tant när jag byter sida i sängen. Att ligga på rygg börjar bli outhärdligt. Ni kan ju bara föreställa er hur det låter/ser ut om man försöker sig på någon form av sexuell aktivitet med mig.  - Aj...ohj...hrrmfph...vänt lit, ja ska ba..prrrr..vänd mi om...ojajdu ligg int på magen naj...hhhuuuuuh.
 
Jag kan inte stå stilla för länge. Då blir jag snurrig och trött. Köer är otänkbara. Och jag bor alltså i Sveriges mesta turiststad. Köer är vår vardag från juni- september. Vad jag än gör känner jag hur kläderna stramar och skapar röda märken i min hud. Jag svettas konstant i värmesatan och misstänker starkt att svettningarna knappast kommer att gå över när/om det någonsin blir lite kyligare. Alla mina underkläder har blivit för små och VET NI hur svårt det är att få tag på grandmapanties i gigantisk storlek som man kan dra upp över magen? Och VET NI att det faktiskt är lite pinsamt att betala för dessa OM man nu någongång skulle hitta ett par eller två?
Bh:arna hänger på en skör tråd, bokstavligen. Jag spräcker dem vilken dag som helst. Alla två som fortfarande går runt min kroppshydda. 
 
Jag är i v 22 och jag känner mig redan som en valfisk. Min självbild just nu är så grotesk att jag faktiskt blir förvånad när jag ser mig i spegeln och upptäcker att jag inte är så grotesk som jag känner mig. Tyvärr speglar jag mig ytterst sällan så under dygnets flesta timmar går jag runt och hatar mitt eget utseende och min kropp. 
 
Min barnmorska säger att jag inte bör tänka på min kropp och mig själv som två olika. Att vi faktiskt är samma och att kroppen är MIN. Men det är JÄVLIGT SVÅRT att tänka så när ens kropp hela tiden strular. 
Förra veckan hade jag bokstavligen ont i fittan. Det sved, brände och gjorde ONT bara jag torkade mig. Jag kunde knappt bada under alla dagarna på Fårö (på en av världens vackraste stränder) och jag hade svårt att kissa. Nu har det gått över. Men jag vet ju att nästa grej kommer alldeles straxt. 
Sedan bölden bröt ut i maj, juni har jag haft någon ny krämpa varje vecka. Jag har vart sjuk, opererat nageltrång, gått med bandage i två veckor, haft svampinfektion och hjärtklappning. Allting har gått över. Men hela tiden kommer det nya saker och över allt detdär ligger diabetesen med ångest och insulinsprutor som ett jämt täcke. 
 
Jag är en så dålig mamma att jag hatar mig själv varje dag. Jag orkar inte aktivt vara med ungarna och har nu till och med slutat försöka, för jag vet ju att det kommer att sluta med att de börjar tjata om något jag inte orkar och då måste jag säga nej och känna mig som världens sämsta mamma ännu mer. Så jag avskärmar mig till viss del från hela familjen. 
 
Jag är anfådd och flåsig, har restless legs, klåda över hela kroppen som plågar mig natt och dag, svårt att röra mig pga tjockheten och fan och hans moster. 
 
Kort sagt: jag finner väldigt få anledningar att le och skratta. Min kropp, som helt lever sitt eget liv när jag är gravid, plågar mig natt och dag. Jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR att vara gravid!!!!!!! Jag hatar att vara ÄGD av ett annat liv som bor i min kropp och jag KAN INTE vara positiv under de här omständigheterna. 
 
Vilket leder till att jag blir en väldigt sur och otrevlig människa att ha att göra med. Jag hatar liksom alla. Affärsbiträdet, turisterna allihopa över en kam, släkt, vänner, tyvärr alltså men jag kan inte säga att jag ÄLSKAR någon just nu, förutom barnen. Maken också, men ganska så uteslutande på grund utav att han tar hand om mig på ett jävligt fint sätt. OCH DET KAN HAN FAN GÖRA!
Såhär sa jag, på fullt allvar, till honom häromdagen:
 - Jag tror att det blir bäst nu om vi gör så att jag bestämmer och du gör som jag säger. 
 - Okej, sa han då. 
 
Han ser ju mig. Han ser mig på nätterna, han ser mig på dagarna, han ser mig tyst gråtandes bakom solglasögonen ibland och han ser mig tungt lutandes mot diskbänken om kvällarna när barnen har somnat. Han ser mitt jävla lidande. Och han älskar mig. Och det är så jävla fint allt som han gör för mig just nu. Men även ganska så självklart. I nöd och lust var det faktiskt. Nu är det nöd. 
 
Bara för att jag gärna högljutt beklagar mig verkar folk tro att det inte är så farligt. Bara för att jag inte håller tyst om mina plågor så fattar inte folk att jag så jävla ofta biter ihop. Gråter tyst, som sagt. Ibland högt också. Men lika ofta tyst.
 
Och jag tycker det är så hemskt. Hemskt hemskt hemskt att vänta barn. Jag tänker mig att om jag blir förvisad till ett eventuellt helvete när jag dör så kommer jag att få vara kroniskt gravid i det helvetet. 
 
Visst finns det lite mysiga stunder. Typ när barnen sover och samvetet får lite ro. Och Benny sparkar på ett mysigt sätt. När vi pratar om det och planerar och när barnen målar bilder av sin lillebror eller när lillasyster vill kolla i "ettbarnblirtill"-boken och prata om hur bebisen har det där inne. Eller när jag tänker på min Vision. Då känns det ju fint. Men tyvärr går det en sådan stund på ungefär 200 jävliga. 
 
Det passar helt enkelt inte mig att vara gravid. Det passar inte mig och det passar inte min kropp. Men kanske framför allt inte mig. Jag och min kropp är definitivt inte synkade just nu. Jag hatar hen. 
 
Ja. Det var den "mysiga" lilla rapporten från mitt personliga lilla helvite, instängd i en gravid kvinnas kropp. 
Hoppas ni har det roliga och att ni lyckats hålla spermierna ifrån er. TULO MELLAN KNÄNA TJEJER!!! 
 
 
 
 
 

det är jag som är kapten på det här skeppet

En vecka kvar till ultraljudet på Karolinska. 
Vi har hittat på två namn som gäller fram tills den dagen. Om allting står rätt till ska namnen omförhandlas. Om det värsta skulle inträffa så har den lille ett namn. Jag fick bestämma helt, min man lade sig inte i. För det är jag som bär på hen och jag som oroar mig mest. 
Så nu heter hen Ewindar eller Elisabeth tills nästa torsdag. 
 
Jag är i vecka 17 nu (skrev fel på Instagram häromdan) och kan inte säga att jag har känt den ännu. När man väl gör det så VET man ju liksom det. Visst kan jag känna rörelser som SKULLE kunna vara bebisen, men jag har ännu inte känt det där stensäkra. Vår 2:a kände jag inte förrens i vecka 18 så jag är inte särskilt orolig. Läste dessutom att om livmodern ligger i framkant, vilket jag misstänker att min gör eftersom jag redan är så rund, så kan det ta längre tid innan man känner nått. Men det är klart att det hade ju vart skönt om just DEN HÄR bebisen kunde snabba sig lite med rörelserna. 
 
Jag har mycket ont kring livmodern. Känns ibland som att den inte riktigt sitter fast... Och det kan hugga till om jag vänder mig i sängen eller reser mig upp. Läste att även detta var vanligt om man fött flera barn. Nått med ligament och skit. Att allting ju ÄR lösare nu när det är 3 gången som alltihop ska utsättas för det här. 
Jag kan faktiskt känna att jag ÄLSKAR google i såna här sitiuationer. Det finns ALLTID någon som har det som ens själv. Någon expert som svarar på exakt de frågor man själv har. Alltid lugnande svar. 
 
Vad gäller diabetes tycker jag dock inte att det finns så mycket. Bara en jättehemskt berättelse i MAMA om en mamma som hade graviditetsdiabetes vars barn dog i v 38. Den vägde 5.2 kilo och dog troligen av det på nått sätt. Uppmuntrande! Men att få reda på statistik över missbildningar osv, det är inte det lättaste och det lilla man hittar är ganska upprörande. Så där lyssnar jag helst på min barnmorska och min diabetessköterska. 
 
I helgen ska min familj lämna mig. Jag ska sjunga på bröllop på lördagen, vilket visade sig vara samma dag som barnens kusin har sin namncermoni i Sthlm så David och ungarna åker upp på lördagmorgon och stannar några dagar. Jag var på Ölands djurpark (aldrig mer! MEN det VAR en mysig resa dock) förra året med ungarna och mamma medan David var hemma, så i år insisterade han på att få göra nått själv med ungarna. Och jag är inte den som är den! Dessutom har jag bandage på tån och så är jag ju dräktig. Så jag ska vara ensam i tre nätter i mitt eget hus. Har varit ensam här EN natt tidigare. TRE nätter känns ju helt sjukt. 
Lördagen kommer mest att gå till bröllopet som är ute på landet (min snälla mamma ska köra på mig heeeela dagen gulligulligull) och på kvällen ska jag äta thaithai och myyyyyyysa och njuta lite av min Ensamhet. 
Sen vet i fan. Jag får väl städa. Läsa. Fika med lite folk kanske, om jag får lust. Jag gillar ensamhet också. Gillar att kunna göra precis VAD JAG VILL med min tid. Och hela söndagen och måndagen blir ju Min Tid. 
Och fy fan vad jag kommer att längta. Lukta på deras kläder. Kanske gråta lite. Efter min man också. Jag tycker inte om att vara ifrån honom alls. Särskilt inte nu när jag är gravid. 
 
För nån dag sedan låg vi och pratade till 03 på natten. Om allting. Han har blivit lite ringrostig på det här med att ha en gravid fru har jag märkt. Och den här vårens fysiska problem har slitit lite på mig. Jag har haft ansiktsböld, svampinfektion från helvetet (den är inte helt borta än), opererat nageltrång och så har jag ju en diskret liten diabetes och tusen insulinsprutor om dan. Han verkar ha trott lite att allting liksom skulle gå på som vanligt här nu, fast jag var gravid. Lite som att tredje gången gillt så är ju allting mycket lättare. Och visst, jag har inte mått så fasligt illa den här gången. Ingen magkatarr. Men det är INTE LÄTT för den sakens skull. 
Så om ni träffar på mig och min man de närmaste 4 månaderna och ni reagerar på att jag liksom totaläger honom så behöver ni inte oroa er. Jag totaläger honom. Men det är som det måste vara också. Jag är liksom inte typen som biter ihop och stretar på. "Soli gynnar hällä", som är introt till min och Ninas podcast, passar inte alls in på mig. Jag tiger inte och lider. Jag lider högljutt och jag kräver min rätt som dräktig med diabetes, opererad tå och infektioner lite all over. Blir jag sugen på tomater klockan 23 får han åka och köpa det. Har jag ont i mina fogar får han massera. Behöver något hämtas efter att jag har satt mig ner får han hämta det. NU är det JAG som bestämmer. Det är JAG som är kapten på det här skeppet. 
 
Många tror säkert att det ALLTID är så i vår familj, eftersom jag, utåt sätt, är den dominanta och bossiga av oss två. Men så är det INTE. Min man vet minsann att sätta ner foten och gapa och bete sig dåligt och bossa han också. Så ni behöver inte hålla på och tycka synd om min man. Ska man hålla på och befrukta mig får man ta hand om mig också.
 
Alex Schulmans fru Amanda har sovmorgon varje morgon på sommaren. Han går upp med barnen i gryningen och vid 11snåret kommer hon strosande till bageriet där han sitter och väntar med barnen. Han säger att han gör det för att hon burit på barnen. För att hon kämpat sig igenom nio månader, fött och sedan ammat. Och jag tycker det är så jävla fint. 
Så ska det va tycker jag. 
 
När vi väntade första barnet fick vi lära oss att pappans uppgift, när barnet var född, var att OMFAMNA mamma och barn. Stå lite utanför. Låta dem va. Och sköta allt det praktiska runt omkring. 
Tyvärr tog vi inte till oss riktigt av den lärdomen. Vi jobbar lite mer så att när jag är gravid så får han omfamna MIG och BÄRA mig tills jag är färdig. När ungen är ute får han plocka upp ungen och bära den istället. För då är jag ju nästan avliden efter 9 månaders tortyr. 
 
Men så långt tänker vi inte riktigt ännu för att vara seriös. Visst tänker vi att vi ska få ett barn. Vi pratar om den hela tiden, både med varann och med barnet och med alla i omgivningen. Men både jag och han tänker ju att det KAN bli så att vi får ett barn som inte kan leva. Vi förbereder oss lite. Men egentligen spelar det ingen roll, för ett barn ska vi ju få, vare sig det kan leva kvar eller inte. Vare sig det är sjukt eller friskt. Så är det ju ett barn som vi ska älska och som vi redan börjat älska. Och det där som jag tänkte i början, att jag inte skulle låssas om att jag var gravid förrens jag visste om den var frisk/vid liv eller inte, det har jag lagt ner för länge sen. Det finns ju ett barn i min mage och det ska älskas oavsett. 
 
Jag fantiserar om en lättnad som ska fylla mig när läkaren säger att allting ser bra ut. Barnet är normalstort och helt friskt. Hur jag ska lämna sjukhuset på lätta fötter. Grina lite av lättnad. Få lämna sjukhuset med vetskapen att allting är bra PLUS att vi då även vet vilket kön vår bebis har. Vi ska ta reda på det den här gången. Så att vi vet om vi ska köpa rosa eller rosa saker. 
Det är en vision. 
Samtidigt förbereder jag mig på annat också. Hjärtfel. Missbildningar. Ond bråd död. 
Men konstigt nog tänker jag mest positiva tankar. Jag som i vanliga fall är en sådan pessimist. Jag pallar nog inte med det helt enkelt. Och som sagt, oavsett hur det går så är det min unge och en unge är alltid en glädje. 
 
Idag bakade jag muffins med min minsta. Hon som ska bli mellanbarn. Hon som är orsaken till att vi väntade nästan 5 år med att skaffa nästa. För att komma ifrån mellanbarnssituationen så gott det går. Nu är det hon och hennes syster. Den nya blir nästan en sladdis. Mellanbarnssituation förminskad, tänker vi. 
Och idag bakade vi muffins och mitt i bakandet klappade hon min kind och omfamnade mig sen. Min lilla unge. Mitt lilla troll. Min lilla stora argbigga.
 
Igårkväll överraskade vi vår äldsta med en filmkväll. Vi la båda, men plockade sedan upp den äldsta när den minsta hade somnat, ledde ut henne i soffan, poppade popcorn och gonade ner oss och så såg vi Bröderna Lejonhjärta. Hon strålade. Sen blev hon mörkrädd och fick sova i vår säng. Låg länge och pratade om allt möjligt. Sov tryckt mot mig hela natten. Min stora unge. Så smart och eftertänksam. En drömmare av rang, precis som sin farsa. 
 
Annars är jag en rätt kass morsa om dagarna. Jävligt slö och lat. Men det är de också. Min äldsta säger att hon älskar sitt sommarlov. Att hon älskar att vi bara är hemma och slöar runt, badar i poolen, leker, sitter under parasollet, gör små små aktiviteter och återvänder hem igen. Tar dagen jäkligt mycket som den kommer. Hon älskar det säger hon och hon är verkligen vårt barn. Trivs bäst hemma. I fulkläder och sommartovigt hår.
 
Nu måste jag skriva någon sommarslö krönika. Jag vill bara skriva om Benny Andersson som jag nu nördat in mig totalt på. Vi får se vad det blir..
 
 
 

pevaryl&potatis

Jaha. Inatt tog jag sista vagitorien. Då började det blöda. Jag saknar Pevaryl. Pevaryl har hjälpt mig vid mina båda andra svampinfektioner, men nu fick jag höra att man absolut inte får använda Pevaryl som gravid. Istället fick jag använda äcklet Canesten. Canestens vagitorier är strävare än Alvedon. Dessa ska så tryckas upp i en sönderkliad, snustorr vagina full med svamp. Ta mig fan att slemhinnorna brister och den tunna huden spricker. 
 
Inte har det hjälpt ett skit heller. OCH JAG KÄNNER ATT DET RÄCKER NU KROPPEN! Nu är jag så JÄVLA TRÖTT på att vara gravid och det har alltså gått 15 veckor! Av 40!
Jag har inte mått illa den här gången och var så jävla glad över det. MEN ISTÄLLET ska självklart kroppjäveln göra  både den traditionsenliga bölden OCH den traditionsenliga svampinfektionen TUSEN GÅNGER VÄRRE än vanligt. 
 
Järnvärdet suger. Diabetsen suger. Jag är trött och det kliar över hela jävla kroppen hela tiden. Dessutom är jag förkyld och skulle kunna DÖDA för en liten jävla Treo men SÅ JÄVLA KUL SKA VI VÄL INTE HA DET?!!
 
Utöver det ska jag behöva oroa mig för den lille parveln som gör min vardag till ett enda långt lidande. 
 
Fy fan vad jag är dålig på att vara gravid. Som tur är så är jag en så jävla bra och fin mamma istället, när barnen kommer ut ur min kropp. Men så länge de är i den så lider både de och jag. 
 
Känner att jag vill gå i ide. Alternativt gräva ner mig och min kropp i en djup och lugn grav tills det blir dags att föda i december. Då kommer jag upp ur graven, fräsch och utvilad! Är så jävla besvärad av min egen kropp just nu att jag inte vill va bland folk. 
 
Dessutom är jag hungrig. Dygnet runt. Man kan inte va hungrig dygnet runt när man har diabetes. Det är liksom ingen ide. För allt du kan äta som diabetiker är så jävla äckligt att du aldrig kan äta dig mätt. Kroppen borde därför rent logiskt gå ner i någon slags stumhet. Men det gör den inte. Istället blir den hungrig. Drömmer om kolhydrater. Och kött som är gott. Men mest om potatis. Potatis i alla former. Nu blommar snart färskpotatisen i landet. Och när den är redo, då jävlar ska jag slita upp stånd efter stånd, sljuta in enorma mängder insulin och bara VRÄKA I MIG!!!!! Rå potatis! Kokt potatis! Stekt potatis! Friterad potatis! Potatissallad! Potatisgratäng! Potatismos! Potatisburgare!
 
Och Gud plockade upp potatisen och såg att den var god. Och då kom Jungfru Jenny och åt upp den. Amen
 
 

 
 
 

stolen

Idag skulle vi på organscreening av vår lilla bebis. Det är inget konstigt, utan det har vi gjort varje gång vi väntat barn eftersom jag haft diabetes när jag väntat samtliga. 
 
Jag har ändå vart extra nervös den här gången. Jag har aldrig tidigare har haft höga blodsockervärden i början av mina graviditeter, utan det har kommit senare när man tjocknat på sig. Den här gången gick jag in i graviditeten med höga värden och har fortfarande inte fått ner dem där de bör vara. Det har varit mycket krångel med sprutorna, hormonerna och min egen motivation. 
Jag vet ju att det är kasst att ha höga värden i början av graviditeten. Att det är då risken för missbildningar blir större eftersom det är i början som barnet utvecklar allt det där. Men har aldrig tidigare ens behövt tänka i de banorna, utan min och vårdens främsta oro vid de tidigare graviditeterna har varit att barnen skulle bli för stora, vilket de inte har blivit någon av dem. 
Så jag var jävligt nervös inför idag. 
Kunde bara ligga och stirra in i väggen i väntan på att få åka ner till Mvc. Längtade och hoppades att min oro skulle släppa när vi fick se vår bebis idag.
 
Så kom vi ner och det var inte alls den läkare som det hade sagts som hämtade oss i väntrummet. Istället var det en tant från Karolinska. Direkt när vi kom in berättade hon att det, AV NÅGON ANLEDNING, skrivits en remiss om ett extra supernoga ultraljud (sk riktat ultraljud) på Karolinska åt oss. Dock hade läkaren inte tillgång till min journal så jag fick själv försöka gissa varför det hade blivit så, för läkaren själv visste inte varför en sådan remiss hade skrivits. Jag vet ännu inte riktigt varför en sådan kontroll ska göras, men gissar på att det beror på höga värden under de här första tre månaderna. 
Jag blev ju skitnervös förstås. Vi har aldrig behövt åka till Karolinska förut. 
 
Sen skulle vi göra ultraljud, men ingen organscanning som vi blivit lovade utan bara ett vanligt ultraljud. Vi fick se bebisen och den hade alla kroppsdelar och hjärtat slog och när hon tog lite slarviga mått kunde hon inte se att den var onormal på något sätt. Men hela tiden pratade hon om hur lite hon såg. Hur svårt det var att avgöra någonting och hur BRA det skulle vara för oss att åka till Karolinska. Det är ju frivilligt, men det lät på henne som att hon tyckte det var viktigt. 
Nu fattade ju inte att hon att jag redan innan varit så nervös. Kanske fattade hon det när jag reste mig upp från britsen och det var stora svettfläckar på pappret där, från min rygg, trots att jag hade haft klänning på mig. Klänningen var också våt nu. 
 
Sen åkte jag hem och slog sönder en stol. En stekpanna också. Barnen var inte hemma. 
 
Det är fyra veckor kvar till ultraljudet. Jag försöker hitta info på nätet, men det är jävligt dålig med den typen av info som jag behöver. 
Läser om en undersökning från England där 1000 kvinnor med diabetes följts och där typ över 100 barn fötts med allvarliga missbildningar. Läser en annan om att 4 av 1000 barn i Sverige föds med hjärtfel. Hjärtfel är en vanlig missbildning vid diabetes tydligen. Sedan vet jag just inget mer för det är ingen som kan ge nån info liksom. Förhoppningsvis har de väl mer på Karolinska. 
 
Allting såg normalt ut idag och min man kände sig bara positiv när vi gick ut därifrån. Tyckte det var skönt att vi blir erbjudna såna bra undersökningar. Men för mig känns det bara helt mörkt. Lite som att jag behöver låssas att det inte finns nån bebis i min mage tills jag verkligen får se att den är okej. Om 4 veckor. Hela jävla sommarn ska jag gå och oroa mig. Hoppas att jag inte kommer att känna sparkar. Ifall ifall. Att den måste tas bort. Det sa läkaren, att om den är allvarligt missbildad så får man välja om man vill ta bort den eller inte. I vecka 20. 
 
Jag är ju inte den positiva typen heller direkt. Så det känns inte så jävla kul nu. Jag vill mest bara slå sönder saker. Vi får se hur mycket inredning som finns kvar i huset om fyra veckor. 
 
 
 
 

nationaldag och bebistänk

Eftersom jag, se senaste dagarna, haft min tredje värsta fysiska upplevelse (1. vaginal förlossning 2. soleksem) i livet har jag varit lite frånvarande här. Jag och Bölden har umgåtts intensivt kan man säga och de senaste två dagarna har jag bara legat i sängen och sovit från och till. 
 
Men så idag! Denna ljuva nationaldag, vaknade jag åter från de döda! 
Svullnaden hade gått ner lite imorse och jag kunde gå ur sängen! Spenderade förmiddagen med att leka med familjen ute i vår grönskande trädgård. Storasyster var Prinsessan Syren, lillasyster var Prinsessan Gullviva, maken var Prinsessan Blåeld och jag var Drottning Blåklint. Vi körde runt ungarna i skrindan och hela naturen bugade för dem.
 
Sen vaknade morsan som sovit i vår gårdsstuga de senaste nätterna medan jag varit däckad. De hade avtackningsfest för henne på jobbet igår (hon har gått i pension efter 42 år på samma arbetsplats) och vi satt en stund och lyssnade på hennes glädjeyra över gårkvällen. 
Sen däckade jag på soffan en stund igen och blev ledsen då jag trodde att jag skulle förbli kvar där. 
 
Men sedan steg jag åter opp! Tog Alvedon. Och sen åkte vi till ett jättevackert fiskeläge längs med västra kusten söderut. Där firade med Träbåtens dag. Det var seglingstävling och vi träffade på barnens bästekompisar och deras föräldrar där. Barnen fick dra fiskedamm och sedan fick vi låna en eka och ro ut med ungarna som var alldeles lyriska. Efter det kastade ungarna kläderna och badade bredvid en brygga. Dragspel och fiol hördes, unga och gamla blandades bland bryggorna och ja, det hela var helt enkelt Otroligt idylliskt och Otroligt svenskt. Och alldeles ljuvligt faktiskt. 
 
Jag älskar dragspel och fiol och gamla gotländska låtar. Jag älskar nakna barn som badar i ett glittrande hav. Jag älskar hav överhuvudtaget. Jag inte bara älskar hav, jag är beroende av hav. 
 
Här med förklarar jag mig FRISK från böldsatan, även om den ännu har ett ganska hårt grepp om mitt ansikte så gör den åtminstone inte ont längre och sänker mig inte längre. 
 
Mina sockervärden har krånglat som satan också, de senaste dagarna, troligtvis beroende på mina infektioner i kroppen. Det åker upp och ner som en berg och dalbana. En kväll satt jag och läste om alla risker med diabetes, för bebisen och nu är jag ganska så orolig faktiskt. 
Det är, som sagt, risk för att barnet växer för fort, men även risk för missbildningar samt att barnet dör i magen sent i graviditeten. Det var bra för mig själv att jag skrämde upp mig, ty sedan den kvällen tar jag "kurvor" (alltså, kollar värdet regelbundet under dagen) hela tiden samt justerar värdena med insulin så gott jag kan. 
Nästa vecka ska den första "organscanningen" göras på vårt barn då de kollar efter missbildningar på ryggrad, hjärta osv. Många sådana kommer att göras, vilket känns otroligt skönt. Men oroligt också förstås. 
 
Vi går in i vecka 14 på söndag. Min mage börjar bli lite rund. Har gått ner 3 kilo på kort tid. Das ist gut ja. Nu går jag bara och väntar på att få känna ifrån den lilla parveln. BoEve. 
 
Puss på er

Du klär i böld

Dagen började med att jag ställde mig upp, gick fram till spegeln, synade mitt ansikte och började grina. 
Sedan staplade jag mig tillbaka till sängen och låg sedan där och illgrinade en stund över mitt öde. 
 
Jag har nu drabbats av Bölden. Jag får den varje gång jag blir dräktig. En stor, gulröd, svulstig BÖLD på vänster sida av näsroten. Den värker och spänner men framför allt gör den mig så ful att jag inte kan se folk i ögonen. Jag måste gömma mig. Den här gången har jag fått en böld på halsen också. 
Så imorse låg jag i min säng. Och tänkte att när penicillinet som valfri läkare ska skriva ut åt mig imorgon, har fått bort bölden, så har jag ett konstant varande nageltrång som ska opereras på kirurgen. Och när det är borta så har jag ÄNDÅ, minst sex månader av insulintagande kvar. Det går mycket dåligt för mig med insulinet. Jag får sår, små bölder, det blöder och blir blåmärken efter ungefär varannan spruta. 
Kort sagt. Min dag började inte i optimismens tecken. 
 
Tyvärr sken dessutom solen utanför fönstret och vi hade sedan länge bestämt att om solen sken denna söndag så skulle vi åka till Kneippbyn. 
Kneippbyn består av ett sommarland fyllt av studsmattor, racerbilar, karuseller och massa roliga saker för barn. Det riktiga Villavillekulla står även där och under högsäsong finns Pippi och gänget på plats. 
Sedan finns en stort vattenland fylld av vattenkanor och bassänger. 
Det är barnens bästa plats på jorden och idag skulle årets premiärbesök ske. 
 
Så vi gick upp och inledde årets premiärgräl på temat Inför Kneippbyn. 
Såhär lät det ungefär:
Make - Jag steker lite pannkakor nu så tar vi med oss matsäck.
Dräktig maka - Jaha... Du ska alltså stå vid spisen den närmaste timmen vilket innebär att JAG ska få packa och planera och göra i ordning barnen och städa undan i huset och sen måste jag ta tusen kilo insulin för att kunna äta dina jävla pannkakor och vem fan ska släpa på matsäcken hela dan då, är det jag det också eller? VA? Det har inte slått dig att du har en 13 veckors gravid fru med böld, nageltrång och diabetes som dessutom väger typ 90 kilo och INTE KÄNNER SIG SÅ JÄVLA GLAD JUST NU??!!! SKULLE DET INTE VARA AV GODO att försöka UNDERLÄTTA lite för den frun JUST IDAG när det ska vara 25 grader varmt och vi ska vandra runt hela jävla dagen i hettan och försöka göra en rolig dag för de stackars små barnen som ALLA ANDRA DAGAR har en jävligt sur och trött och tråkig mamma? (monolog avslutas med fördel med lite hulkningar)
 
Ja vad ska man säga. Min fina man hade tyvärr inte mycket att sätta emot och "vi" bestämde raskt att kosta på oss lunch på en av Kneippbyns resturanger. 
Så vi packade TILLSAMMANS ihop och gav oss av.
 
Och dagen har vart helt fantastisk. Jag har varit glad, trots böld, värme, diabetes, nageltrång och jävelskap och framför allt har BARNEN varit glada, make har varit glad och ja. Alla har varit glada och haft roligt.
 
På kvällen åkte vi hem till svärfar som har fyllt år och jag var inte ens helt slut då! Vi åt gott och satt och pratade medan barnen lekte under en gran. 
Sen åkte vi hem.
 
NU är vi faktiskt helt slut, men det är ju helt ok när klockan är 21 och soffan finns att tillgå.
Jag ska helt ärligt gå och lägga mig nu. 
 
De säger ju att efter vecka 12 "vänder det" för många. Jag har tyvärr aldrig tidigare upplevt att det "vänt" efter någon särskild vecka, men kanske kanske ändå den här gången. Blir jag bara av med bölden ska det nog kännas bättre sen. 
 
Vi har fått tid för det första "extraultraljudet", som man får som diabetiker, till nästa vecka. Det har sina fördelar att ha den här sjukdomen faktiskt! Man får ultraljud hela jävla tiden och får se bebisens hjärta slå med jämna mellanrum och behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att den ska ha dött. 
 
Nu tänker jag äta lite brieost utan kanter. Överlever ungen bölder, tåinfektioner och diabetes så överlever den nog en bit brieost utan kanter också. Nått jävla roligt måste jag för fan få ha. 
// Bölden
 
 
*"du klär i böld" = uppmuntrande Yrrolcitat från min vän Nina som delgetts en bild på spektaklet
 

diabetesångest

Skriver mail till min diabetesperson. En liten rapport. Grinar medan jag skriver. Jävlar vad upplyft hon ska bli när hon läser den!
 
Jag grinar och tycker synd om mig själv. Grinar för att det blir blåmärken av sprutorna. Snart vet jag inte vart jag ska sätta nålen längre. Grinar för att jag inte orkar kolla värdena så ofta som jag borde. Det gör också ont och jag orkar inte med allting som gör ont. Grinar för att jag önskar min kropp lite frid. Frid från smärta. Samtidigt önskar jag den frid från högt blodsocker. Min stackars kropp, vad den måste lida. Vad den måste arbeta när sockret ligger högt. För att inte tala om när det ligger för lågt. 
 
Grinar för att jag är rädd för blodsockerfallen. Fick ett härommorgonen när jag var ensam med barnen. Hann göra mig en macka innan det hade gått för långt. Det är så otroligt läskigt när det går för långt och jag får minnen från den gången när koman inte var långt borta och det är typ det närmsta jag någonsin kommit döden. Jag får helt enkelt dödsångest av blodsockerfall. Och jag får blodsockerfall ofta nu när jag håller på och försöker hitta rätt insulinnivåer.
 
Jag grinar över min tå. Min inflammerade tåjävel som haft nageltrång sedan november och som det konstant rinner var ifrån. Tån som gör att jag inte direkt jublande springer ut på de promenader jag borde ta dagligen för diabetesens skull. 
Min man köpte skor till mig. Beställde ett par svarta Converse från England. Converse är så bra för min tå. Den får plats där på ett härligt sätt. Jag är så glad för mina Converse, men grinar lite över tån ändå. En konstant varande tå är inte bra för blodsockernivåerna.
 
Grinar över att jag har huvudvärk väldigt ofta. Grinar över att jag ska ha det såhär nu. Grinar över Lantchipsen. Ben&Jerry. Alla sommarglassar jag inte får äta.
 
Grinar av självhat. Hur fan kunde jag låta det gå så långt? Varför i helvete har jag inte fått lära mig att ta hand om mig själv? Varför har ingen lärt mig att min kropp är mitt tempel?! Och varför är båda mina släkter fullproppade med diabetiker?! Varför har jag världens sämsta gener? Och världens sämsta självdiciplin?
 
Grinar över tanken på om mina barn skulle drabbas. Mina älskade små barn. MÅ DE ALDRIG få den här sjukdomen. Må de lära sig att hålla tillbaka. Må de förskonas från mina gener.
 
Grinar lite av ännu mer dödsångest. Jag lär dö i förtid jag. Mina jävla kärl kommer att ta kol på mig. 
 
Ska fan få med i diabetesförbundet. Måste göra nått av den här skiten. 
 
Amen
 
 

insulin

Idag börjar jag med insulin. 
Jag kan gråta bara jag tänker på det för det är fan ett helveteskap att sätta nålar i magen en 6 gånger om dan. 
 
 
Det finns många jävliga sjukdomar som man kan ha, men diabetes måste fan i mig kvala in bland de jävligaste av de som inte är direkt dödliga (på sikt är den väl dock rätt dödlig. Jättebra för min dödsångest. Not). 
Diabetes är med en hela tiden. Man kan aldrig släppa den. Och det är omöjligt att inte märka av den för de där nålarna hundra gånger om dagen (dels insulinnålar i magen, dels sockerkontroller i fingertopparna) Att den sedan direkt har att göra med ätande är förstås kanske ändå det värsta, särskilt om man då som jag och många andra typ2diabetiker, gillar det här med frosseri. Eller "knull i munnen" som underbara Lady Dahmer uttrycker det. 
Det känns ganska mycket som att diabetes är straffet. (Diabetes typ 2 alltså, för typ 2 och typ 1 har två helt olika uppkomstorsaker.) Straffet för allt frosseri jag ägnat mig åt. Straffet för en burk Ben&Jerry på 20 minuter. Straffet för  200 g chips och så lite Marabou på det. Straffet för havrekex med choklad. Kexchoklad. Bullar! Kakor! Glass! Smågodis. Lantchips! Alla dessa sorter som jag varit förälskad i. Haft relationsliknande förhållanden till. 
Nu är det tack och hej. Hej solrosfrön och selleri.
 
Jag kan gråta rakt ut när jag tänker på Lantchips. 
 
Det låter ju inte riktigt sunt får man säga. Och när jag väl läser de här raderna så tänker jag att det kanske ändå fanns en rätt bra MENING med att JUST JAG skulle få diabetes. Jag som är så gränslös när det gäller både mat och sånt som är sött, jag behövde helt enkelt gränser. Tydliga sådana. Och det har jag nu.
 
Här är nålschemat:
Före frukost: 1 stick i fingret för att kolla av hur natten har gått
1 nål i magen med lite ljuvligt morgoninsulin!
 
2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att kolla hur frukosten togs emot
 
Före lunch: blodsockerkontroll i fingret 
En dos ljuvligt lunchinsulin!
 
2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att se hur lunchen togs emot!
 
Före middagen: blodsockerkontroll i fingret
En dos ljuvligt middagsinsulin!
 
2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att se hur middagens togs emot!
 
Före sänggåendet: blodsockerkontroll i fingret för att se hur eventuellt kvällsfika tog emot!
En dos (stor i mitt fall) ljuvligt nattinsulin. Ska helst sättas i låret. Det är skitsvårt att slappna av i låret så därför gör det skitont och man gråter ganska ofta. 
 
 
Så. Ett tips från mig till er: ÄT INTE SÅ IN I HELVITE! I alla fall inte så ofta. Jag önskar att jag hade kunnat komma överrens lite mer med LAGOM i mitt liv. Och om ni känner er trötta och pissnödiga, gå genast till vårdcentralen och kolla sockret. Man kan gå i flera år med diabetes typ 2 utan att veta om det eftersom symptomen är så diffusa. Särskilt som småbarnsförälder är man ju ändå alltid lite småtrött. MEN DET KAN VARA DIABETES! Jag har dessutom aldrig haft behov av att kissa mycket så länge jag haft skiten så även de säkra tecknen kan utebli!
 
Slutligen: tänk på mig ikväll när ni fredagsmyser mer era chips och chokladkakor. Tänk på mig där jag sitter med en liten skål solrosfrön (min diabetestant sa att man ska ju inte äta för mycket solrosfrön för det är ju så mycket kalorier i dem...) och nålstick lite överallt på kroppen. Se mina stora sorgsna ögon framför er när jag längtansfullt stirrar på makens chipspåse. Tänk på hur dreglet ledsamt rinner nerför min käke. Hur jag lyfter min hand och långsamt stoppar in ett torrt litet fågelfrö i munnen. Tänk er lite sorglig musik i bakgrunden...
 
Nothing compares to you....lantchipsen...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

JAG HATAR DET SUNDA LIVET

Idag är jag Argsint. Det bara vänder sig i hela jävla magen för allt och ingenting. Mest kanske mot min man. Vad han än säger. Så får han mothugg.
 - OCH NU SÄGER DU INTE ETT JÄVLA DUGG NÄR JAG GÖR DE HÄR MACKORNA MED SKITMYCKET SMÖR! DU FÅR INTE ENS KOLLA PÅ MIG! ELLER JO....DU SKA KOLLA, SE HUR SMÖRET BARA DRYPER OCH SEN SKA DU SÄGA "DET DÄR SER UT SOM MACKOR SOM DU ÄR VÄRD MIN KÄRA HUSTRU".
 
sa jag förut. Sen åt jag sju (7!!) smörgåsar som det DRÖP om och min man tvingades, för varje macka, att fogligt säga  ovanstående mening 
 
Imorse började jag grina när jag inte kunde hitta mitt snus. Ikväll började jag grina när kolsyrepatronen var slut. 
 
Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ägglossning och pms är det då inte iaf. 
Kanske beror det på att jag igår bestämde mig för att från och med nu och för all framtid leva som den diabetiker jag är. Jag åt alltså fruktsallad till Mellon igår. Tuggade på torra hasselnötter medan övriga familjen moffade godis och chips. Det fanns ännu godis kvar idag. Min man var just ute i förrådet och gömdet det. 
Jag åt havregrynsgröt till frukost igår. Fy fan. 
Fy fan vad jag inte passar att vara diabetiker. Jag blir allvarlig deprimerad. Inte för att jag känner direkt nått sug. Ännu (det blir värst om 2 veckor). Utan mer för känslorna kring det hela. Att gona ner sig i soffan med Ben och Jerry liksom. Att ha pms och köpa chips fast det bara är typ onsdag. Att fika med flickvänner och äta bullar. Fy fan. Vad det passar min personlighet och livsstil att äta sånt som är sött och gott. 
Och så får JAG diabetes liksom. Det är så jävla orättvist. Så jag kan gråta faktiskt.
 
Imorrn ska jag ringa vårdcentralen och Återgå till kostschema och blodprov varje dag. Alltså. Kolla sockret med en nål i fingret ca 6 gånger om dagen. 
Sen lär det blir insulin också. Kanske räcker det med en tablett, men troligtvis inte. Och DÅ blir det sprutor i magen 5-6 gånger om dagen. Mmm. Jättekul. Tack Gud. 
 
Ja jag vet. Jag har del i det också. Jag kunde ha skyddat mig från helvetet och ätit lite mindre. 
Men ändå. SÅ jävla tjock är jag liksom inte. Jag har släktingar som väger 30, 40 kilo mer än mig och som är hur jävla ickediabetiker som helst. Däremot har jag sjukt mycket diabetes i generna. Så tack så jävla mycke. Gud. Släkten.Evolutionen. What ever. 
 
Fan.
 
Alltså. Jag har haft dokumenterad diabetes typ 2 i ca två år. Jag fick graviditetsdiabetes som sedan övergick till kronisk typ 2 diabetes. Jag har inte brytt mig om skiten. Gått runt med det utan att bry mig. Ätit som vanligt. För det livet- diabeteslivet, som  jag tyvärr vet någonting om eftersom jag haft graviditetsdiabetes två gånger- det är inte ett liv man önskar någon. Särskilt inte sig själv. Och när man vet hur hemskt det är så är det inte särskilt svårt att liksom skjuta det ifrån sig. Låssas som det regnar. Det är inte en sjuksom som märks liksom, jag har aldrig ens haft den där pinkgrejen- att man pinkar ovanligt mycket, ens när jag hade superdiabetes och gick på 25 enheter insulin 5 gånger om dagen (med första barnet) och bara kunde äta protein. 
 
Typ 2 diabetes får man antingen/dels pga dåliga gener. Sedan såklart pga övervikt och livsstil. Jag har ca 7 kilo för mycket. Det är inte mycket. DÄRFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!!!!
Och ja. Jag är inne i ilskefasen nu. Sedan kommer den att övergå till en extrem "allt är ditt eget fel och bara du kan ställa det till rätta"- fas som innebär att jag springer varje kväll, äter exakt på det supertråkga schemat och går ner 6 kilo samt bygger upp en enorm ångest kring varje måltid och varje jävla sockerkoll man tvingas göra efter varje mål mat. Sen kommer det förhoppningsvis jämna ut sig lite mer. Bli något normalt. Men det är så lång dit och jobbigt. Jag blir så deprimerad och fixerad vid mat, vikt och sockernivåerna i mitt blod. 
 
Men en sak kan jag iaf säga och det är att det är HÄLSAN som blir det jobbiga för mig. Utseendebiten slipper jag, för den bryr jag mig ju inte om. När jag jagar längs landsvägen med Mando diao i hörlurarna så är det blodsockernivån jag har framför mig. Inte storlek 36. Jag har döden framför mig också. Barnens studenter. Vår 10åriga bröllopsdag. Saker jag vill uppleva i mitt liv. Som jag måste motionera för att få uppleva. För om jag inte gör det så kan jag dö. Propp i hjärnan bara och pang. Så är jag död. 
(ÄR DET INTE FÖR JÄVLA IRONISKT ATT JUST JAG MÅSTE MOTIONERA FÖR ANNARS DÖR JAG!!!???? JAG LIKSOM! JAG HATAR JU FÖR I HELVETE MOTION!!! )
 
Och DEN ÅNGESTEN är inte att leka med den heller ska ni veta. Jag skulle vilja hävda att den inte är ett skit lättare eller roligare än den vanliga "snartbikinisäsongs"- ångesten. 
 
HELVETE!!!! Nu måste jag grina lite till. SATAN vad jag snusar också. Jag snusar så in i helvite mycket just nu. Har i princip dubblat min vanliga mängd på 2,5- 3 dosor i veckan till över 5 dosor. Snusar fan DYGNET RUNT. Och det ÄR DET VÄRT ska jag säga er! NÅTT JÄVLA KUL ska man väl få ha??!! Nån jävla DEKADENS i livet måste jag få ha för annars blir jag olyckligare än någonsin. 
 
Och så en sak till: jag kommer ALDRIG ALDRIG skriva i den här bloggen att jag på något sätt tycker att det är GOTT med havregrynsgröt (på fullkornshavre såklart!!). Skriver jag att jag gått ner nått kilo så kan ni JUBLA med gott samvete för då jublar nu för ÖKAD LIVSLÄNGD för mig, inte för nån jävla storlek 36. Jag kommer ALDRIG tycka att det är KUL att motionera. Jag kommer att LIDA VARJE SEKUND. 
JAG HATAR DET SUNDA LIVET!! JAG HATAR DET SÅ JÄVLA MYCKET!!!
 
MIN DIABETES KAN DRA SÅ JÄVLA MYCKET ÅT HELVETE!!!!
SATAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
ps. brödet som jag äter har 1% sockerhalt. Det får ha max 4. SMÖR och OST är FETT och höjer blodsockret på ett okej sätt. Det är snabba kolhydrater som är diabetikerns sämsta vän. Samt rent socker då. Dolt socker är klurigt det också. VET NI HUR ÄCKLIGT DET ÄR MED KORV MED BRÖD UTAN KETCHUP???!!!d.s 

RSS 2.0