brunheten

Skriver mail till min diabetesperson. En liten rapport. Grinar medan jag skriver. Jävlar vad upplyft hon ska bli när hon läser den!

 

Jag grinar och tycker synd om mig själv. Grinar för att det blir blåmärken av sprutorna. Snart vet jag inte vart jag ska sätta nålen längre. Grinar för att jag inte orkar kolla värdena så ofta som jag borde. Det gör också ont och jag orkar inte med allting som gör ont. Grinar för att jag önskar min kropp lite frid. Frid från smärta. Samtidigt önskar jag den frid från högt blodsocker. Min stackars kropp, vad den måste lida. Vad den måste arbeta när sockret ligger högt. För att inte tala om när det ligger för lågt. 

 

Grinar för att jag är rädd för blodsockerfallen. Fick ett härommorgonen när jag var ensam med barnen. Hann göra mig en macka innan det hade gått för långt. Det är så otroligt läskigt när det går för långt och jag får minnen från den gången när koman inte var långt borta och det är typ det närmsta jag någonsin kommit döden. Jag får helt enkelt dödsångest av blodsockerfall. Och jag får blodsockerfall ofta nu när jag håller på och försöker hitta rätt insulinnivåer.

 

Jag grinar över min tå. Min inflammerade tåjävel som haft nageltrång sedan november och som det konstant rinner var ifrån. Tån som gör att jag inte direkt jublande springer ut på de promenader jag borde ta dagligen för diabetesens skull. 

Min man köpte skor till mig. Beställde ett par svarta Converse från England. Converse är så bra för min tå. Den får plats där på ett härligt sätt. Jag är så glad för mina Converse, men grinar lite över tån ändå. En konstant varande tå är inte bra för blodsockernivåerna.

 

Grinar över att jag har huvudvärk väldigt ofta. Grinar över att jag ska ha det såhär nu. Grinar över Lantchipsen. Ben&Jerry. Alla sommarglassar jag inte får äta.

 

Grinar av självhat. Hur fan kunde jag låta det gå så långt? Varför i helvete har jag inte fått lära mig att ta hand om mig själv? Varför har ingen lärt mig att min kropp är mitt tempel?! Och varför är båda mina släkter fullproppade med diabetiker?! Varför har jag världens sämsta gener? Och världens sämsta självdiciplin?

 

Grinar över tanken på om mina barn skulle drabbas. Mina älskade små barn. MÅ DE ALDRIG få den här sjukdomen. Må de lära sig att hålla tillbaka. Må de förskonas från mina gener.

 

Grinar lite av ännu mer dödsångest. Jag lär dö i förtid jag. Mina jävla kärl kommer att ta kol på mig. 

 

Ska fan få med i diabetesförbundet. Måste göra nått av den här skiten. 

 

Amen