brunheten

 

Tycker det börjar kännas lite destruktivt att lyssnar på Sommar i p1....

Lyssnade på Elin Kling idag och efter det var väl känslan mest att jag ville dö. 

Elin Kling har alltid levt efter devisen "kör bara" och tack vare det reser hon nu runt hela världen och är jättekänd och rik osv osv. Jag tycker det är så allt som oftast när det gäller sommarpratare. De pratar om hur allt gick till när de blev så fruktansvärt framgångsrika.

Och visst, man fattar ju poängen med det. Men tänk vad coolt det vore om en vanlig människa, typ kanske en småbarnsmorsa från Trosa, eller en hemlös, eller en lärarvikarie från Strömstad fick hjälp av värst superproducenten att fixa ihop ett program om berättelsen om sitt liv, eller något annat viktigt och/eller spännande som den ville förmedla. Som sedan miljoner lyssnade på. Alla har ju en berättelse. 

 

En av Värvets mest intressanta intervjuer tyckte jag var den som Kristoffer Triumf auktionerade ut i Musikhjälpen förra året. Visserligen var det en rik person som vann (det stod ju lite skrivet i sten eftersom det rörde sig om en auktion) men intervjun var ändå den mest spännande eftersom man varken som lyssnare eller ens Triumf själv, ju visste vad som skulle hända. Personen som vann var en oerhört framgångsrik företagare (startade bla Pocketshop) och ägnade början av intervjun åt att berätta om det. Och man satt och suckade. Sen helt plötsligt kom samtalet in på helt annan bana, då det visade sig att den här rika personen blev psykiskt sjuk och allt var det var. Nu har han pengar nog för att aldrig behöva jobba mer i sitt liv, men kämpar ändå varje dag med att ha lust att leva. Typ. 

 

Ja sånt gillar ju jag. Lite sådär olyckligt och ohärligt, men ändå sant och modigt och verkligt. 

 

Grejen med P1s värdar är ju att alla är framgångsrika. Alla ÄR på olika sätt och alla vill gärna sätta fingret på just det där sättet på vilket de ÄR som fört dem så himla långt i livet. Jag tänker ofta på det där. Vilket det ultimata sättet att VARA är, för att komma långt i livet och aldrig begränsa sig själv, vilket aldrig Elin Kling verkar ha gjort. 

Man önskar ju det för sina barn. Att de ska kunna ta sig hur långt (eller kort) de vill själva utan att aldrig uppleva sig själv en ett hinder. Oftast när folk känner att de INTE kommer dit de vill så beror det väl oftast på att de är sina egna hinder?

Och nu talar jag alltså om den ljuva medelklassen här. Jag menar inte att "man är sin egen lyckas smed" i alla lägen, men just vi som sitter där runt medelklassen till och gnäller om drömmar och visioner och nya altaner osv och faktiskt KAN göra det mesta som vi vill, men ofta just hindrar oss själva. 

Hur fan blir man en sån som inte hindrar sig själv? Och ännu viktigare: hur formar man sina barn så att de inte blir det?

 

Igår gjorde Filip och Fredrik en så himla grym grej i sin podcast. I podcastens början berättar Filip att Svts vd har ringt upp honom och frågat om han vill vara julvärd i år. Det är första gången han berättar det för Fredrik i podcasten och det blir naturligtvis jätteintressant att höra Fredriks reaktion. Gud vad jag tyckte synd om honom. 

Filip och Fredrik är ju bästa vänner. Deras vänskap kan ju inte vara något annat än otroligt djup vid det här laget och de talar ofta om den i podcasten. 

När Filip berättar att han fått förfrågan om att vara julvärd går Fredriks röst upp i falsett. Man hör PANIKEN i hans röst:

 - Men vi gör ju tv TILLSAMMANS säger han helt förtvivlat. 

De fortsätter prata och Fredrik tar liksom aldrig riktigt igen sig. Han är väldigt upprörd över det hela hör man och Filip retar honom lite för det, men lägger inte direkt någon värdering i hans känslor. Han har förväntat sig dem. 

 

I podcastens slut avslöjar Filip att det bara var en lögn, för att testa Fredriks reaktion. Tydligen hade Fredrik reagerat väldigt starkt på att Filip fick sommarprata ensam i somras och nu ville Filip därför testa reaktionen genom att dra det hela ytterligare ett steg. 

 

Samma med Alex och Sigge. Alex gör ingen hemlighet av att han väldigt ofta är avundsjuk på Sigge. Sigge har berättat han också att han flera gånger varit avundsjuk på Alex. Alex och Sigge kan också retas över det där, men det är liksom aldrig snack om att de inte ska vara vänner för den sakens skull. För vänner är de ju, kanske bästa vänner till och med. 

 

Jag tänker då att det där är en så typiskt manlig grej och att det är en grej med manligheten som jag kan avundas. Om man som kvinna skulle känna liknande börjar man genast analysera sitt inre, döma sig själv stenhårt, eller så gör personen man är avundsjuk på det, eller omgivningen. Kvinnor är ofta verkligen blixtsnabba med att göra klart för varandra att innerlig vänlighet är något väldigt eftersträvansvärt. Man ska glädjas med andra, vara nöjd med det man har, kort sagt, vara perfekt i alla led. 

Men FÅR INTE känna avund, för man MÅSTE ALLTID glädjas med andra. 

 

Det är ju egentligen helt befängt. Orimligt. För visst är det SJÄLVKLART att Fredrik blir orolig och avundsjuk och känner sig ratad och bortglömd när hans bästa vän och parhäst når framgång på egen hand i ett medie som de vanligtvis brukar agera i tillsammans? 

Visst är det väl helt jäkla logiskt att Alex räknar sina likes och jämför dem med Sigges likes? Gör inte alla det i hemlighet? 

 

Jag förstår heller inte riktigt varför man inte skulle kunna vara glad för någons skull SAMTIDIGT som man känner enorm avundsjuka? Och jag förstår heller inte varför man hela tiden måste vara glad för andra människors skull? Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva skämmas för att man eventuellt INTE känner sig glad för andras skull? Vi är väl inte Jesus allihopa? Vi är väl vanliga människor med känslor (är man en kvinna med känslor måste man ju få knulla runt lite!// Yrrol)?

 

När det då kommer till kvinnor och avundsjuka ska det hela analyseras till dödsdagar. Man är inte nöjd med sig själv. Man borde jobba med sig själv. Man borde lära sig att glädjas med andra. Man borde lära sig att veta hut. 

 

Linda Skugge har skrivit att det enda som drivit henne genom alla åren är avundsjuka och en vilja att hämnas. Så jävla fula känslor som jag tror hon delar med många många andra främst inom media. Och de tog henne långt. Jag tycker inte att det är en sämre drivkraft än, tex, en politikers drivkraft att vilja förändra världen. Bara man HAR en drivkraft. 

 

Jag gissar att Elin Klings egentliga drivkraft är viljan att vara bäst, som jag antar grundar sig i något mycket destruktivt och dåligt i hennes barndom. Jag tror fan att de flestas drivkrafter grundar sig i fulheter och dåligheter. 

Min hittills starkaste drivkraft har varit den att skaffa en familj, ett hem och en trygghet och det tror jag, tex, grundar sig i att min egen familj totalkrossades när jag var i tidiga tonåren. Min drivkraft kommer sig alltså ur totalt mörker och djupaste sorg, men den funkade iaf. 

 

På det diskussionsforumet om genus och feminism som jag är med i på FB pågår nu ändlösa diskussioner angående debattklimatet. Folk är upprörda och ledsna och känner sig påhoppade och är upprörda över att politiskt okorrekta åsikter uttrycks och allt vad det är. Jag fattar liksom ingenting. Jag tycker det är en skitbra grupp med jättehärliga diskussioner. Enligt min uppfattning är det "de lättkränkta" som är problemet. Kvinnorna som blir jättesårade och känner sig hatade om någon inte lindar in varje kommentar med en varm touch. Kvinnorna som blir helt förtvivlade om de blir kritiserade eller ifrågasatta i en diskussion MED EN ANNAN KVINNA!! VA! Kvinnor ska ju vara snälla! Milda! SYYYYYSTERSKAAAAAAPET DÅÅÅÅÅ??!!!!!!

 

Jag tänker att om det inte vore för just den grejen så skulle jag kunna umgås med kvinnor jämt. Men just DET gör mig så jävla tokig. Och just på det planet är män oftast helt annorlunda än oss. Den goda tonen är inte lika viktig. Värmen och omhuldandet är inte lika viktigt heller och de fattar att man faktiskt kan tycka om/älska någon ÄVEN om den personen inte jublar skithögt över ens framgångar eller inte alltid håller en varm och omhuldande ton. 

 

Dessutom. Om person A blir avundsjuk på person B, varför ska då skuld och agg läggas mot person A? Om person B har någon form av empati så borde ju person B förstå person A istället för att fördöma. Filip förstår ju Fredrik. Sigge förstår Alex. De förstår att avundsjuka är en helt normal, mänsklig känsla. Alltså borde man egentligen, rimligtvis, döma person B när hen riktar ev skuld och skam mot person A. Man skulle kunna anklaga person B för att vara empatilös. 

 

Och alla lättkränkta som inte kan klara sig i världen om inte världen är mjuk och trygg skulle man kunna kalla för mesar!

 

Kanske mitt flummigaste inlägg hittills. Nu får ni fan kommentera lite också, jag ser ju att ni läser. 

Hur har ni det med avundsjukan??

 

 

 

 

Två ganska stora feministiska diskussioner pågår just nu och jag kan inte på något sätt delta i dem. 

 

Dels är det hela grejen kring Miley Cyrus och hennes "förlöjligande" av den svarta kulturen osv. Fanny skriver så bra om saker jag aldrig ens tänkt på att jag får tunghäfta. LD kommer med andra tankar som jag också håller med om. Men Fannys inlägg satte sig hårt då jag insåg att jag gjort en ganska så kraftig tankevurpa förut då jag tänkt att vita artister gör något "bra" när de "anammar" den svarta kulturen och liksom lyfter/reclaimar den. Så jävla enkelspårigt har jag tänkt. Nu vill jag tänka om och tills dess är jag tyst. 

 

Sen är det tuttdiskussionen mellan bla Lady Dahmer och Elaine Eksvärd, vars blogg jag nu upptäckt tack vare den där diskussionen. Elaine skriver om att hon "fått en ny kropp".Kanske har hon fött barn eller nått, jag har inte läst så länge än. Hon beskriver hur hon haft otroligt dåligt kroppssjälvförtroende på senaste och att hon nu håller på att bygga upp det igen, bla genom att försöka tro på sin mans komplimanger. I ett inlägg får vi alla vet att hennes midjemått ökat med en cm, från 79 tll 80. Detta ska enligt Elaine bero på att hon druckit kaffe. 

I nästa inlägg skriver Elaine om hur hon  vill vara en förebild för andra kvinnor genom att vara "naturlig" och uttalar sig ganska drygt om Vimmelmamman Lotta Grey som använder Botox och Restylan. Det är hemskt enligt Elaine. 

 

Att lägga upp bilder på måttbandet runt midjan och skriva om hur man är i det närmaste beroende av att få komplimanger av sin man däremot det är helt sunt.

 

Lady och Elaine är vänner privat, det vet jag ju och Lady är modig och stark när hon gör grymma försök att förklara det orimliga i det hela för Elaine och alla andra som är inne på Elaines spår. Det här inlägget  är så klockrent där Lady Dahmer stillsamt undrar vilken jävla skillnad det är på att sminka sig och raka benen och räkna cemntimeter runt midjan och på att operera brösten och använda botox?

Just precis det undrar jag också. 

Och jag undrar också, precis som LD, vilka vi är att fördöma andra. 

Och som en som aldrig varit klassiskt snygg och många gånger brottats med det (i yngre dagar) kan jag också känna att det ju är jävligt lätt för en person med Elaines utseende att prata om naturlighet hit och dit. SAMTIDIGT vill jag ju heller inte döma Elaine när hon känner sig oattraktiv och tjock. JAG kan ju inte bestämma över vilka känslor hon får ha och inte ha över sin kropp, liksom hon bör ge fan i vilka känslor Vimmelmorsor och många fler har inför sina. Alla har vi ju komplex och alla bemöter vi dem på olika sätt. Och jag kan absolut hålla med Elaine om att det bästa sättet att jobba med och bemöta sina komplex är att försöka övervinna dem och lära sig att älska sig själv. Men bara för det är jag ingen att nedvärdera dem som väljer andra stigar att vandra. 

 

Elaine skriver "nån måste ju skicka ut andra ideal" och då känner jag lite att om Elaine tycker att det känns jobbigt att göra det så behöver hon inte oroa sig för den saken. Vi har ju Lady Dahmer. Som lägger ut närbilder på sin massiva byst när hon klipper gräset i genomskinligt linne utan bh. Som ställer upp i rakabenentävling och på alla sätt frikostigt och generöst sätt delar med sig av sin kropp utan att någonsin nedvärdera den. Hon visar på annat. Hon är kvinnan Elaine inte vågar vara och heller inte behöver vara om det känns så jobbigt. 

 

Orsaken till att jag inte kan delta i den här debatten mer än så är ganska dryg, för innerst inne är jag som Elaine, fast skillnaden mellan oss är att jag lever som jag lär, i alla fall mer än henne. 

Jag älskar min kropp som den är. Jag har lågt behov av komplimanger för den helt enkelt för att jag redan vet att den duger. Ja, jag vet att den duger, inte att den är perfekt. Den behöver nämligen inte vara perfekt. Det är inte viktigt för mig. 

Visst tycker jag att det kan vara viktigt att man inte är rakt ofräsch och i vissa sammanhang är det ju roligt att se lite snygg ut. Men ärligt talat, jag bryr mig inte. 

Det där med botox och restylane och till och med det där med måttband kring midjan ligger så otroligt långt bort ifrån min värld och jag blir rent full i skratt ibland när jag försöker föreställa mig mig själv på vissa större bloggares dagliga outfitbilder. 

 

Mycket av det har naturligtvis att göra med att vi lever väldigt olika liv. Jag bor inte i Sthlm liksom och jag är inte en karriärskvinna. Men jag tror och hoppas att jag ändå hade kunnat hålla mig utanför den där ytliga världen som råder i storstädernas inre kärnor även om jag bodde där, helt enkelt för att det verkar så himla jobbigt. Förstår dock att pressen är ungefär en miljon gånger större på en där och förstår även att inte alla tycker att det är jobbigt. En del tycker det är kul! Kul!

 

För det har väl kanske varit mitt problem då, det där som Lady skrev om att inte döma andra som lider under sina komplex och väljer att åtgärda dem genom ingrepp eller bara vanlig rakning. Hår på kroppen måste ju vara det vanligaste komplexet bland kvinnor. Det är till och med så vanligt att det inte ens kallas för sitt riktiga namn, utan skyls över som något helt naturligt som man i det närmaste måste göra, inte minst för att kunna ha ett trevligt sexliv. Nu har inte jag och David mycket av varken armhålesex eller bensex så därför har jag ju valt att låta håret växa så fritt det vill i dessa partier och när jag då stöter på kvinnor som slaviskt rakar sig var och varannan dag så kan jag bli så innerligt sorgsen för deras skull. Ibland blir jag arg också och tänker att de borde veta bättre. 

 

Men det är ju lätt för mig att säga. För mig har ju den bästa vägen till att komma överrens med min kropp varit att jobba på att acceptera den just så som de är. För alla är inte det den bästa vägen och det ska inte jag hålla på och dryga mig kring. 

 

Dock finns det en sak som jag ser är väldigt positivt med den vägen jag har valt och det är acceptansen även för andra människors utseende. Jag ska inte säga att jag inte attraheras av andra människors skönhet MEN. Som ett led i att jag jobbat så himla intensivt med att älska och acceptera min kropp just så som den är, märker jag, när jag jämför mig med vänner, även är mycket mindre drömande till andras kroppar och utseende än just de människor som valt att bemöta sina komplex genom förändring. 

För precis som jag kan dryga mig över folk som är "ytliga och utseendefixerade" drygar sig ju såna som valt "den andra vägen" över oss människor som inte slaviskt tränar, sminkar oss och stylar hit och dit. Det finns ett enormt förakt mot oss som faktiskt hela vägen ÄR naturliga och särskilt då mot oss som valt att inte stenhårt träna bort varje grams övervikt utan istället valt att försöka lära oss att tycka om de där grammen/kilona istället. Enligt många människor är vi lite av samhällets avskum som kostar skattepengar och bidrar med ohälsosamma ideal till framtidens generationer. Typ. 

Så den LÄTTASTE vägen måste ju, i dagens samhälle, helt klart, vara att gå förändringsvägen. Banta, raka, sminka, styla, botoxa och operera. Personligen ser jag det lite som en genväg. Samtidigt, vem fan är jag att döma de som väljer genvägar. Det gör jag själv på många andra plan. 

 

Utan att nu låta dryg skulle jag ändå vilja hävda att man blir en trevligare och mer accepterande och öppen person av att lära sig att älska sig själv. Genom sig själv älskar man andra och allt det där. 

Om man inte kan acceptera sig själv, då tror jag fan att det är svårt att acceptera andra också. Om man sliter som en dåre med midjemåttet eller med att jobba ihop pengar till nya bröst eller vad det nu än kan vara, så tror jag att det är ofrånkomligt att man även blir lite besatt av midjemått och/eller bröst. Man lägger märke till midjemått och bröst. Och då kan man ju fatta att det är provocerande och snudd på äckligt när andra människor går runt med STÖRRE midjemått än det man själv haft och hatat och föraktat så länge. Om man hatat sina hängiga bröst så länge och äntligen kunnat åtgärda dem till perfektion kan jag tänka mig att man har väldigt nära till "sådär skulle jag aldrig vilja se ut"- tanken när man betraktar andra, just för att precis så var det ju. Man såg ut på ett sätt, men så vägrade man att göra det och ändra det det helt enkelt. Hur kan man då vara öppen och accepterande mot andra med likadana? 

 

Ja. Sånt tänker jag på. Hur tänker ni? 

 

 

 

 

 

 

Dålig dag idag. Uppmuntran: 

 

 

 

 

 

Idag. Var en bra dag.

 

Jag bär nu här på mitt 3 barn. Jag har mått lika dåligt alla gånger, kanske var det värst vid andra graviditeten, men det är för jävligt nu också. 

Idag kan man säga att Gudrun hörde bön. Idag blev jag sjukskriven från och med idag och fram tills jag föder. Vi pratar 13 veckor här nu. Förra gången var jag sjukskriven de sista två veckorna (2). 

 

Jag är sjukskriven för diabetes och anemi. Imorrn ska jag får mitt livs första järninjektion. Mitt järnvärde är på 98 nu, förra gången avslutade jag på 88. 

 

Och det känns lite som att jag för första gången har blivit tagen på allvar. Tredje gången gillt. Vid 28 års ålder (notera att jag var 22 första gången, 24 andra) tas mina plågor på allvar. Jag behövde inte ens be om det. 

 

Idag känner jag dessutom av foglossningen för första gången också så det här kom ju som ett brev på posten. 

 

Om man känner att man HEMSKT GÄRNA vill bidra med något till den stackars sjukskrivna, dräktiga kvinnan på 93 kilo får man hemskt gärna hjälpa till med hämtning på förskola och dagis, särskilt sen fram emot oktober, november.

 

Amen. 

Såg alldeles nyligen Brokeback mountain. Vet inte hur många gånger jag har sett den nu men den var inte helt sund att se som havande. Känner nu väldigt starkt att min son måste heta Ennis. Jack har grannarna tyvärr redan lagt rabarber på. Men det gör inget för det är ändå Ennis (Heath Ledger) som är hela filmens behållning tycker jag. Snacka om att ha problem med sin manlighet. Att kämpa mot den eller med den eller jag vet inte. Jag dör iaf alltid en smula när jag ser den. Vilket jag gjort upp emot tio gånger nu. 

 

Jag har ju ett ganska nördigt sätt får man säga. Snöar ofta in mig på personer och/eller händelser. Sjukdomar. Tideepoker. Serier. Böcker. Musik. Det är en bra egenskap att ha tycker jag, för man lär sig ju saker. 

 

Dock kan man kanske fråga sig vad jag har lärt mig av alla de filmer som jag sett absolut flest gånger... Det är inga direkt djuplodande grejer vi pratar om. Men vill ni kan jag ge er djupanalyser av dem alla. 

Särskilt Dirty Dancing som jag sett absolut flest gånger. 

 

Här är förresten troligtvis mitt mest lästa blogginlägg ever. Om varför DD är feministisk. 

  

 

 

Brokeback mountain har jag som sagt också sett ohälsosamt många gånger också. Någon som har en kort feministisk analys på den? Jag kan absolut inte tänka feministiskt när jag ser den och antar att det är en del av filmens storhet som gör det. Någon som kanske inte älskar den lika mycket som kunnat tänka till lite mer kring den?

 

 

 

 

 

Love actually ser jag några gånger om året också. Till skillnad från ovanstående film blir jag ju väldigt glad och upplyft får man säga. Man kan även grina lite också, men på ett härligt och mjukt sätt istället för ett "jaghatarvärldenfyhelvete"sätt som ovanstående film ju kan orsaka.  

 

 

 

 

Den här har jag också sett väl många gånger...:

 

 

 

och den här...(om jag inte hade David och om Heath Ledger inte vore död så hade jag ju vart gift med honom helt klart) 

 

 

 

Men till mitt försvar har jag nog sett de här filmerna fler gånger än de flesta i min ålder:

 

 

 

Fartfyllt! Ärligt. JÄVLAR vad just den här scenen känns som jag och David just nu. PRECIS SÅHÄR skulle vi ha haft det som vi levt för en 150 år sedan! 

Jag borde börja kalla mig för Kristina rakt av. 

Ibland kallar jag David för KarlOskar också. KarlOskar står faktiskt med på vårt barns namnförslaglista!

 

En film till finns det, som jag sett ohälsosamt många gånger. 

 

 

 

Into the wild. Låten alltså. Jag dör inombords. Också en film jag inte ser nu när jag är dräktig. DET GÖR FÖR ONT!!!

 

Ja. Det är ju inga mästerverk. Jag ser gärna lättsamma filmer. Har nog med mitt eget svårmod som det är. 

Just det. Jag älskar Dexter också. Så fort 8 och sista säsongen har gått klart i USA ska vi fixa hem hela skiten, låta ungarna åka bort en helg och maratonkolla. Fan vad mysigt det ska bli. 

 

Andra serier jag är svag för:

24, såg ohälsosamt många säsonger när vi väntade L och bestämde att om hon hade snopp skulle hon få heta Jack efter huvudkaraktären Jack Bauer. 

Greys Anatomy.Var inne på att bebisen skulle heta Izzie efter ett litet maraton innan sommaren på Netflix.

Nip/tuck. Såg alla säsonger som finns på Netflix i november förra året. 

Breaking bad. Har sett igenom alla säsonger i sommar och går nu och väntar ut avsnitt för avsnitt när sista säsongen nu sänds i USA.

Äkta människor vars andra säsong börjar på SVT i december

Girls. Drog igenom de två säsonger som finns på Viaplay i höstas.

 

Nämnde jag att jag inte läser särskilt mycket böcker längre? Jag är ett kulturellt förfall personifierat...

 

OOooooh, ibland känns det som att jag och Fanny har levt ungefär exakt samma liv. Varje gång jag tittar in på hennes blogg hittar jag igenkänning. I det här inlägget  skriver Fanny om kvinnor som får komplimanger av män där de hyllas för att "inte vara som alla andra tjejer". Fanny skriver att det i grund och botten ju handlar om att mannen i fråga sedan tidigare ha en snedvriden och nedvärderande syn på kvinnor och att det i de här fallen bara är en tidsfråga innan han även ser DIG som "galen" eftersom han faktiskt i grunden har en syn på kvinnor som just galna/klänginga/vad det nu kan vara.

 

Precis sådär har jag alltid haft det i hela mitt jävla liv, eller åtminstone från att jag började ligga. Så himla speciell. Så himla annorlunda. Så himla högt uppe på piedestalen så det var läskigt ibland. 

 

Den här låten fick jag skickad till mig en gång tex.

 

 

Och jag blir jätteglad när jag hör den, både då och nu. 

 

Jag håller med i det som Fanny skriver, men tänker även på en annan aspekt. 

Att när jag var 16, 17, 18 år, så KÄNDE jag mig verkligen annorlunda än de flesta andra tjejer. Jag hade dittills i mitt liv kämpat för att passa in i söt, snäll, duktig, liggbargrejen med MVG:n och träning och ljusa pastellfärgade kläder och verkligen försökt vara som ALLA ANDRA tjejer i min ålder. Men sen när jag började ligga så hittade jag den där andra vägen som var så mycket lättare för mig att vandra. Jag hittade en väg som var så väldigt mycket mer jag än det där med ljusa pastellfärger. Och jag tog den vägen, trots att den var avvikande från den breda massan. Nu vill jag inte låta Cissi Wallinsk och hävda att JAG minsann var så OTROLIGT ANNORLUNDA eller för den delen låta nedvärderande mot "de andra". 

Men grejen är att det BLIR ju ändå så tillslut. När man kämpat länge för att bli någon och det liksom inte funkar, då vänder man ofta plötsligt och blir föraktfull istället, särskilt när man är sådär ung och hjärnan inte är färdigutvecklad och allt det där. 

Filmen Fröken Sverige visar så himla tydligt på det där med föraktet tycker jag, som många "alternativa" har för allt som är vanligt. 

Och sådan var jag också, under några år. 

Men det tänker jag inte hålla på och straffa mig själv för, därför att jag tror det är naturligt. Man har ju så länge känt sig annorlunda och utanför. Under hela högstadiet var livet en kamp om att passa in. Vara som alla andra. Inte sticka ut. Och så plötsligt blir man så jävla trött på det och gör det till en sport att sticka ut. Vara annorlunda (fast annorlunda är man ju givetvis inte eftersom det finns ganska många andra som är likadana som du, vilket ju även är orsaken till att du äntligen vågar vara annorlunda). Och så börjar man istället förakta "de vanliga". Det är ett försvar.

 

Och när det är sådär. Då är det jävligt skönt att få bekräftelse på det där med att man är annorlunda och att det är positivt, helt plötligt, att vara det. Att det är okej. Därför älskar jag den där låten, med Kjell Höglund som en gång gjordes till min. Även om jag självklart även ser det orimliga i att glädjas över att man skulle vara så himla annorlunda mot "alla andra tjejer". 

 

Det där med piedestalen har också alltid varit ett problem för mig, både vad gäller vänner och män, särskilt när jag var yngre. Nu har jag funnits i mina vänners liv så många år att jag ramlat ner från piedestalen, vilket givetvis har vart skitjobbigt för mig. Att ramla ner från piedestal på piedestal. Man vänjer sig liksom med att sitta där uppe. Kunna välja och vraka och göra lite som man vill för man vet att man är så himla omtyckt och älskad ändå. Ganska hårt slag när man börjar inse att man måste börja anstränga sig. 

 

Vad gäller män så är nog min man den första som aldrig någonsin haft mig på någon form av piedestal. Och troligen är det också anledningen till att jag kommer leva med honom jävligt jävligt länge. 

 

Det är så himla otryggt att sitta på piedestal. Otryggt när någon bygger upp en bild och en "sanning" om dig som du innerst inne vet inte stämmer. Men du gillar ju personen och förstår att OM den där bilden omkullkastas så är din tid i personens blickfång förbi. Så du börjar upprätthålla den där jävla piedestalen. Och tillslut dråsar du ju rakt ner i backen naturligtvis. Oftast orsakar du det själv när du inte orkar längre. Det är ju ganska jobbigt att vara så jävla unik jämt. 

 

Nu såhär i vuxen ålder har även behovet av att vilja ses som unik och annorlunda avtagit. Ändå händer det ännu att folk ser mig just som det. Kanske för att jag skriver och folk läser. Jag skriver och bygger upp en bild av mig själv som ju aldrig kan bli helt sann eftersom man ju faktiskt inte skriver om allt. Inte KAN skriva om allt. Man kan väl  ALDRIG förmedla hela jävla sanningen om sig själv till någon. Jag tror inte ens att min man vet hela SANNINGEN om mig. Den vet nog bara jag, om ens det. 

 

Men det där trotsiga "aldrig göra någonting bara för att ALLA ANDRA gör det", den sidan ligger kvar hos mig ännu ganska starkt. Jag tänker att det kan vara ett resultat av mobbning i barndomen. Att aldrig "ge sig". Aldrig gå med på att göra saker bara för att ALLA ANDRA gör det. Aldrig låta någon bestämma, varken individer eller grupptrycket. Över mig. Alltid ifrågasätta. Ofta protestera. Ta igen allt det jag inte vågade ifrågasätta och protestera mot under de mindre modiga åren i livet. Det är som att man ständigt kämpar för rätten att vara just så som man är, när man en gång har varit mobbad kan jag tycka. 

Hur tänker ni andra som har erfarenheter av mobbning?

 

Jag har nämligen tänkt att det finns två olika grupper ibland oss (säkert finns det fler också) och det är då dels såna som jag, som ägnar resten av sitt liv åt att inte låta de jävlarna som en gång ville att du skulle förändra dig, som talade om för dig att du inte dög som du var, få rätt. Och så de som jobbar helt tvärtom. Som ägnar hela sina liv åt att desperat försöka passa in. Göra som de blev tillsagda som barn. Förändra sig för att älskas och accepteras av andra. Oj vad många människor jag tycker mig se som jobbar på det sättet. 

 

Och jag då, som på ett elakt sätt, ombads att förvandla mig till "en i mängden". Som på ett elakt sätt ombads att inte sticka ut. Jag har alltså ett evigt behov av att göra precis tvärtom. För som liten lärde jag mig att annorlunda var fult och nu reclaimar jag att vara annorlunda. Vad fan nu annorlunda är. 

 

För ju äldre jag blir inser jag ju att alla är annorlunda på sitt sätt. Och jag har ramlat ner från alla piedestaler och jag saknar det inte. Men jag måste ännu alltid ifrågasätta. Kan inte tvinga mig till att göra saker jag absolut inte vill själv och ingen får bestämma över mig. Ja. Det var det hele. 

 

ps: en grej angående kärlek. När man HITTAR personen som man sedan ska älska under JÄTTELÅNG tid i sitt liv, så upplever man ju ofta att man ALDRIG TIDIGARE träffat en människa som hen. Att hen är HELT JÄVLA UNIK och du har ALDRIG FÖRUT träffat en människa lika fantastisk och perfekt..det är ju kärlekens stora problem skulle jag tro.. ds

Undrar om det är gravidkoma jag lider av. Jag skriver inlägg på inlägg här men alla blir långa, osammanhängande och babbliga. Igår försökte jag formulera mig kring det här angående fyllesex. Jag och min man satt i säkert en timme och diskuterade saken och jag kunde ändå inte komma fram till nått. JAG liksom! Hade ingen åsikt. Eller. Min hjärna var så jävla trög att det helt enkelt aldrig blev något av mina tankar...

Jag längtar tills Nina börjar blogga igen. Då brukar jag komma igång. 

 

Idag har jag iaf en krönika inne angående den här artikeln om killen som tvättade sin första maskin tvätt vid 40 års ålder, vilket det då gjordes nyhet av här på ön....SUCK. Det kan vara den mest vulgära krönika jag skrivit hittills, men frågan är ändå om inte intervjun som den baseras på är snäppet mer vulgär..

Puss på er 

 

 

 

Den här veckan känner jag att passerar lite väl mycket av mina egna gränser alltså..

 

Till att börja med fick mitt barn den här tröjan när vi var och storhandlade nya kläder. 

 

För den ville hon ha. Och den såldes i tvåpack tillsammans med en annan tröja med en större bild på Rapunzel som hon älskar. Så jag sa ja.

 

Och ikväll blir det följande film..:

 

 

Det här är min lillebrors stegräknare från i onsdags. Jag älskar den här bilden. Älskar "promenadkompis" i kombination med den stora 6:an och "mål 10 000 steg". Det faktum att han gjort en distans på 3 meter och gjort av med 0 kalorier. Ja fy fan vad jag skrattade.

Han har semester nu. Kände att onsdagen var lite väl. "De där 3 metrarna tog hårt" pustade han. Jag älskar honom innerligt. Vi är verkligen släkt. 

 

Nu är sommaren slut. Ungarnas pool är full med löv. De badar visserligen ännu flera gånger varje dag i den och räddar små förtappade humlor som trillat i, men ändå. Sommaren är slut. Så är det bara. 

Eftersom vår sommar började redan den 1 maj och eftersom min dräktiga kropp inte har trivts skitbra i värmen i år (Visby vann för övrigt solligan som vanligt) så känns det helt okej. 

 

Några fina minnen från sommaren. 

 

Nationaldagen. När det var så varmt och så fint och istället för att fira Sveriges Dag firade vi träbåtens dag på en av öns vackraste platser- Kovik. Och allting var så jäkla idylliskt som det kan va. 

 

 

Mitt barn har nu fått sitt livs första manliga "fröknar" (de är helt okej med att bli kallade fröknar, vilket barnen kallar dem av ren vana). 

 

Jag är otroligt glad åt detta. Jag vet inte om min glädje över det kanske är lite sexistisk. Att jag liksom degraderar de kompetenta pedagogerna som de ju är, till att bara bli ett kön när jag framhåller just deras kön. Men jag tänker ändå att det är lite som när man ser en kvinnlig polis, eller lastbilschafför eller liknade och liksom gläds lite extra. Eller lite som när jag går till gynekologen och blir extra glad när jag upptäcker att det är en kvinnlig gynekolog som ska undersöka mig (nu går jag ju uteslutande till kvinnliga gynekologer, men ja, ni fattar hur jag menar?). 

 

Med dessa manliga fritidspedagoger har jag också fört min första riktiga genusdiskussion. Det var de som började, första dagen. Jag mös när jag hörde hur de uppmärksammade både barn och övriga vuxna på könsroller och jag jublade inombords när jag förstod att jag stod inför mitt livs första person som ska ta hand om mina barn som faktiskt har tänkt på och läst om genus. 

Jag är övertygad om att det beror på att han är just en man som länge jobbat inom ett kvinnodominerat yrke. 

 

Vi var inte alls lika. Han pratade mycket om pojkar och pojkars "rätt" att få leka krig, tex. Pojkars rätt att få vara pojkiga och även hans egen rätt att få vara en MAN (dvs: bete sig manligt) och inte en person som förväntades vara som en kvinna. Mellan raderna lade jag märke till en ganska stor frustration som jag tror att många kvinnor inom mansdominerade yrken också upplever. 

Men han pratade även om flickors "rätt" att få vara flickiga. Om att inte nedvärdera barnen, men att vara öppen även när de inte beter sig som den förväntade könsrollen säger. 

Han pratade om flickor och pojkars lek. Hur flickorna ofta håller sig i närheten av de vuxna, vilket leder till att de vuxna pratar mycket mer med flickorna vilket utvecklar deras ordförråd och språkförståelse snabbare. Medan pojkarna ofta lämnas åt sitt öde och leker långt bort, tilltalas med komandon istället för meningar osv. 

Överhuvudtaget fick jag känslan av att den här fritidsledaren ömmade särskilt för pojkarna och hade funderat mycket över pojkars situation osv. Det gladde mig. 

Att han var varm och lyhörd med barnen, oavsett kön, gladde mig ännu mer.

 

För MIG är det liksom också en omställning och det går inte att sticka under stol med att det känns väldigt annorlunda. Att komma till skolan och mötas av en man som utförligt berättar om mitt barns senast lagda pärlplatta och funderingar. Det får mig att inse hur ovanligt det överhuvudtaget är med män som liksom pratar om barn som om de verkligen SETT dem... Fattar ni?

Mina förväntningar på männen är ju att de ska skoja, skämta, kanske vara lite flörtiga och lite macho som de flest andra män i min omgivning. Istället möts jag av två lugna, trygga män som berättar utförligt om mitt barns dag. Inget skoj, inget skämt och inget flört och inget macho. 

 

Och det är jag glad åt. 

 

Och nu vet jag att flera av er har hakat upp er på det där om att få "vara man" och om barnens "rätt" att få vara i sin könsroll så därför ska jag föklara för er hur jag tänker där. 

 

Jag tänker att i all tid har den kvinnliga könsrollen nedvärderas. Det gör den ännu. Föräldrar sliter sina hår över "tjejleksakerna" och "tjejkläderna" som  begränsar och är så himla destruktiva. Flickor som är aktiva, högljudda, självsäkra och allmänt "pojkiga" är önskvärda. Det skryts ofta över såna flickor och allt som oftast hyllas de bland män. Tjejer som kan lira fotboll, älskar hårdrock och kan dricka öl som en hel karl, det är grejer det. 

 

Jag själv har levt hela mitt liv liksom i skuggan av det. Att jag inte är en sån tjej, utan att jag istället är en tjej som är väldigt tjejig. Inte på alla sätt, men på många. När jag så fick barn som också "valde den rosa vägen", så att säga, blev det jättekonstigt eftersom jag, innan jag fick barn, var djupt inne i perioden "försöka vara en sån där härligt könsrollsöverskridande tjej" och hade väldigt klart för mig att mina barn minsann aldrig skulle få ha på sig rosa kläder. Det fick jag ju skita i då. Och sedan följde åren då jag dagligen, både för mig själv men mest för övriga samhället, måste kämpa för att uppvärdera det som mina barn älskar och som jag själv älskade som liten. SAMTIDIGT som jag måste hålla alla dörrar öppna för mina barn och inte begränsa dem som jag upplevde att jag faktiskt begränsades pga mitt kön... Skitkrångligt.

Det är ju där jag skiljer mig från de flesta eftersom jag är feminist. Istället för att svälja "den rosa" könsrollen med hull och hår, jobbar jag/vi på att hålla den öppen och helt enkelt bjuda fler möjligheter än vad den snäva könsrollen har att erbjuda. 

 

Det jag tror att den manliga fritidsledaren upplevt är samma sak fast tvärtom. I en kvinnodominerad värld  förväntas alla ha de klassiskt kvinnliga könsrollsdragen. Samhällets sakta men säkert ifrågasättande av den manliga könsrollen blir då för mycket för honom då, när han i sin vardag upplever ständigt ifrågasättande pga sitt kön only. Same same but diffrent. 

 

Jag tror att när jag nu ska få en son, så kommer jag att uppleva lite samma sak som jag upplevde när jag fick mina döttrar. Att jag måste vidga mina vyer och att jag heller inte kan skuldbelägga min son om han nu eventuellt en dag kommer att önska sig en knallpulverpistol i julklapp eller helt bara vilja bära blå kläder. Precis som jag snällt får bita ihop när mina döttrar vill ha prinsessklänningar dygnet runt och önskar sig sminkbord. Sedan är det naturligtvis upp till mig vad de sedan FÅR. Men just deras ÖNSKAN och deras viljor, dessa kan jag ju inte skuldbelägga. Diskutera såklart om jag anser att det är nödvändigt (som det där med smink och med all säkerhet lär det dyka upp grejer som blir nödvändiga att diskutera med sonen sen också) men aldrig lägga skuld.

 

Det är samma sak med personlighetsdragen som kommer med de klassiska könsrollerna. Jag kan pusha hur mycket som helst för att mina döttrar ska bli modiga och framåt och ta plats osv. Men om de inte blir det ändå? För att de är blyga. Är det dåligt att vara blyg? Eller kan det vara okej att vara blyg? Har man inte som blyg ett fasligt sjå med sig själv och sin blyghet och all ångest kring det så det räcker? Blir det inte bara ännu värre om även då föräldrarna lägger press på barnet att INTE vara blyg och tystlåten?

Samma sak tvärtom. Om min son nu skulle bli en sån där unge som gärna pratar rakt ut och ofta tex glömmer det där med att räcka upp handen i skolan? Om han blir en sån där unge som fröken irriterar sig på och som jämt blir skälld på? Om han liksom upplever hur vuxenvärlden bara begränsar hans nyfikenhet på livet och då hellre väljer att hålla vuxenvärlden på avstånd, som jag upplever att många pojkar gör, kanske just av nyss nämnda anledning. int i fan behöver han då också en morsa som skuldbelägger platstagande och förordar lugnhet, pysslighet och ett lite mer tjejigt beteende? Pressen över att han "borde" vara så är troligtvis redan ändå stor från övriga i hans närhet.

 

Ja nu undrar ju ni förstås om jag överhuvudtaget är feminist? Jo det är jag förstås. Men efter sex år som mamma har jag lärt mig två saker:

* det övriga samhället påverkar barnen långt långt mer än vad man som föräldrar fattar innan man skaffar barn. Det blir värre ju äldre barnen blir dessutom. 

* allting hos människan är inte ditlagt efteråt. Man föds med vissa egenskaper och drag. Framför allt lär man sig saker som sedan sitter så hårt att det bara blir ångest hos en själv om man, ovanpå alla andra brister och fel man alltid har som människa, även måste ha ångest över det, istället för att bara acceptera det. 

 

Jag själv blir aldrig någon pojkflicka. Jag hatar att klippa gräset. Jag är så typiskt kvinnlig på så många sätt att det inte är riktigt klokt. Och jag trivs med det. Jag vill vara såhär. Jag vill ha nära till mina känslor och jag vill vara verbal och känslomässig och djup. Jag tänker inte gå runt och ha ångest för att jag inte tagit tillräckligt med plats under mitt liv eller jobbat på att FÖRÄNDRA mig. Jag är bra som jag är, i all min kvinnlighet. På de sätten som jag absolut inte alls är kvinnlig är jag också bra. Jag funkar liksom. Som jag är. 

 

Jag har ägnat så mycket tid i livet åt att försöka förändra mig. Jag upplever att väldigt många, främst kvinnor, gör det. Alltid ska det jobbas på något. Är det inte det fysiska utseendet så är det pesonlighetsdrag eller beteenden. 

Jag tänker att allt det där bara är en genväg för att nå frid. För att komma överrens med sig själv tillslut. Men jag tror inte riktigt på att komma överrens med sig själv genom förändring. Jag tror det handlar väldigt mycket om att lära sig att älska sig själv just så som man är.  Acceptera läget bara. Och försöka gilla det.

Och jag tror att jag är ganska nära det där. 

 

När jag gick på Kvinnofolkhögskolan i Gbg pratade jag och min vän Åsa väldigt mycket om det där. Hon var väldigt blyg, nämligen och kände nog en begäran från omgivningen att jobba på det. Och jag hade en pojkvän som jag kände inte riktigt kunde acceptera mig just så som jag var. 

Då startade vi Beska och Bittra klubben. Kanske världens bästa klubb. 

Det här var vår themesong som vi ofta, lite kvidande, kunde brista ut i under våra många och långa möten, ofta innehållandes öl. 

 

(OBSOBS: lägg märke till min lilla älskling BENNY!!) 

 

 

 

Det här är min och barnens nya favoritlåt. Vi sjunger den hela tiden. De älskar eh eh- o eh-o i början och jag älskar hur han sjunger. Jag älskar i princip bara musik med jävligt bra sång. 

 

Det här bandet är ju ett indieband som råkat/lyckats bli kommersiella. Funderar på hur hela musikvärlden skulle se ut om det inte fanns indiemusik.. 

Förra året kom ju NewYorkindiebandet FUN och blev världsberömda de också och förra året var det deras "Some nights" som grep tag i mig vid den här årstiden. Den passade så himla himla bra in då. Och i år passar den här låten så himla himla bra in. 

 

Ja det hör man ju klart och tydligt att det här är min låt. How am I gonna be an optimist about this? fattar ni  hur många gånger om dagen som jag tänker just den tanken?!

 

Hela refrängen passar in faktiskt. För just nu återupplever jag min barndom genom mina barn ganska rejält. 

Vår stora började i förskoleklass igår. Det hade gått bra men ja...alltså för MIG går det inte bra. Jag oroar mig och oroar mig och oroar mig. 

Jag kan inte minnas att jag tyckte särskilt mycket om min förskoleklass som då hette Lekis. Jag har otroligt få minnen ifrån den, men de jag har är inte särskilt positiva. Jag minns inte vem jag lekte med. Kanske var jag lite ensam? Min bästa kompis hade redan börjat i ettan (precis som min dotters bästa kompis redan har gjort) och barnen från de andra skolorna lekte med varandra hela dagarna. Pojkarna minns jag bara som ett diffust hot i perferin. Några man skulle akta sig för. Förutom en som var ovanligt liten till växten och även väldigt snäll. Honom lekte jag med lite. 

Jag har ett minne från en gunga. Ett minne från när jag lyckades erövra det eftertraktade Playmobilskeppet och fick leka med det själv i flera minuter och så några andra småminnen. 

Jag minns bussen till lekis. Jag minns att jag inte tyckte att någonting var särskilt roligt och ganska många saker ganska jobbiga. 

Men jag hade blivit itutad att skola och lekis skulle vara något roligt som man som barn skulle tycka om. Så jag sa nog aldrig någonting om att det inte var särskilt roligt alls. 

 

Jag har bestämt mig nu för att berätta för mitt barn om det. Att jag inte tyckte att det var särskilt roligt i skolan alls förrens jag blev lite större och modigare. Jag har tänkt väldigt mycket på det under årens lopp. Att liksom inte ge vidare sin ångest till sina barn. Men just i det här fallet tror jag det är viktigare att visa mitt barn att det är okej att inte tycka det är varken lätt eller roligt i skolan. För om jag förklarar för henne att jag vet hur det kan vara, så tänker jag att chansen är större att hon vågar berätta för mig om hon själv skulle uppleva samma sak. Hennes pappa ska stå för de positva bitarna är det tänkt och eftersom hon så ofta får höra att hon är lik honom tror jag att hon identifierar sig mer med honom än med mig. Jag ska alltså finnas som ett komplement med mina uppleveler (som jag såklart ska linda in något..) så att hon inte känner den där pressen på att alltid hålla skenet uppe inför oss i familjen. Komplementet som visar att det ÄR okej att det INTE är kul och framförallt vara någon som fattar hur det kan va. 

 

Jag har bestämt mig nu för att inte skriva mer om mitt stora barn, möjligtvis bara rent ytliga saker som att hon tex är bäst i världen på att läsa och skriva och ett ovanligt intelligent och roligt barn osv.  Därför tänker jag inte skriva på vilka sätt jag eventuella oroar mig eller ens om hur det går för henne. Hon kan läsa flytande nu och har en egen dator. Det börjar bli dags att radera i arkiven helt enkelt. 

 

En annan sak som tynger mig ganska mycket just nu är min hälsa, samt barnens tider på skola och förskola. De går ju på varsitt ställe nu och har helt olika tider. Vilket innebär ett massivt springade för den körkortslösa, dräktiga mamman. Visst är det bra för mig att röra på mig. Men 3 timmar om dagen är lite mer än vad jag fixar faktiskt. Hämtningen igår tog 1.5 timme. Lämningen imorse tog 1.5 timme. Det blir 3 timmar. Jag dör på em när vi kommer hem. Kan bara sitta med fötterna högt till det blir kväll typ. Och det är ju inte så skojigt kan jag tycka. Hur fan ska jag kunna va en optimist vad gäller det, så att säga?

 

Så jag pusslar med tiderna och har ångest för ev långa dagar. Har även ångest för för korta dagar. Det är ju på fritids som barnen lär känna varandra, har jag förstått nu. Om man aldrig får gå på fritids, hur jävla kul är det då? Så grinar jag också. Hela tiden. Minst 5 gånger om dagen sedan i fredags. Den här FÖRÄNDRINGEN är för mycket för mig! Jag är inte en förändringarnas kvinna helt enkelt. Jag vill att saker ska vara som de alltid har vart. Jag vill ha det lugnt och tryggt. Framför allt tryggt. Jag undrar om det är en liten skada efter trauman i barndom och ungdom? Att man inte kan hantera förändringar samt känner ett väldigt stort behov av trygghet och stillsamhet i livet? 

 

Inatt började jag grina när jag kom att tänka på hur fint det är att somna bredvid min man. Och att jag har gjort det nästan varje natt i 6,5 år nu. Det är inte många nätter under de här åren som vi har vart ifrån varandra faktiskt.

Han är så himla fin med mig som det är nu. Han bär verkligen mig. I normala fall är vi bra på att bära varandra. Men som det är nu (dräktigheten) så är det han som bär mig. Fan vad han kommer vara trött när det är över. När vi har vår bebis. Förhoppningsvis ska jag kunna ge honom mer vila sen, när jag är ihopläkt och fått ordning på min kropp och blivit stark och frisk! Tre ungar ska jag allt klara av, bara jag får tillbaka min kropp i något som liknar orginalskick åtminstone lite mer än den här kolosskroppen som jag dras med nu..

 

Inför storans skolstart har han varit helt lugn min man Jag har vart jättenervös. Så efter första dagen igår tvingade jag mig själv att vara helt lugn. Jag slog bort alla oroliga tankar och nöjde mig med hennes faktiskt väldigt övertygande ord om att det hade varit alldeles fantastiskt. DÅ satte min man igång istället. Hela kvällen satt han och nojjade över allting som skulle kunna hända. Över störiga småpojkar som han hade lagt märke till då han var med henne en stund på morgonen i skolan. Mardrömssenarier. Jag kom till och med på honom med att sitta och kolla på den här videon, som jag älskar:

 

(Jag vet. Våld är ju inte av godo. Men jag lovar att han fick slut på mobbningen. Och ärligt. Visst känns det jävligt nöjsamt när han lyfter den lilla skitungen och drämer honom i golvet? Han hade liksom gjort sig förtjänt av det.)

 

Först då kunde min man oroa sig. När jag var helt lugn. Vi jobbar så med rätt mycket. Är alltid varandras motsatser känslomässigt. Min man säger att det beror på att han lever med en känslomässigt extrem kvinna och så kan det nog vara. Men det innebär ju också att jag varannan gång är totalt trygg och stark och lugn och då kan han nojja loss i lugn och ro, tryggt medveten om att det är JAG som är kapten på den här skeppet. 

 

Hur som helst. Den här låten lyssnar jag också sönder och samman just nu. Jag älskar Usher. Han sjunger så in i helvetes satans bra. Så grinar jag och tänker på min man. Om vi skulle gifta oss igen skulle vi lätt ha den här låten. 

 

 

 

Jag tänker att om några veckor är det bättre igen. När vi kommit in i det här allihopa. Fått rutin. När stora kommit in i klassen osv. Lilla är härligt trygg på sin förskola. Jag också. Det är som att segla in i en lugn och trygg hamn när jag kommer dit efter att ha vart och hämtat stora på skolan som är så ny och rakt otrygg. Jag älskar pedagogerna. Jag älskar alla lillans trygga och bekanta vänner. Älskar stämningen. Älskar alla sakerna. Älskar att allting är precis så som det varit. Ja. Sån är jag. 

Har drabbats av någon form av skrivkramp på bloggen.. Tycker att allt jag skriver blir kasst. Jag VILL skriva om så många grejer men sen när det blir kväll och jag ska till och skriva så väljer jag ändå hellre Breaking Bad i soffan. Jag är dräktig liksom. Jag tyer inte. 

 

Har även en smärre ångest inför höstens mediebrus. Att man liksom ska "in i det" igen. Det har vart så skönt i sommar också och bara skita i allt. 

 

Läste att Cissi Wallin har slutat twittra. Fy fan vilken töntig anledning hon har och gud vad hon låter som valfri vit, kränkt man i sina förklaringar till twitterpausen. Men jag förstår henne också. För jag fattar inte hur hon har orkat. Det ÄR ju en enorm kraft man lägger ner på sociala medier och bloggar varje dag. Och jag har börjat undra varför. Börjat känna en längtan till " det enkla livet" där sådant helt enkelt inte förekommer. Folk som inte är med i Facebook liksom. Gud vad jag tror att de har det härligt! 

 

Vår lilltjej åkte till mormor idag, själv för typ första gången. Hon behövde det. Behöver bli sedd och få ensamtid med människor som ännu ser henne som "den lilla gulliga". Stortjejen är hemma och krävde att få hit kompis. Kompisar är numera de bästa "barnvakterna". De bara leker och leker och leker och man ser knappt av dem. Imorrn ska kompisen sova över för första gången. Jag och David ska flyga drake med den lilla. 

 

Jag återkommer när det brinner till i skallen på mig nästa gång. Kanske blir det redan imorgon.

puss

Jag ler inte så ofta längre. Kom jag på idag. Skrattar ännu mer sällan. 

Det låter ju för jävla sorgligt, men så är det. Jag kom på det idag när jag gick på Medeltidsmarknaden nere i stan och kände att jag hatade Medeltiden, Medeltidsveckan och turister. Jag ville inte prata med någon, inte titta på några saker och absolut inte köpa något. Jag ville bara sätta mig ner. För jag väger snart 93 kilo. 

 

Vad jag än gör så påminns jag om mitt lidande, även numera när jag ligger ner. Jag låter som en gammal gammal tant när jag byter sida i sängen. Att ligga på rygg börjar bli outhärdligt. Ni kan ju bara föreställa er hur det låter/ser ut om man försöker sig på någon form av sexuell aktivitet med mig.  - Aj...ohj...hrrmfph...vänt lit, ja ska ba..prrrr..vänd mi om...ojajdu ligg int på magen naj...hhhuuuuuh.

 

Jag kan inte stå stilla för länge. Då blir jag snurrig och trött. Köer är otänkbara. Och jag bor alltså i Sveriges mesta turiststad. Köer är vår vardag från juni- september. Vad jag än gör känner jag hur kläderna stramar och skapar röda märken i min hud. Jag svettas konstant i värmesatan och misstänker starkt att svettningarna knappast kommer att gå över när/om det någonsin blir lite kyligare. Alla mina underkläder har blivit för små och VET NI hur svårt det är att få tag på grandmapanties i gigantisk storlek som man kan dra upp över magen? Och VET NI att det faktiskt är lite pinsamt att betala för dessa OM man nu någongång skulle hitta ett par eller två?

Bh:arna hänger på en skör tråd, bokstavligen. Jag spräcker dem vilken dag som helst. Alla två som fortfarande går runt min kroppshydda. 

 

Jag är i v 22 och jag känner mig redan som en valfisk. Min självbild just nu är så grotesk att jag faktiskt blir förvånad när jag ser mig i spegeln och upptäcker att jag inte är så grotesk som jag känner mig. Tyvärr speglar jag mig ytterst sällan så under dygnets flesta timmar går jag runt och hatar mitt eget utseende och min kropp. 

 

Min barnmorska säger att jag inte bör tänka på min kropp och mig själv som två olika. Att vi faktiskt är samma och att kroppen är MIN. Men det är JÄVLIGT SVÅRT att tänka så när ens kropp hela tiden strular. 

Förra veckan hade jag bokstavligen ont i fittan. Det sved, brände och gjorde ONT bara jag torkade mig. Jag kunde knappt bada under alla dagarna på Fårö (på en av världens vackraste stränder) och jag hade svårt att kissa. Nu har det gått över. Men jag vet ju att nästa grej kommer alldeles straxt. 

Sedan bölden bröt ut i maj, juni har jag haft någon ny krämpa varje vecka. Jag har vart sjuk, opererat nageltrång, gått med bandage i två veckor, haft svampinfektion och hjärtklappning. Allting har gått över. Men hela tiden kommer det nya saker och över allt detdär ligger diabetesen med ångest och insulinsprutor som ett jämt täcke. 

 

Jag är en så dålig mamma att jag hatar mig själv varje dag. Jag orkar inte aktivt vara med ungarna och har nu till och med slutat försöka, för jag vet ju att det kommer att sluta med att de börjar tjata om något jag inte orkar och då måste jag säga nej och känna mig som världens sämsta mamma ännu mer. Så jag avskärmar mig till viss del från hela familjen. 

 

Jag är anfådd och flåsig, har restless legs, klåda över hela kroppen som plågar mig natt och dag, svårt att röra mig pga tjockheten och fan och hans moster. 

 

Kort sagt: jag finner väldigt få anledningar att le och skratta. Min kropp, som helt lever sitt eget liv när jag är gravid, plågar mig natt och dag. Jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR att vara gravid!!!!!!! Jag hatar att vara ÄGD av ett annat liv som bor i min kropp och jag KAN INTE vara positiv under de här omständigheterna. 

 

Vilket leder till att jag blir en väldigt sur och otrevlig människa att ha att göra med. Jag hatar liksom alla. Affärsbiträdet, turisterna allihopa över en kam, släkt, vänner, tyvärr alltså men jag kan inte säga att jag ÄLSKAR någon just nu, förutom barnen. Maken också, men ganska så uteslutande på grund utav att han tar hand om mig på ett jävligt fint sätt. OCH DET KAN HAN FAN GÖRA!

Såhär sa jag, på fullt allvar, till honom häromdagen:

 - Jag tror att det blir bäst nu om vi gör så att jag bestämmer och du gör som jag säger. 

 - Okej, sa han då. 

 

Han ser ju mig. Han ser mig på nätterna, han ser mig på dagarna, han ser mig tyst gråtandes bakom solglasögonen ibland och han ser mig tungt lutandes mot diskbänken om kvällarna när barnen har somnat. Han ser mitt jävla lidande. Och han älskar mig. Och det är så jävla fint allt som han gör för mig just nu. Men även ganska så självklart. I nöd och lust var det faktiskt. Nu är det nöd. 

 

Bara för att jag gärna högljutt beklagar mig verkar folk tro att det inte är så farligt. Bara för att jag inte håller tyst om mina plågor så fattar inte folk att jag så jävla ofta biter ihop. Gråter tyst, som sagt. Ibland högt också. Men lika ofta tyst.

 

Och jag tycker det är så hemskt. Hemskt hemskt hemskt att vänta barn. Jag tänker mig att om jag blir förvisad till ett eventuellt helvete när jag dör så kommer jag att få vara kroniskt gravid i det helvetet. 

 

Visst finns det lite mysiga stunder. Typ när barnen sover och samvetet får lite ro. Och Benny sparkar på ett mysigt sätt. När vi pratar om det och planerar och när barnen målar bilder av sin lillebror eller när lillasyster vill kolla i "ettbarnblirtill"-boken och prata om hur bebisen har det där inne. Eller när jag tänker på min Vision. Då känns det ju fint. Men tyvärr går det en sådan stund på ungefär 200 jävliga. 

 

Det passar helt enkelt inte mig att vara gravid. Det passar inte mig och det passar inte min kropp. Men kanske framför allt inte mig. Jag och min kropp är definitivt inte synkade just nu. Jag hatar hen. 

 

Ja. Det var den "mysiga" lilla rapporten från mitt personliga lilla helvite, instängd i en gravid kvinnas kropp. 

Hoppas ni har det roliga och att ni lyckats hålla spermierna ifrån er. TULO MELLAN KNÄNA TJEJER!!!