brunheten

På senaste har det ju pågått en debatt om det här med Männen. Arsinoe går i täten och LD är med på tåget. Arsinoe vågade skriva det där som man egentligen inte FÅR skriva, nämligen att alla män förtrycker alla kvinnor. 

Och folk ba "aaaaah, vad är det hon skriver!! inte JAG, inte min KILLE, inte min PAPPA" osv osv i en oändlighet. 

 

Vidare följde en debatt om det här med daltandet av männen. Jag håller med om allt.

 

(förresten. Kringlan Svensson (Sommarlov) pratar så himla intelligent om det här med feminism i Crazy Towns senaste podcastavsnitt. Ja, han är man. Och han pratar just om det där att män borde ha respekten att fatta att de faktiskt inte vet vad de snackar om alltid)

 

Jag kan också bli så jävla trött på det där daltandet som man som feminist ständigt får hålla på med. Precis som Kringlan säger så är det egentligen JÄVLIGT konstigt att ALLA människor har så otroligt mycket att säga om feminism och jämställdhet och genus, utan att de faktiskt vet ett skit om det. Vi som faktiskt VET saker och ting tvingas därför ständigt sitta i diskussioner med "vetare" som vet ingenting och det där glappet blir så jävla enormt oftast att jag oftast bara skiter i det. 

När en bekant säger "men som tjej så ÄR det ju faktiskt en risk med att supa sig full. Det innebär ju faktiskt att man utsätter sig för större fara då man inte är helt redig och klar" så säger jag "mmm, visst" utan att vidare gå in på den fara som männen utsätter sig för när de super (fängelse, tex) och hur jävla befängt det är att tänka i de där banorna som ju faktiskt innebär att man menar att våldtäktsoffret har en SKULD i det som händer när hen våldtas. 

Som någon skrev, om en man mördas är det knappast någon som ifrågasätter vad han haft på sig eller hur mycket han druckit eller vilka risksituationer han utsatt sig själv för. Och mördaren får många många år i fängelse. Punkt. Liksom. 

 

Men det säger inte jag. Jag bara lyssnar förstående och tänker att det inte är någon idé. 

 

För det är det ju inte. Det är ingen ide att ta en diskussion förrens den man diskuterar med har ansträngt sig. Precis som Kringlan säger så är feminismen så enorm och så problematisk på många sätt. De mest välmenenade kommentarerna kan lätt styckas ner till småbitar av valfri feminist. För feministen vet saker som inte de andra vet. Feministen har läst spaltmeter på spaltmeter, böcker tunga som tegelstenar, kanske lite högskolepoäng och precis som vilken jävla expert som helst, samlat på sig jävligt mycket information. Som inte de andra har. Och därför är det ingen ide. Känner jag ofta. Det är lite som om jag på allvar skulle sätta mig och diskutera kärnfysik med en kärnfysiker. 

 

I helgen skrev jag faktiskt en krönika baserad på Alex&Sigges näst senaste podcastavsnitt "feministen Barbie". I avsnittet hånar Sigge en barbiefilm som han tvingats se då han nu har fått en dotter. Detta var det FÖRSTA genuspratet de haft i poddens ettåriga historia och SJÄLVKLART handlar det, som vanligt, om hur FARLIGT allting som riktar sig till flickor och kvinnor är. Det lustiga är att Sigge ju har två söner som är äldre än dottern. Sigge bör rimligtvis ha utsatts för jävligt mycket "pojkkultur" under årens lopp. Men det reagerar han inte på. För pojkarna och männen och allt de gör är norm. 

Sigge Eklund alltså, han som för några månder sedan skrev till mig på Twitter följande mening: "är det någonting jag kan så är det genus". 

Mmmm, verkligen.

 

Samtidigt. Han menade ju väl. Men det blev så jävla fel. De 20åriga killarna som lyssnar på Alex och Sigges podcast behöver inte få ytterligare bevis på hur värdelöst och fjantigt (och rent av farligt) allting som tjejer sysslar med är. Istället skulle de behöva lyssna på lite skojiga analyser av mansrollen. Tvingas se till sig själva istället för att överlägset glutta ner på kvinnorna där nere, från sina skyhöga piedestaler. 

 

Tyvärr glömdes min krönika som vanligt bort för webben. I tidningen jag skriver för är jag den enda kvinnliga krönikören. Den andra tidningen har en kvinnlig krönikör som skriver någon gång per halvår. Jag tror aldrig det har hänt att någon av de manliga krönikörerna glömts bort när det gäller publicering på webben. Mina glöms bort allt som oftats. Vilket är väldigt tråkigt tycker jag, eftersom Internet betyder jävligt mycket för spridningen av ens texter, vilken jag tycker är viktig eftersom jag, till skillnad från de manliga krönikörerna, med mina krönikor försöker mig på någon sorts förändring. Gubbarna skriver om musik, vardag och sport. Det gör inte jag. Och LUSTIGT NOG är det ALLTID mina krönikor som glöms bort och förvägras omvärlden genom att de blir ospridbara. 

Min tidning har nog tusen argument för att förklara detta. Det har jag också. Men dessa kan jag inte ta upp. För eftersom ingen kan någonting om allt det som jag kan en jäkla massa om så är det ingen idé. 

 

Jag kan på rak arm inte heller säga på vilket sätt min man förtrycker mig. Precis som alla kvinnor som efter Arsinoes inlägg skrev "inte MIN kille i alla fall". Jag kan inte heller säga. Vår relation är så stor och komplex och så MYCKET liksom att jag inte på rak arm kan komma på något. Ändå är jag glasklar över att han gör det. Och jag tror att han också är det. 

 

Däremot kan jag på rak arm räkna upp EXAKT hur de allra flesta män i min omgivning medverkar till att hålla patriarkatet flytande högt i det blå. Var enda en. Det kan vara det första jag scannar av vad gäller män. Hur de ÄR genom ett feministisk synsätt. Det är absolut lättast vad gäller de äldre männen men också ganska tydligt när det kommer till de yngre. 

 

Såhär tycker jag:

* Äldre män, över 50, tror att de vet allt. De är drygt överseende och inte särskilt intresserade av vad andra tycker och tänker för de VET redan hur allting ligger till. Och då menar jag alltså ALLT. 

* Män mellan 30- 50 är ofta macho. Buffliga. De gör så gott de kan jämställdhetsmässigt i sina äktenskap och hushåll och med barnen, men de har den där jävla attityden som jag hatar. Bufflet. Den töntiga manligheten som till varje pris måste VISAS. Machoskämt. Rena fjanterier. Men jag antar att det finns en logisk förklaring. De är den första generationen med den ökande Pressen. Pressen att göra sin del i hushållet. Pressen att finnas där för sina barn i samma utsträckning som mammorna. Och de gör det, för de flesta vet numera att det inte finns någonting coolt med att vara en mansgris. De VILL inte vara mansgrisar som sina fäder (de över 50). Antar att de kanske känner sig lite halvkastrerade. Oroliga. (Alex och Sigge har pratat intressant om detta i samband med Ingmar Bergman. Hur de ibland kan ÖNSKA att det var OKEJ att vara Ingmar Bergman idag, men att det på inget sätt faktiskt är det längre)

* Män under 30 har jag inte så mycket koll på faktiskt eftersom jag umgås mest med folk över 30. Men det jag uppfattar är en mjukhet. Ett större mod att visa känslor osv. Jag tror helt enkelt på framtidens män. Och gläds åt att äldre generationer faktiskt ska dö ut. Även att min egen generation en dag ska dö och försvinna från jorden yta kan jag ofta tycka är oerhört positivt. Det lämnar ju utrymme för en ljusare framtid så att säga. 

 

Just det här med att diskutera feminism med folk upplever jag är lika svårt med en "obildad" kvinna som med en "obildad" man. Kanske ibland svårare med kvinnor eftersom de tycker att jag lägger orden i munnen på dem. När de inte alls känner sig förtryckta och så kommer jag och talar om för dem att de är det!

 

Men jag ser ändå en bra poäng med att, som LD skriver, mellanmjölka feminismen och det är att det öppnar upp för nya att komma in. Man börjar försiktigt liksom. Ifrågasätter milt. Och sedan, när personen fått på sig de där genusglasögonen och är all in, då kan man dra på med det tunga. Då kan man börja prata strukturer och generallisera så in i helvite utan att någon ska komma med sitt jävla "men JAG och MIN pojkvän..". När man fått med personen på tåget. 

 

 

 

 

Jag mår inte så bra. 

Har de senaste dagarna varit helt sänkt, vilket toppades med en superspya inatt och en huvudvärksattack idag. 

 

Nu är det kväll och jag börjar känna mig sämre igen. 

Har fått tid till MVC på torsdag då blodtrycket och lite annat ska kollas. Men jag börjar misstänka någon form av sommarsjuka ändå..

Det började i fredags med en kraftig svett och yrselattack i affären. Kändes som att jag skulle både skita och spy på samma gång, men gick över efter lite vatten och frisk luft genom bilens rutor. 

 

På söndagen var jag så totalt orkeslös att jag inte kunde göra någonting alls. Bara sitta i skuggan och andas i princip. Domnade av från och till under kvällen. 

Under hela måndagen sov jag. Från och till under hela dagen. Och på natten kräktes jag. 

Har haft huvudvärk sedan i lördags vilket kulminerade idag med en migränliknande attack som jag brukar få ibland. Brukar gå över med en Rinexin och sova en stund i totalt mörker, vilket det också gjorde idag. 

Men jag går verkligen på lågvarv. Under vissa av dygnets timmar är det ansträngade att skriva sms.

 

Min man får göra allting och han gör det utan att klaga. Samtidigt gogglar han oroligt efter lösningar på mina plågor och har idag köpt Blutsaft och olika juicer med vitaminer. 

Barnen ser inte så mycket av sin mamma förutom på kvällarna när jag oftast piggnat på mig och kan ta hand om läggningarna. Då är det supergos och kvalitetstid. 

 

Vi får se om det är övergående eller något bestående. Är det bestående kommer jag nog att bli tokig. Galen. 

 

Lilla BoEve/Benny/valfritt snoppnamn sparkar i alla fall i min mage. Igår roade han sig med att spraka min minsta unge i ryggen då hon satt lutad mot min mage. Han har hälsat lite på pappa David också som nu har kunnat känna några rejäla sparkar utanpå magen. 

Ju mer magen växer och vi märker av honom där inne, desto mer verklig blir han för oss alla. 

Stortjejen målade en bild av lillebror en dag:

Allting gick bra. 

Läkaren gjorde verkligen ett riktigt jäkla grundligt ultraljud. I säkert över en halvtimme höll han på. Kollade vartenda jäkla blodkärl kring hjärta och hjärna kändes det som. Fötterna, njurarna, bäckenet. Allt. 

När han var vid bäckenet sa vi att han gärna fick kolla efter vilket kön det var. Efter en stunds letande sa han

 - Det ser ut som en liten grabb där inne. 

Lite senare:

 - Det är något envist som sticker upp där mellan benen. 

När vi gick frågade min man om säkerheten i könsbestämmelsen och han sa att han inte brukade säga nått om han inte var 100% säker. 

 

Så. Vårt barn är 100 % frisk och 100% pojke. 

Jag ska bära en man vid min barm. Uppfostra en man till framtiden. 

Jag ska få ett barn som ska få hår på bröstet samt eventuellt penetrera håligheter i andra människor. Målbrott och testosteron. 

 

Han ska ha långt hår och rosa kläder. I övrigt får han vara precis som han vill. Jag har inga förväntningar...

 

Allting gick bra. 

Läkaren gjorde verkligen ett riktigt jäkla grundligt ultraljud. I säkert över en halvtimme höll han på. Kollade vartenda jäkla blodkärl kring hjärta och hjärna kändes det som. Fötterna, njurarna, bäckenet. Allt. 

När han var vid bäckenet sa vi att han gärna fick kolla efter vilket kön det var. Efter en stunds letande sa han

 - Det ser ut som en liten grabb där inne. 

Lite senare:

 - Det är något envist som sticker upp där mellan benen. 

När vi gick frågade min man om säkerheten i könsbestämmelsen och han sa att han inte brukade säga nått om han inte var 100% säker. 

 

Så. Vårt barn är 100 % frisk och 100% pojke. 

Jag ska bära en man vid min barm. Uppfostra en man till framtiden. 

Jag ska få ett barn som ska få hår på bröstet samt eventuellt penetrera håligheter i andra människor. Målbrott och testosteron. 

 

Han ska ha långt hår och rosa kläder. I övrigt får han vara precis som han vill. Jag har inga förväntningar...

 

OBS: SKRIVET IGÅR, ONSDAG:

 

Imorrn åker vi. 

Jag har tyckt det har varit lite svårt att vara snäll på senaste. Såhär vid  28 års ålder har jag äntligen börjat förstå mig på hur min hjärna fungerar så nu vet jag att när jag mår lite dåligt, är orolig eller liknande, så blir det svårt för mig att vara snäll. Jag blir sur och lite missunnsam. Tycker att de allra flesta andra människor på jorden är idioter. 

Och så har jag känt ganska mycket på senaste. 

Idag kom jag på att det måste bero på den här inre pressen jag känner och har känt de senaste veckorna sedan vi fick höra att vi skulle upp till Karolinska. 

 

Ja för det blir ju en press eftersom det är MITT FEL om det är nått fel på BoEve där inne. Det är MIN diabetes. JAG som var dum att bli gravid innan jag hade ordning på värdena. JAG som inte lyckats få ner värdena tillräckligt snabbt och JAG som suger på att ta hand om min kropp. Alltså: MITT FEL om det är något fel på vår bebis. 

Jag kommer ju att hata mig själv om det skulle va nått. 

 

Jag misstänker att den är stor. Dels för att magen är så stor redan och dels för att jag nu har känt någon liten liten kick, men det mesta jag känner är låååångsamma rörelser, som om det är en valfisk som sakta snurrar runt i min mage. Det kan ju bero på att den är för stor för sitt utrymme. Eller på att den inte orkar uppbåda snabbare rörelser pga typ hjärtfel. Ja ni hör ju. De positiva tankarna byts sakta ut mot PANIIIIIIK. 

Men, som min ljuvliga barnmorska säger, nu pressar jag in allt det där i en liten box som jag inte tar fram förrens imorgon em runt 15 när vi vet hur det står till. Boxen är ganska sprängfull får jag säga. Och jag måste verkligen ANSTRÄNGA MIG för att hålla skiten inne. Och därför tycker jag att det är svårt att vara snäll. Förutom mot mina barn. Jag älskar mina barn. 

 

Igår kom de hem efter 3 dagar i Sthlm med sin pappa. Och både igår och idag har vi bara existerat här hemma. Som en stor mjuk atom har vi suttit ihop och liksom bara levt här. Plockat körsbär, bigaråer, vinbär, jordgubbar, smultron och potatis från vår egen trädgård. Lagat mat ihop. Hjälpts åt att ta bort spindelnät från fasaden. Sett Trassel. Badat i pool. Hela tiden tillsammans. Ständigt samtalande. Jag älskar dem så det gör ont. 

 

Det är så lustigt tycker jag. För varje gång jag skriver ett inlägg om flickor som är kritiskt. Tex om flickkläder, eller hur omgivning och samhälle bemöter flickor, så är det idel hurrarop i mitt kommentarsfält. Alla är liksom överrens om hur det LIGGER TILL med flickor. Vilka fel som görs. Vad man kan göra för att göra saker och ting bättre. 

Men varje gång jag skriver om pojkar får jag alltid samma respons: men MIN pojke är inte alls så. 

Då heter det att jag generaliserat för mycket. Att inte ALLA är likadana. Osv.

Som om jag inte fattar det liksom. Men, precis som när jag skriver om flickor, så generaliserar jag. 

Jag får också slängt till mig att jag faktiskt inte har söner, så jag vet inte hur det är. 

MEN HALLÅ! Vi som tror på genus och könsroller tror väl ändå inte att det är särskilt stor skillnad på barnen? Barn är ju barn före kön. Och grejen är att jag VET en massa saker om KÖNSROLLER och könsroller drabbar alla barn. Allra hårdast pojkar skulle jag vilja påstå. 

Och det där att många pojkar är så jävla fucked up och inte klarar sig på långa vägar lika bra i livet som flickor/kvinnor (hälsomässigt, skolmässigt, sexmässigt, relationsmässigt osv osv osv) måste ju bero på något. Visst kan vi skylla på samhälle och ideal och normer och dagis och fan och hans moster. Men vi är ju dumma om vi helt lyfter allt ansvar från föräldrarna. Även vi som faktiskt ÄR intresserade av och medvetna och könsroller GÖR FEL, så är det bara. 

 

Och jag har svårt att förstå oviljan att ta ansvar för det. Vilja att erkänna brister. Jag själv grälar ju med mig själv VARJE DAG över fel jag gjort och gör som fuckar up mina barn fullständigt könsrollsmässigt. 

 

Fel jag gör och gjort, könsrollsmässigt, vad gäller mina barn:

* Mitt ena barn är, enligt mitt tycke, lite väl intresserad av sitt eget utseende. Nu märker jag visserligen att detta avtagit när hon har sommarlov och förstår att mycket av det kommer från kompisar och dagis, men ändå. Hennes utseende har helt klart bekräftats för mycket och på fel sätt

* MItt andra barn har pojkar som norm. Hon "gillar inte tjejgrejer". Nu när hon slipper dagis och kompisarna därifrån märker jag dock att detta också avtagit, idag ville hon tex ha ett par rosa stövlar, men ändå. Någonstans har hon helt klart snappat upp att "tjejighet" är lite mindre värt. Vilket kan bli problematiskt. Eftersom hon är en tjej.

* Jag har väldigt duktiga och "väluppfostrade" barn. Äldre människor älskar dem eftersom de aldrig är "för mycket". Det är inte ett gott tecken tyvärr. Jag tror att jag har dragit för tighta gränser och uppmuntrat "lydighet" på ett sätt som varit rakt dåligt. Eventuellt lever de båda i tron att de är MINDRE älskade när de gör "dåliga" saker, vilket de därför väldigt sällan gör

* Båda två är bekräftelsetokiga. Det är många barn och många vuxna också. Jag hade önskat att det inte var så. 

 

För att dra lite. 

Så. Vilka fel gör ni och har ni gjort med era barn, könsrollsmässigt?

 

 

 

 

 

Det finns inte mycket i den manliga könsrollen som jag gillar. Det finns inte mycket i det sätt som de allra flesta pojkföräldrar uppfostrar sina barn som jag gillar. Det är STORA skillnader på hur föräldrar uppfostrar sina söner och döttrar. Och oftast ser jag bara negativa grejer, vad gäller just pojkarna. 

 

Det finns dock en sak, som jag lagt märke till och som jag finner positiv i pojkföräldrars sätt att upfosta sina söner. Och det är det där med integriteten. 

 

När det gäller små flickor är vi ofta väldigt tidiga med att lära barnet rätt och fel. Flickan får tidigt lära sig att uppföra sig. Hon får lära sig vilka beteenden som är okej, vilka fysiska rörelser som är okej. Hon får lära sig om artighet och om hur man är duktig. Det här gör ju vi vuxna därför att vi tror att en flicka inte kan överleva utan bekräftelse från sin omgivning. Och det tror vi på grund av våra egna erfarenheter. Våra erfarenheter talar väldigt tydligt om för oss att kvinnor behöver och kräver mer bekräftelse, både för sitt utseende och för sina prestationer än män. Vi "vet" detta och vi reproducerar detta på våra barn, dvs, lär flickorna att bekräftelse är en viktig grej, medan pojkarna lämnas mer där hän. De behöver inte lära sig om rätt och fel och moral och uppförande och artighet och duktighet helt enkelt därför att de på ett helt annat plan får gå sin egen väg i livet och behöver inte bry sig lika mycket om vad omgivningen tycker. Män är öar. Ensamma och starka. 

 

För att forma dessa olikheter hos barn används många olika metoder. En stor skillnad mellan flickor och pojkar anser jag är bannor vid misstag. Flickor bannas på ett djupare, mer verbalt sätt, ofta med lite skuldbeläggning iblandat. "Du förstår väl att lille Pelle bli ledsen när du kniper honom i ryggen. Se hur lille Pelle gråter nu! Säg förlåt!". Medan pojkar kommer undan med kortare fraser och en uppgivenhet a la "det spelar ingen roll vad jag säger, han gör ändå som han vill" när tex en ursäkt uteblir. 

 

Där mina döttrar har lärt sig att man artigt hälsar på kompisarna när man kommer till dagis, har pojkarna inte fått lära sig samma sak. De svarar inte på mina döttrars glada hälsningsrop, för de behöver inte göra det. De har inte lärt sig att de behöver den bekräftelsen som en glad morgonhälsning innebär och därför förstår de inte heller vitsen med att besvara den. 

 

När en vuxen tilltalar en pojke, behöver han inte svara. Den vuxna förväntar sig också sällan att han ska göra det. Det finns helt enkelt ett väldigt stort ÖVERSEENDE med pojkar och deras beteenden. De lämnas mycket mer där hän än flickor, vilket jag absolut tror har både för och nackdelar. 

Men om jag nu ska fokusera på fördelen, så tror jag att detta ofta leder till ungefär motsaten mot det jag skrev om i förra inlägget. Där flickorna får lära sig att deras kroppar och hela deras personer, finns till för att behaga sin omvärld, får pojkarna lära sig om integritet. 

 

Pojkarna tillåts i mycket högre grad, att styra över sig själva. Pojkar MÅSTE mycket mindre än flickor. Vilket gör dem till så otroligt mycket friare människor. 

 

Eftersom jag hittills endast har döttrar själv så kan jag facineras så mycket av små pojkars beteenden ibland. Pojkar som inte hälsar när man ses. Pojkar som högljutt kan beklaga sig över att det luktar konstigt i ens hus. Pojkar som skiter fullständigt i mammas ord och rymmer långt utanför gränsen för hur långt han egentligen får gå i radhusområdet. Pojkar som vägrar låna ut sina cyklar. Pojkar som, trots vuxnas (vedervärdiga) uppmaningar om kramar, vägrar att kramas när de inte själva känner för det. 

 

Dessa är beteenden som vuxna väldigt ofta problematiserar. Väldigt ofta hör man pojkföräldrar säga just "det spelar ingen roll vad jag säger, han gör ändå som han vill", vilket jag finner väldigt lustigt. För vad kom först, var det hönan eller ägget? Jag tror ju att det i själva verket ofta handlar om att den vuxne, redan på bb, av erfarenhet visste att "pojkar gör som de vill, oavsett vad man säger" och att detta sedan formar pojken precis i den riktningen. Har man "vetskapen" om att ett barn ÄR på ett visst sätt, så BLIR barnet så (alltså, ungefär grundstenen i vad genus handlar om). 

Och det blir lustigt när inte pojkföräldrar tänker på den saken själva tycker jag.

Rent olusigt blir det däremot när samma föräldrar sedan problematiserar pojkarnas beteenden, som de själva varit med att skapa. 

Föräldrar till pojkar är nämligen själva väldigt fria från ansvar, just eftersom de ju vet att det bara ÄR som det ÄR med pojkar. Tänker man att pojkar ÄR på ett visst sätt, så kan man ju inte heller göra något åt är de sedan BLIR precis så som man visste att de skulle bli.

En förälder till en pojke som slåss blir alltså ansvarsfri, för det vet ju alla att pojkar slåss. 

 

Ändå är det ju så att de allra flesta människor inte gillar beteendet att slåss. Vuxna människor har även väldigt ofta svårt för oartiga barn. Barn som inte hälsar, som inte ler, som inte kramas, som rymmer och som högljutt beklagar sig över konstiga lukter i hus de är på besök i. Vilket ju faktiskt helt och hållet ligger hos de vuxna. 

 

Jag vore en LYCKLIG MAMMA om jag hade barn som struntade i att kramas när de blev uppmanade till det av dumma vuxna (som inte fattar att barn bestämmer över sina egna kroppar och därmed över NÄR de VILL kramas). Jag vore en lycklig mamma om jag hade barn som sket i den där bekräftande hälsningen och som även sket i att bekräfta tillbaka. Jag vore en LYCKLIG mamma om jag hade barn som kunde sätta ord på den osäkerhet och olustighet som kan infinnas när man presenterades för nya miljöer, som tex kan visa sig genom att man tycker att det luktar konstigt.

Det är att ha Integritet och det är att skita ganska mycket i vad andra eventuellt ska tycka om en.

 

Mina barn är redan långt nere i skiten. Det hade både jag och min man och omgivningen kring våra barn sett till. 

Jag ser nämligen mitt eget ansvar där, för som flickförälder vilar det så enormt mycket tyngre på mina axlar, ansvaret. Det är ju det som skiljer de två sättet att uppfostra barn på: vi med flickor måste aktivit ta ansvar för att våra barn BLIR på ett särskilt sätt. De med pojkar behöver inte göra det, eftersom pojkar ju faktiskt redan ÄR som de ÄR. Normen.

 

Och det är så himla mycket som är så otroligt dåligt när det kommer till hur de allra flesta pojkar uppfostras. (Lyssna gärna på vår Statistikpod så förstår ni hur jag menar.)

MEN. Just den där friheten från krav och den integritet som följer med den som de allra flesta pojkar får och som även är just den som ofta problematiseras (och diagnostiseras) den tycker jag är bra. Den önskar jag att jag själv hade fått och jag önskar även att mina döttrar hade fått den. 

 

På samma sätt som jag vill BERÖMMA föräldrar till pojkar för ovanstående så är det till precis samma beteenden (hos föräldrarna) som min hårdaste kritik ligger. Bristen på gränssättande. Hur man går med på att pojkar beter sig hur som helst och ursäktar precis allting med "boys will be boys". Det leder till så jävla mycket dumt och det dummaste är att dumheterna leder till att pojkar/män inkräktar på och tar för sig av flickor/kvinnors livsutrymme och förminskar det. 

För vissa saker MÅSTE ALLA BARN lära sig. Att man inte på några villkor får slåss, tex. Att FRÅGA om lov innan man tar för sig. Om empati och om vanlig hederlig snällhet. Även pojkar behöver lära sig att det finns en poäng i att vara snäll mot medmänniskor. Att lära sig lyssna och att lära sig samtala. Att lära sig om andra människors värde. På alla de punkterna fallerar nästan alla pojkföräldrar jag någonsin träffat faktiskt. 

 

Och därför blir det himla lustigt när samma föräldrar ofta beklagar sig över de punkter som jag hyllar. 

 

 

 

 

Oh nej. Nu har jag hamnat i en tankenöt som jag inte kan skaka av mig. Kan ni hjälpa mig??

 

Såhär. 

När det kommer till våldtäkt handlar mycket av det som vi feminister tjatar om om att ta bort skulden från offret. Vi ska INTE fokusera på om offret går sent hem från krogen eller inte. Vi ska INTE fokusera på om offret haft, tex, trekanter tidigare. Vi ska INTE fokusera på hur mycket offret hade druckit och vi ska INTE fokusera på vad offret har på sig. Fokus måste ligga på gärningsmännen och inte offren. Kvinnor i allmänhet ska inte, kollektivt, uppmanas att inte gå själva hem från krogen, att ta det lugnt med spriten osv. Istället skulle man hellre då göra uppmaningar till potentiella gärningsmän, det vill säga, ALLA män, att inte gå själva hem från krogen, inte dricka för mycket osv. 

Vi vill att kvinnor ska kunna vara fria och inte ständigt leva under ett hot om våldtäkt och DEFINITIVT slippa SKULDEN för den eventuella våldtäkt som sker, eftersom det, i inget annat fall av brott, kan vara OFFRETS FEL att brottet sker. 

 

Jag ville skriva en text om hur våldtäkt liksom är UDDEN av att leva i ett patriarkat. Att rädslan får våldtäkt ligger bakom så otroligt många grenar inom feminismen. 

Ta genus tex. Feminister får ofta kritik för att vi tajtar om något så larvigt som vilka kläder man sätter på sina barn, men hej! Även här vilar ju våldtäkten som yttersta spets. 

För när vi, eftertänksamt och med stor noggranhet, klär våra döttrar i tighta små kläder, korta kjolar, ryschpysch och rosetter gör vi klart för döttrarna att deras kroppar i främsta hand finns till för att vara vackra och behaga andra. Vi lär döttrarna att deras kroppar är otroligt viktiga, men inte för dem själva, utan för att behaga omvärlden. Det värsta är egentligen inte att vi lär döttrarna detta, utan att även pojkarna förstår det. 

Och med den vetskapen sätter den sjuttonårige killen på sin däckade tjejkompis. Med den vetskapen penetrerar tre killar en ensam tjejs underliv med en vinflaska till hon blöder. Med den vetskapen fortsätter en kille att knulla sin KK som precis spytt av fylla framför hans ögon. Tjejernas kroppar är inte deras i första hand och inte deras att bestämma över och därför tror killarna och männen att de kan göra som de vill med dessa. 

 

So far so good. Men vänta lite. Det där med kläderna igen...

När det gäller våldtäkt är vi supernoga med att en kvinna aldrig ska skuldbeläggas för vilka kläder hon hade på sig då hon våldtogs. Hon ska, enligt oss feminister, kunna gå NAKEN på stan, utan att våldtas. Hon ska kunna ha kortkort kjol, skyhöga klackar och en urringning som visar mer än den döljer och ändå aldrig skuldbeläggas för detta när hennes våldtäktsman åtalas. 

 

När det gäller småflickorna däremot....Småflickorna ska kläs som "barn" heter det. De ska kläs i glada färger och plagg som anses "könshänvisande" ska gärna undvikas. Med "könshänvisande kläder" menas kjol och klänning. "Neutralt" är byxor och tröjor, helst så fluffigt och rymligt som möjligt. Alltså, kläder som finns på pojkavdelningarna oftast. Kläderna på pojkavdelningarna idealiseras, medan kläderna som flickavdelningarna avfärdas som trånga, tighta, orörliga, utmanande och så just "könshänvisande" (OBSOBS: kritik även mot pojkkläder framkommer mer och mer).

 

Om vi INTE klär våra barn i neutrala och färgglada kläder, så riskerar vi ju att få flickor som tror att deras kroppar inte är till för deras egen skull. 

 

Och ja. Där har ni det. 

För vad är väl det om inte ett skuldbeläggande? 

Vad är väl hela genusgrejen om inte ett enda jävla långt förebyggande av våldtäkt. Vad gäller de blivande offren alltså. De blivande gärningsmännen får ju klä sig som de vill. De får vara som de vill. För deras beteende och deras attribut är idealiserade. Normen. Oooooh, det är ju helt jävla sjukt! 

 

Flickor ska lära sig att höja rösterna. Flickor ska få särskilda lektioner i skolan med RFSU där de får lära sig om sin sexualitet. Flickor ska inte leka att de är hjälplösa prinsessor, de ska leka att de är tuffa och de ska klättra i träd och ha svärd och helst älska Spiderman också. FLICKOR SKA INTE KLÄS I KORTA KJOLAR OCH TIGHTA KLÄNNINGAR FÖR DÅ KAN DE BLI VÅLDTAGNA EN VACKER DAG!!!

 

Och det här som det tjatats mycket om på senaste: att småflickor sexualiseras genom dagens flickkläder, tex bikini, vad fan är egentligen problemet med det? Grundproblemet? Jo: ATT DE KAN BLI VÅLDTAGNA EN VACKER DAG när vi vuxna håller på så! 

 

Vuxna feminister skriver om att de minsann badar i baddräkt eller badlinne och badshorts för män. För de vill inte bli sexualiserade. De vill absolut inte sexualisera sig själva. För vad skulle kunna hända om vi själva gjorde det? Jo. Vi skulle kunna bli våldtagna. Och då skulle felet vara vårt eget. 

 

På samma sätt talas det om flickors behov av att lära sig att ta plats. Flickors behov av att höja rösterna, lära sig att säga nej. Allt för att förhindra att våra flickor en dag ska bli offer. 

Och vad fan är då skillnaden mellan allt det här och när, tex, polisen, uppmanar kvinnor att inte dricka för mycket och gå tillsammans hem från krogen? Vad är skillnaden på att som förälder vägra klä sin dotter i "könshänvisande" kläder och en åklagare som frågar ett våldtäktsoffer vad hon hade på sig den natten hon våldtogs? 

 

Satan också. Vad det är jobbigt när min hjärna gör så här mot mig. Alltid när det gäller genus också. Jag har jaft svårt för genus sedan dag ett. OCH NU VET JAG JU VARFÖR. Eller vad säger ni? Kan ni få mig ur det här??

 

 

 

En vecka kvar till ultraljudet på Karolinska. 

Vi har hittat på två namn som gäller fram tills den dagen. Om allting står rätt till ska namnen omförhandlas. Om det värsta skulle inträffa så har den lille ett namn. Jag fick bestämma helt, min man lade sig inte i. För det är jag som bär på hen och jag som oroar mig mest. 

Så nu heter hen Ewindar eller Elisabeth tills nästa torsdag. 

 

Jag är i vecka 17 nu (skrev fel på Instagram häromdan) och kan inte säga att jag har känt den ännu. När man väl gör det så VET man ju liksom det. Visst kan jag känna rörelser som SKULLE kunna vara bebisen, men jag har ännu inte känt det där stensäkra. Vår 2:a kände jag inte förrens i vecka 18 så jag är inte särskilt orolig. Läste dessutom att om livmodern ligger i framkant, vilket jag misstänker att min gör eftersom jag redan är så rund, så kan det ta längre tid innan man känner nått. Men det är klart att det hade ju vart skönt om just DEN HÄR bebisen kunde snabba sig lite med rörelserna. 

 

Jag har mycket ont kring livmodern. Känns ibland som att den inte riktigt sitter fast... Och det kan hugga till om jag vänder mig i sängen eller reser mig upp. Läste att även detta var vanligt om man fött flera barn. Nått med ligament och skit. Att allting ju ÄR lösare nu när det är 3 gången som alltihop ska utsättas för det här. 

Jag kan faktiskt känna att jag ÄLSKAR google i såna här sitiuationer. Det finns ALLTID någon som har det som ens själv. Någon expert som svarar på exakt de frågor man själv har. Alltid lugnande svar. 

 

Vad gäller diabetes tycker jag dock inte att det finns så mycket. Bara en jättehemskt berättelse i MAMA om en mamma som hade graviditetsdiabetes vars barn dog i v 38. Den vägde 5.2 kilo och dog troligen av det på nått sätt. Uppmuntrande! Men att få reda på statistik över missbildningar osv, det är inte det lättaste och det lilla man hittar är ganska upprörande. Så där lyssnar jag helst på min barnmorska och min diabetessköterska. 

 

I helgen ska min familj lämna mig. Jag ska sjunga på bröllop på lördagen, vilket visade sig vara samma dag som barnens kusin har sin namncermoni i Sthlm så David och ungarna åker upp på lördagmorgon och stannar några dagar. Jag var på Ölands djurpark (aldrig mer! MEN det VAR en mysig resa dock) förra året med ungarna och mamma medan David var hemma, så i år insisterade han på att få göra nått själv med ungarna. Och jag är inte den som är den! Dessutom har jag bandage på tån och så är jag ju dräktig. Så jag ska vara ensam i tre nätter i mitt eget hus. Har varit ensam här EN natt tidigare. TRE nätter känns ju helt sjukt. 

Lördagen kommer mest att gå till bröllopet som är ute på landet (min snälla mamma ska köra på mig heeeela dagen gulligulligull) och på kvällen ska jag äta thaithai och myyyyyyysa och njuta lite av min Ensamhet. 

Sen vet i fan. Jag får väl städa. Läsa. Fika med lite folk kanske, om jag får lust. Jag gillar ensamhet också. Gillar att kunna göra precis VAD JAG VILL med min tid. Och hela söndagen och måndagen blir ju Min Tid. 

Och fy fan vad jag kommer att längta. Lukta på deras kläder. Kanske gråta lite. Efter min man också. Jag tycker inte om att vara ifrån honom alls. Särskilt inte nu när jag är gravid. 

 

För nån dag sedan låg vi och pratade till 03 på natten. Om allting. Han har blivit lite ringrostig på det här med att ha en gravid fru har jag märkt. Och den här vårens fysiska problem har slitit lite på mig. Jag har haft ansiktsböld, svampinfektion från helvetet (den är inte helt borta än), opererat nageltrång och så har jag ju en diskret liten diabetes och tusen insulinsprutor om dan. Han verkar ha trott lite att allting liksom skulle gå på som vanligt här nu, fast jag var gravid. Lite som att tredje gången gillt så är ju allting mycket lättare. Och visst, jag har inte mått så fasligt illa den här gången. Ingen magkatarr. Men det är INTE LÄTT för den sakens skull. 

Så om ni träffar på mig och min man de närmaste 4 månaderna och ni reagerar på att jag liksom totaläger honom så behöver ni inte oroa er. Jag totaläger honom. Men det är som det måste vara också. Jag är liksom inte typen som biter ihop och stretar på. "Soli gynnar hällä", som är introt till min och Ninas podcast, passar inte alls in på mig. Jag tiger inte och lider. Jag lider högljutt och jag kräver min rätt som dräktig med diabetes, opererad tå och infektioner lite all over. Blir jag sugen på tomater klockan 23 får han åka och köpa det. Har jag ont i mina fogar får han massera. Behöver något hämtas efter att jag har satt mig ner får han hämta det. NU är det JAG som bestämmer. Det är JAG som är kapten på det här skeppet. 

 

Många tror säkert att det ALLTID är så i vår familj, eftersom jag, utåt sätt, är den dominanta och bossiga av oss två. Men så är det INTE. Min man vet minsann att sätta ner foten och gapa och bete sig dåligt och bossa han också. Så ni behöver inte hålla på och tycka synd om min man. Ska man hålla på och befrukta mig får man ta hand om mig också.

 

Alex Schulmans fru Amanda har sovmorgon varje morgon på sommaren. Han går upp med barnen i gryningen och vid 11snåret kommer hon strosande till bageriet där han sitter och väntar med barnen. Han säger att han gör det för att hon burit på barnen. För att hon kämpat sig igenom nio månader, fött och sedan ammat. Och jag tycker det är så jävla fint. 

Så ska det va tycker jag. 

 

När vi väntade första barnet fick vi lära oss att pappans uppgift, när barnet var född, var att OMFAMNA mamma och barn. Stå lite utanför. Låta dem va. Och sköta allt det praktiska runt omkring. 

Tyvärr tog vi inte till oss riktigt av den lärdomen. Vi jobbar lite mer så att när jag är gravid så får han omfamna MIG och BÄRA mig tills jag är färdig. När ungen är ute får han plocka upp ungen och bära den istället. För då är jag ju nästan avliden efter 9 månaders tortyr. 

 

Men så långt tänker vi inte riktigt ännu för att vara seriös. Visst tänker vi att vi ska få ett barn. Vi pratar om den hela tiden, både med varann och med barnet och med alla i omgivningen. Men både jag och han tänker ju att det KAN bli så att vi får ett barn som inte kan leva. Vi förbereder oss lite. Men egentligen spelar det ingen roll, för ett barn ska vi ju få, vare sig det kan leva kvar eller inte. Vare sig det är sjukt eller friskt. Så är det ju ett barn som vi ska älska och som vi redan börjat älska. Och det där som jag tänkte i början, att jag inte skulle låssas om att jag var gravid förrens jag visste om den var frisk/vid liv eller inte, det har jag lagt ner för länge sen. Det finns ju ett barn i min mage och det ska älskas oavsett. 

 

Jag fantiserar om en lättnad som ska fylla mig när läkaren säger att allting ser bra ut. Barnet är normalstort och helt friskt. Hur jag ska lämna sjukhuset på lätta fötter. Grina lite av lättnad. Få lämna sjukhuset med vetskapen att allting är bra PLUS att vi då även vet vilket kön vår bebis har. Vi ska ta reda på det den här gången. Så att vi vet om vi ska köpa rosa eller rosa saker. 

Det är en vision. 

Samtidigt förbereder jag mig på annat också. Hjärtfel. Missbildningar. Ond bråd död. 

Men konstigt nog tänker jag mest positiva tankar. Jag som i vanliga fall är en sådan pessimist. Jag pallar nog inte med det helt enkelt. Och som sagt, oavsett hur det går så är det min unge och en unge är alltid en glädje. 

 

Idag bakade jag muffins med min minsta. Hon som ska bli mellanbarn. Hon som är orsaken till att vi väntade nästan 5 år med att skaffa nästa. För att komma ifrån mellanbarnssituationen så gott det går. Nu är det hon och hennes syster. Den nya blir nästan en sladdis. Mellanbarnssituation förminskad, tänker vi. 

Och idag bakade vi muffins och mitt i bakandet klappade hon min kind och omfamnade mig sen. Min lilla unge. Mitt lilla troll. Min lilla stora argbigga.

 

Igårkväll överraskade vi vår äldsta med en filmkväll. Vi la båda, men plockade sedan upp den äldsta när den minsta hade somnat, ledde ut henne i soffan, poppade popcorn och gonade ner oss och så såg vi Bröderna Lejonhjärta. Hon strålade. Sen blev hon mörkrädd och fick sova i vår säng. Låg länge och pratade om allt möjligt. Sov tryckt mot mig hela natten. Min stora unge. Så smart och eftertänksam. En drömmare av rang, precis som sin farsa. 

 

Annars är jag en rätt kass morsa om dagarna. Jävligt slö och lat. Men det är de också. Min äldsta säger att hon älskar sitt sommarlov. Att hon älskar att vi bara är hemma och slöar runt, badar i poolen, leker, sitter under parasollet, gör små små aktiviteter och återvänder hem igen. Tar dagen jäkligt mycket som den kommer. Hon älskar det säger hon och hon är verkligen vårt barn. Trivs bäst hemma. I fulkläder och sommartovigt hår.

 

Nu måste jag skriva någon sommarslö krönika. Jag vill bara skriva om Benny Andersson som jag nu nördat in mig totalt på. Vi får se vad det blir..

 

 

 

Den här dräktigheten alltså.. Den ter sig så himla underligt!

Jag som trodde att jag, efter två fullgångna havandeskap, skulle veta vad det handlade om att vara gravid. Men det visste jag helt klart inte.

 

Låt oss börja med det här med Begären. Potatis har varit en gemensam nämnare alla gånger och är det nu också. Jag drömmer om potatis på natten (helt sant!). Jag vart smart den här gången och odlade upp jävligt mycket potatis i mitt nya grönssaksland. Dessa drömmer jag om. Och äter också, allt eftersom de tar sig. Med smör och ganska mycket insulin. Så det är ju i sin ordning. 

Men tomtaterna! Detta OTROLIGA BEHOV av tomater som min kropp har! Majs också. Jag slukar burk på burk. Grönsaker överhuvudtaget, det slår allt! Ibland kommer även behovet efter kött. Jag äter fast jag inte tycker det är gott. Min kropp bestämmer över mig. Kladdkakor, lakris och kolhydrater i alla former kan dra åt helvite, enligt min kropp. Den vill ha grönsaker. Tomater. Guuuud. Jag äter kartong på kartong. Som om det vore chips. Ljuvliga små körsbärstomater som bara stritter runt munnen på mig. 

 

Och så det här med gråtmildheten. Jag har alltid gråtit mycket när jag varit gravid. Men vid de förra havandeskapen har jag gråtit av plågor. Gråtit i misär. Ångest. Fysisk smärta. 

Nu gråter jag hela jävla tiden, av rördhet. Jag är som min egen mormor. Tårkanalerna står halvöppna hela tiden, alltid redo att få släppa ifrån sig. Det är mycket Astrid Lindgren här hemma nu och Skohohohohohorpan! Han dör ju! Olle som får ta över den försupna gamla smedens hund i Bullerbyn! Malin som får Skrållan! Tommy och Annika som äntligen får en så himla fin vän i Pihihihihihihippi! 

Jag blir ledsen hela tiden också, men aldrig av fysisk misär. Snarare om David tittar på mig på ett sätt som inte enbart utstrålar renaste kärlek och beundran:

 - DU ÄHÄHÄHÄHÄHÄHÄHÄHLSKAR MIG INTE LÄHHÄHÄHÄHÄHNGREEEEEEE...

 

Min musiksmak har också förändrats radikalt. I helgen grinade jag till "Guldet blev till sand". Jag småhulkade redan innan det när vi körde genom Småland och kom att prata om mina absoluta favoritböcker all time- Utvandrartetralogin. Kristina och KarlOskar som kämpade för att få en bättre frahahahahahamintihihihihid. De tunga stenarna. Barnet som dog av gröten. Äppelkärnan som växte till ett äppelträd, vars frukt KarlOskar matade sin fru med när hon låg på dödsbädden. Kristina som aldrig slutade att längta hehehehehehehem. 

Sen tvingades jag spela musiken från "Kristina från Duvemåla" under alla bilresorna och satt och hulkade.

Gick vidare till Benny Anderssons orkester. Benny Andersson, som för övrigt skänkte en miljon till Feministiskt Initiativs första valkampanj. Vilken fantastisk man (hulkningar igen)!! Och sådan vacker musik kan skapar!

Vidare in på gotländsk folkmusik. Fioler och dragspel. Fy satan. Fy satan vad fioler och dragspel talar till mig i min dräktighet.

 

Samma kväll som vi fick reda på att vi väntade den här bebisen kom "BoEves psalm" till mig. Det var de första tonerna som flög genom mitt huvud när jag satt och hulkade över plusset. En dragspelslåt. 

Av olika anledningar jag har tvingats återlyssna lite på "folkmusik på Svenska", skivan som Åsa Jinder släppte för en 10, 13 år sedan och som blev en jäkla hit. På den skivan finns det en nyckelharpslåt som jag nu bara inte kan sluta lyssna på, samt grina till. 

Jag minns hur jag, som typ 16åring, brukade ligga och lyssna på den och tänka, så där gulligt som bara en 16åring kan tänka, att "det är såhär kärlek LÅTER". Och så längtade jag tills den dagen då jag skulle träffa nån och vår kärlek skulle låta precis så. Det har jag ju gjort nu, kom jag på häromdan och ja, bara det fick mig ju att hulka i fler minuter. 

Nu finns inte låtjäveln på youtube, men på Spotify finns den. Nära dig, av Åsa Jinder. Lyssna på den och ni får höra vad mina tårkanaler går igång på nu för tiden. 

 

Och så kan ni ju kolla på den här. "Födelsedagsvals till Mona". Bara den titeln! Och så har han rosa skjorta! Och skägg! Och spelar dragspel! Och ser så himla glad ut! Lilla Benny! Och låten sedan! Så vacker den här! Så den SKÄR in i mitt hjärta som tydligen numera lyss till dragspelets lockande ton. 

 

 

Jag känner nu väldigt starkt en eventuell son ska få heta Benny. Benny och Jenny. Mona är ju fint också. Eller varför inte KarlOskar rakt av?