brunheten

Jag är glad och allt, över att mina båda stora favoriter for ever, Marit och Håkan, släpper låtar denna vår och förmodligen kommer att äga sommaren 2016 med all rätt. 

Det är som att år 2003 är tillbaka när de ägde Sverige både då och åren efter. Vi såg dem överallt. 

Marit var Håkans förband när jag och Sara såg Håkan i Hultsfred i november 2003. På självaste Hultsfredsfestivalen 2004 sedan spelade båda på stora scenen om jag inte minns fel. 

 

I min värld var det ingen skillnad på dem två. De var lika stora, gudomliga för oss då, såklart. Det fanns dock en stor skillnad på deras konserter. På Håkans konserter stod vi tjejer längst fram och skrek, grät och svimmade. Men bakom oss och längs med väggarna stod killarna. Tystare förstås, men med tårarna rinnandes nerför kinderna de också. 

På Marits konserter stod vi blandade framför scenen, både killar och tjejer absolut. Men mest tjejer. 

 

För det är ju så det funkar. Tjejer/kvinnor lyssnar på all musik, oavsett kön. Män lyssnar på andra män. Och därför blir de manliga artisterna alltid störst. 

 

Jag kan tycka att det är så sorgligt att nu, 2016, när Marit gör come back efter åtta års tystnad eftersom hon "inte gillade den hon blev" som artist medan Håkan har släppt skivor hyfsat frekvent sedan debuten 2000, så är det en sådan otroligt skillnad på dem. Dem vi, barnsligt nog, kallade för Kung och Drottning år 2003 är liksom mil ifrån varandra. 

 

Marit släpper skivorna själv numera. Betalar allt ur egen ficka. Sparar ihop pengar för att kunna göra videos och marknadsför sig själv via ett eget Instakonto och egen Facebooksida. Hon gjorde en "miniklubbturne" i januari och googlar man sommarkonserter finns inget att boka. 

I vintras intervjuades Marit i Värvet och det var en av få intervjuer jag var besviken över, då Marits storhet inte på något sätt kom fram i intervjun. Triumf verkade inte vara medveten om hur STOR Marit varit för oss, vi som var kids i början av 2000talet. Själv var han nog för gammal. 

Jag ville att han skulle fråga om hur det var, om låtarna, om Candysuck, om hennes medverkan i Fittstim som ju blev episk, om alla turneérna, osv osv osv. I min värld finns det så oerhört mycket mer man skulle kunna prata med Marit Bergman om än det han gjorde i intervjun. För i min värld var hon störst. I min värld är hon STOR. 

 

Så har vi Håkan som glider fram. Med proffs omkring sig som sköter det mesta. Idag kan han ge två konserter vart annat år och klara sig. Han fyller Ullevi två gånger i sommar. 

Han är man.

 

Han är man.

 

Han är man.

 

Och det har han mycket att tacka för, precis som alla andra män. 

 

Jag älskade Lars Winnerbäck (som för övrigt också var ENORM 2003) som ung, men slutade lyssna när jag tyckte att han blev för gammal för mig (...) En sak som han dock har min eviga respekt för är att han, liksom Marit, aktivt jobbat för att framhäva kvinnor. Han har samarbetat med kvinnor, sjungit duett med kvinnor, producerat och medverkat på kvinnliga musikers plattor och i intervjuer aktivit pratat om problemet som många kvinnliga artister dras med- nämligen deras kön. 

 

Jag älskar Håkan, nu och för evigt. Men genom åren så har han jobbat med män, samarbetat med män (undantaget Veronica Maggio men det var ju hennes låt och på hennes initiativ), talat om män som han beundrar och aldrig på något sätt använt sin ENORMA, ENORMA MAKT för att göra något vettigt. 

 

Vidare är det snudd på obehagligt hur Sveriges samlade musikkritiker aldrig rör Håkan.Sveriges samlade musikkritiker är ju, som ni kanske redan vet, oftast män. Skärp er för fan. Nu släpper han tex ytterligare ett album som låter U2. Gubbrock. För att ha något att fylla Ullevi med såklart, men ärligt, det är lite småtråkigt. Precis som att Marit numera låter som hämtad från 80talet. Man skulle kunna säga om både Håkan och Marit att det låter som att de blivit lite för gamla. De har snappat upp att modern musik idag behöver vara TUNG, lite bombastisk, precis som på 80talet faktiskt och innehålla tyngd och känslor. Vår tid kräver liksom det. 

Men eftersom de är i 40årsåldern så blir deras referenser när de försöker skapa sån här musik- 80talet. När det borde vara Avicii. 

 

Att jag, som evig beundrare, snabbt noterar att U2 kanske inte är min favoritreferens men okritiskt och opartiskt fortsätter att älska Håkan för vad han är, är en sak. Att riktiga och erfarna musikkritiker gör samma sak är fan oproffsigt. 

 

(om inte Håkan bjuder in Marit till sina konserter i sommar kommer jag troligtvis inte att älska honom med samma kraft i fortsättningen)

 

 

Jag tänker mycket på de där "snälla killarna" ni vet. Troligtvis för att de flesta killar i samhället ju faktiskt är "snälla killar". 

Snälla killar har fått lära sig att man ska vara snäll mot tjejer. Det är ungefär det de har fått lära sig. Och det lever de sedan fullgoda liv på sen. 

 

Snälla killar tar inte jättemycket plats och om de gör det så är de roliga, schysta, trevliga och omtyckta av både män och kvinnor. Snälla killar får inga raseriutbrott och de skulle aldrig någonsin slå. Snälla killar tar ut lite barnledighet, låter frugan lära dem att tvätta och laga mat till en viss gräns och sedan lever de hela livet på att kunna laga typ köttfärssås samt att kunna grilla. De tvättar sina egna kläder minsann men städning ger de upp eftersom frugan har en "orimlig gräns" för när det behövs städas och inte och då är det bäst att hon gör det själv. 

 

Snälla killar slutar supa när barnen kommer. Inte direkt såklart, men när frugan har förklarat varför det kan vara bra att göra det så slutar de.  

 

Snälla killar sliter hårt. De jobbar mycket, men sätter ändå familjen först. De vabbar i alla fall 40% av alla gånger.

Snälla killar är liksom hederliga. Tycker att det är SJÄLVKLART att vara föräldralediga, vabba och storhandla. De mår så jävla bra i den där hederligheten. Känner sig så jävla BRA liksom. De går runt och myser. Står bredvid fotbollsplanerna på kvällarna när glinen spelar kvartersligamatch. Myser över hur duktiga och faderliga de är som tagit sig dit.

De är alltid bättre än sina egna fäder liksom. Och så långt har de tänkt att de ändå har kunnat analysera att de själva hade velat ha en mer närvarande pappa som små, så nu får deras barn det åtminstone. I alla fall sönerna. Döttrarnas danskurser och ridlektioner förstår de sig liksom inte på.  

 

De snälla killarna skrattar ofta lite överseende åt sina fruar. De snälla killarna har valt vackra fruar, duktiga fruar som är lika snälla som männen själva. Det är nog så långt de har tänkt, de snälla killarna. Att de vill ha en vacker, duktig och snäll fru. Det är liksom det som räknas. Vad frun röstar på, har för syn på sin omvärld, hur hon vill uppfostra barnen eller hur hon vill leva sitt och deras liv tillsammans har inte de snälla killarna tänkt på.

 

Kanske har inte fruarna heller tänkt på det, men skillnaden mellan snälla killar och duktiga fruar är att fruarna utvecklas, medan männen står still. Det kommer alltid att komma en dag då den duktiga frun vill prata om vilket parti hon ska rösta på, vad hon känner inför flyktingmassorna som strömmar från Syrien eller hur hennes barndom påverkat henne eller hur hon kanske blivit sugen på att prova någon annan ställning än missionären i tre minuter varannan lördag. Och det är då som de snälla killarna blir handfallna. De snälla killarna kan inte prata om känslor. Delvis för att de inte intresserar sig för andras känslor, men även rent praktiskt för att de inte kan. 

 

De snälla killarna kan inte krishantering. De verkar ha trott att livet liksom bara ska fortlöpa, att problem inte kan uppstå så länge man är en snäll och hederlig kille. Och när de så ställs inför ett problem så kan de inte hantera det. De kan heller inte finnas där för sina fruar. De kan helt enkelt inte, rent praktiskt, för de vet inte hur man gör. Senare kommer de heller inte att kunna finnas där för sina barn, det märker man förresten tidigt. Redan när barn är spädbarn är det ofta tydligt vilken förälder barnen föredrar till tröst. Det beror på att män inte kan trösta andra, eftersom de växt upp till ett liv som handlar om DOM, inte om andra. 

 

En annan grej med de snälla killarna är Fasaden. Folk i allmänhet tror ofta att det är vi kvinnor som är fasadhållare, men så är det ju inte. Jag känner inte en enda kvinna som inte kan dela med sig av sina bekymmer, problem och svagheter. Vi är snarare experter på det området. Det är män som inte kan släppa på fasaden. Mycket av deras heder sitter i den. En lyckad man bor fint och kan upprätthålla en vacker bostad med sin händighet. En lyckad man har en vacker, duktig och snäll hustru vid sin sida och helst ska hustrun också hålla eventuella fulheter inombords. Barnen är lyckade också. En snäll kille skryter gärna om sina barn. 

Den grejen gör det svårt för barn att få djupare förtroende för sin pappa. Om man hela tiden har pappas behov av snygg fasad hängade över sig så kanske man inte berättar för pappa att man fått IG i matte och kanske inte får börja gymnasiet. Om man har en man som är upptagen med att leka lyckliga familjen kanske man inte berättar för honom om hålet som börjat växa i ens själ.

Det är dock inte inför kvinnorna som männen måste hålla fasaden och upprätthålla hedern, det är inför andra män. Det måste se bra ut.

 

Det är ibland som att de vandrar i en helt egen liten värld, de snälla männen. En värld där de går runt och tror att det räcker. Det räcker att man är en snäll kille som kör barnen på träning och köper tulpaner till frugan då och då. Det räcker att man lagar sin köttfärssås och engagerar sig lite i att hitta bra fotbollsskor till barnet. Vad mer behövs, än lite hederlig snällhet?

 

Och vi kvinnor, som lever med de här robotarna, ja vi får ju svarta hål i våra själar tillslut. Börjar med gruppsex och amfetamin för att få känna att vi lever lite. Inte.

Nej vi blir utbrända istället. Får värk i kropparna. Blir gnälliga och ledsna. Skaffar oss älskare, men vad hjälper egentligen det för män är ju män. Det går sällan att hitta en bättre än den man redan har.

Hipp hipp hurra för heterosexualiteten!

 

(den här texten handlar inte om min man. Eftersom han är gift med mig så kan han aldrig bli en robot. Olyckligtvis är inte alla heterosexuella män gifta med mig) 

Jag tillhör då den lilla skaran som känner att jag vill FIRA varje gång det är Kvinnodag. 

Här är lite av det jag känner att jag vill fira denna dag:

 

* Systerskapet. Jag har aldrig träffat på en enda manlig man to man- relation som varit ens i närheten av några av de relationer jag har till andra kvinnor. Systerskap för mig är den där otroligt djupa, till döden lojala, ärliga, trygga och varma relationen som man endast tycks kunna få med andra kvinnor. 

 

Systerskapet för mig är även den känslan av samhörighet jag känner med andra feminister, världen över. Vi som ser samma saker och vill göra något för att förändra det. Förenade i kampen for ever.

 

Systerskapet för mig är överhuvudtaget en förståelse för alla kvinnor, feminister eller inte, utefter att vi alla bär liknande bagage eftersom vi fostrats efter samma förtryckande norm. Förenade i/av förtrycket.

 

* Framgångarna. Alla framgångar som kvinnorörelsen rönt under århundraden av jävligt hårt arbete. Självklart pågår kampen drygnet runt, året om. Men en dag om året anser jag att man kan ägna sig åt att glädjas åt de framgångar man når. 

 

* Kunskapen. Hur min feminism ständigt utbildar mig. Hur jag ständigt utvecklas av och med den. 

 

* Sista punkten är lite...personlig! Kan man säga! :) Jag är nämligen sjukt glad att jag inte identifierar mig som man. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur instängda männen är i sin roll. Hur jävla fucked up de är av sin manliga könsroll som förnekar dem så otroligt, otroligt mycket. Visst, de har pengarna och i många fall makten. Men när man ser till hur mycket de förlorar på grund av sin könsroll (barnen, känslor, utbildning, hälsa, ett okriminellt liv osv) så är jag tacksam. Tacksam över att identifiera mig som kvinna. Jag vill inte vara någonting annat, inte tillhöra någon annan skara än den här förtryckta delen av mänskligheten. Och idag vill jag fira det. Det och systerskapet och kampen som vi för, tillsammans. 

 

Nu har jag inte firat alls i år faktiskt. Men annars brukar jag på något sätt uppmärksamma dagen, tex gå barnvagnsmarschen eller liknande. Och jag är GLAD den här dagen. Och jag känner TACKSAMHET. Något år har jag gett ungarna någon liten present. För jag vill att de också ska vara glada. Att det att vara tjej inte hela tiden ska handla om allt vi utsätts för, alla orätter som gör mot oss, all kamp vi ännu har framför oss. Jag vill lära dem om det där osynliga systerskapet. Visst kan du bli arg på och gräla med och tycka att andra kvinnor har åt helvete fel. Men man håller ryggen på andra kvinnor. Det gör man (obs: samma sak kommer även sonen få lära sig, naturligtvis, men han är lite liten ännu). 

 

Så grattis alla kvinnor som kämpar. Vi gör det bra och vi når nya framgångar hela tiden. En vacker dag är vi alla fria. Nu fortsätter kampen. 

 

 

 

 

 

 

 

*obs: jag ber om ursäkt för mitt icke inkluderande språk. 

 

Det diskuteras mycket om hur feminister ska ställa sig till MÄN som vill vara med. Man märker att NÄR män uttalar sig feministiskt så höjs de till skyarna, trots att en kvinna sagt precis samma sak en halvtimme tidigare osv, kort sagt, mönstren blir desamma i den feministiska världen som i den patriarkala (den man gärna vill slippa undan när man inträder den feministiska). En del tycker att männen inom feminismen ska hålla snattran och låta kvinnorna sätta agendan och istället jobba för att lyfta fram kvinnorna. Det tycker jag också. En god manlig feminist håller snattran i kvinnliga, feministiska sammanhang. Han uttalar inte "sanningar", han hjälper till att lyfta fram sanningar berättande av kvinnorna. När sedan mannen återgår till sin vanliga, manliga värld, fortsätter han att föra fram kvinnornas sanningar och han STÅR UPP och är modig när det behövs, tex genom att säga ifrån osv. 

 

Just nu är tonen inom min del av feminismen ganska hård mot män. Jag förstår det precis, för jag tror att många är i den där fasen när man liksom INSER att det inte är VI som ska behöva ändra på oss- utan DOM. Man slutar fokusera på hur vi kvinnor måste "jobba med oss själva" (höja rösterna och allt det där) för man inser att varför i helvete ska vi göra det? Varför ska VI ta ANSVAR som vanligt och varför är det ALLTID VI som ska förändra oss när det så väldigt tydligt är DOM som är problemet?

 

När jag födde min andra dotter var jag i den fasen och fy satan i helvete vad jag var arg. Jämt. Här hade jag gått runt och haft ÅNGEST över min egen kvinnlighet och över att mina döttrar troligtvis skulle bli ju KVINNLIGA i så många ÅR när det EGENTLIGEN borde vara MÄNNEN och POJKARNAS FÖRÄLDRAR som hade den oron. 

 

Och jag gillar den hårda tonen och jag tror inte alls att feminismen förlorar på den. Eller?

 

HBTQ går helt andra vägen. Där omfamnar man sin förtryckare. På QXgalan (som konstigt nog kallas för GAYgalan. Ursäkta mig men är inte det ganska mycket osynliggörande av TRANS i det?) delas ett särskilt pris ut till årets Hetero. Årets hederspris gick också till ett hetero, nämligen till chefen på socialstyrelsen 79 som tog bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Heteropriset gick till idrottskvinnan (orkar inte googla namn och jag skiter i sport) som målade sin naglar i regnbågsfärger när hon var i Ryssland. 

 

Och jag kan tycka att det är problematiskt på det sättet att varför ska man belöna något som borde vara självklart? Det är väl klart som FAN att idrottare som befinner sig i uppfuckade länder säger ifrån? Visar sympati osv? Det är väl klart som fan att man GÖR det liksom? Och det är väl klart som fan att homosexualitet inte är någon sjukdom? Varför ska de hyllas för att de utför självklarheter?

 

Samtidigt så ÄR det ju inte klart som fan. Både idrottsstjärnan och soctanten VAR ju jättemodiga och nytänkande och förhoppningsvis banar de målade naglarna vägen för fler idrottsstjärnor att joina. Förhoppningsvis bidrar HBTQgruppens tacksamhet till att fler av oss gråheteron hakar på och hjälper till när vi får se hur tacksamma och glada de blir och när vi får se att vi kan göra skillnad. 

 

Och visst har de rätt i det. Hatet och diskrimineringen mot hbtqpersoner kan bara vi heteron stoppa. Genom att ställa oss som en skyddande mur runt hbtqgruppen och parera bort skiten som homofober och nazister kastar. Det är VI heteron SOM GRUPP som förtrycker hbtqgruppen. Och så länge man inte säger ifrån så är man en del av det förtrycket. 

 

Och på precis samma sätt är det ju med männen. 

 

SKILLNADEN mellan heteron i hbtqkampen och männen i den feministiska kampen är att männen i den feministiska kampen så väldigt ofta får för sig att föra vår talan. Att diktera sanningar. Och det blir så väldigt fel.

Jag tror att det är lite annorlunda vad gäller heteron och hbtq, kanske därför att de heteron som står i den där muren kring hbtqgruppen är mest kvinnor. Och kvinnor har inte för vana att föra andras talan. Och därför är det troligtvis lättare för hbtq att omfamna de ur deras förtryckargrupp som vill "byta sida" och istället hjälpa till att få slut på förtrycket. 

 

Medan vi feminister får dras med "de snälla männen" som ska "hjälpa till". 

 

Det ÄR ju en skitsvår grej, när, som sagt, ens förtryckare helt plötsligt har blivit snälla och ska hjälpa till och då dessutom ofta kör över och tar över taltiden IGEN. Och jag är jävligt anti det där EXTREMA hyllandet av varje man som kommit till insikt och tex skriver en feministiskt text som sedan delas bortom sans och vett av gråtmilda kvinnor som vill gifta sig med honom av ren tacksamhet över att ha blivit sedda!

Samtidigt som jag förstår det, för det där med att bli sedd är ju lite av en bristvara när man är kvinna i ett patriarkat. 

 

Samtidigt blir jag ibland väldigt glad när jag ser män som faktiskt tar ställning. Som säger ifrån, eller ÄNNU BÄTTRE, som bryter normer. Jag har faktiskt en liten samling på mitt kylskåp med bilder på män som bryter normer. 

Det här är den senaste:

Jag funderar ibland på hur det kan komma sig att jag skulle bli just feminist. 

Att detta skulle bli något så starkt att det finns med bland de främsta orden jag ska använda mig av när jag ska berätta om vem jag ÄR. 

 

Jag har kallat mig feminist sedan jag var 15 år. Det är 14 år i år. Nästa år blir det halva mitt liv. 

 

Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag liksom haft det i blodet. Jag hittar nya feministiska böcker i min mammas bokhylla varje gång jag hälsar på och när jag tänker på delar ur min barndom och framför allt på hur min mamma har levt sitt liv så förstår jag ju att det här med feminismen inte låg särskilt långt ifrån mig. 

 

Sedan kan det ha att göra med att jag är född på landsbygden och att min årskull (och årskullen under mig och årskullen över mig) hade kraftigt manligt övertag. Vi var två tjejer i min årskull på min skola. Tre i klassen under och två i klassen över. Genus fanns inte då och särskilt inte långt ute på södra Gotland. Det var killarnas värld och orättvisorna och strukturerna var så EXTREMA att jag skulle gissa på att de flesta av oss tjejer är, om inte uttalade feminister, så feministiskt medvetna idag. 

 

För att bli feministiskt intresserad krävs nog dels att man UPPTÄCKER någon form av orättvisa/diskriminering/otrevlig struktur och dels att man har ett politiskt intresse. Feminism är ju politik. Och jag råkar vara dotter till Olof Palmes största fan. Jag är även dotter till en sliten bonde som hatade överheten. Jag tror båda mina föräldrar hatar/hatade (min pappa dog när jag var 15) överheten. De hatade överheten och de hatade orättvisor. Så där har vi ju det igen. Arvet. 

 

Jag började nog mitt "feministtjafs" så tidigt som i femman, sexan skulle jag tro. Men i NIAN, fick jag boken FITTSTM av min kära vän Fia och sedan den dagen, ja. Sen var det klippt så att säga. 

Jag AVGUDADE Linda Skugge redan innan och via boken fick jag stifta bekantskap med bland andra Marit Bergman som blev en HUSGUD i gänget sen när hon blev hela Sveriges popdrottning några år senare. 

Jag ÄR Fittstimsvågen som Belinda Olsson nu förstört på många sätt. 

 

När man ser ETT förtryck, så ser man plötsligt alla. Väldigt mycket i samband med mitt feministiska uppvaknande på högstadiet började jag intressera mig för hbtqpersonerns situation till exempel. DÅ handlade det dock mest om h och b. Det där med trans känns nytt för mig och jag finner mig okunnig och i behov av information. Det är bra att det kommer nu. Bra att transpersoner på senaste tid höjt rösterna. Bra att gruppen uppmärksammades särskilt på QXgalan. Det har ju gått för jävla sakta, men nu verkar det som att det rör på sig lite. 

 

I ettan på gymnasiet blev jag vegetarian också. Jag tycker det är konstigt att inte fler feministster är vegetarianer/veganer. Jag undrar om det kan ha att göra med att feministerna NU är ÄLDRE. På Fittstimstiden läste tonåringarna boken. Feminismen var kanske en smula yngre då än vad den är nu. Och hade jag blivit feminist nu eller för något år sedan bara, så hade jag nog inte blivit vegetarian heller. Svårare att bryta gamla vanor ju äldre man blir ju. 

 

Nu äter jag kött igen, väldigt lite och så snällt jag kan (jag är ju snart 30 nu) men jag kan ännu tycka det är konstigt när människor som är politiska på så många andra sätt, inte på något sätt ser problematiken i hur människan utnyttjar djur så grymt. 

 

När jag var 20 gick jag ur kyrkan. Då hade jag tänkt kring det och insett det förtryck och den diskriminering som kyrkan både utsatt och ännu då utsatte bla hbtq för. 

Jag hade även då börjat den ettåriga linjen "feministiska studier" på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och ja. Där fick jag ju upp ögonen för allt jag dittills hade missat. 

Kanske 80% av all min feministiska kunskap har sin grund i den skolan. Och mer än så behövs inte sägas. 

 

Sanningen att säga så kan jag känna mig lite så som jag antar att Belinda Olsson också känner sig (även om jag stuntade i att titta på hennes tvserie med omtanke av min mentala hälsa). Jag kan känna att mycket av det som pågår nu, det har jag redan gjort. Feminismen är så STOR nu. Såhär stor har den inte varit sedan 70talet skulle jag gissa. Och jag tänker att det måste vara så GRYMT för alla nya och relativt nya feminister att få vara en DEL av det här som pågår nu. För till skillnad från Belinda så har jag ju HÄNGT MED och jag SER JU vad som pågår. 

Dock tampas jag ju med känslan av att redan ha "gjort mitt". 

Jag har svårt att hitta feministiska bloggar och skribenter som utmanar mig för jag har redan tänkt på det, liksom. Ja jag vet att det låter drygt, men det är inte så jag menar. 

Jag menar bara att jag känner att jag ser på. Det känns lite som att jag pumpat ut mina ord både textmässigt och muntligt i tusen (15) år och NU händer det. Allt som jag hoppats på. Och det är ju helt ljuvligt att se. Men lite sorgesamt också för jag känner inte att jag är med fullt ut.

 

Jag tror att där man på 70talet kämpade för rent PRAKTISKA förändringar, så har 2000talets feminism kämpat för och även LYCKATS MED de mentala/strukturella förändringarna, vilka är om inte mer, så minst lika viktiga som de praktiska. 

Det här med barnen. Synen på att klä pojkar i rosa, jag kom ju verkligen för sent för dem kampen. Inte en jävel verkar bry sig om jag så klär min lille som i helrosa prytt med rosetter och fluggärmar. Att flickor kan leka med traktorer och pojkar med dockor är liksom inte en grej längre. Och med det kommer så otroligt mycket annat. 

 

En av anledningarna till att det gått så jävla sakta med det här att män tar ut få föräldradagar och vabbar mindre har nog väldigt mycket med den mentala inställningen att göra. Det är ju en STRUKTUR som måste brytas- ett TANKESÄTT som nästan alla svenskar har och för att förändring ska se så måste man antingen lagstadga, men för att lagstadga måste ju även de som BESLUTAR om lagar ändra sin inställning till det hela. Och det är just där som "twitterfeministerna" kommer in. Internetfeminismen som delar, twittar, bloggar och instagrammar och sakta men säkert öppnar ögonen på folk. Det finns en väldigt stor poäng med att feminister har STORA plattformar. Att ha MÅNGA kompisar på Facebook tex. Att hålla sina konton ÖPPNA och dela dela dela. Nöta nöta nöta. Bara genom att göra det så har man bidragit. 

 

Det här med Nours armhår nu också. Det är ju bara ljuvligt att följa. Motståndarna till de där hårstråna har ju ingen chans. Dels för att vi är så himla många, men även för att de som INTE öppet kallar sig feminister HÅLLER MED ÄNDÅ. För efter flera års nötande har liksom tanken på kvinnors kroppshår blivit normaliserad för folk. Och vi skriver år 2014, men ändå. Hellre sent än aldrig. 

 

Och jag skriver visst VI ändå. För det är klart jag är med. 

Hela hösten har jag gått och funderat på feminismen och kapitalismen. Feminismen och kommunismen. 

För tillfället är jag jävligt engagerad i hbtqsiatuationen och där händer det ju också helt ljuvliga grejer. ALLA upprörs liksom över hur Ryssland håller på. Och här spelar nationalismen är fin roll tror jag, för plötsligt kan den mest obildade och opolitiska personen se på Ryssland och se att det de gör är fel och HÄR I SVERIGE håller vi minsann inte på så! Och skitsamma att det tankesättet är en smula moraltiskt svajjigt, det funkar ju. 

 

Mina barn håller mig ju ständigt igång också. Jag skulle kunna skriva SPALTMETER om sådant som de ger mig. Det handlar om allt ifrån frågor om huruvida tjejer kan göra "killsaker" till rithörnor dit aldrig killarna går i skolan. Kan tjejer och killar vara kompisar? Kan man få en snopp när man blir stor? Kan lillebror ha en rosa overall där det står "little princess" på (det har han nu)? Varför är det så svårt att leka med andra tjejer? Varför är det så svårt att leka med killar? Måste man ha en man? Måste man skaffa barn? Alltså den här åldern som våra stora barn är i nu (snart 5 och 7) är helt otrolig vad gäller det här med tankar kring kön och könsroller. Och de är så kloka barnen. Så oändligt mycket klokare än i princip alla vuxna omkring sig (förutom möjligtvis jag och Nina). 

 

Men jag vill inte skriva om de stora längre. Det handlar nog bara om något litet år nu sedan är de här i Internetsvängen de också. Och de är så stora nu. Och den lilla är så liten ännu. Men det ska bli mycket spännande att se honom växa upp. Mycket spännande att se en MAN växa och utvecklas och även spännande att se vad jag kan göra åt det. 

 

Valet i höst kommer att bli en triumf för feminismen och jag hoppas verkligen att sossarna har vett att lyssna på oss då. Att de fattar att vi är många och värda att ta på allvar. Jag tror det finns en chans att FI kommer in också, men det är ju just det där med att folk är så rädda för att högern ska vinna. Jag röstade på FI i förra valet och det var inte bra alltså. Det gick inte bra. Dock är det ju troligtvis tack vare det som feminismen blivit så stor nu. För stor är den. 

 

Ibland får jag rena glädjerysningar över hela kroppen när jag tänker på det politiska läget i Sverige precis just nu. Hur vi pratar om Ryssland. Hur vi gör allt vi kan för att markera att det inte är okej. Hur feministiska rubriker över artiklar rörande typiskt feministiska ämnen finns i tidningarna varje dag, för tidningarna VET att det INTRESSERAR oss. Hur Svenskt näringslivs gubbe får på fan. Hur samtyckeslagar demonstreras fram. Hur barnmorskors och sjuksyrrors arbetssituation uppmärksammas. Hur den manliga könsrollen ifrågasätts mer och mer. 

 

Och det är ju verkligen precis det här som åtminstone jag har kämpat för i 15 jävla år so far. Och precis just NU så är Sverige PRECIS så som jag vill ha det. Heta debatter och diskussiner om de VIKTIGA ämnena. Ingen varken sexist eller homofob eller rasist som kan komma undan. Alla ställs till svars. Blondinbella är så jävla ute. Lady Dahmer är så jävla inne. Precis som jag vill ha det. 

 

Och man inser ju nu hur jävla TUNGT det har varit under de här hårda, blåa åren. Med RUTavdrag och Blondinbellor och skattesänkningar och kapitalismen före allt. Fan vad det har TÄRT och hur det visar på att ens politiska ideologi är så STARK inom en. Iaf inom mig. 

 

Så jaja. Jag är väl med ändå. Men lite på håll här i min knallrosa bebisbubbla. 

 

 

 

 

 

Viktigt meddelande till allmänheten:

 

Utgå inte ifrån att mina barn är heterosexuella. 

Ni ska inte göra det av en hel rad anledningar som ni skulle förstå om ni någonsin läste en bok i ämnet, men det främsta är kanske ändå följande:

 

Unga hbtqpersoner mår ofta dåligt. Självmordsstatistisken inom just den gruppen är jättesorglig. 

En av anledningarna till det tror jag KAN ha att göra med att hbtq ses som något ANNORLUNDA, något AVVIKANDE och ONORMALT. När man är ung vill man oftast inte vara varken avvikande, annorlunda eller onormal. 

 

Genom att utgå ifrån att alla är hetero så gör man just det: utmålar icke heterosexualitet som något ANNORLUNDA, AVVIKANDE OCH ONORMALT och då gör man det svårare för såna som inte är hetero. Och om något av mina barn nu skulle visa sig vara hbtq så vill jag inte att de ska ha det svårt. 

Om de nu ändå är heterosexuella så har vi alla gjort dem en stor tjänst genom att lära dem att hbtq varken är annorlunda, avvikande eller onormala. Och jag tror att det gör dem till bättre människor om de har den vetskapen. 

 

En annan sak också: hur kan man tycka att den heterosexuella kärleken är eftersträvansvärd? Hur kan man "hoppas på" och i många fall PRACKA PÅ barn den eviga heteronormen. Hur jävla kul och bra är det egentligen att vara heterosexuell? Hur jävla bra funkar de heterosexuella relationerna när vartannat äktenskap leder till skilsmässa och sjukt många kvinnor dessutom blir spöade av sina äkta män? Hur jävla eftersatta är inte heterosexuella par när det kommer till jämlikhet? Hur LYCKLIGA är egentligen heterosexuella? 

 

Jag tror jag känner två heterosexuella par som jag känner är genuint lyckliga i sina relationer. Tre med mig själv (som det ser ut nu). Grattis heterosexualiteten. 

En sak jag ofta tänker på:

 

* Om alla människor tänkte genus, alltså, om samhället var mer öppet för vad kvinnor och män får och kan- skulle det finnas transexuella då?

 

Min okunskap om transexualitet är så otroligt stor att jag låter som en Sverigedemokrat när jag pratar om det. Fördomsfull och obildad. Men jag ÄR ju obildad. 

Och eftersom jag är intresserad av genus så intresserar jag mig självklart även för transexualitet. 

 

Som genusanhängare, vilket jag ju är, även om jag anser att LIKA RÄTTIGHETER är att eftersträva hur OLIKA vi än är (om vi nu är det) så tror ju jag att det allra mesta i hur vi identifierar oss i vårt kön, har med könsroller att göra. Jag tror inte att man ÄR på något särskilt sätt för att man (..) är kvinna och jag tror inte att saker som vi tycker om och sätt vi beter oss på är genetiska och medfödda. Jag tror de läggs dit, i syfte att bibehålla tusenåriga strukturer som bygger på att männen ska kunna fortsätta sitta på sin makt. 

 

Men om det nu ÄR så, hur kan det då finnas transexuella? Med mitt tänk så existerar ju knappast inte kön. I mitt tänk menar jag att vi kan va/se ut/bete oss som fan vi vill, våra könsdelar talar på inget sätt om för oss hur vi är/ser ut osv. Men hur kan det då finnas människor som så till den milda grad känner att de hamnat i fel kön att de vill byta ut sina fysiska könsdelar?

 Hur KÄNNS DET liksom när man är transexuell? Och särskilt om man är transexuell OCH feminist/genusmedveten? När man liksom är medveten/har tron om att könsroller inte är just mer än det: ROLLER som vi SPELAR, som vi tilldelas/prackas på. Som vi ju faktiskt KAN avsäga oss om vi bara vågar/vill.

 

Jag kan tänka att transexualitet är det YTTERSTA beviset på att vi genusmänniskor HAR FEL. Det yttersta beviset på att KÖN FINNS. I några filmer jag sett, samt erfarenheter jag har från att ha träffat transpersoner så verkar ju de yttre attributen, de som vi genusmänniskor kämpar EMOT, ofta vara väldigt viktiga. Har du bytt kön och nyligen blivit en kvinna så vill du klä dig som en kvinna, tala som en kvinna, bete dig som en kvinna. Enligt oss genusmänniskor är ju det du håller på med då, något som vi anser att vi behöver BEKÄMPA, en MYT som hur vi kvinnor är, något som egentligen inte finns osv. Fattar ni hur jag tänker?

Nu känner jag ju inte alla transpersoner på jorden så visst finns det säkert såna som byter kön men ändå blir kvar i sin gamla könsroll. OM NU KÖNSROLLER FINNS???!!!

 

AAAAAHHHH jag blir galen när jag hamnar i de här tankarna. Min okunskap gör mig galen. Kan inte någon bara FÖRKLARA för mig??!!! 

Läste det här  blogginlägget för några dagar sedan och det har liksom hängt sig kvar lite. 

Det är ett bra inlägg som förklarar de viktiga grejerna på ett enkelt sätt. 

Dock fastnade jag för rubriken: "det handlar inte om rosa kläder". 

Sedan finner jag meningen: "Det handlar inte om att män och kvinnor ska vara exakt lika. Det är vi inte."

och den ska jag återkomma till senare. 

 

Men nu ska jag förklara för er varför vi klär min son i rosa nästan varje dag och varför våra döttrar alltid haft kläder både från pojk och flickavdelningen i sina garderober. 

 

Vår grundtanke är naturligtvis feministisk, men de senaste åren, när jag blivit äldre och ännu smartare, har jag insett att det inte bara handlar om feminism och genus. Det handlar om Frihet (vilket ju alla insatta vet är det som både feminism och genus STÅR för, men eftersom inte alla fattar det så tänkte jag att jag förklarar det för sig så att även de som INTE kallar sig för feminister eller genustänkande kan förstå att det där med FRIHET ju faktiskt är någon som rör oss ALLA).

 

Många som inte tänker genus, säger ofta att vi som tänker genus "prackar på" våra barn någonting. Men när jag ser pojke efter pojke endast iklädda gröna, blåa, svarta och gråa kläder så undrar jag sannerligen vem det är som prackar på. Min pojke har alla färger i sin garderob därför att JAG INTE vill pracka på honom någonting. 

 

Barn är nämligen inte dumma i huvudet.

Barn förstår nämligen mycket väl att med de två färgerna blå och rosa kommer så otroligt mycket mer än bara två färger. 

 

Kaptialismen tex, när sig livligt på de två färgerna. Har du en dotter först och får en son sen så måste du ju till exempel KÖPA nya grejer till den där sonen, eftersom han ju inte är som hon. Han är OLIK henne. Och därför kräver han  ANDRA/MER grejer. 

Genom att se på filmer och barnprogram och bara genom att lyssna på mamma och pappa faktiskt, så lär sig barnen att figurerna klädda i blått, grått, svart och grönt är på ett visst sätt, tycker om särskilda saker och KAN GÖRA särskilda saker. Och figurerna klädda i mer färgglada kläder är på ett visst sätt, tycker om vissa saker och KAN GÖRA särskilda saker. 

INGEN människa på jorden är fri ifrån det här. Det spelar ingen roll om just DU tycker att DU minsann inte har BESTÄMT vad dina barn ska tycka om (det måste vara något med generna), öppna ögonen och se dig omkring så ser du snart väldigt tydligt alla de grejer som håller både barnen och oss vuxna på plats i de könsroller som är förutbestämda åt oss från den dag omvärlden får reda på vilket kön vi har. 

 

På så sätt hör alltså KLÄDER i allra högsta grad ihop med Frihet. Jag vill inte redan NU bestämma åt mina barn vilka roller de ska iträda. Jag vill att de ska få välja själva. Om jag klär min son i uteslutande blå, grå och gröna kläder så bestämmer jag att den blågröngråa rollen är den som är till för honom sen. Och tänk om den rollen inte alls är något för honom? 

 

På samma sätt jobbar vi med sexualiteten i vår familj. Trots vår egen eviga heterosexualitet har vi jobbat/jobbar vi väldigt hårt för att våra barn ska ha klart för sig att hbtq inte är någon KONSTIGT eller AVVIKANDE. Jag tar inte för givet att mina barn är hetero, därför jag tror att OM jag gör det, så kan det bli väldigt jobbigt för dem den dagen de evetuellt kommer till insikten att de inte är hetero. Om de nu är hetero så har vi iaf gjort dem till frisinnade och öppna människor med mindre fördomar och det kanske allra bästa av allt är att de förhoppningsvis inte ens kommer att känna behovet av att kategorisera sig som varken homo eller hetero utan istället vara fria i sina sexualiteter för alla möjligheter. 

 

Samma sak med religion. Vi döper inte våra barn därför att vi inte riktigt tror att små bebisar är redo att bekänna tro vid 6 månaders ålder. Istället får de själva välja vilken religion de vill tillhöra när de blir äldre, om de nu vill tillhöra någon religion alls. 

 

Målet med vår uppfostran är alltså att barnen ska bli så Fria som möjligt. Vi vill inte pracka på dem någonting alls (förutom värderingar om allas lika värde osv) utan ge dem möjlighet att välja själva så mycket de kan. 

När jag pratar om att jag hoppas att min son bli bög kan folk bli upprörda och anklaga mig för att önska min son ett livslångt lidande. Folk ÖNSKAR SIG NORMALA barn, som följer strömmen och aldrig viker av, i rädsla att barnet ska bli retat, mobbat och utanför. Och det kan förstå. Men det är så otroligt korttänkt. 

 

Ola Salo sjunger:

Ja det blev lite liv angående det där om porren och våldtäkten och bdsm. 

Tycker ni ska ta och läsa om inlägget faktiskt, men jag ska även förklara om och kanske rätta mig själv lite. 

 

När jag skriver som jag gör och jämför med pedofiler hit och dit, så skriver jag liksom med männen som utgångspunkt. Jag tänkte inte ens på kvinnor. Därför att själva GRUNDEN i inlägget jag skrev är frågan: HAR KVINNOR egentligen någon egen sexualitet? 

 

Så nej jag menar inte att ni kvinnor som gillar bdsm och analsex och halsmandelssex och allt där emellan är ÄCKLIGA och jag menar inte att det är ERT FEL och jag menar inte heller att kvinnor får SKYLLA SIG SJÄLVA.

 

Jag menar, bland annat, att den sexuella revolutionen på 60 och 70talet inte gjorde oss fria ett enda jäva dugg. Vår sexualitet hålls emot oss lika mycket nu som då. För blev kvinnor som tex spelade på sin sexualitet eller ens antydde att de hade en sexualitet, bestraffade för att man tänkte att SÅ GÖR INTE KVINNOR. Sådana kvinnor sågs som avvikande och annorlunda.

Lika mycket då som nu använder man vår sexualitet emot oss när man i domstolar friar våldtäktsmän när man menar att "vissa kvinnor" faktiskt tycker om våldssex och därför kan men inte avfärda det faktum att offret kanske faktiskt egentligen njöt. 

Jag funderar kring om det kanske är dags att sätta upp RAMAR för den heterosexuella sexualiteten igen? Så att ingen domstol någonsin ska kunna säga "vissa kvinnor gillar faktiskt att bli grupp-påsatta med en glasflaska tills det blöder i fittan på dem". 

Jag VET att det är lite motstridigt att skriva så för ja, då BEGRÄNSAR vi ju återigen den kvinnliga (och den manliga) sexualiteten. Men ärligt, gör det egentligen så särskilt stor skillnad? 

 

För HUR begränsade är vi egentligen inte renda nu? HUR hade den kvinnliga sexualiteten kunna se ut om den hade fått chansen att växa och utvecklas utan männens ständiga påverkan. Jag undrar hur vår sexualitet hade sett ut om vi inte alltid hade varit underställda männen, om våra kroppar inte alltid i första hand existerat för att tillfredsställa män. 

 

Och det är inte bara bdsm och halsmandelsknull som jag ifrågasätter. Penetrarion tex, FIXERINGEN vid penetrationen både inom porren och Svenssonsex. Analsex. Förspel. ROMANTIK överhuvudtaget, ifrågasätter jag. Och undrar HUR det heterosexuella sexlivet hade sett ut om män och kvinnor knullade jämlikt. Det gör vi nämligen inte och kommer troligtvis aldrig någonsin att göra, iaf inte så länge det inte ÄR jämlikt könen emellan. 

 

Ibland tänker jag att vi egentligen blir våldtagna hela tiden. Att allting kanske är våldtäkt. För som kvinnor är vi alltid "i särskilt utsatt situation"...

 

Sen har jag absolut inte TÄNKT KLART här ännu, hör ni väl. Jag håller på och tänker. Och jag återkommer när jag har tänkt klart. Tills dess får ni gärna fortsätta tänka i kommentarsfältet!

kram på er

IKVÄLL var nog lite en HISTORISK kväll hemma på Brunheten. 

IKVÄLL gick jag till BOTTEN med FEMINISMEN i ett samtal med min snart 7åriga dotter. 

 

Jag pratar mycket mycket mycket med mina äldsta (snart 5 och snart 7 år) barn om ämnet. Har gjort sedan de föddes. Jag KAN INTE sätta all min tilltro till genus och hoppas på att barnen inte ens MÄRKER att det FINNS två kön, för tyvärr är inte vårt dagis genusutbildat. Inte skolan heller. Inte barnens kompisar och deras föräldrar. Inte våra släktingar. Det är i princip bara jag och några av mina kompisar som har kunskaper i ämnet. 

Därför jobbar jag/vi så att vi PRATAR. Vi ifrågasätter och ju äldre de blir desto mer är de ju mer på tåget. Den stora var riktigt jävla förbannad på Astrid Lindgren för att denna inte FATTAT att TJEJER OCKSÅ KAN VARA RÖVARE och VARFÖR är det bara TRE TJEJER med i filmen mamma?!! OCH BORKA ÄR INTE ENS SNÄLL MOT UNDIS!!

 

Ikväll var vi och såg Sune på bilsemester. Jag hatar Sune. Hatar allt som författarna till Suneböckerna har gjort (förutom vissa avsnitt av julkalendern Sunes jul) och vill helst inte att barnen ska se på slikt. Men de har kompisar och på jullovet var typ hela storans klass och såg filmen. Då får vi också göra det. 

 

I bilen till bion har vi ett samtal med tjejerna. Vi har läst recensionerna som har förvarnat om vad som komma ska och vi påminner barnen om att det inte bara är killar som blir kära i tjejer. TJEJER kan vara KILLtjusare också, men FRAMFÖR ALLT kan tjejer bli kära i tjejer och killar i killar. Det är inte bara PAPPAN i familjen som bryr sig om pengar och TJEJER kan också vara roliga och tokiga, inte bara killar. Osv osv. 

 

Innan filmen var det reklam. För tre andra barnfilmer som är på gång. Dessa var:

BAMSE

POJKEN MED GULDBYXORNA

LEGO

och detta var allså inget pastellfärgat Lego utan svart, actionlego med tillhörande actionhistoria och bara manliga karaktärer förutom en som självklart hade pussmun och ögonfransar. 

 

Själv såg vi då SUNE och uppmärksamma har förstås redan noterat att vårens utbud är väldigt fokuserat på POJKAR. MÄN GÖR FILMER- för POJKAR, MED POJKAR i rollerna. Och tjejerna exkluderas som vanligt.

Och jag funderar på hur det påverkar barnen och på hur det har påverkat mig. Att så sällan få sin berättelse berättad. Och OM vi någon gång får det, så är filmerna ofta gjorda av män, som då GISSAR sig till hur vi/småtjejerna har det, vilket innebär att vi har långa ögonfransar och röda läppar och pratar med jättepipig röst och är rädda för allting. Typ. Ja fy fan vad trött jag blir. 

 

Hur som helst och det hör egentligen inte ens hit utan skulle fungera som ett exempel på hur vi jobbar med barnen. Ikväll låg vi i sängen och pratade hon och jag. Om skolan. 

 

Hon berättade att det händer att hon och hennes tjejkompisar tittar på när killarna spelar basket eller bandy eller fotboll. Ibland är hon med och då är hon målis, men inte så ofta för det är inte så roligt 

Hon berättade om några tokiga killar i klassen som är "ivriga" och glömmer att räcka upp handen och vänta på sin tur utan istället pratar rakt ut i luften. 

DÅ vände det sig i magen på mig och jag BLEV TVUNGEN. 

 

DÅ blev jag tvungen att berätta för henne att orsaken till att jag inte vill att hon står och ser på och HEJAR på killarna är följande:

 - I den här världen som vi människor bor så är det nästan killarna som har alla pengar (har för mig att det är 90% av världens samlade inkomster eller vad det är) och i princip alla länder så är det killarna som bestämmer. Även fast killar och tjejer gör samma jobb så får killarna mer pengar för det bara för att de har en snopp.

När ni står bredvid planen och hejar på killarna istället för att vara med eller istället för att göra något eget så tror killarna att det ni gör inte är lika viktigt som att heja på det DOM gör. De tror att det är så det ska VARA och de lär sig att DE inte behöver titta på och heja på er. Tillslut tror de att det är de som bestämmer och att det som de gör är mycket viktigare än det som ni gör och då kan det tillslut bli så att de får mer pengar sen när ni ska börja jobba. 

 

Jag förklarade att när killarna pratar rakt ut och glömmer att räcka upp handen så dels avbryter de andra och TAR TID att prata från andra, oftast tjejer, vilket leder till att det mest blir killarna som hörs vilket leder till att de i slutändan kommer att BESTÄMMA. Och så den där tiden som läraren måste lägga på att säga till killarna är också tid som killarna TAR från tjejerna och det är orättvist. 

 

Jag förklarade att många vuxna TROR att pojkar är BÄTTRE än flickor på sporter som fotboll, bandy och basket. Så när en pojke föds får han bollar i present. Och när han lär sig gå börjar hans pappa spela fotboll med honom ute på gården. Och när han börjar på dagis sen så säger fröknarna "ska du inte gå och spela fotboll med de andra killarna". Till tjejerna säger man andra saker, för man tror att killar och tjejer är bra på olika saker. Och när sen alla barnen börjar skolan så har killarna fått öva sig jättemycket på fotboll och basket och bandy och har blivit väldigt bra på det, medan tjejerna har blivit bra på andra saker. Typ göra pärlhalsband. Därför är det kanske inte så jävla kul att spela fotboll med killarna, särskilt inte om de inte är snälla (det är dock killarna i hennes skola säger hon). Och jag pratade om vad dumt det är att de vuxna bestämmer över vad barnen ska tycka om och bli bra på. För det gör ju att många tillslut faktiskt TROR PÅ att tjejer INTE KAN spela fotboll och att killar INTE KAN göra pärlhalsband. Och då missar man ju skitmycket, när det är så uppdelat. Plus att det blir sådär tokigt som att många vuxna till exempel TROR att det bara är KILLAR som kan bestämma och vips så bestämmer killarna ALLTING på hela JORDEN.

 

I ett svagt ögonblick tipsar jag henne om att strunta i att räcka upp handen hon också och istället bara prata rakt ut, men då blir hon upprörd. 

Hon har med andra ord fattat något som väldigt många vuxna människor inte har fattat. 

Varför ska kvinnor sänka sig till männens nivå?

Varför ska vi bete oss som karlar när deras beteenden ofta är så jävla dåliga och diskriminerande och elaka? 

 

Det är ju pojkarna som lära sig av flickorna. Det är vi vuxna som ska lära små pojkar att bli mer som små flickor. Som jag ju skrivit så mången gång förut. 

 

Ja. Hon somnade iaf med skallen full. Vi hann med att prata om jämlikhet mellan par också och hon konstaterade nöjt att hennes föräldrar iaf delar lika på disk och tvätt och barnuppfostran och matlagning och allt. Hennes pappa mös i skägget när jag berättade det för honom sen, att det bara var ett konstaterande från hennes sida. Och jag tänker att vi ger våra barn en fet gåva när vi anstränger oss att vara jämlika i familjelivet nu. Det kommer att leda till att våra döttrar (om de är heterosexuella) kommer att ta det för självklart av sina partners sen och det kommer att leda till att vår son ser det som en självklarthet att dela hushåll och familjeliv jämlikt med sin eventuella fru sen (förhoppningsvis är de dock homo hela bunten). Var så god barn. 

 

Nu känner jag mig lite överväldigad av allting jag ännu har kvar att berätta om. Lära dem. Och jag funderar mycket på hur jag ska ta det här med min son. Han som står på andra sidan så att säga. Den priviligerade sidan. Som inte varken jag eller hans systrar står på. 

Ett alternativ är ju att lära honom att hålla käften och lyssna och det ska jag ju förstås (OBS: han ska få prata också). Men det gäller nog att fortsätta på samma bana vad gäller honom. Prata och prata och uppmärksamma även honom på orättvisor och konstiga skillnader påhittade av vuxna. Sen måste jag ju även jobba så otroligt mycket hårdare på att mota bort könsrollen som samhället kommer att vilja trycka in honom i eftersom den är så oändligt mycket mer destruktiv än den kvinnliga så ja..det blir slitsamma 18 år det här. 

Men det kommer det att vara värt. 

 

 

 

Den här senaste jävla skit våldtäktsdomen tycker jag är ett tecken på att vi behöver prata om vad som är normalt och vad som inte är normalt. Jag tror det är ett jävligt stort problem att vi inte gör det. Längre.

 

Jag tror det var på 90talet som man helt plötsligt inte längre skulle prata i termerna normalt och onormalt vad gällde sex. Säkert var det en hel massa anledningar som ledde dit. Aidsepidemin var kanske en, kvinnors sexuella frigörelse kanske en annan. Helt plötsligt fylldes iaf sexspalterna med bekännelser från folk och sexologernas svar var alltid desamma "du är helt normalt och det är bra att experimentera". Ingenting skulle vara tabu. Allt var helt normalt.

 

Det har lett till att varje gång en sån här sjuk våldtäktsdom dyker upp och alla blir upprörda över friande domar så kommer alltid några liberala feminister och säger " det FINNS faktiskt kvinnor som GILLAR att bli penetrerade i alla hål av 9 olika män inklusive en glasflaska". Och då ska det alltså rättfärdiga den friande domen.

 

Och så var det den där 3barnsmamman, minns ni henne? Som TIDIGARE faktiskt FRIVILLIGT hade haft gruppsex och därför var det tvivelaktigt när hon plötsligt anmälde två (eller var det tre) män (hockeyspelarna ni minns) för att ha gruppvåldtagit henne. Och så nu den här senaste domen då förövaren åtminstone tydligen hade erfarenheter av bdsm och tolkade tjejens nej som "en del av spelet". Hon hade tappat rösten av allt skrikande. Och det tolkade han som en del i det helt normala bdsmspelet.

 

Fan det är så man får lust att bli religiös. Gå tillbaka till de gamla goda dagarna då man inte skulle knulla innan äktenskapet och allt det där ni vet. Problemet med det var ju dock egentligen precis samma sak som nu: allting handlar alltid om kvinnan. Under de gamla religiösa dagarna fick kvinnor skit om de var för lössläppta och nu efter frigörelsens dagar straffknullas vi (bokstavligen) för att vi är för lössläppta. Ingenting har ju hänt.

 

Jag tror ändå att vi behöver börja prata om vad som är NORMALT och INTE NORMALT vad gäller sex. Vad gäller pedofili är vi ju alla överens. Det är sjukt och fel. Det är vuxna som tänder på försvarslösa barn. Det har knappt med sex och göra utan är mer om skada i hjärnan. Överfallsvåldtäktsmännen likaså. De är också sjuka i huvudet och det har mer med makt och hjärnskada att göra än med sex.

 

Men om du är en människa som tex gillar att binda upp din partner och förnedra denne. Om du är en person som gillar att bli uppbunden och förnedrad. Hur jävla frisk är du egentligen? Och handlar det verkligen om SEX? Handlar det inte lite mer om makt och något fel i skallen? Hur friskt är det att behöva använda sig av våld (och då menar jag alltså VÅLD som i slag/piskor osv osv i en oändlighet av redskap) medan man knullar för att bli kåt?

Och de här avsugningsscenerna som är så poppis inom porren nu. Där killen liksom tar tag i tjejens huvud och liksom knullar med hennes halsmandlar/svalg/hals/strupe så att hon nästan kräks och inte kan andas. Om man som man gillar det, hur frisk är man i skallen då? För det finns ingen chans på jorden att någon kvinna tycker att det är skönt att få halsmandlarna knullade. Halsmandlar är inte till för att knullas liksom. Och hur frisk i huvudet är den man som i sexsammanhang gör saker med sin partner som han vet att hon inte blir kåt av?

 

Jag tror egentligen att de flesta män VET när såna situationer inträffar. När man som bäst håller på och knullar sin flickväns halsmandlar och hon plötsligt kräks en smula över penisen, ja, då VET man nog INNERST INNE att hon troligtvis inte är superkåt just då. MEN då kan man ju bara rädda sig från skuldkänslorna genom att tänka på att det kanske hon VISST ÄR. För det FINNS ju kvinnor (tex i alla porrfilmer!!) som ÄLSKAR att få halsmandlarna knullade och som nästan faktiskt går igång lite på att kräkas över penis...

 

Därför måste det liksom finnas en gräns. Vi kan inte säga att " DET FINNS faktiskt kvinnor som gillar att bli påsatta av 9 killar inklusive glasflaska så att det börjar blöda lite" för nej, ärligt talat, det FINNS DET INTE. Och OM det finns kvinnor som SÄGER att de njuter av dylikt, så är det något som är FEL med de kvinnorna. Kanske vill de bli omtyckta. Av killarna. Kanske blev de våldtagna som barn. Int i fan vet jag. Men det FINNS gränser.

 

Och om vi hela tiden kommer med det jävla argumentet DET FINNS FAKTISKT KVINNOR så kör vi ju liksom fast. Det är därför våldtäktsman på våldtäktsman blir frisläppt. Därför att vi "vet" att det FINNS kvinnor som GILLAR allt det där som de sjuka svinen utsätter sina offer för. Och vad fan baserar vi vår vetskap på? Så länge vi har ett patriarkat och en könsmaktsordning så har vi ingen ANING om vad kvinnor frivilligt gillar och inte gillar. Många av oss är så jävla ägda av vad MÄNNEN gillar och inte gillar, ägda av vad patriarkatet lär oss att gilla och inte gilla.

 

Pedofiler säger ofta att dess offer också njuter. De menar att de små barnen som de utnyttjar faktiskt njuter av det. Barnen gör inte motstånd. Och pedofilen får sin sjuka låssasbekräftelse på att barnet gillar vad hen gör. Att barn som utnyttjas sexuellt inte alla gånger gör motstånd beror ju på att pedofilen i vissa fall hjärntvättat barnet. Fått det att tro att det som sker är helt normalt. Fått det att tro att alla andra barn har samma upplevelser. Pedofilen KAN hjärntvätta barnet så eftersom pedofilen är vuxen och alltså i MAKTPOSITION över barnet.

 

Precis som män är i MAKTPOSITION över kvinnor. Via porr och media och sjuka sexböcker och fan och hans moster får vi ta del av vad "alla andra" gör i sängen. Vi får veta att "alla" har halsmandelssex. "Alla" har analsex. "Alla" binder upp och att ge sin kvinna en lätt örfil medan man sätter på henne är ju mer normalt än missionären nu för tiden. Men vem fan gör porrfilmerna? För vilka görs de? Vem fan skapar reklamkampanjerna? Vem fan ÄGER sexualiteten? Är det kvinnorna som ägnar sina liv åt att banta och sminka sig och raka sig och göra sig liggbara för männen så som de lärts från barnsben, eller är det männen? 

Jag undrar hur heterosex skulle se ut om det istället var kvinnor som var överordnade män, eller om det inte fanns någon könsmaktsordning alls. 

 

 

Precis på samma sätt som pedofilerna jobbar. Vad gäller pedofili finns dock en ganska tydlig lagstiftning. Vad gäller våldtäkt så urholkas den redan från början jävligt ostadiga lagen mer och mer.

 

Nu tänker jag på burka också. Detta omdebatterade plagg. Kvinnor som bär burka är så himla förtryckta säger de, de svenska männen. Sen går de hem och tittar på porrfilm där kvinnor knullas i alla hål medan tårar rinner nedför deras kinder.

Ja tacka vet jag de sexuellt frisläppta och frigjorda svenska kvinnorna!

 

Och jag tänker att det finns liksom inget mellanting. Vad vi än gör så är våra kroppar aldrig våra egna. Vad vi än gör så är vi alltid kroppar framför människor. Hål framför hjärnor. Hål åt dem att göra vad de vill med. Fan. Jag orkar snart inte mer.

 

När jag gick i typ ettan eller tvåan på gymnasiet skulle vi läsa historia. Jag älskar historia, har alltid gjort. Men denna gång var första gången som jag slog upp historieboken som Feminist och då var det plötsligt inte lika älskvärt längre. 

Allt som allt i hela boken hittade vi åtta rader, som benämnde KVINNOR. Alltså, som dels synliggjorde att det ÄR skillnad på MÄNS och KVINNORS historia (vår historia är inte deras) OCH som berättade VÅR historia. Åtta rader. Allt som allt.

Ursinniga gick jag och min kompis till rektorn. Krävde att få läsa VÅR EGEN historia. Rektorn höll med, lyssnade och tog oss på allvar och gav oss i uppgift att istället skriva våra arbeten om KVINNOhistoria. Vi fick gå utanför historieboken och övrig litteratur som vi hade blivit tilldelade och istället googla och besöka bibblan och leta reda på vår egen litteratur. Skriva vår egen historia helt enkelt. Det FINNS många bra böcker om KVINNORS historia. Visst är kvinnors historia inte varken lika uppmärksammad eller dokumenterad som männens under årens lopp, men det FINNS litteratur i ämnet. Som läroplanen på den tiden inte höll som obligatorisk uppenbarligen.