Håkan&Marit

Jag är glad och allt, över att mina båda stora favoriter for ever, Marit och Håkan, släpper låtar denna vår och förmodligen kommer att äga sommaren 2016 med all rätt. 
Det är som att år 2003 är tillbaka när de ägde Sverige både då och åren efter. Vi såg dem överallt. 
Marit var Håkans förband när jag och Sara såg Håkan i Hultsfred i november 2003. På självaste Hultsfredsfestivalen 2004 sedan spelade båda på stora scenen om jag inte minns fel. 
 
I min värld var det ingen skillnad på dem två. De var lika stora, gudomliga för oss då, såklart. Det fanns dock en stor skillnad på deras konserter. På Håkans konserter stod vi tjejer längst fram och skrek, grät och svimmade. Men bakom oss och längs med väggarna stod killarna. Tystare förstås, men med tårarna rinnandes nerför kinderna de också. 
På Marits konserter stod vi blandade framför scenen, både killar och tjejer absolut. Men mest tjejer. 
 
För det är ju så det funkar. Tjejer/kvinnor lyssnar på all musik, oavsett kön. Män lyssnar på andra män. Och därför blir de manliga artisterna alltid störst. 
 
Jag kan tycka att det är så sorgligt att nu, 2016, när Marit gör come back efter åtta års tystnad eftersom hon "inte gillade den hon blev" som artist medan Håkan har släppt skivor hyfsat frekvent sedan debuten 2000, så är det en sådan otroligt skillnad på dem. Dem vi, barnsligt nog, kallade för Kung och Drottning år 2003 är liksom mil ifrån varandra. 
 
Marit släpper skivorna själv numera. Betalar allt ur egen ficka. Sparar ihop pengar för att kunna göra videos och marknadsför sig själv via ett eget Instakonto och egen Facebooksida. Hon gjorde en "miniklubbturne" i januari och googlar man sommarkonserter finns inget att boka. 
I vintras intervjuades Marit i Värvet och det var en av få intervjuer jag var besviken över, då Marits storhet inte på något sätt kom fram i intervjun. Triumf verkade inte vara medveten om hur STOR Marit varit för oss, vi som var kids i början av 2000talet. Själv var han nog för gammal. 
Jag ville att han skulle fråga om hur det var, om låtarna, om Candysuck, om hennes medverkan i Fittstim som ju blev episk, om alla turneérna, osv osv osv. I min värld finns det så oerhört mycket mer man skulle kunna prata med Marit Bergman om än det han gjorde i intervjun. För i min värld var hon störst. I min värld är hon STOR. 
 
Så har vi Håkan som glider fram. Med proffs omkring sig som sköter det mesta. Idag kan han ge två konserter vart annat år och klara sig. Han fyller Ullevi två gånger i sommar. 
Han är man.
 
Han är man.
 
Han är man.
 
Och det har han mycket att tacka för, precis som alla andra män. 
 
Jag älskade Lars Winnerbäck (som för övrigt också var ENORM 2003) som ung, men slutade lyssna när jag tyckte att han blev för gammal för mig (...) En sak som han dock har min eviga respekt för är att han, liksom Marit, aktivt jobbat för att framhäva kvinnor. Han har samarbetat med kvinnor, sjungit duett med kvinnor, producerat och medverkat på kvinnliga musikers plattor och i intervjuer aktivit pratat om problemet som många kvinnliga artister dras med- nämligen deras kön. 
 
Jag älskar Håkan, nu och för evigt. Men genom åren så har han jobbat med män, samarbetat med män (undantaget Veronica Maggio men det var ju hennes låt och på hennes initiativ), talat om män som han beundrar och aldrig på något sätt använt sin ENORMA, ENORMA MAKT för att göra något vettigt. 
 
Vidare är det snudd på obehagligt hur Sveriges samlade musikkritiker aldrig rör Håkan.Sveriges samlade musikkritiker är ju, som ni kanske redan vet, oftast män. Skärp er för fan. Nu släpper han tex ytterligare ett album som låter U2. Gubbrock. För att ha något att fylla Ullevi med såklart, men ärligt, det är lite småtråkigt. Precis som att Marit numera låter som hämtad från 80talet. Man skulle kunna säga om både Håkan och Marit att det låter som att de blivit lite för gamla. De har snappat upp att modern musik idag behöver vara TUNG, lite bombastisk, precis som på 80talet faktiskt och innehålla tyngd och känslor. Vår tid kräver liksom det. 
Men eftersom de är i 40årsåldern så blir deras referenser när de försöker skapa sån här musik- 80talet. När det borde vara Avicii. 
 
Att jag, som evig beundrare, snabbt noterar att U2 kanske inte är min favoritreferens men okritiskt och opartiskt fortsätter att älska Håkan för vad han är, är en sak. Att riktiga och erfarna musikkritiker gör samma sak är fan oproffsigt. 
 
(om inte Håkan bjuder in Marit till sina konserter i sommar kommer jag troligtvis inte att älska honom med samma kraft i fortsättningen)
 

robotarna

 
Jag tänker mycket på de där "snälla killarna" ni vet. Troligtvis för att de flesta killar i samhället ju faktiskt är "snälla killar". 
Snälla killar har fått lära sig att man ska vara snäll mot tjejer. Det är ungefär det de har fått lära sig. Och det lever de sedan fullgoda liv på sen. 
 
Snälla killar tar inte jättemycket plats och om de gör det så är de roliga, schysta, trevliga och omtyckta av både män och kvinnor. Snälla killar får inga raseriutbrott och de skulle aldrig någonsin slå. Snälla killar tar ut lite barnledighet, låter frugan lära dem att tvätta och laga mat till en viss gräns och sedan lever de hela livet på att kunna laga typ köttfärssås samt att kunna grilla. De tvättar sina egna kläder minsann men städning ger de upp eftersom frugan har en "orimlig gräns" för när det behövs städas och inte och då är det bäst att hon gör det själv. 
 
Snälla killar slutar supa när barnen kommer. Inte direkt såklart, men när frugan har förklarat varför det kan vara bra att göra det så slutar de.  
 
Snälla killar sliter hårt. De jobbar mycket, men sätter ändå familjen först. De vabbar i alla fall 40% av alla gånger.
Snälla killar är liksom hederliga. Tycker att det är SJÄLVKLART att vara föräldralediga, vabba och storhandla. De mår så jävla bra i den där hederligheten. Känner sig så jävla BRA liksom. De går runt och myser. Står bredvid fotbollsplanerna på kvällarna när glinen spelar kvartersligamatch. Myser över hur duktiga och faderliga de är som tagit sig dit.
De är alltid bättre än sina egna fäder liksom. Och så långt har de tänkt att de ändå har kunnat analysera att de själva hade velat ha en mer närvarande pappa som små, så nu får deras barn det åtminstone. I alla fall sönerna. Döttrarnas danskurser och ridlektioner förstår de sig liksom inte på.  
 
De snälla killarna skrattar ofta lite överseende åt sina fruar. De snälla killarna har valt vackra fruar, duktiga fruar som är lika snälla som männen själva. Det är nog så långt de har tänkt, de snälla killarna. Att de vill ha en vacker, duktig och snäll fru. Det är liksom det som räknas. Vad frun röstar på, har för syn på sin omvärld, hur hon vill uppfostra barnen eller hur hon vill leva sitt och deras liv tillsammans har inte de snälla killarna tänkt på.
 
Kanske har inte fruarna heller tänkt på det, men skillnaden mellan snälla killar och duktiga fruar är att fruarna utvecklas, medan männen står still. Det kommer alltid att komma en dag då den duktiga frun vill prata om vilket parti hon ska rösta på, vad hon känner inför flyktingmassorna som strömmar från Syrien eller hur hennes barndom påverkat henne eller hur hon kanske blivit sugen på att prova någon annan ställning än missionären i tre minuter varannan lördag. Och det är då som de snälla killarna blir handfallna. De snälla killarna kan inte prata om känslor. Delvis för att de inte intresserar sig för andras känslor, men även rent praktiskt för att de inte kan. 
 
De snälla killarna kan inte krishantering. De verkar ha trott att livet liksom bara ska fortlöpa, att problem inte kan uppstå så länge man är en snäll och hederlig kille. Och när de så ställs inför ett problem så kan de inte hantera det. De kan heller inte finnas där för sina fruar. De kan helt enkelt inte, rent praktiskt, för de vet inte hur man gör. Senare kommer de heller inte att kunna finnas där för sina barn, det märker man förresten tidigt. Redan när barn är spädbarn är det ofta tydligt vilken förälder barnen föredrar till tröst. Det beror på att män inte kan trösta andra, eftersom de växt upp till ett liv som handlar om DOM, inte om andra. 
 
En annan grej med de snälla killarna är Fasaden. Folk i allmänhet tror ofta att det är vi kvinnor som är fasadhållare, men så är det ju inte. Jag känner inte en enda kvinna som inte kan dela med sig av sina bekymmer, problem och svagheter. Vi är snarare experter på det området. Det är män som inte kan släppa på fasaden. Mycket av deras heder sitter i den. En lyckad man bor fint och kan upprätthålla en vacker bostad med sin händighet. En lyckad man har en vacker, duktig och snäll hustru vid sin sida och helst ska hustrun också hålla eventuella fulheter inombords. Barnen är lyckade också. En snäll kille skryter gärna om sina barn. 
Den grejen gör det svårt för barn att få djupare förtroende för sin pappa. Om man hela tiden har pappas behov av snygg fasad hängade över sig så kanske man inte berättar för pappa att man fått IG i matte och kanske inte får börja gymnasiet. Om man har en man som är upptagen med att leka lyckliga familjen kanske man inte berättar för honom om hålet som börjat växa i ens själ.
Det är dock inte inför kvinnorna som männen måste hålla fasaden och upprätthålla hedern, det är inför andra män. Det måste se bra ut.
 
Det är ibland som att de vandrar i en helt egen liten värld, de snälla männen. En värld där de går runt och tror att det räcker. Det räcker att man är en snäll kille som kör barnen på träning och köper tulpaner till frugan då och då. Det räcker att man lagar sin köttfärssås och engagerar sig lite i att hitta bra fotbollsskor till barnet. Vad mer behövs, än lite hederlig snällhet?
 
Och vi kvinnor, som lever med de här robotarna, ja vi får ju svarta hål i våra själar tillslut. Börjar med gruppsex och amfetamin för att få känna att vi lever lite. Inte.
Nej vi blir utbrända istället. Får värk i kropparna. Blir gnälliga och ledsna. Skaffar oss älskare, men vad hjälper egentligen det för män är ju män. Det går sällan att hitta en bättre än den man redan har.
Hipp hipp hurra för heterosexualiteten!
 
(den här texten handlar inte om min man. Eftersom han är gift med mig så kan han aldrig bli en robot. Olyckligtvis är inte alla heterosexuella män gifta med mig) 

kvinnodan

Jag tillhör då den lilla skaran som känner att jag vill FIRA varje gång det är Kvinnodag. 
Här är lite av det jag känner att jag vill fira denna dag:
 
* Systerskapet. Jag har aldrig träffat på en enda manlig man to man- relation som varit ens i närheten av några av de relationer jag har till andra kvinnor. Systerskap för mig är den där otroligt djupa, till döden lojala, ärliga, trygga och varma relationen som man endast tycks kunna få med andra kvinnor. 
 
Systerskapet för mig är även den känslan av samhörighet jag känner med andra feminister, världen över. Vi som ser samma saker och vill göra något för att förändra det. Förenade i kampen for ever.
 
Systerskapet för mig är överhuvudtaget en förståelse för alla kvinnor, feminister eller inte, utefter att vi alla bär liknande bagage eftersom vi fostrats efter samma förtryckande norm. Förenade i/av förtrycket.
 
* Framgångarna. Alla framgångar som kvinnorörelsen rönt under århundraden av jävligt hårt arbete. Självklart pågår kampen drygnet runt, året om. Men en dag om året anser jag att man kan ägna sig åt att glädjas åt de framgångar man når. 
 
* Kunskapen. Hur min feminism ständigt utbildar mig. Hur jag ständigt utvecklas av och med den. 
 
* Sista punkten är lite...personlig! Kan man säga! :) Jag är nämligen sjukt glad att jag inte identifierar mig som man. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur instängda männen är i sin roll. Hur jävla fucked up de är av sin manliga könsroll som förnekar dem så otroligt, otroligt mycket. Visst, de har pengarna och i många fall makten. Men när man ser till hur mycket de förlorar på grund av sin könsroll (barnen, känslor, utbildning, hälsa, ett okriminellt liv osv) så är jag tacksam. Tacksam över att identifiera mig som kvinna. Jag vill inte vara någonting annat, inte tillhöra någon annan skara än den här förtryckta delen av mänskligheten. Och idag vill jag fira det. Det och systerskapet och kampen som vi för, tillsammans. 
 
Nu har jag inte firat alls i år faktiskt. Men annars brukar jag på något sätt uppmärksamma dagen, tex gå barnvagnsmarschen eller liknande. Och jag är GLAD den här dagen. Och jag känner TACKSAMHET. Något år har jag gett ungarna någon liten present. För jag vill att de också ska vara glada. Att det att vara tjej inte hela tiden ska handla om allt vi utsätts för, alla orätter som gör mot oss, all kamp vi ännu har framför oss. Jag vill lära dem om det där osynliga systerskapet. Visst kan du bli arg på och gräla med och tycka att andra kvinnor har åt helvete fel. Men man håller ryggen på andra kvinnor. Det gör man (obs: samma sak kommer även sonen få lära sig, naturligtvis, men han är lite liten ännu). 
 
Så grattis alla kvinnor som kämpar. Vi gör det bra och vi når nya framgångar hela tiden. En vacker dag är vi alla fria. Nu fortsätter kampen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
*obs: jag ber om ursäkt för mitt icke inkluderande språk. 
 

om männen och feminismen

Det diskuteras mycket om hur feminister ska ställa sig till MÄN som vill vara med. Man märker att NÄR män uttalar sig feministiskt så höjs de till skyarna, trots att en kvinna sagt precis samma sak en halvtimme tidigare osv, kort sagt, mönstren blir desamma i den feministiska världen som i den patriarkala (den man gärna vill slippa undan när man inträder den feministiska). En del tycker att männen inom feminismen ska hålla snattran och låta kvinnorna sätta agendan och istället jobba för att lyfta fram kvinnorna. Det tycker jag också. En god manlig feminist håller snattran i kvinnliga, feministiska sammanhang. Han uttalar inte "sanningar", han hjälper till att lyfta fram sanningar berättande av kvinnorna. När sedan mannen återgår till sin vanliga, manliga värld, fortsätter han att föra fram kvinnornas sanningar och han STÅR UPP och är modig när det behövs, tex genom att säga ifrån osv. 
 
Just nu är tonen inom min del av feminismen ganska hård mot män. Jag förstår det precis, för jag tror att många är i den där fasen när man liksom INSER att det inte är VI som ska behöva ändra på oss- utan DOM. Man slutar fokusera på hur vi kvinnor måste "jobba med oss själva" (höja rösterna och allt det där) för man inser att varför i helvete ska vi göra det? Varför ska VI ta ANSVAR som vanligt och varför är det ALLTID VI som ska förändra oss när det så väldigt tydligt är DOM som är problemet?
 
När jag födde min andra dotter var jag i den fasen och fy satan i helvete vad jag var arg. Jämt. Här hade jag gått runt och haft ÅNGEST över min egen kvinnlighet och över att mina döttrar troligtvis skulle bli ju KVINNLIGA i så många ÅR när det EGENTLIGEN borde vara MÄNNEN och POJKARNAS FÖRÄLDRAR som hade den oron. 
 
Och jag gillar den hårda tonen och jag tror inte alls att feminismen förlorar på den. Eller?
 
HBTQ går helt andra vägen. Där omfamnar man sin förtryckare. På QXgalan (som konstigt nog kallas för GAYgalan. Ursäkta mig men är inte det ganska mycket osynliggörande av TRANS i det?) delas ett särskilt pris ut till årets Hetero. Årets hederspris gick också till ett hetero, nämligen till chefen på socialstyrelsen 79 som tog bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Heteropriset gick till idrottskvinnan (orkar inte googla namn och jag skiter i sport) som målade sin naglar i regnbågsfärger när hon var i Ryssland. 
 
Och jag kan tycka att det är problematiskt på det sättet att varför ska man belöna något som borde vara självklart? Det är väl klart som FAN att idrottare som befinner sig i uppfuckade länder säger ifrån? Visar sympati osv? Det är väl klart som fan att man GÖR det liksom? Och det är väl klart som fan att homosexualitet inte är någon sjukdom? Varför ska de hyllas för att de utför självklarheter?
 
Samtidigt så ÄR det ju inte klart som fan. Både idrottsstjärnan och soctanten VAR ju jättemodiga och nytänkande och förhoppningsvis banar de målade naglarna vägen för fler idrottsstjärnor att joina. Förhoppningsvis bidrar HBTQgruppens tacksamhet till att fler av oss gråheteron hakar på och hjälper till när vi får se hur tacksamma och glada de blir och när vi får se att vi kan göra skillnad. 
 
Och visst har de rätt i det. Hatet och diskrimineringen mot hbtqpersoner kan bara vi heteron stoppa. Genom att ställa oss som en skyddande mur runt hbtqgruppen och parera bort skiten som homofober och nazister kastar. Det är VI heteron SOM GRUPP som förtrycker hbtqgruppen. Och så länge man inte säger ifrån så är man en del av det förtrycket. 
 
Och på precis samma sätt är det ju med männen. 
 
SKILLNADEN mellan heteron i hbtqkampen och männen i den feministiska kampen är att männen i den feministiska kampen så väldigt ofta får för sig att föra vår talan. Att diktera sanningar. Och det blir så väldigt fel.
Jag tror att det är lite annorlunda vad gäller heteron och hbtq, kanske därför att de heteron som står i den där muren kring hbtqgruppen är mest kvinnor. Och kvinnor har inte för vana att föra andras talan. Och därför är det troligtvis lättare för hbtq att omfamna de ur deras förtryckargrupp som vill "byta sida" och istället hjälpa till att få slut på förtrycket. 
 
Medan vi feminister får dras med "de snälla männen" som ska "hjälpa till". 
 
Det ÄR ju en skitsvår grej, när, som sagt, ens förtryckare helt plötsligt har blivit snälla och ska hjälpa till och då dessutom ofta kör över och tar över taltiden IGEN. Och jag är jävligt anti det där EXTREMA hyllandet av varje man som kommit till insikt och tex skriver en feministiskt text som sedan delas bortom sans och vett av gråtmilda kvinnor som vill gifta sig med honom av ren tacksamhet över att ha blivit sedda!
Samtidigt som jag förstår det, för det där med att bli sedd är ju lite av en bristvara när man är kvinna i ett patriarkat. 
 
Samtidigt blir jag ibland väldigt glad när jag ser män som faktiskt tar ställning. Som säger ifrån, eller ÄNNU BÄTTRE, som bryter normer. Jag har faktiskt en liten samling på mitt kylskåp med bilder på män som bryter normer. 
Det här är den senaste:
 
Okej, nu är ju inte Johan Glans UTSEENDE ett STATEMENT utan mer av en tillfällighet, men ändå. Jag älskar den här bilden. Här står tre av mediaSveriges absolut mäktigaste män, klädda i kostym. Det pyyyyser av PONDUS och MANLIGHET om dem alla tre. Och så kommer Johan Glans. Säkert 30 cm kortare än samtliga, i röd tröja och jeans och ställer sig i mitten och utmanar faktiskt manlighetsnormen på några sätt. Han ser ut som en liten mormor. Jag älskar honom för det. 
 
Och jag delade den bilden, liksom jag håller på med en krönika kring en jävligt smart grej som den MANLIGA feministen Johan Ehrenberg sa häromdan. Honom älskar jag också. Jag tycker om macho Magnus Betner också, som trots sin oerhörda liberalism har sagt mycket bra inom det feministiska ämnet, vilket är extra bra med tanke på hans målgrupp. Jonas Gardell också, som skrev: Jag vet inte om feminism är rätt eller fel. Jag vet bara att den är absolut nödvändig på sina socialamedierkanaler här om dan. Och jag VILL hylla de män som är med oss på RÄTT SÄTT. Och jag kommer att göra det också, för det ÄR modigt att bryta en norm. Det ÄR modigt att som män tex säga ifrån när en kompis fäller en sexistisk kommentar. Det ÄR modigt av en man, som har helt andra förväntningar på sig inom tex arbetslivet, att deklarera "nu går jag på barnledighet, vi ses om två år". JA det ÄR också SJÄLVKLARHETER, samtidigt som det INTE är det. 
 
Jag förstår männen på ett sätt när jag tänker på det där med rasism. Hur jävla JOBBIGT det är ibland att vara den där som alltid säger ifrån. Att vara en partypooper. En obekväm jävel som inte ens kan låta ett oskyldigt "n*gerboll" passera obemärkt förbi. Det är JOBBIGT många gånger och jag känner mig ofta STOLT och MODIG när jag säger ifrån, TROTS ATT  det ju faktiskt är en SJÄLVKLARHET att göra det. Eller, det BORDE VARA en självklarhet att göra det. (men grejen ÄR ju att det INTE är det).
 
Att jag frågade er om TRANS för några dagar sedan är ju en del i det där. Jag vill VETA vad det är jag måste försvara. Jag vill ha förklaringar och kanske argument. Jag vill kunna sätta mig in i för att förstå när jag sedan står där i muren och försvarar. För jag måste ju göra det. För om jag inte gör det så är jag inte ett dugg bättre än förtryckarna. Och jag vill inte vara en av dem. 
 
Ps. Benny Andersson. Den kanske bästa manliga feministen av alla. "Här har ni en miljon, gör vad ni vill med den" liksom. Inga villkor, ville knappt uppge att det var han som skänkt pengarna. Älskade Benny. Honom skulle jag kunna gifta mig med faktiskt ds. Ps. Jag älskar även dragspel ds. 

i love feminismen

Jag funderar ibland på hur det kan komma sig att jag skulle bli just feminist. 
Att detta skulle bli något så starkt att det finns med bland de främsta orden jag ska använda mig av när jag ska berätta om vem jag ÄR. 
 
Jag har kallat mig feminist sedan jag var 15 år. Det är 14 år i år. Nästa år blir det halva mitt liv. 
 
Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag liksom haft det i blodet. Jag hittar nya feministiska böcker i min mammas bokhylla varje gång jag hälsar på och när jag tänker på delar ur min barndom och framför allt på hur min mamma har levt sitt liv så förstår jag ju att det här med feminismen inte låg särskilt långt ifrån mig. 
 
Sedan kan det ha att göra med att jag är född på landsbygden och att min årskull (och årskullen under mig och årskullen över mig) hade kraftigt manligt övertag. Vi var två tjejer i min årskull på min skola. Tre i klassen under och två i klassen över. Genus fanns inte då och särskilt inte långt ute på södra Gotland. Det var killarnas värld och orättvisorna och strukturerna var så EXTREMA att jag skulle gissa på att de flesta av oss tjejer är, om inte uttalade feminister, så feministiskt medvetna idag. 
 
För att bli feministiskt intresserad krävs nog dels att man UPPTÄCKER någon form av orättvisa/diskriminering/otrevlig struktur och dels att man har ett politiskt intresse. Feminism är ju politik. Och jag råkar vara dotter till Olof Palmes största fan. Jag är även dotter till en sliten bonde som hatade överheten. Jag tror båda mina föräldrar hatar/hatade (min pappa dog när jag var 15) överheten. De hatade överheten och de hatade orättvisor. Så där har vi ju det igen. Arvet. 
 
Jag började nog mitt "feministtjafs" så tidigt som i femman, sexan skulle jag tro. Men i NIAN, fick jag boken FITTSTM av min kära vän Fia och sedan den dagen, ja. Sen var det klippt så att säga. 
Jag AVGUDADE Linda Skugge redan innan och via boken fick jag stifta bekantskap med bland andra Marit Bergman som blev en HUSGUD i gänget sen när hon blev hela Sveriges popdrottning några år senare. 
Jag ÄR Fittstimsvågen som Belinda Olsson nu förstört på många sätt. 
 
När man ser ETT förtryck, så ser man plötsligt alla. Väldigt mycket i samband med mitt feministiska uppvaknande på högstadiet började jag intressera mig för hbtqpersonerns situation till exempel. DÅ handlade det dock mest om h och b. Det där med trans känns nytt för mig och jag finner mig okunnig och i behov av information. Det är bra att det kommer nu. Bra att transpersoner på senaste tid höjt rösterna. Bra att gruppen uppmärksammades särskilt på QXgalan. Det har ju gått för jävla sakta, men nu verkar det som att det rör på sig lite. 
 
I ettan på gymnasiet blev jag vegetarian också. Jag tycker det är konstigt att inte fler feministster är vegetarianer/veganer. Jag undrar om det kan ha att göra med att feministerna NU är ÄLDRE. På Fittstimstiden läste tonåringarna boken. Feminismen var kanske en smula yngre då än vad den är nu. Och hade jag blivit feminist nu eller för något år sedan bara, så hade jag nog inte blivit vegetarian heller. Svårare att bryta gamla vanor ju äldre man blir ju. 
 
Nu äter jag kött igen, väldigt lite och så snällt jag kan (jag är ju snart 30 nu) men jag kan ännu tycka det är konstigt när människor som är politiska på så många andra sätt, inte på något sätt ser problematiken i hur människan utnyttjar djur så grymt. 
 
När jag var 20 gick jag ur kyrkan. Då hade jag tänkt kring det och insett det förtryck och den diskriminering som kyrkan både utsatt och ännu då utsatte bla hbtq för. 
Jag hade även då börjat den ettåriga linjen "feministiska studier" på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och ja. Där fick jag ju upp ögonen för allt jag dittills hade missat. 
Kanske 80% av all min feministiska kunskap har sin grund i den skolan. Och mer än så behövs inte sägas. 
Jag uppmanar alla att söka sig dit.
 
Sanningen att säga så kan jag känna mig lite så som jag antar att Belinda Olsson också känner sig (även om jag stuntade i att titta på hennes tvserie med omtanke av min mentala hälsa). Jag kan känna att mycket av det som pågår nu, det har jag redan gjort. Feminismen är så STOR nu. Såhär stor har den inte varit sedan 70talet skulle jag gissa. Och jag tänker att det måste vara så GRYMT för alla nya och relativt nya feminister att få vara en DEL av det här som pågår nu. För till skillnad från Belinda så har jag ju HÄNGT MED och jag SER JU vad som pågår. 
Dock tampas jag ju med känslan av att redan ha "gjort mitt". 
Jag har svårt att hitta feministiska bloggar och skribenter som utmanar mig för jag har redan tänkt på det, liksom. Ja jag vet att det låter drygt, men det är inte så jag menar. 
Jag menar bara att jag känner att jag ser på. Det känns lite som att jag pumpat ut mina ord både textmässigt och muntligt i tusen (15) år och NU händer det. Allt som jag hoppats på. Och det är ju helt ljuvligt att se. Men lite sorgesamt också för jag känner inte att jag är med fullt ut.
 
Jag tror att där man på 70talet kämpade för rent PRAKTISKA förändringar, så har 2000talets feminism kämpat för och även LYCKATS MED de mentala/strukturella förändringarna, vilka är om inte mer, så minst lika viktiga som de praktiska. 
Det här med barnen. Synen på att klä pojkar i rosa, jag kom ju verkligen för sent för dem kampen. Inte en jävel verkar bry sig om jag så klär min lille som i helrosa prytt med rosetter och fluggärmar. Att flickor kan leka med traktorer och pojkar med dockor är liksom inte en grej längre. Och med det kommer så otroligt mycket annat. 
 
En av anledningarna till att det gått så jävla sakta med det här att män tar ut få föräldradagar och vabbar mindre har nog väldigt mycket med den mentala inställningen att göra. Det är ju en STRUKTUR som måste brytas- ett TANKESÄTT som nästan alla svenskar har och för att förändring ska se så måste man antingen lagstadga, men för att lagstadga måste ju även de som BESLUTAR om lagar ändra sin inställning till det hela. Och det är just där som "twitterfeministerna" kommer in. Internetfeminismen som delar, twittar, bloggar och instagrammar och sakta men säkert öppnar ögonen på folk. Det finns en väldigt stor poäng med att feminister har STORA plattformar. Att ha MÅNGA kompisar på Facebook tex. Att hålla sina konton ÖPPNA och dela dela dela. Nöta nöta nöta. Bara genom att göra det så har man bidragit. 
 
Det här med Nours armhår nu också. Det är ju bara ljuvligt att följa. Motståndarna till de där hårstråna har ju ingen chans. Dels för att vi är så himla många, men även för att de som INTE öppet kallar sig feminister HÅLLER MED ÄNDÅ. För efter flera års nötande har liksom tanken på kvinnors kroppshår blivit normaliserad för folk. Och vi skriver år 2014, men ändå. Hellre sent än aldrig. 
 
Och jag skriver visst VI ändå. För det är klart jag är med. 
Hela hösten har jag gått och funderat på feminismen och kapitalismen. Feminismen och kommunismen. 
För tillfället är jag jävligt engagerad i hbtqsiatuationen och där händer det ju också helt ljuvliga grejer. ALLA upprörs liksom över hur Ryssland håller på. Och här spelar nationalismen är fin roll tror jag, för plötsligt kan den mest obildade och opolitiska personen se på Ryssland och se att det de gör är fel och HÄR I SVERIGE håller vi minsann inte på så! Och skitsamma att det tankesättet är en smula moraltiskt svajjigt, det funkar ju. 
 
Mina barn håller mig ju ständigt igång också. Jag skulle kunna skriva SPALTMETER om sådant som de ger mig. Det handlar om allt ifrån frågor om huruvida tjejer kan göra "killsaker" till rithörnor dit aldrig killarna går i skolan. Kan tjejer och killar vara kompisar? Kan man få en snopp när man blir stor? Kan lillebror ha en rosa overall där det står "little princess" på (det har han nu)? Varför är det så svårt att leka med andra tjejer? Varför är det så svårt att leka med killar? Måste man ha en man? Måste man skaffa barn? Alltså den här åldern som våra stora barn är i nu (snart 5 och 7) är helt otrolig vad gäller det här med tankar kring kön och könsroller. Och de är så kloka barnen. Så oändligt mycket klokare än i princip alla vuxna omkring sig (förutom möjligtvis jag och Nina). 
 
Men jag vill inte skriva om de stora längre. Det handlar nog bara om något litet år nu sedan är de här i Internetsvängen de också. Och de är så stora nu. Och den lilla är så liten ännu. Men det ska bli mycket spännande att se honom växa upp. Mycket spännande att se en MAN växa och utvecklas och även spännande att se vad jag kan göra åt det. 
 
Valet i höst kommer att bli en triumf för feminismen och jag hoppas verkligen att sossarna har vett att lyssna på oss då. Att de fattar att vi är många och värda att ta på allvar. Jag tror det finns en chans att FI kommer in också, men det är ju just det där med att folk är så rädda för att högern ska vinna. Jag röstade på FI i förra valet och det var inte bra alltså. Det gick inte bra. Dock är det ju troligtvis tack vare det som feminismen blivit så stor nu. För stor är den. 
 
Ibland får jag rena glädjerysningar över hela kroppen när jag tänker på det politiska läget i Sverige precis just nu. Hur vi pratar om Ryssland. Hur vi gör allt vi kan för att markera att det inte är okej. Hur feministiska rubriker över artiklar rörande typiskt feministiska ämnen finns i tidningarna varje dag, för tidningarna VET att det INTRESSERAR oss. Hur Svenskt näringslivs gubbe får på fan. Hur samtyckeslagar demonstreras fram. Hur barnmorskors och sjuksyrrors arbetssituation uppmärksammas. Hur den manliga könsrollen ifrågasätts mer och mer. 
 
Och det är ju verkligen precis det här som åtminstone jag har kämpat för i 15 jävla år so far. Och precis just NU så är Sverige PRECIS så som jag vill ha det. Heta debatter och diskussiner om de VIKTIGA ämnena. Ingen varken sexist eller homofob eller rasist som kan komma undan. Alla ställs till svars. Blondinbella är så jävla ute. Lady Dahmer är så jävla inne. Precis som jag vill ha det. 
 
Och man inser ju nu hur jävla TUNGT det har varit under de här hårda, blåa åren. Med RUTavdrag och Blondinbellor och skattesänkningar och kapitalismen före allt. Fan vad det har TÄRT och hur det visar på att ens politiska ideologi är så STARK inom en. Iaf inom mig. 
 
Så jaja. Jag är väl med ändå. Men lite på håll här i min knallrosa bebisbubbla. 
 
 
 
 
 

Viktigt meddelande till allmänheten

Viktigt meddelande till allmänheten:
 
Utgå inte ifrån att mina barn är heterosexuella. 
Ni ska inte göra det av en hel rad anledningar som ni skulle förstå om ni någonsin läste en bok i ämnet, men det främsta är kanske ändå följande:
 
Unga hbtqpersoner mår ofta dåligt. Självmordsstatistisken inom just den gruppen är jättesorglig. 
En av anledningarna till det tror jag KAN ha att göra med att hbtq ses som något ANNORLUNDA, något AVVIKANDE och ONORMALT. När man är ung vill man oftast inte vara varken avvikande, annorlunda eller onormal. 
 
Genom att utgå ifrån att alla är hetero så gör man just det: utmålar icke heterosexualitet som något ANNORLUNDA, AVVIKANDE OCH ONORMALT och då gör man det svårare för såna som inte är hetero. Och om något av mina barn nu skulle visa sig vara hbtq så vill jag inte att de ska ha det svårt. 
Om de nu ändå är heterosexuella så har vi alla gjort dem en stor tjänst genom att lära dem att hbtq varken är annorlunda, avvikande eller onormala. Och jag tror att det gör dem till bättre människor om de har den vetskapen. 
 
En annan sak också: hur kan man tycka att den heterosexuella kärleken är eftersträvansvärd? Hur kan man "hoppas på" och i många fall PRACKA PÅ barn den eviga heteronormen. Hur jävla kul och bra är det egentligen att vara heterosexuell? Hur jävla bra funkar de heterosexuella relationerna när vartannat äktenskap leder till skilsmässa och sjukt många kvinnor dessutom blir spöade av sina äkta män? Hur jävla eftersatta är inte heterosexuella par när det kommer till jämlikhet? Hur LYCKLIGA är egentligen heterosexuella? 
 
Jag tror jag känner två heterosexuella par som jag känner är genuint lyckliga i sina relationer. Tre med mig själv (som det ser ut nu). Grattis heterosexualiteten. 

kan någon berätta för mig om transsexualitet?

En sak jag ofta tänker på:
 
* Om alla människor tänkte genus, alltså, om samhället var mer öppet för vad kvinnor och män får och kan- skulle det finnas transexuella då?
 
Min okunskap om transexualitet är så otroligt stor att jag låter som en Sverigedemokrat när jag pratar om det. Fördomsfull och obildad. Men jag ÄR ju obildad. 
Och eftersom jag är intresserad av genus så intresserar jag mig självklart även för transexualitet. 
 
Som genusanhängare, vilket jag ju är, även om jag anser att LIKA RÄTTIGHETER är att eftersträva hur OLIKA vi än är (om vi nu är det) så tror ju jag att det allra mesta i hur vi identifierar oss i vårt kön, har med könsroller att göra. Jag tror inte att man ÄR på något särskilt sätt för att man (..) är kvinna och jag tror inte att saker som vi tycker om och sätt vi beter oss på är genetiska och medfödda. Jag tror de läggs dit, i syfte att bibehålla tusenåriga strukturer som bygger på att männen ska kunna fortsätta sitta på sin makt. 
 
Men om det nu ÄR så, hur kan det då finnas transexuella? Med mitt tänk så existerar ju knappast inte kön. I mitt tänk menar jag att vi kan va/se ut/bete oss som fan vi vill, våra könsdelar talar på inget sätt om för oss hur vi är/ser ut osv. Men hur kan det då finnas människor som så till den milda grad känner att de hamnat i fel kön att de vill byta ut sina fysiska könsdelar?
 Hur KÄNNS DET liksom när man är transexuell? Och särskilt om man är transexuell OCH feminist/genusmedveten? När man liksom är medveten/har tron om att könsroller inte är just mer än det: ROLLER som vi SPELAR, som vi tilldelas/prackas på. Som vi ju faktiskt KAN avsäga oss om vi bara vågar/vill.
 
Jag kan tänka att transexualitet är det YTTERSTA beviset på att vi genusmänniskor HAR FEL. Det yttersta beviset på att KÖN FINNS. I några filmer jag sett, samt erfarenheter jag har från att ha träffat transpersoner så verkar ju de yttre attributen, de som vi genusmänniskor kämpar EMOT, ofta vara väldigt viktiga. Har du bytt kön och nyligen blivit en kvinna så vill du klä dig som en kvinna, tala som en kvinna, bete dig som en kvinna. Enligt oss genusmänniskor är ju det du håller på med då, något som vi anser att vi behöver BEKÄMPA, en MYT som hur vi kvinnor är, något som egentligen inte finns osv. Fattar ni hur jag tänker?
Nu känner jag ju inte alla transpersoner på jorden så visst finns det säkert såna som byter kön men ändå blir kvar i sin gamla könsroll. OM NU KÖNSROLLER FINNS???!!!
 
AAAAAHHHH jag blir galen när jag hamnar i de här tankarna. Min okunskap gör mig galen. Kan inte någon bara FÖRKLARA för mig??!!! 

Om varför vi klär vår son som en liten fjollbög

Läste det här  blogginlägget för några dagar sedan och det har liksom hängt sig kvar lite. 
Det är ett bra inlägg som förklarar de viktiga grejerna på ett enkelt sätt. 
Dock fastnade jag för rubriken: "det handlar inte om rosa kläder". 
Sedan finner jag meningen: "Det handlar inte om att män och kvinnor ska vara exakt lika. Det är vi inte."
och den ska jag återkomma till senare. 
 
Men nu ska jag förklara för er varför vi klär min son i rosa nästan varje dag och varför våra döttrar alltid haft kläder både från pojk och flickavdelningen i sina garderober. 
 
Vår grundtanke är naturligtvis feministisk, men de senaste åren, när jag blivit äldre och ännu smartare, har jag insett att det inte bara handlar om feminism och genus. Det handlar om Frihet (vilket ju alla insatta vet är det som både feminism och genus STÅR för, men eftersom inte alla fattar det så tänkte jag att jag förklarar det för sig så att även de som INTE kallar sig för feminister eller genustänkande kan förstå att det där med FRIHET ju faktiskt är någon som rör oss ALLA).
 
Många som inte tänker genus, säger ofta att vi som tänker genus "prackar på" våra barn någonting. Men när jag ser pojke efter pojke endast iklädda gröna, blåa, svarta och gråa kläder så undrar jag sannerligen vem det är som prackar på. Min pojke har alla färger i sin garderob därför att JAG INTE vill pracka på honom någonting. 
 
Barn är nämligen inte dumma i huvudet.
Barn förstår nämligen mycket väl att med de två färgerna blå och rosa kommer så otroligt mycket mer än bara två färger. 
 
Kaptialismen tex, när sig livligt på de två färgerna. Har du en dotter först och får en son sen så måste du ju till exempel KÖPA nya grejer till den där sonen, eftersom han ju inte är som hon. Han är OLIK henne. Och därför kräver han  ANDRA/MER grejer. 
Genom att se på filmer och barnprogram och bara genom att lyssna på mamma och pappa faktiskt, så lär sig barnen att figurerna klädda i blått, grått, svart och grönt är på ett visst sätt, tycker om särskilda saker och KAN GÖRA särskilda saker. Och figurerna klädda i mer färgglada kläder är på ett visst sätt, tycker om vissa saker och KAN GÖRA särskilda saker. 
INGEN människa på jorden är fri ifrån det här. Det spelar ingen roll om just DU tycker att DU minsann inte har BESTÄMT vad dina barn ska tycka om (det måste vara något med generna), öppna ögonen och se dig omkring så ser du snart väldigt tydligt alla de grejer som håller både barnen och oss vuxna på plats i de könsroller som är förutbestämda åt oss från den dag omvärlden får reda på vilket kön vi har. 
 
På så sätt hör alltså KLÄDER i allra högsta grad ihop med Frihet. Jag vill inte redan NU bestämma åt mina barn vilka roller de ska iträda. Jag vill att de ska få välja själva. Om jag klär min son i uteslutande blå, grå och gröna kläder så bestämmer jag att den blågröngråa rollen är den som är till för honom sen. Och tänk om den rollen inte alls är något för honom? 
 
På samma sätt jobbar vi med sexualiteten i vår familj. Trots vår egen eviga heterosexualitet har vi jobbat/jobbar vi väldigt hårt för att våra barn ska ha klart för sig att hbtq inte är någon KONSTIGT eller AVVIKANDE. Jag tar inte för givet att mina barn är hetero, därför jag tror att OM jag gör det, så kan det bli väldigt jobbigt för dem den dagen de evetuellt kommer till insikten att de inte är hetero. Om de nu är hetero så har vi iaf gjort dem till frisinnade och öppna människor med mindre fördomar och det kanske allra bästa av allt är att de förhoppningsvis inte ens kommer att känna behovet av att kategorisera sig som varken homo eller hetero utan istället vara fria i sina sexualiteter för alla möjligheter. 
 
Samma sak med religion. Vi döper inte våra barn därför att vi inte riktigt tror att små bebisar är redo att bekänna tro vid 6 månaders ålder. Istället får de själva välja vilken religion de vill tillhöra när de blir äldre, om de nu vill tillhöra någon religion alls. 
 
Målet med vår uppfostran är alltså att barnen ska bli så Fria som möjligt. Vi vill inte pracka på dem någonting alls (förutom värderingar om allas lika värde osv) utan ge dem möjlighet att välja själva så mycket de kan. 
 
Som jag skrev tidigare så visar kläder, leksaker och populärkultur verkligen våra barn att det finns TVÅ alternativ. Du
kan antingen vara FLICKA och du gillar du det HÄR, ser ut SÅHÄR och kan göra DET HÄR. Eller så är du POJKE och då gillar du det HÄR, ser ut SÅHÄR och kan göra DET HÄR. 
När jag pratar om att jag hoppas att min son bli bög kan folk bli upprörda och anklaga mig för att önska min son ett livslångt lidande. Folk ÖNSKAR SIG NORMALA barn, som följer strömmen och aldrig viker av, i rädsla att barnet ska bli retat, mobbat och utanför. Och det kan förstå. Men det är så otroligt korttänkt. 
 
Ola Salo sjunger:
AND YOU'RE TOTALLY FOGGED IN YOUR HEAD
IF YOU WERE SERIOUS RIGHT NOW
WHEN YOU SAID
THAT IS BECAUSE THEY WILL BE BULLIED IN SCHOOL
'CAUSE THAT MEANS YOU LET THE BULLIES SET THE RULES

De två rollerna, rosa och blått, fungerar på samma sätt. Man TALAR OM för barnen HUR de ska se ut, VAD de ska tycka om och VAD de kan göra utefter vilket kön du har och NÄR man gör det så säger man också att om du INTE tycker om de här grejerna, eller ser ut på det här sättet, eller gör såhär, så är du AVVIKANDE, ONORMAL (och det vill ju ingen vara). Och det stinker så jävla mycket skit och det finns inte en chans i helvete att jag utsätter mina barn för den skiten. 
 
Jag vill inte ha barn som följer strömmen. Jag vill ha barn som går sin egen väg, som vågar ifrågasätta och som inte är rädda för att vara avvikande. 
 
Jag ser ingenting gott med könsrollerna. Inte bara det att de talar om för oss hur vi ska se ut, vad vi får tycka om och vad vi kan göra, de cementerar orättvisor som har sin grund i att vi ÄR olika. 
I årtusenden har män kunnat förtrycka kvinnor genom att hänvisa till att vi ÄR olika. 
Kvinnor har inte varit lämpade till yrkesarbeta pga mindre muskelmassa. Kvinnor har inte varit lämpade till maktpositioner pga svagare psyke. Män har inte varit lämpade för hemarbete och ansvar för barnen mer än det ekoniomiska pga en hel massa skit. Patriarkatets starkaste kort emot oss kvinnor har alltid varit att vi ÄR olika. Vi kvinnor har dessutom alltid fått lära oss att vi är DET ANDRA könet. Alltså, att männen är NORMEN och vi är DET ANDRA. Vilket ju också bygger på att vi INTE ÄR SAMMA. På så sätt har männen i årtusender kunnat behålla sin maktpositioner helt enkelt genom att hänvisa till att vi kvinnor, på grund av vår OLIKHET, helt enkelt inte är lämpade till att ha makt. 
 
Tidigare har man pratat mycket om hur kvinnor har förlorat pga sin könsroll, men nu på senare år har vinden vänt. Kanske beror det på att det går så dåligt för pojkar i skolan. Kanske på att man på senaste tid börjat fundera lite kring våldtäktsmännens skuld i det hela istället för att fokusera på våldtäktsoffren. Man ser att män har kortare livslängd och att de får ÄNNU kortare livlängd om de inte har en kvinna vid sin sida. Man ser att män än idag inte tar ut föräldraledighet i någon särskilt utsträckning alls. Men ser att män äter för mycket kött vilket är en av de största miljötjuvarna av alla (köttindustrin) och ja, man börjar alltså ifrågasätta mansrollen mer och mer. 
Mansrollen som den ser ut idag är inte någonting som någon sund förälder borde önska sina barn. 
 
Ändå tycks det för mig att föräldrar i dag på många sätt jobbar hårdare än någonsin för att BEVARA POJKARNA BLÅ. Alltså. Bevara manligheten just så som den är. Konservera den. Klä pojkarna i blå kläder, sätt dem på hockeyskola, säga "upp igen" när pojken ramlar och slår sig och uppmuntra honom rakt in i hetrosexualitet "har du SETT vilken SÖT TJEJ min lille 1årige son". Det är ju farligt med bögerier vet ni.
 
För hur jag än vänder och vrider på det känns det alltid som att grunden till föräldrars rädsla att utmana sina söners cementerade förutsättningar alltid handlar om bögerier. 
 
Man är RÄDD för att ens POJKE ska se ut som, bete sig som och göra saker som FLICKOR i normala fall gör/ser ut/beter sig som. Och det är man för att man föraktar bögar. Man hatar bögar. 
Män hatar andra män som beter sig feminint (för det tror man nämligen att alla bögar gör) därför att det VÄRSTA du kan vara som MAN (mannen är ju även NORMEN) är ju att vara FEMININ. 
Det kvinnliga och feminina är ju något underställt det manliga. Och då blir det jättekonstigt när en i GÄNGET liksom går ner sig.
 
Sedan har det nog också med sexualiteten att göra mycket också. De blir förvirrade de små liven, eftersom . heteroknullen ju bygger på att vi är OLIKA. Det bygger på att MÄNNEN är de som PENETRERAR. Men det bygger också på att männen tex är de som JAGAR kvinnan. En fin kvinna är en kvinna som är svår att få och i grund och botten är varje kvinna i ett heterosexuellt förhållande, ingenting annat än en heterosexuell mans trofé. Hur blir det då när det liksom är TVÅ killar? Och så det här med penetrationen. Att låta sig penetreras är på många sätt att ÖVERLÅTA sig till någon annan. Man GER av sig själv, låter någon KOMMA IN i ens kropp. Och det är i sig en undergiven handling. När då MÄN utför den undergivna handlingen och låter ANDRA MÄN penetrera- herregud! Så kan MAN ju inte hålla på!
 
Män kan inte vara feminina. Då är de avvikande, går mot strömmen. Och enligt mig är det de modigaste männen. 
Sådan ska min son bli.
 
Och allt det där börjar med hans rosa strumpbyxor. Hans rosa sparkdräkt med Mimmi Pigg och Kajsa anka. De små rosa Hello Kitty strumporna. Tillsammans med de gröna, blåa, oranga, röda, svarta, gula, gråa och lila kläderna. 
Där börjar hans resa dels mot Frihet att välja själv, men även mot modet att avsäga sig det som stinker med den manliga könsrollen och öppenhet för alla människors olikheter. 
 
 
 Mina barn Prinsessan, Prinsen och lillbögen direkt från Brokeback mountain
 
 
 
 

Som kvinnor är vi alltid i "särskilt utsatt situation"

Ja det blev lite liv angående det där om porren och våldtäkten och bdsm. 
Tycker ni ska ta och läsa om inlägget faktiskt, men jag ska även förklara om och kanske rätta mig själv lite. 
 
När jag skriver som jag gör och jämför med pedofiler hit och dit, så skriver jag liksom med männen som utgångspunkt. Jag tänkte inte ens på kvinnor. Därför att själva GRUNDEN i inlägget jag skrev är frågan: HAR KVINNOR egentligen någon egen sexualitet? 
 
Så nej jag menar inte att ni kvinnor som gillar bdsm och analsex och halsmandelssex och allt där emellan är ÄCKLIGA och jag menar inte att det är ERT FEL och jag menar inte heller att kvinnor får SKYLLA SIG SJÄLVA.
 
Jag menar, bland annat, att den sexuella revolutionen på 60 och 70talet inte gjorde oss fria ett enda jäva dugg. Vår sexualitet hålls emot oss lika mycket nu som då. För blev kvinnor som tex spelade på sin sexualitet eller ens antydde att de hade en sexualitet, bestraffade för att man tänkte att SÅ GÖR INTE KVINNOR. Sådana kvinnor sågs som avvikande och annorlunda.
Lika mycket då som nu använder man vår sexualitet emot oss när man i domstolar friar våldtäktsmän när man menar att "vissa kvinnor" faktiskt tycker om våldssex och därför kan men inte avfärda det faktum att offret kanske faktiskt egentligen njöt. 
Jag funderar kring om det kanske är dags att sätta upp RAMAR för den heterosexuella sexualiteten igen? Så att ingen domstol någonsin ska kunna säga "vissa kvinnor gillar faktiskt att bli grupp-påsatta med en glasflaska tills det blöder i fittan på dem". 
Jag VET att det är lite motstridigt att skriva så för ja, då BEGRÄNSAR vi ju återigen den kvinnliga (och den manliga) sexualiteten. Men ärligt, gör det egentligen så särskilt stor skillnad? 
 
För HUR begränsade är vi egentligen inte renda nu? HUR hade den kvinnliga sexualiteten kunna se ut om den hade fått chansen att växa och utvecklas utan männens ständiga påverkan. Jag undrar hur vår sexualitet hade sett ut om vi inte alltid hade varit underställda männen, om våra kroppar inte alltid i första hand existerat för att tillfredsställa män. 
 
Och det är inte bara bdsm och halsmandelsknull som jag ifrågasätter. Penetrarion tex, FIXERINGEN vid penetrationen både inom porren och Svenssonsex. Analsex. Förspel. ROMANTIK överhuvudtaget, ifrågasätter jag. Och undrar HUR det heterosexuella sexlivet hade sett ut om män och kvinnor knullade jämlikt. Det gör vi nämligen inte och kommer troligtvis aldrig någonsin att göra, iaf inte så länge det inte ÄR jämlikt könen emellan. 
 
Ibland tänker jag att vi egentligen blir våldtagna hela tiden. Att allting kanske är våldtäkt. För som kvinnor är vi alltid "i särskilt utsatt situation"...
 
Sen har jag absolut inte TÄNKT KLART här ännu, hör ni väl. Jag håller på och tänker. Och jag återkommer när jag har tänkt klart. Tills dess får ni gärna fortsätta tänka i kommentarsfältet!
kram på er

OCH BORKA ÄR INTE ENS SNÄLL MOT UNDIS MAMMA!

IKVÄLL var nog lite en HISTORISK kväll hemma på Brunheten. 
IKVÄLL gick jag till BOTTEN med FEMINISMEN i ett samtal med min snart 7åriga dotter. 
 
Jag pratar mycket mycket mycket med mina äldsta (snart 5 och snart 7 år) barn om ämnet. Har gjort sedan de föddes. Jag KAN INTE sätta all min tilltro till genus och hoppas på att barnen inte ens MÄRKER att det FINNS två kön, för tyvärr är inte vårt dagis genusutbildat. Inte skolan heller. Inte barnens kompisar och deras föräldrar. Inte våra släktingar. Det är i princip bara jag och några av mina kompisar som har kunskaper i ämnet. 
Därför jobbar jag/vi så att vi PRATAR. Vi ifrågasätter och ju äldre de blir desto mer är de ju mer på tåget. Den stora var riktigt jävla förbannad på Astrid Lindgren för att denna inte FATTAT att TJEJER OCKSÅ KAN VARA RÖVARE och VARFÖR är det bara TRE TJEJER med i filmen mamma?!! OCH BORKA ÄR INTE ENS SNÄLL MOT UNDIS!!
 
Ikväll var vi och såg Sune på bilsemester. Jag hatar Sune. Hatar allt som författarna till Suneböckerna har gjort (förutom vissa avsnitt av julkalendern Sunes jul) och vill helst inte att barnen ska se på slikt. Men de har kompisar och på jullovet var typ hela storans klass och såg filmen. Då får vi också göra det. 
 
I bilen till bion har vi ett samtal med tjejerna. Vi har läst recensionerna som har förvarnat om vad som komma ska och vi påminner barnen om att det inte bara är killar som blir kära i tjejer. TJEJER kan vara KILLtjusare också, men FRAMFÖR ALLT kan tjejer bli kära i tjejer och killar i killar. Det är inte bara PAPPAN i familjen som bryr sig om pengar och TJEJER kan också vara roliga och tokiga, inte bara killar. Osv osv. 
 
Innan filmen var det reklam. För tre andra barnfilmer som är på gång. Dessa var:
BAMSE
POJKEN MED GULDBYXORNA
LEGO
och detta var allså inget pastellfärgat Lego utan svart, actionlego med tillhörande actionhistoria och bara manliga karaktärer förutom en som självklart hade pussmun och ögonfransar. 
 
Själv såg vi då SUNE och uppmärksamma har förstås redan noterat att vårens utbud är väldigt fokuserat på POJKAR. MÄN GÖR FILMER- för POJKAR, MED POJKAR i rollerna. Och tjejerna exkluderas som vanligt.
Och jag funderar på hur det påverkar barnen och på hur det har påverkat mig. Att så sällan få sin berättelse berättad. Och OM vi någon gång får det, så är filmerna ofta gjorda av män, som då GISSAR sig till hur vi/småtjejerna har det, vilket innebär att vi har långa ögonfransar och röda läppar och pratar med jättepipig röst och är rädda för allting. Typ. Ja fy fan vad trött jag blir. 
 
Hur som helst och det hör egentligen inte ens hit utan skulle fungera som ett exempel på hur vi jobbar med barnen. Ikväll låg vi i sängen och pratade hon och jag. Om skolan. 
 
Hon berättade att det händer att hon och hennes tjejkompisar tittar på när killarna spelar basket eller bandy eller fotboll. Ibland är hon med och då är hon målis, men inte så ofta för det är inte så roligt 
Hon berättade om några tokiga killar i klassen som är "ivriga" och glömmer att räcka upp handen och vänta på sin tur utan istället pratar rakt ut i luften. 
DÅ vände det sig i magen på mig och jag BLEV TVUNGEN. 
 
DÅ blev jag tvungen att berätta för henne att orsaken till att jag inte vill att hon står och ser på och HEJAR på killarna är följande:
 - I den här världen som vi människor bor så är det nästan killarna som har alla pengar (har för mig att det är 90% av världens samlade inkomster eller vad det är) och i princip alla länder så är det killarna som bestämmer. Även fast killar och tjejer gör samma jobb så får killarna mer pengar för det bara för att de har en snopp.
När ni står bredvid planen och hejar på killarna istället för att vara med eller istället för att göra något eget så tror killarna att det ni gör inte är lika viktigt som att heja på det DOM gör. De tror att det är så det ska VARA och de lär sig att DE inte behöver titta på och heja på er. Tillslut tror de att det är de som bestämmer och att det som de gör är mycket viktigare än det som ni gör och då kan det tillslut bli så att de får mer pengar sen när ni ska börja jobba. 
 
Jag förklarade att när killarna pratar rakt ut och glömmer att räcka upp handen så dels avbryter de andra och TAR TID att prata från andra, oftast tjejer, vilket leder till att det mest blir killarna som hörs vilket leder till att de i slutändan kommer att BESTÄMMA. Och så den där tiden som läraren måste lägga på att säga till killarna är också tid som killarna TAR från tjejerna och det är orättvist. 
 
Jag förklarade att många vuxna TROR att pojkar är BÄTTRE än flickor på sporter som fotboll, bandy och basket. Så när en pojke föds får han bollar i present. Och när han lär sig gå börjar hans pappa spela fotboll med honom ute på gården. Och när han börjar på dagis sen så säger fröknarna "ska du inte gå och spela fotboll med de andra killarna". Till tjejerna säger man andra saker, för man tror att killar och tjejer är bra på olika saker. Och när sen alla barnen börjar skolan så har killarna fått öva sig jättemycket på fotboll och basket och bandy och har blivit väldigt bra på det, medan tjejerna har blivit bra på andra saker. Typ göra pärlhalsband. Därför är det kanske inte så jävla kul att spela fotboll med killarna, särskilt inte om de inte är snälla (det är dock killarna i hennes skola säger hon). Och jag pratade om vad dumt det är att de vuxna bestämmer över vad barnen ska tycka om och bli bra på. För det gör ju att många tillslut faktiskt TROR PÅ att tjejer INTE KAN spela fotboll och att killar INTE KAN göra pärlhalsband. Och då missar man ju skitmycket, när det är så uppdelat. Plus att det blir sådär tokigt som att många vuxna till exempel TROR att det bara är KILLAR som kan bestämma och vips så bestämmer killarna ALLTING på hela JORDEN.
 
Hon blir väldigt upprörd. 
I ett svagt ögonblick tipsar jag henne om att strunta i att räcka upp handen hon också och istället bara prata rakt ut, men då blir hon upprörd. 
Hon har med andra ord fattat något som väldigt många vuxna människor inte har fattat. 
Varför ska kvinnor sänka sig till männens nivå?
Varför ska vi bete oss som karlar när deras beteenden ofta är så jävla dåliga och diskriminerande och elaka? 
 
Det är ju pojkarna som lära sig av flickorna. Det är vi vuxna som ska lära små pojkar att bli mer som små flickor. Som jag ju skrivit så mången gång förut. 
 
Ja. Hon somnade iaf med skallen full. Vi hann med att prata om jämlikhet mellan par också och hon konstaterade nöjt att hennes föräldrar iaf delar lika på disk och tvätt och barnuppfostran och matlagning och allt. Hennes pappa mös i skägget när jag berättade det för honom sen, att det bara var ett konstaterande från hennes sida. Och jag tänker att vi ger våra barn en fet gåva när vi anstränger oss att vara jämlika i familjelivet nu. Det kommer att leda till att våra döttrar (om de är heterosexuella) kommer att ta det för självklart av sina partners sen och det kommer att leda till att vår son ser det som en självklarthet att dela hushåll och familjeliv jämlikt med sin eventuella fru sen (förhoppningsvis är de dock homo hela bunten). Var så god barn. 
 
Nu känner jag mig lite överväldigad av allting jag ännu har kvar att berätta om. Lära dem. Och jag funderar mycket på hur jag ska ta det här med min son. Han som står på andra sidan så att säga. Den priviligerade sidan. Som inte varken jag eller hans systrar står på. 
Ett alternativ är ju att lära honom att hålla käften och lyssna och det ska jag ju förstås (OBS: han ska få prata också). Men det gäller nog att fortsätta på samma bana vad gäller honom. Prata och prata och uppmärksamma även honom på orättvisor och konstiga skillnader påhittade av vuxna. Sen måste jag ju även jobba så otroligt mycket hårdare på att mota bort könsrollen som samhället kommer att vilja trycka in honom i eftersom den är så oändligt mycket mer destruktiv än den kvinnliga så ja..det blir slitsamma 18 år det här. 
Men det kommer det att vara värt. 
 
 

Sen går de hem och tittar på porrfilm där kvinnor knullas i alla hål medan tårar rinner nedför deras kinder.

Obs: följande text är otroligt heteronormativ, skrivet av en heterosexuell med den heterosexuella sexualiteten i tanken. 
 
Den här senaste jävla skit våldtäktsdomen tycker jag är ett tecken på att vi behöver prata om vad som är normalt och vad som inte är normalt. Jag tror det är ett jävligt stort problem att vi inte gör det. Längre.
 
Jag tror det var på 90talet som man helt plötsligt inte längre skulle prata i termerna normalt och onormalt vad gällde sex. Säkert var det en hel massa anledningar som ledde dit. Aidsepidemin var kanske en, kvinnors sexuella frigörelse kanske en annan. Helt plötsligt fylldes iaf sexspalterna med bekännelser från folk och sexologernas svar var alltid desamma "du är helt normalt och det är bra att experimentera". Ingenting skulle vara tabu. Allt var helt normalt.
 
Det har lett till att varje gång en sån här sjuk våldtäktsdom dyker upp och alla blir upprörda över friande domar så kommer alltid några liberala feminister och säger " det FINNS faktiskt kvinnor som GILLAR att bli penetrerade i alla hål av 9 olika män inklusive en glasflaska". Och då ska det alltså rättfärdiga den friande domen.
 
Och så var det den där 3barnsmamman, minns ni henne? Som TIDIGARE faktiskt FRIVILLIGT hade haft gruppsex och därför var det tvivelaktigt när hon plötsligt anmälde två (eller var det tre) män (hockeyspelarna ni minns) för att ha gruppvåldtagit henne. Och så nu den här senaste domen då förövaren åtminstone tydligen hade erfarenheter av bdsm och tolkade tjejens nej som "en del av spelet". Hon hade tappat rösten av allt skrikande. Och det tolkade han som en del i det helt normala bdsmspelet.
 
Fan det är så man får lust att bli religiös. Gå tillbaka till de gamla goda dagarna då man inte skulle knulla innan äktenskapet och allt det där ni vet. Problemet med det var ju dock egentligen precis samma sak som nu: allting handlar alltid om kvinnan. Under de gamla religiösa dagarna fick kvinnor skit om de var för lössläppta och nu efter frigörelsens dagar straffknullas vi (bokstavligen) för att vi är för lössläppta. Ingenting har ju hänt.
 
Jag tror ändå att vi behöver börja prata om vad som är NORMALT och INTE NORMALT vad gäller sex. Vad gäller pedofili är vi ju alla överens. Det är sjukt och fel. Det är vuxna som tänder på försvarslösa barn. Det har knappt med sex och göra utan är mer om skada i hjärnan. Överfallsvåldtäktsmännen likaså. De är också sjuka i huvudet och det har mer med makt och hjärnskada att göra än med sex.
 
Men om du är en människa som tex gillar att binda upp din partner och förnedra denne. Om du är en person som gillar att bli uppbunden och förnedrad. Hur jävla frisk är du egentligen? Och handlar det verkligen om SEX? Handlar det inte lite mer om makt och något fel i skallen? Hur friskt är det att behöva använda sig av våld (och då menar jag alltså VÅLD som i slag/piskor osv osv i en oändlighet av redskap) medan man knullar för att bli kåt?
Och de här avsugningsscenerna som är så poppis inom porren nu. Där killen liksom tar tag i tjejens huvud och liksom knullar med hennes halsmandlar/svalg/hals/strupe så att hon nästan kräks och inte kan andas. Om man som man gillar det, hur frisk är man i skallen då? För det finns ingen chans på jorden att någon kvinna tycker att det är skönt att få halsmandlarna knullade. Halsmandlar är inte till för att knullas liksom. Och hur frisk i huvudet är den man som i sexsammanhang gör saker med sin partner som han vet att hon inte blir kåt av?
 
Jag tror egentligen att de flesta män VET när såna situationer inträffar. När man som bäst håller på och knullar sin flickväns halsmandlar och hon plötsligt kräks en smula över penisen, ja, då VET man nog INNERST INNE att hon troligtvis inte är superkåt just då. MEN då kan man ju bara rädda sig från skuldkänslorna genom att tänka på att det kanske hon VISST ÄR. För det FINNS ju kvinnor (tex i alla porrfilmer!!) som ÄLSKAR att få halsmandlarna knullade och som nästan faktiskt går igång lite på att kräkas över penis...
 
Därför måste det liksom finnas en gräns. Vi kan inte säga att " DET FINNS faktiskt kvinnor som gillar att bli påsatta av 9 killar inklusive glasflaska så att det börjar blöda lite" för nej, ärligt talat, det FINNS DET INTE. Och OM det finns kvinnor som SÄGER att de njuter av dylikt, så är det något som är FEL med de kvinnorna. Kanske vill de bli omtyckta. Av killarna. Kanske blev de våldtagna som barn. Int i fan vet jag. Men det FINNS gränser.
 
Och om vi hela tiden kommer med det jävla argumentet DET FINNS FAKTISKT KVINNOR så kör vi ju liksom fast. Det är därför våldtäktsman på våldtäktsman blir frisläppt. Därför att vi "vet" att det FINNS kvinnor som GILLAR allt det där som de sjuka svinen utsätter sina offer för. Och vad fan baserar vi vår vetskap på? Så länge vi har ett patriarkat och en könsmaktsordning så har vi ingen ANING om vad kvinnor frivilligt gillar och inte gillar. Många av oss är så jävla ägda av vad MÄNNEN gillar och inte gillar, ägda av vad patriarkatet lär oss att gilla och inte gilla.
 
Pedofiler säger ofta att dess offer också njuter. De menar att de små barnen som de utnyttjar faktiskt njuter av det. Barnen gör inte motstånd. Och pedofilen får sin sjuka låssasbekräftelse på att barnet gillar vad hen gör. Att barn som utnyttjas sexuellt inte alla gånger gör motstånd beror ju på att pedofilen i vissa fall hjärntvättat barnet. Fått det att tro att det som sker är helt normalt. Fått det att tro att alla andra barn har samma upplevelser. Pedofilen KAN hjärntvätta barnet så eftersom pedofilen är vuxen och alltså i MAKTPOSITION över barnet.
 
Precis som män är i MAKTPOSITION över kvinnor. Via porr och media och sjuka sexböcker och fan och hans moster får vi ta del av vad "alla andra" gör i sängen. Vi får veta att "alla" har halsmandelssex. "Alla" har analsex. "Alla" binder upp och att ge sin kvinna en lätt örfil medan man sätter på henne är ju mer normalt än missionären nu för tiden. Men vem fan gör porrfilmerna? För vilka görs de? Vem fan skapar reklamkampanjerna? Vem fan ÄGER sexualiteten? Är det kvinnorna som ägnar sina liv åt att banta och sminka sig och raka sig och göra sig liggbara för männen så som de lärts från barnsben, eller är det männen? 

Jag undrar hur heterosex skulle se ut om det istället var kvinnor som var överordnade män, eller om det inte fanns någon könsmaktsordning alls. 
 
Ibland får jag känslan av att hela den här "kvinnliga sexuella frigörelsen" bara är ett patriarkatets cirkus som går ut på att lura oss kvinnor till att tro att det är helt normalt att bli våldtagna.
 
Precis på samma sätt som pedofilerna jobbar. Vad gäller pedofili finns dock en ganska tydlig lagstiftning. Vad gäller våldtäkt så urholkas den redan från början jävligt ostadiga lagen mer och mer.
Snart får man göra vad man vill med våra kroppar.
 
Nu tänker jag på burka också. Detta omdebatterade plagg. Kvinnor som bär burka är så himla förtryckta säger de, de svenska männen. Sen går de hem och tittar på porrfilm där kvinnor knullas i alla hål medan tårar rinner nedför deras kinder.
Ja tacka vet jag de sexuellt frisläppta och frigjorda svenska kvinnorna!
 
Och jag tänker att det finns liksom inget mellanting. Vad vi än gör så är våra kroppar aldrig våra egna. Vad vi än gör så är vi alltid kroppar framför människor. Hål framför hjärnor. Hål åt dem att göra vad de vill med. Fan. Jag orkar snart inte mer.

det är som att vi inte finns

 
När jag gick i typ ettan eller tvåan på gymnasiet skulle vi läsa historia. Jag älskar historia, har alltid gjort. Men denna gång var första gången som jag slog upp historieboken som Feminist och då var det plötsligt inte lika älskvärt längre. 
Allt som allt i hela boken hittade vi åtta rader, som benämnde KVINNOR. Alltså, som dels synliggjorde att det ÄR skillnad på MÄNS och KVINNORS historia (vår historia är inte deras) OCH som berättade VÅR historia. Åtta rader. Allt som allt.
Ursinniga gick jag och min kompis till rektorn. Krävde att få läsa VÅR EGEN historia. Rektorn höll med, lyssnade och tog oss på allvar och gav oss i uppgift att istället skriva våra arbeten om KVINNOhistoria. Vi fick gå utanför historieboken och övrig litteratur som vi hade blivit tilldelade och istället googla och besöka bibblan och leta reda på vår egen litteratur. Skriva vår egen historia helt enkelt. Det FINNS många bra böcker om KVINNORS historia. Visst är kvinnors historia inte varken lika uppmärksammad eller dokumenterad som männens under årens lopp, men det FINNS litteratur i ämnet. Som läroplanen på den tiden inte höll som obligatorisk uppenbarligen. 
 
Att kvinnors historia dels är jävligt dåligt dokumenterad och dels nonchaleras inte bara i skolan utan jämt och ständigt så slås jag av tanken "Det är som att vi inte finns". 
 
När Zlatan nyligen uttalade sig "klumpigt" om damfotbollen och jag funderade kring ämnet eftersom jag skrev en krönika om det, slogs jag av tanken igen. När de pratar om hur dam och herrfotboll absolut inte ska jämföras. Hur damer aldrig kan tävla på samma villkor som män. Hur de aldrig tas på samma allvar. Hur de allra flesta sporter och idrotter faktiskt från början är UTFORMADE och PÅHITTADE av och FÖR män och med deras kroppars förutsättningar. Hur jag faktiskt så kan FÖRSTÅ Zlatan när han inte tycker att man kan JÄMFÖRA damer och herrrar. Nej det är klart som fan att vi inte kan göra det när de spelar med helt olika förutsättningar. Men ändå inte, liksom, eftersom det ju faktiskt är FOTBOLL.. Hur bakvänt och snedvridet och konstigt det blir när kvinnor hela tiden ska jämföras och tävla med männen som norm.
 
Och när Zlatan pratar om damfotbollen som något han hittat i rännstenen, bespottad och ovärd, då slås jag av det igen: "Det är som att vi inte finns". När kvinnors alla prestationer dels jämförs med mäns och dels alltid rackas ned på, för vad vi än gör blir vi aldrig lika mycket värda. Då undrar jag. 
 
På julafton får vår 7åring to be en jättestor kartong Lego av sin platsmorfar. Det är Friendslego, eller, sk, TJEJlego i form av en ridskola. Åh vad hon har önskat sig det. Åh vad glad hon blir. 
En sen eftermiddag sätter hon sig med alla hundratals delar och börjar bygga ihop det. Hon sitter hela kvällen ända till läggdags. Dagen efter SÄGER HON NEJ till en kompis som vill leka för att hon vill bygga sitt lego. Hon stänger in sig på sitt rum från tidig morgon. Sitter där inne och lyssnar på popmusik och bygger och klockan 17 på eftermiddagen blir övriga familjen HÖGTIDLIGT inbjudna på Visning. Då har hon byggt ihop allting helt själv. Stoltheten lyser ur ögonen när hon visar oss alla finesser och de partier som var svårast att bygga. 
Sedan den dagen har de lekt med legot varje dag hon och systern. Varje morgon springer de in där och sätter sig och leker vid skrivbordet med stallet. I timmar. 
 
Och jag tänker på alla de artiklar jag läst i samband med att "tjejlegot" släpptes. "Feministiska" artiklar som talar om hur förkastligt det som Lego gjord är. Hur "fördummande" det är av det kvinnliga könet. Att det måste var pastellfärgat. Att det är "enklare" att bygga ihop, större delar, mindre tekniskt. 
Och jag tänker bara att SÄG DET TILL MIN DOTTER VÄL. Kasta det i hennes ögon som lyser av stolthet efter två dagars intensivt byggande helt själv. Berätta för henne hur förkastligt och sorgligt det är av henne att ÄLSKA det här Legot. Berätta för henne om hur SIMPELT hennes bygge är i jämförelse med killkompisarnas julklappsbyggen. Gör det väl. 
 
Samtidigt så HATAR jag Lego för vad de gjort. Jag HATAR dem för att de tagit LEGO ifrån mina döttrar och talat om för dem att det här, RIKTIGA Legot, är INTE för DIG. DU är nämligen AVVIKANDE och kräver något helt annat- nämligen DETTA. Pojkarna, dvs NORMEN, fortsätter serveras normal- lego på löpande band medans man än en gång talar om för småtjejerna att de är ANNORLUNDA och därför behöver ANNAT. 
Och jag undrar då återigen " Finns vi?". När det vi älskar och det vi är bra på alltid ses som mindre värt. När vi aldrig anses goda nog att få/kunna syssla med samma sak som männen utan alltid måste vara "de avvikande". Då undrar jag.
 
När vi ska träffa vänner händer det att jag oroar mig. Bland alla våra vänner i par är fruar/flickvänner vackra. Späda kvinnor. Som tycker att det är viktigt att se vackra ut. Jag tänker att när man som man skaffar en kvinna som tycker att det är viktigt att se vacker ut så är man även en man som tycker att det är viktigt att ens fru ser vacker ut. Man vill gärna ha något vackert vid sin sida liksom.
Jag drar den slutsatsen (som säkert inte alls stämmer in överallt) utifrån att jag inte är en kvinna som tycker att det är särskilt viktigt att se vacker ut och har därför även skaffat mig en man som inte tycker att det är viktigt att ha en fru som ser idealiskt vacker ut. 
 
Vad vi kvinnor tycker är ju inte så viktigt, nämligen. Vi kvinnor skaffar oss inte män att visa upp i samma utsträckning skulle jag tro, för det är ju vi som är de ständiga objekten. Våra kroppar som aldrig i några lägen är våra egna. Alltid ägda av någon som inte är vi själva. Skapade för att bedömas. Skapade för omgivningens ögon.
 
Och när jag står framför spegeln med min hyfsat nyförlösta kropp och oroar mig inför att träffa vänner och att "alla andra" ska tycka lite synd om David för att han har en fru som liksom...ser ut såhär och inte direkt är något att visa upp, då blir jag så innerligt sorgsen och undrar återigen stillsamt
" FINNS JAG?". 
Finns jag som kvinna till när jag inte är attraktiv? Finns jag till när jag inte är "min mans fru"? Något för honom att visa upp. 
Och vi pratar om saken och han säger:
 - Men för mig ÄR du ju något att visa upp, för mig är du vackrast i världen
och jag näst intill skriker: 
 - MEN FATTAR DU INTE ATT JAG INTE VILL VARA NÅGOT SOM DU SKA VISA UPP? Fattar du inte att jag vill finnas till och ha ett värde ändå, att det inte på något sätt ska spela någon roll hur jag ser ut varken för min egen skull men FRAMFÖR ALLT inte för DIN skull! Jag vill vara värdefull ändå! Jag vill ha ett värde som MÄNNISKA, FRAMFÖR att mitt utseende ska värderas! Precis som det är för dig och alla dina kompisar som har snopp. 
 
Och det är ju inte bara männen som värderar med sina blickar. Jag själv bryr mig faktiskt inte ett skit om hur mina kompisars män ser ut, det som betyder något är ju hur mina KVINNLIGA vänner ser ut och då FRAMFÖR ALLT hur jag ser ut I JÄMFÖRELSE. Och i JÄMFÖRELSE är jag alltid störst. Alltid bredast. Alltid grövst. Kvinnor som närmar sig 30 blir verkligen bara smalare och smalare och mindre och mindre. Utom jag. Och det stör mig att det stör mig. 
 
MEN. Istället gör jag då en stor sak av att vara den SMARTASTE på plats. Den ROLIGASTE och den som tar mest plats, inte bara fysiskt utan även i taltid. 
Och nu när vi nästan är 30 år så märker jag att jag blir mer och mer avvikande på den punkten också. Nu när man gärna ska dela upp sig när man umgås med andra. Att männen ska sitta för sig och kvinnorna för sig. Det vägrar jag. Och det där om att männen ska prata och kvinnorna ska hålla med, det vägrar jag också. 
 
Och det tycks mig som att ju äldre vi blir desto mer krymper kvinnorna, både fysiskt men även vad gäller platstagande. 
Och jag kämpar emot med näbbar och klor fast jag ibland bara vill ge upp och hålla käften och skriva in mig på viktväktarna jag också. 
Och jag undrar "vill vi inte finnas?"
Varför skulle vi egentligen vilja det? När vi aldrig existerar som människor i första hand utan alltid som något annat- oftast som våra kroppar. Vi ÄR våra kroppar. Är INGENTING utan våra kroppar, särskilt om de inte är tilltalande nog.
 
Allt det här tänker jag på. Medan mina döttrar leker med tjejlego och min son växer sig tjockare och större för varje dag som går. Och jag gläds med mitt lilla barn som blivit född rakt in i normen. Som förhoppningsvis aldrig ska behöva undra om han verkligen finns. Och jag oroar mig lite för döttrarna där inne i det rosa flickrummet som i hela sina liv ska få vara "de andra", "de avvikande". Vilken tur att just jag blev deras mamma, tänker jag ändå. Jag kämpar i alla fall emot. 
 
 
2014-01-08 @ 08:17:00 Permalink Feminism Kommentarer (10) Trackbacks ()


Pojkflickor

Jag undrar lite angående det här med så kallade "pojkflickor". Ja. Säkert kan man dra hundra argument kring det och vara politiskt korrekt osv. Men det orkar jag inte med nu. 
För att precisera: med pojkflicka menar jag en flicka som vill klä sig som en pojke, som vill se ut som en pojke, som mest och helst leker med pojkar och som har många av de klassiskt "pojkiga" dragen i sin personlighet. 
 
Har jag några läsare som ansågs vara "pojkflickor" som små? Hur var er barndom? Hur tror ni att ni har präglats som vuxna av att i barndomen ha varit sk "pojkflickor"? Bestod pojkflickigheten eller "gick den över"? Varför i såna fall? Kände ni er annorlunda och/eller utanför som barn? Hur bemöttes ni av omgivningen som barn och pojkflickor? 
 
Ja. Hit me med svar så att säga! 
2013-12-06 @ 09:52:00 Permalink Feminism Kommentarer (11) Trackbacks ()


att leva efter den bästa normen

Jag är lite förvånad att inte fler kommenterade mitt inlägg om hur det är att leva som heterosexuell feminist...
Kanske var jag lite för positv? Det beror såklart på att jag inte ville hänga ut min man. Men alla de där exemplena jag gav, var ju alla problem som VI faktiskt har haft och HAR, även om jag inte skrev det rakt ut. 
 
Underbara Oxhen har skrivit lite mer personligt om det där med att Leva Med En Man. Det är en av orsakerna till att jag älskar hennes blogg, det personliga och ärliga. 
 
Oxhen skriver om hur hennes man ofta säger "men jag klagar ju aldrig på dig ju" när hon tex tillsamt frågar "varför kan du inte plocka ur och hänga upp tvätten när du väl har tagit initiativet att lägga in en"? Hennes mans försvar blir då att han aldrig klagar på henne när hon gör liknande tabbar och att hon också alltså borde släppa det. Vara lite mer avslappnad. Oxhen menar att väldigt mycket av hennes energi går åt till att stå ut med att ha hem och hus på den nivå som han klarar av och som gör att de kan leva jämställt, vilket hon anser är en lägre nivå än vad hon hade klarat av om hon levde själv. Alltså, för att de ska kunna leva jämställt, måste hon strunta i saker hon ser behöver göras för att inte behöva göra mer än honom. 
 
Så jävla klockrent beskrivet, men en sak reagerade jag på. Att leva utefter HANS, lägre standard är inte att leva jämställt. Det är att leva med HONOM som norm. Jag och min man har pratat om det sååååå många gånger, vilken norm vi bör leva efter och tusentals gånger har jag frågat honom varför i helvete vi ska leva efter hans norm när den så uppenbart är SÄMRE? Sedan har han helt enkelt fått acceptera att MIN NORM, när det kommer till hushållsarbete och hur man driver runt en småbarnsfamilj, är BÄTTRE. Jag KAN mer på den punkten eftersom jag UPPFOSTRATS till det och därför är det MIN NORM vi följer. 
Resultatet av det är tex att vi städar huset varje torsdag. Att vi TAR HAND OM TVÄTTEN som vi tvättar. Att vi HANDLAR på särskilda dagar. Osv osv osv i en oändlighet. JAG har bestämt hur VI ska göra. För MIN NORM är bättre än hans. 
Vad gäller andra saker är HANS NORM bättre. Då följer vi den. 
 
Det här har ju lett till att jag ÄNDÅ har fått lägga ner MER TID på projektet småbarnsfamilj i för litet hus, eftersom jag har behövt LÄRA UPP honom. Det är såklart djupt ojämställt och är ännu, eftersom män verkar behöva väldigt lång tid för att lära. Men det är värt det ändå. 
Så precis som jag skrev- som heterosexell kvinna i förhållande med en man handlar det väldigt mycket om att UPPFOSTRA och LÄRA. Och det är jobbigt och djupt ojämlikt. Men jag tänker ändå att en dag blir det VÄRT det. Hellre att jag lägger lite jobb på att LÄRA min man med förhoppningen att vi en dag kommer att vardagslivet kommer att nå jämställdhet, än att, som jag tror att många gör, bita ihop och själv jobba upp det som behöver göras efter att det som hans norm uppnår är gjort. Inte heller går jag med på att strunta i saker bara för att hans norm inte fixar mer för det finns faktiskt ingen logik i det.
Och på precis samma sätt blir det tvärtom. Han har, tex, fått lägga väldigt mycket tid på att LÄRA MIG om ekonomi och konsumtion och jobbiga papper och kontakt med myndigheter. Där tragglar han med mig. Lär mig och tjatar på mig och jag tar det, eftersom jag är medveten om att HANS NORM/tankar kring det där är mycket bättre/sundare/mer hållbara än mina. 
 
En annan sak jag tänkte på angående det där med "men jag klagar ju aldrig på dig". 
Detta är nämligen precis vad hela vårt hösts stora äktenskapliga diskussion har handlat om. 
Hur jag, i våra gräl, kritiserar min man så otroligt mycket mer än vad han kritiserar mig. Hur mycket hårdare jag är mot honom än han mot mig. 
Det har skavt hos mig nämligen. Men så en kväll kom jag på varför det är så. 
Det finns nämligen ingen anledning för min man att kritisera mig särskilt ofta- eftersom jag har något som kallas för självinsikt. 
Skulle JAG tvätta en maskin tvätt och sedan lämna tvätten att mögla där i flera dagar så skulle jag PÅTALA detta för min man. 
 - Gud vad jag är kass alltså, nu har jag skjutit upp och skjutit upp tvättjäveln i flera dagar alltså. Nu luktar den MÖGEL! Fan vad jag är dålig på det där. 
Skulle jag ha sagt. 
Eller:
 - Jag ORKAR bara inte ta hand om diskbänken efter maten. Kan inte DU göra det ikväll?
Eller:
 - Jag vet att jag är VÄRDELÖS som inte klipper gräset oftare än vad jag gör och jag SKÄMS över att du får göra det mer än mig. 
 
Eftersom jag SÄGER så och därmed 1. ERKÄNNER mina brister och/eller 2. BER OM HJÄLP (och även 3: BER OM URSÄKT) så BEHÖVER min man väldigt sällan gnälla eller klaga på mig eftersom han redan vet att jag själv är MEDVETEN om de fel jag gör.
Min man däremot, erkänner sällan eller aldrig de fel han gör. Han påtalar dem inte. Och han ber i princip ALDRIG om hjälp (eller ursäktar sig).  DÄRFÖR blir han såklart kritiserad hårdare, eftersom jag INTE vet att/om han är medveten om sina brister eller inte. 
Och jag undrar om inte det här är en väldigt typisk manlig/kvinnlig grej? Vad tror ni?
Det manliga, aldrig sviktande, självförtroendet och den kvinnliga, ljuvliga, självinsikten. 
 
Just nu är vårt äktenskap dock på sin topp. Det är det alltid när vi Har Det Lite Jobbigt. 
Sedan slutet av sommaren sköter min man i princip hela hushållet. Jag lagar mat ibland och så bakade jag ju bullar och planterade en amaryllis och lite sånt där mysigt. Jag gör även rent toaletten. Men han gör allt det andra för jag orkar helt enkelt inte. Han gör det utan gnäll och utan ifrågasättande. Biter ihop på ett manligt sätt. 
Han bär mig, kan man säga. Och vårt hus. Och våra barn. Och alltihop. 
Så fort jag har fött och läkt ihop kommer det att bli ändring på torpet när jag återigen kan börja Medverka i det dagliga livet. Jag längtar så himla mycket tills dess och det vet han. Jag längtar liksom efter att få dammsuga. Det hade jag väl aldrig trott. 
Jag vet också att det kommer att gå mycket bra för oss i trebarnsbubblan. Så fort vi utsätts för prövning så är vi nämligen alltid världens bästa lag. Vårt äktenskap glimrar alltid extra mycket under de hårdaste stunderna. Svårigheterna kommer med större sannolikhet när livet börjar bli skönt och avslappnat. Så funkar vi. Och det är skönt tycker jag. För fy fan vad jobbigt om vi inte kunde hålla ihop när stormen ven. Fy fan vad jobbigt att inte HA varann när man som bäst behöver den andre. 
 
 
 
 
 
 
2013-11-21 @ 09:09:00 Permalink Feminism Kommentarer (7) Trackbacks ()


hedenhösar och nyhetsrapporteringen i allmänhet

Jag pallar inte att kolla på Nyheterna som det är nu alltså. Det jag såg ikväll bestod av
 
1. Ett åtal mot en moderat politiker som hade lagts ner pga bristande bevis. Han anklagades för att ha utsatt en moderatkvinna för sexuell kränkning/trakasseri men det kunde då inte bevisas enligt den vite, medelålders, manliga åklagaren
2. Manliga yrkesfiskare vill att folk ska få börja jaga sälar igen. Fiskaren hävdade att det var mycket bättre förr när säl jagades som satan för då var sälarna rädda för människor och höll sig borta från fiskarnas nät. Enligt naturskyddsföreningens ordförande är sälar dock ännu hotade eftersom man jagade dem så in helvite förr. 
3. En kvinna har gruppvåldtagits. Av de 5 män som togs in sitter 2 kvar. Kvinnan kändes någon av männen. 
4. Eftersom SVT´s julkalender i år är en förnyad version av Barna Hedenhös gör Bonnier ett nytryck av de gamla böcker skrivna på 50talet. Böcker är dock väldigt rasistiska enligt många sakvetare. Bonnier anser sig dock inte behöva ta ansvar för detta på något sätt. De tycker att föräldrar ska analysera själva med sina barn. Mmmm...
 
De som gjort julkalendern håller dock med om att Bonnier på något sätt borde ta ett ansvar för rasistskiten. De har gjort om storyn och tagit bort skiten. Dock är det ändå en man som är manusförfattare så vi får väl SE hur det går angående det där med att mamma Hedenhös i orginalet är väldigt passiv och alla väldigt könssterotypa. 
 
Här är klippet angående det hela från Kulturnyheterna.  
 
 
Jag ska nog sluta läsa tidningar och se på nyheter nu fram tills jag föder. Jag orkar inte. Jag får hålla mig till Desperate Housewifes. 
2013-11-18 @ 22:34:38 Permalink Feminism Kommentarer (2) Trackbacks ()


att vara heterosexuell feminist

Jag såg en kommentar hos Lady Dahmer för ett tag sedan som hängde sig kvar. 
Det var en tjej som ville veta vad det var som gjorde att LD kunde leva med sin man. 
Som feminist så kritiserar man ju väldigt ofta manligheten och man vill krossa patriarkatet, byggt av män och LD hade under en tid postat många ganska hårda inlägg angående män som grupp. Kommenteraren undrade därför uppriktigt vad som skilde just Oscar (LD´s man) från allt det där som LD kritiserar män som grupp för. 
 
LD kunde naturligtvis inte svara på kommentaren eftersom hon har policyn att inte blogga så personligt. Jag själv skulle inte heller riktigt kunna svara på den, men frågan har ändå dröjt sig kvar hos mig. Vad är det som gör att jag kan leva med min man, med tanke på alla mina åsikter och allting som jag kan och vet och hela tiden ser tack vare mina ständiga genusglasögon? 
 
Det ÄR ett jävla gissel att vara heterosexuell och feminist. Det har jag alltid tyckt. 
Jag tror det är OMÖJLIGT att ha en totalt jämställd relation med en man när man är kvinna. Inte just på grund utav vad HAN gör, men på grund utav vad VI ÄR. Vad vi uppfostrats till osv. Att jag, tex, uppfostrats till ett större bekräftelsebehov än min man är väldigt svårt att komma ifrån och just det tror jag är en av de största problemen för alla kvinnor och män som lever tillsammans. Hur vi kvinnor liksom FINNS TILL via bekräftelse genom andra, medan männen kan FINNAS TILL på helt egen basis så att säga. Samtidigt har vi kvinnor uppfostrats till att bli jävligt bra på att GE bekräftelse, medan många män helt saknar den förmågan, vilket ju gör allting helt jävla snedvridet.
(Alltså kan man ju misstänka att det där dravlet om att män skulle vara i MINDRE behov av bekräftelse än kvinnor är en fet jävla myt eftersom det egentligen troligtvis är så att män hela tiden FÅR sin bekräftelse automatiskt, medan vi kvinnor hela tiden tvingas längta efter den eftersom män som grupp är så himla dåliga på att GE den..)
 
Ett annat problem som jag tror att många brottas med är det där Ansvaret som vi kvinnor ofta tar på oss i relationen med en man. Det känslomässiga ansvaret både för oss själva och våra män och så ansvaret inte minst för relationen. Ansvaret för att prata ut, ansvaret för att bygga vidare på relationen och utveckla den, ansvaret för egentid, ansvaret för jämställdheten är alla grejer som jag tycker mig se att oftast kvinnor i relationer med män oftast tar ansvar för, även de feministiskt medvetna kvinnorna och männen. 
 
En annan sak är uppfostran. Hur kvinnor i relation med män faktiskt uppfostrar dem. Lär dem om hur man visar bekräftelse, hur man använder tvättmaskinen, hur man är en god förälder osv osv osv i en oändlighet.
Jag får ofta känslan att kvinnor ständigt är i rörelse. Vi är alltid påväg någonstans, söker utveckling. Det tror jag beror på just det där att vi tutats i att vi aldrig blir kompletta. Att vi alltid BEHÖVER NÅGOT för att nå fullständighet (vilket rör allt från extra vitamintillskott i mjölken till bantningstips till personlig utveckling). Jag har ofta kritiserat det, men på vissa plan är det naturligtvis bra eftersom vi då även hela tiden utvecklas. 
 
Många män verkar stanna av runt 35. Då är alla åsikter på plats, personlighetsdragen också. Livsstilen och den ideologiska synen. Efter 30 får jag också känslan av att många män kapslar in känslolivet för gott. I bästa fall kan man ta fram dem (känslorna) för sin fru (som får ta hand om dem), men det är inte ens alla som kan det. 
Det är inte konstigt att den vanligaste åldern då människor skiljer sig är straxt efter 40. Då tror jag att heterokvinnorna har bitit ihop i några år och väntat på förbättring men inte sett den komma. Så dansar kvinnorna vidare (med nästa omöjliga karl) och männen blir ensamma och deprimerade och självmordsbenägna (enligt statistiken löper ifrånskilda män högre risk att dö i förtid. Hittar de en ny kvinna går de dock tillbaka till samma chans till medellivslängd som tidigare på ett litet kick).
 
Och jag tror det är en av heterosexualitetens största lögn: att vi kvinnor luras att tro att vi inte kan klara oss utan män, när det i själva verket är männen som får allvarliga problem när de tvingas att klara sig utan kvinnor. 
 
Men skitsamma. Jag skulle ju skriva om hur man som kvinna och feminist fixar att leva med en man. 
Nu kan jag ju inte tala för någon annan utan bara för mig själv så det gör jag också. 
 
Utefter den personligheten jag är och utefter vad jag lärt genom att titta på andras relationer (tex föräldrarnas som ju lär sina barn HUR man lever tillsammans) har jag vissa kriterier för hur min partner behöver vara. I de flesta fall är jag inte ens medveten om kriterierna utan det är ju något som man märker efter hand.
Som feminist har jag också vissa kritierier för hur min livspartner ska vara, har jag märkt och det är ju inte så konstigt eftersom min feminism liksom är grunden för hur jag överhuvudtaget ser på världen.  
För att kunna leva med en man krävs för mig att han:
* Är snäll
* Delar samma poltiska ideologi, alltså den om alla människors lika värde
* är samhälleligt medveten och intresserar sig för omvärlden
 
Det första jag lade märke till när jag först träffade han som kom att bli min man var att han var snäll. Alltså. Det finns inget ont i honom. Han är mild som en sommaräng och när han ler är det som när solen spricker upp. Det var det allra första jag såg och attraherades av. När det sedan visade sig att han delade samma politiska ideologi och hade intresse för omvärlden gick jag ju igång ännu mer. 
Min man hade, när vi träffades, redan en hyfsad koll på feminism och genus via en medveten och intresserad familj. Och sedan vi träffades har han liksom varit öppen för allt det som jag kan och vet. Jag har LÄRT honom väldigt mycket och han har VELAT lära sig, eftersom han intresserar sig och tycker det är viktigt. 
Nu är det inte så att jag PREDIKAT mig igenom vår relation, tvärtom. Vi diskuterar otroligt mycket. Han öppnar även upp för nya tankebanor hos mig. Jag vet ju faktiskt ingenting om hur det är att VARA en man, men det vet han. Han berättar, inte bortförklarar, men berättar och jag lär mig av honom också. 
 
Dock är vi ju fucked up också, eftersom vi vuxit upp i våra respektive könsroller. Och vår relation är låååååångt ifrån helt jämställd, troligtvis kommer den aldrig att bli det heller. Men det viktigaste är ändå att vi är medvetna om det och att vi hela tiden jobbar för att det ska bli bättre. Att vi inte står still. Vad gäller hur man sköter ett äktenskap är vi nämligen också ganska överrens. Vi tror på prat, eller KOMMUNIKATION. Den dagen vi slutar prata och den dagen vi inte kan prata om allting då är det dags att gå skilda vägar, tror vi. 
 
Jag tror inte att min man är särskilt ANNORLUNDA än andra män, men han tillhör nog ändå en speciell kategori heterosexuella män som KAN leva med feministiskt medvetna kvinnor. Det tror jag nämligen inte att alla män klarar av. Och feminister klarar nog heller inte av att leva med alla typer av män. En sak som jag tror att heterosexuella feminister är i behov av är män som är förmögna och villiga att hela tiden utvecklas tillsammans med kvinnan. Män med förmåga att lyssna och villighet och ödmjukhet att ta till sig av det som sägs tror jag också är viktigt hos en man som ska leva med en feminist.
 
Det som kan vara jobbigt i en heterosexuell relation med en man är ju manshatet som man som feminist med jämna mellanrum känner när man är arg och det känns som att det är kört. I såna stunder hatar jag alla män, inklusive min egen. Under en period kände jag ett väldigt stort förakt mot män som grupp. Förakt för deras mesighet och oförmåga att säga ifrån. Förakt för deras kollektiva feghet. Och då kan det hända att man bli Bitter. Och arg. Och lite låst i sina tankebanor. Det är nog ett hot mot äktenskapet som ickefeminister inte lever under, tex.
Dock visar ju alla undersökningar att jämställda par oftare har sex och dessutom längre äktenskap, så jag tror ändå att fördelarna med ett feministiskt medvetet äktenskap är fler än de eventuella nackdelarna. 
 
Som jag skrivit tidigare önskar jag dock alla mina barn homosexualitet. Ja det är troligtvis otroligt fördomsfullt av mig att göra det och ja jag vet, homosexuella skiljer sig också och slåss och bråkar och har det för jävligt. Men den där ständiga maktkampen som ENDAST beror på att en har snopp och en har snippa, den slipper man i alla fall. Och den kampen är så jävla jobbig att ständigt hålla på med. 
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fötts till en Dominant person, för tyvärr tror jag att det har varit ett enormt plus då jag som heterosexuell kvinna har relationer/relation med män/man. Faktum är att jag vet få relationer som hållit där mannen är den tydligt dominante. Och jag tror heller inte att det är sunt. De bästa relationerna är förstås de där dominans och maktkamper inte utspelar sig, men jävlar vad sällsynta de är. Jag vet bara ett fåtal sådana par och man känner igen dem på den där känslan man kan få när man träffar vissa par och det liksom blir självklart för en att DE kommer att leva tillsammans i hela livet.
Så jag tror det är det bästa i heterosexuella relationer. Näst bästa är en dominant kvinna och det rent skadliga är en dominant man.  
Förhoppningsvis och troligtvis lugnar ju de där maktkamperna ner sig med årens lopp och blir mer jämlika maktmässigt, det har iaf våra gjort. Man hittar sina platser, kompromissar och kommer överrens om hur saker och ting ska fungera i relationen. Samtidigt är det ju viktigt att man aldrig stannar upp helt, att man hela tiden driver på för utveckling (och då inte bara ENA parten utan BÅDA). 
 
Att som kvinnlig feminist även vara heterosexuell är alltså jävligt svårt och det kräver vissa grejer av Snoppen i förhållandet. Men hittar man den Snoppen så är det jäkligt spännande och roligt och framförallt utmanande. 
 
 
 
2013-11-18 @ 09:09:00 Permalink Feminism Kommentarer (1) Trackbacks ()


förbereda sig för son

Det handlar väldigt mycket om Manlighet här hemma just nu. 
Min man får höra följande mening ca 100 gånger varje dag: "det är för att du är MAN". 
 
Jag inser mer och mer fördelarna med att faktiskt veta vilket kön vårt barn har. Det har givit oss ett försprång skulle jag vilja säga. 
 
Eftersom vi har två döttrar sedan tidigare har vi bådat ägnat de senaste 6 åren åt att fundera kring den kvinnliga könsrollen. Jävlar vad vi har analyserat, båda två, men främst jag skulle jag tro, eftersom det dels är jag som är mamman och dels jag som har det största intresset. 
 
Jag kom på idag att det här med att vara feminist och genusintresserad och MAMMA innebär att man
1. Upptäcker på vilka sätt man själv begränsats och påverkats negativt på grund utav könet och könsrollen man tilldelats på grund av könet och sedan 
2. gör vad man kan för att förhindra att ens egna barn hamnar i samma situation. 
 
Det är DET som gör att jämställdheten hela tiden går framåt, föräldrars förmåga att analysera och skala av och lägga till i uppfostran av barnen. Barns värde och rättigheter stiger och ökar för varje generation helt enkelt för att vi lär oss av våra föräldrars misstag. Och samma sak gäller såklart för genus och feminism och jämställdhet. 
 
Mycket i vår uppfostran av våra döttrar har alltså grundat sig i mina erfarenheter av att vara född med vagina. Vi har tagit fasta på vad som varit bra samt skalat bort det jag ansett varit dåligt, plus att vi har kunnat addera nya saker som vi lärt oss med vägen. Jag har ju inte samma syn på feminism nu som för ens 5 år sedan, den utvecklas ju hela tiden och varje ny sak som tillkommer adderas till vår uppfostran.
 
(Hur vi lagjobbar? Jag undervisar min man väldigt mycket. Jag har det största intresset, han har ett grundintresse. Jag lär honom, han jobbar utefter mina ansvisningar så att säga, på de här planen)
 
Nu ska vi få en son. Detta har vi vetat större delen av vår graviditet. 
Omedvetet har jag lagt den kvinnliga könsrollen åt sidan och begett mig ner i mansträsket. Där var jag väl i och för sig redan ganska mycket innan, men djupare nu. Jag analyserar ALLTING via våra kön numera och jag funderar otroligt mycket kring min mans könsroll. 
 
Det är ju inte så jävla roligt för honom förstås, för det är ju inte särskilt blida ord som kommer från min mun alltid. Det är tyvärr inte särskilt mycket positivt man hittar när man grottar ner sig i den manliga könsrollen och det blir ju en hel del gräl. 
 
Men här om dan kom vi till en viktig punkt och det var när jag kom på följande:
 - Jag vill att vår son ska bli så olik dig som möjligt, sa jag. 
 
Ja. För precis så är det ju. Jag vill inte att mina döttrar ska bli som jag. Jag vill att deras liv ska begränsas mindre av den kvinnliga könsrollen än vad jag begränsades. Jag vill att allt det som blev tokigt med mig på grund av min könsroll ska dra åt helvete och inte visa sig hos mina barn. Jag vill att mina döttrar ska få en ANNAN könsroll än den som jag har. En mer öppen och obegränsad roll. 
 
Och precis samma sak vill jag med min son, fast ungefär gånger 100, eftersom jag anser att män är så otroligt mycket mer begränsade än oss. Jag vill att vår son ska bli allting som min man inte är och självklart också att han ska bli allt det som min man är som jag ser är positivt och som kanske skiljer honom lite från andra män.
 
Ja. Nu utgår ju jag ifrån att min man kommer att vara min sons främsta förebild och det tänker jag göra också. För så tror jag att det kommer att bli. Jag kan inte lära min son att vara en man och en man kommer han tyvärr att bli, vare sig jag vill det eller inte. För vi är inte där ännu och kommer inte att ha ett könlöst samhälle heller när våra barn blir vuxna. Jag är realistisk här. Och jag är helt säker på att vår son främst kommer att se sin far som den främsta förebilden i hur man är en MAN, precis som våra döttrar kommer att kolla in mig när det blir dags för dem att formas till KVINNOR. Det är ofrånkomligt tror jag, tyvärr. 
Dock inte sagt att min uppfostran kommer att vara helt utan inverkan och vice versa vad gäller döttrarna och pappan.
 
Hur som helst så har vi väldigt spännande diskussioner här hemma nu om manligheten och hur den påverkat honom och hur den påverkat mig och vad vi inte vill ge vår son och vad vi vill ge vår son. Det känns som att vi rustar för en väldigt mycket hårdare strid än den vi fört och för för våra döttrar. 
 
Något jag önskar mina döttrar:
* Mod att säga ifrån. Även mod att ta plats när/om de vill/behöver. 
* Vetskapen att de är värdefulla som DE ÄR utan att behöva addera attribut i form av tex smink, kläder, eller ens barnafödande som något slags heligt uppfyllande för att BLI det där som alla kvinnor hela tiden tycks sträva efter som jag inte riktigt vet vad det är. Men alltså. Jag vill att de ska känna EGENVÄRDE i att bara vara just så som de är och inte alltid känna att grejer måste tillföras för att de ska uppnå perfektion. 
 
Något jag önskar min son:
* Modet att våga vara annorlunda. Att våga gå sin egen väg. 
* Jag vill att han ska bli tänkande, analyserande och ha nära till sina känslor, vilka han även ska kunna uttrycka på ett ickedestruktivt sätt. 
 
Vad spännande det ska bli! Med en liten pillesnopp i familjen! 
2013-11-13 @ 09:09:00 Permalink Feminism Kommentarer (3) Trackbacks ()


pratar ni med era barn om genus/feminism?

En sak jag ofta funderar över, det är det här hur andra feminister förmedlar det här med feminism och genus till sina barn? 
Pratar ni med era barn om feminism och genus? 
Om ni tex ser ett barnprogram och upptäcker att det HÄR är ju helt jävla STÖRT och VAD är det mina barn LÄR SIG nu, SÄGER ni då det till barnen? Tar ni diskussionen så att säga?
 
Jag har, sedan barnen föddes, pratat med dem om kön och genus och feminism. Ser vi en kass film (Ariel tex som de tjatade sig till) har vi alltid en pratstund efteråt där jag tex påvisar det helt ologiska i att prins Erik blir kär i Ariel fast hon inte kan prata. 
Redan på Teletubbiestiden (när stora var runt 2 år) pratade vi om tubbiesarnas kön.
Sedan de börjat måla har vi pratat om prinsessorna i målarböckerna. Hur smala de alltid är. Jag har lärt barnen att måla till lite kring midjorna och förklarat att om en riktigt människa vore så smal så skulle hon vara död. 
 
Jag har visat bilder på hur en människa skulle se ut om man tog Barbies mått på henne. Vi har pratat kring det orimliga i att Barbie alltid går på tå och i att Hello Kitty inte har någon mun. 
 
Jag har förklarat för dottern varför hon INTE får någon sminkdocka och heller inget smink av oss och sedan de båda föddes har vi präntat in orden "smart snäll och modig alternativt rolig" som det VIKTIGASTE att VARA. Ord som duktig och vacker/fin har vi pratat om oändligt många gånger.
 
När vi leker med barnen tänker vi på att inte vara könsnormativa i lekarna. Roligast är när min man leker med Barbie. Då blir den annars så väna Barbie en pruttande och rapande och galen superhjälte som flyger längs med taklisterna och beter sig som ett svin. 
Mina barbiesar är alltid lesbiska och när vi målar tänker vi på att måla personer i alla hudtoner och familjer i alla konstellationer. 
 
Jag vet att vissa föräldrar medvetet istället väljer bort saker. Som att de förbjuder Disneyprinsessorna rakt av tex och undviker på så sätt hela skiten. Men jag låter alltså barnen ta del av i princip allting (förutom smink samt de värsta filmerna) och PRATAR istället med barnen kring det hela. 
Jag gör ingen hemlighet om mina tankar och känslor kring kön och könsroller i min uppfostran. Barnen får ofta lyssna på våra diskussioner i ämnet och är något helt åt helvete vrickat så drar jag mig inte för att öppet visa det. 
 
Så därför undrar jag, hur gör ni andra? Undviker ni eller tar ni diskussionen? Varför gör ni som ni gör? 
2013-11-12 @ 09:27:00 Permalink Feminism Kommentarer (9) Trackbacks ()


Om varför Fittförlossning inte är något för mig (obs: läs inte om du är gravid med första barnet)

Jag skulle ju skriva om det där med Snittet. Varför jag personligen föredrar snitt framför fittförlossning. 
 
Det finns några grundläggande, lite ytligare förklaringar som jag börjar med:
 
1. Som jag skrev tidigare: det gör ont hur man än gör. När man upplevt både snitt och vaginal förlossning får man ju dock prova på de olika formerna av smärta och väljer man sedan att föda ett tredje barn så kan man ju faktiskt välja vilken form av smärta man föredrar (eftersom det alltid är kvinnan som har slutordet vad gäller tillvägagångssätt för att få ut barnet). 
 
Min vaginala förlossning vid 22 års ålder var "helt normal". De sydde 10 stygn har jag för mig. Stygn som fortfarande, efter nästan 7 år, spricker upp då och då och orsakar VISS sveda kan man säga. Men det är, som de säger, HELT NORMALT. 
Min helt normala förlossning, liksom alla vaginala förlossningar, ledde till extrem smärta i fittan och rumpan. Hemorojder, sprickor och kraftig uttöjning. Yes. Kul. Eller inte. 
Vi började ligga igen när avslaget försvunnit efter ca 2,3 månader och det var väl ungefär runt hennes 1årsdag som det där med att ligga började kännas normalt igen. Det var ju ROLIGT hela tiden, men NORMALT kändes det inte förrän efter typ ett år. 
Efter min helt normala förlossning vågade jag inte bajsa. Det är inte så konstigt efter att den liksom vänts in och ut och gör så ont att man inte ens kan sitta på rumpan. Så jag var förstoppad i 16 dagar innan jag fick åka ner på akuten och där, av ren förskräckelse över att bli undersökt I RUMPAN, panikbajsade på akutens toalett. Fy helvete vad det gjorde ont. Men sedan var jag lättad kan man säga. Dock är 16 dagars förstoppning ingenting jag önskar varken mig själv igen eller någon annan på jorden. 
 
Efter snittet hade jag ont i magen. Jag hade aldrig ont i såret, bara i magen. Och det var bara de första tre dagarna. Sedan var allt bra. Både pinka och bajsa och ligga gick hur bra som helst. Och det är ganska grundläggande delar av livet får man säga.
 
Slutsats: jag föredrar smärtorna i samband med snitt framför smärtorna i samband med fittförlossning. Min vagina är min bästa vän. Buken bryr jag mig faktiskt inte lika mycket om. Den kan få krångla bäst den vill. Men jag behöver min vagina. 
 
2. Mötet med barnet. 
Vid min vaginala förlossning, som alltså var "helt normal", fastnade bebisen huvud i fittan under en krystvärk. Alltså, halva huvudet var ute, andra halvan inne. Resultat; extremt utvidgad vagina. Jag tvingades alltså ligga i den positionen och invänta nästa krystvärk och då hade jag sån satans panik att jag tryckte ut hela henne när nästa värk äntligen kom. 
När jag fick upp henne på magen hade hela fittan just spruckit upp och jag var i extrem smärta. Jag skrek, jag grät, jag ville dö. Det brann som eld mellan benen och barnmorskan behövde börja sy direkt, tydligen. Då ville de att jag skulle hålla i mitt barn så att jag inte skulle känna smärtan lika mycket, för någon bedövning fick jag inte. Det funkade inte så bra. Jag kollade på mitt barn, försökte framkalla lite kärlekskänslor, men ville ju bara dö. Jag försökte sparka barnmorskan och extra personal kallades in för att hålla fast mina ben. Bebisen höll jag på att tappa så henne fick pappan hålla i. 
Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt barn var så kaotiskt, panikartat och att jag kände att jag ville dö vid det ögonblicket. Att möta sitt barn så full av smärta och panik alltså..hu. 
 
Vid snittet var jag helbedövad, helt vaken och helt med. Jag fick möta mitt barn helt lugn och mjuk och fri från smärta. Det var det häftigaste och största ögonblicket i mitt liv. Ingenting kan slå det. Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt första barn på inget sätt kan liknas vid det. 
 
Slutsats: jag föredrar att möta mitt barn lugn och smärtfri framför uppsprucken och panikfylld. 
 
Men den största anledningen till varför jag vill ha och har fått inplanerat snitt med detta tredje barn är helt enkelt att jag traumatiserades vid min första förlossning. Det kan man ju ganska enkelt läsa mellan raderna bara av att läsa ovanstående. 
Orsaker till traumatiseringen är jättemånga. Dels var jag ung. Att vara ung innebar för mig att jag var pinsamt godtrogen. När barnmorskan sa "alla kvinnor kan föda barn och din (stora) kropp ser ut att vara som skapad för att föda" så svalde jag bara det. Godtog det. Och räknade med att kroppen skulle sköta sitt. JAG VISSTE JU att jag är väldigt smärtkänslig och RÄDD för smärta, men det tryckte jag bort och gjorde helt enkelt så att jag tänkte så lite som möjligt på förlossningen och räknade med att det skulle flyta på. 
 
Det gjorde det inte. Att vara ung innebär även ett annat bemötande från personalen. De visade mig helt enkelt ingen respekt. Och jag kan låta tuff och hård, men det är/var jag verkligen inte i verkligheten. Så jag bara svalde allt det nedsättande. Sa inte nej. Gick med på allt. 
 
Som vid igångsättningen, tex, som de blev tvugna att ta vid med. 
Då skulle en kateter föras in i min livmoderhalstapp och sakta fyllas med vatten, vilket skulle vidga min tapp och få igång förlossningen. Jag FRÅGADE om det inte fanns något annat sätt och de nämnde i förbifarten en gel som kunde sprutas in, men sa att "det tar vi som andra alternativ". 
Så när de skulle föra in katetersatan så var min tapp på inget sätt mogen och ännu bakåtböjd. Det stod tre kvinnor mellan mina ben och en fjärde höll mig i handen och de slet och BÄNDE min livmoderhalstapp och jag SKREK och jag GRÄT och tillslut kunde jag se i deras ögon att de hade gått för långt. Och de avbröt. Och jag lämnades med att känsla att det var mitt fel och att jag var ganska värdelös och svag, trots att det, logiskt sett, borde ha varit de som bad om ursäkt för att de gick för långt. 
Och jag fick gelen och förlossningen gick igång alldeles fint och jag födde lite senare samma dag. 
 
Jag kan inte gå till gynekolog efter det. Innan min vaginala förlossning sprang jag titt som tätt (mitt tidigare leverne krävde liksom det) och utan problem. Efter det gör jag inte ens cellprov. Ja jag vet, det är hemskt. Men jag fixar inte det. De få gånger jag verkligen tvingats att uppsöka gynekolog har David fått vara med och jag skakar och gråter i stolen. Tack kära förlossningsvård för detta. 
 
När förlossningen slutligen gått igång visade det sig att det inte alls var så himla smidigt och enkelt för mig att få ut ungen, trots min breda röv och "perfekta kropp för barnafödande". Epidural fick sättas eftesom jag behövde äta (hade graviditetsdiabetes) och inte kunde äta pga smärtorna. Så jag bedövades och käkade lite och sedan fick jag värkstimulerande dropp, men kände aldrig riktigt när jag behövde krysta, vilket säkert är orsaken till stygnen. Först kunde jag inte krysta, sen kunde jag inte hålla emot. 
Jag lämnades, efter förlossningen, men en mycket stark känsla av att inte ha gjort att skit. Av att inte ha varit duktig utan tvärtom dålig, då allting kom till på "konstgjord väg" och då personalens bemötande inte på något sätt var uppmuntrande. 
 
Det är därför jag är så jävla anti det där med att allting ska vara NATURLIGT. Att man liksom ska UPPOFFRA SIG vid förlossning och graviditet och liksom vara ett med moder jord och låta kroppen sköta sig själv. Det kan inte vara många förlossningar som faktiskt ÄR så naturliga, vilket säkert lämnar många kvinnor med dålighetskänslor över att inte ha "klarat av" att vara sådär satans naturliga som man måste vara för att nå den optimala bekräftelsen. 
 
Det är väldigt mycket med mödraskap och förlossning och graviditet som bygger på bekräftelse. På att vi ska vara duktiga. Vi ska vara gravida utan att klaga, vi ska föda naturligt utan att klaga, vi ska sköta om våra barn och vabba och vara föräldralediga och mysa oss igenom småbarnsåren utan att klaga. Vi ska vara så jävla duktiga och jag fattar inte INFÖR VEM vi hela tiden ska vara det. Inför varandra? Inför männen? Jag fattar inte! Men det är en så himla farlig fälla, anser jag. Och jag tror det är VÄLDIGT BRA att göra upp med sina bekräftelsebehov innan man ger sig in i födabarnkarusellen. 
Det hade inte jag gjort med första barnet.
 
Med andra barnet var jag en bit på väg. 
Och nu med tredje barnet är jag helt klart där. 
 
Jag är äldre, erfaren och framför allt har jag inga behov av att vara duktig längre. Jag vet mina rättigheter också och jag är inte längre rädd för att tala om hur jag ska ha det. Det är så sjukt att man behöver bli såhär som jag har blivit nu: hård och kompromisslös, för att kunna föda barn utan att traumatiseras. 
 
Idag köpte vi en nappflaska. Som vi ska ha med till bb. 
Jag tänker inte acceptera blödande bröstvårtor och månaders helvete med pumpen och mjölkstockningar och blodig bröstmjölk en gång till. Det är inte värt det. Så funkar det inte åker flaskan fram direkt.
Jag tänker inte heller riskera min fitta. Jag behöver den. Och jag tänker inte riskera att försätta mig i ytterligare situationer som kan traumatisera mig. Jag är snart 30 år och kan jag avstyra en fara när jag ser den, så gör jag det. 
 
Jaja jag vet att kejsarsnitt också kan innebära fara och komplikationer. Men min erfarenhet säger mig att faran är mindre vid planerat kejsarsnitt. Vi får väl se hur det går. Går det åt helvete  med snittet den här gången så blir det helt enkelt inga fler barn, det är inte mer än så och det är okej. Då har jag ju tre barn. 
Att däremot känna en stark tvivel på om man någonsin ska våga föda igen efter första barnet är inte särskilt roligt. Det är inte kul att liksom tveka inför fler barn när man vet att man VILL HA fler barn. Hemskt med kvinnor som struntar i att föda fler barn helt enkelt för att de inte pallar med det, fast de VILL HA fler barn.
 
Nej. Barn är ingen rättighet, absolut inte. Men alla har rätt att föda sina barn som man vill. Om 100 år kanske man KAN föda barn helt smärtfritt. Rent tekniskt och logiskt så borde det gå. Men troligtvis lär det inte hända, eftersom så otroligt många kvinnor är beroende av att barnafödandet ska vara någon slags BRAGD genom vilken de ska nå bekräftelse. Hela vården är också beroende på det eftersom det billigaste förlossningsalternativet liksom bygger på att kvinnan genomgår maximal smärta. Alltså: väldigt smidigt att så många kvinnor faktiskt även VILL föda på det mest smärtsamma sättet som möjligt. 
 
Det är en kvinnofälla utan dess like faktiskt, som jag inte riktigt orkar tänka på och bena i just nu. Nu handlar allting bara om att kringgå den fällan så mycket som möjligt och göra mitt kommande barnafödande så smärtfritt, konstgjord och onaturligt som möjligt. 
 
Fittförlossningar är för bekräftelsetörstande fjantar! Leve kejsarsnittet! 
 
 
 
 
 
 
2013-11-09 @ 10:41:00 Permalink Feminism Kommentarer (14) Trackbacks ()


om hur jag ska GÖRA min son till BÖG (puckon!)

Såhär i bebistider händer det ganska ofta att jag postar statusar liknande dessa på min Facebook:
 
 
"Jag vill att min son ska se ut och vara exakt som han Rickard i Körslaget. Stor, långhårig, skäggig, operasångare och bög. Fy fan vad fint. Jag tar honom till min."
 
"Dagens inköp till Benny! Lite bögigt kanske, men väldigt parant!
 
 

 
"Kan även tänka mig att ha en son som Ebbot. Stor, skäggig, klänning och rockstjärna. Ja. Han kan även få heta Ebbot."
 
 
"Skulle även kunna tänka mig att ha en son exakt som Jonas Gardell. Rolig, smart, flintskallig, liten och bög. Ja. Det kan jag tänka mig!"
 
Det är lika roligt att se reaktionerna varje gång. 
 
Varje gång jag skriver något som antyder att jag önskar att min son ska bli BÖG, får jag alltid någon kommentar i stil med "eller så får han välja själv?".
 
Jag tycker det är så himla roligt för det de här människorna antyder är ju alltså att HOMOSEXUELL är något man kan BLI genom påtryckningar från sin omgivning. 
 
Nej men ärligt. Det ÄR JU INTE ALLS ROLIGT och varje gång jag läser dylik skit så vill jag bara skrika LÄS EN BOK FÖR I HELVETE! 
 
För det är ju just DÄRFÖR som så många förbjuder sina söner att spara till långt hår, eller ha rosa stövlar, eller gå på balett eller på något sätt utföra något som på något sätt skulle kunna vara lite feminint- FÖR DE TROR PÅ ALLVAR ATT BARNEN KAN BLI BÖGAR! Och de är så himla RÄDDA för det. Och DET tyder på ett så JÄVLA stort homoförakt så det inte är klokt. 
 
Och PRECIS DET är vad jag vill MOTVERKA med mina statusar angående att jag ÖNSKAR MIG en homosexuell son. 
 
En annan sak som stör mig så in i helvite är när folk antyder att jag/vi kommer att PRACKA PÅ vår son någonting när vi sedan kommer att klä honom i rosa kläder och erbjuda honom barbies och dockor och balett och ridning och rosa och my little ponys. För de här människorna TYCKER JU DÅ att VI PRACKAR PÅ honom något. Utan en tanke på vad det är DE SJÄLVA prackar på sina söner när de köper traktorer och leksaksvapen och blå/gröna/svarta kläder. 
 
Och jag känner bara återigen att TA OCH LÄS EN BOK. Ta och GOOGLA lite på brå eller något och ta er en titt på hur det står till med den där MANLIGHETEN som NI prackar på ERA söner. Sen kanske ni förstår varför jag och min man kommer att göra allt vad vi kan för att vår son inte ska hamna i den könsrollen. För den är FARLIG. DÅLIG. DESTRUKTIV. Och ingenting som vi på något sätt önskar vår son. Och vi kommer att göra ALLT VI KAN för att hans liv ska bli så BRETT som möjligt och slippa de jävla kedjorna som så många kedjar runt sina söners kroppar som begräsar dem så otroligt och som jag på fullaste allvar tror är anledningen till varför fler män än kvinnor tar självmord och mördar och utsätts för våld och är sämre i skolan och jag vet inte allt som faktiskt är och går jävligt dåligt för män som det ser ut nu. 
 
Här kan ni dessutom läsa varför jag även, PÅ ALLVAR, hoppas att min son blir bög. Dock är jag så pass intelligent och påläst att jag vet att homosexuell är ingenting man BLIR för att man tvingas bära rosa kläder eller leka med dockor. Jag är nämligen inte 11 år längre. 
 
// förhoppningsvis under "stolta föräldrar" i prideparaden 2030
 
 
 
 
 
Ps På min Facebook är allting "officiellt" och man kan följa mig där. Blir dock bara VÄN med såna jag faktiskt känner. På Instagram heter jag "jennyperssonvisby" och där kan man ansöka om att få följa mig. Är dock lite mer restriktiv där, men man kan ju göra ett försök ds. 
2013-10-28 @ 09:14:00 Permalink Feminism Kommentarer (16) Trackbacks ()


Tidigare inlägg
RSS 2.0