att vara heterosexuell feminist

Jag såg en kommentar hos Lady Dahmer för ett tag sedan som hängde sig kvar. 
Det var en tjej som ville veta vad det var som gjorde att LD kunde leva med sin man. 
Som feminist så kritiserar man ju väldigt ofta manligheten och man vill krossa patriarkatet, byggt av män och LD hade under en tid postat många ganska hårda inlägg angående män som grupp. Kommenteraren undrade därför uppriktigt vad som skilde just Oscar (LD´s man) från allt det där som LD kritiserar män som grupp för. 
 
LD kunde naturligtvis inte svara på kommentaren eftersom hon har policyn att inte blogga så personligt. Jag själv skulle inte heller riktigt kunna svara på den, men frågan har ändå dröjt sig kvar hos mig. Vad är det som gör att jag kan leva med min man, med tanke på alla mina åsikter och allting som jag kan och vet och hela tiden ser tack vare mina ständiga genusglasögon? 
 
Det ÄR ett jävla gissel att vara heterosexuell och feminist. Det har jag alltid tyckt. 
Jag tror det är OMÖJLIGT att ha en totalt jämställd relation med en man när man är kvinna. Inte just på grund utav vad HAN gör, men på grund utav vad VI ÄR. Vad vi uppfostrats till osv. Att jag, tex, uppfostrats till ett större bekräftelsebehov än min man är väldigt svårt att komma ifrån och just det tror jag är en av de största problemen för alla kvinnor och män som lever tillsammans. Hur vi kvinnor liksom FINNS TILL via bekräftelse genom andra, medan männen kan FINNAS TILL på helt egen basis så att säga. Samtidigt har vi kvinnor uppfostrats till att bli jävligt bra på att GE bekräftelse, medan många män helt saknar den förmågan, vilket ju gör allting helt jävla snedvridet.
(Alltså kan man ju misstänka att det där dravlet om att män skulle vara i MINDRE behov av bekräftelse än kvinnor är en fet jävla myt eftersom det egentligen troligtvis är så att män hela tiden FÅR sin bekräftelse automatiskt, medan vi kvinnor hela tiden tvingas längta efter den eftersom män som grupp är så himla dåliga på att GE den..)
 
Ett annat problem som jag tror att många brottas med är det där Ansvaret som vi kvinnor ofta tar på oss i relationen med en man. Det känslomässiga ansvaret både för oss själva och våra män och så ansvaret inte minst för relationen. Ansvaret för att prata ut, ansvaret för att bygga vidare på relationen och utveckla den, ansvaret för egentid, ansvaret för jämställdheten är alla grejer som jag tycker mig se att oftast kvinnor i relationer med män oftast tar ansvar för, även de feministiskt medvetna kvinnorna och männen. 
 
En annan sak är uppfostran. Hur kvinnor i relation med män faktiskt uppfostrar dem. Lär dem om hur man visar bekräftelse, hur man använder tvättmaskinen, hur man är en god förälder osv osv osv i en oändlighet.
Jag får ofta känslan att kvinnor ständigt är i rörelse. Vi är alltid påväg någonstans, söker utveckling. Det tror jag beror på just det där att vi tutats i att vi aldrig blir kompletta. Att vi alltid BEHÖVER NÅGOT för att nå fullständighet (vilket rör allt från extra vitamintillskott i mjölken till bantningstips till personlig utveckling). Jag har ofta kritiserat det, men på vissa plan är det naturligtvis bra eftersom vi då även hela tiden utvecklas. 
 
Många män verkar stanna av runt 35. Då är alla åsikter på plats, personlighetsdragen också. Livsstilen och den ideologiska synen. Efter 30 får jag också känslan av att många män kapslar in känslolivet för gott. I bästa fall kan man ta fram dem (känslorna) för sin fru (som får ta hand om dem), men det är inte ens alla som kan det. 
Det är inte konstigt att den vanligaste åldern då människor skiljer sig är straxt efter 40. Då tror jag att heterokvinnorna har bitit ihop i några år och väntat på förbättring men inte sett den komma. Så dansar kvinnorna vidare (med nästa omöjliga karl) och männen blir ensamma och deprimerade och självmordsbenägna (enligt statistiken löper ifrånskilda män högre risk att dö i förtid. Hittar de en ny kvinna går de dock tillbaka till samma chans till medellivslängd som tidigare på ett litet kick).
 
Och jag tror det är en av heterosexualitetens största lögn: att vi kvinnor luras att tro att vi inte kan klara oss utan män, när det i själva verket är männen som får allvarliga problem när de tvingas att klara sig utan kvinnor. 
 
Men skitsamma. Jag skulle ju skriva om hur man som kvinna och feminist fixar att leva med en man. 
Nu kan jag ju inte tala för någon annan utan bara för mig själv så det gör jag också. 
 
Utefter den personligheten jag är och utefter vad jag lärt genom att titta på andras relationer (tex föräldrarnas som ju lär sina barn HUR man lever tillsammans) har jag vissa kriterier för hur min partner behöver vara. I de flesta fall är jag inte ens medveten om kriterierna utan det är ju något som man märker efter hand.
Som feminist har jag också vissa kritierier för hur min livspartner ska vara, har jag märkt och det är ju inte så konstigt eftersom min feminism liksom är grunden för hur jag överhuvudtaget ser på världen.  
För att kunna leva med en man krävs för mig att han:
* Är snäll
* Delar samma poltiska ideologi, alltså den om alla människors lika värde
* är samhälleligt medveten och intresserar sig för omvärlden
 
Det första jag lade märke till när jag först träffade han som kom att bli min man var att han var snäll. Alltså. Det finns inget ont i honom. Han är mild som en sommaräng och när han ler är det som när solen spricker upp. Det var det allra första jag såg och attraherades av. När det sedan visade sig att han delade samma politiska ideologi och hade intresse för omvärlden gick jag ju igång ännu mer. 
Min man hade, när vi träffades, redan en hyfsad koll på feminism och genus via en medveten och intresserad familj. Och sedan vi träffades har han liksom varit öppen för allt det som jag kan och vet. Jag har LÄRT honom väldigt mycket och han har VELAT lära sig, eftersom han intresserar sig och tycker det är viktigt. 
Nu är det inte så att jag PREDIKAT mig igenom vår relation, tvärtom. Vi diskuterar otroligt mycket. Han öppnar även upp för nya tankebanor hos mig. Jag vet ju faktiskt ingenting om hur det är att VARA en man, men det vet han. Han berättar, inte bortförklarar, men berättar och jag lär mig av honom också. 
 
Dock är vi ju fucked up också, eftersom vi vuxit upp i våra respektive könsroller. Och vår relation är låååååångt ifrån helt jämställd, troligtvis kommer den aldrig att bli det heller. Men det viktigaste är ändå att vi är medvetna om det och att vi hela tiden jobbar för att det ska bli bättre. Att vi inte står still. Vad gäller hur man sköter ett äktenskap är vi nämligen också ganska överrens. Vi tror på prat, eller KOMMUNIKATION. Den dagen vi slutar prata och den dagen vi inte kan prata om allting då är det dags att gå skilda vägar, tror vi. 
 
Jag tror inte att min man är särskilt ANNORLUNDA än andra män, men han tillhör nog ändå en speciell kategori heterosexuella män som KAN leva med feministiskt medvetna kvinnor. Det tror jag nämligen inte att alla män klarar av. Och feminister klarar nog heller inte av att leva med alla typer av män. En sak som jag tror att heterosexuella feminister är i behov av är män som är förmögna och villiga att hela tiden utvecklas tillsammans med kvinnan. Män med förmåga att lyssna och villighet och ödmjukhet att ta till sig av det som sägs tror jag också är viktigt hos en man som ska leva med en feminist.
 
Det som kan vara jobbigt i en heterosexuell relation med en man är ju manshatet som man som feminist med jämna mellanrum känner när man är arg och det känns som att det är kört. I såna stunder hatar jag alla män, inklusive min egen. Under en period kände jag ett väldigt stort förakt mot män som grupp. Förakt för deras mesighet och oförmåga att säga ifrån. Förakt för deras kollektiva feghet. Och då kan det hända att man bli Bitter. Och arg. Och lite låst i sina tankebanor. Det är nog ett hot mot äktenskapet som ickefeminister inte lever under, tex.
Dock visar ju alla undersökningar att jämställda par oftare har sex och dessutom längre äktenskap, så jag tror ändå att fördelarna med ett feministiskt medvetet äktenskap är fler än de eventuella nackdelarna. 
 
Som jag skrivit tidigare önskar jag dock alla mina barn homosexualitet. Ja det är troligtvis otroligt fördomsfullt av mig att göra det och ja jag vet, homosexuella skiljer sig också och slåss och bråkar och har det för jävligt. Men den där ständiga maktkampen som ENDAST beror på att en har snopp och en har snippa, den slipper man i alla fall. Och den kampen är så jävla jobbig att ständigt hålla på med. 
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fötts till en Dominant person, för tyvärr tror jag att det har varit ett enormt plus då jag som heterosexuell kvinna har relationer/relation med män/man. Faktum är att jag vet få relationer som hållit där mannen är den tydligt dominante. Och jag tror heller inte att det är sunt. De bästa relationerna är förstås de där dominans och maktkamper inte utspelar sig, men jävlar vad sällsynta de är. Jag vet bara ett fåtal sådana par och man känner igen dem på den där känslan man kan få när man träffar vissa par och det liksom blir självklart för en att DE kommer att leva tillsammans i hela livet.
Så jag tror det är det bästa i heterosexuella relationer. Näst bästa är en dominant kvinna och det rent skadliga är en dominant man.  
Förhoppningsvis och troligtvis lugnar ju de där maktkamperna ner sig med årens lopp och blir mer jämlika maktmässigt, det har iaf våra gjort. Man hittar sina platser, kompromissar och kommer överrens om hur saker och ting ska fungera i relationen. Samtidigt är det ju viktigt att man aldrig stannar upp helt, att man hela tiden driver på för utveckling (och då inte bara ENA parten utan BÅDA). 
 
Att som kvinnlig feminist även vara heterosexuell är alltså jävligt svårt och det kräver vissa grejer av Snoppen i förhållandet. Men hittar man den Snoppen så är det jäkligt spännande och roligt och framförallt utmanande. 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Hanna - Ordochord

JAAAAAAAA! <3

2013-11-18 @ 11:47:55
URL: http://ordochord.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0