brunheten

På tisdagarna gör vi ingenting, bebisen och jag. Då har vi haft övriga familjen hemma i fyra dagar (lilla är ledig fred- månd och ofta den stora också) och är jävligt trötta. Så blir det tisdag och det är bara jag och han. 

Vi går upp och får iväg övriga familjen. Klockan 08 blir det tyst i vårt hus och då lägger vi oss i soffan, gonar in oss i en filt och så somnar vi framför Peter Jhide som vi tycker är löjligt snygg. Vaknar någon timme senare. Han får mat. Kanske somnar vi om. 

Vi reser bara på oss för blöjbyte och matfixande. All tid däremellan är vi i soffan. Vi tar dit leksaker som han får kolla på eller så ligger vi bara och pratar. Kollar varann i ögonen. När han ska somna måste han grina lite. Gona in sig mot min hals och dräggla orimliga mängder där innan ögonlocken faller ihop och han somnar på min mage. Då sätter jag på en film och oftast somnar jag också om igen. 

 

Ja. Vi är i en sådan otrolig symbios jag och min bebis som jag faktiskt inte tror att jag hade med någon av de andra barnet. 

Med första barnet var jag ju en ganska ung mamma. Unga mammor känner sig jävligt pressade till att vara perfekta mammor och därför gjorde jag allt enligt regelboken med första. Hon skulle ligga i babygymmet en stund varje dag (jag satt bredvid). Hon skulle träna nacken en stund (jag satt bredvid). Gå ut i friska luften en stund. Vädra rumpan en stund (jag satt bredvid). Lyssna på musik en stund (jag satt bredvid). Leka med sina saker en stund (jag satt bredvid). Jag tänkte mycket på stimulans, oroade mig för att göra fel och för att inte vara tillräcklig. 

Med andra barnet var det kaos och dimma och tvåbarnschock. Jag minns inte mycket, förutom att jag inte var särskilt glad och att vi nästan aldrig var ensamma. Stora barnet hade bara rätt till 15 timmar på förskolan då och hon var så liten ännu då att hennes immunförsvar var svagt och hon var sjuk och hemma mycket. 

 

Och nu är det tredje chansen. Och storbarnen är stora och har inte varit sjuka hittills sedan skol/dagisåret drog igång i augusti. Reglerna har ändrats och barn till föräldralediga har numera rätt till 25 timmar på förskolan här på Gotland. Jag har valt att låta henne gå 8-16 tisdag till torsdag. För att David ska kunna lämna henne på morgonen i samband med lämningen av skolbarnet och påväg till jobbet. Är det kasst väder kan han hämta dem i värsta fall då också och flexa ur en timme tidigare. Jag har ju inget körkort och vi har en bit till dagis och ännu en bit till skolan efter det. Mina hämtningar brukar ta 1.5 timme om vi inte stannar vid lekplats. Det är inte så kul om det regnar. 

 

Han är 2.5 månad nu och den där magknipen han led av en del i början är helt borta nu. Det var som att vända på en hand. Nu är han en glad unge, fram till ungefär 17 då han är...mindre glad. Vill äta hela tiden och småsover fram och tillbaka fram tills den slutgiltiga läggningen vid 22tiden. Vissa nätter sover han från 22- 06tiden. Här om natten sov han 21.30- 07.30- 10 TIMMAR, men natten efter det vaknade han två gånger och skulle ha mat. 

 

Han äter mycket och ofta och drar alltså redan 74 i storlek. 74 är för bebisar i 9 -12 månaders ålder... Men oroa er inte! Han är även väldigt gullig, trots, eller snarare TACK VARE, sin benstomme. Han är jämntjock och nu börjar en av de tre hakorna tunnas ut lite eftersom han blir mer och mer rörlig. Han har inga problem med att hålla upp nacken, det har han vart duktig på sedan han föddes. 

 

Han älskar skallrorna, men allra mest När Mor Sjunger. 

Av alla mina bebisar är han den som hittills reagerat mest på musik/ljud/melodier och det som får honom att knäpptyst stirra på mig med hänförd blick är när jag sjunger STILLA NATT så högt jag bara kan. Ingenting förutom min STILLA NATT kan tysta honom när han panikgråter om kvällarna. Han börjar gråta av fiol och nyckelharpa på stereon, men av dragspelsmusik blir han hänförd. Det är inte konstigt alls, eftersom jag lyssnade i princip uteslutet på dragspelsmusik när han låg i magen (av någon sjuk jävla anledning). Han är ganska intresserad av Håkan Hellström också, men Bob Dylan går inte alls hem. 

JAG är dock hans stora musikaliska favorit och det glädjer mig förstås bortom sans och vett. 

 

Han somnar själv i sin egen säng vid 22tiden, men han vill gärna gosa in ansiktet i något mjukt och så får man ha sin hand på hans mage när han ska somna in. Om han vaknar på natten får han komma över till vår säng och sova vidare där sen efter maten. Han har slutat med det där att inte somna om så no more 03.30morgnar framför tv:n för min del (hoppas jag). 

 

Han ler, skrattar och jollrar. MYCKET. Och nu börjar han även röra mer på armarna och kan vid djup koncentration dänga till grejerna som dinglar i babygymmet. Bäst tycker han om att sitta och glo i sin babysitter. Gunga litegrann och lyssna på systarna. Han sover som en stock i vagnen och skriker inte längre när vi åker bil utan somnar oftast, särskilt om radion är på och han får lyssna på popmusik. 

 

Ibland kan jag komma på honom med att ligga och bara lugnt betrakta mitt ansikte, milt leende. Den blicken som han har i sina ögon då har jag nog aldrig sett i någon annans ögon. Jag sa det till min man ikväll och då blev han lite stött och menade att väl HAN sett på mig med den blicken många gånger. Men det har han faktiskt inte. Bebisens blick är så full av total kärlek att det inte är riktigt klokt. Och så det milda, tysta leendet. Han ser så otroligt vuxen och klok ut i de stunderna att det är snudd på lite läskigt. Som att titta in i en gammal vis farbrors blick. 

 

På onsdagarna och torsdagarna brukar vi försöka hitta på nått, eller kanske främst JAG. Så fort vi lämnar gården brukar han somna och sedan sova mest hela tiden så länge vi gör nått. Samma sak om vi får besök. Då sover han från att besöket kommer fram tills besöket går, med korta matpauser. 

Jag försöker träffa Nina en gång i veckan och så har vi några mammakompisar med bebisar som vi gärna hänger med, eller, mest jag då eftersom han helst sover då. 

Vår vardag är ljulig. Fridfull och ljuvlig. Precis som en bebisvardag ska vara och KAN vara, inser jag nu. 

 

 

 

 

 

 

 

Det diskuteras mycket om hur feminister ska ställa sig till MÄN som vill vara med. Man märker att NÄR män uttalar sig feministiskt så höjs de till skyarna, trots att en kvinna sagt precis samma sak en halvtimme tidigare osv, kort sagt, mönstren blir desamma i den feministiska världen som i den patriarkala (den man gärna vill slippa undan när man inträder den feministiska). En del tycker att männen inom feminismen ska hålla snattran och låta kvinnorna sätta agendan och istället jobba för att lyfta fram kvinnorna. Det tycker jag också. En god manlig feminist håller snattran i kvinnliga, feministiska sammanhang. Han uttalar inte "sanningar", han hjälper till att lyfta fram sanningar berättande av kvinnorna. När sedan mannen återgår till sin vanliga, manliga värld, fortsätter han att föra fram kvinnornas sanningar och han STÅR UPP och är modig när det behövs, tex genom att säga ifrån osv. 

 

Just nu är tonen inom min del av feminismen ganska hård mot män. Jag förstår det precis, för jag tror att många är i den där fasen när man liksom INSER att det inte är VI som ska behöva ändra på oss- utan DOM. Man slutar fokusera på hur vi kvinnor måste "jobba med oss själva" (höja rösterna och allt det där) för man inser att varför i helvete ska vi göra det? Varför ska VI ta ANSVAR som vanligt och varför är det ALLTID VI som ska förändra oss när det så väldigt tydligt är DOM som är problemet?

 

När jag födde min andra dotter var jag i den fasen och fy satan i helvete vad jag var arg. Jämt. Här hade jag gått runt och haft ÅNGEST över min egen kvinnlighet och över att mina döttrar troligtvis skulle bli ju KVINNLIGA i så många ÅR när det EGENTLIGEN borde vara MÄNNEN och POJKARNAS FÖRÄLDRAR som hade den oron. 

 

Och jag gillar den hårda tonen och jag tror inte alls att feminismen förlorar på den. Eller?

 

HBTQ går helt andra vägen. Där omfamnar man sin förtryckare. På QXgalan (som konstigt nog kallas för GAYgalan. Ursäkta mig men är inte det ganska mycket osynliggörande av TRANS i det?) delas ett särskilt pris ut till årets Hetero. Årets hederspris gick också till ett hetero, nämligen till chefen på socialstyrelsen 79 som tog bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Heteropriset gick till idrottskvinnan (orkar inte googla namn och jag skiter i sport) som målade sin naglar i regnbågsfärger när hon var i Ryssland. 

 

Och jag kan tycka att det är problematiskt på det sättet att varför ska man belöna något som borde vara självklart? Det är väl klart som FAN att idrottare som befinner sig i uppfuckade länder säger ifrån? Visar sympati osv? Det är väl klart som fan att man GÖR det liksom? Och det är väl klart som fan att homosexualitet inte är någon sjukdom? Varför ska de hyllas för att de utför självklarheter?

 

Samtidigt så ÄR det ju inte klart som fan. Både idrottsstjärnan och soctanten VAR ju jättemodiga och nytänkande och förhoppningsvis banar de målade naglarna vägen för fler idrottsstjärnor att joina. Förhoppningsvis bidrar HBTQgruppens tacksamhet till att fler av oss gråheteron hakar på och hjälper till när vi får se hur tacksamma och glada de blir och när vi får se att vi kan göra skillnad. 

 

Och visst har de rätt i det. Hatet och diskrimineringen mot hbtqpersoner kan bara vi heteron stoppa. Genom att ställa oss som en skyddande mur runt hbtqgruppen och parera bort skiten som homofober och nazister kastar. Det är VI heteron SOM GRUPP som förtrycker hbtqgruppen. Och så länge man inte säger ifrån så är man en del av det förtrycket. 

 

Och på precis samma sätt är det ju med männen. 

 

SKILLNADEN mellan heteron i hbtqkampen och männen i den feministiska kampen är att männen i den feministiska kampen så väldigt ofta får för sig att föra vår talan. Att diktera sanningar. Och det blir så väldigt fel.

Jag tror att det är lite annorlunda vad gäller heteron och hbtq, kanske därför att de heteron som står i den där muren kring hbtqgruppen är mest kvinnor. Och kvinnor har inte för vana att föra andras talan. Och därför är det troligtvis lättare för hbtq att omfamna de ur deras förtryckargrupp som vill "byta sida" och istället hjälpa till att få slut på förtrycket. 

 

Medan vi feminister får dras med "de snälla männen" som ska "hjälpa till". 

 

Det ÄR ju en skitsvår grej, när, som sagt, ens förtryckare helt plötsligt har blivit snälla och ska hjälpa till och då dessutom ofta kör över och tar över taltiden IGEN. Och jag är jävligt anti det där EXTREMA hyllandet av varje man som kommit till insikt och tex skriver en feministiskt text som sedan delas bortom sans och vett av gråtmilda kvinnor som vill gifta sig med honom av ren tacksamhet över att ha blivit sedda!

Samtidigt som jag förstår det, för det där med att bli sedd är ju lite av en bristvara när man är kvinna i ett patriarkat. 

 

Samtidigt blir jag ibland väldigt glad när jag ser män som faktiskt tar ställning. Som säger ifrån, eller ÄNNU BÄTTRE, som bryter normer. Jag har faktiskt en liten samling på mitt kylskåp med bilder på män som bryter normer. 

Det här är den senaste:

Jag funderar ibland på hur det kan komma sig att jag skulle bli just feminist. 

Att detta skulle bli något så starkt att det finns med bland de främsta orden jag ska använda mig av när jag ska berätta om vem jag ÄR. 

 

Jag har kallat mig feminist sedan jag var 15 år. Det är 14 år i år. Nästa år blir det halva mitt liv. 

 

Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag liksom haft det i blodet. Jag hittar nya feministiska böcker i min mammas bokhylla varje gång jag hälsar på och när jag tänker på delar ur min barndom och framför allt på hur min mamma har levt sitt liv så förstår jag ju att det här med feminismen inte låg särskilt långt ifrån mig. 

 

Sedan kan det ha att göra med att jag är född på landsbygden och att min årskull (och årskullen under mig och årskullen över mig) hade kraftigt manligt övertag. Vi var två tjejer i min årskull på min skola. Tre i klassen under och två i klassen över. Genus fanns inte då och särskilt inte långt ute på södra Gotland. Det var killarnas värld och orättvisorna och strukturerna var så EXTREMA att jag skulle gissa på att de flesta av oss tjejer är, om inte uttalade feminister, så feministiskt medvetna idag. 

 

För att bli feministiskt intresserad krävs nog dels att man UPPTÄCKER någon form av orättvisa/diskriminering/otrevlig struktur och dels att man har ett politiskt intresse. Feminism är ju politik. Och jag råkar vara dotter till Olof Palmes största fan. Jag är även dotter till en sliten bonde som hatade överheten. Jag tror båda mina föräldrar hatar/hatade (min pappa dog när jag var 15) överheten. De hatade överheten och de hatade orättvisor. Så där har vi ju det igen. Arvet. 

 

Jag började nog mitt "feministtjafs" så tidigt som i femman, sexan skulle jag tro. Men i NIAN, fick jag boken FITTSTM av min kära vän Fia och sedan den dagen, ja. Sen var det klippt så att säga. 

Jag AVGUDADE Linda Skugge redan innan och via boken fick jag stifta bekantskap med bland andra Marit Bergman som blev en HUSGUD i gänget sen när hon blev hela Sveriges popdrottning några år senare. 

Jag ÄR Fittstimsvågen som Belinda Olsson nu förstört på många sätt. 

 

När man ser ETT förtryck, så ser man plötsligt alla. Väldigt mycket i samband med mitt feministiska uppvaknande på högstadiet började jag intressera mig för hbtqpersonerns situation till exempel. DÅ handlade det dock mest om h och b. Det där med trans känns nytt för mig och jag finner mig okunnig och i behov av information. Det är bra att det kommer nu. Bra att transpersoner på senaste tid höjt rösterna. Bra att gruppen uppmärksammades särskilt på QXgalan. Det har ju gått för jävla sakta, men nu verkar det som att det rör på sig lite. 

 

I ettan på gymnasiet blev jag vegetarian också. Jag tycker det är konstigt att inte fler feministster är vegetarianer/veganer. Jag undrar om det kan ha att göra med att feministerna NU är ÄLDRE. På Fittstimstiden läste tonåringarna boken. Feminismen var kanske en smula yngre då än vad den är nu. Och hade jag blivit feminist nu eller för något år sedan bara, så hade jag nog inte blivit vegetarian heller. Svårare att bryta gamla vanor ju äldre man blir ju. 

 

Nu äter jag kött igen, väldigt lite och så snällt jag kan (jag är ju snart 30 nu) men jag kan ännu tycka det är konstigt när människor som är politiska på så många andra sätt, inte på något sätt ser problematiken i hur människan utnyttjar djur så grymt. 

 

När jag var 20 gick jag ur kyrkan. Då hade jag tänkt kring det och insett det förtryck och den diskriminering som kyrkan både utsatt och ännu då utsatte bla hbtq för. 

Jag hade även då börjat den ettåriga linjen "feministiska studier" på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och ja. Där fick jag ju upp ögonen för allt jag dittills hade missat. 

Kanske 80% av all min feministiska kunskap har sin grund i den skolan. Och mer än så behövs inte sägas. 

 

Sanningen att säga så kan jag känna mig lite så som jag antar att Belinda Olsson också känner sig (även om jag stuntade i att titta på hennes tvserie med omtanke av min mentala hälsa). Jag kan känna att mycket av det som pågår nu, det har jag redan gjort. Feminismen är så STOR nu. Såhär stor har den inte varit sedan 70talet skulle jag gissa. Och jag tänker att det måste vara så GRYMT för alla nya och relativt nya feminister att få vara en DEL av det här som pågår nu. För till skillnad från Belinda så har jag ju HÄNGT MED och jag SER JU vad som pågår. 

Dock tampas jag ju med känslan av att redan ha "gjort mitt". 

Jag har svårt att hitta feministiska bloggar och skribenter som utmanar mig för jag har redan tänkt på det, liksom. Ja jag vet att det låter drygt, men det är inte så jag menar. 

Jag menar bara att jag känner att jag ser på. Det känns lite som att jag pumpat ut mina ord både textmässigt och muntligt i tusen (15) år och NU händer det. Allt som jag hoppats på. Och det är ju helt ljuvligt att se. Men lite sorgesamt också för jag känner inte att jag är med fullt ut.

 

Jag tror att där man på 70talet kämpade för rent PRAKTISKA förändringar, så har 2000talets feminism kämpat för och även LYCKATS MED de mentala/strukturella förändringarna, vilka är om inte mer, så minst lika viktiga som de praktiska. 

Det här med barnen. Synen på att klä pojkar i rosa, jag kom ju verkligen för sent för dem kampen. Inte en jävel verkar bry sig om jag så klär min lille som i helrosa prytt med rosetter och fluggärmar. Att flickor kan leka med traktorer och pojkar med dockor är liksom inte en grej längre. Och med det kommer så otroligt mycket annat. 

 

En av anledningarna till att det gått så jävla sakta med det här att män tar ut få föräldradagar och vabbar mindre har nog väldigt mycket med den mentala inställningen att göra. Det är ju en STRUKTUR som måste brytas- ett TANKESÄTT som nästan alla svenskar har och för att förändring ska se så måste man antingen lagstadga, men för att lagstadga måste ju även de som BESLUTAR om lagar ändra sin inställning till det hela. Och det är just där som "twitterfeministerna" kommer in. Internetfeminismen som delar, twittar, bloggar och instagrammar och sakta men säkert öppnar ögonen på folk. Det finns en väldigt stor poäng med att feminister har STORA plattformar. Att ha MÅNGA kompisar på Facebook tex. Att hålla sina konton ÖPPNA och dela dela dela. Nöta nöta nöta. Bara genom att göra det så har man bidragit. 

 

Det här med Nours armhår nu också. Det är ju bara ljuvligt att följa. Motståndarna till de där hårstråna har ju ingen chans. Dels för att vi är så himla många, men även för att de som INTE öppet kallar sig feminister HÅLLER MED ÄNDÅ. För efter flera års nötande har liksom tanken på kvinnors kroppshår blivit normaliserad för folk. Och vi skriver år 2014, men ändå. Hellre sent än aldrig. 

 

Och jag skriver visst VI ändå. För det är klart jag är med. 

Hela hösten har jag gått och funderat på feminismen och kapitalismen. Feminismen och kommunismen. 

För tillfället är jag jävligt engagerad i hbtqsiatuationen och där händer det ju också helt ljuvliga grejer. ALLA upprörs liksom över hur Ryssland håller på. Och här spelar nationalismen är fin roll tror jag, för plötsligt kan den mest obildade och opolitiska personen se på Ryssland och se att det de gör är fel och HÄR I SVERIGE håller vi minsann inte på så! Och skitsamma att det tankesättet är en smula moraltiskt svajjigt, det funkar ju. 

 

Mina barn håller mig ju ständigt igång också. Jag skulle kunna skriva SPALTMETER om sådant som de ger mig. Det handlar om allt ifrån frågor om huruvida tjejer kan göra "killsaker" till rithörnor dit aldrig killarna går i skolan. Kan tjejer och killar vara kompisar? Kan man få en snopp när man blir stor? Kan lillebror ha en rosa overall där det står "little princess" på (det har han nu)? Varför är det så svårt att leka med andra tjejer? Varför är det så svårt att leka med killar? Måste man ha en man? Måste man skaffa barn? Alltså den här åldern som våra stora barn är i nu (snart 5 och 7) är helt otrolig vad gäller det här med tankar kring kön och könsroller. Och de är så kloka barnen. Så oändligt mycket klokare än i princip alla vuxna omkring sig (förutom möjligtvis jag och Nina). 

 

Men jag vill inte skriva om de stora längre. Det handlar nog bara om något litet år nu sedan är de här i Internetsvängen de också. Och de är så stora nu. Och den lilla är så liten ännu. Men det ska bli mycket spännande att se honom växa upp. Mycket spännande att se en MAN växa och utvecklas och även spännande att se vad jag kan göra åt det. 

 

Valet i höst kommer att bli en triumf för feminismen och jag hoppas verkligen att sossarna har vett att lyssna på oss då. Att de fattar att vi är många och värda att ta på allvar. Jag tror det finns en chans att FI kommer in också, men det är ju just det där med att folk är så rädda för att högern ska vinna. Jag röstade på FI i förra valet och det var inte bra alltså. Det gick inte bra. Dock är det ju troligtvis tack vare det som feminismen blivit så stor nu. För stor är den. 

 

Ibland får jag rena glädjerysningar över hela kroppen när jag tänker på det politiska läget i Sverige precis just nu. Hur vi pratar om Ryssland. Hur vi gör allt vi kan för att markera att det inte är okej. Hur feministiska rubriker över artiklar rörande typiskt feministiska ämnen finns i tidningarna varje dag, för tidningarna VET att det INTRESSERAR oss. Hur Svenskt näringslivs gubbe får på fan. Hur samtyckeslagar demonstreras fram. Hur barnmorskors och sjuksyrrors arbetssituation uppmärksammas. Hur den manliga könsrollen ifrågasätts mer och mer. 

 

Och det är ju verkligen precis det här som åtminstone jag har kämpat för i 15 jävla år so far. Och precis just NU så är Sverige PRECIS så som jag vill ha det. Heta debatter och diskussiner om de VIKTIGA ämnena. Ingen varken sexist eller homofob eller rasist som kan komma undan. Alla ställs till svars. Blondinbella är så jävla ute. Lady Dahmer är så jävla inne. Precis som jag vill ha det. 

 

Och man inser ju nu hur jävla TUNGT det har varit under de här hårda, blåa åren. Med RUTavdrag och Blondinbellor och skattesänkningar och kapitalismen före allt. Fan vad det har TÄRT och hur det visar på att ens politiska ideologi är så STARK inom en. Iaf inom mig. 

 

Så jaja. Jag är väl med ändå. Men lite på håll här i min knallrosa bebisbubbla. 

 

 

 

 

 

Viktigt meddelande till allmänheten:

 

Utgå inte ifrån att mina barn är heterosexuella. 

Ni ska inte göra det av en hel rad anledningar som ni skulle förstå om ni någonsin läste en bok i ämnet, men det främsta är kanske ändå följande:

 

Unga hbtqpersoner mår ofta dåligt. Självmordsstatistisken inom just den gruppen är jättesorglig. 

En av anledningarna till det tror jag KAN ha att göra med att hbtq ses som något ANNORLUNDA, något AVVIKANDE och ONORMALT. När man är ung vill man oftast inte vara varken avvikande, annorlunda eller onormal. 

 

Genom att utgå ifrån att alla är hetero så gör man just det: utmålar icke heterosexualitet som något ANNORLUNDA, AVVIKANDE OCH ONORMALT och då gör man det svårare för såna som inte är hetero. Och om något av mina barn nu skulle visa sig vara hbtq så vill jag inte att de ska ha det svårt. 

Om de nu ändå är heterosexuella så har vi alla gjort dem en stor tjänst genom att lära dem att hbtq varken är annorlunda, avvikande eller onormala. Och jag tror att det gör dem till bättre människor om de har den vetskapen. 

 

En annan sak också: hur kan man tycka att den heterosexuella kärleken är eftersträvansvärd? Hur kan man "hoppas på" och i många fall PRACKA PÅ barn den eviga heteronormen. Hur jävla kul och bra är det egentligen att vara heterosexuell? Hur jävla bra funkar de heterosexuella relationerna när vartannat äktenskap leder till skilsmässa och sjukt många kvinnor dessutom blir spöade av sina äkta män? Hur jävla eftersatta är inte heterosexuella par när det kommer till jämlikhet? Hur LYCKLIGA är egentligen heterosexuella? 

 

Jag tror jag känner två heterosexuella par som jag känner är genuint lyckliga i sina relationer. Tre med mig själv (som det ser ut nu). Grattis heterosexualiteten. 

En sak jag ofta tänker på:

 

* Om alla människor tänkte genus, alltså, om samhället var mer öppet för vad kvinnor och män får och kan- skulle det finnas transexuella då?

 

Min okunskap om transexualitet är så otroligt stor att jag låter som en Sverigedemokrat när jag pratar om det. Fördomsfull och obildad. Men jag ÄR ju obildad. 

Och eftersom jag är intresserad av genus så intresserar jag mig självklart även för transexualitet. 

 

Som genusanhängare, vilket jag ju är, även om jag anser att LIKA RÄTTIGHETER är att eftersträva hur OLIKA vi än är (om vi nu är det) så tror ju jag att det allra mesta i hur vi identifierar oss i vårt kön, har med könsroller att göra. Jag tror inte att man ÄR på något särskilt sätt för att man (..) är kvinna och jag tror inte att saker som vi tycker om och sätt vi beter oss på är genetiska och medfödda. Jag tror de läggs dit, i syfte att bibehålla tusenåriga strukturer som bygger på att männen ska kunna fortsätta sitta på sin makt. 

 

Men om det nu ÄR så, hur kan det då finnas transexuella? Med mitt tänk så existerar ju knappast inte kön. I mitt tänk menar jag att vi kan va/se ut/bete oss som fan vi vill, våra könsdelar talar på inget sätt om för oss hur vi är/ser ut osv. Men hur kan det då finnas människor som så till den milda grad känner att de hamnat i fel kön att de vill byta ut sina fysiska könsdelar?

 Hur KÄNNS DET liksom när man är transexuell? Och särskilt om man är transexuell OCH feminist/genusmedveten? När man liksom är medveten/har tron om att könsroller inte är just mer än det: ROLLER som vi SPELAR, som vi tilldelas/prackas på. Som vi ju faktiskt KAN avsäga oss om vi bara vågar/vill.

 

Jag kan tänka att transexualitet är det YTTERSTA beviset på att vi genusmänniskor HAR FEL. Det yttersta beviset på att KÖN FINNS. I några filmer jag sett, samt erfarenheter jag har från att ha träffat transpersoner så verkar ju de yttre attributen, de som vi genusmänniskor kämpar EMOT, ofta vara väldigt viktiga. Har du bytt kön och nyligen blivit en kvinna så vill du klä dig som en kvinna, tala som en kvinna, bete dig som en kvinna. Enligt oss genusmänniskor är ju det du håller på med då, något som vi anser att vi behöver BEKÄMPA, en MYT som hur vi kvinnor är, något som egentligen inte finns osv. Fattar ni hur jag tänker?

Nu känner jag ju inte alla transpersoner på jorden så visst finns det säkert såna som byter kön men ändå blir kvar i sin gamla könsroll. OM NU KÖNSROLLER FINNS???!!!

 

AAAAAHHHH jag blir galen när jag hamnar i de här tankarna. Min okunskap gör mig galen. Kan inte någon bara FÖRKLARA för mig??!!!