its been hurting all the way with you Jenny

Ni vet sådär när låtar BLIR personer. När man inte kan lyssna på en låt utan att tänka på en viss person. Ibland är det bara känslan i låtan men ibland hittar man en låt som känns som att den är SKRIVEN om en person. Man tillägnar låtar till folk. Iallafall när man är ung. 
Det var väldigt sorgligt häromveckan när jag insåg att det är minst tre personer som har tillägnat mig den här låten. Det här är alltså JAG för ett litet gäng unga män.. Mmmm.. Glatt!
 
 
 
Medan jag tydligen inte lyckats sprida så särskilt glädjefyllda minnen så kan jag däremot aldrig någonsin lyssna på den här låten utan att tänka på han som jag älskade före jag träffade han som är min man nu. Hur jag satt på tåget mellan våra städer och lyssnade på den här och tänkte att "såhär låter han". 
  
 
Hör ni honom? Kan ni föreställa er honom?
 
Såhär låter mina gamla högstadievän Elsa.
 
 
Och såhär låter min vän Micke. Så många nätter som vi låg och pratade bort. Ni vet när man kom från krogen, inte hade hittat någon lämplig att spendera natten med och tog varann. för samtalsstöd. Så många nätter som vi pratade oss igenom han och jag. Vad sa vi egentligen? 
 
 
 
 
 Och se där kommer Sara springande! Vi är påväg till Marits konsert på Hawaiiscenen, Hultsfred 04. Vi hittar en stod gyttjepöl långt fram som ingen står i och plaskar rakt ut i den med vår banderoll. Vi har träffat två killar från Alingsås, tog studenten bara dagarna innan och är fulla fast det är mitt på dan. Hon har aldrig varit vackrare än i den där gyttjepölen. 
 
 
 
Nästan alla jag känner har minst en egen sång. Som liksom fångar deras väsen eller hur jag känner/känt för dem. Alla barnen har varin låt. David har många. En av dem. Arenarock naturligtvis. Det behövs när stora känslor ska få plats. 
 
 
Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Men det är ju en dag imorrn också. 
 

Pryo hos Jesus Krist

Ibland blir jag sådär löjligt tacksam att jag blir rent kristen. Jag känner ett stort behov av att TACKA någon för nått och ja, vid dessa tillfällen så får jag ju vända mig till en Gud jag egentligen inte tror på och tacka. Ikväll låg jag och funderade om jag borde erkänna mig som kristen och frälst men jag kom inte fram till något. 
 
Jag låg iallafall där med armarna runt lillpojken och tänkte högtidliga tankar och tackade Gud för den här dagen och för alla våra senaste dagar som varit så ljuvliga. Faktiskt så har ingenting alls speciellt hänt. Bara det lilla att vi börjar bli friska. Att jag vaknar och är pigg på morgnarna. 
 
Fast inte idag i och för sig. Jag hade sovmorgon och det blir alltid så jävla dåligt. Jag BORDE inte sova så mycket, det vet jag, för sömn är inte bra för mig. Jag är på topp när jag sovit 5,6 timmar. 4 funkar också oftast fint. 
Men inatt sov jag typ 9.5 timmar. Och dessutom var det söndag. Jag funkar så jävla dåligt på söndagar. Precis som Amanda Schulman så vill jag helst gråta och sitta inne och tänka på livets mörker. 
Men det är något med ljuset nu. Att det liksom inte gör så mycket att man vaknar 10.30 när man vet att dagen inte tar slut förrän vid 20 när det blir mörkt. 
David, min älskade, vet hur jobbiga sovmorgnar och söndagar är för mig så han gosade mig stillsamt till vaket tillstånd. Sedan stekte han pannkakor och började städa medan jag sakta, sakta vaknade. Barnen lekte. 
Sedan städade vi huset jag och mitt hjärta. Barnen såg på Pippi, lekte i trädgården, såg på Pippi igen, lekte på storasysters rum, såg på Pippi igen osv. 
När vi var klara vid 16tiden åkte vi bort till Willys och fikade. Det är det enda stället vi har råd att fika på såhär tre dagar före barnbidraget och det passar vårt enkla leverna alldeles utmärkt. 
 
Vidare ut i naturen för lite geochaching. Åkte till Muramaris och följde en jävligt brant och jävligt farlig och läskig trappa nerför branten till havet och hittade både ett litet uppmurat stenhus och en av försvarets gamla bunkers där. Bunkrar alltså. Vad det är fantasieggande. Hitta en bunkerjävel och dagen är räddad. Vi hittade chachen men blev kvar på en helt fantastisk stenstrand med tillhörande spännande skog, som var alldeles sönderblåst på sina håll. 
Jag älskar, älskar älskar den här ön som har så många hemlisar. Så många otroliga platser man kan hitta här än, trots att man bott här i trettio år typ. Vi hittade en bäck som rann från skogen och ner i havet och barnen följde bäcken och hittade en gammal uppmurad källa som måste ha varit väldigt vacker en gång men som nu i princip var överväxt. Vem har anlagt den där vackra källan liksom? Och när? Så himla spännande.
 
Lilla L har så väldigt korta ben och orkade inte ge sig in i virrvarret av grenar och träd så han satte sig helt sonika ner i gräset och lekte med grästrån och barkbitar. Kastade lite stenar i bäcken. 
Vi är en sån jävla bra utflyktsfamilj alltså, för vi älskar det allihopa. Jag och David är så sjukt lika i det att vi kan gå igång på sånt där. Bunkrar och bäckar och fossiler och sånt. Min man är aldrig så vacker som på en blåsig strand. Han passar så jävla bra på de där stränderna. Som att han är i sitt rätta element. 
Och barnen rycks ju med såklart och blir lika engagerade som vi.
Min dröm är att få vandra i fjällen med ungarna. Bara L´s ben blir lite längre ska vi fan ta oss iväg till någon himla vandringsled. Eller bara att gå Gotland runt vore coolt. Vi bor verkligen på den bästa platsen.
 
Efter utflykten åkte vi tillbaka till Willys. Detta ljuvliga ställe. Denna gång fick barnen varsin korv och Festis för 13:- måltiden som de åt medan David handlade och jag pratade med min vän Johanna som jag stötte på. 
Och sedan åkte vi hem. Och David bytte däck på bilen medan storbarnen spelade dagens Minecraft. Lilla L ville se på när pappa bytte däck så han å jag stod i det stilla vårregnet bredvid David och bevittnade det hela. Sedan lite Dora utforskaren och sedan i säng. När lillen somnat tog jag upp storasyster E som inte hade somnat än i överslafen. Vi la oss i vår stora säng och hen läste en bok för mig och jag en för hen. 
 
Nu sover alla barnen. Och jag är så jävla jävla tacksam för att de är mina. För att just jag fick blir deras mamma. Och jag är stolt för jag ser ju att vi har gjort det bra. Vi har tre trygga, stabila, lugna, roliga, busiga, nyfikna, verbala, kreativa, smarta ungar och vi har gjort det alldeles själva. Med stöd från alla andra fina vuxna de och vi har i våra liv förstås. 
 
Förra helgen var det total misär här och E hade fyllt 7 och skulle ha kalas. Jag hade vart jättesjuk över hennes födelsedag och kände mig osäker på om jag skulle orka med något kalas. Men då ringde vi min ganska nya vän, Marianne. Hon är fjorton år äldre än mig och vi är väldigt olika hon och jag, men ändå lika vilket gör att alla våra möten blir så spännande. Och hon och hennes döttrar som är i mina barns ålder kom och hjälpte till med att styra upp kalaset. Och we made it. Marianne är lärare och fantastisk med barn. Alla mina barn avgudar henne och särskilt lilla L och hon har fått en fin relation. Hon barnvaktar honom ibland när vi behöver. Och jag är så glad för det. Att ha en sådan vän att ringa. 
Och igår kväll hade våra stora ungar lekt med sina bästisar hela dan och 20.30 kom bästisarnas pappa hit för att lämna tillbaka vår äldsta och ta med sin yngsta hem. Och vi bjöd på en kopp kaffi och han visade lite bilder från sin nyliga golfresa. Och när de åkte var klockan långt över läggdags och man ba TACK JESUS för såna vänner. Som man tryggt kan lämna sina ungar till en hel dag. Som avgudas av den lille eftersom de ansträngt sig för att få hans kärlek. Och som man  kan dela både stort och smått med. 
 
Och imorrn är det måndag och mamma kommer hit. Och både jag och lilla L är så löjligt glada för det. För det är ljuvligt när hon är här. För lilla L är så glad då och jag också. Världen blir liksom lite soligare, när hon är här. 
Och när jag tänker på hela den här vintern när jag varit så sjuk så många gånger. Hur hon ställt upp, precis som Davids föräldrar. I nöd och lust verkligen. Har man sina föräldrar. 
 
Och imorrn är det skola och jag har två barn som går dit utan bekymmer. Okej, de kanske inte LÄNGTAR dit, men de går dit utan svårmod. Och kommer hem med berättelser som gör mig trygg i vetskapen att de är på en bra plats. I torsdags ramlade storasystern svårt på skolgården. Slog upp flera sår. Att slå sig och gråta i skolan är jobbigt för henne. Hon gråter helst inte när folk ser. Men nu blev det gråtläge och att höra hur hennes kompisar hjälpt henne och hur hon sedan blivit ompysslad och tröstad och kramad inne på fritids gör en alldeles varm i kroppen. 
 
Och så David. Denne ädle man. Det är så FÖR JÄVLIGT att vara heterosexuell feminist. Eftersom jag i princip dagligen läser texter som ifrågasätter den heterosexuella kärleken, äktenskapet, mansrollen, maktstrukturer osv. FÖR JÄVLIGT. Och med jämna mellanrum är det KRISIGT i det här äktenskapet. Vi måste ju JOBBA hela tiden, eftersom jag hela tiden lär mig nya saker, nya sätt att tänka osv. Så nog fan jobbar vi. Hårt. På vår relation och på vårt äktenskap. 
Men ibland alltså. Är det så jävla skönt att bara släppa alla jävla tankar och bara se hur jävla gullig han är när han ler nuförtiden när han blivit lite gammal (32) och det bildas små rynkor runt hans ögonvrå pecis när leendet börjar. 
Jag skulle kunna skriva ändlösa romaner om det där leendet. Eller om hans grönbruna ögon. Hans skägg som kittlar mig i nacken när han väcker mig med en puss där. Hans lår alltså. Eller när han läser mina tankar. 
Ja vi har upptäckt nu att vi kan läsa varandras tankar efter tio år tillsammans. Barnen testar oss titt som tätt eftersom de tycker att det är så magiskt och häftigt. Och det slår aldrig fel. Vi känner varann så jäkla bra nu att vi vet vad vi tänker. Inte alltid såklart, men tillräckligt ofta. 
Jag vet ju att det är väldigt mycket tack vare mig och min fantastiska personlighet, men jag ska inte sticka under stol med att hans ljuvlighet också bidrar till att vi har Ett Väldigt Bra Äktenskap. 
Och det är jag också tacksam för. Att jag får ha det såhär bra i min relation. 
 
Ja så ikväll är jag kristen. Tillfälligt kristen. Pryo. Pryo hos Jesus krist. 
 
Och vet ni. Förut var jag en sån här, men det är jag inte längre:
 
 

AFU

Det har varit en tung period. Mycker gräl, mycket pms, lång vinter, mycket sjukdomar. Det har vart mörkt liksom. Man har haft kontakt med sitt inre mörker ganska mycket kan man säga. 
 
Men så kommer en solig dag. Och mensen har kommit. Och man orkar liksom inte bråka längre. Man lägger undan stridsyxorna. Börjar städa förrådet tillsammans. Ungarna leker i solen och man hämtar det där påskägget man har köpt men inte gett för att man varit så jävla arg. Han får den där turkosa tshirten och de där ölen som man omsorgsfullt valt ut och så hämtar han ett ägg man inte ens visste att han hade köpt. Glass och godis har han köpt för han vet ju precis vad man älskar. Och man får feeling och tungkysser varann där i trädgården, säger förlåt och allt känns fint. 
Man sätter sig en stund i solen medan ungarna hoppar studsmatta. Pratar om vanliga grejer, men trevar efter varandras händer i alla fall. Sitter där i solen och håller hand och pratar om hur man skulle vilja strukturera skiten i förrådet. 
 
Och allt känns så jävla fint och bra. Ljuset är påväg liksom. Livet vänder. Det blir bättre igen.
Och så ilar det till i tandjäveln. Börjar mola dovt. Tandjäveln som har varit i stort behov av en tandläkare i över ett halvår nu. Tandjäveln som också är i stort behov av borstning. Det är egentligen inte bara en, utan många tänder som behöver vård. Akut egentligen. Men man är ju som man är. Man är en sån som alltid fuckar upp. Som aldrig har ordning och om man har ordning på något område så har man kaos på ett annat. Är det inte ett äktenskap som går jävligt dåligt så är det ett tandläkarbesök som skjuts upp tills det är för sent. Eller en räkning som inte betalats. Eller vad som helst som kan leda till katastrof. Ju äldre upp, desto mer mellanmjölkiga blir de, katastroferna, men lik förbannat katastrofer när de väl inträffar. 
 
Det är som att man inte kan leva utan dem. Så därför har man alltid minst en katastrof på lut. När de blir för många får man börja käka antidepressivt. Är det bara en eller några kan man klara sig och ändå få tillgång till det där mörkret de för med sig som man inte tycks kunna leva utan. 
 
Man är en sån som alltid fuckar upp helt enkelt.

löskokta ägg

Sammanträffandet att få mens på självaste skärtorsdagen! Det röda blodet matchar påskens gula färg på ett härligt sätt! Och det här med äggen som aborteras flitigt över hela landet den här helgen samtidigt som mina rinner ur mig! 
Och det tar inte slut där! För Andra Mensdagen har sedan urminnes tider varit Den Värsta Dagen för mig. Alltså när LIDANDET är som allra värst både fysiskt och mentalt. OCH VEMS LIDANDE TÄNKER VI PÅ IDAG? Vad ägnar man normalt den här långa fredagen till? Jo! Åt Jesu lidande. Två flugor i en smäll! Idag har åtminstone min familj fått uppmärksamma BÅDE Jesu lidande på korset OCH Jenny lidande med livmodern. 
 
Så förmiddagen gick åt till att ligga och gråta och inbilla mig att min man ville skiljas. Kanske ville jag skiljas? Jag kände även intensivt att jag ville dö. Ja jag ska inte hymla, jag har dödslängtan varje månad.Sedan jag gick med i PMSförbundet och har insett hur otroligt många andra kvinnor som har det likdant så tar jag inte så hårt på den där dödslängtan längre. Det är typ " oj då, idag vill jag visst dö jaja, det går över". 
 
Sen ryckte jag upp mig och vi skulle åka och fira påsk hos svärisarna men då började en unge må illa så jag fick stanna hemma med hen. Och det var ärligt talat inte helt fel, hur mycket jag än avgudar mina svärföräldrar och släkten på min mans sida (för det gör jag). Istället fick jag städa i lugn och ro medan barnet spelade Minecraft. Sedan fick jag slumra en halvtimme medan barnet fortsatte spela Minecraft. Sedan såg vi en film och spelade 3 i rad hundra tusen gånger innan de andra kom hem. Och nu är jag nästan pigg igen. Imorrn kommer det vara bättre och om tre dagar är jag mig själv igen. Efter 2,5 veckors pmslidande. Sedan väntar 2 veckors ljuvaste frid innan det börjar igen. Man får carpe diem som fan de där två veckorna helt enkelt. 
 
Dagens soundtrack. Ja, lite av mitt livssoundtrack faktiskt, förutom två veckor i månaden då jag lyssnar på gladpop och fångar dagen:
 
  
 
 
Ett annat litet lyckopiller:
 
 
 
Glad påsk

AVSUGNING

Det kommer bara bli ord här nu och en och annan musikvideo. Jag kan inte hiva ut bilder på ungarna längre och mitt eget utseende är obetydligt. Ganska ofta känner jag att jag är väldigt lik Rolf Lassgård. 
 
Jag känner ett ganska stort behov av att vara pretentiös. Jag har märkt hur mina meningsuppbyggnader mer och mer går åt det hållet i samtalen med min man. Fast idag skickade jag i och för sig ett sms till honom på jobbet där jag skrivit ordet AVSUGNING med stora bokstäver. Bara för att han är så nervös att någon av hans jobbarkompisar ska råka se det. Så ordet pretentiös i samma mening som Jenny P är kanske ganska långt bort ändå..
 
Mina första krönikör var ganska pretentiösa, det ska medges. Jag kan inte ens läsa dem idag. Men jag har märkt att de flesta krönikörer är pretentiösa i början så självhatet uteblir.  
 
Jag kämpar ganska mycket med en känsla av att vara annorlunda. På ett sätt är jag totalt beroende av känslan. Det finns så jävla många dåliga, såna som man aldrig vill vara som. Då är det så jävla skönt att tänka tanken att man inte är det, för man är ANNORLUNDA. Inte som dom. Inte så tråkiga, platta, rädda, osäkra, felorienterade, medvetna/omedvetna. Jag kanska är konstig, men jag är FAN inte som DOM iallafall, kan man tänka och det är så jävla skönt. 
Samtidigt så upptäcker jag ju väldigt ofta att jag är precis som dom. Och ibland är det så jävla skönt att tänka på det också, att jag är precis som alla andra. Och ibland ger det mig panik. 
Jag föredrar nog faktiskt alla gånger känslan av att inte vara som alla andra. Det oroar mig en aning och jag måste nog tänka på det lite mer. 
 
Idag tänkte jag på att jag behöver bli smal. Ja, alltså jag behöver ju det bokstavligen pga diabetes och det suger. Jag har alltid tänkt att efter 30 är det dags att ta tag i det och ju mer efter 30 känner jag mig också mer och mer mogen för det. Jag kan nog inte garantera smalhet för alltid, jag lär nog bli en periodare. Men inom en framtid som går att se, så kommer jag att gå ner rejält i vikt, det vet jag nu. 
Och jag tänker så mycket på hur det kommer att påverka mig. 
Min identitet i att vara STOR och ta mycket plats både fysiskt och verbalt är så enormt stark. Jag har ju alltid varit den stora personen. Jag har kämpat med det, tidigt och väldigt länge nu känt mig väldigt nöjd och tillfredsställd med att gå emot norm och ideal och dessutom ha mage att trivas med mig själv och den här kroppen. Om jag går ner i vikt, tänk om jag kanske blir lite snygg? Hur ska jag hantera det? Det känns som en väldigt obehaglig grej att ha där i personligheten. Det som är tråkigt med precis alla kvinnor jag känner på hela jorden (förutom mamma, mostrar och några kusiner som inte verkar bry sig ett skit) är att en väldigt stor del av deras identitet ligger i hur de ser ut, eller hur de BORDE eller VILL se ut. Det är det sämsta jag vet med kvinnor som grupp. Sånt jävla slöseri med kvinnokraft som läggs på den där jävla GImaten och timmarna på gymmet, kaloriräknandet och ångesten. Jag vill aldrig bli som dom. Om jag blir snygg så ska jag skita i det.
 
När jag var ung var jag normalsnygg. Snyggare än nu och jag hade även en större identitet i det då. Jag utnyttjade den lilla snyggheten jag hade för att få knulla och killar är ju så jävla easy to get så det lilla jag hade räckte ju ganska långt.  
 
Det är tur att jag är lång i alla fall. Och har kraftig benstomme. Så att jag kan ta fortsatt plats. 
 
Jag är så jävla trött på män också. Varenda en är konstig på ett eller annat sätt. De är så jävla dåliga på självinsikt. De skryter, de spelar "tuffa" fast de är över 30, de pratar bara om sig själva och JÄVLAR vad män över 30 mansplainar. 
 
Det där, som jag skrev om igår, om att män har så jävla svårt med mig, vet ni vad det beror på? Jo det beror på att jag är en kvinna som inte har några problem med att ta plats. En urgammal grej. Att jag skriver i tidningen varje vecka tex, fan vad det gör dem osäkra. Att jag dessutom inte låter osäker och ödmjuk, utan kan ha ganska självgod och mansplainande attityd, det kan de bara inte hantera. Jag är ju ganska mycket så även i verkligheten. Jag tycker om att prata om saker som jag finner intressanta och eftersom jag, liksom många andra kvinnor, är ganska nördig så kan jag tex berätta väldigt mycket om tex Marianergraven. Om bläckfiskar och om musik. Jag läser, liksom många andra kvinnor, tidningen varje dag och hänger med så gott jag kan och kan därför ofta delta när män sitter och berättar saker för varann. Ja för så pratar ju män med varandra också. De berättar saker för varandra. Ställer väldigt sällan frågor, utan sitter egentligen bara och mal. Så kommer jag och gör liksom likadant och de blir helt jävla paffa. Vissa blir till sig och börjar mansplaina utefter själva helvete, ivrigt. Vissa blir aviga. Men de flesta lär sig att älska det. 
 
Det känns som att många heteromän väljer sina partner för att ha någon som KOMPLETTERAR dem. Alltså, de tänker att vi kvinnor är så JÄÄÄÄÄVLA ANNORLUNDA än dem och de väljer partner med den tanken. Att hon ska vara intresserad av sånt som inte intresserar honom. Att hon ska ta hand om sådant som inte intresserar honom. Att hon ska VARA allt som han inte är. Det känns som att många män tror att det är så vi är, kvinnor. Att vi liksom är uppfunna för att komplettera dem. Och många kvinnor spelar med i det där. Blir den hon är förväntad att bli. Och ja, så kommer då jag. Och är typ som en kille, fast ändå med alla de där fantastiska, kvinnliga egenskaperna som lyhördhet, empati och intresse för min omgivning och andra människor. Jag är så jävla mycket hen. Så jävla könsneutral på många sätt. Jag är som en man, men ändå kvinna så inihelvete mycket. 
 
Mitt tips till heterosexuella män som ska ha en kvinnlig partner: välj någon som är lik dig istället. Och nedvärdera henne inte. Ta allt hon säger på allvar, jämt. Berätta inte för henne hur saker ÄR. Lyssna på när hon gör det istället. 
 
Själv valde jag en man som inte tar så mycket plats och inte heller vill ta så mycket plats. Det tror jag man måste göra när man själv är en person som tar mycket plats. Men förutom på den punkten, så är vi så jävla lika. Det är så jävla grymt. Att ha någon att orera om bläckfiskar med. Som uppriktigt lyssnar på långa utläggningar om Marianergraven eller på en jävligt invecklad analys om varför jag stör mig så jävla mycket på att han i princip har ett par skor för varje tillfälle i livet, medan jag har två par, ett för sommar och ett för vinter. Jag äger även endast två jackor- en svinvarm för vintern och en svintunn för sommaren. Allt eller inget, det är verkligen jag i ett nötskal. 
 
Nu ska jag se på Nurse Jackie. Imorrn börjar påsken. 
Så inutihelvete mycket kvinna
 
 

19, snart 29

Sitter och tänker på att jag börjar bli gammal. Går igenom lite gamla texter på datorn och hittar det här. Såhär beskrev jag mig själv för 9.5 år sedan. David som förekommer flitigt i texten är alltså inte min nuvarande man utan en annan David, som nyligen blivit mitt ex när detta skrevs. Amandus var min sköldpadda. Jag och min nuvarande David kände dock till varandra redan på den här tiden eftersom han var tillsammans med några av mina kompisar, nej inte samtidigt men ja, ni fattar. Gotland är så jävla litet. Ibland får man klaustrofobi. 
 

Jag, 19 år:

Ålder: 19 år
Familj: mor Kent Johan Pipen Amandus
Bor: Ronehamnsvägen 56 och Silvåsgatan 11
Ser ut: lång, kurvig, blek av vintern, trött
Äter: quornfärs sås å pasta, nudlar, knäckebröd me purjolök, chips, inte kött
Dricker: öl och apelsin juice
Älskar: David tyvärr. Familjen. Skolan. Amandus Att våren e påväg. Musik. Att sjunga
Hatar : David. Jessica. Projektarbetet. Slask. Att de e ärtor i max vegburgare. Besserwissers. Mansgrisar. Sexism. Bush.
Önskar: Att skolan aldrig tar slut. Att framtiden går bra. Att David ska inse att han vill ha mig. Att jag slutar slarva med kondom.
Äger: massa skivor lite över 300 000 spänn (arv efter min far)
Gör helst en fredagkväll: Om det inte e Shindig (klubb) så sitter ja nog med tjejerna å dricker 3,5or och pratar om sånt som är viktigt
Tycker om: Gänget. Att gå upp å sminka sig varje morgon, åka till skolan och att Rasmus är där. Vårtecken. Öl Att skriva Lunardagbok.
Tycker att: David ska inse att han älskar mig. Bush ska dö. Kungen ska avsättas. Våren ska komma men inte ta skolan ifrån mig.
Tycker inte om: att skolan snart är slut. De som bor i mitt hus
Om jag vann 10 miljoner kronor: skulle jag resa till USA Mexico och Sydamerika och skänka till kvinnoorganisationer samt barnhem. Ta körkort
Sex: just nu saknar jag en stor penis. Är trött på alla småkukar!
Har helst på mig: kjol eftersom ja inte hittar nåra byxor. Jätte kort kjol helst
Bästa stället på jorden: Är Sundersand och Ronehamn samt hela Visby på nätterna och när de e solsken
Kollar helst på tv: Will & Grace.That 70´s show .Spung
Bästa kvinnliga sångerska: Aretha Franklin
Bästa manliga sångare: Michael Jackson och Stevie Wonder
Bästa band: Bad Cash Quartet 
Bästa lugna låt: Varning för ras av Winnerbäck
Bästa party låt: Hey Ya Outcast 
Bästa glad låt: Hey Ya och Keep on running
Förebild: Aretha Franklin med rösten. 
Hur många barn jag ska ha och vad de ska heta: 2. Timo och Timeja
Personer jag inte gillar: Jessica Frida Aurora Bush och kungen
Jordens bästa person: Josse David Mamma
Vad jag ska bli när jag blir stor: om inte alkoholist så barnmorska eller skådespelare
Finaste färgen: blå
Om jag fick byta kön för en dag: så skulle jag skärpa mig!
Bästa ordspråk: Man föds inte till kvinna- man blir det.
Saknar: David sommaren och gamla gänget
Om jag fick ändra en sak i livet: skulle jag se till att skolan aldrig tar slut, göra om sista månaden med David
Om jag fick vara Gud för en dag: skulle jag fördela alla pengar på jorden så att alla fick lika mycket
Tv program jag hatar: sporten och trav å greyhound racing å 24
Pinsammaste minnet: när jag å Josse smög på Nisse Stenqvist och när jag ramlade på båten i Turkiet
Om jag fick vara en annan person för en dag: skulle jag vara Amanda för att få känna hur det känns att ha en, enligt idealet, perfekt kropp
Vackraste blomman: maskros vallmo prästkrage
Mina bästa vänner: Josse Elin Fia Elsa

 

 Ja. Det är ju inte utan att man får lite dödsångest av att läsa sånt här. Fan vad tiden går. Och gud vad det var länge sedan jag var 19. Satan vilken ångest jag hade över att sluta skolan. Länge, länge satt den i. Jag passade verkligen som gymnasist.

David insåg aldrig att han älskade mig och kort efter att jag skrev det här så träffade jag Kalle och tusen andra killar och kom över honom redan innan studenten faktiskt. Vi hörs faktiskt ännu av ibland och han verkar ha det bra. Jessica som jag tyckte så illa om var flickvännen som David hade före mig. Hon var den första och enda personen som någonsin kallat mig slampig/horig och jag tog det väldigt hårt. Jag krävde RESPEKT när det kom till hur många eller hur få jag valde att ligga med. 

Vid 19 var jag, som man kan märka, väldigt sliten mellan att vara den dåliga eller den duktiga flickan. För ett tag sedan hävdade min gamla gymnasierektor att jag skulle ha varit "lillgammal" när vi gick på gymnasiet.. När jag tänker på hur otroligt oansvarsfullt och "dåligt" jag levde så kan jag bara inte känna igen mig i det. Men jag var ju väldigt politiskt korrekt redan då, hade klara vänstervärderingar (det har jag visserligen haft sedan jag föddes, nedärvt från min mor) och ville liksom ha "world peace", Feminist kallade jag mig redan sedan flera år tillbaka. 

Jag slutade inte att slarva med kondom heller och blev mamma bara tre år senare. Med tanke på att jag misstänkte att jag skulle bli alkoholist så var det nog det bästa som kunde hända... :) Inte blev det någon liten Timeja heller och ingen Timo. Det får gå. 

Jag har inte tagit körkort ännu, tio år senare. TIDEN FÅR UTVISA när det är dags. 

 

Nu har jag umgåtts med mitt tonåriga jag hela kvällen och måste återvända till mig själv så att säga. Snart 30. Helvete. 

 Och den här låten spelades fullkomligt sönder och samman det där sista året på gymnasiet:


stay in school cause its the best

Ska snart få mens. Det märks. Imorse när bebisen väckte mig 06.15 hade jag en STARK känsla av ENSAMHET i hela kroppen direkt när jag vaknade. JAG HAR INGEN! tänkte jag och blev mörkare och mörkare till mods. INGEN ÄLSKAR MIG! INGEN VILL VARA MIN KOMPIS! OCH MAMMA ÄR I TURKIET OCKSÅ! 
 
Tillslut var jag på djupaste botten där i den arla morgontimmen. 
Men sen när jag hade ätit frukost så smsade jag några vänner där runt 07snåret och bokade in lite woman to woman- love och då kändes det genast bättre. Men ändå. Mörkret är nära. 
 
Jag blir så HATISK till min omgivning också. Jag HATAR ALLA. Barnen, mannen, vännerna, familjen, alla på Facebook, alla kändisar och politiker på hela jorden samt såna man träffar på till vardags typ kassörskorna på mitt lokala Ica ocg förskolepersonalen. ALLA är lika dumma i huvudet. Om några dagar kommer depressionen vara total och i samma stund som blodet börjar rinna kommer det att gå över. Då blir jag istället kåt glad och tacksam, men en aning skör. Gråtmild. Och sju dagar senare sitter jag där med svamp i fittan och idel relationer som fått sig lite stryk, men lätt om hjärtat och Redo För Lycka igen. 
 
Ja men vad säger ni, TJEJOR, visst är det HÄRLIGT ATT VARA KVINNA?!!!!!!!
 
SAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAATAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN.
 
Ps. Den här låten spelar jag ivrigt när jag är premenstruell. Så dansar jag runt, ryckigt och destruktivt och tänker att jag vill knarka, knulla och glömma AAAAAAAAALLLLLTTTTTT. Några dagar senare bakar jag bullar i mitt blommiga förkläde och tänker milda tankar om att jag älskar livet. Mmm. Stabilt. 
 
 
 
 

en härlig relation med UB40

Idag fick jag lite PIRR I MAGEN när ingen mindre än hejsonja  kommenterade här. Hennes blogg är en av mycket få jag följer och jag delar den här videon med jämna mellanrum på mitt FB. Det är den BÄSTA VIDEON när man har läst UC´s blogg och känner att man vill dö:
 
 
 
 
"För att göra sin egen deodorant så måste man gå ut i skogen och runka av en ren....och det har hon gjort..."
 

I sin blogg skrev Sonja igår om idoler från förr, vilket fick mig att tänka på en lista jag gjorde här på bloggen för ett tag sedan, som sedan råkade försvinna. Det var Listan Över Pinsamma Låtar På Spotify och här kommer den nu:
 
* Red red wine- UB40
Jag har en härlig relation med UB40. Blir så mysig och varm i magen av dem på något sätt. Det låter 90tal. Kanske minner de om min barndom. Konstigt egentligen, att min superlantisbarndom långt ute i den gotländska ödemarken skulle komma att akompanjeras av UB40.. En härlig, men hemlig, relation har jag med UB40.
 
 
 
* Valfri låt av Grymlings
Här kan vi snacka om barndom på allvar! Grymlings ÄR min barndom och dessutom spelade de in den där kändaste plattan här på ön. På omslaget på LP´n stod de i rad och jag och min bästa kompis Annika pussade på allas ansikten med rött läppstift, även den fulaste så att det inte skulle bli synd om honom. Jag tyckte Micke Rickfors var det snyggaste mannen jag någonsin sett. Så jag lyssnar ännu på dem, skamfyllt. Mitt intresse för gubbrock har även spritt sig vidare till Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och Eldkvarn, men Grymlings består som gubbrockshjältar. 
 
 
Jag börjar alltid grina när jag hör introt till den här låten, för EXAKT SÅ, låter min barndom. 
 
 
 
* Låtar av Lalla Hansson
Vem är det, undrar ni? Ja, det hade jag nog också gjort om det inte vore min mammas absoluta favoritartist i livet. Det är även tack vare mamma som även GÖSTA LINDERHOLM finns på någon Spotifylista..
Här är en blogg jag skrev om när mamma och jag en gång TRÄFFADE Lalla Hansson. 
 
 
 
* I wish it would rain down- Phil Collins
Jag är svag för Phil Collins. Överhuvudtaget svag för pampig 80talsmusik. En gång fick jag en djupt beundrande blick från en lärare som frågade något om Genesis. Jag visste typ vad det betydde, eftersom jag nördat ganska hårt runt Phil Collins i mina dagar. Jag visste väl att det skulle löna sig. 
 
 
 
Nu kanske ni undrar om jag någonsin lyssnar på musik skapad av kvinnor. Svar nej. Det gör jag typ inte. Bara Marit, Säkert, Robyn, Aretha och några till. Den enda kvinnan jag kan komma på som jag lyssnar på och eventuellt SKÄMS lite över är Åsa Jinder. Nyckelharpa alltså. Mmmm, det skär i min själ och öron på ett behagligt sätt. 
 
 
 
Listan kan göras oändligt mycket längre. Men nu måste jag gå och luskamma mig och sen har David lovat att han ska killa mig på ryggen ikväll och man får ju ta för sig av vad som erbjuds!
 
 
 
 
 

mamma ska få benzo!

Nu är det jobbigt. 
Nina var här idag och jag kunde berätta om hur jag, när jag i lördags vaknade upp efter veckans enda ensamnatt med tillhörande sovmorgon, började gråta. I sorg. Över att natten var slut. 
 
Idag var David slutade jobbet la jag mig på köksgolvet och somnade där, vid hans fötter, medan han stekte pannkakor. Precis innan jag somnade mumlade jag:
 - David...
 - Ja?
 - Vill du mig väl?
 
Mmmm PSYKOMAMA kan man säga! (Hans svar var: - såklart jag vill dig väl)
 
Jag är så TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT. 
 
Vidden av vad vi har gett oss in på börjar gå upp för mig. En bebis. Liksom. Fyra år av ohärligaste ofrid. Till. 
JUST när vi kommit dit, som jag just nu så intensivt längtar, så BÖRJAR VI OM. 
Jag ÄLSKAR min bebis. Han är mitt hjärtas fröjd och glädje. Storbarnen med förstås. Men ALLT DET ANDRA. Laga maten, plocka undan, hela tiden plocka undan, tvätten som behöver hängas, gräset som behöver klippas, huset som behöver renoveras, trädgården som behöver ses om, staketet som behöver bytas, ALLT DET ANDRA. Det är ju DET som är jobbigt. Jag mår inte dåligt över att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp dygnet runt. Jag älskar min bebis och jag vill ha honom nära. Men jag mår jävligt dåligt över allt det där som jag inte hinner göra på grund av att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp. Jävligt dåligt över att våra heliga kvällar numera går ut på att springa runt och HETSGÖRA allt det vi inte hann med under dagen, vilket ger tio minuter i soffan innan man stensomnar. Aldrig får man knulla heller och det är så jävla synd för är det något som man behöver i tider som dessa så är det att knulla. 
 
Äktenskapet är som....ett jävla helvete faktiskt. Förutom såna här dagar. När man liksom har tårar innanför ögonlocken hela dan och knappt orkar hålla sig uppe. När det är som allra värst. DÅ håller vi ihop. Men alla andra dagar när man liksom är mer förbannad än sorgsen, ja då går det ju åt helvete med äktenskapsgrejen också. Den här sommaren kommer vi att gräla bort. Det vet jag redan nu. 
 
Och så sommarsatan. Fy fan vad jag HATAR SOMMAREN! HAR ALLTID GJORT! KOMMER ALLTID ATT GÖRA! Alla jävla måsten och krav på att NU SKA VI HA ROLIGT och vara LYCKLIGA. Det är VIDRIG jämt, men det är TUSEN GÅNGER SÅ VIDRIGT när man har en bebis och liksom NOLL förutsättningar för att ha det där jävla roliga och lyckliga. Man kan inte va UTE med en bebis på sommaren liksom. Ja, i skuggan kanske, men HUR MÅNGA JÄVLA STRÄNDER FINNS DET SKUGGA PÅ DÅ? Dessutom hatar jag redan stranden sedan innan. Jag HATAR DIREKT SOLLJUS helt enkelt. 
 
Fick pencillin idag av en doktor som hela tiden glodde på mina bröst. Men besöket tog ca 2 minuter och jag fick EXAKT som jag ville så jag kände att DET BJUDER JAG PÅ så att säga. Fick som sagt pencillin samt en remiss till kirurgen för operation av tåsatan som nageltrångat sig sedan september. Jag ska få lugnande. Som fan. Jävlar i helvete vad mycket lugnande jag ska ta. Ja! Där har jag ju något att se fram emot också!
 
Jag har tyckt att det känns lite tråkigt att jag inte har EN ENDA GREJ att se fram emot. Ever. Även fast vi har en massa saker inbokade som normalt skulle kunna vara jätteroligt så KÄNNS de inte roliga i år för allting känns som sagt mörkt i min själ och allting känns så jävla JOBBIGT. Men nu HAR jag ju det! Yes! Jag ska få lugnande! Få domna bort i en mjuk halvsömn. Bli lite snurrig kanske. Lite hög rent av. YES! MAMMA SKA FÅ BLI HÖG!
 
Och vips kom solen fram! Plötsligt hörde hon fåglarnas sång! Binas surrande, ivriga i sin pollinering. Plötsligt kändes livet värt att leva. Hon skulle få benzo!
 
Här är en önskelista över Min Sommar. 
* En vecka i en fullt utrustad stuga någonstans. Där man kunde äta på resturang varje mål och inte behövde varken laga mat eller städa. Där jag kunde få ägna dagarna uteslutande åt mina barn. Rulla bollar till min son. Fiska med mina döttrar. Bada ibland. Ligga i skuggan ibland. Bara va. Med barnen. 
 
* En dag och en natt ensam med min man. Ja jag vill ha samlag. Men jag vill även få tid att se honom i ögonen och säga att jag älskar när han räknar ut spelets gång i förväg och ser till att nån av ungarna vinner. Att jag älskar att han är glad i mitt ställe när jag inte orkar och att han har de snyggaste vaderna i norra Europa (fick mig en titt på dem idag innan jag somnade vid hans fötter).
 
* Två nätter ensam. Utan familjen. I mitt hus. Jag vill se på tv, lyssna på podcast, städa, äta potatis och läsa jättemånga tidningar i fred. Sova i fred. Vakna i fred. Vara i fred. 
 
* Att den (sommaren) tar slut. Fort. Och att det snart bli jul. 
 
Ja. Det var dagens ord från Muntergöken. Men ni vill inte ha nån jävla muntergök. Muntergökar och ointressanta. Dessutom är de fejk. 
 
Puss
 
 
 
 

man kan ju bara gråta

Jag kan inte förklara i ord hur GENOMSORGSEN jag är för att jag INTE kommer att se Håkan på Ullevi den 7 juni. Igår grät jag. 
 
I december var han i Visby och då var jag helt nysnittad och kunde inte gå och nu gör han sin största spelning någonsin och jag kan inte vara där för jag vill inte lämna min bebis i två dagar, vilket krävs eftersom Göteborg ligger på andra sidan av landet. 
 
Nästa gång han gör en dylik spelning lär väl bli om tio år, om han NÅGONSIN gör det igen. Om tio år, vet ni hur gammal jag är då? 40 år. Ja. När jag är 40 JÄVLA ÅR så kanske jag får se Håkan på Ullevi. Kul. Fy fan. Fy fan vad sorgligt det är. Man kan ju bara gråta. 
 
Jag hatar alla som ska gå dit. För ingen älskar honom som JUST JAG. Ingen annan har lyssnat på honom sedan Känn ingen sorg spelades för första gången på VOXPOP för femton år sedan. Inte är vi särskilt många i alla fall, som varit med sedan dag ett. Och OKEJ att även "de trolösa" får gå till Ullevi, men det är faktiskt jävligt ORÄTTVIST att inte JAAAAAAG FÅR GÅ DIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
Nu ska jag lyssna på alla sorgliga låtar och gråta lite till. 
 
 
 
 
SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATANS JÄVLA SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Attackerar diskbänken i full dans

Det har vart en jävla dag. Jag har sovit dåligt. Bebisen har mer eller mindre bott på min kropp hela dagen och han har inte varit direkt fredligt sinnad. Jag har inte hunnit ta hand om tvätten, inte vattna blommorna i förrådet, inte duscha och knappt hunnit äta . När storbarnen kommer hem från skola och dagis vill jag va med dem. Spela Fia med knuff och sånt. 
 
Sen somnar de stora, men den lilla håller sig vaken. Nu är han bra gullig. Ligger där i soffan och säger gäää och hää och ler stora tandlösa leenden mot mig och pappan. Jävlar i helvete vilken fröjd! Vilken lycka! Att ha en sån där liten tjock!
 
Så får han på sig sin rosa pyjamas och han och pappan går upp till sängen. Du vill inget hellre än att avlida i soffan. Men diskbänken i knökfull, det ligger leksaker överallt och i tvättmaskinen ligger en tvätt och möglar. 
 
Ni vet såna kvällar?
 
Så jag sätter på Spotify på mobilen och pluggar i lurarna. Barnen sover ju så det går inte att vräka på högsta på stereon från nittiotalet. Jag ställer mig i pose mitt på köksgolvet, helt stel och inväntar den första tonen. 
 
Durururururururururururururururururururururururururur.
Hon är igång i lurarna. Min trötta, stela 90kiloskropp vars armbågar just fått en omgång Voltaren gel och vars fogar ännu knakar efter 9 månader bärande på en heffaklump, förvandlas. Jag blir Lätt som en fjäder. Dansar som en galen över köksgolvet. Attackerar diskbänken i full dans. Plockar i diskmaskinen i takt med musiken. Slänger elegant igen den samtidigt som det blir refräng. 
 
Dansande, mimande med en osynlig mikrofon i handen dansar jag över golven och plockar leksaker, ännu i takt. Stannar upp när musiken trappas upp och äger världen med min dans. Fortsätter in på badrummet. UT med  all blöt tvätt. Slänger den euforiskt omkring mig på golvet då alla tvättkorgar är fulla. Riggar tvättställningen samtidigt som nästa låt  går igång. 
Hänger tvätten i dans. I takt. Nu måste jag sjunga lite också, försiktigt så att inte barnen vaknar. David flinar vid sitt skrivbord. Jag funderar på om han älskar mig mer eller mindre när jag har såna här danskvällar. 
 
Tänker att om jag hade en stor, frodig, oduschad fru med stripigt hår och lösa pattar iklädd tights och en ivrigt nedspydd tröja som hetsdansade runt i mitt hus om kvällarna med den stora rumpan gungande i takt till musik som bara hon kunde höra så skulle jag ta mig fan tacka gud.
 
Jag vevar med armarna, svänger på röven, hoppar hit och dit, slänger håret hit och dit. Det bor en dansare i oss alla. Tydligen. 
 
Sen är allt klart och svetten rinner nedför min rygg och det blir ännu fler fläckar på den redan ivrigt nedspydda tröjan. Jag sjunker ner i soffan och tänker att jag ännu har det. 
 
 
 
 

För sent för Pevaryl

Ja jag är vid liv. 
Har blivit så in i helvite kvällstrött bara så jag orkar typ lägga mig på soffan och somna på kvällarna. Enbart. Ibland känns vägen från valfritt barnrum (efter läggning) ofattbart lång och svår. Dessutom vet jag ju att Den kortvuxna kan vakna NÄR SOM HELST och det är så SORGLIGT att sitta och vara kreativ och plötsligt bli avbruten. Allting dör. Barnen dödar min kreativitet. 
 
Men de ger ju så mycket annat härligt! Ryggskott tex! Och svampinfektion de lux i fittan! 
Och ärligt. Mycket annat också. Som är härligt. Jag älskar 3 barn. 
 
Vi har vart i Egypten också. Det var inte avslappnande och utvilande. Men det var ett äventyr varje dag och vi behövde det verkligen. Och från mig till er alla: det är INTE jättelätt att resa med bebisar. GÅ ALDRIG PÅ DET när någon käck hurtbulle säger det. DET ÄR EN LÖGN!! Men jag tycker ändå att ni ska resa för det är så härligt att göra det. Man blir skitkär i sin man (för att man ÖVERVINNER tusen kamper varje dag och blir jätetighta), barnen är glada och har man tur får man bada också. Det fick vi. Det var mellan 30 och 35 grader varmt varje dag i Egypten. Jag åt tabletter som sköt upp min mens så att jag skulle få bada eftersom jag inte fick bada i somras eftersom jag hade en 7 månader lång svamåinfektion som inte gick över förän jag födde ut. 
 
 
Så jag badade som fan. Och kom hem och fick mens som aldrig tog slut. I nio dagar höll det på och när det var över hade jag fått en svampinfektion de lux som jag undrar när den ska gå över. Den receptfria tabletten som de tjatar så mycket om i reklamen nu HJÄLPTE INTE! Fattar ni hur jävla ingrodd den här svampen är alltså?!! Snart är jag SvampJenny kort och gott. Om jag blir indian får jag heta Handen i byxan eftersom jag måste klia mig hela tiden. Om någon någon gång skriver en biograf över mitt liv kommer boken att heta "Ett träds ljuva bark" eftersom jag kommer att få spendera mitt liv i skogen, ivriga kliande mot ett träds ljuvligt räffliga bark. Om Håkan Hellström skulle skriva en sång om mig skulle den heta "För sent för Pevaryl". I min dödsannons kommer det att vara en bild på Pevaryl. Troligen har jag dött av en överdos. Pevaryl. 
 
Precis som Nina har jag en liten bloggkris. En liten kris med internet överhuvudtaget faktiskt. Dels för att jag inte har tid med det, men även för att jag känner att jag inte har något att säga. I flera dagar nu har jag gått och klurat på ett inlägg om MENS och VIPS så har självaste KISSIE formulerat ungefär exakt vad jag ville få sagt, fast lite förenklat. 
Oxhen skriver så jävla bra om heterosexuell kärlek att jag står mållös. Och Nina ja. Där Nina dundrat fram behövs sällan något tilläggas. 
 
Jag tänker så jävla lite på feminism också. Hela hösten gick jag och tänkte på feminsm och kapitalism. Sen fick jag barn. Nu tänker jag på bebisar och vilken mat jag ska laga, och på hur jag bäst ska kunna klia mig på fittan utan att det syns. Kvinnor som tar sig på fittan är ju så jääääävla ofrääääscht ni vet (ja jag är ägd av patriarkatet).
 
Varje lördag skriver jag krönikor till Gotlands tidningar. De kan ni läsa medan ni väntar på att jag ska återfå min blogglust! Här hittar ni dem. I lördags skrev jag om när unga tjejer bli horor. Den blev rätt bra tyckte jag själv faktiskt.
Särskilt sista meningen : "Då är jag hellre en hora". 
 
Min bebis också ja. Han är så jävla gullig. Ikväll sket vi i allt och åt middag på Mc donalds. Då satt han i bilbarnstolen bredvid oss på golvet och mös. Varje gång jag tittade ner på honom sken hans tjocka lilla ansikte upp i ett soligt bebisleende. Ikväll hade han värsta skrattattacken också. En kväll var Ingvar Carlsson på Skvalan. Varje gång Ingvar kom i bild tjöt Love av skratt. Varje gång. Så fort Skavlan kom i bild blev han surmulen, men så dök Ingvar upp och han i det närmaste skrek av skratt. Ett kärleksskratt. Sosse från födseln. 
 
 
 
 
(Jag har bestämt mig nu för att jag ska rösta på FI men eftersom jag är born and raised sosse så kommer mitt hjärta alltid att klappa lite extra för partiet.)
 
De stora barnen är hemma mycket nu. Lite sjukdomar och lite hemmamysbehov. Och vi har det så fint. Våren börjar komma på Brunheten också. Och jag umgås med mycket folk nu. Idag gjorde jag och L premiär på Klapp och klang. Jag hatar Klapp och klang, liksom babysim. Men ingen av mina bebisar har visat sådant intresse för musik och sång som L så jag tänkte att jag kanske kan offra mig nu. Jag är ju så gammal nu också. Ju äldre man bli desto bättre blir man ju på att "offra sig". Så vi gick till kyrkan med grannen och hennes bebis och själaste klappandet och klangandet var ganska...tråkigt men fikastunden efteråt var fin och L älskade det ju som jag visste att han skulle göra. Dessutom är jag kär i min granne. 
 
Har jag skrivit om Stilla natt? Att när han blir ledsen, otröstlig, då blir han lugn om man sjunger Stilla natt. Alla tre verserna. Han älskar den. Han älskar dragspel också, vilket ju inte alls är konstigt eftersom jag blev snudd på besatt av dragspelsmusik när han låg i magen och ofta spelade det för honom där inne. Den här ska vi ha på hans namncermoni i sommar. Det är hans favvo (BoEve låg högt på vår namnlista också):
 
 I helgen fyller vår stora 7 år. Fatta vad stor! Jag är 29 år och mitt största barn är redan 7 år! Det är ju inte riktigt klokt! Hon har snart gjort klart sin andra "ugglebok" i förskoleklassen och ligger ganska långt före de flesta. Dock är hon ingen "duktig flicka" vilket jag är glad för.
Just nu håller hon på och övar sig på fotboll eftersom bästekompisen Emil har övertalat henne att vara med i Kvartersligan i höst. Hon har inte spelat så mycket fotboll tidigare och kände sig lite osäker, men då erbjöd sig Emil att lära henne. Så nu övar de "fotbollssteg" på fritids varje dag. Att hon har sån fin och avslappnad och respektfull relation till pojkar i samma ålder gör mig alldeles varm i hjärtat. Det hade INTE jag. 
Det är mycket med henne som jag inte känner igen från mig själv i samma ålder, enbart till det bättre. Sen finns det saker jag känner igen också. Som de ändlösa lekarna. Den fantastiska fantasin. Snällheten och omtänktsamheten. Och sångrösten. Ja lyckligtvis har hon ärvt den av mig! Hon har kunnat göra enklare wailningar sedan hon var i 4årsåldern! Just nu sjunger vi mycket på refrängen på den här. Hon ber mig visa hur man gör och jag visar och hon härmar. Hon är så grym!
 
 
 
Ja hörreni. Livet är rätt fint faktiskt. Och vi har blåsippor i skogen bakom huset nu. Man kan bli gråtmild för mindre. 
 
Nu måste jag intensivligga ner här på soffan en stund innan lilla L vaknar. Han är lite förkyld (enbart täppt i näsan) och tar detta väldigt hårt. Verkligen en man med andra ord. Men en väldigt tjock och mjuk liten man. Som älskar Stilla natt. 
Puss på er
 
på utflykt i Egypten
 
i tider som dessa tycker jag att det är viktigt att man prackar på barnen sina åsikter
 
 
 
idag hade han på sig storlek 80 för första gången.. 9.5 kilo nu ca. Han är mitt barn. 
 
 
 
 
 
 
 
 

man borde dansa runt min kropp

 
14 kilo på 3 veckor har jag tappat. 14 av sammanlagt 16 graviditetskilon.
 
 - Nej men vad fan är det här nu då, har HON blivit SÅN, tänker ni nu och stönar kollektivt.
 
Svar: nej, det har jag inte. 
 
För trots att jag tappat nästan allt som jag la dit medan jag var gravid så är jag knappast en lättviktare. 
91 ljuva kilo väger jag. 91 kilo kärlek skulle jag vilja säga. 
 
Imorse stod jag framför spegeln och höll ett inre tal (David sov nämligen, men sen när han hade vaknat höll jag det även högt och ljudligt inför både honom och barn "KOLLA RA! KOLLA DEN HÄR KROPPEN! Fan vad fin den är!") till min kropp. En hyllning skulle man kunna säga.
 
FAN vad det är SKÖNT att vara FRI. Att ha en kropp som BARA ÄR MIN MIN MIN!!! Ingen bebis som har med den att göra. Äntligen rår jag över mig själv!
Och vilken SKÖNHET lilla L lämnade efter sig! 
 
Benen, som tidigare var så vattensvullna att de såg ut som två trästockar, är nu runda och mjuka igen! På magen syns ännu en ganska rejält utputning längst ner som liksom skvallrar om att det bara är några veckor sedan den här ljuva kroppen Gav Liv. Som den mjukaste bulldeg är den där utputningen och gud vad jag älskar den. Gud vad jag älskar höfterna som återuppstått. Ögonen som liksom lyser på mig igen (orsak: hälften lycka hälften koffeintablett). Brösten som liksom fluffat till sig lite igen och ryggen som liksom är platt nu och inte konstant svankande. Jag älskar mitt snittärr och strimmorna som alla mina 3 lämnat på min mage som tack för lånet. Ja det är faktiskt sant. Jag är stolt över de spår som mina barn lämnat på min kropp. För min del hade operationsärret fått kunna löpa tvärs över hela magen så att hela stranden fick se att den här kroppen har gett liv till de tre ljuvligaste barnen. 
 
Som mest vägde jag 105 kilo som gravid. Det var jobbigt på många sätt, men ändå tyckte jag om det också. Att liksom vara så massiv. Att det fanns så MYCKET av mig och platsen som man ju faktiskt tar som 105 kilos amazonkvinna på nästan 180 cm. Jag kände mig mäktig liksom. 
Och det gör jag nu också, bara på ett lite lite smidigare sätt. 
 
Det är så himla himla synd att jag har diabetes. Det är så sorgligt att jag kan grina när jag tänker på det. Jag och mina 91 kilo glädje behövs liksom. Jag hade kunnat göra så mycket nytta, vara en så bra förebild både för barnen och via bloggen och bara på det stora hela, eftersom jag bär min stora kropp med en stolthet av sällan skådat slag. Men det funkar ju tyvärr inte att väga 91 kilo när man har diabetes. Några kilo haft to go och jag hatar det, dels för att det är så satans tråkigt att hålla på och dels för att jag gillar vartenda ett av dem. 
 
Hur som helst så kommer jag aldrig att bli smal. Spinkig. Mager. Jag kommer alltid att vara stor och mjuk i kroppen. För sån vill jag vara. 
Min kropp är verkligen återigen mitt tempel. Jag borde anordna visningar av denna fröjdens boning (och då menar jag inte riktigt samma typ av visningar som när jag var i 18årsåldern höhöhöhöhöhöhöhöhö). Ställa ut mig själv till allmän beskådan nere på Stora torget. Folk borde inte dansa runt en tramsig julgran i jul, de borde dansa runt min kropp! Oh helga kvinnokropp borde man sjunga, i hyllning till min mjuka varelse. 
 
Nu ska den här mjuka och glada kroppen fira jul och den ska belönas riktigt och utan ångest med både mat, godis och promenader (eeeh?? vi får se). Hoppas era kroppar också får en härlig och ångestfri jul och att någon dansar runt just DIN kropp och sjunger någon liten hyllningssång till den. Annars får man göra det själv helt enkelt. 

clara och balkongen

Förlåt, men jag ler för mig själv då och då, när jag tar del av UnderbaraClaras blogg. 
På ett njutningsfullt sätt ler jag när små små sprickor anas under den perfekta fasaden faktiskt, precis som jag jublar högt när hon slår huvudet på spiken som här i inlägget om Arbetslinjen till exempel. 
 
Jag njuter av sprickorna för jag tycker det är skönt att få ana en verklig person där inunder. Plus att det ger mig mindre ångest såklart. Och jag tänker att det ger henne mindre ångest också.
Det här inlägget tex, gladde mig. Det är ett av de få inlägg som Clara bjuder på bara ibland, där vi faktiskt får veta lite mer om  henne och där hon bekänner eventuella svaga sidor. Att glädjas över att vara vuxen, samt att INGEN av hennes vänner är i samma branch så hon slipper gå runt och vara missunnsam och ständigt tävla, vittnar ju om ganska fula känslor som få pratar högt om. På sitt vanliga, vinnande sätt, får Clara det att låta som något helt normalt och näst in till coolt. 
 
Senaste gången jag log för mig själv var efter att först ha läst det här inlägget och sedan det här. 
I det första inlägget skriver Clara, på ett lättsamt sätt, hur hon lämnat sin 2åring ensam inomhus och gått ut med hunden. Fattar ni! Hon lämnade en 2åring ensam inomhus och gick på en "kort promenad" med hunden! Sedan låste sig barnet inne och Clara fick klättra in via balkongen- hohoho så tokigt det kan bli va!
Det är 35 som kommenterat inlägget. Ungefär tre av kommentarerna är försiktigt kritiska. Kvinnor, som försiktigt påpekar att det kanske var lite väl risky att lämna en 2åring ensam inomhus för att själv gå ut med hunden. 
 
Betänk att Katrin Zytomierska eller Magdalena Graaf eller dylik hade skrivit samma sak. För det första hade det blivit rubriker i tidningarna och för det andra hade kritiken varit massiv. Men UnderbaraClara kommer undan med det. 
Några dagar senare publicerar hon det här inlägget som man tydligt märker är ett svar på den försiktiga kritiken angående hennes beslut att lämna en 2åring inomhus och själv gå ut med hunden. 
Här gör Clara klart för oss alla att det minsann är svårare att ge barnen "frihet under ansvar" än att vara sträng. 
 
Och återigen så njuter jag. Njuter av att ta del av Claras så uppenbart extrema problem med att ta kritik. Hennes behov av att alltid ha rätt och hennes förmåga att vända även sina sämre sidor till något coolt och positivt. 
Jag är lite likadan själv på den senaste punkten faktiskt, men helt tvärtom på den första. 
 
Och ni ska hejda er, innan ni börjar gå på om jante. För det handlar inte om jante i de här fallen. Det handlar om ett behov av djup. Jag njuter inte av tex Claras misstag och svaga sidor för att jag ska kunna gotta mig i det. Tvärtom har ju jag också gjort tusentals missar med barnen som vart rejält ångestframkallande. Hade jag varit Clara hade jag nog skrivit ett låååångt långt inlägg om min extrema dåligmammaångest och skräckbilderna som rullat genom min skalle under de minutrar jag varit utelåst med en tvååring ensam inomhus. 
Jag hade skrivit om alla de dödsolyckor jag känner till (och de är väldigt många faktiskt) som berott på att föräldrar gett sina barn för mycket frihet och jag hade nämnt min egen barndoms fria uppfostran på bondgården där vi ständigt utsattes för grejer som man nu som mamma själv ALDRIG NÅGONSIN skulle utsätta/erbjuda sina barn. Jag hade VRÄKT PÅ med självhat och jag erkänner villigt att det på sitt sätt absolut kan vara ett slags försvar. Man sparkar kanske inte lika hårt mot någon som redan har sparkat ner sig själv så att säga. Men samtidig som man gör det, så delar man åtminstone med sig av sina svagheter och enligt mig är det bättre. Jag läser hellre sådant. 
 
Eftersom Clara inte är sådan får man då istället glädjas åt de små små glimtarna av djup som man ibland skymtar där bakom den vackra vackra fasaden. 
För man VILL JU läsa Clara. Tack vare de där Arbetslinjenguldkornen hon släpper ifrån sig då och då. 
Och den där fasaden gör ju verkligen sitt jobb på så sätt att man ju aldrig tappar nyfikenheten vad gäller Clara. Kanske är allting otroligt noga uttänkt, ja, det LÄR väl till och med vara så. Och jag slutar liksom aldrig facineras av henne. 

romantik på Ikea

Under helgen som gick var jag och David i Kalmar. 
Eftersom jag snart är 30 meddelande jag inte omvärlden om den lilla avåkningen (från ön alltså) på grund av rädsla för inbrott. 
Eftersom jag är så oerhört gravid tog jag heller inte en endaste bild på vår Romantiska helg eftersom jag hade så fullt upp med mina Krämpor. De är verkligen ett heltidsjobb just nu får man säga. Dessutom regnade det hela tiden. Från att vi kom tills att vi åkte. 
 
Men det gjorde inte ett dugg. 
För att jag ska komma ihåg den här Romantiken som vi gjorde som en SISTA GREJ inför vårt stundande nya liv som 3barnsföräldrar (bara JESUS VET när vi nästa gång kan dra iväg bara vi två) måste jag nu skriva ner den. 
 
Vi bestämde oss som vanligt i sista sekund. Som vanligt bråkade vi även fram till den där sista sekunden. Jag var lite tveksam. Eftersom mitt liv är ett lidande visste jag inte riktigt om jag skulle palla med att åka iväg och hålla på och vara romantisk och känna den Romantiska Pressen mitt i allt lidande. 
 
Men vi åkte ändå. Efter att jag haft ungarna hemma och hetsgosat dem hela fredagen. Deras farfar hämtade dem någon timme innan vi åkte. Vi packade. Jag var grinsugen. Det är jag alltid när ungarna åker (OBS: detta är alltså NU, när de är STORA. När de var små räknade jag sekunderna tills de skulle åka och längtade knappt efter dem). 
Sen åkte vi ner till båten och sen åkte vi båt i tre timmar. Det var plågsamt. Min stora kropp har svårigheter med att få plats i de JÄVLA SMÅ SÄTENA som Destination Gotland tillhandahåller!
Men vi såg en ganska bra film på Davids dator och David led med mig som fick byta ställning ungefär en miljon gånger i den trånga stolen och då kändes det ju nästan uthärdligt, när någon led sig med mig. 
 
Vi kom fram till Kalmar vid 21.30 på kvällen och checkade in på vårt hotell som visade sig ligga mitt emot Sjösjukan där både jag och David båda avnjöt en karatefylla för några år sedan. Den här kvällen stod vi dock, som de 30åringar vi snart är, stillsamt i vårt hotellrumsfönster och tittade på ungdomarna som levde rövare där nere på gatan. 
Vi jagade tag på mat och sedan somnade vi ganska fort båda två i vår mjuka hotellsäng. Det var ett riktigt bra hotell och vi hade betalat extra för att få ett rum med badkar for my fogs only. 
 
På lördagen missade vi inte hotellfrukosten. Det har vi gjort så JÄVLA många gånger. Det här var nog FÖRSTA GÅNGEN som vi åt frukost på hotellet båda dagarna av alla de hotellvistelser vi haft genom åren. Mogna och stillsamma åt vi vår frukost och behav oss sedan ut på stan. Det regnade. Vi gick till en leksaksaffär. Där fick jag ångest och gjorde klart för min man att jag från och med där överlät allt ansvar för julklappar på honom i år. Han sa okej. Så handlade han lite grejer till ungarna. En fet lastbil med tillhörande helikopter till lillan. Rosa glittersaker till stora. 
Sen gick vi på H&M och brände 1200 spänn på kläder, mest till barnen. Varsijn SuperMariotröja, lucialinnen, superhjälteklänning, Hello Kittystrumpor till bebisen och mammaleggings till mig. Tänker att det kommer att va skönt med mammabrallor efter snittet sen också. Plus att jag ju lär väga en bit över 90 ett ganska långt tag efter förlossningen så RYMLIGHET ÄR A OCH O!
 
Sen åkte vi till köpcentrum och ströhandlade lite grejer och sen åkte vi hem till hotellet och jag avled i sängen. Vi låg i den sängen hela eftermiddan sen. Det är möjligt att vi hade samlag. 
På kvällen gick vi ner i hotellobbyn och åt middag. Det var skitfint och jättegott och inte superdyrt. Kanske en av de bästa resturanger vi varit på hittills i vårt gemensamma liv faktiskt. Och sen köpte vi CHIPS som vi åt framför två filmer i sängen. Vi somnade skitsent. Det var en fin dag. 
 
På söndagen tog vi det lugnt på förmiddan och efter den gigantiska frukosten åkte vi till Ikea. Gick en snabbis i en babyaffär och köpte en amningskudde också förresten. En orange med vita elefanter. 
 
Sen var vi på Ikea från 12.30 till 18.00. Rörde oss extremt sakta. Åt långlunch bland stressade barnfamiljer. Vilade i fåtöljavdelningen. Fikade. Pratade jävligt mycket. På Ikea. Romantikens värsta fiende, skulle man kunna tro. Men vi är rätt mycket för det här med Alternativ romantik. 
Handlade väldigt väldigt mycket. För att vara oss alltså. Vi har vart rätt fattiga sedan i mars ungefär. Nu börjar vi komma ikapp och då är det så ljuveligt att få köpa i kapp också. Slänga ner ett onödigt gosedjur i korgen liksom. Ja jag vet. Kapitalismen när den är som fulast. Men skitsamma. 
 
Vi kom skittidigt till båten pga söndag/allt stängt både i Oskars och i Kalmar. Så vi satt och såg på film i bilen i färjekön en timme innan vi fick köra på. Bara det också. Sitta i en jävla Volvo med regnet strilande utanför och massa gubbar jobbande med lossning och förtöjning och lastande utanför och se en film och hålla handen för det är den enda närheten som bilens utrymme tillåter när den ena väger 103 kilo. Så jävla fint. 
 
Sen åkte vi hem och såg en skräckfilm under båtfärden. Och när vi kom hem låg barnen nedbäddade i vår säng och David la sig i lillans säng och deras mormor (som hade bytt av farfar som varit huvudbarnvakt under helgen) sov nere i storans säng och jag kunde krypa ner bredvid de små älsklingarna och sen sov jag i princip ingenting på hela natten för de rör sig så satans mycket och jag är ju höggravid också, men det gjorde ingenting för de var så jävla fina också. 
Ett antal gånger under nattens lopp har jag vaknat från  min slummer av lillans kropp klistrad mot min. Från 04 tills vi vaknade ungefär låg storasyster med armen om lillasyster i sömnen också. Och jag var mest vaken. 
 
När vi vaknade fick de paket och så gick vi ner till mormor och jag var trött som satan men höll mig vaken och uppe hela måndagen ändå. Barnen fick vara lediga och så åt vi lunch med min bror och två av mina kusiner. Jag skrattade som jag inte gjort på VÄLDIGT LÄNGE under den lunchen för mina kusiner och min lillebror alltså fy fan vad de kan vara roliga. 
Vi hade sen en Jävligt Fin måndag och mamma städade lite och lagade mat och vi handlade på Ica Maxi och på em spelade jag tusen spel med barnen och vann samtliga omgångar (!!!). 
 
Ja det var en fin helg. Nu har vi 3 eller 4 helgern kvar innan vi går från 2barnsfamilj till 3barnsfamilj. 
 
 

kapad

Idag blev mitt Facebookkonto kapat. Så in i helvite. Så om du haft kontakt med mig på FB idag så är det inte jag som skött den kontakten så att säga. 
 
Nu har jag inget FB. Kanske kan min man återställa det senare, vi får se. Men det ser lite mörkt ut så att säga. 
 
Jag har vart med i Facebook sedan 2008. Jag är en väldigt flitig användare för jag älskar Facebook. Jag har sjukt många vänner där och sköter en stor del av min kontakt med gamla vänner via det. Jag delar länkar, biler, skriver av mig och ja...är jävligt aktiv där med andra ord. Nu känns det lite tomt. 
 
Ändå är det lustigt, för hela helgen har jag gått runt och tänkt på och pratat om att eventuellt gå ur. Så blir det måndag och valfri kapare sköter det åt mig! Nu när jag inte har tillgång till det, undrar jag dock varför jag ville gå ur.. Hello beroende.
 
Nej men ärligt. Jag har tänkt så mycket på det där på senaste. På VEM JAG ÄR om jag inte har Internet. Om jag inte använder FB, Instagram eller inte ens bloggen. Vem ÄR jag då? Vad GÖR jag då? Hur blir mitt liv? 
Jag tänker att det blir lugnt och skönt. De senaste veckorna har jag bara blivit argsint varje gång jag dragit igång datorn eller surfat på telefonen. Och argsintheten brassar ju upp en. Får en att surfa vidare, leta mer grejer att uppröras över. Och så lämnar det hela mig endast med en känsla av att jag hatar världen och att Alla Andra är Dumma i Huvet utom jag. Jag vet inte om det är helt sunt faktiskt..
 
Det skulle vara spännande att se vart ens tankar tog vägen om de fick löpa mer fritt tänker jag. Visst berikas man främst av andra människor, men visst fan skulle man kunna berikas minst lika mycket av att INTE berikas av andra? Eftersom man de senaste åren berikats av andra oavbrutet, via Internet och sociala medier. 
 
De senaste veckorna har ju det här med föräldrars telefonvanor debatterats ganska hårt. 
Det fungerar som det alltid gör. Först varnar någon, eller, först PÅPEKAR någon att det SKULLE JU KUNNA VARA SÅ att barnen eventuellt blir lite bortglömda när föräldrarna sitter så pass mycket med sina telefoner som vi gör. Någon vill dra igång en debatt kanske. HUR kommer våra barn att påverkas? HUR kommer de att minnas sin barndom. HUR kommer DERAS internetvanor att se ut i framtiden och är det självklart att det är BRA, det de lär sig av oss? 
Och så direkt kommer då de som jag skulle vilja vara så stöddig att jag kallar dem för "de med det dåliga samvetet". De med det dåliga samvetet vill inte lyssna på den saken. De vill slå det ifrån sig. Precis som med dagisdebatten. Någon vill starta en debatt kring barns 40timmarsveckor på dagis och då kommer De med dåligt samvete och ryter ifrån och menar att ifrågasättarna är mesiga alternativt skuldbeläggande alternativt bakåtsträvande alternativt kvinnofälla alternativt vad fan som helst. 
Och debatten dör effektivt ut. För ingen vill ju vara varken bakåtsträvare eller mesig.
 
Jag tror att det är de som känner sig mest träffade som gör så. De som sitter mest av alla med sina telefoner/har sina barn längst på förskolan men inte vill/kan göra något åt det. De måste därför vända på debatten, eller, döda den och debatten dör. Jag skulle även vilja kalla gruppen för de med jävligt dålig självinsikt.
 
Själv tillhör jag då den lite ovanliga gruppen "vi som HAR dåligt samvete för allting men faktiskt även ÄR ÖPPNA för en diskussion i ämnet, trots att det dödar våra själar och hjärtan och ger oss ångest de lux i flera månader". 
Därför skulle jag gärna debattera föräldrars telefonvanor, för jag KAN INTE bara rycka på axlarna och tänka "mår jag bra, mår barnet bra" för jag är absolut faktiskt inte alls säker på att det stämmer. 
Sen är det ju klart att barn är olika och alla familjers rutiner är olika. 
Men för VÅR familj förändrades mycket när jag och min man fick smartphones. Vi blev en NY TYP av familj. Och jag kan inte glasklart säga att den förändringen var enbart positiv för våra barn. Inte för oss heller. Jag kan se både för och nackdelar absolut. Men inte glasklart säga att fördelarna överväger nackdelarna. 
 
Så ja. Barnen är absolut en anledning till varför jag på senaste funderat på att Lägga Av så att säga. 
Snart ska jag få en bebis också. Jag vill inte att han ska bli en smartphonebebis som får umgås hela dagarna med en mamma som sitter med näsan i telefonen medan han ligger i babygymmet/babysittern/är allmänt passiv som bebisar oftast är när de är nöjda. 
SAMTIDIGT. Samtidigt kommer jag ju att vilja VISA UPP HONOM FÖR HELA VÄRLDEN när han kommer. Hans första bad, hans första leende, bittra statusuppdateringar när man tvingats upp kl 05 en morgon när han sovit klart för natten. Allt sånt där älskar ju jag. Och jag tror att jag är ganska bra på att visa upp mitt liv på ett underhållande sätt i sociala medier. 
 
Nina skriver om sin Internetångest i ett inlägg i den återuppväckta bloggen. Hon skriver att HON hade ÄLSKAT om någon av hennes föräldrar bloggat när hon var barn. Vi har pratat en del om det eftersom jag själv är dotter till en krönika(i lokaltidningen)ochbokskrivande mamma som skrev nästan uteslutande om småbarnslivet, alltså om livet med MIG och min bror när vi var små på bondgården där vi växte upp. Jag är ju van med att ha dokumenterats själv och jag är väldigt stolt över vartenda ord som vår mamma någonsin skrivit. Även väldigt glad över att min barndom finns så fint dokumenterad i hennes böcker och krönikor. Privat fotograferade hon även väldigt mycket, vilket jag verkligen har märkt skiljer familjer från så sent som 80talet åt. En del föräldrar fotade nästan ingenting och vissa har väldigt få bilder från sin barndom. Medan andra, till vilka min mamma tillhörde, överdokumenterade och fotade rullar i massor. Och jag är väldigt glad för det. 
Och jag tror att föräldrars dokumenterande av det man gör, skickar ut viktiga signaler till barnen att DET DE GÖR är värt att visas upp. Det de SÄGER är viktigt och värt att sprida vidare. Det är väldigt mycket antijante att vara aktiv inom sociala medier och det är nog en jävligt bra grej att lära sina barn. 
Bara det att fota sina barn mycket tror jag är en viktig bekräftelse som man DESSUTOM smidigt kan utföra utan de klassiska "vad DUKTIG/SÖT du är". Man kan bara tyst smälla av en bild och ungen fattar att det den just gjorde var värt att dokumenteras. 
 
Precis som Nina så är mitt äldsta barn nu så pass stort att jag kan fråga henne om det är okej att jag lägger ut bilder. Det händer att hon säger nej. Det händer ännu att jag gör det utan att fråga. Jag måste bättra mig på den punkten. Om något år har hon eget FBkonto och egen smartphone. Jag fasar för det. För från och med då måste jag lägga ner allt tror jag. Kanske främst bloggen. Eller? Är DET, att jag känner så, ett tecken på att det är väldigt stor skillnad på hur jag är som MAMMA och på hur jag är som JENNY? Kanske. Fan vad mycket det finns att tänka på. 
 
Nej. Inte ens min systemutevecklare till man kunde fixa igång mitt FBkonto. Han tror att det kanske funkar imorrn. Vi får se hur det blir. Kanske ska jag börja läsa böcker och sms:a istället nu. Och vänja mig av med behovet att ständigt visa upp allt jag gör. Vi får se hur det blir. 
 

om det här med 100 kilo

Tack vare den illvilliga kommentaren jag fick angående mina 100 kilo går jag runt och känner mig sugen på att liksom URSÄKTA mig. 
 
Jag vet egentligen inte riktigt INFÖR VEM jag vill ursäkta mig, för jag vet inte riktigt vad någon på hela jorden har med det att göra. 
Men så känns det. 
 
Vid mina tidigare dräktigheter har det här med Vikten verkat Viktigt. Mina barnmorskor har FÖLJT MED mig ut till vågen, som MVC i Visby av någon anledning har stående i hallen, precis innanför ytterdörren och noggrannt bokfört mina resultat. Min första barnmorska var väldigt angelägen om det där, trots att jag vid den tiden hade ett hyfsat bmi när jag blev inskriven på MVC. 
Jag har sett att flera andra barnmorskor ännu gör så. Följer med sina patienter ut till vågen och kontrollerar resultatet. Och det tycker jag vittnar om dels en dumförklaring och en misstro mot de gravida kvinnorna. Som om man skulle ljuga? Varför skulle man ljuga? Och ännu viktigare: varför hysterin kring det hela? Alla är vi olika. Alla har vi olika kroppar. Alla går vi upp i vikt och barnmorskan har väl för i helvite ögon att se med?
 
Man GÅR UPP I VIKT när man är gravid liksom. Det är svårt att göra något åt det.
Med första barnet fick jag upp 12 kilo. Det är vad barnmorskan säger att man normalt går upp, om man inte är otroligt överviktig. 12 kilo är barnet, moderkakan, vatten och allt annat. 
 
Med andra barnet gick jag NER tio kilo innan inskrivningen på mvc. Så då var de lite lugnare med det där. De visste ju att jag inte kunde äta. Ändå gck jag sedan upp 12 kilo, men eftersom jag först gått ner tio blev resultatet inte lika högt. Och jag mådde så dåligt. 
Jag ska säga er att jag mår tusen gånger bättre med mina 100 kilo än vad jag gjorde då. Då när jag hade magkatarr, fick tvinga i mig maten och kräktes tills dagen innan jag födde. 
 
Det förstår nog barnmorskan som jag har idag. Hon frågar inte ens vad jag väger och följer definitivt inte med ut till vågen. Hon har ju ögon att se med och ser ju att jag är en storvuxen kvinna, nästan 1,80 lång och med en benstomme som inte är att leka med. 
 
Nu har jag gått upp elva kilo. Jag kommer att gå upp lite mer än 12 kilo den här gången, men det priset betalar jag gladeligen för att få vara glad och slippa magkatarr och illamående och spyor till 9 månaden. Dessutom är det svårt att inte gå upp i vikt när man har foglossning och är relativt orörlig. 
 
Foglossning, by the way, kan alla få, även om man väger 60 kilo. 
 
Kommentaren jag fick antydde att jag inte borde gå upp så mycket i vikt eftersom jag ska bli snittad. Ja det var ju dumt. Att jag inte tänkte på att svälta mig själv när jag ska begära en sådan sak som ett planerat snitt! Jävla dumt alltså! Eventuellt ska jag tänka på det tills nästa gång! 
Kommentaren, som var så dum så det ju faktiskt inte är klokt, antydde ju därmed även att personer med övervikt inte bör bli gravida överhuvudtaget. Vad händer om det krävs akutsnitt liksom? Den risken finns ju för alla. Så tänk på det nu flickor. Se till att vara smala! Barnmorskorna blir så ledsna annars. Så fyllda av förakt också och det vill man ju inte! Man vill ju vara perfekt vet ni! Så att alla kan tycka om en osv!
 
Personen som skrev kommentaren är snart färdigutbildad barnmorska. Det känns ju extra mysigt tycker jag. 
Extra mysigt känns det när jag tänker på att jag mobbades för min vikt som barn. När jag tänker på att hela mitt vuxna liv har gått ut på att försöka komma överrens med min kropp och acceptera att jag aldrig kommer att vara smal. Jag vill inte ens vara smal. Det passar inte min person. 
Extra jobbigt känns det att en blivande barnmorska skriver sådana saker utan att veta ett smack om min bakgrund. Tänk om jag varit ätstörd tidigare? Tänk om jag skär mig i handlederna och hatar min kropp och går hos psykolog för att tackla det faktum att kroppen blir större och förändras när man är gravid. Jag vet många kvinnor som har problem med det. Som stressas svårt av viktuppgång som gravida och som rent av mår dåligt av det. 
 
I våras lade min vän Ida ut bilder på sin Instagram när hon väntade sin dotter. När hon lade ut första bilden, en bild på en digitalvåg som visade Radio Gotlands egna signalvåg: 100.2 tänkte jag i mitt stilla sinne ÄR HON INTE RIKTIGT KLOK! HUR VÅGAR HON!!! 
Några veckor senare kom nästa bild. 104.4. NRJ. 
 
Jag chockades svårt. Men det var då jag insåg vilket TABU kvinnors viktuppgång ännu är, till och med när vi är gravida. Och att till och med jag chockades över bilderna visade ju på hur fucked up vi alla ännu är vad gäller det här med Perfektionen, då särskilt när det gäller våra kroppar. Vi ska bara visa upp det som är vackert. Tillfredsställa och behaga. 
Särskilt runt graviditet är ju det där helt hysteriskt vad gäller precis allting annat också. Vi ska vara glada, lyckliga, tacksamma och helst även vackra. Knullbara även i vår absoluta högdräktighet. 
Att man blir stor som ett jävla hus passar inte in i den mallen, särskilt inte med tanke på att kvinnor ju faktiskt inte ska vara stora. För vi ska vara små och nätta och inte ta för mycket plats eftersom våra kroppars främsta syfte är att behaga andra. 
 
Att jag då har MAGE att dels KRÄVA (alltså herregud!) planerat snitt. Att jag klagar högljutt hela graviditeterna igenom. Att jag VÄGER ÖVER HUNDRA KILO och DESSUTOM beter mig som att jag STRÄVAT EFTER att göra det!!!! Ja ni förstår. Det funkar ju inte. Såna som jag måste ju bara dräpas. 
 
Och även om personen i fråga faktiskt inte alls tänkt såhär så finns det alltid en annan aspekt på det hela, nämligen moralen och godheten. 
Man skriver inte såna saker till en annan människa. Man säger inte såna saker till en annan människa.
Om man är en människa med empati och moral så gör man inte det.
En sak om man är personens barnmorska och verkligen ser att här finns det en hälsorisk. Så kan man ta det med sin patient i lugn och ro på mottagningen. Men att, på ett öppet forum, kritisera en person som gått upp elva kilo i sin graviditet är inte okej.
Till och med de allra dummaste fiskarna i all världens vatten förstår detta. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

domkraft

Var på mvc i tisdags. Gjorde ultraljud och allting såg bra ut med den lilla där inne, hen var normalstor. Jag skriver hen för hen ville inte visa upp sitt könsorgan och plötsligt känns det lite osäkert att luta sig mot ett resultat från v 18, även om det var en av Sveriges absolut duktigast ultraljudsmänniskor som gjorde ultraljudet då. 
Hur som helst. Jävligt skönt att hen är lagom stor, än så länge. Risken är ju att bebisarna växer för fort när mamman har diabetes. Men Benny hade det så bra och fint inne i min mage och var lagom stor. Lite extra lång tror jag, men det blir ju våra barn. Eftersom de har en amazonkvinna till mamma. 
 
Jag passade på att väga mig också, på mvc. 97.5 kilo blev resultatet. Jag räknar med att krossa 100strecket någon gång i oktober och räknar med att sluta på en vikt på ca 101-102 kilo. Men säkert blir det 105, så jävla hungrig som jag är. 
 
Det händer att jag tänker att jag kanske borde hålla tillbaka lite för att sakta ner den relativt snabba viktuppgången. Detta sker alltid vid 22tiden på kvällen när de sura uppstötningarna ligger i höjd med halsmandlarna ungefär och jag precis har tryckt i mig ett enormt kvällsfika för att inte riskera att förlora ett gram eller två under nattfastan. Då tänker jag att IMORGON ska jag nog hålla igen lite. 
Detta har jag dock glömt bort när jag vaknar vid 7tiden. Klockan 8 börjar jag i regel fantisera en mat, gärna kött och gärna i hutlösa mängder. Det är alltså mat som är min grej. Jag äter vad ni vill. 
 
Förra gången jag var gravid kunde jag inte äta alls. Gick ner 10 kilo för jag hade så ont i magen, vilket visade sig vara magkatarr. Jag kräktes även in i det sista. 
Eftersom jag har diabetes när jag är gravid har jag alltid varit på topp av min hälsosamhet medan jag varit gravid tidigare. Those days are gone nu kan man säga. 
Jag skjuter insulin, jag försöker promenera bäst jag kan trots foglossning och smärta MEN jag tillåter mig att äta. Lite för mycket. För jag. är. så. hungrig. 
Och det får gå. Så länge Benny har det bra där inne och växer på ett harmoniskt sätt så får det gå. Sen när han är ute får jag försöka göra vad jag kan åt de eventuella extra extrakilona jag kommer att dra på mig. Såhär vid sista barnet får det vara okej att gå upp lite mer än de naturliga 12 kilona.
Vid mina båda andra förlossningar har mina 12 kilon varit borta efter 2 veckor och jag har vart tillbaka på utgångsvikten. Det får gå att det inte kommer att bli likadant den här gången. Jag är så hungrig.
 
Det finns både för och nackdelar med att ligga runt 100strecket och skvalpa!
 
Fördelar:
* Du är stor som ett hus. Marken gungar när du kommer gående. Folk bereder plats för din kroppshydda. Du är lätt majestätisk. 
* Det finns mer av dig att älska för övriga familjemedlemmar. Katterna hittar den nya självklara favoritplatsen ovanpå din gigantiska mage. Din man får mer att ta på osv. 
* Du är väldigt kurvig. Och det är ju snyggt. 
 
Nackdelar:
* Det kan vara lite tungt för kroppen att hålla upp den 100 kilona. Du får ont när du går.
* Ingen ställning är bekväm för dig. Du kan inte sitta, inte ligga, inte gå. 
* För att genomföra ett samlag krävs i princip lyftkran och/eller domkraft
 
 
Ja. Livet är bra skojsigt när man är gravid, för alla inblandade! 

Halvainnemetoden och andra tips och råd!

Jag fick ju järninjektion för några veckor sedan. Och det känns som att jag fått ett helt nytt liv. Jag har alltså varit anemisk sedan jag var i 13årsåldern. Alltid haft för lågt järnvärde.
 
När jag blir gravid blir det värre än någonsin. 
Hela sommaren har jag flåsat. Jag har inte orkat vara uppe vissa dagar. Jag har varit så trött och arg och ledsen och framför allt andfådd. Jag orkade ingenting. 
Sen fick jag järn. Nu har jag troligtvis normalhögt järnvärde, över 120. Det har jag inte haft sedan jag var ett barn. Fattar ni? SEDAN JAG VAR ETT BARN!
Och visst, jag har foglossning och orkar inte gå långa sträckor nu heller. Men allt annat!
 
Att vakna på morgonen och liksom bara gå upp ur sängen. Utan huvudvärk, yrsel illamående som jag har både när jag är gravid och ogravid. Att liksom vara PIGG när man vaknar! Det är ju helt otroligt! Vilken upplevelse!
Och humöret! Så jämn i humöret som jag varit de senaste veckorna har jag heller aldrig varit. Jag är liksom...lugn. Min dåliga ork gör mig inte ständigt på dåligt humör helt enkelt för att jag HAR ork, iaf i skallen. Sedan visst måste jag vila min kropp ofta och mycket (men det gör min lata natur mer glad än på dåligt humör). Men mitt HUVUD, min HJÄRNA är som helt ny!
 
Och jag blir arg på alla råd jag fick i välmening när jag i somras var helt borta. Om att jag skulle motionera och äta gurka typ.
Folk har en sådan sjuk övertro på normalvikt och "sundhet" som botemedel på allt. 
Ibland funkar det faktiskt inte. Ibland är en halvliter järn i vätskeform det som är lösningen på hela ditt livs stora hälsoproblem- orken. Och snälla, prova själva att bota er med gurka och promenader när ni har ett järnvärde på 95. Gör det! 
 
Jag har förresten några andra grymma tips på vad som kan vara lösningen för olika hälsoproblem:
 
* Nedstämdhet- en fylla. En rejäl jävla fylla med någon du älskar. Jag hade en ljuvlig fylla med min kusin och närmaste person Freja för några år sedan när jag krisade. Fan vad fint det var. Vi låg i snön på min trappa och sjöng under stjärnhimlen i vinternatten. Hon sa alla rätta orden och jag hade en perfekt fylla. Så jävla ljuvligt. Och min själ blev så lätt efter det. 
 
* Hård i magen- cilaxoral. Ett ljuvligt laxeringsmedel som finns receptfritt på apoteket. Du tar mellan 10- 15 droppar av den ljuvliga vätskan på kvällen och morgonen efter släpper det. Du kan bli lite illamående och få lite magknip innan det kommer ut. Men det är det värt. Skit i plommon och russin och fibrer och annat äckel. Fixa en snabb lösning för en snabb lösning är vad som behövs vid förstoppning. 
 
* Trötthet - koffein. Koffein finns i kaffe, Treo och koffeintabletter. Jag rekommenderar varmt Treo som första alternativ. Men i längden får till och med jag medge att vissa hälsorisker finns. Tag istället därför koffeintabletter. Ta bara en i taget. Det bästa tipset mot trötthet är dock järninjektioner.
(Det är ju inte svårt att räkna ut varför jag varit beroende av koffein (dock inte kaffe utan i övrigt nämnda former) sedan tonåren. JAG HAR JU HAFT JÄRNBRIST SEDAN JAG VAR 13!! Folk fattar inte hur trött man blir av järnbrist! Det har jag ju inte fattat själv heller förrens nu. Innan jag fick järnet längtade jag tills jag ska få börja med Treo igen när graviditeten är klar. Nu tänker jag kräva järninjektioner istället. Det känns mer hållbart på något sätt.Fattar ni hur många pekpinnar jag fått angående mitt koffeinintag genom livet! TESTA SJÄLVA ATT GÅ RUNT MED ETT JÄRNVÄRDE ÅT HELVETE FÖR LÅGT VA, så kan vi snacka sen!)
 
* Depression- snus och socker. Alkohol tycker jag inte att man ska blanda in vid depressioner. Men andra njutningsmedel ska man inte underskatta. Att må så jävla dåligt och liksom omfamna det. Bädda ner sig under täcket i soffan med Dirty Dancing, Ben&Jerry och ett gäng feta snusprillor samt eventuellt lite läsk. Det är som bomull för själen. Man ska inte plåga sig med onödig ångest när man är ledsen. Istället ska man lägga bomull runt sin själ i form av socker och nikotin. Så blir allting lite bättre sen
 
Ett tips som jag gärna omfamnar som diabetiker är Halvainnemetoden. 
 
Halvainnemetoden går till såhär:
Du känner att du behöver få lite sundare mat och ätvanor. Du känner att det känns övermäktigt och tråkigt för det är ju alltid tråkigt med äcklig mat. 
 
Då gör du såhär att du kör halva måltiden sund och andra halvan normalonyttig. 
Exempel 1:
* Du vill börja äta sund men äcklig yogurt på morgonen. Yogurt utan smak är sur och äcklig och inte alls vad man är sugen på på morgonen. Då gör du så att du toppar din sunda och sura yogurt med lite jätteonyttig crunchmüsli. På så sätt får du i sig det nyttiga som finns i den äckliga yogurten, samtidigt som du får ha det lite roligt. 
 
Exempel 2:
* Du vill byta ut all den ohälsosamma, vita pastan mot fullkornspasta. Du tycker att fullkornspasta är jävligt äcklig och torr. Då gör du så att du äter din fullkornspasta och dränker den i ljulig, ketchup. Inte den lättsockrade varianten (den använder dock jag). Då får du en nyttigare pastaupplevelse och även lite ljuvlig ketchup. 
 
Exempel 3:
* Du vill sluta använda dig av vitt mjöl, särskilt i dina pannkakor eftersom ni äter pannkakor så jävla ofta eftersom ni har småbarn. Då gör du så att du köper dinkelmjöl eller siktat dinkelmjöl (det senare är bättre, det blir ingen som helst skillnad på pannkakorna mot vanligt vetemjöl) och gör dina pannkakor och sedan dränker du pannkakorna i vispgrädde och sockerfri sylt full med e-ämen. Då har du undvikit det vita mjölet och samtidigt fått njuta av ljuvligt fett och några smakrika e-ämnen också!
 
Du har halva inne på nyttigheten!
Väl där är det bara att jobba sig vidare mot hela inne, eller så nöjer du dig med halva inne. Det kan man göra ibland!
 
Jag borde släppa en bok och börja föreläsa lite om mina tips och råd och min alldeles egen metod!
 

Lindh och Sahlin- hårt och mjukt

Såg delar av dokumentären om Anna Lindh igår. Den var fin och bra och viktigt och allt. Men en särskild sak bet sig kvar hos mig. 
Det var när Mona Sahlin berättade om att det tog lång tid för Anna Lindh att upptäcka feminismen. Inte förrän på senare år gjorde hon det och då hade hon och Mona grälat i många många år om det förtryck som Anna vägrade se. Anna Lindh vägrade erkänna att hon begränsades utefter sitt kön och kunde därför heller inte se att andra kvinnor gjorde det. Men som sagt, mot slutet av hennes liv insåg även Anna det som Mona ägnat större delen av sin politiska karriär åt. 
 
Mona berättade även att Annas starkaste frågorna främst var de om skatterna och den internationella politiken. Medan Mona jobbade med jämställdhet, hbtqrörelsen och feminismen främst. 
När SSU för första gången skulle rösta fram en kvinnlig ordförande fanns både Mona och Anna som kandidater och Anna vann. Alla vet även att om Anna inte hade blivit mördad så hade hon stått på tur att ta över ordföranderollen över hela sossarna. Mona nöp senare till sig den, men med sviktande stöd och med henne vid rodret förlorade sossarna valet. 
 
Jag och David pratade mycket om det igår. Hur Sverige hade kunnat se ut om inte Anna Lindh hade blivit mördad. Om Anna, liksom förväntat av henne, tagit över efter Persson och Sverige fått sin första kvinnliga statsminister som var en person som faktiskt slutligen insett att det finns orättvisor mellan könen. Kanske hade hon lyft upp Mona högt och de två hade jobbat tätt tillsammans. Fan vad bra det kunde ha blivit. 
 
Men mest tänkte jag på en sak. Det framgick vädligt klart av dokumentären att Anna stod för de "hårda värdena" och Mona för "de mjuka". Om man nu propmt ska jämföra dem, vilket gjordes en hel del i dokumentären (såklart, för så ska det ju va när det gäller kvinnor. Jämföras hit och dit). Anna var en kvinna med typiskt manliga politiska intressen och med ett typiskt manligt sätt att föra sig, det framgick tydligt. Männen låg även platta vid hennes fötter av beundran, det framgick också. 
Mona däremot stod/står för de mjuka värdena. Brinner för människorna och för jämlikheten för alla, oavsett kön, sexuell läggning eller hudfärg. Och Mona har aldrig haft samma stöd som Anna. Jag kan tänka mig att man har ansett att Mona har vart "jobbig". "Krånglig och gnällig" kan jag tänka mig är andra ord som yttrats om henne som det brukar om kvinnor som talar om sexism, ojämlikhet och sånt där jobbigt. 
 
(en annan sak. I dokumentären pratades om Annas "tunga kulturintresse". Hur hon lyssnade på "komplicerade operor" och ägnade sig åt annan sofistikerad kultur. Mona Sahlin har ingen utbildning efter gymnasiet och lyssnar på Bruce Spingsteen, vilket också nämndes i dokumentären. Klass ska inte heller glömmas bort i sammanhanget)
 
Jag är helt övertygad om att det beror på att när man tänker sig en ledare så är det en person som har manliga drag. Bryr sig om de "hårda värdena". För sig som en man. Är bestämd, auktoritär och lite barsk. De manliga värdena är eftersträvansvärda och inte bara när det gäller ledare, utan överhuvudtaget.
 
Ta bara barnen. Jag har två. En klär sig i rosa, leker prinsessa varje dag och har typiskt tjejiga intressen. Den andra klär sig i Spiderman, klättrar och spelar boll, tar en väldig plats och har många typiskt pojkiga drag. Ni kan ju gissa vem som får flest likes varje gång lägger ut en bild. Ni kan ju gissa vem av dem som får mest beundrande ord och komplimanger. Det är coolingen det. Pojkflickan. 
 
Ska bli oerhört spännande att se hur folk ska reagera på vår lilla flickpojke som är påväg. 
 
Fan alltså. Jag blir så trött. 
 
ps. Nej jag har inte glömt bort "tobleroneaffären" heller. Självklart har den spelat in vad gäller stödet för Sahlin. Men den finns det ju också jävligt mycket att säga om ur ett feministiskt perspektiv... ds
 
ps. På Gotland har vi en kvinnlig sosse som jag anser står för "mjuka värden" som faktiskt fick flest röster på hela ön vid förra valet. Bla min. Hanna Westeren heter hon och hon fick även min röst. Well done Gotland. ds
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0