brunheten

Jag tillhör då den lilla skaran som känner att jag vill FIRA varje gång det är Kvinnodag. 

Här är lite av det jag känner att jag vill fira denna dag:

 

* Systerskapet. Jag har aldrig träffat på en enda manlig man to man- relation som varit ens i närheten av några av de relationer jag har till andra kvinnor. Systerskap för mig är den där otroligt djupa, till döden lojala, ärliga, trygga och varma relationen som man endast tycks kunna få med andra kvinnor. 

 

Systerskapet för mig är även den känslan av samhörighet jag känner med andra feminister, världen över. Vi som ser samma saker och vill göra något för att förändra det. Förenade i kampen for ever.

 

Systerskapet för mig är överhuvudtaget en förståelse för alla kvinnor, feminister eller inte, utefter att vi alla bär liknande bagage eftersom vi fostrats efter samma förtryckande norm. Förenade i/av förtrycket.

 

* Framgångarna. Alla framgångar som kvinnorörelsen rönt under århundraden av jävligt hårt arbete. Självklart pågår kampen drygnet runt, året om. Men en dag om året anser jag att man kan ägna sig åt att glädjas åt de framgångar man når. 

 

* Kunskapen. Hur min feminism ständigt utbildar mig. Hur jag ständigt utvecklas av och med den. 

 

* Sista punkten är lite...personlig! Kan man säga! :) Jag är nämligen sjukt glad att jag inte identifierar mig som man. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur instängda männen är i sin roll. Hur jävla fucked up de är av sin manliga könsroll som förnekar dem så otroligt, otroligt mycket. Visst, de har pengarna och i många fall makten. Men när man ser till hur mycket de förlorar på grund av sin könsroll (barnen, känslor, utbildning, hälsa, ett okriminellt liv osv) så är jag tacksam. Tacksam över att identifiera mig som kvinna. Jag vill inte vara någonting annat, inte tillhöra någon annan skara än den här förtryckta delen av mänskligheten. Och idag vill jag fira det. Det och systerskapet och kampen som vi för, tillsammans. 

 

Nu har jag inte firat alls i år faktiskt. Men annars brukar jag på något sätt uppmärksamma dagen, tex gå barnvagnsmarschen eller liknande. Och jag är GLAD den här dagen. Och jag känner TACKSAMHET. Något år har jag gett ungarna någon liten present. För jag vill att de också ska vara glada. Att det att vara tjej inte hela tiden ska handla om allt vi utsätts för, alla orätter som gör mot oss, all kamp vi ännu har framför oss. Jag vill lära dem om det där osynliga systerskapet. Visst kan du bli arg på och gräla med och tycka att andra kvinnor har åt helvete fel. Men man håller ryggen på andra kvinnor. Det gör man (obs: samma sak kommer även sonen få lära sig, naturligtvis, men han är lite liten ännu). 

 

Så grattis alla kvinnor som kämpar. Vi gör det bra och vi når nya framgångar hela tiden. En vacker dag är vi alla fria. Nu fortsätter kampen. 

 

 

 

 

 

 

 

*obs: jag ber om ursäkt för mitt icke inkluderande språk. 

 

Efter en i stort sett pmsfri vecka fick jag idag menstruation. Fattade igår att det var på gång ändå, när huvudvärken kom. Kanske redan i måndags när jag kastade några tuggummipåsar mot David.... (jag har sagt förlåt).

Dock får man säga att månadens pms har gått över all förväntan! Det senaste halvåret har jag nämligen blivit sjuk veckan före mens. Utöver en psykisk pms utefter helvete har jag alltså fått utstå grejer som feber, diarré, förkylningar, halsvärk. Förra månaden svullnade massa körtlar i halsen upp till stora bölder och det gjorde ont som fan. Så fort mensen kom lade det sig. 

Den här gången kom jag alltså undan med lite huvudvärk som visserligen krävde både Ipren och Alvedon men det var ju en skitsak!

 

Så idag kom mensen och jag blir direkt håglös och orkeslös och vill bara sitta ner och glo ut genom ett fönster. Det känns som att hela kroppen är ledsen, ja den riktigt sörjer, det faktum att den inte är gravid. 

Min man alltså. Han är så jävla grym i den här situationen. Han åkte och hämtade min bästa hämtmat, fast vi egentligen inte riktigt har råd för sån vardagslyx och så köpte han choklad också. Och nu ska han killa mig på ryggen. Han jobbar även mycket hårt för att stå ut när min psykiska pms härjar som mest. På det här med att inte bli arg tillbaka. Nästa steg blir att försöka vara snäll tillbaka, för det är ju vad man behöver. Vi får se när han når dit.. :)

 

Idag var även dagen då jag skulle städa huset åt min man. Ja han fyllde ju år förra helgen och då gav jag honom en Ensamhelg i present. Han fick en kasse med sånt han tycker om, typ ett paket cigg (han är ickenikotinist i vanliga fall ), öl, lite tidningar, en bra bok, favoritgodiset, läsk, chips, ja allt man behöver för en Lyxhelg. Och imorrn lämnar jag och ungarna huset kl 14 och återkommer på söndag klockan 14. 48 timmars ensamhet, en våt dröm för varje hyfsat nybliven trebarnsfamilj.

I det ingick att huset skulle vara städat och inga städkrav skulle ligga på hans axlar. Så idag skulle jag städa.

 

Det gick så oerhört segt. David och bebis lämnade huset 09.30. När de kom tillbaka kl 12 hade jag precis dammat klart men inte ens börjat med golven. Då hade jag tagit pause för fika. Pause för återhämtning. Paus för korsordslösande (!!). Sen skulle bebis sova och då kunde jag ju inte dammsuga! Och sen skulle jag hitta nått bra att lyssna på. 16.30 blev jag klar och 17.00 kom kvällens gäster- Nina med familj! På grund av mitt menssåsande blev middagen sen, men det gjorde inget för vi hade det så fint. 

 

Nina är precis vad jag alltid behöver på första mensdagen. Jag älskar henne. 

 

Nu ska jag och David se Walking dead och han ska killa mig på ryggen. Nu väntar en helg i ett lånat sommarhus på Ronehamn med kidsen och morsan och mostrar, morbröder och kusiner i en salig röra. Det ska bli fint. Och BLODIGT! 

 

Puss på er

 

 

Idag har vart en jävla fin dag. En vårdag. Som jag bara låtit gå, tillsammans med min lille son. 

 

Jag tar oftast ansvar för storbarnen de dagar de ska iväg båda två (tisdag, onsdag, torsdag). David skjutsar och lämnar dem. Så imorse fixade jag frulle, panikpackade gympakläder. Tände ett ljus och pratade med mild röst för att dölja min totala trötthet och stresspåslag. 

När tjejerna åkt käkade jag frukost. Då står bebisen bredvid och tigger och får oftast en lite andra frukost. Det är inte för inte som han väger 15 kilo!

 

Sen kom David hem och jag tog en dusch. Både David och L stod bredvid. Jag och David pratade om vårt bygge. Det gör vi ganska ofta. Sen var det dags för David att börja sin "arbetsdag",för idag skulle jag ha barnen och han jobba på övervåningen.

 

Idag bestämde jag mig för att inte ha någon aktivitet utan bara vara hemma så därför skulle vi då Vara I Harmoni I Hemmet. Det gick inte bra. L hatar att vara hemma. Han blir uttråkad och klängig. Vi lekte lite håglöst, men tillslut gick vi ut. L älskar att vara ute och idag var det soligt och vårigt och det finns massor av snödroppar på en allmänning en bit ifrån vårt hus. Så vi gick dit och jag plockade blommor och L satt i vagnen och sa DA och GA. Sen gick vi i skogen och jag kröp runt en bra stund innan jag hittade Årets första sippa som var blå. Kolla noga så ser ni de blå bladen!!

 

 

Egentligen har det nog alltid varit en dröm, den där om att vara hemma tillsammans med barnen. Varje gång jag varit föräldraledig ensam har det känts så ONATURLIGT. Att lämnas ensam med ansvar över ett/flera barn som jag faktiskt skaffat TILLSAMMANS med en annan person. 

När man är förldraledig brukar det automatiskt även bli så att man blir den som har bäst koll på allting kring barnet och eventuella syskon. Man hamnar ju i samklang med ungen, blir som ett. Och det har vi tyckt tär på relationen. 

 

Jag skulle vilja drista mig till att säga att föräldraledighet är en jämställdhetsfälla. DÅLIGT för jämställdheten, vilket ofta innebär DÅLIGT för relationen. Maktpositioner ändras om, relationer ändras om. Allt blir knäppt. 

 

Ända sedan vårt första barn föddes för snart åtta år sedan har vi haft långa lediga somrar tillsammans. Vi har utnyttjat föräldradagarna till max. Dragit ut så länge som möjligt på dem. Myglat för att kunna spara. Tilläggas bör att vi, sedan vi fick barn unga och outbildade, blivit väldigt, väldigt bra på att kunna leva på lite pengar. Det är liksom en KONST som kräver arbete. Det arbetet har vi tvingats göra och nu går det av bara farten. 

 

När L föddes bestämde vi oss alltså för att försöka vara hemma TILLSAMMANS. Eftersom jag oanställd har jag lägsta nivå på föräldrapengen. Min make har en lön runt 30 000 och får ut ca 80% av den i föräldrapeng. Därför gjorde vi så att jag var hemma i precis ett år utan någon föräldrapeng alls. Vi levde på Davids lön, samt de tusenlappar vi får in varje månad på stugan vi har i trädgården samt de pengar jag får för mina krönikor jag skriver i GT. Så har vi levt till och från i ett antal år och det har liksom blivit vårt normalläge som funkar fint för oss. 

När sedan David kom hem i november är det ganska ansträngt ekonomiskt, men inte så att vi inte klarar oss. 

 

Den klurigaste har varit just det där att VARA HEMMA TILLSAMMANS. 

Vi älskar ju att vara med varann. Resonerar lite som så att man har väl gift sig av en anledning. Om jag får välja så väljer jag honom 9 gånger av 10. Vi trivs helt enkelt ihop och har aldrig haft det där sommarproblemet många har med att vara tillsammans "för mycket". Det fattar jag mig faktiskt inte på. 

 

Dock är det ju lite speciellt att vara HEMMA TILLSAMMANS... De första veckorna drev vi mest bara runt. Kunde inte komma för oss något. Levde sommarliv. Sen kom julen och en hel radda sjukdomar efter det och det är väl först egentligen nu de senaste veckorna som vi känner att vi börjar komma in i det. 

 

De dagar som funkar bäst är de som vi planerat ordentligt innan. Vi delar mycket på oss, såklart. Jag har barnen/barnet på förmiddagen, han på eftermiddan kanske. Han hämtar och lämnar med bilen. Jag tar all tvätt i gengäld. Jämställdhet är a och o. En lagar lunch, en middag. Turas om med städning. Den som inte lägger bebis plockar i ordning. Den som inte lagat middag tar disken. Jag går på klapp och klang med bebisen. David går på babysim och en del på öppna förskolan. Sedan försöker vi komma igång med att jobba lite med huset. Vi planerar att byta kök. Bygga trappräcke är precis gjort. Allt går sakta och trögt. För man blir lite lat när man är hemma tillsammans. Dröjer med det mesta i hopp om att den andre kanske gör det istället. Kanske blir det bättre till våren, när det blir lättare att dra iväg med ungarna. 

 

Det värsta med att vara hemma tillsammans är att man aldrig någonsin är ensam längre. Förut hade man åtminstone timmarna när bebisen sov. Nu är David här jämt, jämt. Han lägger sig dessutom alltid senare än mig. Han träffar inte kompisar riktigt lika ofta som jag heller. Så jag är aldrig ensam förutom såhär, när han drar till badhuset och dylikt. Det är tungt ibland.

 

Det bästa är att man har så mycket tid att prata. Att alla äktenskapliga problem liksom hela tiden hålls i schack, man har aldrig möjligheten att skjuta upp diskussioner eller förtränga dem eftersom den andre ju är framför en precis hela tiden. Allt reds ut och tillslut landar man i en jävligt mjuk och fin balans som vi tex är i nu. Då vi bara kan liksom njuta av varann. 

Det näst bästa är att allt som tidigare var jobbigt numera bara är halvjobbigt eftersom vi delar på precis allting. Livet tillsammans hemma har helt enkelt inga stora problem. Inga svårigheter. Och jag kan tycka att vi är värda det faktiskt. 

 

Nu vill jag även tillägga att jag och David blev tillsammans när vår äldsta dotter var 1.5 år. Vi blev gravida av en slump och kände inte alls varandra då. När hon föddes flyttade vi ihop och levde under 1,5 år tillsammans som kompisar (med fördelar). Hade olika sovrum och allt. Sen blev vi jättekära och när vi äntligen fått ur oss det och blivit tillsammans dröjde det 1 vecka så var jag gravid igen och sen var det hela tvåbarnskoman och livet med småbarn som liksom började vår relation. Vi har alltså aldrig varit ihop utan barn. Aldrig haft långa myslördagar ihop i soffan. Aldrig rest på äventyr. Aldrig gått på stan ihop, fridfullt hand i hand. Vi har alltid haft ett eller flera barn emellan oss och då menar jag inte ordet emellan som ett negativt ord. Det har haft sina fördelar, tex den att vi inte haft något att jämföra med och därför inte kunde hamna i någon sån där kris som jag förstår är vanlig när par som varit tillsammans länge slutligen får barn. 

Men det har ju resulterat i en ständig längtan efter varandra. Ett ständigt sug. Och nu får vi äntligen lite av det tillfredsställt. Även nu har vi visserligen ett barn emellan oss, men ändå känns det oändligt lyxigt att ha fri tillgång till sin egen man dygnet runt. 

 

Så. Frågor på det?

 

Oj. Nu är det skitlängesen jag skrev. L har fyllt ett år och är numera femton månader. Han går, springer, kan sparka en fotboll framför sig, ja, han kan en himla massa. Jul och nyår har passerat. 

 

Sedan slutet av november är David och jag hemma TILLSAMMANS. Det tog ett tag att anpassa sig, men nu går det riktigt bra. Ska skriva mer om det senare. Vi har anlitat folk och påbörjat och även nu snart avlutat en 60 kvm stor utbyggnad av vårt hus. David har fyllt 31. JAG HAR FYLLT 30. Mycket har hänt helt enkelt. 

 

Men orka gå igenom allt det nu.

 

Idag bakar jag bullar. David är på badhuset med E (mellanbarnet) och hennes bästis samt bebisen. Stortjejen är hos sin bästis och senare ikväll ska jag träffa min bästis i ett svettigt omklädningsrum i en skola medan ungarna är på gympa. 

 

Jag är lycklig. Jag var väldigt lycklig hela förra våren, efter L´s födelse och hela sommaren och halva hösten. Sen blev det jobbigt under en period. Kanske när David började jobba efter sommaren och jag blev mycket ensam med barnen. Kanske för att L blir mer och mer krävande ju äldre han blir. Han har vart sjuk en del också, L och det är så jävla tungt när han inte sover och man inte får den där pausen om kvällarna. Har även brottats med ett dåligt samvete över att ha känt att de äldre barnen varit åsidosatta. Men sedan David kom hem har vi mer tid igen. Kan dela på oss, ge barnen ensamtid och STYRA VÅRA LIV precis som vi vill ha det. Det är en sådan otrolig  lyx att det inte är klokt.

 

Och nu är våren påväg och bygget är snart klart och sen kommer sommaren och allt ska bli ljuvligt. Sedan återstår då krisen när David börjar jobba igen efter 10 månader hemma, men det ska nog gå bra. Planen är att jag ska vara hemma med L till årsskiftet nästa år och sedan ska han få börja gå litegrann på förskolan. Vad JAG ska göra är dock en gåta. Vi får se om jag någonsin löser den. 

 

Jag vill skriva mer för er som hittar hit. Jag planerar att bli bättre på att skriva kortare. Jag skriver gärna långt, vilket gör att det lätt blir till en börda mer än ett nöje. Troligtvis blir denna blogg något mer av en dagbok än, ja, något annat. Hoppas ni tycker det blir kul. 

Nu kom David och alla ungarna hem.

Vi hörs senare!