brunheten

 

Jag tänker mycket på de där "snälla killarna" ni vet. Troligtvis för att de flesta killar i samhället ju faktiskt är "snälla killar". 

Snälla killar har fått lära sig att man ska vara snäll mot tjejer. Det är ungefär det de har fått lära sig. Och det lever de sedan fullgoda liv på sen. 

 

Snälla killar tar inte jättemycket plats och om de gör det så är de roliga, schysta, trevliga och omtyckta av både män och kvinnor. Snälla killar får inga raseriutbrott och de skulle aldrig någonsin slå. Snälla killar tar ut lite barnledighet, låter frugan lära dem att tvätta och laga mat till en viss gräns och sedan lever de hela livet på att kunna laga typ köttfärssås samt att kunna grilla. De tvättar sina egna kläder minsann men städning ger de upp eftersom frugan har en "orimlig gräns" för när det behövs städas och inte och då är det bäst att hon gör det själv. 

 

Snälla killar slutar supa när barnen kommer. Inte direkt såklart, men när frugan har förklarat varför det kan vara bra att göra det så slutar de.  

 

Snälla killar sliter hårt. De jobbar mycket, men sätter ändå familjen först. De vabbar i alla fall 40% av alla gånger.

Snälla killar är liksom hederliga. Tycker att det är SJÄLVKLART att vara föräldralediga, vabba och storhandla. De mår så jävla bra i den där hederligheten. Känner sig så jävla BRA liksom. De går runt och myser. Står bredvid fotbollsplanerna på kvällarna när glinen spelar kvartersligamatch. Myser över hur duktiga och faderliga de är som tagit sig dit.

De är alltid bättre än sina egna fäder liksom. Och så långt har de tänkt att de ändå har kunnat analysera att de själva hade velat ha en mer närvarande pappa som små, så nu får deras barn det åtminstone. I alla fall sönerna. Döttrarnas danskurser och ridlektioner förstår de sig liksom inte på.  

 

De snälla killarna skrattar ofta lite överseende åt sina fruar. De snälla killarna har valt vackra fruar, duktiga fruar som är lika snälla som männen själva. Det är nog så långt de har tänkt, de snälla killarna. Att de vill ha en vacker, duktig och snäll fru. Det är liksom det som räknas. Vad frun röstar på, har för syn på sin omvärld, hur hon vill uppfostra barnen eller hur hon vill leva sitt och deras liv tillsammans har inte de snälla killarna tänkt på.

 

Kanske har inte fruarna heller tänkt på det, men skillnaden mellan snälla killar och duktiga fruar är att fruarna utvecklas, medan männen står still. Det kommer alltid att komma en dag då den duktiga frun vill prata om vilket parti hon ska rösta på, vad hon känner inför flyktingmassorna som strömmar från Syrien eller hur hennes barndom påverkat henne eller hur hon kanske blivit sugen på att prova någon annan ställning än missionären i tre minuter varannan lördag. Och det är då som de snälla killarna blir handfallna. De snälla killarna kan inte prata om känslor. Delvis för att de inte intresserar sig för andras känslor, men även rent praktiskt för att de inte kan. 

 

De snälla killarna kan inte krishantering. De verkar ha trott att livet liksom bara ska fortlöpa, att problem inte kan uppstå så länge man är en snäll och hederlig kille. Och när de så ställs inför ett problem så kan de inte hantera det. De kan heller inte finnas där för sina fruar. De kan helt enkelt inte, rent praktiskt, för de vet inte hur man gör. Senare kommer de heller inte att kunna finnas där för sina barn, det märker man förresten tidigt. Redan när barn är spädbarn är det ofta tydligt vilken förälder barnen föredrar till tröst. Det beror på att män inte kan trösta andra, eftersom de växt upp till ett liv som handlar om DOM, inte om andra. 

 

En annan grej med de snälla killarna är Fasaden. Folk i allmänhet tror ofta att det är vi kvinnor som är fasadhållare, men så är det ju inte. Jag känner inte en enda kvinna som inte kan dela med sig av sina bekymmer, problem och svagheter. Vi är snarare experter på det området. Det är män som inte kan släppa på fasaden. Mycket av deras heder sitter i den. En lyckad man bor fint och kan upprätthålla en vacker bostad med sin händighet. En lyckad man har en vacker, duktig och snäll hustru vid sin sida och helst ska hustrun också hålla eventuella fulheter inombords. Barnen är lyckade också. En snäll kille skryter gärna om sina barn. 

Den grejen gör det svårt för barn att få djupare förtroende för sin pappa. Om man hela tiden har pappas behov av snygg fasad hängade över sig så kanske man inte berättar för pappa att man fått IG i matte och kanske inte får börja gymnasiet. Om man har en man som är upptagen med att leka lyckliga familjen kanske man inte berättar för honom om hålet som börjat växa i ens själ.

Det är dock inte inför kvinnorna som männen måste hålla fasaden och upprätthålla hedern, det är inför andra män. Det måste se bra ut.

 

Det är ibland som att de vandrar i en helt egen liten värld, de snälla männen. En värld där de går runt och tror att det räcker. Det räcker att man är en snäll kille som kör barnen på träning och köper tulpaner till frugan då och då. Det räcker att man lagar sin köttfärssås och engagerar sig lite i att hitta bra fotbollsskor till barnet. Vad mer behövs, än lite hederlig snällhet?

 

Och vi kvinnor, som lever med de här robotarna, ja vi får ju svarta hål i våra själar tillslut. Börjar med gruppsex och amfetamin för att få känna att vi lever lite. Inte.

Nej vi blir utbrända istället. Får värk i kropparna. Blir gnälliga och ledsna. Skaffar oss älskare, men vad hjälper egentligen det för män är ju män. Det går sällan att hitta en bättre än den man redan har.

Hipp hipp hurra för heterosexualiteten!

 

(den här texten handlar inte om min man. Eftersom han är gift med mig så kan han aldrig bli en robot. Olyckligtvis är inte alla heterosexuella män gifta med mig) 

Det har varit en tung period. Mycker gräl, mycket pms, lång vinter, mycket sjukdomar. Det har vart mörkt liksom. Man har haft kontakt med sitt inre mörker ganska mycket kan man säga. 

 

Men så kommer en solig dag. Och mensen har kommit. Och man orkar liksom inte bråka längre. Man lägger undan stridsyxorna. Börjar städa förrådet tillsammans. Ungarna leker i solen och man hämtar det där påskägget man har köpt men inte gett för att man varit så jävla arg. Han får den där turkosa tshirten och de där ölen som man omsorgsfullt valt ut och så hämtar han ett ägg man inte ens visste att han hade köpt. Glass och godis har han köpt för han vet ju precis vad man älskar. Och man får feeling och tungkysser varann där i trädgården, säger förlåt och allt känns fint. 

Man sätter sig en stund i solen medan ungarna hoppar studsmatta. Pratar om vanliga grejer, men trevar efter varandras händer i alla fall. Sitter där i solen och håller hand och pratar om hur man skulle vilja strukturera skiten i förrådet. 

 

Och allt känns så jävla fint och bra. Ljuset är påväg liksom. Livet vänder. Det blir bättre igen.

Och så ilar det till i tandjäveln. Börjar mola dovt. Tandjäveln som har varit i stort behov av en tandläkare i över ett halvår nu. Tandjäveln som också är i stort behov av borstning. Det är egentligen inte bara en, utan många tänder som behöver vård. Akut egentligen. Men man är ju som man är. Man är en sån som alltid fuckar upp. Som aldrig har ordning och om man har ordning på något område så har man kaos på ett annat. Är det inte ett äktenskap som går jävligt dåligt så är det ett tandläkarbesök som skjuts upp tills det är för sent. Eller en räkning som inte betalats. Eller vad som helst som kan leda till katastrof. Ju äldre upp, desto mer mellanmjölkiga blir de, katastroferna, men lik förbannat katastrofer när de väl inträffar. 

 

Det är som att man inte kan leva utan dem. Så därför har man alltid minst en katastrof på lut. När de blir för många får man börja käka antidepressivt. Är det bara en eller några kan man klara sig och ändå få tillgång till det där mörkret de för med sig som man inte tycks kunna leva utan. 

 

Man är en sån som alltid fuckar upp helt enkelt.

Sammanträffandet att få mens på självaste skärtorsdagen! Det röda blodet matchar påskens gula färg på ett härligt sätt! Och det här med äggen som aborteras flitigt över hela landet den här helgen samtidigt som mina rinner ur mig! 

Och det tar inte slut där! För Andra Mensdagen har sedan urminnes tider varit Den Värsta Dagen för mig. Alltså när LIDANDET är som allra värst både fysiskt och mentalt. OCH VEMS LIDANDE TÄNKER VI PÅ IDAG? Vad ägnar man normalt den här långa fredagen till? Jo! Åt Jesu lidande. Två flugor i en smäll! Idag har åtminstone min familj fått uppmärksamma BÅDE Jesu lidande på korset OCH Jenny lidande med livmodern. 

 

Så förmiddagen gick åt till att ligga och gråta och inbilla mig att min man ville skiljas. Kanske ville jag skiljas? Jag kände även intensivt att jag ville dö. Ja jag ska inte hymla, jag har dödslängtan varje månad.Sedan jag gick med i PMSförbundet och har insett hur otroligt många andra kvinnor som har det likdant så tar jag inte så hårt på den där dödslängtan längre. Det är typ " oj då, idag vill jag visst dö jaja, det går över". 

 

Sen ryckte jag upp mig och vi skulle åka och fira påsk hos svärisarna men då började en unge må illa så jag fick stanna hemma med hen. Och det var ärligt talat inte helt fel, hur mycket jag än avgudar mina svärföräldrar och släkten på min mans sida (för det gör jag). Istället fick jag städa i lugn och ro medan barnet spelade Minecraft. Sedan fick jag slumra en halvtimme medan barnet fortsatte spela Minecraft. Sedan såg vi en film och spelade 3 i rad hundra tusen gånger innan de andra kom hem. Och nu är jag nästan pigg igen. Imorrn kommer det vara bättre och om tre dagar är jag mig själv igen. Efter 2,5 veckors pmslidande. Sedan väntar 2 veckors ljuvaste frid innan det börjar igen. Man får carpe diem som fan de där två veckorna helt enkelt. 

 

Dagens soundtrack. Ja, lite av mitt livssoundtrack faktiskt, förutom två veckor i månaden då jag lyssnar på gladpop och fångar dagen:

 

  

 

 

Ett annat litet lyckopiller:

 

 

 

Glad påsk

Det kommer bara bli ord här nu och en och annan musikvideo. Jag kan inte hiva ut bilder på ungarna längre och mitt eget utseende är obetydligt. Ganska ofta känner jag att jag är väldigt lik Rolf Lassgård. 

 

Jag känner ett ganska stort behov av att vara pretentiös. Jag har märkt hur mina meningsuppbyggnader mer och mer går åt det hållet i samtalen med min man. Fast idag skickade jag i och för sig ett sms till honom på jobbet där jag skrivit ordet AVSUGNING med stora bokstäver. Bara för att han är så nervös att någon av hans jobbarkompisar ska råka se det. Så ordet pretentiös i samma mening som Jenny P är kanske ganska långt bort ändå..

 

Mina första krönikör var ganska pretentiösa, det ska medges. Jag kan inte ens läsa dem idag. Men jag har märkt att de flesta krönikörer är pretentiösa i början så självhatet uteblir.  

 

Jag kämpar ganska mycket med en känsla av att vara annorlunda. På ett sätt är jag totalt beroende av känslan. Det finns så jävla många dåliga, såna som man aldrig vill vara som. Då är det så jävla skönt att tänka tanken att man inte är det, för man är ANNORLUNDA. Inte som dom. Inte så tråkiga, platta, rädda, osäkra, felorienterade, medvetna/omedvetna. Jag kanska är konstig, men jag är FAN inte som DOM iallafall, kan man tänka och det är så jävla skönt. 

Samtidigt så upptäcker jag ju väldigt ofta att jag är precis som dom. Och ibland är det så jävla skönt att tänka på det också, att jag är precis som alla andra. Och ibland ger det mig panik. 

Jag föredrar nog faktiskt alla gånger känslan av att inte vara som alla andra. Det oroar mig en aning och jag måste nog tänka på det lite mer. 

 

Idag tänkte jag på att jag behöver bli smal. Ja, alltså jag behöver ju det bokstavligen pga diabetes och det suger. Jag har alltid tänkt att efter 30 är det dags att ta tag i det och ju mer efter 30 känner jag mig också mer och mer mogen för det. Jag kan nog inte garantera smalhet för alltid, jag lär nog bli en periodare. Men inom en framtid som går att se, så kommer jag att gå ner rejält i vikt, det vet jag nu. 

Och jag tänker så mycket på hur det kommer att påverka mig. 

Min identitet i att vara STOR och ta mycket plats både fysiskt och verbalt är så enormt stark. Jag har ju alltid varit den stora personen. Jag har kämpat med det, tidigt och väldigt länge nu känt mig väldigt nöjd och tillfredsställd med att gå emot norm och ideal och dessutom ha mage att trivas med mig själv och den här kroppen. Om jag går ner i vikt, tänk om jag kanske blir lite snygg? Hur ska jag hantera det? Det känns som en väldigt obehaglig grej att ha där i personligheten. Det som är tråkigt med precis alla kvinnor jag känner på hela jorden (förutom mamma, mostrar och några kusiner som inte verkar bry sig ett skit) är att en väldigt stor del av deras identitet ligger i hur de ser ut, eller hur de BORDE eller VILL se ut. Det är det sämsta jag vet med kvinnor som grupp. Sånt jävla slöseri med kvinnokraft som läggs på den där jävla GImaten och timmarna på gymmet, kaloriräknandet och ångesten. Jag vill aldrig bli som dom. Om jag blir snygg så ska jag skita i det.

 

När jag var ung var jag normalsnygg. Snyggare än nu och jag hade även en större identitet i det då. Jag utnyttjade den lilla snyggheten jag hade för att få knulla och killar är ju så jävla easy to get så det lilla jag hade räckte ju ganska långt.  

 

Det är tur att jag är lång i alla fall. Och har kraftig benstomme. Så att jag kan ta fortsatt plats. 

 

Jag är så jävla trött på män också. Varenda en är konstig på ett eller annat sätt. De är så jävla dåliga på självinsikt. De skryter, de spelar "tuffa" fast de är över 30, de pratar bara om sig själva och JÄVLAR vad män över 30 mansplainar. 

 

Det där, som jag skrev om igår, om att män har så jävla svårt med mig, vet ni vad det beror på? Jo det beror på att jag är en kvinna som inte har några problem med att ta plats. En urgammal grej. Att jag skriver i tidningen varje vecka tex, fan vad det gör dem osäkra. Att jag dessutom inte låter osäker och ödmjuk, utan kan ha ganska självgod och mansplainande attityd, det kan de bara inte hantera. Jag är ju ganska mycket så även i verkligheten. Jag tycker om att prata om saker som jag finner intressanta och eftersom jag, liksom många andra kvinnor, är ganska nördig så kan jag tex berätta väldigt mycket om tex Marianergraven. Om bläckfiskar och om musik. Jag läser, liksom många andra kvinnor, tidningen varje dag och hänger med så gott jag kan och kan därför ofta delta när män sitter och berättar saker för varann. Ja för så pratar ju män med varandra också. De berättar saker för varandra. Ställer väldigt sällan frågor, utan sitter egentligen bara och mal. Så kommer jag och gör liksom likadant och de blir helt jävla paffa. Vissa blir till sig och börjar mansplaina utefter själva helvete, ivrigt. Vissa blir aviga. Men de flesta lär sig att älska det. 

 

Det känns som att många heteromän väljer sina partner för att ha någon som KOMPLETTERAR dem. Alltså, de tänker att vi kvinnor är så JÄÄÄÄÄVLA ANNORLUNDA än dem och de väljer partner med den tanken. Att hon ska vara intresserad av sånt som inte intresserar honom. Att hon ska ta hand om sådant som inte intresserar honom. Att hon ska VARA allt som han inte är. Det känns som att många män tror att det är så vi är, kvinnor. Att vi liksom är uppfunna för att komplettera dem. Och många kvinnor spelar med i det där. Blir den hon är förväntad att bli. Och ja, så kommer då jag. Och är typ som en kille, fast ändå med alla de där fantastiska, kvinnliga egenskaperna som lyhördhet, empati och intresse för min omgivning och andra människor. Jag är så jävla mycket hen. Så jävla könsneutral på många sätt. Jag är som en man, men ändå kvinna så inihelvete mycket. 

 

Mitt tips till heterosexuella män som ska ha en kvinnlig partner: välj någon som är lik dig istället. Och nedvärdera henne inte. Ta allt hon säger på allvar, jämt. Berätta inte för henne hur saker ÄR. Lyssna på när hon gör det istället. 

 

Själv valde jag en man som inte tar så mycket plats och inte heller vill ta så mycket plats. Det tror jag man måste göra när man själv är en person som tar mycket plats. Men förutom på den punkten, så är vi så jävla lika. Det är så jävla grymt. Att ha någon att orera om bläckfiskar med. Som uppriktigt lyssnar på långa utläggningar om Marianergraven eller på en jävligt invecklad analys om varför jag stör mig så jävla mycket på att han i princip har ett par skor för varje tillfälle i livet, medan jag har två par, ett för sommar och ett för vinter. Jag äger även endast två jackor- en svinvarm för vintern och en svintunn för sommaren. Allt eller inget, det är verkligen jag i ett nötskal. 

 

Nu ska jag se på Nurse Jackie. Imorrn börjar påsken. 

 

Här sitter jag och vill börja blogga igen. Jag vill berätta för er om att det snöar i Visby ikväll. Och om mitt äldsta barn som fyllde 9 idag. Jag vill berätta igen hur det var när hon föddes. Och jag vill berätta om hennes lockar idag. Hennes prepubertala tårar vill jag också berätta om. Och om oron med inslag av förväntan inför att det bara är något år kvar till full pubertet. Hon och hennes pappa satt vakna en stund efter läggning av småglinen ikväll. Spelade Kalaha och pratade. Han köpte rosa tulpaner åt henne idag och jag älskar honom så. Inte bara för att han köper rosa tulpaner och spelar Kalaha med vårt barn utan för en massa andra saker också. Till exempel för att han också tycker om att se på naturprogram på Kunskapskanalen. Ikväll om en träskmark på Nya Zeeland. 

 

Så vill jag visa er den här videon som jag hittade ikväll och blev tvungen att se om och om igen jättemånga gånger. Jag vill vara han. 

 

 

 

Och jag vill skriva om hur män reagerar på mig och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt det. Min vän Sandra säger att jag typ är den enda människan hon känner som inte spelar någon roll. Alltså, som är konstant, likadan mot alla. Jag tror att det är jobbigt för män. De får så många känslor i min närhet. De blir rädda, eller förtjusta, eller besatta eller allt på samma gång och så förvandlas det så småningom till någon form av ilska eller ja, besatthet. Jag borde vara lite mer som en tjejtjej tror jag. Distanserad men ändå tydligt visa att jag är medveten om våra olika kön, alltså, medveten om att jag är en sådan som han skulle kunna tänka sig att ligga med, om jag anstränger mig. Vara objekt och inte subjekt. Mmm. Mitt nya projekt. 

 

Ja och nu är klockan 01.39 och imorrn ska jag upp och till sjukhuset och lämna prover inför röntgen av mina polyper nästa vecka. Sedan ska jag till Öppna förskolan. Sedan hem och käka. Sedan hämta barn plus kompisar. Sedan hem och laga mat. Sedan käka middag med vänner. Och sen är det påsk. Den blir på inget sätt fridfull, men jag vill inte heller ha någon frid. Hade bihåleinflammation i tre veckor nyss och sedan blev L magsjuk i en vecka. Så en månad har jag suttit hemma nu! Inte konstigt att jag blivit lite galen i huvudet. Sitter man och ser filmer om bläckfiskyngel som föds (mindre än 1% överlever! Resten är liksom plankton som föder allt annat liv i havet. Bläckfiskmamman förökar sig alltså delvis för att ge föda åt andra!) och funderar på varför man egentligen inte kan återvinna vatten så är det ett tecken på att man måste ta sig UT. 

(Man återvinner kanske redan vatten? Jag vet inte. Jag kan INGENTING om vatten)

 

Jag kanske börjar blogga igen då. Vi får se. 

Go natt