Ocoola saker 2
* Jag nojjar över min hud.
Aldrig tidigare i mitt liv har jag brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Jag har sedan jag var femton typ, varit helt okej med min kropp och stundtals till och med älskat den.
Men nu är ålderdomen här. Och skinnet skrynklar sig.
Jag har funderat på antiwrinkel.
Och nu på senare tid har mina porer blivit skitstora. Som små hål på och runt näsan. Huden ser tjock och sträv ut av de stora porerna.
Pappa hade precis likadana. Jag är så himla mycket pappa upp i dagen och för det mesta är jag glad över det. Jag fick hans stora, lite fyrkantiga kropp. Breda axlar så in i helvite. Kraftiga starka ben. Näsan och ögonen har jag från honom. Och så nu porerna. Tack far.
Det är sjukt ocoolt med komplex och ingenting jag i normala fall skulle dela med mig av.
* Jag älskar att pyssla i mitt hus. Älskar att sätta nejlikor i någon av de många skålar jag köpt på loppis. Älskar att välja ut ljusstakar ur ljusstakeskåpet. Älskar att lägga på dukar från dukskåpet. Jag vet nog ingen annan 28åring som ens ÄGER så mycket dukar, ljusstakar, vaser, prydnadssaker, kannor, serviser och dylikt som jag.
Jag tycker helt enkelt om att göra fint.
Tyvärr bor jag i ett hus renoverat senast 79. Vi har bruna plastmattor och brun furu i hela huset. Så det blir sällan särskilt fint. Jag får sällan komplimanger för hur fint jag gör, så att säga. Förutom av två personer. Min mamma och min bästa vän Fanny. De verkar i alla fall se ansträngningarna som jag faktiskt gör.
Det finns mycket ocoolt här. Ocoolt att vara så hiiiiiimla kvinnlig och gilla att pyssla och göra fint. Ocoolt att känna sig lite besviken över att ingen tycks se det. Ocoolt allt.
Sedan gillar jag det fula. Jag gillar de bruna plastmattorna och all charmig fulhet som vårt hus faktiskt bjuder på. Jag har en gräns för mina ansträngningar och kan bli rent föraktfull mot människor som lägger sådär sjukt mycket pengar och tid på att få ett fint boende med allt vad det innebär från renoveringar till dyra märkessaker att stoltsera med. Men ibland kan det ju vara kul å få höra att åtminstone NÅNTING är lite fint, trots att mitt fina är köpt på loppis*/eller ärvt och skär sig lite mot de bruna plastgolvmattorna.
Oooooocooooooolt.
* Jag är sjukt präktig på jättemånga sätt. Särskilt i mitt moderskap. Nu på morgonen har barnen fått gå en lång skattjakt med hemmaritad karta över hela tomtens alla skrymslen och vrår. Med små ledtrådar hängande lite här och var. Tills de hittade äggen under en buske.
Jag ska inte dricka påsksup. Jag dricker aldrig i mina barns närvaro. Inte ens en lättöl. Folk får väl hålla på som de vill, men jag tycker inte att det är okej att vara påverkad i sällskap av barn. Om det så är den minsta lilla berusningen. Inte ens ett glas vin på fredagskvällen. Nej. No. Jag dömer ingen (högt i alla fall) men jag. vill. inte.
Glad långfredag!
påskis
Obs: skrivet igår, onsdag
Nu jävlar är det påsk.
Jag gillar påsk. Nästan mer än jul faktiskt. Påsken är så härligt prestigelös. Man får bestämma lite mer själv, finns inga fasta traditioner. Man behöver inte städa. Bara sätta upp lite fina fjädrar.
Det gjorde vi idag.
Så gick vi i skogen och plockade påskris som vi klädde i solen på trappen.
Påskpysslade lite
När vi inte orkade pyssla mer tog vi en långpromenad till en rolig lekplats. Och när min man kom hem (med tulpanerna på bilden ovan) fick jag gå och lägga mig en timme och vila.
Det börjar slita på mig nu, den här kräksjukeperioden. Jag börjar bli tokig av att aldrig få va I FRED.
Imorrn bryter vi vår isolering! Imorrn går nämligen den stora påskmarschen av stapeln som vanligt nere på stan. Rekordet är 3333 påskkärringar. Fatta den mängden i lilla lilla Visby. Så man samlas, de flesta är utklädda (dock aldrig jag för när det kommer till den biten har jag väldigt lite självdistans) och så tågar alla genom stan ner till Almedalen där det delas ut påskägg smockfulla med godis. Mina barn är aldrig påskkärringar. De ska alltid vara kycklingar, harar eller det senaste: ägg. Det är lite av ett helvite varje år, men jag är glad att de vågar gå utanför ramen så att säga så man får ju ställa upp.
Sen håller man på att frysa ihjäl så då åker man hem. I vanliga fall brukar ungarna få gå och påska hos grannarna, men inte i år då vi inte vill riskera att smitta någon med våra bakterier som kanske ännu hänger kvar. Man vet aldrig. Och de har bebisar i de familjer vi brukar gå till.
Så imorrnkväll ska vi bara mysa.
Det finns ju många fördelar med att få barn tidigt i livet. Bland annat att mor och farföräldrar då ofta är väldigt unga och pigga och kan hjälpa till skitmycket. Det har även alla våra föräldrar gjort. Men det finns ju en nackdel också och det är att de är lite VÄL pigga... Makens föräldrar är just nu på golfresa och min morsa och hennes sambo har fullt upp med preimiären på revyn som morsan skriver vartannat år ungefär. Så nån mysig påskmiddag med familjen är ju bara att glömma.
Hela långfredan ska vi därför vara ensamma och laga påsklunch, leta påskägg, måla påskägg och eventuellt gå och bowla om hallen är öppen. Men det är den nog inte. Eftersom alla har så fullt upp med att lida med Jesus på långfredagen att allting måste stänga så att folk kan ligga och hyperventilera ut sin Jesusångest i frid och ro.
På lördagen kommer svärisarna hem och då ska vi dit och lämna tillbaka katten vi vaktat samt fira svärmor som fyller år på Jesusångestdagen.
Och på SÖNDAGEN . Denna LJUVLIGA DAG som jag har längtat efter sedan ja...URMINNES TIDER!
Sedan september faktiskt, då jag var i Sundsvall och hälsade på mina bästa.
På SÖNDAG kommer mina äldsta och bästa kompisar hit med sina partners och barn och vi ska ha en skitlång påskdag och bara ha det fint tillsammans. Det hade vi förra året på påsken också och oftast har vi det under julen också. Och dessa dagar är de mest ljuvliga dagarna på året. För oss alla.
Eftersom alla de andra bor på fastlandet brukar vi numera upplåta vårt lilla hus för dessa träffar. Vi lagar maten och de andra har med sig efterrätter och ditt och datt. Barnen stojjar. Alla våra partners kommer bra överrens och vi pratar och pratar om allt som hänt sen sist. Vi går en promenad, äter lite mer. Turas om att leka med barnen. Mina barn älskar de här människorna. Pratar om dem som "sina". "Min Josse du vet, mamma". Min man har lustigt nog också känt mina bästa vänner länge, då han dels var kompis med dem på gymnasiet och sedan bodde tillsammans med två av dem i Sthlm. Jag själv kände inte honom då så han har faktiskt känt mina bästa vänner längre än vad han har känt mig. Och alla mina bästa vänner har sannerligen valt de bästa människorna att dela sina liv med.
Och allting klaffar så fint. Vår djupa vänskap har liksom flutit ut bland våra partners och våra barn och ja. Det är så jävla fint.
Jag är alltid alldeles hög efter de här dagarna. Och sedan blir jag deppig. Hamnar alltid i tankarna att det är sjukt att vi inte bor närmare varandra, när vi nu mår så otroligt bra av att vara tillsammans. Tänker att vi borde köpa hus i rad och leva våra liv tillsammans. Ja hu. Varför gör man inte det?
På måndag ska vi se morsans revy och jobba i köket i bygdegården med kaffe och sånt. Så det blir ju en hel del påskafirande ändå. Men helt på vårt eget sätt.
Förra året plockade vi blåsippor på påsken. I år fryser påskliljorna i krukan på trappen ihjäl. Satans väder. Men skitsamma. Det blir nog fint ändå.
hänt extra i brunheten 2
Min kära Trosa i Almedalen på Kvinnodagen! Se hur hon strålar!!
När det hörs skratt från hela kvarterets alla studsmattor om kvällarna, då går det mot vår!
Droppar plockade på Kvinnodagen!
En väldigt lycklig dag. I Sthlm. Ja. Hon älskar Spidermaaaan.
Mys efter Sthlmshelgen.
Magsjuka 1.
Magsjuka 2.
Present till mig själv som belöning för att jag varit världens bästa mamma genom både magsjuka 1 och magsjuka 2. Gullig katt i bakgrunden. Pussel heter hon.
Over and out
om du har ett äpple vill du dela det med mig?
Intressant det här på tal om föregående inlägg om prestige och det här med nätet och egna ord och cred osv.
Lady Dahmer la upp en bild från Lidl´s reklamblad där man stenhårt könade barnkläder. Det fick enorm spridning och Lidl har nu till och med gjort om reklambilden.
Dagen efteråt postar LD ett inlägg där personen som faktiskt hade tagit bilden och varit först med att lägga ut den, gav sig till känna. Han nämner att LD "förtjänstfullt" fått enorm spridning på bilden och man förstår att han är glad över det. MEN. Han har ändå känt sig manad att skriva ett inlägg. UNDERSTRYKA att det var HAN som var först med upptäckte. Han vill tillägga SIN historia och hur han tänkte när han tog bilden.
DÅ och först då, när han skrivit detta öppet på FB, publicerar LD hans inlägg på sin blogg och tillkännager att det alltså var HAN som var först med detta.
Det här väcker så mycket inom mig!
1. Det är naturligtvis fantastiskt att bilden och budskapet som LD förde fram fick så stor spridning. Det är fantastiskt med stora bloggare som LD som använder sin makt åt att göra gott!
2. Är killen i fråga töntig som känner ett behov av att klargöra att det var han som var grunden till bilden och senare ståhejet?
3. Hade vi någonsin fått veta att det var han om han inte hade skrivit det öppet på LD´s (??) FBsida?? Om vi inte hade fått veta det, är det rättvist att LD hyllas som genushjälte och ständig inovatör till framgångar inom feminismen/genusrörelsen? Ja. Det hade vart rättvist om han hade vart okej med det. När jag och Nina bråkade var det måååånga som tyckte att jag, som liten bloggare, skulle hålla käft och smickras över att större bloggare faktiskt "inspirerades" av mig. Och visst, känner man så så är det ju helt okej. Men om man INTE känner så? Ska man bespottas då?
I kommentarerna efter LD´s inlägg med mannens kommentar är det ingen som kommenterar detta. Skriver typ "vad töntigt att han måste understryka att det är han som var först med det hela". Och herregud, han är ju man. Att män kräver sin rätt är ju inget konstigt. Där emot om en kvinna kommer och tror att hon ÄR nånting- HERREGUD!!!
Slutligen. Well done LD och well done lilla bloggaren. Tillsammans uträttade ni ju storverk. MEN. Det hade vart tusen gånger coolare om LD faktiskt från början, åtminstone nämnt namnet på personen bakom utsprungsbilden.
Vi avslutar med en liten sång.
ocoola saker
Som vi nämner i förra podden så har jag och Nina på senaste pratat en del om Prestige. Det hela grundar sig i Det Stora Grälet som vi hade förra året som väl i grund och botten handlar om Prestige. Jag vill vill ha Cred för det Jag Skriver och Nina som tycker det är töntigt och att på nätet får man räkna med att folk lånar osv.
Jag tänker inte ge mig djupare in i den diskussionen, för här har jag och Nina faktiskt fått enas om att vi inte är överrens. MEN, det där med prestige är intressant. Jag är en person som gärna definierar mig genom grejer. Kan va musik, åsikter what ever. Jag har skrivit om hur jag känner inför MIN musik. Även om hur jag inte kan älska Ola Salo fullt ut eftersom han faktiskt är min bästa väns. Hon älskar hon mest, liksom.
Jag har märkt att alla inte alls är som jag på det här planet. Inte alla femtonåringar profilerade sig så tydligt som jag och vissa av mina kompisar gjorde. För det gjorde vi sannerligen.Jag hittade feminismen och så blev den MIN. Jag blev FeministJenny. Senare blev jag SlampJenny för jag tyckte om den livsstilen och hymlade inte med det. Jag har varit Big Mama- först i vänkretsen med att få barn. Morsan, kort och gott. Ja, profileringar kommer och går så att säga. Men i grunden är jag feministen. Indiepoplight också. Där jag förut var kajal och korta kjolar är jag nu blommigt och brunt. BRUNHETEN, liksom. Jag gör saker till mina.
Och det är skittöntigt, tycker Nina.
Det tycker inte jag, men en sak som faktiskt är ganska töntigt är att jag även gärna avfärdar grejer som ocoolt. Och om något absolut inte är coolt men jag gillar det ändå, så gör jag det raskt till coolt. Ni vet väl att det coolaste som finns är att ha ett brunt hus renoverat senast 79 va? Sport och motion är för töntar och utseendefixerade också.
Allt jag gör är liksom alltid coolast och bäst.
Ja för så jobbar jag. Och det ser jag ingenting dumt med, snarare tvärtom.
Men det är ju töntigt att dissa andra som inte är lika coola.
Därför ska jag nu, från min själ, då och då, dela med mig av saker/grejer som har med mig att göra och som jag på inget sätt är stolt över. Grejer som jag inte direkt pratar om så att säga.
Låt oss börja direkt.
Emma Hamberg. Jag har kritiserat henne en del, för vissa rakt ofeministiska grejer hon gjort/skrivit. Men skit samma. För jag älskar Emma Hambergs romaner. Har precis läst UNGDOMSBÖCKERNA Linas kvällsbok 1 och 2 för kanske tionde gången. Gick direkt över till Brunstkalendern som jag också läst massa gånger förut och älskar innerligt. Det enkla språket. Lite patetiskt ibland, men på ett härligt vis. Om människor som bryter upp. Byter riktning. Den varma humorn. Enkelt och varmt. Jag älskar det. Snacka om FEEL GOOD. And I love it.
Jag förstod att jag var duktig på att sjunga till Roxette. Det var när jag satt framför min stereo och intensivlyssnade på Roxette som jag upptäckte att jag faktiskt också kom upp till de där höga tonerna och kunde waila sådär vackert som bara Marie Fredriksson kan. Jag älskade Roxette som ung. Och jag får ännu rysningar över hela kroppen när jag hör introt till "ljudet av ditt hjärta" med Gyllene tider.
Jag lyssnar gärna på "gammal" musik. Men inte till vilken gräns som helst. Tidigare, innan Spotify, köpte jag helt enkelt Best Of- skivor. Best of Aretha. Best of Beatles. Best of Simon and Garfunkel. Detta är inte coolt musiknördigt för fem öre, MEN, man lär sig i alla fall lite. OCH man får lyssna på Det Bästa. Enkelt och bra! Men töntigt...
Allt för denna gång. Men det lär komma mer!
man far spark si själv ei rövi u upp i ränn igen
Är helt slut i kroppen. Och i hjärnan. Har inte tänkt en intellektuell tanke sedan typ den 14 mars.
Ikväll när jag la barnen låg jag allvarligt och funderade på om jag inte borde föra in lite mer gotländska i min dialekt. Prata lite mer som när jag var barn. Säga O istället för Ö och så. Börja säga "vör" istället för "vi" och kanske "sum" istället för "som". Provade lite för min make. Han skrattade och antydde att det nog inte blir så mycket ligga av om jag ska prata så. VA FALLS?!!!!
Delar mest grejer på Facebook. Annars brukar jag vara lite rolig där. Ni borde följa mig där förresten. Min "logg" är i princip helt öppen så man kan kolla mig även om man inte är vän med mig. Försöker hålla vännerna till de som är riktiga vänner.
Göteborgsposten ringde idag. I normala fall är det Nina som fixar Gotlandstrosornas telefonintervjuer men hon var påväg herm från Dubai och hade lite svårt att komma till så att säga. Så jag fick göra det. Telefonintervjuer är ungefär det värsta man kan göra som telefonfobiker. Men jag bet ihop. Svettades ymning. Svammlade inte alltför mycket hoppas jag. Sen fick jag feeling och ringde upp en farbror som vill hyra vår gårdsstuga när jag ändå var i farten.
Jag har varit telefonfobiker i många år nu. Som den amatörpsykolog har jag själv kommit på anledningarna till denna fobi.
1. Som högstadieelev var jag Världens Bästa Kompis. Allas Bästa Kompis. Och när jag kom hem från skolan på dagarna kunde jag ha med mig långa listor på folk som ville att vi skulle ringas på kvällen. På folk som ville prata ut, skvallra eller bara låta sig underhållas eftersom jag var så jävla rolig också. Så dog min pappa. Och folk skulle liksom ändå hålla på och ringa. Och prata om massa saker som jag faktiskt sket fullständigt i. Så jag började sluta svara. Frukta telefonsamtal osv.
2. Pappas död ja. Pappa och jag var ovänner innan hans död. Inget superallvarligt, men vi hade inte hörts på ett tag. Jag hade undvikit hans samtal. Så en dag ringde telefonen från okänt nummer och jag svarade. Det var pappa som sa att han låg på sjukhuset, hade hela kroppen full av cancer och att han nog skulle dö. Oooookej! Hello telefonfobi för resten av livet. Vad fan som helst kan ju hända om man lyfter på luren!
Det finns ingenting som provocerar folk så mycket som min telefonfobi. Att jag varit vegetarian, att jag är feminist, att jag propagerar för genustänk vad gäller barn och allt annat som vanligtvis provocerar folk är en piss i sjön i jämförelse med det här med telefonen. Och då pratar vi alltså om den äldre generationen. Den yngre fattar ju och skickar sms som NORMALT FOLK.
När någon ringer så betyder det att den personen VILL HA någonting av en. Kanske fråga om en tjänst, eller bli underhållen, eller tala ut eller ge en ett hemskt hemskt bud. Jag hatar det. Jag vill SJÄLV kunna bestämma vem jag ska prata med och vad jag ska ta del av. Jag vill kunna ljuga mig ur grejer jag inte vill vara med om och det kan jag inte om jag måste PRATA med personen. Då måste jag ju säga ja. Och det är det de vet, de som envisas med att hålla på och RINGA. HALLÅ!! Att RINGA är så jävla mycket 1998! Skriv ett mail eller ett sms.
OBS OBS:
Lista över sådana jag kan prata med i telefon obehindrat:
* Mamma (flera gånger i veckan, i perioder varje dag)
* Min man
* Min bror
* Nina
* Förskolan
Funkar, men jag sliter inte ut telefonen:
* Vårdcentralen
* Mormor (om min mormor hade fattat det här med sms och chatt alltså....det är så jävla synd att hon inte gör det!!)
* Mostrar och övrig släkt
* Vänner som bor långt bort
* såna som vill hyra vår gårdsstuga (se blocketannons
obs: v 31 är uthyrd nu också))
Big nono:
* försäljare
* Vissa släktingar och bekanta som man vet ENDAST ringer för att be en om jobbiga saker
* Myndigheter
Alla får dock ringa såklart.Så svarar jag inte, men ringer upp när jag samlat mod och ork.
Bra. Då säger vi så! Hej då!
senaste
Kort update:
HÄR är senaste avsnittet av Gotlandstrosorna. Om du gillar mig så är det verkligen avsnittet för dig eftersom jag orerar oavbrutet. Är du mer inne på Nina så får du vänta till nästa podd som helt och hållet ska bli hennes. Satan vad jag kan prata. Dock är den intressant, podden. Handlar om könsroller mest och så lite om min och Ninas relation för den som gillar det lite smaskigare.
Här är min förrförra krönika. Även den om könsroller och i princip baserad på mitt och Ninas snack i podden. Blev bra tycker jag. Notera den sista kommentaren, om mina bröst. JA. Så här har jag det.
Här är lördagens krönika, om kräksjukan som drabbat vårt hus. Det är därför jag är så frånvarande här. Sorry.
Nu kan ni även passa på att ta er en titt på alla krönikörer som skriver för Gotlands samlade media. Ska tillägga att Åsa längst ner inte skriver längre, samt att Alex Schulman skriver endast om sommrarna. Vad känner ni när ni ser antalet män respektive kvinnor bland krönikörerna? Och vad känner ni när ni läser kommentarerna efter mina, respektive valfri manlig krönikörs texter? Känner ni lite som jag? Att det är en jävla TUR för Gotlandsmedia att de har mig. Jag behövs verkligen. Och det är ju skönt att känna i alla fall.
I "min" tidning, GT, så är i alla fall de två ledarskribenterna kvinnor. Det är jag glad för. Och jag tror inte att "min" chefsredaktör, till skillnad från den andra tidningen (GA) skulle ta in YTTERLIGARE en man som krönikör när det blir dags att rekrytera en ny. Som GA precis har gjort. Hade 4 manliga krönikörer och 1 kvinnlig och valde då att ytterligare ta in en man. Mmmmmm....
Gotlandsmedia är verkligen a mans world.
Puss på er
ingen vanlig dag
6 år idag. Svårt att fatta. Vart tog tiden vägen? Hon föddes ju nyss!
Låten högst upp, den låg vi och lyssnade på natten efter att hon hade fötts. Jag börjar grina varje gång jag hör introt bara.
Jag är så himla glad att jag fick bli hennes mamma.
Klockan är mycket nu och vi ska snart gå och sova. Lillasystern har varit sjuk hela veckan så därför har båda fått vara hemma. Hela veckan. Dagens födelsedagsbarn har alltså haft gott om tid för att ladda för den här stora dagen. Ikväll har pappan bakat kakor. Jag har slagit in paketen. Barbie´n i form av Rapunzel som hon älskar. Pet Shops. En Pippitröja och lite baksaker eftersom hon alldeles bestämt ska bli bagare när hon blir stor. Och så den lilla datorn, som är farfars gamla och som blir hennes första dator.
Först av alla kom hon. Hon är första kusinen i kusinskaran och sina mor och farföräldrars första barnbarn. Vi var de första i kompisgänget att få barn så där var hon också först och har därmed en hel hög med vuxenkompisar som nog tänker på henne idag. Totalt oplanerat kom hon, men tänk om hon inte hade kommit då, den där marsdagen för sex år sedan? Hur hade våra liv sett ut? Vad hade vi varit, var hade vi varit och vad hade vi gjort utan henne??!! Det är så otänkbart. Våra liv tog verkligen världens skarpaste sväng då och jag kan inte föreställa mig hur mitt liv hade sett ut utan den där fantastiska svängen som är Hon. Hon. Mitt hjärtas ros. Min modiga prinsessa. Början till allt gott i mitt liv.
Grattis min stora, lilla, fantastiska unge. På 6årsdagen idag.
Trosdag
Det handlar om förlossningar, kanske allra mest om kejsarsnitt. Mitt favoritämne med andra ord.
Vi delar med oss om våra egna erfarenheter, pratar om kvinnans rätt att välja och så illustrerar Nina barnafödandet på ett härligt sätt!
Jag är också extra glad att min vän Nina, trots att hon fött båda sina barn vaginalt och "naturligt" och dessutom är rädd för kejsarsnittssituation, är så härligt förstående inför mig och mina erfarenheter. Det är hon därför att hon är helt för kvinnans rätt att själv välja, men även för att hon är en Bra Kompis. Yes.
Puss på er
JAG HATAR DET SUNDA LIVET
Idag är jag Argsint. Det bara vänder sig i hela jävla magen för allt och ingenting. Mest kanske mot min man. Vad han än säger. Så får han mothugg.
- OCH NU SÄGER DU INTE ETT JÄVLA DUGG NÄR JAG GÖR DE HÄR MACKORNA MED SKITMYCKET SMÖR! DU FÅR INTE ENS KOLLA PÅ MIG! ELLER JO....DU SKA KOLLA, SE HUR SMÖRET BARA DRYPER OCH SEN SKA DU SÄGA "DET DÄR SER UT SOM MACKOR SOM DU ÄR VÄRD MIN KÄRA HUSTRU".
sa jag förut. Sen åt jag sju (7!!) smörgåsar som det DRÖP om och min man tvingades, för varje macka, att fogligt säga ovanstående mening
Imorse började jag grina när jag inte kunde hitta mitt snus. Ikväll började jag grina när kolsyrepatronen var slut.
Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ägglossning och pms är det då inte iaf.
Kanske beror det på att jag igår bestämde mig för att från och med nu och för all framtid leva som den diabetiker jag är. Jag åt alltså fruktsallad till Mellon igår. Tuggade på torra hasselnötter medan övriga familjen moffade godis och chips. Det fanns ännu godis kvar idag. Min man var just ute i förrådet och gömdet det.
Jag åt havregrynsgröt till frukost igår. Fy fan.
Fy fan vad jag inte passar att vara diabetiker. Jag blir allvarlig deprimerad. Inte för att jag känner direkt nått sug. Ännu (det blir värst om 2 veckor). Utan mer för känslorna kring det hela. Att gona ner sig i soffan med Ben och Jerry liksom. Att ha pms och köpa chips fast det bara är typ onsdag. Att fika med flickvänner och äta bullar. Fy fan. Vad det passar min personlighet och livsstil att äta sånt som är sött och gott.
Och så får JAG diabetes liksom. Det är så jävla orättvist. Så jag kan gråta faktiskt.
Imorrn ska jag ringa vårdcentralen och Återgå till kostschema och blodprov varje dag. Alltså. Kolla sockret med en nål i fingret ca 6 gånger om dagen.
Sen lär det blir insulin också. Kanske räcker det med en tablett, men troligtvis inte. Och DÅ blir det sprutor i magen 5-6 gånger om dagen. Mmm. Jättekul. Tack Gud.
Ja jag vet. Jag har del i det också. Jag kunde ha skyddat mig från helvetet och ätit lite mindre.
Men ändå. SÅ jävla tjock är jag liksom inte. Jag har släktingar som väger 30, 40 kilo mer än mig och som är hur jävla ickediabetiker som helst. Däremot har jag sjukt mycket diabetes i generna. Så tack så jävla mycke. Gud. Släkten.Evolutionen. What ever.
Fan.
Alltså. Jag har haft dokumenterad diabetes typ 2 i ca två år. Jag fick graviditetsdiabetes som sedan övergick till kronisk typ 2 diabetes. Jag har inte brytt mig om skiten. Gått runt med det utan att bry mig. Ätit som vanligt. För det livet- diabeteslivet, som jag tyvärr vet någonting om eftersom jag haft graviditetsdiabetes två gånger- det är inte ett liv man önskar någon. Särskilt inte sig själv. Och när man vet hur hemskt det är så är det inte särskilt svårt att liksom skjuta det ifrån sig. Låssas som det regnar. Det är inte en sjuksom som märks liksom, jag har aldrig ens haft den där pinkgrejen- att man pinkar ovanligt mycket, ens när jag hade superdiabetes och gick på 25 enheter insulin 5 gånger om dagen (med första barnet) och bara kunde äta protein.
Typ 2 diabetes får man antingen/dels pga dåliga gener. Sedan såklart pga övervikt och livsstil. Jag har ca 7 kilo för mycket. Det är inte mycket. DÄRFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!!!!
Och ja. Jag är inne i ilskefasen nu. Sedan kommer den att övergå till en extrem "allt är ditt eget fel och bara du kan ställa det till rätta"- fas som innebär att jag springer varje kväll, äter exakt på det supertråkga schemat och går ner 6 kilo samt bygger upp en enorm ångest kring varje måltid och varje jävla sockerkoll man tvingas göra efter varje mål mat. Sen kommer det förhoppningsvis jämna ut sig lite mer. Bli något normalt. Men det är så lång dit och jobbigt. Jag blir så deprimerad och fixerad vid mat, vikt och sockernivåerna i mitt blod.
Men en sak kan jag iaf säga och det är att det är HÄLSAN som blir det jobbiga för mig. Utseendebiten slipper jag, för den bryr jag mig ju inte om. När jag jagar längs landsvägen med Mando diao i hörlurarna så är det blodsockernivån jag har framför mig. Inte storlek 36. Jag har döden framför mig också. Barnens studenter. Vår 10åriga bröllopsdag. Saker jag vill uppleva i mitt liv. Som jag måste motionera för att få uppleva. För om jag inte gör det så kan jag dö. Propp i hjärnan bara och pang. Så är jag död.
(ÄR DET INTE FÖR JÄVLA IRONISKT ATT JUST JAG MÅSTE MOTIONERA FÖR ANNARS DÖR JAG!!!???? JAG LIKSOM! JAG HATAR JU FÖR I HELVETE MOTION!!! )
Och DEN ÅNGESTEN är inte att leka med den heller ska ni veta. Jag skulle vilja hävda att den inte är ett skit lättare eller roligare än den vanliga "snartbikinisäsongs"- ångesten.
HELVETE!!!! Nu måste jag grina lite till. SATAN vad jag snusar också. Jag snusar så in i helvite mycket just nu. Har i princip dubblat min vanliga mängd på 2,5- 3 dosor i veckan till över 5 dosor. Snusar fan DYGNET RUNT. Och det ÄR DET VÄRT ska jag säga er! NÅTT JÄVLA KUL ska man väl få ha??!! Nån jävla DEKADENS i livet måste jag få ha för annars blir jag olyckligare än någonsin.
Och så en sak till: jag kommer ALDRIG ALDRIG skriva i den här bloggen att jag på något sätt tycker att det är GOTT med havregrynsgröt (på fullkornshavre såklart!!). Skriver jag att jag gått ner nått kilo så kan ni JUBLA med gott samvete för då jublar nu för ÖKAD LIVSLÄNGD för mig, inte för nån jävla storlek 36. Jag kommer ALDRIG tycka att det är KUL att motionera. Jag kommer att LIDA VARJE SEKUND.
JAG HATAR DET SUNDA LIVET!! JAG HATAR DET SÅ JÄVLA MYCKET!!!
MIN DIABETES KAN DRA SÅ JÄVLA MYCKET ÅT HELVETE!!!!
SATAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
ps. brödet som jag äter har 1% sockerhalt. Det får ha max 4. SMÖR och OST är FETT och höjer blodsockret på ett okej sätt. Det är snabba kolhydrater som är diabetikerns sämsta vän. Samt rent socker då. Dolt socker är klurigt det också. VET NI HUR ÄCKLIGT DET ÄR MED KORV MED BRÖD UTAN KETCHUP???!!!d.s
dagens
Här är veckans krönika. Där jag gratulerar Gotland till förstaplaceringen i kejsarsnittstoppen! Dagens krönika!
Kvinnodagen 2013
Nu har jag kallat mig feminist i 13 år. Det har varit 13 ljuvliga år. Jobbiga också. Men mest ljuvliga.
En gång precis där i början så sa en av mina mostrar till mig att - det där med feminismen, det kommer att gå över sen när du blir äldre.
Jag tänker ibland på hur jävla fel hon hade. Jag tänker på hur feminismen är grundmurad i mig, hur den till så väldigt stor del, har byggt mig till den som jag är idag.
Feminism för mig är förmågan att se orättvisor mellan könen och vilja göra någonting åt dem. Det är min stenhårda grund och där tog också allting sin början. Början, som sedan vällt och svällt ut över alla bredder. Över alla delar av mitt liv, över alla mina tankebanor, i hela mig och hela mitt liv, finns feminismen, ty feminismen är så stor och flyter in i så otroligt många andra delar, ämnen, skrymslen och vrår.
Kanske finns där längst ner viljan att vara fri. Viljan att få vara precis just så som jag är. Älska mig för den jag är, osv. Jag vill ha rätten att se ut som jag vill, göra vad jag vill, vara som jag vill. tycka vad jag vill, ta den platsen jag vill, ligga med hur många jag vill, föda mina barn just så som jag vill, leva som jag vill. Och när jag tidigt upptäckte att samhällets syn på min könstillhörighet var ett stort hinder på den vägen, så började feministen i mig att sakta vakna.
Fan vad jag är glad över det.
Har köpt varsin liten present till ungarna idag. Innan de somnade byggde jag upp förväntningarna inför morgondagen lite extra. För imorrn ska vi ju fira! Att vi har snippor och att vi är tjejer och bäst i världen. Starka och stolta. Antar att genusentusiasterna kräks, men det skiter jag i. För mig är det väldigt viktigt att mina ungar känner stolthet över sina kön, eftersom jag själv spenderat en alltför stor del av mitt liv åt att ha ångest över det.
Självklart får de lära sig att det inte finns några begränsningar för att de har snippa. Att att vara TJEJ kan innebära precis vad de än vill osv. Men styrka och stolthet ska de ha, för att de en dag ska bli kvinnor.
Vad skönt det är att ha döttrar ibland, kan jag känna. Man vet vad man själv blivit utsatt för för felaktigheter och vet därmed ungefär hur man ska göra för att undvika dessa. Men när det gäller pojkar har man ju noll koll. Varför är män som de är, liksom? Och kan vi som mammor verkligen ändra på det som många gånger blir dåligt vad gäller män? Är det en tillfällighet att söner ofta (till sättet) blir lika sina fäder medan döttrarna blir lika sina mödrar? Eller kan det vara så att föräldern av samma kön har större inverkan på barnet av samma kön?
Vad spännande det ska bli om jag någon gång får en egen son. Undrar om min kropp kan producera söner? Gud vad konstigt det skulle vara. Att sätta en MAN till världen, liksom. En MAN med en MANLIGHET. MANLIGHETEN som jag ägnat så stor del av livet åt att vara arg och besviken på.
Ja.Verkligen ett område som jag har noll koll på. Kanske får jag uppleva det nån gång.
Jag hoppas ni får en fin dag idag. Att ni känner er starka och stolta lite extra mycket idag. Att ni tar hand om er och tillåter er. Tillåter er sådant som ni kanske inte tillåter er så ofta annars. NJUT för i helvite.
det våras i brunheten
Seriöst morgongos kompisar emellan
E och L målade ansiktsfärger och hade ljuvligt roligt
Det spelas mycket bandy i brunheten just nu 
Kortet de valde till pappan på hans 29 årsdag.. 
En dag när vi föräldrar städade och tråkade oss fick de med sig fika ut i kojan bakom huset. Jag stod på trappan och vinkade adjö.
Hon ville vara i diamantregnet
Skogsutflykt med polarna
Bandy i flamencoklänning funkar alldeles utmärkt
Hennes senaste hobby
Race hos farmor och farfar
Mys med kusin
Ytterligare skogsutflykt med gänget. Vi är ett med naturen!
Den här vintern har de lärt sig det som jag själv aldrig har lärt mig
Fin stund i solen med gammelmormor
Det här är alltså bilder på det fina. Det fula brukar jag inte ta kort av. Men det finns såklart också där. Supermegagräl, förstoppningar, skrubbsår och dödsångest finns i den här familjen liksom i alla andra. Kom ihåg det.
Avsnitt tolv.
Kändispodden, som vi kallar den! Vi pratar om diverse kändisar som vi stött på, om konsten att Tala och avslutar med att prata om män som säger att det är "omöjligt att prata om genus". Lyssna!
musiken
Här om dan sa min vän Nina så här till mig.
- Ja men så nu när jag såg Girls då fattade jag ju var det är du har fått det här med Robyn ifrån.
(I sista avsnittet (tror jag) av första säsongen av GIRLS spelas nämligen "dancing on my own" med Robyn och den säsongen såg jag redan i november 2012, alltså lite före alla som ser den nu på Svt)
FATTAR NI???!!!! FATTAR NI VAD HON SA TILL MIG??!!! Alla ni esteter, indienördar, rockdårar och övriga som nördälskat någon typ av musik eller valfri artist: FATTAR NI???!!!!!
Så då blev jag tvungen att hetsleta reda på gamla blogginlägg som jag skrivit om Robyn och SKICKA dem till Nina med små upprörda kommentarer av typen: OBS: KOLLA DATUMET!!
Nina förstod nog att hon var ute på halt vatten, ty hon valde att inte vidare kommentera det hela. Det gjorde hon klokt i. För sen gick jag, hela vägen till dagis och funderade på ett blogginlägg där jag skulle förklara hur MUSIK KAN VARA, för en person som aldrig haft ett särskilt stort musikintresse (vilket jag inte lägger någon värdering i, alla är vi intresserade av olika saker).
Nu inser jag förstås att det är omöjligt. Det är omöjligt att förklara hur man känner det när någon liksom ANTYDER att man börjat tycka om en viss musik för att, tex, vara cool. Att man gått runt och fejkälskat. När man i själva verket älskat så innerligt. Och har så mycket känslor kring en viss musik.
Jag tänker att ni får försöka höra efter själva.
När man hör den här låten, tex. Kan ni inte då liksom SE mig framför er? Jag är arton år. Det är vår. Har precis fått börja gå på krogen. Himlen är rosa varje kväll. Jag har världens bästa kompisar. Vi är så jävla galna och vilda och har så himla kul. Det är massor av killar och kärlek och förvecklingar och små draman så gott som dagligen. Livet är så jävla sweet och jag är arton, liksom. Kan ni se det framför er när ni hör den?
Och här är jag sexton. Och sjutton. Arton. Nitton. Tjugo. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. Varje jävla år hittar man någon anledning att lyssna på den.
BD upptäckte jag som många andra när Fucking Åmål kom. De RIKTIGA BDfansen hade såklart älskar BD i flera år innan det.
Men den här låten hörde jag för första gången när jag var 16 år och min första STORA och RIKTIGA kärlek skulle lämna mig ett år i USA. Fattar ni hur bra den här låten passar då? Han var dessutom äldre än mig och vi trodde på allvar att vi aldrig mer skulle ses. FY FAN vad jag har gråtit till den här sången. Inte bara då utan många många många gånger efter det. Nu för tiden börjar jag grina i ren nostalgi. För att alla känslorna kommer tillbaka. Varenda liten sextonårskänsla. Varenda liten sextonårstår.
Jag såg BD´s "sista" konsert på Hultsfred när jag var typ 20. Att de skulle göra reunion ganska snart igen visste vi ju inte då. Där stod jag i folksamlingen med en kille som jag precis hittat då (och som blev kvar i flera år sen) och bara tokgrinade rakt ut när Henrik Berggren sjöng den här låten som sista låt, helt aukustiskt. GUUUUUD va sorgligt.
OOooooh. Ännu lite sorgligt. Ser ni mig? Jag är 22 år och det är typ 9 månader sedan jag födde mitt första barn. Sitter helt fredligt i vårt lilla kontor i radhuset och lyssnar helt fredligt på musik. Så kommer den här låten och jag börjar grina rakt ut. Jag inser att den här låten hade min expojkvän lika gärna kunnat skriva till mig. Om oss. Sen grinar jag varje gång jag hör låten i flera månader. Bearbetar allting. Lite i efterskott.
Men jag tycker ännu att det här dels är en av Håkans allra bästa låtar och att det här är en av de allra sorgligaste låtar jag någonsin hört. Den kommer aldrig att lämna mig den här sången. Hör ni det också? Eller vad hör ni i den här låten?
Jag har precis tagit studenten och drar till Sthlm med mina bästa vänner. Vi flyttar in i en lägenhet i Hökarängen och ja. Det är high life kan man säga. Robyn släpper den här skivan den våren. Be mine spelas sönder på varje radiostation. Men den är den här som vi pumpar hårdast i kollektivet. Morgon och kväll. Pumpar vi oss med lite kvinnokraft.
Det var en härlig, men samtidigt jävligt förvirrad och jobbig tid i livet när vi alla precis skulle till att starta våra liv. Jag MÅSTE komma ihåg att den VÄRSTA KRISEN för en ungdom mycket väl kan uppstå när skolan tar slut. När livet ska börja. När man måste göra allt själv. Den här låten påminner mig om det.
Sen började jag på Kvinnofolkhögskolan och där pumpade vi också den här. Särskilt minns jag 8 mars och den här låten.
Oj! Men där kommer ju jag och Sara springande! Vi hör introt till den här låten från scenen på långt håll och vi får bråttom. Vi springer och de gulliga killarna från Alingsås som vi precis hittat springer bakom oss. Saras hår flyger bakom henne och vi skrattar där vi springer. Vi kånkar på en skitstor banderoll som vi ska hålla i.
Marit skrev ett kapitel i Fittstim och släppte även däromkring sin debutcd solo, utan sitt tidigare band Candysuck. Vad vi älskade Marit. Tillsammans med Håkan, Kent och de andra kungarna i början av 2000talet så var hon ohotad regerande drottning. Jag har sett henne flera gånger, men den här gången minns jag mest.
Det var fullt framför scenen, men vi hittade en stor stor lerpöl som ingen ville stå i. Så ställde vi oss mitt i den, vecklade upp vår banderoll och stod där och sjöng och grinade lite också framför Marit.
Den här låten är också så himla mycket min Ungdom. Soundtracket till min ungdom kan man säga. Men det hör ni väl själva?
Vilka låtar har ni? Vilka låtar berättar om era liv? Vilka låtar har ni älskat sönder? Spelat på repeat om och om igen tills ni gråtit klart? Vad lyssnar ni på nu? Vad lyssnade ni på då?
Dela med er!
våga vara dålig
Jag tänkte på det här med att föda barn.
Många kvinnor, inklusive jag själv, pratar ofta om det där med Duktigheten.
Kvinnor som har upplevt en positiv förlossning säger ofta "tänk att JAG klarade det! 48 timmar! Utan bedövning!". Självklart belönas de med beröm från omgivning och då inte minst från vården som ju älskar allting som är naturligt.
Efter min första forlossning, som var vaginal, hade jag problem med samma sak, fast tvärtom. Jag kände att jag inte hade gjort nånting själv. Jag blev igångsatt- onaturligt. Jag fick bedövning- onaturligt. Jag fick värkstimulerande dropp- onaturligt. INGENTING hade jag gjort själv och då jag dessutom upplevde bristande engagemang från personalen underströk det bara min teori om att jag helt enkelt varit SKITKASS. Mitt kämpande på den där britsen var inte värt ett smack. Osv.
Att jag ens brydde mig, liksom??? Vad FAN har det med NÅGONTING att göra om man är DUKTIG eller inte när man föder barn???
Och det är här jag tycker mig se en komplott. Hur vården, som många andra gånger, liksom jobbar på det där med duktighetsgrejen. Hur duktiga kvinnor, som föder vaginalt (gärna utan bedövning) och inte klagar, belönas och hyllas, vilket gör att det blir något eftersträvansvärt. Vilket i sin tur gör att vården tjänar pengar.
Sen va fan att varannan kvinna som föder vaginalt blir skadad spelar väl ingen roll. Brukar ändå bli billigt eftersom kvinnor inte gära pratar om de där skadorna, än mindre söker vård för dem.
Jag kom på häromdan att de där sprickorna i fittan som jag får ibland när jag knullar och har fått nu i sex års tid, sedan jag födde vaginlt, de kanske faktiskt är bestående. Jag har hela tiden tänkt att "det går väl över, jag har ju fött barn". Men nu börjar jag förstå att de inte kommer att försvinna. Min hud i fittan är ju skadad för livet. Jag kommer få småsprickor i vaginan vid samlag i HELA MITT LIV troligtvis. Och jag kommer INTE heller att söka vård för dem. Jag har ju gynskräck. Det fick jag nämligen efter förlossningen. Effektivt sätt att få ner kostnaderna.
Och jag blir helt jävla galen alltså! Hur duktigheten hela tiden belönas när det gäller kvinnor. Duktiga flickor äter p-piller och tappar sexlusten, men det gör ju ingenting, för det viktigaste är att man är DUKTIG och tar ANSVAR.
Duktiga kvinnor föder sina barn genom fittan och gärna utan bedövning och sen att de blir skadade för livet gör ju ingenting för de har ju varit så DUKTIGA och satt barnet främst.
Duktiga mammor ammar sina barn, så länge som möjligt och absolut utan skydd för bröstvårtorna för annars kan ju barnet få fel sugteknik. Mjölkstockning, feber, blodiga bröst och sår som hela tiden slits upp eftersom barnet ju behöver ammas en gång i timmen, spelar ingen roll, kvinnan är ju DUKTIG.
Vid alla dessa tillfällen handlar det ju också om att sätta sig själv åt sidan. P-pillrena äter du möjligtvis för att SJÄLV slippa bli gravid, men du utsätter samtidigt sin kropp för så mycket saker när du proppar i dig skiten.Du sätter din kropp åt sidan och äter p-piller för att glädja staten som du slipper betala för eventuella aborter eller eventuella ungar. Du kompromissar med dig själv.
Samma sak när du föder barn. Du utsätter dig själv för totalt smärta. Du gör det för BARNETS SKULL.
Du ammar också för BARNETS SKULL. Det måste ju få det BÄSTA, som BARA DU, kan ge det. Det är för jävligt att amma. Det vet alla. Men man gör det ändå. För någon annans skull.
Män gör saker för sin egen skull. Kvinnor gör saker för andras skull. Klassiskt.
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNN!!! Vi måste SLUTA VARA DUKTIGA!!!!
Vi måste sluta vara duktiga eller i alla fall sluta sträva efter det. Ha det som mål. Att få beröm. Det GÅR JU INTE! Det blir så jävla dåligt för oss som sett igenom det och inte har någon lust att vara duktiga för duktighetens skull!!! Och framför allt blir det dåligt för kvinnorna själva. Man vinner inte på duktighet alltid. Inte på den sortens duktighet iaf. Var gärna DUKTIGA, på det ni brinner för och VILL. Var duktiga på rätt sätt. Men var inte duktiga för bekräftelsens skull.
Det är så många MYTER som liksom är UPPBYGGDA på att kvinnor vill vara duktiga. Hela grejen kring förlossningar och kejsarsnitt. Preventivmedelsgrejen. Utbrändhet. Dubbelarbetande kvinnor. Mammor som tar ut majoriteten av föräldradagarna.
Kvinnor måste våga vara dåliga. Och samhället måste sluta använda sig av kvinnors behov av bekräftelse på att de duger till. Män måste hjälpa till, stå upp för sina fruar och döttrar och vänner.
dexter
Jag och maken såg Säsong sju av Dexter på två dagar.
I fredags fyllde han år och på lördagen åkte barnen till farmor och farfar för att jag och han som jag är gift med då skulle fira lite för oss själva. Vad som hände?
Först begav vi oss ut på en kort loppisrunda.
Sen åkte vi hem. Bäddade ner oss i soffan och såg 4 avsnitt på raken.
Det okorrekta med att dra för gardinerna och hänga upp filtar för föntret klockan 4 på eftermiddan när solen ännu sken därute och folk var alldeles till sig över det fina vårvädret!
Det ljuvligt "inte 30åringiallafall" i att gona ner sig under ett täcke i soffan med en påse godis och alla tre katterna omkring sig och bara hänge sig åt slapp mitt på blanka eftermiddan!
När vi sett 4 avsnitt åkte vi till thaithai och köpte mat. Pratade om NordKorea i bilen. Sen åkte vi hem och bäddade ner oss igen. Såg två avsnitt. Sen tog vi ett ryck och dammsög och städade lite runt 21tiden. Och sen var vi på´t igen.
Jag somnade under näst sista avsnittet vid midnatt.
Igår såg vi det sista. Det är verkligen ljuvligt bra.
(GIRLS också.)
När vi befann oss i den här Dexterorgien kom vi att tänka på när vi väntade vårt första barn. Vi var ju inte tillsammans då, men flyttade ihop ca 1 månad innan hon föddes. Den månaden ägnade vi oss åt ett par säsonger av tvserien 24. Alltså. Det jag MINNS från den tiden är 24. Jag hade foglossning och vägde nästan 100 kilo. Diabetes hade jag också men orkade inte längre motionera lika ihärdigt som tidigare i graviditeten. Istället fick jag äta mindre. Så vi såg på 24. Åt lite. Väntade på vår bebis och hade lite 100 kilos-samlag då och då.
Vi var så insnöade i 24 att vi bestämde oss för att döpa barnet till JACK, som huvudkaraktären heter i serien. Vi var ju helt övertygade om att vi väntade en pojke.
Då var vi 22 och 23 år och hade knappt lärt oss dammsuga än. Städade väldigt sporadiskt. Lagade väldigt lite mat själva utan köpte helst hem. Hade ännu AFFISCHER på våra rum! Gud. Vad unga vi var då.
Nu är ålderdomen här.
Min man fyllde 29 i fredags. Tänk att jag har en man som är 29 år.
Så mycket har hänt under de här sex åren sedan vi fick vårt första barn. Vi har verkligen blivit vuxna. Har ICAkort, dammsuger varje vecka, sätter oss inte i soffan förrens det blivit KVÄLL. Lägger oss på lagomtider. Oroar oss över våra vikter. Ja herregud.
Och när man är så här Svennig och 30årig, ja men då är det ju jävligt skönt å bara skita i renovering, bio och disk och bara gosa ner sig i soffan och ägna sjukligt mycket tid åt en seriemördare på tv. Hålla varann i handen. Spänt väsa fram snabba konversationer mellan de spännande scenerna. Klappa en katt. Och se en lördag försvinna.
