brunheten

IDAG är näst sista dagen som gravid. Jag insåg det precis. Att detta TROLIGTVIS är sista dagen I MITT LIV som jag får vara såhär jättegravid. 

 

På senaste tiden har jag faktiskt försökt njuta lite, men jag tycker det är svårt. I alla fall att njuta av kroppens tillstånd. Där emot kan jag absolut njuta av förmånen att liksom bara kunna säga till min man vad han ska göra och så gör han det! Av massage, ändlösa killpåryggen- stunder och att slippa göra allt som är tungt, typ bära ut saker i förrådet. Absolut. Skönt. 

 

Sedan blir jag såklart lite vemodig när jag tänker på att det här troligtvis/eventuellt blir det sista barnet. Än så länge kan jag inte riktigt känna att det liksom ÄR det (vilket är rakt SJUKT med tanke på hur jag mår) men jag antar att den känslan kommer att infinna sig lite mer sen när han har kommit ut och vi liksom HAR tre barn. 

Om den inte infinner sig så...ja..Då blir det ju lite jobbigt. Då kommer jag att bli tvungen att skaffa barn efter 30 sen då. Det har jag inte tänkt mig, nämligen och jag gillar inte att rubba på planerna. 

 

Samtidigt som jag känner VEMOD så känner jag också den där vanliga sorgen. Sorgen över de 38 veckor som har gått "förlorade" på många sätt. 38 veckor "under the influense". 38 veckor av bristande ork, humörssvängningar, dåligt samvete mot barnen och mannen och nu då en kropp i total misär. 38 veckor med en ilande, rakt obehagliga känslan av att jag inte är viktigast. Att min kropp är "tagen"/okuperad av något annat. Att JAG inte är JAG. Ja för så känner vissa gravida och jag är en av dem. LÄTTNADEN som kommer fylla min kropp på torsdag när kroppen TÖMS och det blir bara jag och kroppen igen... Gud vad jag ser fram emot den. Lättnaden över att få bli ifred. 

 

Man får ändå säga att det började ganska bra. Redan i vecka 13 började magen puta. Jag mådde inte särskilt illa och jag kräktes bara en gång de första veckorna.

 

Vecka 13:

 

Jag är lite förvånad att inte fler kommenterade mitt inlägg om hur det är att leva som heterosexuell feminist...

Kanske var jag lite för positv? Det beror såklart på att jag inte ville hänga ut min man. Men alla de där exemplena jag gav, var ju alla problem som VI faktiskt har haft och HAR, även om jag inte skrev det rakt ut. 

 

Underbara Oxhen har skrivit lite mer personligt om det där med att Leva Med En Man. Det är en av orsakerna till att jag älskar hennes blogg, det personliga och ärliga. 

 

Oxhen skriver om hur hennes man ofta säger "men jag klagar ju aldrig på dig ju" när hon tex tillsamt frågar "varför kan du inte plocka ur och hänga upp tvätten när du väl har tagit initiativet att lägga in en"? Hennes mans försvar blir då att han aldrig klagar på henne när hon gör liknande tabbar och att hon också alltså borde släppa det. Vara lite mer avslappnad. Oxhen menar att väldigt mycket av hennes energi går åt till att stå ut med att ha hem och hus på den nivå som han klarar av och som gör att de kan leva jämställt, vilket hon anser är en lägre nivå än vad hon hade klarat av om hon levde själv. Alltså, för att de ska kunna leva jämställt, måste hon strunta i saker hon ser behöver göras för att inte behöva göra mer än honom. 

 

Så jävla klockrent beskrivet, men en sak reagerade jag på. Att leva utefter HANS, lägre standard är inte att leva jämställt. Det är att leva med HONOM som norm. Jag och min man har pratat om det sååååå många gånger, vilken norm vi bör leva efter och tusentals gånger har jag frågat honom varför i helvete vi ska leva efter hans norm när den så uppenbart är SÄMRE? Sedan har han helt enkelt fått acceptera att MIN NORM, när det kommer till hushållsarbete och hur man driver runt en småbarnsfamilj, är BÄTTRE. Jag KAN mer på den punkten eftersom jag UPPFOSTRATS till det och därför är det MIN NORM vi följer. 

Resultatet av det är tex att vi städar huset varje torsdag. Att vi TAR HAND OM TVÄTTEN som vi tvättar. Att vi HANDLAR på särskilda dagar. Osv osv osv i en oändlighet. JAG har bestämt hur VI ska göra. För MIN NORM är bättre än hans. 

Vad gäller andra saker är HANS NORM bättre. Då följer vi den. 

 

Det här har ju lett till att jag ÄNDÅ har fått lägga ner MER TID på projektet småbarnsfamilj i för litet hus, eftersom jag har behövt LÄRA UPP honom. Det är såklart djupt ojämställt och är ännu, eftersom män verkar behöva väldigt lång tid för att lära. Men det är värt det ändå. 

Så precis som jag skrev- som heterosexell kvinna i förhållande med en man handlar det väldigt mycket om att UPPFOSTRA och LÄRA. Och det är jobbigt och djupt ojämlikt. Men jag tänker ändå att en dag blir det VÄRT det. Hellre att jag lägger lite jobb på att LÄRA min man med förhoppningen att vi en dag kommer att vardagslivet kommer att nå jämställdhet, än att, som jag tror att många gör, bita ihop och själv jobba upp det som behöver göras efter att det som hans norm uppnår är gjort. Inte heller går jag med på att strunta i saker bara för att hans norm inte fixar mer för det finns faktiskt ingen logik i det.

Och på precis samma sätt blir det tvärtom. Han har, tex, fått lägga väldigt mycket tid på att LÄRA MIG om ekonomi och konsumtion och jobbiga papper och kontakt med myndigheter. Där tragglar han med mig. Lär mig och tjatar på mig och jag tar det, eftersom jag är medveten om att HANS NORM/tankar kring det där är mycket bättre/sundare/mer hållbara än mina. 

 

En annan sak jag tänkte på angående det där med "men jag klagar ju aldrig på dig". 

Detta är nämligen precis vad hela vårt hösts stora äktenskapliga diskussion har handlat om. 

Hur jag, i våra gräl, kritiserar min man så otroligt mycket mer än vad han kritiserar mig. Hur mycket hårdare jag är mot honom än han mot mig. 

Det har skavt hos mig nämligen. Men så en kväll kom jag på varför det är så. 

Det finns nämligen ingen anledning för min man att kritisera mig särskilt ofta- eftersom jag har något som kallas för självinsikt. 

Skulle JAG tvätta en maskin tvätt och sedan lämna tvätten att mögla där i flera dagar så skulle jag PÅTALA detta för min man. 

 - Gud vad jag är kass alltså, nu har jag skjutit upp och skjutit upp tvättjäveln i flera dagar alltså. Nu luktar den MÖGEL! Fan vad jag är dålig på det där. 

Skulle jag ha sagt. 

Eller:

 - Jag ORKAR bara inte ta hand om diskbänken efter maten. Kan inte DU göra det ikväll?

Eller:

 - Jag vet att jag är VÄRDELÖS som inte klipper gräset oftare än vad jag gör och jag SKÄMS över att du får göra det mer än mig. 

 

Eftersom jag SÄGER så och därmed 1. ERKÄNNER mina brister och/eller 2. BER OM HJÄLP (och även 3: BER OM URSÄKT) så BEHÖVER min man väldigt sällan gnälla eller klaga på mig eftersom han redan vet att jag själv är MEDVETEN om de fel jag gör.

Min man däremot, erkänner sällan eller aldrig de fel han gör. Han påtalar dem inte. Och han ber i princip ALDRIG om hjälp (eller ursäktar sig).  DÄRFÖR blir han såklart kritiserad hårdare, eftersom jag INTE vet att/om han är medveten om sina brister eller inte. 

Och jag undrar om inte det här är en väldigt typisk manlig/kvinnlig grej? Vad tror ni?

Det manliga, aldrig sviktande, självförtroendet och den kvinnliga, ljuvliga, självinsikten. 

 

Just nu är vårt äktenskap dock på sin topp. Det är det alltid när vi Har Det Lite Jobbigt. 

Sedan slutet av sommaren sköter min man i princip hela hushållet. Jag lagar mat ibland och så bakade jag ju bullar och planterade en amaryllis och lite sånt där mysigt. Jag gör även rent toaletten. Men han gör allt det andra för jag orkar helt enkelt inte. Han gör det utan gnäll och utan ifrågasättande. Biter ihop på ett manligt sätt. 

Han bär mig, kan man säga. Och vårt hus. Och våra barn. Och alltihop. 

Så fort jag har fött och läkt ihop kommer det att bli ändring på torpet när jag återigen kan börja Medverka i det dagliga livet. Jag längtar så himla mycket tills dess och det vet han. Jag längtar liksom efter att få dammsuga. Det hade jag väl aldrig trott. 

Jag vet också att det kommer att gå mycket bra för oss i trebarnsbubblan. Så fort vi utsätts för prövning så är vi nämligen alltid världens bästa lag. Vårt äktenskap glimrar alltid extra mycket under de hårdaste stunderna. Svårigheterna kommer med större sannolikhet när livet börjar bli skönt och avslappnat. Så funkar vi. Och det är skönt tycker jag. För fy fan vad jobbigt om vi inte kunde hålla ihop när stormen ven. Fy fan vad jobbigt att inte HA varann när man som bäst behöver den andre. 

 

 

 

 

 

 

Jag pallar inte att kolla på Nyheterna som det är nu alltså. Det jag såg ikväll bestod av

 

1. Ett åtal mot en moderat politiker som hade lagts ner pga bristande bevis. Han anklagades för att ha utsatt en moderatkvinna för sexuell kränkning/trakasseri men det kunde då inte bevisas enligt den vite, medelålders, manliga åklagaren

2. Manliga yrkesfiskare vill att folk ska få börja jaga sälar igen. Fiskaren hävdade att det var mycket bättre förr när säl jagades som satan för då var sälarna rädda för människor och höll sig borta från fiskarnas nät. Enligt naturskyddsföreningens ordförande är sälar dock ännu hotade eftersom man jagade dem så in helvite förr. 

3. En kvinna har gruppvåldtagits. Av de 5 män som togs in sitter 2 kvar. Kvinnan kändes någon av männen. 

4. Eftersom SVT´s julkalender i år är en förnyad version av Barna Hedenhös gör Bonnier ett nytryck av de gamla böcker skrivna på 50talet. Böcker är dock väldigt rasistiska enligt många sakvetare. Bonnier anser sig dock inte behöva ta ansvar för detta på något sätt. De tycker att föräldrar ska analysera själva med sina barn. Mmmm...

 

De som gjort julkalendern håller dock med om att Bonnier på något sätt borde ta ett ansvar för rasistskiten. De har gjort om storyn och tagit bort skiten. Dock är det ändå en man som är manusförfattare så vi får väl SE hur det går angående det där med att mamma Hedenhös i orginalet är väldigt passiv och alla väldigt könssterotypa. 

 

Här är klippet angående det hela från Kulturnyheterna.  

 

 

Jag ska nog sluta läsa tidningar och se på nyheter nu fram tills jag föder. Jag orkar inte. Jag får hålla mig till Desperate Housewifes. 

Jag såg en kommentar hos Lady Dahmer för ett tag sedan som hängde sig kvar. 

Det var en tjej som ville veta vad det var som gjorde att LD kunde leva med sin man. 

Som feminist så kritiserar man ju väldigt ofta manligheten och man vill krossa patriarkatet, byggt av män och LD hade under en tid postat många ganska hårda inlägg angående män som grupp. Kommenteraren undrade därför uppriktigt vad som skilde just Oscar (LD´s man) från allt det där som LD kritiserar män som grupp för. 

 

LD kunde naturligtvis inte svara på kommentaren eftersom hon har policyn att inte blogga så personligt. Jag själv skulle inte heller riktigt kunna svara på den, men frågan har ändå dröjt sig kvar hos mig. Vad är det som gör att jag kan leva med min man, med tanke på alla mina åsikter och allting som jag kan och vet och hela tiden ser tack vare mina ständiga genusglasögon? 

 

Det ÄR ett jävla gissel att vara heterosexuell och feminist. Det har jag alltid tyckt. 

Jag tror det är OMÖJLIGT att ha en totalt jämställd relation med en man när man är kvinna. Inte just på grund utav vad HAN gör, men på grund utav vad VI ÄR. Vad vi uppfostrats till osv. Att jag, tex, uppfostrats till ett större bekräftelsebehov än min man är väldigt svårt att komma ifrån och just det tror jag är en av de största problemen för alla kvinnor och män som lever tillsammans. Hur vi kvinnor liksom FINNS TILL via bekräftelse genom andra, medan männen kan FINNAS TILL på helt egen basis så att säga. Samtidigt har vi kvinnor uppfostrats till att bli jävligt bra på att GE bekräftelse, medan många män helt saknar den förmågan, vilket ju gör allting helt jävla snedvridet.

(Alltså kan man ju misstänka att det där dravlet om att män skulle vara i MINDRE behov av bekräftelse än kvinnor är en fet jävla myt eftersom det egentligen troligtvis är så att män hela tiden FÅR sin bekräftelse automatiskt, medan vi kvinnor hela tiden tvingas längta efter den eftersom män som grupp är så himla dåliga på att GE den..)

 

Ett annat problem som jag tror att många brottas med är det där Ansvaret som vi kvinnor ofta tar på oss i relationen med en man. Det känslomässiga ansvaret både för oss själva och våra män och så ansvaret inte minst för relationen. Ansvaret för att prata ut, ansvaret för att bygga vidare på relationen och utveckla den, ansvaret för egentid, ansvaret för jämställdheten är alla grejer som jag tycker mig se att oftast kvinnor i relationer med män oftast tar ansvar för, även de feministiskt medvetna kvinnorna och männen. 

 

En annan sak är uppfostran. Hur kvinnor i relation med män faktiskt uppfostrar dem. Lär dem om hur man visar bekräftelse, hur man använder tvättmaskinen, hur man är en god förälder osv osv osv i en oändlighet.

Jag får ofta känslan att kvinnor ständigt är i rörelse. Vi är alltid påväg någonstans, söker utveckling. Det tror jag beror på just det där att vi tutats i att vi aldrig blir kompletta. Att vi alltid BEHÖVER NÅGOT för att nå fullständighet (vilket rör allt från extra vitamintillskott i mjölken till bantningstips till personlig utveckling). Jag har ofta kritiserat det, men på vissa plan är det naturligtvis bra eftersom vi då även hela tiden utvecklas. 

 

Många män verkar stanna av runt 35. Då är alla åsikter på plats, personlighetsdragen också. Livsstilen och den ideologiska synen. Efter 30 får jag också känslan av att många män kapslar in känslolivet för gott. I bästa fall kan man ta fram dem (känslorna) för sin fru (som får ta hand om dem), men det är inte ens alla som kan det. 

Det är inte konstigt att den vanligaste åldern då människor skiljer sig är straxt efter 40. Då tror jag att heterokvinnorna har bitit ihop i några år och väntat på förbättring men inte sett den komma. Så dansar kvinnorna vidare (med nästa omöjliga karl) och männen blir ensamma och deprimerade och självmordsbenägna (enligt statistiken löper ifrånskilda män högre risk att dö i förtid. Hittar de en ny kvinna går de dock tillbaka till samma chans till medellivslängd som tidigare på ett litet kick).

 

Och jag tror det är en av heterosexualitetens största lögn: att vi kvinnor luras att tro att vi inte kan klara oss utan män, när det i själva verket är männen som får allvarliga problem när de tvingas att klara sig utan kvinnor. 

 

Men skitsamma. Jag skulle ju skriva om hur man som kvinna och feminist fixar att leva med en man. 

Nu kan jag ju inte tala för någon annan utan bara för mig själv så det gör jag också. 

 

Utefter den personligheten jag är och utefter vad jag lärt genom att titta på andras relationer (tex föräldrarnas som ju lär sina barn HUR man lever tillsammans) har jag vissa kriterier för hur min partner behöver vara. I de flesta fall är jag inte ens medveten om kriterierna utan det är ju något som man märker efter hand.

Som feminist har jag också vissa kritierier för hur min livspartner ska vara, har jag märkt och det är ju inte så konstigt eftersom min feminism liksom är grunden för hur jag överhuvudtaget ser på världen.  

För att kunna leva med en man krävs för mig att han:

* Är snäll

* Delar samma poltiska ideologi, alltså den om alla människors lika värde

* är samhälleligt medveten och intresserar sig för omvärlden

 

Det första jag lade märke till när jag först träffade han som kom att bli min man var att han var snäll. Alltså. Det finns inget ont i honom. Han är mild som en sommaräng och när han ler är det som när solen spricker upp. Det var det allra första jag såg och attraherades av. När det sedan visade sig att han delade samma politiska ideologi och hade intresse för omvärlden gick jag ju igång ännu mer. 

Min man hade, när vi träffades, redan en hyfsad koll på feminism och genus via en medveten och intresserad familj. Och sedan vi träffades har han liksom varit öppen för allt det som jag kan och vet. Jag har LÄRT honom väldigt mycket och han har VELAT lära sig, eftersom han intresserar sig och tycker det är viktigt. 

Nu är det inte så att jag PREDIKAT mig igenom vår relation, tvärtom. Vi diskuterar otroligt mycket. Han öppnar även upp för nya tankebanor hos mig. Jag vet ju faktiskt ingenting om hur det är att VARA en man, men det vet han. Han berättar, inte bortförklarar, men berättar och jag lär mig av honom också. 

 

Dock är vi ju fucked up också, eftersom vi vuxit upp i våra respektive könsroller. Och vår relation är låååååångt ifrån helt jämställd, troligtvis kommer den aldrig att bli det heller. Men det viktigaste är ändå att vi är medvetna om det och att vi hela tiden jobbar för att det ska bli bättre. Att vi inte står still. Vad gäller hur man sköter ett äktenskap är vi nämligen också ganska överrens. Vi tror på prat, eller KOMMUNIKATION. Den dagen vi slutar prata och den dagen vi inte kan prata om allting då är det dags att gå skilda vägar, tror vi. 

 

Jag tror inte att min man är särskilt ANNORLUNDA än andra män, men han tillhör nog ändå en speciell kategori heterosexuella män som KAN leva med feministiskt medvetna kvinnor. Det tror jag nämligen inte att alla män klarar av. Och feminister klarar nog heller inte av att leva med alla typer av män. En sak som jag tror att heterosexuella feminister är i behov av är män som är förmögna och villiga att hela tiden utvecklas tillsammans med kvinnan. Män med förmåga att lyssna och villighet och ödmjukhet att ta till sig av det som sägs tror jag också är viktigt hos en man som ska leva med en feminist.

 

Det som kan vara jobbigt i en heterosexuell relation med en man är ju manshatet som man som feminist med jämna mellanrum känner när man är arg och det känns som att det är kört. I såna stunder hatar jag alla män, inklusive min egen. Under en period kände jag ett väldigt stort förakt mot män som grupp. Förakt för deras mesighet och oförmåga att säga ifrån. Förakt för deras kollektiva feghet. Och då kan det hända att man bli Bitter. Och arg. Och lite låst i sina tankebanor. Det är nog ett hot mot äktenskapet som ickefeminister inte lever under, tex.

Dock visar ju alla undersökningar att jämställda par oftare har sex och dessutom längre äktenskap, så jag tror ändå att fördelarna med ett feministiskt medvetet äktenskap är fler än de eventuella nackdelarna. 

 

Som jag skrivit tidigare önskar jag dock alla mina barn homosexualitet. Ja det är troligtvis otroligt fördomsfullt av mig att göra det och ja jag vet, homosexuella skiljer sig också och slåss och bråkar och har det för jävligt. Men den där ständiga maktkampen som ENDAST beror på att en har snopp och en har snippa, den slipper man i alla fall. Och den kampen är så jävla jobbig att ständigt hålla på med. 

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fötts till en Dominant person, för tyvärr tror jag att det har varit ett enormt plus då jag som heterosexuell kvinna har relationer/relation med män/man. Faktum är att jag vet få relationer som hållit där mannen är den tydligt dominante. Och jag tror heller inte att det är sunt. De bästa relationerna är förstås de där dominans och maktkamper inte utspelar sig, men jävlar vad sällsynta de är. Jag vet bara ett fåtal sådana par och man känner igen dem på den där känslan man kan få när man träffar vissa par och det liksom blir självklart för en att DE kommer att leva tillsammans i hela livet.

Så jag tror det är det bästa i heterosexuella relationer. Näst bästa är en dominant kvinna och det rent skadliga är en dominant man.  

Förhoppningsvis och troligtvis lugnar ju de där maktkamperna ner sig med årens lopp och blir mer jämlika maktmässigt, det har iaf våra gjort. Man hittar sina platser, kompromissar och kommer överrens om hur saker och ting ska fungera i relationen. Samtidigt är det ju viktigt att man aldrig stannar upp helt, att man hela tiden driver på för utveckling (och då inte bara ENA parten utan BÅDA). 

 

Att som kvinnlig feminist även vara heterosexuell är alltså jävligt svårt och det kräver vissa grejer av Snoppen i förhållandet. Men hittar man den Snoppen så är det jäkligt spännande och roligt och framförallt utmanande. 

 

 

 

Förlåt att jag inte besvarar era kommentarer mer än vad jag gör... Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir glad. Jag vet oftast bara inte vad jag ska skriva mer än typ tack. Kritiken tar jag till mig, men orkar inte diskutera och försvara mig, vilket det lätt blir när man ska skriva svarskommentar på en kritisk kommentar. Ni har ju oftast rätt. 

 

Jag har haft en jävla dålig dag. Sur och trött hela dagen. Inte orkat med ungarna riktigt. Kanske somnade de med känslan av att mamma inte ville va med dem och det är så jobbigt när det sker. Ännu jobbigare blir det när man tänker på att IMORRN, DÅ JÄVLAR SKA JAG KOMPENSERA, för det är ju inte alls säkert att jag orkar det imorrn heller!! Tänk om jag är en ÄNNU SÄMRE mamma imorrn liksom! 

 

Vi har iaf fullbokat med aktiviteter imorrn där allting inte hänger på min godhet som mor. De ska få hit kompisar, sen ska stora på kalas och vi ska hitta på nått kul med den lilla. På kvällen ska vi först äta taccos och sedan baka pepparkakor och lyssna på julmusik. Eventuellt slänger jag upp julgardinerna om jag orkar. Ja jag vet att det är tidigt, men nästa helg är vår SISTA HELG SOM TVÅBARNSFÖRÄLDRAR och då vill jag helst bara gosa in min i barnen och viska oavbrutet hur mycket jag älskar dem och inte bassla (gotländskt för krångla) med jul. 

(Och nej, ni behöver inte oroa er för min man, han har att göra han också. Men eftersom vi gillar att dela upp sysslorna könsnormativt så pysslar han med att sätta upp lister och lampor och städa förrådet och allt sånt där, medan jag får välja om jag vill pyssla med mina "kvinnosysslor". Om jag inte orkar det så gör han självklart det också. Jag sätter dock inte upp lister)

 

Har inte "extrasovit" på två dagar och det tär lite på mig. Ja alltså jag sover ju så in i helvete nu för tiden. Sover "middag" en och vissa dagar ibland två gånger om dagen, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddag. Ja det är ju helt sjukt egentligen, men jag antar att min kropp behöver det. Det är ju egentligen inte så konstigt med tanke på hur tung den är...

 

Krånglar med insulinet och har haft två feta blodsockerfall idag. Det tär också så himla hårt på kroppen. Gud vad jag hatar det. När jag stod och lagade lunch idag kom första. Jag var ensam med barnen, alla var hungriga och jag kunde ju inte sluta laga mat eftersom mat var precis vad jag behövde. Men det sjönk så snabbt att jag först fick dricka en liten Mer. Hjälpte inte. Så då drog jag fram en tub mandelmassa och vräkte i mig några bitar. Sen lagade jag klart maten och åt så in i helvete. Lagom till middagen kom så nästa fall, precis innan decilitern fullkornsmakaroner hade kokt klart. Svetten rann och mätaren visade på 2.3. Då åt jag mat, käkade lite mandelmassa till efterrätt. Åt även lite av lillungens snacks framför fredagsmystv:n och sockret låg ändå under 6.0 när jag kollade 1.5 timme senare. Och då hade jag inte ens tagit något insulin. Måste ha haft otroligt lågt innan jag började äta. 

 

Lågt blodsocker får en att må så himla dåligt. Högt är inte alls samma sak. Man kan bli lite trött, men oftast känner jag inte av det. Lågt däremot är så förjävligt att ha. Man blir agressiv, får kort tålamod och så börjar svetten forsa av kroppen, hela kroppen börjar darra och man kan inte fokusera på något sätt. Och man kan äta mängder för kroppen sätter in en otrolig hunger som är liksom bortom denna värld. Kan tycka att det är så ologiskt att kroppen beter sig som att den ska DÖ när sockret är för lågt, medan man kan leva helt som vanligt när det är för högt. Rent logiskt borde ju kroppen reagera som om den ska DÖ vid högt socker eftersom det är precis vad man kan göra om man går runt med för höga värden för länge.. 

Fan vad jag hatar diabetes alltså. Jävla partypoopersjukdom. 

 

Vår bebis vägde enligt senaste tillväxtultraljudet 3.4 kilo. Diabetessyrran har börjat varna för att han eventuellt kommer att behöva ligga på barnavdelningen i några dagar när han föds om han har för lågt blodsocker. För de andra två har det räckt med lite extra mat, i form av ersättning, vid födseln, men den här gången räknar de med att det kommer att vara lite annorlunda alltså. Jag är i vecka 36 och min bebis är viktmässigt redo att födas. Han kan gå upp över 1 kg på de två veckor som är kvar och mina värden fortsätter att ligga dåligt. Jag tror de räknar med att han kommer att väga upp emot 5 faktiskt. Med tjejerna sa de att de skulle väga 4.5 och de vägde 3.5 båda två, men skit samma för det ÄR ju annorlunda den här gången. Min mage är enorm, bebisen ÄR stor så ja... Jag förbereder mig lite för en 5kilostjockis och några dygn på barnavdelningen. 

 

Är också väldigt orolig att han ska dö. Det är tydligen störst risk för det såhär de sista veckorna när man har diabetes. De kollar honom varje vecka nu. Hjärtat och flödet genom navelsträngen. Jag märker verkligen, verkligen att jag tillhör specialistmödravården nu. 

Som tur är lever han rullan inne i magen så pass mycket att jag hela tiden lugnas ner av det. Alla säger att det är ett gott tecken att han är så livlig. Själv tänker jag hu ADHD som den sanna pessimist jag är, men jaja. 

 

Jag kommer inte att bli lugn förrän jag har honom i famnen det är då ett som är säkert. Fan vad skönt det ska bli. Att få ut honom från det FARLIGA FARLIGA som är min kropp. Min kropp borde inte få bära barn. Och på grund av den här jävla oron kommer den nog aldrig att göra det igen. Jag orkar inte oroa mig igenom 9 månader igen alltså. 

 

Inte vet vi vad han ska heta heller. Jag hittar inga fina pojknamn förutom möjligtvis Ebbot eller Bo. Var länge inne på att döpa honom efter min pappa (som är död) men har ångrat mig vad gäller det. Jag vill att han ska ha ett EGET namn.

 

Svärmor har fixat en jättefin, begagnad spjälsäng åt honom. Dock är den blå och eftersom jag Bojkottar Blå måste den målas med rosa prickar innan den bäddas i ordning. Vi har köpt en ny babysitter och en ny amningskudde, en begagnad bilbarnsstol och så lär det bli en begagnad vagn också. Ett av skötborden är begagnade också. 

Jag fattar inte folk som spenderar så sjukt mycket pengar på grejer till sina nyfödda. Inte till barn överhuvudtaget faktiskt. Särskilt inte när Blocket och alla andra sidor vimmlar av skitfina, välbevarade grejer. 

Vi tänker som så att ju mer pengar vi SPARAR genom att köpa mindre och/eller begagnade grejer, desto fler DAGAR har vi RÅD att vara föräldralediga. Och enligt oss är Tid Med Föräldrarna viktigt och något som man bör prioritera om man har möjligheten. Förhoppningsvis ska vi ha det. Förhoppningsvis ska vi kunna vara hemma i 2 år denna gång. Jävlar i helvete vad lite pengar vi kommer att ha, men för det första så är vi ju vana (och det är vi GLADA för, att vi har lärt oss hur man kan leva på lite pengar) och för det andra så är det värt det. 

 

Ovanpå allt som känns lite tungt och motigt just inatt så har jag lite Hamsterångest. Vi har beställt två hamstrar åt ungarna till jul. Dvärghamstrar. Om man tappar en sån liten sak på golvet så är det stor sannolikhet att den 1.dör och om den inte gör det så 2. springer iväg och man får aldrig någonsin tag på den om man inte lyckats få den tam. En hel massa tid kommer att behöva läggas på att få hamsterjäveln tam och vi känner att det har vi väl för fan inte tid med med en bebis, två stora barn och tre katter. Så nu har vi bestämt oss för att det får räcka med en hamster. Buren är redan inköpt, BEGAGNAT på loppis. De får ha hamstern tillsammans. Vi får se hur det går. 

Julklappar överhuvudtaget känns jävla jobbigt nu också. Vill helst ha det klart innan jag föder, men är för jävla tjock för att orka springa och leta. 

 

Jaha. Det var dagens "glädjerapport" från Brunheten. Förhoppningsvis är det bättre imorrn igen. Nu ska jag gå och lägga mig. Enligt David ska jag få sovmorgon imorrn och alla andra dagar tills jag föder. Idag fick jag rosor också. Rosor, morötter och cola light som jag ska FESTA på i helgen! Jiihhuu inte. 

 

Äh. God natt. 

Igår började julen här hos oss i Brunheten.

Jag har haft sån jävla bullångest hela hösten.

Det beror endast på att jag, förra året, fick för mig att baka en miljon saffransbullar. Detta blev så himla lyckat att jag känt PRESSEN på mig att göra samma sak i år. Så därför har jag gått runt med min bulle i ugnen och haft ångest över bullarna jag BORDE lägga i ugnen.

 

Så igår kom den äntligen- lusten och orken. Alla ingredienser har legat och väntat i flera veckor redan. Och igår åkte de fram. Och familjen kom hem. Och vi satte på julskivan och barnen hjälpte till. David tog hand om tvättberget och försökte överrösta vår julmusik med Aktuellt men då fick han ett hatiskt ögonkast från sin julälskande, högdräktiga fru och vred snällt ner. 

Det tog nog tre timmar från att jag började tills det var klart. Det är LÖGN när det står att en sats bullar ska ta 30 min. Det är LÖGN. Att baka en dubbel sats bullar är ett endagsprojekt. 

 

Men jag gjorde det. Och sen paketerade jag dem fint i olika småpåsar. Om man, som jag, är en sån som gärna överäter och om jag som jag (eftersom jag har diabetes) helst inte vill överäta (man kan ju också vilja det och då ska man såklart göra det, men det är inte superlyckat med diabetes) är det perfekt att frysa in bullarna i småpåsar. Jag lägger 4-6 i fyra olika påsar för våra Adventsfikor i december. 10 st i luciapåsen. 15 i julaftonspåsen och sen blev det såklart massa fikapåsar vilka jag tror kan komma till användning fint sen när bebisen kommer. Ja. Här har ni husmor´n hela dagen!

 

Fast nja... Jag sov bort hela förmiddan. Gick upp och lagade mat samt gick igenom vilka julklappar vi har so far. Skrev upp det på en lista. Blev trött och vilade mig på sängen en stund. Gick ner och såg några avsnitt av New Girl. SEN började jag baka, vid 16tiden ungefär. Min dagar just nu är så otroligt oaktiva att jag borde ha dåligt samvete. Men det har jag inte, för jag ska föda om 15 dagar. 

 

New girl förresten, är en serie som ligger på Netflix (den har gått på tv också) som jag kan rekommenderad. OKEJ det är en Amerikansk komediserie och med genusglasögonen på kan jag såklart hitta en miljon grejer att pika på. Men om jag för en gångs skull ska vara lite postiv så är följande positivt med New girl:

* Huvudrollen är en kvinna

* Huvudrollen är otroligt rolig/tokig

* Vänskap mellan män och kvinnor skildras på ett Friendsliknande sätt förutom att de inte ligger med varann

* Männen skildras på ett stundtals fint och mysigt sätt tycker jag

 

Den handlar alltså om en excentrisk tjej i 30årsåldern som flyttar in i ett kollektiv bestående av tre killkompisar. I LA. Se den väl. 

 

Idag, torsdag ska jag träffa min bästa Nina och vi ska prata oavbrutet i några timmar. Sen ska jag HÄMTA på dagis (har inte gjort det på flera veckor) och GÅ HEM med mitt barn. Ikväll kommer min familj hit. Vi ska äta pizza. 

 

Ha en fin torsdag

 

 

 

Bästa julsångerna:

 

 

 

 Min och Davids lovesong forever:

 

 

 Jag är svag för Elvis och särskilt när han sjunger gospel:

 

 

Det handlar väldigt mycket om Manlighet här hemma just nu. 

Min man får höra följande mening ca 100 gånger varje dag: "det är för att du är MAN". 

 

Jag inser mer och mer fördelarna med att faktiskt veta vilket kön vårt barn har. Det har givit oss ett försprång skulle jag vilja säga. 

 

Eftersom vi har två döttrar sedan tidigare har vi bådat ägnat de senaste 6 åren åt att fundera kring den kvinnliga könsrollen. Jävlar vad vi har analyserat, båda två, men främst jag skulle jag tro, eftersom det dels är jag som är mamman och dels jag som har det största intresset. 

 

Jag kom på idag att det här med att vara feminist och genusintresserad och MAMMA innebär att man

1. Upptäcker på vilka sätt man själv begränsats och påverkats negativt på grund utav könet och könsrollen man tilldelats på grund av könet och sedan 

2. gör vad man kan för att förhindra att ens egna barn hamnar i samma situation. 

 

Det är DET som gör att jämställdheten hela tiden går framåt, föräldrars förmåga att analysera och skala av och lägga till i uppfostran av barnen. Barns värde och rättigheter stiger och ökar för varje generation helt enkelt för att vi lär oss av våra föräldrars misstag. Och samma sak gäller såklart för genus och feminism och jämställdhet. 

 

Mycket i vår uppfostran av våra döttrar har alltså grundat sig i mina erfarenheter av att vara född med vagina. Vi har tagit fasta på vad som varit bra samt skalat bort det jag ansett varit dåligt, plus att vi har kunnat addera nya saker som vi lärt oss med vägen. Jag har ju inte samma syn på feminism nu som för ens 5 år sedan, den utvecklas ju hela tiden och varje ny sak som tillkommer adderas till vår uppfostran.

 

(Hur vi lagjobbar? Jag undervisar min man väldigt mycket. Jag har det största intresset, han har ett grundintresse. Jag lär honom, han jobbar utefter mina ansvisningar så att säga, på de här planen)

 

Nu ska vi få en son. Detta har vi vetat större delen av vår graviditet. 

Omedvetet har jag lagt den kvinnliga könsrollen åt sidan och begett mig ner i mansträsket. Där var jag väl i och för sig redan ganska mycket innan, men djupare nu. Jag analyserar ALLTING via våra kön numera och jag funderar otroligt mycket kring min mans könsroll. 

 

Det är ju inte så jävla roligt för honom förstås, för det är ju inte särskilt blida ord som kommer från min mun alltid. Det är tyvärr inte särskilt mycket positivt man hittar när man grottar ner sig i den manliga könsrollen och det blir ju en hel del gräl. 

 

Men här om dan kom vi till en viktig punkt och det var när jag kom på följande:

 - Jag vill att vår son ska bli så olik dig som möjligt, sa jag. 

 

Ja. För precis så är det ju. Jag vill inte att mina döttrar ska bli som jag. Jag vill att deras liv ska begränsas mindre av den kvinnliga könsrollen än vad jag begränsades. Jag vill att allt det som blev tokigt med mig på grund av min könsroll ska dra åt helvete och inte visa sig hos mina barn. Jag vill att mina döttrar ska få en ANNAN könsroll än den som jag har. En mer öppen och obegränsad roll. 

 

Och precis samma sak vill jag med min son, fast ungefär gånger 100, eftersom jag anser att män är så otroligt mycket mer begränsade än oss. Jag vill att vår son ska bli allting som min man inte är och självklart också att han ska bli allt det som min man är som jag ser är positivt och som kanske skiljer honom lite från andra män.

 

Ja. Nu utgår ju jag ifrån att min man kommer att vara min sons främsta förebild och det tänker jag göra också. För så tror jag att det kommer att bli. Jag kan inte lära min son att vara en man och en man kommer han tyvärr att bli, vare sig jag vill det eller inte. För vi är inte där ännu och kommer inte att ha ett könlöst samhälle heller när våra barn blir vuxna. Jag är realistisk här. Och jag är helt säker på att vår son främst kommer att se sin far som den främsta förebilden i hur man är en MAN, precis som våra döttrar kommer att kolla in mig när det blir dags för dem att formas till KVINNOR. Det är ofrånkomligt tror jag, tyvärr. 

Dock inte sagt att min uppfostran kommer att vara helt utan inverkan och vice versa vad gäller döttrarna och pappan.

 

Hur som helst så har vi väldigt spännande diskussioner här hemma nu om manligheten och hur den påverkat honom och hur den påverkat mig och vad vi inte vill ge vår son och vad vi vill ge vår son. Det känns som att vi rustar för en väldigt mycket hårdare strid än den vi fört och för för våra döttrar. 

 

Något jag önskar mina döttrar:

* Mod att säga ifrån. Även mod att ta plats när/om de vill/behöver. 

* Vetskapen att de är värdefulla som DE ÄR utan att behöva addera attribut i form av tex smink, kläder, eller ens barnafödande som något slags heligt uppfyllande för att BLI det där som alla kvinnor hela tiden tycks sträva efter som jag inte riktigt vet vad det är. Men alltså. Jag vill att de ska känna EGENVÄRDE i att bara vara just så som de är och inte alltid känna att grejer måste tillföras för att de ska uppnå perfektion. 

 

Något jag önskar min son:

* Modet att våga vara annorlunda. Att våga gå sin egen väg. 

* Jag vill att han ska bli tänkande, analyserande och ha nära till sina känslor, vilka han även ska kunna uttrycka på ett ickedestruktivt sätt. 

 

Vad spännande det ska bli! Med en liten pillesnopp i familjen! 

En sak jag ofta funderar över, det är det här hur andra feminister förmedlar det här med feminism och genus till sina barn? 

Pratar ni med era barn om feminism och genus? 

Om ni tex ser ett barnprogram och upptäcker att det HÄR är ju helt jävla STÖRT och VAD är det mina barn LÄR SIG nu, SÄGER ni då det till barnen? Tar ni diskussionen så att säga?

 

Jag har, sedan barnen föddes, pratat med dem om kön och genus och feminism. Ser vi en kass film (Ariel tex som de tjatade sig till) har vi alltid en pratstund efteråt där jag tex påvisar det helt ologiska i att prins Erik blir kär i Ariel fast hon inte kan prata. 

Redan på Teletubbiestiden (när stora var runt 2 år) pratade vi om tubbiesarnas kön.

Sedan de börjat måla har vi pratat om prinsessorna i målarböckerna. Hur smala de alltid är. Jag har lärt barnen att måla till lite kring midjorna och förklarat att om en riktigt människa vore så smal så skulle hon vara död. 

 

Jag har visat bilder på hur en människa skulle se ut om man tog Barbies mått på henne. Vi har pratat kring det orimliga i att Barbie alltid går på tå och i att Hello Kitty inte har någon mun. 

 

Jag har förklarat för dottern varför hon INTE får någon sminkdocka och heller inget smink av oss och sedan de båda föddes har vi präntat in orden "smart snäll och modig alternativt rolig" som det VIKTIGASTE att VARA. Ord som duktig och vacker/fin har vi pratat om oändligt många gånger.

 

När vi leker med barnen tänker vi på att inte vara könsnormativa i lekarna. Roligast är när min man leker med Barbie. Då blir den annars så väna Barbie en pruttande och rapande och galen superhjälte som flyger längs med taklisterna och beter sig som ett svin. 

Mina barbiesar är alltid lesbiska och när vi målar tänker vi på att måla personer i alla hudtoner och familjer i alla konstellationer. 

 

Jag vet att vissa föräldrar medvetet istället väljer bort saker. Som att de förbjuder Disneyprinsessorna rakt av tex och undviker på så sätt hela skiten. Men jag låter alltså barnen ta del av i princip allting (förutom smink samt de värsta filmerna) och PRATAR istället med barnen kring det hela. 

Mitt barn är ett Läsande barn. Det innebär att de gånger vi serverar mjölk till maten så vill hon läsa på mjölkpaketen. Jag när nostalgiskt ljuva minnen från min egen barndom då jag ALLTID ville läsa vid köksbordet (för jag ville nämligen läsa jämt och överallt) men inte alltid fick ha med mig boken till bordet och istället fick nöja mig med mjölkpaketet vilket jag läste om och om igen. Så får mitt barn också göra. 

 

Igår handlade texten på mjölkpaketet om KVINNOR. Att vi KVINNOR borde bestämma en dag i månaden som var till för att undersöka våra bröst. Ja det var väl viktigt tänkte jag. Och läste vidare. Arla meddelade också att de, för oss KVINNOR, nu framställt en SÄRSKILD MJÖLK med allt som vi KVINNOR behöver. 

Vi OFULLSTÄNDIGA KVINNOR som liksom ALLTID behöver lite EXTRA eftersom vi ALDRIG riktigt duger som vi är. Det finns ALLTID något som behöver åtgärdas liksom och därför har nu Arla välsignat oss alla med en mjölk med lite extra folsyra och kalcium.

Alltid den där jävla folsyran alltså. Alltid. 

 

Detta utlöste en lång monolog från mitt håll.

 - KAPITALISMEN VORE INGENTING förutan kvinnors ständiga känsla av att vi inte DUGER SOM VI ÄR. Kapitalismen vore INGENTING utan att kunna använda sig av knepet att tala om för oss kvinnor att vi alltid behöver FÖRBÄTTRING. Och så den här ständiga jävla alienationen av oss. Alltid är vi det ANDRA könet. Ni dricker MJÖLK- vi ska dricka en SÄRSKILD TJEJMJÖLK. Ni spelar FOTBOLL- vi spelar DAMFOTFOTBOLL. Alltid alltid är ni NORMEN och vi är det AVVIKANDE. SATANS JÄVLA ARLAHELVETEEEEEEEEEEEEEEE!!!

 

 

Jag tror aldrig jag har hört en man ens prata om det här med vitaminer och mineraler. Aldrig hört en man säga:

 - Jag tror jag har b12brist

eller

 - Jag ska gå och kolla mina depåer snart. 

Jag tror inte att män tänker i de banorna. För de har ju ingen som ständigt påminner dem om det. 

För hela samhället,inklusive både män och kvinnor, lever ju i den där tron att mäns kroppar är STARKA och kvinnors kroppar är SVAGA. Vilket jag är helt övertygad om ligger bakom det faktum att kvinnor oftare uppsöker vården och testar och håller koll på sig själva. Vi har ju redan sedan vi föddes fått lära oss att våra kroppar är svaga, eller att de åtminstone är dödliga. Och det är ju helt klart männens förlust detta. 

 

Männen de biter ihop, för de förväntas ju vara starka. Och ärligt. Det är inte maskulint med järnbrist och b12brist. Inte heller maskulint att gå till vårdcentralen och "kolla värdena". Men rent logiskt så BORDE det ju finnas vissa vitaminer och mineraler som MÄN SOM GRUPP skulle behöva ta lite extra mycket. Eller hur? Om nu KVINNOR SOM GRUPP behöver dittan och dattan borde det ju finnas särskilda grejer som MÄN SOM GRUPP behöver ta extra eftersom vi ju är så satans olika, män och kvinnor. 

 

 

Och dessutom, hur jävla ologiskt är inte det här jävla mjölksläppet med tanke på den senaste undersökningen som visade att Sverige absolut blir fetare och fetare, men att det ännu är MÄNNEN som står för den mesta övervikten?! Fler män än kvinnor är överviktiga. Varför tar inte Arla och gör en kampanj som riktar sig till tjocka män på landsbygden ( ja för det är på landsbygden som det är värst)? En fettfri mjölk kanske. En Keso med extra JÄRN och mindre FETT kanske. Int i fan vet jag. Men ett tips till Arla och alla jävla andra är att ta och vända sig till männen lite mer nu, innan de förgås i sin egen fetma. 

 

SATAN. 

 

Jag skulle ju skriva om det där med Snittet. Varför jag personligen föredrar snitt framför fittförlossning. 

 

Det finns några grundläggande, lite ytligare förklaringar som jag börjar med:

 

1. Som jag skrev tidigare: det gör ont hur man än gör. När man upplevt både snitt och vaginal förlossning får man ju dock prova på de olika formerna av smärta och väljer man sedan att föda ett tredje barn så kan man ju faktiskt välja vilken form av smärta man föredrar (eftersom det alltid är kvinnan som har slutordet vad gäller tillvägagångssätt för att få ut barnet). 

 

Min vaginala förlossning vid 22 års ålder var "helt normal". De sydde 10 stygn har jag för mig. Stygn som fortfarande, efter nästan 7 år, spricker upp då och då och orsakar VISS sveda kan man säga. Men det är, som de säger, HELT NORMALT. 

Min helt normala förlossning, liksom alla vaginala förlossningar, ledde till extrem smärta i fittan och rumpan. Hemorojder, sprickor och kraftig uttöjning. Yes. Kul. Eller inte. 

Vi började ligga igen när avslaget försvunnit efter ca 2,3 månader och det var väl ungefär runt hennes 1årsdag som det där med att ligga började kännas normalt igen. Det var ju ROLIGT hela tiden, men NORMALT kändes det inte förrän efter typ ett år. 

Efter min helt normala förlossning vågade jag inte bajsa. Det är inte så konstigt efter att den liksom vänts in och ut och gör så ont att man inte ens kan sitta på rumpan. Så jag var förstoppad i 16 dagar innan jag fick åka ner på akuten och där, av ren förskräckelse över att bli undersökt I RUMPAN, panikbajsade på akutens toalett. Fy helvete vad det gjorde ont. Men sedan var jag lättad kan man säga. Dock är 16 dagars förstoppning ingenting jag önskar varken mig själv igen eller någon annan på jorden. 

 

Efter snittet hade jag ont i magen. Jag hade aldrig ont i såret, bara i magen. Och det var bara de första tre dagarna. Sedan var allt bra. Både pinka och bajsa och ligga gick hur bra som helst. Och det är ganska grundläggande delar av livet får man säga.

 

Slutsats: jag föredrar smärtorna i samband med snitt framför smärtorna i samband med fittförlossning. Min vagina är min bästa vän. Buken bryr jag mig faktiskt inte lika mycket om. Den kan få krångla bäst den vill. Men jag behöver min vagina. 

 

2. Mötet med barnet. 

Vid min vaginala förlossning, som alltså var "helt normal", fastnade bebisen huvud i fittan under en krystvärk. Alltså, halva huvudet var ute, andra halvan inne. Resultat; extremt utvidgad vagina. Jag tvingades alltså ligga i den positionen och invänta nästa krystvärk och då hade jag sån satans panik att jag tryckte ut hela henne när nästa värk äntligen kom. 

När jag fick upp henne på magen hade hela fittan just spruckit upp och jag var i extrem smärta. Jag skrek, jag grät, jag ville dö. Det brann som eld mellan benen och barnmorskan behövde börja sy direkt, tydligen. Då ville de att jag skulle hålla i mitt barn så att jag inte skulle känna smärtan lika mycket, för någon bedövning fick jag inte. Det funkade inte så bra. Jag kollade på mitt barn, försökte framkalla lite kärlekskänslor, men ville ju bara dö. Jag försökte sparka barnmorskan och extra personal kallades in för att hålla fast mina ben. Bebisen höll jag på att tappa så henne fick pappan hålla i. 

Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt barn var så kaotiskt, panikartat och att jag kände att jag ville dö vid det ögonblicket. Att möta sitt barn så full av smärta och panik alltså..hu. 

 

Vid snittet var jag helbedövad, helt vaken och helt med. Jag fick möta mitt barn helt lugn och mjuk och fri från smärta. Det var det häftigaste och största ögonblicket i mitt liv. Ingenting kan slå det. Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt första barn på inget sätt kan liknas vid det. 

 

Slutsats: jag föredrar att möta mitt barn lugn och smärtfri framför uppsprucken och panikfylld. 

 

Men den största anledningen till varför jag vill ha och har fått inplanerat snitt med detta tredje barn är helt enkelt att jag traumatiserades vid min första förlossning. Det kan man ju ganska enkelt läsa mellan raderna bara av att läsa ovanstående. 

Orsaker till traumatiseringen är jättemånga. Dels var jag ung. Att vara ung innebar för mig att jag var pinsamt godtrogen. När barnmorskan sa "alla kvinnor kan föda barn och din (stora) kropp ser ut att vara som skapad för att föda" så svalde jag bara det. Godtog det. Och räknade med att kroppen skulle sköta sitt. JAG VISSTE JU att jag är väldigt smärtkänslig och RÄDD för smärta, men det tryckte jag bort och gjorde helt enkelt så att jag tänkte så lite som möjligt på förlossningen och räknade med att det skulle flyta på. 

 

Det gjorde det inte. Att vara ung innebär även ett annat bemötande från personalen. De visade mig helt enkelt ingen respekt. Och jag kan låta tuff och hård, men det är/var jag verkligen inte i verkligheten. Så jag bara svalde allt det nedsättande. Sa inte nej. Gick med på allt. 

 

Som vid igångsättningen, tex, som de blev tvugna att ta vid med. 

Då skulle en kateter föras in i min livmoderhalstapp och sakta fyllas med vatten, vilket skulle vidga min tapp och få igång förlossningen. Jag FRÅGADE om det inte fanns något annat sätt och de nämnde i förbifarten en gel som kunde sprutas in, men sa att "det tar vi som andra alternativ". 

Så när de skulle föra in katetersatan så var min tapp på inget sätt mogen och ännu bakåtböjd. Det stod tre kvinnor mellan mina ben och en fjärde höll mig i handen och de slet och BÄNDE min livmoderhalstapp och jag SKREK och jag GRÄT och tillslut kunde jag se i deras ögon att de hade gått för långt. Och de avbröt. Och jag lämnades med att känsla att det var mitt fel och att jag var ganska värdelös och svag, trots att det, logiskt sett, borde ha varit de som bad om ursäkt för att de gick för långt. 

Och jag fick gelen och förlossningen gick igång alldeles fint och jag födde lite senare samma dag. 

 

Jag kan inte gå till gynekolog efter det. Innan min vaginala förlossning sprang jag titt som tätt (mitt tidigare leverne krävde liksom det) och utan problem. Efter det gör jag inte ens cellprov. Ja jag vet, det är hemskt. Men jag fixar inte det. De få gånger jag verkligen tvingats att uppsöka gynekolog har David fått vara med och jag skakar och gråter i stolen. Tack kära förlossningsvård för detta. 

 

När förlossningen slutligen gått igång visade det sig att det inte alls var så himla smidigt och enkelt för mig att få ut ungen, trots min breda röv och "perfekta kropp för barnafödande". Epidural fick sättas eftesom jag behövde äta (hade graviditetsdiabetes) och inte kunde äta pga smärtorna. Så jag bedövades och käkade lite och sedan fick jag värkstimulerande dropp, men kände aldrig riktigt när jag behövde krysta, vilket säkert är orsaken till stygnen. Först kunde jag inte krysta, sen kunde jag inte hålla emot. 

Jag lämnades, efter förlossningen, men en mycket stark känsla av att inte ha gjort att skit. Av att inte ha varit duktig utan tvärtom dålig, då allting kom till på "konstgjord väg" och då personalens bemötande inte på något sätt var uppmuntrande. 

 

Det är därför jag är så jävla anti det där med att allting ska vara NATURLIGT. Att man liksom ska UPPOFFRA SIG vid förlossning och graviditet och liksom vara ett med moder jord och låta kroppen sköta sig själv. Det kan inte vara många förlossningar som faktiskt ÄR så naturliga, vilket säkert lämnar många kvinnor med dålighetskänslor över att inte ha "klarat av" att vara sådär satans naturliga som man måste vara för att nå den optimala bekräftelsen. 

 

Det är väldigt mycket med mödraskap och förlossning och graviditet som bygger på bekräftelse. På att vi ska vara duktiga. Vi ska vara gravida utan att klaga, vi ska föda naturligt utan att klaga, vi ska sköta om våra barn och vabba och vara föräldralediga och mysa oss igenom småbarnsåren utan att klaga. Vi ska vara så jävla duktiga och jag fattar inte INFÖR VEM vi hela tiden ska vara det. Inför varandra? Inför männen? Jag fattar inte! Men det är en så himla farlig fälla, anser jag. Och jag tror det är VÄLDIGT BRA att göra upp med sina bekräftelsebehov innan man ger sig in i födabarnkarusellen. 

Det hade inte jag gjort med första barnet.

 

Med andra barnet var jag en bit på väg. 

Och nu med tredje barnet är jag helt klart där. 

 

Jag är äldre, erfaren och framför allt har jag inga behov av att vara duktig längre. Jag vet mina rättigheter också och jag är inte längre rädd för att tala om hur jag ska ha det. Det är så sjukt att man behöver bli såhär som jag har blivit nu: hård och kompromisslös, för att kunna föda barn utan att traumatiseras. 

 

Idag köpte vi en nappflaska. Som vi ska ha med till bb. 

Jag tänker inte acceptera blödande bröstvårtor och månaders helvete med pumpen och mjölkstockningar och blodig bröstmjölk en gång till. Det är inte värt det. Så funkar det inte åker flaskan fram direkt.

Jag tänker inte heller riskera min fitta. Jag behöver den. Och jag tänker inte riskera att försätta mig i ytterligare situationer som kan traumatisera mig. Jag är snart 30 år och kan jag avstyra en fara när jag ser den, så gör jag det. 

 

Jaja jag vet att kejsarsnitt också kan innebära fara och komplikationer. Men min erfarenhet säger mig att faran är mindre vid planerat kejsarsnitt. Vi får väl se hur det går. Går det åt helvete  med snittet den här gången så blir det helt enkelt inga fler barn, det är inte mer än så och det är okej. Då har jag ju tre barn. 

Att däremot känna en stark tvivel på om man någonsin ska våga föda igen efter första barnet är inte särskilt roligt. Det är inte kul att liksom tveka inför fler barn när man vet att man VILL HA fler barn. Hemskt med kvinnor som struntar i att föda fler barn helt enkelt för att de inte pallar med det, fast de VILL HA fler barn.

 

Nej. Barn är ingen rättighet, absolut inte. Men alla har rätt att föda sina barn som man vill. Om 100 år kanske man KAN föda barn helt smärtfritt. Rent tekniskt och logiskt så borde det gå. Men troligtvis lär det inte hända, eftersom så otroligt många kvinnor är beroende av att barnafödandet ska vara någon slags BRAGD genom vilken de ska nå bekräftelse. Hela vården är också beroende på det eftersom det billigaste förlossningsalternativet liksom bygger på att kvinnan genomgår maximal smärta. Alltså: väldigt smidigt att så många kvinnor faktiskt även VILL föda på det mest smärtsamma sättet som möjligt. 

 

Det är en kvinnofälla utan dess like faktiskt, som jag inte riktigt orkar tänka på och bena i just nu. Nu handlar allting bara om att kringgå den fällan så mycket som möjligt och göra mitt kommande barnafödande så smärtfritt, konstgjord och onaturligt som möjligt. 

 

Fittförlossningar är för bekräftelsetörstande fjantar! Leve kejsarsnittet! 

 

 

 

 

 

 

 

Alltså. Jag tror jag blir tokig. 

 

Vid min förra dräktighet, med 2;an, kräktes jag väldigt mycket. Jag hade uppstötningar och kräkningar och allt det ledde till konstant magvärk och magkatarr. Jag gick ner tio kilo för att jag hade så ont i magen att jag inte kunde äta. Det var lite av ett helvete på jorden. 

Vid ett tillfälle åkte jag till akuten då jag hade så ont i magen och inte kunde äta på något sätt och mådde så jävla dåligt. Fick träffa en ung manlig läkare som undersökte mig grundligt (även i fittan minns jag..) och konstaterade magkatarr. Sen skrev han recept på Novalucol, som jag ätit sedan dag ett ungefär, eftersom det var var min barnmorska rekommenderat mig. Fy satan vad Novalucol och sedan Gaviskon jag tuggat i mina dagar. 

 

När jag inte är gravid händer det också att jag får känningar i magen, ni vet som att det svider och man är ständigt lite illamående och jävlig. Då brukar jag ta en Losec så brukar det bli bra. 

Så förra helgen när vi åkte till Kalmar så hade jag sådär jävelont i magen, googlade lite och tog en Losecjävel för att slippa ha ont när vi skulle iväg och ha det fint. 

När jag kom hem mailade jag min barnmorska och frågade om det varit okej att jag tagit en eller om bebisen eventuellt skulle dö nu. Hon svarade att Losec var okej.

 

OCH DÅ UNDRAR JAG VARFÖR INGEN KUNDE HA GIVIT MIG LOSEC NÄR JAG ÅKTE NER AKUT FÖR MAGSMÄRTOR OCH UPPSTÖTNINGAR OCH KRÄKNINGAR OCH FICK MAGKATARR KONSTATERAT?!! Vad är det för fel liksom?

 

Jag blir så jävla galen på det där att så fort en unge börjar växa i ens buk så är i princip all form av läkemedel förbjuden mark. Alvedon är det enda man får ta. Allting annat ska man uthärda. Jag spyr (bokstavligen) på det där. I nio månader liksom, ska man klara sig utan läkemedel, till och med receptfria. När man behöver dem som bäst egentligen, så jävla dåligt som många mår som gravida. 

 

Och jaja, visst fattar jag att det är jävligt svårt att forska kring det. Men ärligt talat tror jag inte heller att det prioriteras särskilt högt. Kvinnors hälsa brukar inte göra det, nämligen. 

 

Den här gången har jag bara kräkts en (1!!) gång, men haft rätt mycket halsbränna och sura uppstötningar såhär de sista månaderna. Det är inte klokt hur olika det kan vara. 

Vågen verkar ha stannat på 103.6 och jag tycker den kan hålla sig där nu. 

Det är prick 20 dagar kvar idag. 

 

Folk som inte tycker att man ska få föda barn via planerade snitt verkar ha fått en sak väldigt mycket om bakfoten och det är det att ett snitt på något sätt skulle vara som att föda på bananskal. Att ett snitt på inget sätt är jobbigt eller gör ont och att vi som vill ha planerade snitt vill det av den enkla anledningen att vi är lata alternativt fåfänga alternativt samhällets avskum. 

 

De har uppenbarligen inte varit med. 

Visserligen VAR mitt snitt förra gången relativt smärtfritt, fram tills bedövningen släppte såklart, men ändå. 

Att gå runt med vetskapen att någon bokstavligt talat ska skära upp hela din jävla mage är inte så himla lätt den heller ska ni veta.

Jag tänker att ni kanske inte vet hur ett snitt går till?

 

SÅHÄR GÅR ETT SNITT TILL:

* Klockan 07 på morgonen anländer du till förlossningen. Där får du duscha och sedan gör en barnmorska/syrra i ordning dig. Hon rakar ditt könshår, sätter en kateter i ditt urinrör, sätter nålen i armen, ger dig 4 alvedon, sätter jättestor blöja i dina trosor och bäddar ner dig i sängen. Nu är det mer än 24 timmar tills du ska resa dig igen. 

* Sedan körs du vill operation i sängen. Där ligger du och väntar tillsammans med barnmorskan som ska vara med samt din partner/den som ska vara med under operationen. Barnmorskan undersöker din mage en sista gång och känner efter hur barnet ligger. Du är nu jättenervös. 

* Medan du körs in i operationssalen får din partner gå iväg och sätta på sig skyddskläder. Det är ganska läskigt att komma in en rummet där typ 10 pers väntar på dig. Du har börjat skaka nu för du är jättenervös. 

* Din partner kommer tillbaka och du får sätta dig upp på den stenhårda britsen som du flyttats till. Du får kuta med ryggen medan en jättelång nål förs in där. Du har fått bedövningssalva innan. Det känns som små elektriska stötar under huden. Du gråter nu, fast det inte gör ont direkt, men du är orolig och rädd. 

* Sedan riggas skynket mellan dig och magen och du får ligga och vänta på att bedövningen ska ta. Det är jätteläskigt och du är superrädd att den inte ska ta alternativt att du ska missta dig och att du inte ska märka av ditt misstag förrens skalpellen sitter i buken så att säga. Personalen rycker och sliter och slår på din kropp för att avgöra hur pass bedövad du är.

* När du inte känner ett dugg längre börjar de skära i dig. 

* Detta känner du väldigt tydligt. Du känner hur de sliter och drar i ditt skinn. Du i det närmaste hoppar upp och ner på britsen och måste i vissa fall hålla i dig. Det gör dock inte ont. 

* Narkosläkaren och narkossyrran pratar med dig hela tiden. Din man försöker filma över skynket. 

* Sen kommer bebisen och nu får du den verkliga behållningen av ditt val att snittas. Du får möta ditt barn helt vaken, helt smärtfri och den upplevelsen är helt fantastisk och jag önskar att alla nyblivna mammor fick möta sina barn så. 

* Sen går barnmorska och din partner/person som är med på förlossning iväg med barnet. Du blir ensam. Läkaren börjar sy ihop dig. Det tar skitlång tid. Du vill ha din bebis, men får ligga där du ligger. 

* Tillslut kommer partnern/den som är med på operationen tillbaka med bebisen. Hen håller i den för det är svårt för dig att få plats med bebisen i det lilla utrymmet mellan skynket och operationen. Du får se på din bebis. Den är skitsöt. 

* När allt är klart lyfts du över till sängen igen, bebisen stoppas ner hos dig och ni körs till uppvaket.

* Du är ännu bedövad men får värmefilt för man kan frysa hemskt när bedövningen släpper. Du är ännu smärtfri och den stora lättnaden infinner sig. Du får gosa med din bebis. Dock kan du inte riktigt röra dig så goset blir ganska stelt. Men det gör ingenting för du är så glad. 

* När bedövningen har släppt körs du ner till bb. Nu är det inte roligt längre. Dina smärtor tar över dig och gör att du inte längre kan ägna dig åt barnet. Det får din partner/personen som är med sköta om tillsammans med bbpersonalen. Du har jävligt ont nu och får morfin. 

 

Vid mitt förra snitt fick jag inte ställa mig upp förrens dagen därpå på eftermiddan. Jag låg alltså ner från 07 på morgonen till ca 14 dagen efter. När man är så orörlig kan man inte släppa ut gas ur magen. Och det, att du inte kan prutta, är det värsta, blandat med att du har ett jättestort sår längs hela magen. 

När jag äntligen fick resa mig upp (med gåstol) och kunde SLÄPPA MIG, DÅ började mitt tillstånd förbättras. Men den smärtan glömmer jag aldrig. 

 

Dock föredrar jag den smärtan framför smärtan i fittan  och röven som satt kvar i flera veckor efter min vaginala förlossning. DOCK är ändå inte främst SMÄRTAN det som gör att jag aldrig mer vill föda vaginalt. Jag har helt andra anledningar till det som jag ska skriva om en annan dag. 

 

Men lägg ner att se kejsarsnitt som någon slags genväg. Kejsarsnitt är en METOD och sedan är det olika vilken metod man föredrar och vilken smärta man finner mest uthärdlig. Till allas glädje kan jag alltså meddela att snitt OCKSÅ GÖR ONT. Och man LIDER av det också. Jag förstår att ni alla blir lättade av att läsa det för det verkar vara en väldigt viktig detalj kring det här med att föda barn- att mamman ska LIDA. 

 

Rätten till smärtfri förlossning stred Grupp 8 för på 70talet och det är sjukt att vi än idag har synen på att en RIKTIG FÖRLOSSNING MÅSTE GÖRA ONT. Mamman MÅSTE LIDA för att få sitt barn. Det tycker inte jag. Och därför väljer jag att föda på det sätt som innebär minst smärta ENLIGT MIG. Som sagt har jag anledningar som kommer före just smärtbiten i mitt val till snitt, men även om jag valde snitt ENDAST för att slippa viss smärta så hade det också varit fullt rimligt. 

 

Sedan, som sagt, föredrar JAG att ha smärta i magen framför att ha ont i fittan och röven. Jag gillar att kunna bajsa smärtfritt liksom. Jag demolerar hellre musklerna i min mage än mitt käraste och bästa organ på hela kroppen som jag förhoppnignsvis ännu ska ha väldigt mycket kul tillsammans med- fittan. 

 

Vad gäller barnet då? Kejsarsnitt är en metod som utvecklades för att rädda barn och mödrar som höll på att dö på grund av vaginala förlossningar. Ingenting som någon någonsin säger kommer att kunna få mig att gå på iden att planerade snitt skulle vara FARLIGARE än vaginala förlossningar. Tyvärr. Jag tror det är bullshit. 

Och astma och allergier får folk ändå. Punkt. 

 

Ska skriva mer om det här ikväll. 

 

 

Nu har vi fått tid för snitt! 28 november blir det. Så jäkla konstigt att veta exakt dag och nästan till och med tid (brukar vara runt 09) för när man ska få barn! Men också väldigt skönt. Då kan man tex planera. Njuta extra mycket av de tre sista helgerna som tvåbarnsfamilj tex. 

 

Fast mest är det ju att göra. Vi måste fixa säng, städa förrådet, få upp nya garderoberna i hallen, plocka fram barnkläder OCH julsaker och inventera, köpa vagn, köpa babysitter och babygym, baka allting inför julen, gärna hinna julpynta också. Ja. Jag vill liksom ha lite FRID när jag kommer hem från BB. 

 

OOOOOOOH  GUUUUUUD DET ÄR SÅ SJUKT! Att vi ska få en bebis till!!! Att det ska ligga en liten skrikig bebis här hemma igen och vara gullig! Vaken-nätter, blöjbyten, barnvagnspromenader och så bara tanken på att våra barn ska få ett småsyskon! Den är helt vidunderlig! 

Jag längtar så himla mycket tills han kommer ut. Och tills såret har läkt och min kropp börjar bli sig själv igen. 

 

Faktum är att alla plågor avtagit lite den senaste veckan. Kan bero på att jag utsätter mig för minimal ansträngning också, eller för att min kropp vill ge mig lite nåd såhär de sista veckorna. 

Jag gråter inte av foglossningen längre, tex. Kan ha att göra med nyponpulvret som jag fick av Emilia, men min BM sa även att det kan lugna sig i vissa veckor. Halsbrännan är under kontroll. Allting är liksom lite halvjobbigt och det senaste är att det börjar bli svårt att sova sammanhängande. Men just nu är läget ändå uthärdligt. 

Har så mycket hjälp av morsan och annat löst folk också och jag varken hämtar eller lämnar på förskola och skola längre. 

 

Barnen är mammigare än någonsin. Lilla vill sitta i mitt knä hela tiden och det första hon frågade när hon vaknade imorse var "ska du lägga mig ikväll mamma"? (vi lägger vartannat barn varannan kväll och igår la hennes pappa henne). Hon är orolig lillungen, samtidigt som hon är väldigt förväntansfull inför att få den lille till SIN. 

Storan är lugnare, men visst är hon spänd och nyfiken hon också. 

 

Igår var vi på vårt första utvecklingssamtal i skolan med den stora. Stora var med själv på mötet för första gången och det var verkligen en ny upplevelse. Svårt att liksom prata OM henne och hennes resultat när hon var med själv. Men läraren var ju van och vi var väldigt försiktiga så det blev ett bra samtal. En sak som jag reagerade på var bedömningen som läraren hade gjort på vårt barns typ utveckling. Det bedömdes utefter termerna "normal", "tveksam" och "avvikande". Vårt barn var då fullt NORMAL på allt förutom på den oerhört viktiga punkten: penngrepp. Precis som jag. Jag håller pennan åt helvete fel men har skrivit som en galning ändå under alla år. 

Hur som helst. Vad jag tyckte det kändes obehagligt att människor, från 6 års ålder, numera utvärderas och bedömd utefter kriterierna normal, tveksam och avvikande. Jag kan inte minnas att det var så när jag själv gick på lekis. Jag minns utvecklingssamtal från tidig ålder, men inte att man bedömdes så. 

NORMAL liksom? Vad ÄR NORMAL? Är det något eftersträvansvärt? 

 

Nu ska jag ev baka saffransbullar. Jävlar vad jobbigt. Förra året blev de dessutom så perfekta att jag VET att jag kommer att bli besviken av resultatet i år. Hela vår JUL förra året var så ÄCKLIGT PERFEKT att jag VET att den här julen inte kommer att kunna konkurrera med den. Det SA vi till och med förra julen: "vilken tur att vi fick en så perfekt jul i år ifall att det blir så att vi har en helt ny liten bebis nästa jul". Och tänk DET KOMMER VI JU ATT HA OCKSÅ! 

 

Jaja. Puss på e

Den här låten säger i princip allt som jag tänker kring att få en son. 

Min kommande son fick sin egen sång i lördags, med andra ord. Men det ska va Ebbots version.

Gå in och lyssna nu då. Det här blir låten som min unge kommer att födas till. 

 

 

 

Förlåt, men jag ler för mig själv då och då, när jag tar del av UnderbaraClaras blogg. 

På ett njutningsfullt sätt ler jag när små små sprickor anas under den perfekta fasaden faktiskt, precis som jag jublar högt när hon slår huvudet på spiken som här i inlägget om Arbetslinjen till exempel. 

 

Jag njuter av sprickorna för jag tycker det är skönt att få ana en verklig person där inunder. Plus att det ger mig mindre ångest såklart. Och jag tänker att det ger henne mindre ångest också.

Det här inlägget tex, gladde mig. Det är ett av de få inlägg som Clara bjuder på bara ibland, där vi faktiskt får veta lite mer om  henne och där hon bekänner eventuella svaga sidor. Att glädjas över att vara vuxen, samt att INGEN av hennes vänner är i samma branch så hon slipper gå runt och vara missunnsam och ständigt tävla, vittnar ju om ganska fula känslor som få pratar högt om. På sitt vanliga, vinnande sätt, får Clara det att låta som något helt normalt och näst in till coolt. 

 

Senaste gången jag log för mig själv var efter att först ha läst det här inlägget och sedan det här. 

I det första inlägget skriver Clara, på ett lättsamt sätt, hur hon lämnat sin 2åring ensam inomhus och gått ut med hunden. Fattar ni! Hon lämnade en 2åring ensam inomhus och gick på en "kort promenad" med hunden! Sedan låste sig barnet inne och Clara fick klättra in via balkongen- hohoho så tokigt det kan bli va!

Det är 35 som kommenterat inlägget. Ungefär tre av kommentarerna är försiktigt kritiska. Kvinnor, som försiktigt påpekar att det kanske var lite väl risky att lämna en 2åring ensam inomhus för att själv gå ut med hunden. 

 

Betänk att Katrin Zytomierska eller Magdalena Graaf eller dylik hade skrivit samma sak. För det första hade det blivit rubriker i tidningarna och för det andra hade kritiken varit massiv. Men UnderbaraClara kommer undan med det. 

Några dagar senare publicerar hon det här inlägget som man tydligt märker är ett svar på den försiktiga kritiken angående hennes beslut att lämna en 2åring inomhus och själv gå ut med hunden. 

Här gör Clara klart för oss alla att det minsann är svårare att ge barnen "frihet under ansvar" än att vara sträng. 

 

Och återigen så njuter jag. Njuter av att ta del av Claras så uppenbart extrema problem med att ta kritik. Hennes behov av att alltid ha rätt och hennes förmåga att vända även sina sämre sidor till något coolt och positivt. 

För man VILL JU läsa Clara. Tack vare de där Arbetslinjenguldkornen hon släpper ifrån sig då och då. 

Och den där fasaden gör ju verkligen sitt jobb på så sätt att man ju aldrig tappar nyfikenheten vad gäller Clara. Kanske är allting otroligt noga uttänkt, ja, det LÄR väl till och med vara så. Och jag slutar liksom aldrig facineras av henne. 

Under helgen som gick var jag och David i Kalmar. 

Eftersom jag snart är 30 meddelande jag inte omvärlden om den lilla avåkningen (från ön alltså) på grund av rädsla för inbrott. 

Eftersom jag är så oerhört gravid tog jag heller inte en endaste bild på vår Romantiska helg eftersom jag hade så fullt upp med mina Krämpor. De är verkligen ett heltidsjobb just nu får man säga. Dessutom regnade det hela tiden. Från att vi kom tills att vi åkte. 

 

Men det gjorde inte ett dugg. 

För att jag ska komma ihåg den här Romantiken som vi gjorde som en SISTA GREJ inför vårt stundande nya liv som 3barnsföräldrar (bara JESUS VET när vi nästa gång kan dra iväg bara vi två) måste jag nu skriva ner den. 

 

Vi bestämde oss som vanligt i sista sekund. Som vanligt bråkade vi även fram till den där sista sekunden. Jag var lite tveksam. Eftersom mitt liv är ett lidande visste jag inte riktigt om jag skulle palla med att åka iväg och hålla på och vara romantisk och känna den Romantiska Pressen mitt i allt lidande. 

 

Men vi åkte ändå. Efter att jag haft ungarna hemma och hetsgosat dem hela fredagen. Deras farfar hämtade dem någon timme innan vi åkte. Vi packade. Jag var grinsugen. Det är jag alltid när ungarna åker (OBS: detta är alltså NU, när de är STORA. När de var små räknade jag sekunderna tills de skulle åka och längtade knappt efter dem). 

Sen åkte vi ner till båten och sen åkte vi båt i tre timmar. Det var plågsamt. Min stora kropp har svårigheter med att få plats i de JÄVLA SMÅ SÄTENA som Destination Gotland tillhandahåller!

Men vi såg en ganska bra film på Davids dator och David led med mig som fick byta ställning ungefär en miljon gånger i den trånga stolen och då kändes det ju nästan uthärdligt, när någon led sig med mig. 

 

Vi kom fram till Kalmar vid 21.30 på kvällen och checkade in på vårt hotell som visade sig ligga mitt emot Sjösjukan där både jag och David båda avnjöt en karatefylla för några år sedan. Den här kvällen stod vi dock, som de 30åringar vi snart är, stillsamt i vårt hotellrumsfönster och tittade på ungdomarna som levde rövare där nere på gatan. 

Vi jagade tag på mat och sedan somnade vi ganska fort båda två i vår mjuka hotellsäng. Det var ett riktigt bra hotell och vi hade betalat extra för att få ett rum med badkar for my fogs only. 

 

På lördagen missade vi inte hotellfrukosten. Det har vi gjort så JÄVLA många gånger. Det här var nog FÖRSTA GÅNGEN som vi åt frukost på hotellet båda dagarna av alla de hotellvistelser vi haft genom åren. Mogna och stillsamma åt vi vår frukost och behav oss sedan ut på stan. Det regnade. Vi gick till en leksaksaffär. Där fick jag ångest och gjorde klart för min man att jag från och med där överlät allt ansvar för julklappar på honom i år. Han sa okej. Så handlade han lite grejer till ungarna. En fet lastbil med tillhörande helikopter till lillan. Rosa glittersaker till stora. 

Sen gick vi på H&M och brände 1200 spänn på kläder, mest till barnen. Varsijn SuperMariotröja, lucialinnen, superhjälteklänning, Hello Kittystrumpor till bebisen och mammaleggings till mig. Tänker att det kommer att va skönt med mammabrallor efter snittet sen också. Plus att jag ju lär väga en bit över 90 ett ganska långt tag efter förlossningen så RYMLIGHET ÄR A OCH O!

 

Sen åkte vi till köpcentrum och ströhandlade lite grejer och sen åkte vi hem till hotellet och jag avled i sängen. Vi låg i den sängen hela eftermiddan sen. Det är möjligt att vi hade samlag. 

På kvällen gick vi ner i hotellobbyn och åt middag. Det var skitfint och jättegott och inte superdyrt. Kanske en av de bästa resturanger vi varit på hittills i vårt gemensamma liv faktiskt. Och sen köpte vi CHIPS som vi åt framför två filmer i sängen. Vi somnade skitsent. Det var en fin dag. 

 

På söndagen tog vi det lugnt på förmiddan och efter den gigantiska frukosten åkte vi till Ikea. Gick en snabbis i en babyaffär och köpte en amningskudde också förresten. En orange med vita elefanter. 

 

Sen var vi på Ikea från 12.30 till 18.00. Rörde oss extremt sakta. Åt långlunch bland stressade barnfamiljer. Vilade i fåtöljavdelningen. Fikade. Pratade jävligt mycket. På Ikea. Romantikens värsta fiende, skulle man kunna tro. Men vi är rätt mycket för det här med Alternativ romantik. 

Handlade väldigt väldigt mycket. För att vara oss alltså. Vi har vart rätt fattiga sedan i mars ungefär. Nu börjar vi komma ikapp och då är det så ljuveligt att få köpa i kapp också. Slänga ner ett onödigt gosedjur i korgen liksom. Ja jag vet. Kapitalismen när den är som fulast. Men skitsamma. 

 

Vi kom skittidigt till båten pga söndag/allt stängt både i Oskars och i Kalmar. Så vi satt och såg på film i bilen i färjekön en timme innan vi fick köra på. Bara det också. Sitta i en jävla Volvo med regnet strilande utanför och massa gubbar jobbande med lossning och förtöjning och lastande utanför och se en film och hålla handen för det är den enda närheten som bilens utrymme tillåter när den ena väger 103 kilo. Så jävla fint. 

 

Sen åkte vi hem och såg en skräckfilm under båtfärden. Och när vi kom hem låg barnen nedbäddade i vår säng och David la sig i lillans säng och deras mormor (som hade bytt av farfar som varit huvudbarnvakt under helgen) sov nere i storans säng och jag kunde krypa ner bredvid de små älsklingarna och sen sov jag i princip ingenting på hela natten för de rör sig så satans mycket och jag är ju höggravid också, men det gjorde ingenting för de var så jävla fina också. 

Ett antal gånger under nattens lopp har jag vaknat från  min slummer av lillans kropp klistrad mot min. Från 04 tills vi vaknade ungefär låg storasyster med armen om lillasyster i sömnen också. Och jag var mest vaken. 

 

När vi vaknade fick de paket och så gick vi ner till mormor och jag var trött som satan men höll mig vaken och uppe hela måndagen ändå. Barnen fick vara lediga och så åt vi lunch med min bror och två av mina kusiner. Jag skrattade som jag inte gjort på VÄLDIGT LÄNGE under den lunchen för mina kusiner och min lillebror alltså fy fan vad de kan vara roliga. 

Vi hade sen en Jävligt Fin måndag och mamma städade lite och lagade mat och vi handlade på Ica Maxi och på em spelade jag tusen spel med barnen och vann samtliga omgångar (!!!). 

 

Ja det var en fin helg. Nu har vi 3 eller 4 helgern kvar innan vi går från 2barnsfamilj till 3barnsfamilj. 

 

 

Idag blev mitt Facebookkonto kapat. Så in i helvite. Så om du haft kontakt med mig på FB idag så är det inte jag som skött den kontakten så att säga. 

 

Nu har jag inget FB. Kanske kan min man återställa det senare, vi får se. Men det ser lite mörkt ut så att säga. 

 

Jag har vart med i Facebook sedan 2008. Jag är en väldigt flitig användare för jag älskar Facebook. Jag har sjukt många vänner där och sköter en stor del av min kontakt med gamla vänner via det. Jag delar länkar, biler, skriver av mig och ja...är jävligt aktiv där med andra ord. Nu känns det lite tomt. 

 

Ändå är det lustigt, för hela helgen har jag gått runt och tänkt på och pratat om att eventuellt gå ur. Så blir det måndag och valfri kapare sköter det åt mig! Nu när jag inte har tillgång till det, undrar jag dock varför jag ville gå ur.. Hello beroende.

 

Nej men ärligt. Jag har tänkt så mycket på det där på senaste. På VEM JAG ÄR om jag inte har Internet. Om jag inte använder FB, Instagram eller inte ens bloggen. Vem ÄR jag då? Vad GÖR jag då? Hur blir mitt liv? 

Jag tänker att det blir lugnt och skönt. De senaste veckorna har jag bara blivit argsint varje gång jag dragit igång datorn eller surfat på telefonen. Och argsintheten brassar ju upp en. Får en att surfa vidare, leta mer grejer att uppröras över. Och så lämnar det hela mig endast med en känsla av att jag hatar världen och att Alla Andra är Dumma i Huvet utom jag. Jag vet inte om det är helt sunt faktiskt..

 

Det skulle vara spännande att se vart ens tankar tog vägen om de fick löpa mer fritt tänker jag. Visst berikas man främst av andra människor, men visst fan skulle man kunna berikas minst lika mycket av att INTE berikas av andra? Eftersom man de senaste åren berikats av andra oavbrutet, via Internet och sociala medier. 

 

De senaste veckorna har ju det här med föräldrars telefonvanor debatterats ganska hårt. 

Det fungerar som det alltid gör. Först varnar någon, eller, först PÅPEKAR någon att det SKULLE JU KUNNA VARA SÅ att barnen eventuellt blir lite bortglömda när föräldrarna sitter så pass mycket med sina telefoner som vi gör. Någon vill dra igång en debatt kanske. HUR kommer våra barn att påverkas? HUR kommer de att minnas sin barndom. HUR kommer DERAS internetvanor att se ut i framtiden och är det självklart att det är BRA, det de lär sig av oss? 

Och så direkt kommer då de som jag skulle vilja vara så stöddig att jag kallar dem för "de med det dåliga samvetet". De med det dåliga samvetet vill inte lyssna på den saken. De vill slå det ifrån sig. Precis som med dagisdebatten. Någon vill starta en debatt kring barns 40timmarsveckor på dagis och då kommer De med dåligt samvete och ryter ifrån och menar att ifrågasättarna är mesiga alternativt skuldbeläggande alternativt bakåtsträvande alternativt kvinnofälla alternativt vad fan som helst. 

Och debatten dör effektivt ut. För ingen vill ju vara varken bakåtsträvare eller mesig.

 

Jag tror att det är de som känner sig mest träffade som gör så. De som sitter mest av alla med sina telefoner/har sina barn längst på förskolan men inte vill/kan göra något åt det. De måste därför vända på debatten, eller, döda den och debatten dör. Jag skulle även vilja kalla gruppen för de med jävligt dålig självinsikt.

 

Själv tillhör jag då den lite ovanliga gruppen "vi som HAR dåligt samvete för allting men faktiskt även ÄR ÖPPNA för en diskussion i ämnet, trots att det dödar våra själar och hjärtan och ger oss ångest de lux i flera månader". 

Därför skulle jag gärna debattera föräldrars telefonvanor, för jag KAN INTE bara rycka på axlarna och tänka "mår jag bra, mår barnet bra" för jag är absolut faktiskt inte alls säker på att det stämmer. 

Sen är det ju klart att barn är olika och alla familjers rutiner är olika. 

Men för VÅR familj förändrades mycket när jag och min man fick smartphones. Vi blev en NY TYP av familj. Och jag kan inte glasklart säga att den förändringen var enbart positiv för våra barn. Inte för oss heller. Jag kan se både för och nackdelar absolut. Men inte glasklart säga att fördelarna överväger nackdelarna. 

 

Så ja. Barnen är absolut en anledning till varför jag på senaste funderat på att Lägga Av så att säga. 

Snart ska jag få en bebis också. Jag vill inte att han ska bli en smartphonebebis som får umgås hela dagarna med en mamma som sitter med näsan i telefonen medan han ligger i babygymmet/babysittern/är allmänt passiv som bebisar oftast är när de är nöjda. 

SAMTIDIGT. Samtidigt kommer jag ju att vilja VISA UPP HONOM FÖR HELA VÄRLDEN när han kommer. Hans första bad, hans första leende, bittra statusuppdateringar när man tvingats upp kl 05 en morgon när han sovit klart för natten. Allt sånt där älskar ju jag. Och jag tror att jag är ganska bra på att visa upp mitt liv på ett underhållande sätt i sociala medier. 

 

Nina skriver om sin Internetångest i ett inlägg i den återuppväckta bloggen. Hon skriver att HON hade ÄLSKAT om någon av hennes föräldrar bloggat när hon var barn. Vi har pratat en del om det eftersom jag själv är dotter till en krönika(i lokaltidningen)ochbokskrivande mamma som skrev nästan uteslutande om småbarnslivet, alltså om livet med MIG och min bror när vi var små på bondgården där vi växte upp. Jag är ju van med att ha dokumenterats själv och jag är väldigt stolt över vartenda ord som vår mamma någonsin skrivit. Även väldigt glad över att min barndom finns så fint dokumenterad i hennes böcker och krönikor. Privat fotograferade hon även väldigt mycket, vilket jag verkligen har märkt skiljer familjer från så sent som 80talet åt. En del föräldrar fotade nästan ingenting och vissa har väldigt få bilder från sin barndom. Medan andra, till vilka min mamma tillhörde, överdokumenterade och fotade rullar i massor. Och jag är väldigt glad för det. 

Och jag tror att föräldrars dokumenterande av det man gör, skickar ut viktiga signaler till barnen att DET DE GÖR är värt att visas upp. Det de SÄGER är viktigt och värt att sprida vidare. Det är väldigt mycket antijante att vara aktiv inom sociala medier och det är nog en jävligt bra grej att lära sina barn. 

Bara det att fota sina barn mycket tror jag är en viktig bekräftelse som man DESSUTOM smidigt kan utföra utan de klassiska "vad DUKTIG/SÖT du är". Man kan bara tyst smälla av en bild och ungen fattar att det den just gjorde var värt att dokumenteras. 

 

Precis som Nina så är mitt äldsta barn nu så pass stort att jag kan fråga henne om det är okej att jag lägger ut bilder. Det händer att hon säger nej. Det händer ännu att jag gör det utan att fråga. Jag måste bättra mig på den punkten. Om något år har hon eget FBkonto och egen smartphone. Jag fasar för det. För från och med då måste jag lägga ner allt tror jag. Kanske främst bloggen. Eller? Är DET, att jag känner så, ett tecken på att det är väldigt stor skillnad på hur jag är som MAMMA och på hur jag är som JENNY? Kanske. Fan vad mycket det finns att tänka på. 

 

Nej. Inte ens min systemutevecklare till man kunde fixa igång mitt FBkonto. Han tror att det kanske funkar imorrn. Vi får se hur det blir. Kanske ska jag börja läsa böcker och sms:a istället nu. Och vänja mig av med behovet att ständigt visa upp allt jag gör. Vi får se hur det blir.