brunheten

Det är bråda dagar på Brunheten. 

I tisdagsnatt kom barnen hem efter 3 dagar i Småland. Igår opererade jag min tå och har nu grava problem med att ta mig framåt så att säga. Och imorrn åker vi med båten igen för två dagar i Småland denna gång. Helgen efter det reser vi till Sthlm och på torsdagen efter det blir det Sthlm igen för Karolinska och superduperultraljudet (som jag försöker att inte tänka alltför mycket på). Så fram emot vecka 29 kan vi börja pusta ut. Och JUST DET, då börjar Sthlmsveckan. På Sthlmsveckan (och de flesta andra veckor i Visby på sommaren) vill man helst som Visbynbo lämna stan. 

Man vill liksom inte utsätta sitt soliga sommarhumör för att inte komma in på sitt favvofik, köa i timmar på Willys eller ligga efter sommarslöa turister på vägarna. 

Då åker man istället ut och tältar! Och blir turist själv, TILLSAMMANS med alla nojjiga småbarnsföräldrar på campingen och med alla överklädda småbarn på stränderna. Man har iaf campinglivet GEMENSAMT och kan MÖTAS via detta. Och för alla turisterna blir man väldigt bra att ha. Man kan tex informera om att DET INTE FINNS NÅGRA BRÄNNMANETER kring Gotland och att alla de miljontals manterna som invaderar stränderna någon gång mitt i sommaren, är helt ofarliga och med största glädje kan plockas upp och mosas i valfri barnhand. 

 

Fast fan är om vi kommer orka tälta efter alla våra fastlandsvisiter. Det är ju jävligt skönt att vara hemma också. Både igår och idag är vi Endast Hemma, för att barnen ska hinna varva ner innan nästa resa. 

Jag tycker det är så himla underskattat att vara hemma, särskilt när man, som vi, bor i hus. Barnen har trädgård, bärbuskar, klätterträd, gungor, lektorn, pool, koja, cyklar och fan och hans moster utomhus. Inne har de sina rum fulla med leksaker, pyssel, tv, Nintendo, film (fast de senare alternativen tappar de liksom intresse för på sommaren, till den dräktiga moderns, ibland, stora sorg - SPELA LITE TVPSEL NU FÖR FAN!!). Våra barn är uppfostrade till att leka. Vi har aktivt lärt dem det. Så de är skitbra på det. Sedan 10 imorse har de lekt i trädgården med veckans turist, som bor i vår gårdsstuga ( v 31, 33, 34 finns kvar!) med sina föräldrar. De gör soppor i sandlådan, plockar körsbär och bigaråer, begraver högtidligt valfri fågel som katterna mördat, badar i poolen, tar en sväng med sparkcyklarna och protesterar högljutt om de måste lämna gården för tex ett besök i affär (vilket de sluppit dessa två dagar). Våra barn älskar att vara hemma och det är jag glad för eftersom jag också gör det. 

 

Ikväll ska vi grilla och äta med Turisterna som var här förra året också. Föräldrarna är poliser båda två. Känns oerhört tryggt får man säga. De är så jävla trevliga också och det är rakt av synd att vi skulle iväg just den här helgen när vi har så trevligt folk på vår egen tomt. (Och om det är någon som planerar inbrott kan jag meddela att det kommer vara folk här precis hela sommaren. Samtliga väldigt vältränade och våldsbenägna om det behövs!!)

 

Tån ja. Ja jag grinade lite. Mest kanske för att den 29åriga kirurgen var så plågsamt snygg. Att han skulle sitta med min variga och stinkande fot helt nära näsan var en ganska förkrossande insikt. Bedövningen gjorde ont också. En fin sköterska höll mig i handen. Sen gjorde det ju inte ont, men jag kände ju beröringen och kände därmed hur de drog i nageln, samt HÖRDE hur de höll på med nageln. Nagelljuden liksom. Fy fan. 

Sen fick jag ligga kvar en halvtimme med foten i högläge. Lyssnade på Värvet med SommarErnst. Väldigt avslappnande. Sen kom min man och hämtade mig. Han har tagit hand om mig ever since. Idag dammsög han hela huset medan jag låg i sängen och surfade. Barnen lekte. Ja ni hör ju. Det är ett jävligt soft sommarliv. För mig och barnen alltså...

Nej då. Jag kan ju gå. Men det är lite jobbigt att linka fram och så fort Alvedonen går ur kroppen gör det ont. 

Min har vart superförkyld en längre tid så jag har minsann pysslat om honom också. Nu är det hans tur. 

I NÖD och i lust heter det ju. 

 

Vädret växlar mellan sol och moln och det blåser en del. Jag gillar det eftersom jag ändå inte får bada samt eftersom jag hatar sol och värme. Lagom är bäst. 

 

Puss på er

Hörs sen

 

 

Efter att vi hade packat ihop oss och lämnat Talle åkte vi förbi svärföräldrarna i Tofta. Plockade smultron och fick lunch. Hade sovit dåligt allihopa och var så trötta så vi kunde dö. Men mysigt var det. 

 

Det är faktiskt inte riktigt klokt vilken perfekt midsommar vi fick i år. När ni kollar på bilderna och läser nedanstående vill jag att ni ska ha i åtanke att jag aldrig tidigare i mitt liv firat en så perfekt midsommar. Det var lite som på film.

 

Det var vi och mina tre bästa vänner med familjer som firade. 

Vi samlades på förmiddan nere på samma gård som jag och min man gjorde vårt första barn för 7 år sedan, alltså, där Allting Började, vilken även är gården där mamma och alla hennes 5 syskon växte upp. Släktgården kort sagt. 

 

Vi skulle bege oss till Talle, vilket är två små stugor nere vid havet, långt ner i skogen. Man brukar behöva åka traktor och vagn dit (vilket släkten gör varje juldag) men idag räckte det med bilar med en vagn där vi placerade packningen, barnen samt mig, Ida och Josse.

 

Äventyret kunde börja!

Midsommarafton är lite speciell i vår familj. För vi vet att det är EXAKT på midsommarafton för sju år sedan som allting började för oss. 

 

Det som är lite tacky är att man inte kan säga att det började romantiskt. Vårt första barn är, tyvärr, inte gjord av kärlek och ljuv romantik utan snarare av öl, cigg och diverse. 

Inte heller när jag, åtta veckor senare, tog det ödesdigra testet var det särskilt romantiskt. Han som kom att bli min man, stod på golfbanan när jag ringde, i en utdragen, traditionell, släktkamp. "Jag ringer sen" sa han och på den tiden visste jag ingenting om golf och fattade inte att "sen" kunde innebära 9 timmar. 

Han hade gjort sitt livs bästa runda den dagen, trots att en hysterisk bekant ringt från Göteborg och hulkat i luren att hon var gravid. 

 

De nio månaderna av väntan var inte heller särskilt romantiska. Vi avslutade relationer som vi var halvt inne i, det var mycket svartsjuka och mycket bråk och mycket oro och ångest. 

Men sen. När vi flyttade ihop i en lägenhet i Visby, en månad innan beräknad födsel, då började det likna något. Vi hade varsitt rum, men låg mest i hans säng och såg 24, pratade och lärde känna varann och beundrade magen som växte emellan oss. 

Sen föddes hon. 

Och när jag tänker på det idag så tänker jag att det var "min man" som låg bredvid mig i sängen på natten efteråt när vi låg och klappade hennes lilla huvud och såg varann i ögonen och försökte sätta ord på hur det kändes men hela tiden misslyckades. Men så var det ju inte. Det var mitt midsommarligg som låg där. Mitt midsommarligg som började bli en av mina närmaste vänner. 

 

Inte förrens ett år senare, när vi hela tiden skjöt upp datumet för vår isärflytt och istället flyttade till radhus. När vi helt plötsligt delade rum och trots att sängarna stod i varsin ände av rummet, sov mer eller mindre varje natt i hans. När vi hörde oss själva diskutera om vi skulle skaffa ett syskon till vårt lilla barn. Då någonstans, började de där Kärleksfunderingarna bubbla upp. 

 

Fatta den dagen då du inser att du är skitkär i han som du skaffat barn med 1 år tidiare. Han som du bor ihop med och delar precis hela ditt liv med. Fatta att inse det och inte alls vara helt säker på om han känner likadant. Fatta när du inser att du bara måste berätta det, samtidigt som du vet att det kan förstöra precis allting. 

Jag minns inte riktigt vem som sa det först. Jag tror det var han. På en Håkan Hellströmkonsert. Alla mina bästa vänner fanns omkring oss. Håkan brann på scenen. En helt jävla magisk julinatt 2008. 

En vecka senare blev vi gravida igen. 

 

Ja. Så varje midsommarafton är jag lite extra gråtmild. Nostalgisk. Att vi i år ska fira med delar av precis samma skara som var med den där natten, gör ju saken bara ännu mer gråtmild. Nu ska vi sitta där, sju år senare. 5 barn har vi allt som allt i vårt gäng och fler påväg som sagt. Det är inte öl, cigg och diverse längre utan mer spylappar, våtservetter och mild grillkorv med ketchup. Och det är så himla fint det med. 

 

Jag är ännu så himla kär i min man. Han är min person. Spermierna och äggen fattade det lite tidigare än oss bara. 

 

 

Såhär skrev jag i min dåvarande blogg när vi precis blivit ihop:

 

 

Jaha. Inatt tog jag sista vagitorien. Då började det blöda. Jag saknar Pevaryl. Pevaryl har hjälpt mig vid mina båda andra svampinfektioner, men nu fick jag höra att man absolut inte får använda Pevaryl som gravid. Istället fick jag använda äcklet Canesten. Canestens vagitorier är strävare än Alvedon. Dessa ska så tryckas upp i en sönderkliad, snustorr vagina full med svamp. Ta mig fan att slemhinnorna brister och den tunna huden spricker. 

 

Inte har det hjälpt ett skit heller. OCH JAG KÄNNER ATT DET RÄCKER NU KROPPEN! Nu är jag så JÄVLA TRÖTT på att vara gravid och det har alltså gått 15 veckor! Av 40!

Jag har inte mått illa den här gången och var så jävla glad över det. MEN ISTÄLLET ska självklart kroppjäveln göra  både den traditionsenliga bölden OCH den traditionsenliga svampinfektionen TUSEN GÅNGER VÄRRE än vanligt. 

 

Järnvärdet suger. Diabetsen suger. Jag är trött och det kliar över hela jävla kroppen hela tiden. Dessutom är jag förkyld och skulle kunna DÖDA för en liten jävla Treo men SÅ JÄVLA KUL SKA VI VÄL INTE HA DET?!!

 

Utöver det ska jag behöva oroa mig för den lille parveln som gör min vardag till ett enda långt lidande. 

 

Fy fan vad jag är dålig på att vara gravid. Som tur är så är jag en så jävla bra och fin mamma istället, när barnen kommer ut ur min kropp. Men så länge de är i den så lider både de och jag. 

 

Känner att jag vill gå i ide. Alternativt gräva ner mig och min kropp i en djup och lugn grav tills det blir dags att föda i december. Då kommer jag upp ur graven, fräsch och utvilad! Är så jävla besvärad av min egen kropp just nu att jag inte vill va bland folk. 

 

Dessutom är jag hungrig. Dygnet runt. Man kan inte va hungrig dygnet runt när man har diabetes. Det är liksom ingen ide. För allt du kan äta som diabetiker är så jävla äckligt att du aldrig kan äta dig mätt. Kroppen borde därför rent logiskt gå ner i någon slags stumhet. Men det gör den inte. Istället blir den hungrig. Drömmer om kolhydrater. Och kött som är gott. Men mest om potatis. Potatis i alla former. Nu blommar snart färskpotatisen i landet. Och när den är redo, då jävlar ska jag slita upp stånd efter stånd, sljuta in enorma mängder insulin och bara VRÄKA I MIG!!!!! Rå potatis! Kokt potatis! Stekt potatis! Friterad potatis! Potatissallad! Potatisgratäng! Potatismos! Potatisburgare!

Idag har Gotlands enda feminist upprörts över det här  

 

Under Almedalsveckan passar man på att nyinviga Gotlands "arena" Gutavallen genom att låta ett gäng "kändisar" spela fotboll mot ett gäng "gotlandskändisar". Hurtigt!

Det är fotbollsklubben Fc Gute (som för övrigt bara har ett lag där damer får spela och då är det ett blandat lag med både herrar och damer) som står bakom arrangemanget och tyvärr verkar det som att det gick lite fel när de försökte tänka. 

I "tvlaget", vilket tydligen är startat av hård, hårdare Ekwall, finns bara män. Lite komiker, lite idrottsstjärnor, lite tvfolk, någon politiker. I "gotlandskändislaget" finns två kvinnor med. En av de två kvinnorna är en skitgrym fotbollsspelare som spelat en himla massa landskamper. Den andra är vår landshövding som jag misstänker inte spelat särskilt mycket fotboll alls. Av 38 spelare är alltså 36 män och 2 kvinnor. 

 

Jag tycker det är lite uppseendeväckande med tanke på att det handlar om en nyinvigning av Gotlands bästa fotbollsplan (utgår jag ifrån? Landslaget brukar övningsträna där inför landskamper) där både män och kvinnor i normala fall spelar fotboll. När man väljer att låta 36 män och 2 kvinnor invigningsspela på planen så ja... Tydligen är jag den enda på Gotland som tycker att laguppställningen är orimlig. 

 

I en kommentarstråd på FB är jag den enda som ifrågasätter detta. Precis som jag var den enda som vågade ifrågasätta när Pigge Werkelin presenterade en ny superstyrelse till sitt senaste superprojekt och samtliga i styrelsen var medelålders män (eventuellt att en var kvinna. Hon fick i såna fall hålla i kameran och syntes inte på bilden). Här på Gotland bråkar man inte om småsaker förstår ni. Här är alla glada och positiva och gör allt för att Gotland ska Se Bra Ut utåt. Hurtigt! 

 

Jävla skit. Jag flyttar fan av snart. 

 

Det blev lite bättre sen, efter den där jobbiga ultraljudsdagen. 

 

På kvällen hade vi vänner här, vilket var skönt, men riktigt bra blev det inte förrens dagen efter när min barnmorska ringde. Jag känner att jag skulle kunna lägga mitt liv i hennes händer, så jävla ljuvlig är hon. 

Hon underströk att i VANLIGA FALL så är läkaren som utför den typen av ultraljud på ÖN och troligtvis har jag gjort likadana ultraljud vid mina tidigare graviditeter, men inte tänkt på det på samma sätt eftersom det varit som ett vanligt ultraljud nere på MVC. Men nu är det sommar och då har inte Sthlmsläkarna tid att åka ner till Gotland, så därför ville han att jag skulle komma upp. 

 

Men vi kommer ändå inte ifrån att det är en förhöjd risk för missbildningar när man har diabetes och då SÄRSKILT när man har haft höga värden i början av graviditeten. Så det känns ju ändå jobbigt. Men, som min ljuvliga barnmorska sa, nu får jag lägga oron i en box för sig och försöka lägga undan boxen tills efter ultraljudet. 

Hon underströk även att bebisen, på torsdagens ultraljud, ju såg helt normal ut, rörde sig normalt, var normalt stor och hade fina hjärtljud. Och faktiskt så såg ju jag att det var en OVANLIGT SÖT bebis som vinkade till oss på ultraljudsskärmen. 

 

Så nu tänker jag inte på att jag är orolig utan tänker EXTRA MYCKET på hur HÄRLIGT det ska bli att få en bebis. Min barnmorska sa att det var viktigt att jag inte avskärmade mig ifrån den utan istället borde vältra mig i förväntan och glädje. Så nu gör jag det. 

Ikväll har vi pratat om namn. Barnens förslag är...kreativa får man säga! Gargamel, Badiddo, Lovis, Birk Borkason, Skrållan, Tjorven, Snoppen, Snippan, Birk Borkason, Mimmi, Emma är några. Birk Borkason alltså. Så jävla grymt namn. Ebbot är ju fint också. 

 

I fredags åkte vi ut till mamma. Min moster bor i huset bredvid och där bor mina "små"kusiner (13 och 16 nu..) som mina barn älskar. Vi brukar sova i mosters gårdsstuga på sommrarna så när vi ska åka hem har vi grejer i tre hus. 

Min kusin fyllde 13 i fredags och halva släkten kom och firade. Vi åt mat och tårta och ungarna var vakna till 22 innan vi la dem i dubbelsängen lilla stugan. 

 

Idag skulle vi på organscreening av vår lilla bebis. Det är inget konstigt, utan det har vi gjort varje gång vi väntat barn eftersom jag haft diabetes när jag väntat samtliga. 

 

Jag har ändå vart extra nervös den här gången. Jag har aldrig tidigare har haft höga blodsockervärden i början av mina graviditeter, utan det har kommit senare när man tjocknat på sig. Den här gången gick jag in i graviditeten med höga värden och har fortfarande inte fått ner dem där de bör vara. Det har varit mycket krångel med sprutorna, hormonerna och min egen motivation. 

Jag vet ju att det är kasst att ha höga värden i början av graviditeten. Att det är då risken för missbildningar blir större eftersom det är i början som barnet utvecklar allt det där. Men har aldrig tidigare ens behövt tänka i de banorna, utan min och vårdens främsta oro vid de tidigare graviditeterna har varit att barnen skulle bli för stora, vilket de inte har blivit någon av dem. 

Så jag var jävligt nervös inför idag. 

Kunde bara ligga och stirra in i väggen i väntan på att få åka ner till Mvc. Längtade och hoppades att min oro skulle släppa när vi fick se vår bebis idag.

 

Så kom vi ner och det var inte alls den läkare som det hade sagts som hämtade oss i väntrummet. Istället var det en tant från Karolinska. Direkt när vi kom in berättade hon att det, AV NÅGON ANLEDNING, skrivits en remiss om ett extra supernoga ultraljud (sk riktat ultraljud) på Karolinska åt oss. Dock hade läkaren inte tillgång till min journal så jag fick själv försöka gissa varför det hade blivit så, för läkaren själv visste inte varför en sådan remiss hade skrivits. Jag vet ännu inte riktigt varför en sådan kontroll ska göras, men gissar på att det beror på höga värden under de här första tre månaderna. 

Jag blev ju skitnervös förstås. Vi har aldrig behövt åka till Karolinska förut. 

 

Sen skulle vi göra ultraljud, men ingen organscanning som vi blivit lovade utan bara ett vanligt ultraljud. Vi fick se bebisen och den hade alla kroppsdelar och hjärtat slog och när hon tog lite slarviga mått kunde hon inte se att den var onormal på något sätt. Men hela tiden pratade hon om hur lite hon såg. Hur svårt det var att avgöra någonting och hur BRA det skulle vara för oss att åka till Karolinska. Det är ju frivilligt, men det lät på henne som att hon tyckte det var viktigt. 

Nu fattade ju inte att hon att jag redan innan varit så nervös. Kanske fattade hon det när jag reste mig upp från britsen och det var stora svettfläckar på pappret där, från min rygg, trots att jag hade haft klänning på mig. Klänningen var också våt nu. 

 

Sen åkte jag hem och slog sönder en stol. En stekpanna också. Barnen var inte hemma. 

 

Det är fyra veckor kvar till ultraljudet. Jag försöker hitta info på nätet, men det är jävligt dålig med den typen av info som jag behöver. 

Läser om en undersökning från England där 1000 kvinnor med diabetes följts och där typ över 100 barn fötts med allvarliga missbildningar. Läser en annan om att 4 av 1000 barn i Sverige föds med hjärtfel. Hjärtfel är en vanlig missbildning vid diabetes tydligen. Sedan vet jag just inget mer för det är ingen som kan ge nån info liksom. Förhoppningsvis har de väl mer på Karolinska. 

 

Allting såg normalt ut idag och min man kände sig bara positiv när vi gick ut därifrån. Tyckte det var skönt att vi blir erbjudna såna bra undersökningar. Men för mig känns det bara helt mörkt. Lite som att jag behöver låssas att det inte finns nån bebis i min mage tills jag verkligen får se att den är okej. Om 4 veckor. Hela jävla sommarn ska jag gå och oroa mig. Hoppas att jag inte kommer att känna sparkar. Ifall ifall. Att den måste tas bort. Det sa läkaren, att om den är allvarligt missbildad så får man välja om man vill ta bort den eller inte. I vecka 20. 

 

Jag är ju inte den positiva typen heller direkt. Så det känns inte så jävla kul nu. Jag vill mest bara slå sönder saker. Vi får se hur mycket inredning som finns kvar i huset om fyra veckor. 

 

 

 

 

 

 

Så här på sommarhalvåret kör det här lilla gulliga tåget runt i Visby dag in och dag ut. Vi brukar själva åka det minst en gång varje sommar plus att ungarnas förskola hyr det varje midsommar när barnen ska åka till sitt midsommarfirande nere i stan. 

 

Oj vad mysigt och härligt tänker ni nu. Och så börjar ni fantisera om vilken fantastisk sommarstad Visby är med små gulliga tåg som kör runt och berättar om Världsarvet. 

 

Det finns dock en Annan Sida av Visby som jag påminns om varje gång jag ser det här lilla tåget och som varje gång gör mig full i skratt. 

Det finns ju något som kallas för Vecka 29. Och när man är gotlänning och en sådär 18, 19 år så är ju Vecka 29 lite av en dröm. När hela jävla Stockholm landar i stan och det är party dygnet runt. Massa "friskt blod" så att säga (friskt och friskt, det finns nog en anledning bakom att Gotland toppar klamydialigan varje år..). 

 

Under vecka 29 bosatte man sig i Visby som ung, om man inte redan hade en bostad där så att säga. Det hade inte vi under de flesta sommrarna så då körde en av oss runt ute på landet och plockade upp oss alla från våra respektive sommarjobb och så körde vi in till stan. Vi söp i bilen. När man kom fram fick den som hade kört hetssupa. Vi inkvarterade oss hos människan vi hade tiggt till oss sovplatser av. Ibland sov vi i bilen. 

Sen var det förfest, krogen och efterfest. Fram mot lunch dagen efter körde vi hem och bytte om typ. Och sen iväg igen. 

 

En sådan sommarnatt var vi, efter krogen, påväg mot en destination som jag har glömt. Vi var fulla och otroligt högljudda och drog internskämt blandat med Yrrolcitat och NileCitylines. Några Stockholmska skönheter imponderades svårt av vår fantstiska humor (?) och vi ändrade riktning och följde med dem dit de bodde. 

 

Det visade sig att de bodde i en sån där van. En större bil alltså. Som stod parkerad på ett grönområde precis i sjukhusbacken. Ja sen hade vi roligt omkring och i den där vanen hela natten. Killarna var ganska lika oss minns jag, högljudda och roliga och den som jag så att säga "lade vantarna på" var otroligt snygg. Jag minns att jag tänkte att han var ganska mycket snyggare än jag och att det ju var trevligt. För mig.

 

Morgonen efter såna här nätter är ju sällan riktigt lika roliga. Det var otroligt varmt i bilen efter att sex männikor har sovit som sillar i den. Alla kläder låg huller om buller och var helt omöjliga att hitta bland alla kroppsdelar och täcken. Vi tjejer svepte in oss i täcken, öppnade bildörrarna och liksom ramlade rakt ut I Världsarvet, så att säga. 

 

JUST PRECIS DÅ, när tre små slampor, invirade i täcken och med håren på ända, ramlade ur en bil full med killar och luftmadrasser (?) och annat konstigt, så körde tufftufftåget förbi oss på vägen ca 3 meter ifrån oss. Fullsmockat med turister som var i full färd med att lyssna på berättelsen om ringmuren, Valdemar Atterdag och alla vackra växter som växer kring vårt vackra Världsarv Ringmuren. 

 

Ja det var bara att le vackert, hålla ihop täcket så gott det gick och vinka skamset till barnfamiljerna och pensionärerna i tåget.  - Hejhej...mmm..ja hejhej. 

 

Sen klädde vi på oss, pinkade i syrenbusken en bit bort, vinkade hejdå till Skönheterna (ja för de var ovanligt vackra alla tre minns jag, även morgonen efter.) och vandrade mot bilen, lätt rödflammiga om kinderna. 

 

Jag har så sjukt många såna roliga och härliga och lite sjuka minnen från denna Världsarvsstad att det inte är klokt. Och jag är så jävla glad att mina ungar kommer att få vara unga i allt det där roliga sen när de blir tonåringar. De ska dock inte få klamydia. 

 

Gud vad ni är smarta ni som läser! Vad glad jag är åt er!

 

Angående piedestalerna skrev tex E såhär:

medan Sandra skrev såhär:

 

och Caranlachiel såhär:

Jag har tänkt exakt samma sak som E och precis samma sak som Caranlachiel också. Sandra vänder på steken lite vilket jag gillar. Hela bloggvärlden är ju faktiskt som ett enda stort nätverk. Vilka otroliga relationer som byggts genom åren via bloggarna alltså. Och det beror nog till stor del på att bloggvärlden är så kvinnlig, för att vårda relationer är ju, precis som Sandra skriver, en väldigt typiskt kvinnlig egenskap. Och tänk vilken makt det är. Vilken styrka det finns bakom peppandet, hållandet om ryggen och just det där i att finnas där för varandra, vilket ju de här pepparna gör. Pepparna har helt klart en väldigt viktig roll bakom dels att hela bloggandet blivit så enormt och dels bakom framgången som många enskilda bloggare gör/får. 

 

Att jag är kritisk beror ju helt enkelt på att jag har insett att jag aldrig lär fånga den breda massan på grund av att jag har ett lite väl avigt och bryskt sätt att uttrycka mig på. Och de där pepparna, fansen, de gillar snällhet. Och då blir jag surig och tänker att det är alla andra som det är fel på :)

 

Men jag tror även att E har en poäng. Jag har, som sagt, ingen på piedestal, bara mig själv. 

Jag var mobbad som barn. Och jag tror även att det är det som är anledningen till att jag har mig själv på piedestal. Jag blev skadad då, liksom. Och för att väga upp för vad det gjorde med min självkänsla och mitt självförtroende så måste jag, sedan dess, vara mig själv närmast, ta hand om mig själv och sätta mig själv främst (och nu får ni inte missförstå på vilket sätt jag har mig själv främst...)Barnen är såklart på den högsta piedestalen. Men sen är det jag.) Så enkelt tror jag att det är i mitt fall.

 

Och alla de där åren med mig själv på piedestalen har nog lett till en hyfsat fin självkänsla. Vilket gör att jag inte behöver gå runt och oroa mig särskilt mycket för vad folk ska tycka om mig. Jag är inte helt i hamn ännu såklart, undrar om någon människa på jorden är det? Som jag skrivit tidigare så BYGGER ju både människor och många djurs LIV på att vi är älskade och när man älskar så bryr man sig ju också om hur de man älskar ser på en. Man anstränger sig för att få kärleken man behöver för att kunna leva. Och det är ju tur det. Hur skulle världen se ut om alla bara gick runt och sket i vad alla andra tyckte? Jantelagar och dylika koder fyller ju faktiskt en funktion som kan vara av godo också faktiskt, tex. 

Men just den där bekräftelse och kärleksgrejen, den är ju även många gånger ett ok för människor och kanske främst för kvinnor då vi liksom matas sedan barnsben till att tro att vi existerar i denna värld endast för att BEHAGA andra människor, samt att vi inte är så jättemycket till människor om inte ANDRA bekräftar oss. 

 

Och den grejen slipper jag till mångt och mycket undan tack vare att jag var lite mobbad under tre år som barn. 

Kroppsångesten slipper jag också. De mobbade mig för att jag var tjock. 

Den fetaste hämnden jag kan utföra mot dem är att älska mig själv, just så som jag är. 

De sa ju att jag inte dög så som jag var. De ville att jag skulle ändra på mig för att de skulle bli behagade. 

Och just därför kan jag aldrig göra det. Just därför MÅSTE JAG älska mig själv just så som jag är. För annars är jag ju ägd. Och mig äger ingen. 

 

Jag har så himla mycket att tacka mina tidiga motgångar i livet för. Mycket av det som ännu är trasigt i mig beror förstås också på mina tidiga motgångar i livet så det är ju inte svart eller vitt. Mina tidiga motgångar i livet har både stärkt och försvagat mig. Men det är viktigt att komma ihåg, tror jag, att de inte bara har försvagat.

 

Här om kvällen satt jag och min man och pratade om när min pappa dog. Jag var femton då och jag berättade om hur alla lärare, förutom min dåvarande favoritlärare, lät mig behålla mina betyg från åttan, trots att jag inte orkat prestera lika bra i nian, då min pappa dog precis i början av första terminen i nian. Jag berättade att jag tyckte det var fint av mina lärare och min man ifrågasatte det lite. Min man har verkligen ingen erfarenhet av döden (det är därför vi passar så bra ihop. Han är vit som en snö och jag är mörk som den värsta snöstormen) och när jag skulle förklara hur det kändes då, när jag inte pallade att ta skolan på lika stort allvar som tidigare, så hörde jag mig själv säga:

 - Jag fattade inte vad meningen var med att plugga då. Jag skulle ju kunna dö imorgon. Jag var tvungen att göra det som kändes viktigt. Och skolarbete hamnade inte särskilt högt upp i prion när man liksom hade döden med sig vart man går. 

 

Och precis så är det ännu och har varit sedan dess. Jag har mycket svårt att finna motivation för saker som jag inte kan se en mening med. Många, många av mina tankar börjar med "om jag dör imorgon, är det här viktigt då?" och när man tänker så...ja... När man tänker så så har man ett slarvigt hem, skitmycket fritid, få och otroligt djupa relationer (man slösar inte tid på ytlighet) och sjukt mycket tid för familjen och barnen för alla som har en familj och barn fattar ju att det aldrig kan finnas någonting viktigare än det. Pengar är det sista man prioriterar. För man lever hela tiden som om man ska dö imorgon. "Har den här dagen varit så pass fin att jag kan dö imorgon utan ångest" tänker jag ofta innan jag somnar. Livet blir, helt enkelt, väldigt svart eller vitt för en sån som jag. 

Och det är både en styrka, men också en svaghet förstås. 

 

Det är inte viktigt och meningsfullt att ha andra människor på piedestal i min värld. Mitt liv blir inte rikare av att jag går runt och höjer andra till orimligt höga skyar, jag ser det som rent slöseri med tid (att däremot vårda relationer och att försöka vara vänlig mot mina medmänniskor är ju absolut inte slöseri med tid utan snarare något som berikar en som människa). Att däremot hålla mig själv högt och verkligen anstränga mig för att försöka älska mig själv just så som jag är, det kommer förhoppningsvis att leda till att jag kan dö hyfsat ångestfri en vacker dag. 

 

Just det ja. Efter att jag varit mobbad behövde jag bekräftelse. Det behöver man efter att man fått sin självkänsla körd i botten av några skadade ungar som låtit sina egna problem gå ut över omvärlden. Då tänkte min barnsliga hjärna som så att om man är snäll bli man omtyckt. Så då var jag snäll. Lite väl snäll. Jag var allas bästa vän. 

Tills pappa dog jag hamnade i den där "vad är meningsfull för MIG"- grejen. Det är absolut världefullt att vara snäll. Men det måste ju ha en gräns. Och att dyrka personer som man aldrig ens träffat och detta dessutom helt okritiskt, det är liksom bortom gränsen. Att vara så snäll att man blir allas bästa vän är definitivt också bortom gränsen. 

 

Så därför. Ni som läser den här bloggen får gärna gilla det ni läser. Ni får gärna skriva snälla saker. Men ni får inte vara rädda för att kritisera och ifrågasätta. Jag kan ta det och jag tycker det är intressant och jag växer av det. Er kritik är viktig och meningsfull för mig. Om jag dör imorgon har kanske ett ifrågasättande från någon av er hjälpt mig att utvecklas ytterligare lite som människa. En klapp medhårs är såklart också fint att få. Men jag vet faktiskt redan att jag har mina briljanta stunder. Smarta och intressanta resonemang med en touch ifrågasättande är så otroligt mycket mer värdefullt faktiskt. Om jag nu skulle hitta på och dö imorgon. 

 

 

 

 

 

 

 

Två saker har jag tänkt på på senaste:

 

1. Flickvänner som har sina pojkvänner som barn nästan.. Som har sina pojkvänner på sådan otrolig piedestal att varannan bild de publicerar på Instagram föreställer pojkvännen. Flickvänner vars största bragd i livet var när de snärjde sin man. Flickvänner som liksom finner det lite otroligt att just DE fick de här FANTASTISKA och nästan gudalika männen. Det är liksom ingen som helst skillnad på den här typen av flickvänner och på kvinnor som blivit mammor, särskilt förstagångsmammorna. Mammorna som är så otroligt stolta över sina barn. Som ser sina barn som sitt livs största bragd (jag tillhör själv den här skaran). Som uteslutande publicerar bilder på sina barn på Instagram. Som finner det otroligt att just DE fick bli mamma åt de här barnen. Och jag tänker att det är lite mer förståeligt kanske....Eller?

 

2. De här nästan maniska bloggfansen. Alla större bloggare har sin skara liksom. Av folk som håller med dem om allting. Som besyddar sin bloggare. Som, efter varje inlägg som bloggaren gör, skriver peppande kommentarer. Som liksom har sin speciellt utvalda bloggare på en otrolig piedestal. 

 

Jag har helt enkelt tänkt på människor som har andra än sig själva på piedestal... Hur jag tänker mig att dessa människor är samma människor som svärmade omkring skolans populäraste back at the högstadie. 

Jag har lite svårt att förstå dessa och försöker komma på ett sätt att göra det. 

Själv har jag mest bara mig själv och mina barn på piedestal. Min man har jag VERKLIGEN INTE på piedestal (och han har inte mig där heller och hade han det skulle jag dra fortare än blixten) och ingen bloggare heller. Jag tycker mycket om LD som ni vet, men drar mig heller inte för att kritisera om jag känner att det är nödvändigt. 

Jag tycker det är läskigt med piedestaler just på grund av det där okritiska. Samtidigt har jag mig själv på en otroligt hög piedestal, vilket jag ska skriva mer om en annan gång, men nu handlade det ju om att ha ANDRA på piedestal.

 

Hur tänker ni kring piedestaler? 

 

Känner mer och mer att jag snart inte har något mer att säga vad gäller feminism och genus... Det behövs liksom inte längre i samma utsträckning som säg för 6,7 år sedan. För nu pågår debatten liksom hela tiden. 

Fler och fler blir medvetna, fler och fler ger sig in i debatten, fler och fler intresserar sig. 

Jag är med i gruppen "varför apor inte har rosa kläder" på Facebook och där mättas min feministiska själ varje dag. Fy satan vad folk sitter och diskuterar där. 

I början upplevde jag att gruppen var väldigt släthårig. Alla tyckte samma saker. Men på senaste tiden har det rasslat till, blivit lite barskare ton där inne och fler hätska diskussioner. Jag gillar det. 

Endel tycker det är skitjobbigt och tråkigt att det "alltid ska bli bråk". Men jag tycker bråk är bra. 

Och jag älskar det med feminismen, att det finns så himla mycket olika tankar, inriktningar och intressen inom den. Men i grunden har alla insett samma sak och strävar mot samma mål.

 

Idag annonserades Lady Dahmer och Cissi Wallins show på Maxinteatern till hösten. Fy satan vad jag är förväntansfull och många med mig tror jag. Känns som att det kommer bli publikrusning och damerna kan nog glömma det där med två föreställningar. Det lär bli fler. 

Tänk liksom en show med feminismen som grund. Och lägg där till alla olikheter inom feminismen som jag nyss nämnde. Förväntningarna på det. Alla feminister i Sverige som liksom TÖRSTAT efter något liknande i så många år! Ja, känn ingen press LD och Cissi :) Modiga är de och skitbra lär det bli. 

Jag och Nina åker upp tillsammans. Ger oss själva ett dygn TILLSAMMANS i present. Ska prata oavbrutet. Nina får baxa runt min 7 månaders dräktiga kropp på Sthlms gator. Jag kommer ha hemorojder och åderbrock då. Och Nina kommer va där! Fan vad ljuvt. Jag längtar tills oktober. 

 

Jag kanske inte har så jävla mycket att SKRIVA om feminismen längre. Men det betyder ju inte att jag inte TÄNKER på den. Det gör jag hela tiden. 

Idag har jag tänkt på en rosa cykel. Min yngsta dotters vän (som har snopp) hade en rosa cykel förut, som han ärvt av sin syster. Nu har han fått en ny som är blå. Ordning återställd så att säga. 

När de lekte förra gången fick min unge låna den rosa cykeln. 

Och jag har gått och funderat idag på hur de två barnen tänker i det sammanhanget. Där stod en blå cykel, som pojken precis hade fått. Och en rosa cykel som pojken inte längre kunde ha. Min dotter däremot kunde ju ha den. Den var ju rosa och hon är ju tjej. Men för pojken var den utesluten. Den dög inte för honom. Den var mindre värd än den blåa cykeln. Är då min dotter också mindre värd i pojkens ögon, då hon kan ha cykeln? Kände sig min dotter mindre värd så hon grenslade cykeln som hon visste inte längre var aktuell för pojken?

 

Mitt andra barn kläckte följande mening här om dagen när jag frågade henne om hon leker med pojkarna:

 - De leker så konstiga lekar. Jag fattar inte vad de går ut på. 

Och jag förstår henne så väl, för precis så kände jag som barn (och än idag..). 

 

Könsroller är alltså en så jävla stor del av min vardag just nu. Och jag får fundera åt båda hållen. Jag kan känna mig trött och besviken på pojkföräldrar som accepterar och till viss del uppmuntrar sina söner då de "dissar" allt som är tjejigt och till och med tjejerna själva. Samtidigt som jag har enormt förståelse för mitt äldsta barn som inte leker med pojkar för att hon inte förstår dem. 

Men det blir ju en skillnad helt enkelt för att det finns en maktordning. Som LD skrev: "Det handlar ju om maktpositioner och hierarki, precis som det inte är samma sak när en kvinna tar en man på rumpan som tvärtom. Man kan aldrig bortse från maktperspektivet. En person i underläge som slår mot sin förtryckare, sparkar upp vs en person som utnyttjar sin maktposition eller sparkar neråt."

Och det är samma sak som gäller när jag menar att slutna "herrklubbar" som inte tillåter kvinnor att vara med är en helt annan sak är slutna kvinnoklubbar som tex Ninas tjejklubb Fabella. 

Grejen är att den saken förstår man ju inte om man inte sett att där finns ett förtryck och en maktordning. Och det är så sjukt många som inte ser det. 

 

Vad gäller mig själv är jag jävligt trött på att ha en man som är viktig på jobbet. Är inte alla män väldigt viktiga på jobbet? Oersättliga liksom. Två veckor av semestern i år går åt till att ha jour. Då måste maken kunna ta sig till dator inom en timme. Tillgänglighet är a och o! Inatt ska han upp kl 02 och releasa. På Nationaldagen jobbade han. Så jävla viktig. På jobbet. 

Och sen kommer han hem till Karl Marx bäste vän. Som predikar i oändlighet om privata företag, om vart vinsten av allt hans hårda arbete går och sedan läser jag några väl valda citat från boken Lön, pris och profit och snörper ihop munnen till ett streck. Vi jobbar mycket så i vårt äktenskap. Kompletterar och väger upp. Och där han får stå för kapitalismen står jag för kommunismen. 

Nu när jag väl tänker på det, vore inte Marx ett vackert förnamn på en son?

 

Puss på er

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är verkligen i Sommar nu. Känns som att vi har varit det ganska länge. Från mitten av maj ungefär, började jag intala mig att NU är det sommar. Bara för att sommaren ska bli lång. Bara för att liksom få med maj och juni i det som man tänker sig som sommar. Det är lite risky att bara satsa på juli kan jag tycka. Och i augusti har man så fullt upp med att vara sorgsen över allt allting dör att det är svårt med sommarkänslorna. 

 

Ärligt talat börjar min "nuärsommarensnartslut"-ångest redan efter midsommar. Då blir det ju mörkare igen. Därför ser jag till att på allvar förundras och verkligen ta del av de ljuda kvällarna och nätterna NU. Om några veckor vänder det ju!

 

Ja jag tycker inte att man ska gå runt och vara positiv. Realism är min melodi. Och rent realistiskt så VÄNDER DET och börjar mörkna efter midsommar! Och i mitten av juli ungefär, börjar allting dö. Hu. 

 

MIn mobil dog igår. Den bara hängde sig och sedan dog den. Otroligt sorgligt. Särskilt eftersom jag råkade radera ca 800 bilder från det senaste året från den för ca två veckor sedan och sedan dess har haft fullt upp med att fylla mobilen med nya minnen. Som nu alltså också är borta.

 

Jag var sen med "modern mobil" och skaffade inte den här förrens i juli förra året. Och nu har den gått ifrån mig. Så jävla bra var det med "modern mobil". Nu när den är borta inser jag ju dessutom hur den har Berikat mitt liv. Så allting känns jävligt deppigt här nu. Min bäste vän har gått ifrån mig.

 

Vi har haft två riktigt sommardagar i familjen här. 

I torsdags firade vi nationaldag för kung och fosterland och var inte hemma på hela dagen. Så i fredags var vi istället hemma hela dagen, förutom en kortis när vi kollade studentkortegen nere på stan. 

Jag släpade ut en säng på vår uteplats. Maken tog fram ett parasoll. Så nu har jag bästa sommarplatsen där jag kan ligga hela sommaren och bli tjock. Barnen badade oavbrutet i sin pool. Maken fixade oavbrutet med sin Stolthet, nämligen uppvärmningssystemet till poolen. Människan är besatt alltså. 

Igår var vi med barnen på ett kalas på en lekplats i skogen ungefär i Ninas hemtrakter. Massa barn på dagis var där, samt en hel del föräldrar. Trevligt och mysigt. Sen åkte vi hem och hängde på uteplatsen resten av em och kvällen. 

Egentligen skulle vi städa och handla, men vem fan bryr sig? 

 

Idag kommer grannarna hit och käkar. Nu har mina barn 4 fjuttiga dagar kvar på förskolan innan sommarlov. För min äldsta innebär detta att torsdag (eller onsdag, får se hur vi gör) blir SISTA DAGEN NÅGONSIN för henne på förskolan. Jag har lite ångest inför det faktumet. Men inte hon. 

 

När det är såna här jävla härliga sommardagar så händer det ju att man går runt och tänker att man är lyckosam. VILKEN TUR att vi får bo i hus, kan man tänka. Vilken TUR att vi får ha stor trädgård och att vi har råd med pool och värmesystem och allt annat mysigt. Vilken TUR att vi har AC i bilen! Liksom. 

Men så kom jag på häromdan att låter inte det där så jäkla mellanklassigt? 

Att gå runt och tro att man har det liiiiiite bättre? 

 

Jag minns ju liksom själv hur det var när vi bodde i lägenhet. Under såna där fina sommardagar hade vi ju det jättehärligt då också. Då gjorde vi utflykter istället och hängde på vår balkong och tyckte att vi var lyckligast i världen. Ingen AC hade vi i bilen heller. Vi vevade helt enkelt ner rutorna och var lyckliga ändå. Och när vi bodde i radhus och hade världens minsta trädgård så hade vi ju det jättehärligt och var jätteglada åt vår pyttelilla trädgård.

Kan det inte finnas en ganska stor dryghet i att hela tiden gå runt och tänka sig själv som så oerhört priviligerad? 

 

Samtidigt så är det ju bra för en själv, eftersom man ju hela tiden strävar vidare. Min man har börjat drömma om ett hus vid havet. Jag har fullt sjå med att försöka förklara för honom att vi inte är en sådan familj som har råd att bo vid havet. Att bo vid havet (på Gotland) har bara de priviligerade råd med. Och så priviligerade är vi inte. 

Så försöker jag påminna honom om hur vi hamnade i just det här bostadsområdet som vi bor i. Hur vi var Visby runt och letade efter stället där just VI VILLE bo. Så hittade vi det här. Och insåg att våra chanser för att få bo här, just då, var ganska små då området ökar i popularitet och priserna med det. Vi brukade gå runt runt i området och prata om hur perfekt det vore. Fantisera om hur livet här skulle kunna vara. Och så blev det här lilla bruna huset till salu! Och vi fick det!

Igår gick vi genom vårt vackra gröna område och pratade om det, om den tiden. Och det är så himla mycket av godo också, att påminna sig själv ibland, om hur priviligerad man är. Samtidigt som jag tror att man lurar sig själv lite när man gör det.

 

Vi satsade verkligen allt på att få bo här i området. Huset var skit samma då, bara vi fick bo här. För att få bo här, fick vi ju köpa ett brunt hus med renoveringsbehov. Men vi hade inga pengar till renovering. Alltså fick vi flytta in i ett hus renoverat senast 79, med tanken på att vi får renovera SEN. 

Och sedan dess har vi bott såhär, relativt fult. Vissa rum har vi snyggat till. Målat och tapetserat och så. Men någon större renovering har ännu inte gjorts. Och vi har nu bott här i lite över tre år. 

Här i Visby är det inte särsklit många som har gjort som vi, känns det som. Det finns inte så många familjer som bor i orenoverade hus nu för tiden. Folk har ju råd att renovera och då gör de det. 

Ibland kan jag få känslan av att folk faktiskt tror att de BLIR lyckligare av att renovera. Att ett vackert hus är en hemlig källa till evig lycka och glädje. Och kanske är det då? 

 

För min egen del börjar jag få svårt att se hur jag skulle passa i ett nyrenoverat hus. Jag är ju ett med Brunheten nu. Vårt bruna, fula lilla hus, fullproppat med saker. Rosa spetsgardiner och hela trappan full med krukor som det Växer i. Bruna lister i varje rum och bruna plastgolv. Ett grönt handfat i badrummet. Det är ju JAG nu. Mitt hus speglar mig. 

Men nu är ju tredje barnet på väg och en utbyggnad är nödvändig. I samma vända tänker vi att köket och badrummet måste fixas till också. Och jag undrar hur det kommer att gå för oss. Klarar man ett stort bygge med tre barn varav ett är litet? Kommer vi att bli lyckligare eller olyckligare liksom? För rent spontant känns det som att olyckan står framför oss. När alla våra samtal ska handla om färgval, vinklar och kvadratmeter. När all vår lediga tid ska gå till att måla och tapetsera. Hur jävla glada kommer vi vara då?

 

Jag har blivit lite tjock nu. Jo det är sant. Jag ÄR fan Blondinbella som visade upp värsta bebismagen i v 12. Jag skrattade lite då.. Lite sådär överseende och drygt som blivande 3barnsmammor ju kan göra. "Hihihi, hon tror på allvar att det där är BEBISEN! Hihi det är ju bara hennes MAGE ju!".

Nu är jag snart i v 14 och går själv runt med ett rejält jävla put. De andra gångerna har det inte synts förrens upp mot vecka 16 eller 18. Jag tror faktiskt att jag denna gången faktiskt HAR en livmoder i FRAMKANT (preciiiiiis som Blondinbella). Magen är liksom RUND och HÅRD. Det ÄR en bebismage liksom. Fast att bebisen själv inte alls är särskilt stor ännu.....................

 

Jag sover rätt dåligt. Drömmer mycket och vaknar tidigt. Idag skulle jag egentligen få lite sovmorgon. Men vaknade kl 7. Alla andra sover ännu. Vi satt uppe sent igår alla 4 och såg på film. Barnen tog sista doppet vid 20 igår. 

 

På torsdag är det dags för organscreening. 

Sedan jag fick penicillin ligger mina sockervärden perfekt. Jag har nästan kunnat halvera insulindosen också. 

Jag älskar penicillin. 

Men nu orkar jag inte med mer problem på ett tag. Nu vill jag ha frid åtminstone över sommaren innan jag kan gå med på att nästa jobbiga grej händer. 

 

Jag har lite skräcktankar inför torsdagen. Tänk om de upptäcker att lilla bebis är missbildad. Eller tänk om den är död. Tänk om vi får veta det samma dag som barnen får sommarlov.

 

Efter de jobbiga tankarna kommer Könstankarna. Kanske kanske kommer bebisens kön att synas på torsdag. 

När vi väntat barn tidigare har de haft som policy att inte berätta vilket kön de ser på ultraljuden här i Visby. Men nu är det ändrat och de talar om det om de ser det. Ja jag vet att många undrar hur man (särskilt som feminist) kan bry sig om den orelevanta detaljen. 

Men det gör jag. Från början var det mer min man som intresserade sig. Särskilt när vi väntade 2an. 

Men nu igår sa han att han inte bryr sig längre. Att han inte längre känner sig osäker på om han, som  pappa, verkligen kan knyta av till barnet på samma sätt (som mig) om det är en dotter. 

Så nu är det mer jag som är nyfiken. Jag hoppas inte på något särskilt. Men jag har hela tiden känt att det är en med snopp därinne. Och det ska bli spännande att veta. Om jag har rätt eller fel. 

 

Min äldsta unge sa en sak häromdagen:

Jag - Leker du inte alls med killarna längre nu?

Barnet - Jo ibland...Men de leker så konstiga lekar... Jag fattar inte vad deras lekar går ut på...

 

Och jag bara slungades ut i verkligheten. Insåg, än en gång, att det inte spelar någon roll vad vi gör. Våra barn formas av samhället också. Våra barn formas av könsroller och förväntningar. Pojkar och flickor BLIR olika, hur vi än gör. Eftersom barn, tyvärr, inte är dumma i huvet och eftersom barn, tyvärr, påverkas av andra annat än sina föräldrar och eftersom samhället, tyvärr, inte kommit särskilt långt ännu vad gäller genus. Nu har jag gjort (och ska göra) vad jag kunnat med mina döttrar. Och jag vet att de en dag, förhoppningsvis, hittar feminismen och blir FRIARE via den, precis som jag upplever att jag har blivit. 

Men hur blir det med en son? Känns som att en son blir en större utmaning. Svårare, men också spännande för mig. Att forma en glad, lycklig och självständig son är ju faktiskt, enligt statistiken, svårare. 

Lyssna gärna på vår statistikpod där Nina berättar för er varför det är så. 

 

Jaja vi får väl se.

Nu vaknade min minsta. Vi ska gosa en stund.

Hoppas ni också har det Härligt I Sommaren. 

Eftersom jag, se senaste dagarna, haft min tredje värsta fysiska upplevelse (1. vaginal förlossning 2. soleksem) i livet har jag varit lite frånvarande här. Jag och Bölden har umgåtts intensivt kan man säga och de senaste två dagarna har jag bara legat i sängen och sovit från och till. 

 

Men så idag! Denna ljuva nationaldag, vaknade jag åter från de döda! 

Svullnaden hade gått ner lite imorse och jag kunde gå ur sängen! Spenderade förmiddagen med att leka med familjen ute i vår grönskande trädgård. Storasyster var Prinsessan Syren, lillasyster var Prinsessan Gullviva, maken var Prinsessan Blåeld och jag var Drottning Blåklint. Vi körde runt ungarna i skrindan och hela naturen bugade för dem.

 

Sen vaknade morsan som sovit i vår gårdsstuga de senaste nätterna medan jag varit däckad. De hade avtackningsfest för henne på jobbet igår (hon har gått i pension efter 42 år på samma arbetsplats) och vi satt en stund och lyssnade på hennes glädjeyra över gårkvällen. 

Sen däckade jag på soffan en stund igen och blev ledsen då jag trodde att jag skulle förbli kvar där. 

 

Men sedan steg jag åter opp! Tog Alvedon. Och sen åkte vi till ett jättevackert fiskeläge längs med västra kusten söderut. Där firade med Träbåtens dag. Det var seglingstävling och vi träffade på barnens bästekompisar och deras föräldrar där. Barnen fick dra fiskedamm och sedan fick vi låna en eka och ro ut med ungarna som var alldeles lyriska. Efter det kastade ungarna kläderna och badade bredvid en brygga. Dragspel och fiol hördes, unga och gamla blandades bland bryggorna och ja, det hela var helt enkelt Otroligt idylliskt och Otroligt svenskt. Och alldeles ljuvligt faktiskt. 

 

Jag älskar dragspel och fiol och gamla gotländska låtar. Jag älskar nakna barn som badar i ett glittrande hav. Jag älskar hav överhuvudtaget. Jag inte bara älskar hav, jag är beroende av hav. 

 

Här med förklarar jag mig FRISK från böldsatan, även om den ännu har ett ganska hårt grepp om mitt ansikte så gör den åtminstone inte ont längre och sänker mig inte längre. 

 

Mina sockervärden har krånglat som satan också, de senaste dagarna, troligtvis beroende på mina infektioner i kroppen. Det åker upp och ner som en berg och dalbana. En kväll satt jag och läste om alla risker med diabetes, för bebisen och nu är jag ganska så orolig faktiskt. 

Det är, som sagt, risk för att barnet växer för fort, men även risk för missbildningar samt att barnet dör i magen sent i graviditeten. Det var bra för mig själv att jag skrämde upp mig, ty sedan den kvällen tar jag "kurvor" (alltså, kollar värdet regelbundet under dagen) hela tiden samt justerar värdena med insulin så gott jag kan. 

Nästa vecka ska den första "organscanningen" göras på vårt barn då de kollar efter missbildningar på ryggrad, hjärta osv. Många sådana kommer att göras, vilket känns otroligt skönt. Men oroligt också förstås. 

 

Vi går in i vecka 14 på söndag. Min mage börjar bli lite rund. Har gått ner 3 kilo på kort tid. Das ist gut ja. Nu går jag bara och väntar på att få känna ifrån den lilla parveln. BoEve. 

 

Puss på er

Jag kan tycka att det är lite svårt att komma på andra saker att skriva om än Bölden som du frodas och gror på min vänstra ansiktshalva. 

Den svullna körteln på halsen nedan värker och bultar. Jag vill inte äta. 

Kl 11.15 idag fick jag läkartid. De vägrade skriva ut penicillin åt mig via telefon igår, trots att jag vet exakt vad jag ska ha. Så jag fick vänta tills idag. Så här stor har min traditionsenliga böld aldrig varit. 

 

Har visst en mvctid idag också. Det visste jag inte. Vad kul det ska bli att få visa upp sin böld lite! Sitta på mvc med andra gravida som liksom SKINER så där som många gravida gör. Och så kommer jag då. Quasimodo. Min böld skiner rätt fint också faktiskt. Blank och fin. 

 

Just nu går mycket av min vardag ut på att tänka "det blir bättre sen" så att säga.

 

Idag kommer min mamma in. Min mamma blev pensionär i våras. Hon gick 5 år i förväg så hon är en ung och pigg pensionär. Piggare än mig faktiskt. Det är väldigt bra med en pensionärsmamma. Särskilt en sån som tycker att det känns rimligt att lägga delar av sin pensionärstid på att hjälpa sin stackars Bölddotter. Hon ska köra mig till vårdcentralen och mvc. Hämta barnen. Kanske laga mat. Sen ska hon sova här i två nätter. Imorrn är det avtackningsfest för henne på jobbet. 

 

Jag är bjuden till Nina på terassparty/häng imorrn. Massa härliga kvinnor som ska dricka vin och ha det trevligt. Säkert ska vi äta något gott också. Dock kan ju min närvaro eventuellt förstöra matlusten för de andra... Och mitt mentala tillstånd kan ju, så att säga, dra ner de andra i skiten lite.. Så vi får se hur jag gör. Eventuellt fortsätter jag att gömma mig i Brunhetens mörkaste vrår (Brunheten=vårt hus, som är målat i två olika nyanser av brunt).

 

Det här är vad jag tänkte på när jag såg mig själv i spegeln imorse. Jag har dessutom gått runt med EXAKT samma frisyr som Ulla Skoog har i det här klippet i flera dagar nu...

 

Dagen började med att jag ställde mig upp, gick fram till spegeln, synade mitt ansikte och började grina. 

Sedan staplade jag mig tillbaka till sängen och låg sedan där och illgrinade en stund över mitt öde. 

 

Jag har nu drabbats av Bölden. Jag får den varje gång jag blir dräktig. En stor, gulröd, svulstig BÖLD på vänster sida av näsroten. Den värker och spänner men framför allt gör den mig så ful att jag inte kan se folk i ögonen. Jag måste gömma mig. Den här gången har jag fått en böld på halsen också. 

Så imorse låg jag i min säng. Och tänkte att när penicillinet som valfri läkare ska skriva ut åt mig imorgon, har fått bort bölden, så har jag ett konstant varande nageltrång som ska opereras på kirurgen. Och när det är borta så har jag ÄNDÅ, minst sex månader av insulintagande kvar. Det går mycket dåligt för mig med insulinet. Jag får sår, små bölder, det blöder och blir blåmärken efter ungefär varannan spruta. 

Kort sagt. Min dag började inte i optimismens tecken. 

 

Tyvärr sken dessutom solen utanför fönstret och vi hade sedan länge bestämt att om solen sken denna söndag så skulle vi åka till Kneippbyn. 

Kneippbyn består av ett sommarland fyllt av studsmattor, racerbilar, karuseller och massa roliga saker för barn. Det riktiga Villavillekulla står även där och under högsäsong finns Pippi och gänget på plats. 

Sedan finns en stort vattenland fylld av vattenkanor och bassänger. 

Det är barnens bästa plats på jorden och idag skulle årets premiärbesök ske. 

 

Så vi gick upp och inledde årets premiärgräl på temat Inför Kneippbyn. 

Såhär lät det ungefär:

Make - Jag steker lite pannkakor nu så tar vi med oss matsäck.

Dräktig maka - Jaha... Du ska alltså stå vid spisen den närmaste timmen vilket innebär att JAG ska få packa och planera och göra i ordning barnen och städa undan i huset och sen måste jag ta tusen kilo insulin för att kunna äta dina jävla pannkakor och vem fan ska släpa på matsäcken hela dan då, är det jag det också eller? VA? Det har inte slått dig att du har en 13 veckors gravid fru med böld, nageltrång och diabetes som dessutom väger typ 90 kilo och INTE KÄNNER SIG SÅ JÄVLA GLAD JUST NU??!!! SKULLE DET INTE VARA AV GODO att försöka UNDERLÄTTA lite för den frun JUST IDAG när det ska vara 25 grader varmt och vi ska vandra runt hela jävla dagen i hettan och försöka göra en rolig dag för de stackars små barnen som ALLA ANDRA DAGAR har en jävligt sur och trött och tråkig mamma? (monolog avslutas med fördel med lite hulkningar)

 

Ja vad ska man säga. Min fina man hade tyvärr inte mycket att sätta emot och "vi" bestämde raskt att kosta på oss lunch på en av Kneippbyns resturanger. 

Så vi packade TILLSAMMANS ihop och gav oss av.

 

Och dagen har vart helt fantastisk. Jag har varit glad, trots böld, värme, diabetes, nageltrång och jävelskap och framför allt har BARNEN varit glada, make har varit glad och ja. Alla har varit glada och haft roligt.

 

På kvällen åkte vi hem till svärfar som har fyllt år och jag var inte ens helt slut då! Vi åt gott och satt och pratade medan barnen lekte under en gran. 

Sen åkte vi hem.

 

NU är vi faktiskt helt slut, men det är ju helt ok när klockan är 21 och soffan finns att tillgå.

Jag ska helt ärligt gå och lägga mig nu. 

 

De säger ju att efter vecka 12 "vänder det" för många. Jag har tyvärr aldrig tidigare upplevt att det "vänt" efter någon särskild vecka, men kanske kanske ändå den här gången. Blir jag bara av med bölden ska det nog kännas bättre sen. 

 

Vi har fått tid för det första "extraultraljudet", som man får som diabetiker, till nästa vecka. Det har sina fördelar att ha den här sjukdomen faktiskt! Man får ultraljud hela jävla tiden och får se bebisens hjärta slå med jämna mellanrum och behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att den ska ha dött. 

 

Nu tänker jag äta lite brieost utan kanter. Överlever ungen bölder, tåinfektioner och diabetes så överlever den nog en bit brieost utan kanter också. Nått jävla roligt måste jag för fan få ha. 

// Bölden

 

 

*"du klär i böld" = uppmuntrande Yrrolcitat från min vän Nina som delgetts en bild på spektaklet