brunheten

Jag kan inte förklara i ord hur GENOMSORGSEN jag är för att jag INTE kommer att se Håkan på Ullevi den 7 juni. Igår grät jag. 

 

I december var han i Visby och då var jag helt nysnittad och kunde inte gå och nu gör han sin största spelning någonsin och jag kan inte vara där för jag vill inte lämna min bebis i två dagar, vilket krävs eftersom Göteborg ligger på andra sidan av landet. 

 

Nästa gång han gör en dylik spelning lär väl bli om tio år, om han NÅGONSIN gör det igen. Om tio år, vet ni hur gammal jag är då? 40 år. Ja. När jag är 40 JÄVLA ÅR så kanske jag får se Håkan på Ullevi. Kul. Fy fan. Fy fan vad sorgligt det är. Man kan ju bara gråta. 

 

Jag hatar alla som ska gå dit. För ingen älskar honom som JUST JAG. Ingen annan har lyssnat på honom sedan Känn ingen sorg spelades för första gången på VOXPOP för femton år sedan. Inte är vi särskilt många i alla fall, som varit med sedan dag ett. Och OKEJ att även "de trolösa" får gå till Ullevi, men det är faktiskt jävligt ORÄTTVIST att inte JAAAAAAG FÅR GÅ DIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Nu ska jag lyssna på alla sorgliga låtar och gråta lite till. 

 

 

 

 

SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATAN SATANS JÄVLA SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Idag har jag städat hela jävla dan. 

Morsan skickade sms imorse och frågade om hon skulle komma in och vakta bebisen så jag fick städa och jag svarade lättad ja. Lättad för att det faktiskt tar på krafterna att leva i en soptipp. 

 

Så jag och lillen hade vår morgonrutin som numera består av GRÖT till honom. När han äter sin gröt så ser det ut som om han funnit MENINGEN med sitt liv. Det är liksom DET han ska syssla med- ÄTA grejer. Och ja han är aldrig MIN SON så mycket som då. 

 

Sen kom morsan och vid 11 började jag. Fy fan vad mycket damm. Jag var dammets drottning. 18.30 ikväll blev jag klar, med några få pauser. Morsan har putsat fönster medan lillen sov. Han sover ju rätt mycket ännu den lille tjockisen. 

David var på fotbollsträning med de stora barnen. Stortjejen ska spela Kvartersligan nu i maj och lilltjejen hängde på och lekte med de andra småsyskonen. 

När de kom hem stack jag och David på Ica och handlade bara vi två. Som en liten dejt skulle man kunna säga. Oj så romantiskt vi har haft det i diverse mataffärer de senaste åren. De där små små stunderna ni vet. När man får gå och småprata ensamma på Ica. Hångla lite ute på parkeringen. Ja. Sånt behöver man.

 

Tyvärr har vi i princip aldrig såna stunder längre och det börjar tära så att säga. Ikväll började vi tjafsa redan vid grönsaksdisken. På hemvägen satt vi tysta. Mysigt. Nej. 

Jag blir alltid så jävla orolig när vi hamnar i såna här perioder. Livrädd för att bli en såndär som går och drar sig för att skiljas och plötsligt befinner sig i total kärlekslöshet och olycka så VILL MAN JU VETA NÄR man BÖR skilja sig. När skilde sig alla andra? Vid vilken punkt liksom? Och ÄR VI VID DEN PUNKTEN NU???? tänker jag alltid. Men sen dagen efter så kanske solen skiner och man blir alldeles pirrig i magen och drar över varann medan barnen ser på Bollis... Så våra dåliga perioder brukar ju inte vara särskilt långa.. Men jag är alltid RÄDD för att "jaha, nu ska det vara så här för aaaaaaalltiiiiiid". 

 

Idag möblerade jag om uppe på sovrummet och inatt flyttar bebisen till egen säng. Han å jag har legat tillsammans i dubbelsängen sedan i januari. David har sovit på soffan. Sedan i januari. Men NU sover han uppe i sängen. Jag ska gå upp nu och klänga mig fast vid hans kropp. 

 

Imorrn är det HELG också. Fan vad skönt. Vi ska käka middag hos våra fina grannar. På lördag och söndag har vi INGENTING planerat, förutom ett kalas som lilltjejen ska gå på. Jag ska ligga med lupp och se om mina frön har tatt sig. Rota fram bebisleksaker från kartongerna i förrådet och försöka arrangera fram lite ordning på stortjejens rum. Förhoppningsvis ska jag även ha Samlag. 

 

Gud. DET LIGGER EN KARL I MIN SÄNG! Jag blir rakt till mig! Nu måste jag genast springa upp och klistra fast mig!

Sov gott! 

 

 

Idag berättade jag för min vän Hillevi om vår första sommar som tvåbarnsföräldrar....

Jag berättade hur vi, om kvällarna, brukade lasta in ungarna i bilen och åka runt och kolla på sommaren och lyssna på låten ovanför. Om och om igen. Och så sa vi "om vi klarar det här, då gifter vi oss sen". 

 

Vi kunde bara kolla på sommaren genom en bilruta den sommaren, för det får man göra när man har en liten bebis och det är sommar. Små bebisar ska inte vara utomhus när det är sommar och varmt. Små bebisar hatar dessutom solen. 

Så vi satt mest inne. Grälade nog ganska mycket. Jag minns inte. Jag minns INGENTING från den sommaren. Inte heller från hösten efteråt. Minnena börjar klarna först sommaren därpå då vi faktiskt gifte oss. 

 

Jag har tänkt mycket på det här med barnen på senaste... Det är så konstigt nu när "alla andra" är igång. Vi har pratat om det i så många år. "Sen när alla andra får barn" har vi sagt. Och nu får alla andra det. Och vi också.

 

Jag förlorade så många vänner när jag fick barn. Jag var alltså 22 när jag fick första, 24 när jag fick andra. 

Vid första barnet handlade det mycket om att "ingenting ska förändras". Vi skulle ännu vara samma personer, leva typ samma liv osv. Och det gick faktiskt ganska bra. Ett barn är ganska lätt faktiskt. Men några vänner kände sig stötta över att de så sällan fick träffa mitt barn. 

 

Jag tyckte det var skitjobbigt att blanda roller. Alltså, vara både mammaJenny och gamlavanligaJenny samtidigt, vilket jag ju var tvungen att vara när vännerna var med. Då lämnade jag hellre henne hemma och träffade vännerna själv. De gånger jag verkligen lät ungen vara med i sällskap med kompisar tyckte jag att det var jobbigt för att jag märkte att kompisarna TYCKTE så väldigt mycket. Man TYCKER ju gärna väldigt mycket om barn och barnuppfostran osv när man INTE har barn, lustigt nog. Man tror att man fattar saker, vilket man ju absolut på inget sätt gör. Så jag kände mig ofta DÖMD och jag VET att de i många fall faktiskt inte var inbillning. 

Så jag förlorade många vänner genom att inte gå med på dömandet och genom att behålla mina två roller separerade. 

 

Sen kom andra barnet. DÅ är det OMÖJLIGT att ha två olika roller. När andra barnet kommer TVINGAS MAN att gå ALL IN vad gäller familjen. Det är då man köper kombi och slutar gå på krogen. Då man skaffar katt och börjar se på Fångarna på fortet varje fredag. Och DÅ, lustigt nog, förlorade och höll jag på att förlora vänner på grund av att de inte kunde acceptera detta. Att jag var tvungen att gå all in. Då fick jag skit för att jag lämnade fester tidigt, för att jag inte ville lämna min man ensam med barnen (jag visste ju hur otroligt jobbigt det var) och för att jag helt enkelt inte längre ville/orkade/kunde vara "med". 

 

Det är nog det värsta. Fan i helvete vad jag kan bli ledsen när jag tänker på hur otroligt lite stöd vi fick under den tiden när vi gick på knä. När vi kippade efter andan. När vi knappt kunde hålla oss över ytan. Då hade ingen tid att hjälpa oss. Plus att folk faktiskt bokstavligen blev arga på oss. 

 

Nu har jag fått det tredje barnet och nu får många andra sina första barn. Jag är så att säga gammal i gamet. ÄNTLIGEN får jag PRATA OM DET, kan man tro, men ack nej. För nu måste jag ju lämna plats till alla nyblivna förstagångsmammor. Nu måste ju  DE få plats i rampljuset så att säga. Och återigen får jag munkavel på mig. Och jag måste tänka mig för och inte trampa på folks fötter och vara besserwissrig för då kan jag ju SÅRA. 

 

HALLÅ! Så jävla sårad som jag har varit då!

 

Ja. Sånt tänker jag på när måndagsnatten går mot tisdagsmorgon. Jag är en oförbätterlig nattuggla. Andra småbarnsföräldrar pratar om att de går och lägger sig vid 21, 22tiden och jag fattar inte hur de orkar med, livet. Vad är det för liv liksom, om man inte får sitta och gona en stund för sig själv eller med hen som man är kär i på kvällen? Inte ens när jag hade två pyttesmå barn på 0 och 2 år gick jag och la mig tidigt. Hellre trött på dagarna än olycklig. Jag blir lycklig av mina nätter. 

 

Men alldeles snart ska jag smyga upp till dubbelsängen och smyga ner under täcket till han med det röda håret som sover där uppe. Han ska gosa in sig mot mig och jag mot honom och vi ska sova tillsammans. Fan vad jag ångrar att jag inte sov mer tillsammans med de andra barnen när de var bebisar, men jag pallade inte det då. Lilla L kan jag tänka mig att sova bredvid i åratal ännu. Vi får se om hans pappa har lust att stanna kvar på soffan i åratal dock. Kattfan har dessutom pissat bakom soffan så det stinker satan i "pappas sovrum"... Ingen orkar ta bort kattpisset..

 

Ikväll gav jag min bebis korvstroganoff. Jag märker att jag ganska mycket skiter i allt den här gången och går på känsla. Just nu får han smaka på allting som jag käkar. Det var LÖK och GUD SIG FÖRBARME- SALT i korvstroganoffen (på soyakorv) och han fick det. Minilite, men ändå. Jag skiter också i att han inte vänder sig om från rygg till mage (han har gjort det några gånger och jag fattar ju varför han inte gör det igen, det är ju skittråkigt att ligga på mage! Ungen är ju smart!). Och att han helst inte ska gå altför mycket i gåstolen. Och att han krossar streck efter streck på viktkurvan (nej, han håller sig vid det översta). Jag ger honom ersättning på RENT KRANVATTEN, DIREKT FRÅN KRANEN ibland och jag SKITER i mössa! JAG SKITER LIKSOM I DET! IM FREE AT LAST! Hej då unga duktighetsmamma med ångest och dömande blickar i ryggen. Hello 30åriga mamma som skiter i allt och går på magkänsla! 

 

Lyssnade på Värvet ikväll med Mando diaos sångare. Han sa mycket bra saker, men det viktigaste var följande:

Han berättade om sin uppväxt i en ny där de allra flesta var av outbildad arbetarklass medan han kom från en högutbildad akademisk familj. Han sa att en stor skillnad mellan de båda klasserna var att hos de akademiska familjerna var det stökigt. Och hos de outbildade familjerna var det alltid rent och prydligt. TACK sångaren i Mando diao. Tänk om du hade vetat hur du värmde min själ med denna ganska sorgliga iaktagelse! Vi har slutat med städning här nu nämligen. 

 

Vi har det så jävla härligt. Fan i helvete vad livet är härligt. Så härligt att jag drömmer om döden varje natt. Det är ju så jävla skört, det här med lycka och glädje. Och det oroar mig. 

 

Nu får ni lyssna på den här också. Hur den liksom byggs upp och utmynnar i ett stort jävla härligt NAAAA NA NA NANANA NAAAA... På hösten sen, efter den där "we can work it out- sommaren" så brukade min man dra igång den här på stereon åt mig när jag kände att jag behövde den. Så brukade jag stå och sjunga med på ett hetsigt sätt och gunga lite av och all på ett maniskt vis. Ja. Galenskapen. Var nära. Men vi klarade ju det. 

Puss på er