min bästa tid är nu

Då var det gjort.
Gick ut på facebook ikväll och informerade om att vårt barn har bytt namn och inte längre vill definieras som HON utan för HEN. 
Det är så många år av tankar, förvirring och ibland lite förtvivlan som börjar nå sitt slut känns det som. Under sommaren har vi varit på BUP några gånger, fått en jättefin kontakt där som även vårt barn har träffat och hon har, utöver att svara på våra frågor och funderingar även lovat att stå upp för oss och E om det skulle bli problem någonstans eller någongång. Så med henne i ryggen känner vi oss starka och liksom klara med ältandet. E, som numera har ett annat namn som börjar på samma bokstav, är inte en flicka. 
 
Vi har inte varit särskilt öppna med det här tidigare. Eftersom jag är feminist och en ivrig förespråkare av genusmedveten uppfostran samt eftersom vi förra sommaren fick höra att vänner pratat illa bakom vår rygg och sagt saker som att det är på grund av mig och mina politiska åsikter som E blivit "förvirrad" så har man ju inte direkt velat skrika ut det från hustaken. På BUP gladdes de med E. Att hen fått så medvetna och öppensinnade föräldrar var det bästa som kunde hända vårt barn, menade de. Tänk så olika man kan se på saker. 
Jag har naturligtvis också tänkt och ältat hur mycket som helst kring det här. Men damen på BUP sade lugnt att ens könsidentitet inte har jättemycket att göra med ens föräldrars politiska åsikter. Så nu har jag släppt det. 
 
Många föräldrar till barn i liknande situation förmedlar ofta hur stolta de är över sina barn (i amerikanska videoklipp på Youtube med pampig musik). Jag är inte stolt över E för att hen inte känner sig som en flicka trots flickkroppen. Jag har alltid älskat hen just så som hen är och jag kan känna förundran inför det starka drivet hen har att få vara den hen vill vara. Hur otroligt stark den viljan och drivkraften är. 
Däremot känner jag stolthet över människor i vår omgivning. När barnens plastmorfar kallade E för det nya namnet för första gången. När våra vänner från ett besök till ett annat lagt om helt och inte säger fel namn en enda gång. När de berättar att de pratat med sina barn. När farmor visar engagemang. När vår smått konservativa granne bara hänger på.Jag blir stolt över den respekt de visar vårt barn. Att de liksom bortser från eventuella egna åsikter och bara kör, för E´s skull. Det gör mig så jävla rörd och stolt över de människor vi har i våra liv. 
Jag är också ganska stolt över mig själv. Det är inte så jävla lätt att stå upp för något man själv känner sig väldigt okunnig och osäker inför. Inte så lätt att berätta för människor man vet tex är konservativt lagda eller tidigare har uttalat kritiska saker kring det här med kön. JAG tycker att det är ganska jobbigt ibland och då kan jag bara föreställa mig hur det måste vara för människor som aldrig intresserat sig varken för kön eller genuskunskap eller hbtq osv. Jag är också stolt över min man som måste handskas med med andra män. Män och Annorlunda alltså. Inte lätt. 
 
Det stormar på Gotland ikväll. Inatt kom vi hem från en 6 dagar lång resa till Danmark, Legoland och Malmö. Ikväll hade vi bästa vännerna här på middag medan stormen rasade utanför. Tog in min sköldpadda Åke som varit i sin utebur sedan början av juni ikväll. Det är verkligen höst nu. Min bästa tid är nu. 
 
 

Pryo hos Jesus Krist

Ibland blir jag sådär löjligt tacksam att jag blir rent kristen. Jag känner ett stort behov av att TACKA någon för nått och ja, vid dessa tillfällen så får jag ju vända mig till en Gud jag egentligen inte tror på och tacka. Ikväll låg jag och funderade om jag borde erkänna mig som kristen och frälst men jag kom inte fram till något. 
 
Jag låg iallafall där med armarna runt lillpojken och tänkte högtidliga tankar och tackade Gud för den här dagen och för alla våra senaste dagar som varit så ljuvliga. Faktiskt så har ingenting alls speciellt hänt. Bara det lilla att vi börjar bli friska. Att jag vaknar och är pigg på morgnarna. 
 
Fast inte idag i och för sig. Jag hade sovmorgon och det blir alltid så jävla dåligt. Jag BORDE inte sova så mycket, det vet jag, för sömn är inte bra för mig. Jag är på topp när jag sovit 5,6 timmar. 4 funkar också oftast fint. 
Men inatt sov jag typ 9.5 timmar. Och dessutom var det söndag. Jag funkar så jävla dåligt på söndagar. Precis som Amanda Schulman så vill jag helst gråta och sitta inne och tänka på livets mörker. 
Men det är något med ljuset nu. Att det liksom inte gör så mycket att man vaknar 10.30 när man vet att dagen inte tar slut förrän vid 20 när det blir mörkt. 
David, min älskade, vet hur jobbiga sovmorgnar och söndagar är för mig så han gosade mig stillsamt till vaket tillstånd. Sedan stekte han pannkakor och började städa medan jag sakta, sakta vaknade. Barnen lekte. 
Sedan städade vi huset jag och mitt hjärta. Barnen såg på Pippi, lekte i trädgården, såg på Pippi igen, lekte på storasysters rum, såg på Pippi igen osv. 
När vi var klara vid 16tiden åkte vi bort till Willys och fikade. Det är det enda stället vi har råd att fika på såhär tre dagar före barnbidraget och det passar vårt enkla leverna alldeles utmärkt. 
 
Vidare ut i naturen för lite geochaching. Åkte till Muramaris och följde en jävligt brant och jävligt farlig och läskig trappa nerför branten till havet och hittade både ett litet uppmurat stenhus och en av försvarets gamla bunkers där. Bunkrar alltså. Vad det är fantasieggande. Hitta en bunkerjävel och dagen är räddad. Vi hittade chachen men blev kvar på en helt fantastisk stenstrand med tillhörande spännande skog, som var alldeles sönderblåst på sina håll. 
Jag älskar, älskar älskar den här ön som har så många hemlisar. Så många otroliga platser man kan hitta här än, trots att man bott här i trettio år typ. Vi hittade en bäck som rann från skogen och ner i havet och barnen följde bäcken och hittade en gammal uppmurad källa som måste ha varit väldigt vacker en gång men som nu i princip var överväxt. Vem har anlagt den där vackra källan liksom? Och när? Så himla spännande.
 
Lilla L har så väldigt korta ben och orkade inte ge sig in i virrvarret av grenar och träd så han satte sig helt sonika ner i gräset och lekte med grästrån och barkbitar. Kastade lite stenar i bäcken. 
Vi är en sån jävla bra utflyktsfamilj alltså, för vi älskar det allihopa. Jag och David är så sjukt lika i det att vi kan gå igång på sånt där. Bunkrar och bäckar och fossiler och sånt. Min man är aldrig så vacker som på en blåsig strand. Han passar så jävla bra på de där stränderna. Som att han är i sitt rätta element. 
Och barnen rycks ju med såklart och blir lika engagerade som vi.
Min dröm är att få vandra i fjällen med ungarna. Bara L´s ben blir lite längre ska vi fan ta oss iväg till någon himla vandringsled. Eller bara att gå Gotland runt vore coolt. Vi bor verkligen på den bästa platsen.
 
Efter utflykten åkte vi tillbaka till Willys. Detta ljuvliga ställe. Denna gång fick barnen varsin korv och Festis för 13:- måltiden som de åt medan David handlade och jag pratade med min vän Johanna som jag stötte på. 
Och sedan åkte vi hem. Och David bytte däck på bilen medan storbarnen spelade dagens Minecraft. Lilla L ville se på när pappa bytte däck så han å jag stod i det stilla vårregnet bredvid David och bevittnade det hela. Sedan lite Dora utforskaren och sedan i säng. När lillen somnat tog jag upp storasyster E som inte hade somnat än i överslafen. Vi la oss i vår stora säng och hen läste en bok för mig och jag en för hen. 
 
Nu sover alla barnen. Och jag är så jävla jävla tacksam för att de är mina. För att just jag fick blir deras mamma. Och jag är stolt för jag ser ju att vi har gjort det bra. Vi har tre trygga, stabila, lugna, roliga, busiga, nyfikna, verbala, kreativa, smarta ungar och vi har gjort det alldeles själva. Med stöd från alla andra fina vuxna de och vi har i våra liv förstås. 
 
Förra helgen var det total misär här och E hade fyllt 7 och skulle ha kalas. Jag hade vart jättesjuk över hennes födelsedag och kände mig osäker på om jag skulle orka med något kalas. Men då ringde vi min ganska nya vän, Marianne. Hon är fjorton år äldre än mig och vi är väldigt olika hon och jag, men ändå lika vilket gör att alla våra möten blir så spännande. Och hon och hennes döttrar som är i mina barns ålder kom och hjälpte till med att styra upp kalaset. Och we made it. Marianne är lärare och fantastisk med barn. Alla mina barn avgudar henne och särskilt lilla L och hon har fått en fin relation. Hon barnvaktar honom ibland när vi behöver. Och jag är så glad för det. Att ha en sådan vän att ringa. 
Och igår kväll hade våra stora ungar lekt med sina bästisar hela dan och 20.30 kom bästisarnas pappa hit för att lämna tillbaka vår äldsta och ta med sin yngsta hem. Och vi bjöd på en kopp kaffi och han visade lite bilder från sin nyliga golfresa. Och när de åkte var klockan långt över läggdags och man ba TACK JESUS för såna vänner. Som man tryggt kan lämna sina ungar till en hel dag. Som avgudas av den lille eftersom de ansträngt sig för att få hans kärlek. Och som man  kan dela både stort och smått med. 
 
Och imorrn är det måndag och mamma kommer hit. Och både jag och lilla L är så löjligt glada för det. För det är ljuvligt när hon är här. För lilla L är så glad då och jag också. Världen blir liksom lite soligare, när hon är här. 
Och när jag tänker på hela den här vintern när jag varit så sjuk så många gånger. Hur hon ställt upp, precis som Davids föräldrar. I nöd och lust verkligen. Har man sina föräldrar. 
 
Och imorrn är det skola och jag har två barn som går dit utan bekymmer. Okej, de kanske inte LÄNGTAR dit, men de går dit utan svårmod. Och kommer hem med berättelser som gör mig trygg i vetskapen att de är på en bra plats. I torsdags ramlade storasystern svårt på skolgården. Slog upp flera sår. Att slå sig och gråta i skolan är jobbigt för henne. Hon gråter helst inte när folk ser. Men nu blev det gråtläge och att höra hur hennes kompisar hjälpt henne och hur hon sedan blivit ompysslad och tröstad och kramad inne på fritids gör en alldeles varm i kroppen. 
 
Och så David. Denne ädle man. Det är så FÖR JÄVLIGT att vara heterosexuell feminist. Eftersom jag i princip dagligen läser texter som ifrågasätter den heterosexuella kärleken, äktenskapet, mansrollen, maktstrukturer osv. FÖR JÄVLIGT. Och med jämna mellanrum är det KRISIGT i det här äktenskapet. Vi måste ju JOBBA hela tiden, eftersom jag hela tiden lär mig nya saker, nya sätt att tänka osv. Så nog fan jobbar vi. Hårt. På vår relation och på vårt äktenskap. 
Men ibland alltså. Är det så jävla skönt att bara släppa alla jävla tankar och bara se hur jävla gullig han är när han ler nuförtiden när han blivit lite gammal (32) och det bildas små rynkor runt hans ögonvrå pecis när leendet börjar. 
Jag skulle kunna skriva ändlösa romaner om det där leendet. Eller om hans grönbruna ögon. Hans skägg som kittlar mig i nacken när han väcker mig med en puss där. Hans lår alltså. Eller när han läser mina tankar. 
Ja vi har upptäckt nu att vi kan läsa varandras tankar efter tio år tillsammans. Barnen testar oss titt som tätt eftersom de tycker att det är så magiskt och häftigt. Och det slår aldrig fel. Vi känner varann så jäkla bra nu att vi vet vad vi tänker. Inte alltid såklart, men tillräckligt ofta. 
Jag vet ju att det är väldigt mycket tack vare mig och min fantastiska personlighet, men jag ska inte sticka under stol med att hans ljuvlighet också bidrar till att vi har Ett Väldigt Bra Äktenskap. 
Och det är jag också tacksam för. Att jag får ha det såhär bra i min relation. 
 
Ja så ikväll är jag kristen. Tillfälligt kristen. Pryo. Pryo hos Jesus krist. 
 
Och vet ni. Förut var jag en sån här, men det är jag inte längre:
 
 

min lille mjuke son

Min lille lille son. Han är så mjuk. 
(ja eftersom han har en snopp och ännu inte kan uttrycka sin egen åsikt och eftersom jag definierar barn med snoppar som söner, iallafall mina egna, så kallar jag honom för min son. Sen får han givetvis välja själv vad han vill definieras som)
 
I vecka 14 gjorde vi ett superduperultraljud på Karolinska i Stockholm (pga diabetes) och efter att ha sett att allt var okej med den lilla skatten där inne så frågade vi om läkaren kunde se vilket kön bebisen hade. Vi gjorde det för att vi kunde. Jag kommer faktiskt aldrig att glömma när han sa att han såg något som "ivrigt sticker ut" och att han till 99% var säker på att det var en pojke där inne. Ja. Jag är feminist. Ja. Jag tillämpar genusvetenskap i mycket av mitt föräldraskap. Ja. Jag anser att kön är något man FÅR, socialt, efter att man fötts. Men allt det glömde jag bort i den sekunden när jag fick veta att det var en liten snopp där inne. Då bara sköljde glädjen över att vi skulle få en liten liten POJKE i vår familj, rakt igenom mig och ja, jag ska skriva mer om det senare, men inte nu. 
 
I och med att vi fick veta könet så tidigt fick vi även en hel del tid att planera till hur vi skulle förhålla oss till den här lilla snoppungen som snart skulle bli vårt barn. Vi spenderade månader att diskutera och slutligen kom vi fram till själva grunden, nämligen följande:
* Stommen i vårt föräldraskap kring den här ungen ska vara MJUKHET. Allt som är mjukt, vänligt, milt och lugnt ska uppmuntras och förekomma flitigt. I MJUKHETEN ingår även den väldigt viktiga punkten: KÄNSLOR. Alla känslor ska tillåtas och bekräftas. 
 
Vi gick igenom alla "faror" vi såg med den manlighet som vi vet att SAMTLIGA i övriga samhället kommer att göra allt de kan för att trycka på honom och bestämde oss för att vi ska vara en DIREKT och KONSTANT motpol till detta. 
 
Nu får man ju säga att vår lille son har väldigt bra gener för det här med LUGNHET och närhet till känslor. Jag må ha ett hett temperament som kan blossa upp men varken jag eller David är kända för att vara energiknippen vad gäller personlighet. Vi är båda så kallade "lugna" personer, vilket lyckligtvis verkar ha smittat till samtliga tre barn. Båda har vi även lätt för att uttrycka våra känslor och jag även att VISA mina känslor, något som är lite svårare för min man, eftersom han är just en man. 
 
Och visst har vi en lugn son. Nu när han kan ta sig runt ägnar han dagarna åt att förflytta sig mellan rummen. Sitter och pillar med saker han hittar på vägen och skrattar för sig själv. Han slår sig en hel del och då rinner stora krokodiltårar nerför hans kinder, blandat med ett ljudligt och långdraget skri som får mig att plocka fram hörselskydden då och då. 
 
En cool sak är att vi redan på BB märkte att han njöt ivrigt när vi strök våra fingrar över hans kind. Kanske var vi mer uppmärksamma såhär vid tredje barnet, men jag minns inte att någon av de andra barnen så tydligt njöt av fysisk kontakt så himla tidigt.Den här lilla ungen slöt sina ögon och blev fullständigt lugn så fort vi smekte hans lilla bullkind. 
Redan vid födseln fick han en mjuk liten kanin och senare en vit, supermjuk filt med rosa hjärtan och som han älskat dessa ting. När han ska sova borrar han in ansiktet i all mjukhet och somnar så. 
 
Ikväll somnade han återigen på min arm, medan jag strök med handen ömsom över hans kind, ömsom över ryggen. 
 
Han älskar även sång och musik och blir oftast lugnad av att man sjunger för honom. Numera kan han även dansa (JAG KAN DANSA OCKSÅ). Under hans 6 första månader i livet var det EN ENDA SÅNG som fick honom att somna på kvällen och det var STILLA NATT. Jag minns hur jag gick runt med barnvagnen nere i Egypten, i 33gradig värme, i mars och sjöng Stilla natt- alla verser. 
 
När man håller upp en docka, nalle eller valfri figur med ansikte framför honom och låssaspratar, så är hans spontana reaktion att gosa figuren. Då trycker han sitt ansikte mot den och liksom "erbjuder" den sin närhet. Samma sak när mommo kommer, eller faddrarna, eller någon annan som han tycker om och känner igen. Då trycker han sitt ansikte, gärna pannan före och gosar personen. Han utdelar också ljuva, våta pussar med helöppen mun och ivrigt slickande tunga, när som helst och varsom helst. 
 
När vi leker nappleken, som går till så att han stoppar in sin napp i min mun och sedan tar den igen och jag börjar låssasgråta (han skrattar alltså när vi gör den här leken. Jag tror inte att jag traumatiserar honom), så tröstar han mig genom att återigen erbjuda mig sin panna. När jag sjunger den här sången gör han av någon anledning samma sak. Jag tror att han tror att jag lider:
 
 
 
Jag tror helt enkelt att vi är på rätt väg med den lille gossen. Han ÄR dessutom väldigt mjuk fysiskt, eftersom han är så rund i sin form! Dock är han otroligt stark, så det kommer vi nog att få prata om en del. Att han får tänka på att han troligen for ever and ever kommer att vara starkare än de flesta.
 
 
 
Han har RÖTT hår liksom!! Så jävla gulligt också. Dessutom är det påväg att bli lockigt. Vi skulle ha döpt honom till BIRK. Istället kallas han titt som tätt för Lovis. En mer sympatisk förebild än den där jävla BIRK får man säga. Här provar han Ebbas Halloweenklänning. 
Ps. Strecket på kinden är från när han smakade på en tuschpenna.. ds

låtarna

Alla våra barn har varsin egen sång. Det är inga låtar vi medvetet plockat fram, utan det har bara blivit så. Det märks att de tycker det är mysigt och ofta ber de att vi ska spela deras låtar och även berätta exakt vad sångaren sjunger. 
Här är storasysters sång:
 
 
Lillasysters sång:
 
 
 
Lillebrors sång:
  

9/10- 14

Den tröttaste dagen. 
Stannade uppe till 02 inatt. Hade fullt sjå med att luskamma mig där runt 01 och så var jag tvungen att duscha för att inte stå ut i mängden bland hurtfriska mammor på klapp och klang. 
 
Det är så typiskt mig det där. Jag känner mig som en alien i alla rum. Eller, jag alienerar mig i alla rum. Jag ÄR typ Håkan Hellström, Ulf Lundell, valfri manlig kulturutövare som byggt sin karriär runt att vara den ständigt avvikande. Det är så jävla töntigt. 
 
Så. För att jag är precis som alla andra så duschade jag och kammade håret och satte TILL OCH MED på mig mascara idag när jag skulle på klapp och klang. Sen satt vi i ett rum med 30 andra morsor (bara en pappa där idag, men i tisdags var de minst sju) och klappade och klangade. Min bebis kryper ifrån mig direkt. Sätter sig MITT I ringen och stirrar hänfört på tjejen med gitarren. Det märks att han är min son. Center of attention. Så jag får sitta där själv och klappa och klanga lite. Känns ganska fjantigt. Men det är ju inte själva sångstunden som räknas, utan fikastunden som kommer efteråt. Då äter man macka och vi mammor har skittrevligt och alla barnen är jättesura för det är långt efter deras sovtid. Det är roligt att sitta och prata med helt nya människor. Det kan en hemmafru som jag behöva. 
 
Sen åkte vi hem och min bebis sov i 2.5 timme. Det är hans nya grej. Långsovning på förmiddan och sen en kortis någon gång mellan 16-17. Sen går han och lägger sig vid 19 och sover till 07. Ja det låter ju drömlikt. Men så jävla jobbig som han är under de vakna timmarna så får man säga att det är rättvist mot oss föräldrar. Jag är ärligt talat HELT JÄVLA DÖD varje kväll. Orkar ingenting förutom att sitta och dumglo på datorn eller ligga och somna i soffan vid 22tiden. Varje kväll tänker jag att jag ska göra massa underbara grejer. Men det blir aldrig av. Jag orkar aldrig. Det är lite deppigt faktiskt. Men jaja, det vänder ju. Någon gång blir han väl stor. 
 
Sen på em hämtade jag E och så gick vi hem till en kompis och hennes son i några timmar. Min bebis är i sämsta gåbort-perioden nu. Han tog sönder en ballong, spydde på golvet och stökade till i alla lådor. Han åt även tusen kilo sand samt ett antal fallfrukter. Han älskar fallfrukt. Det är verkligen Guds gåva till just honom. MAT. Som bara LIGGER DÄR!! 
 
Har insett att jag numera är en oerhört tillåtande mamma. Det beror helt och fullt på att jag inte orkar. Samt att jag har lärt mig en hel del under mina 7 år som mor. Min bebis är lortig jämt och han har alltid nått i munnen. Han klättrar på allt och ja, det är no limits som gäller. Lyckligtvis är han en ganska lugn bebis ändå, liksom sävlig, han till och med ramlar omkull långsamt. Dock får han inte ta sönder saker. Det gör han ändå eftersom han är 10 månader och inte har en särskilt välutvecklad hjärna. Idag krossade han några pelargonknoppar som snart skulle stå i ljuvlig blom. Då fick jag skrika lite inombords. 
 
Vid 16 hämtade vi storasyster på fritids och sen släpade jag alla tre barnen, samt alla hundratalsmiljoner ytterplagg som inte behövdes eftersom det var typ 18 grader ute, till affären där vi snabbhandlade lite bröd, mjölk och treo och sen släpade vi oss hem. Väl hemma lagade jag ugnspannkaka som vi åt och sedan däckade samtliga i soffan. Vi ser inte Bollis så ofta, men ikväll såg vi hela, ända till 20. Jag slumrade en stund till och med. 
 
Nu ska jag skriva krönika innan jag ska poppa popcorn och bädda ner mig på soffan och somna innan David hinner säga till mig att det är min tur att sova uppe hos bebisen. Jag har sovit på soffan i tre nätter nu. David vet inte det, men det är ett tyst straff för att jag fick gå upp kl 05.30 i måndags på DAVIDS FÖRSTA DAG SOM FÖRÄLDRALEDIG. Vi får se när jag tycker att han tjänat av sitt straff. 
 
Over and out
 
Fallfrukten och glädjen: 
 
Ps. Min bebis har en konstig fäbless för toalettborsten. Vet inte hur många gånger jag hittat honom med den nu lyckligt ÄTANDE eller bara kännande på dess vassa taggar. Han vill även väldigt gärna kunna nå vattnet nere i toalettstolen. När han fyller 1 ska han få en egen toalettborste i present. En toalettborste som inte är använd. Ds.
 

mamma ska få benzo!

Nu är det jobbigt. 
Nina var här idag och jag kunde berätta om hur jag, när jag i lördags vaknade upp efter veckans enda ensamnatt med tillhörande sovmorgon, började gråta. I sorg. Över att natten var slut. 
 
Idag var David slutade jobbet la jag mig på köksgolvet och somnade där, vid hans fötter, medan han stekte pannkakor. Precis innan jag somnade mumlade jag:
 - David...
 - Ja?
 - Vill du mig väl?
 
Mmmm PSYKOMAMA kan man säga! (Hans svar var: - såklart jag vill dig väl)
 
Jag är så TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT. 
 
Vidden av vad vi har gett oss in på börjar gå upp för mig. En bebis. Liksom. Fyra år av ohärligaste ofrid. Till. 
JUST när vi kommit dit, som jag just nu så intensivt längtar, så BÖRJAR VI OM. 
Jag ÄLSKAR min bebis. Han är mitt hjärtas fröjd och glädje. Storbarnen med förstås. Men ALLT DET ANDRA. Laga maten, plocka undan, hela tiden plocka undan, tvätten som behöver hängas, gräset som behöver klippas, huset som behöver renoveras, trädgården som behöver ses om, staketet som behöver bytas, ALLT DET ANDRA. Det är ju DET som är jobbigt. Jag mår inte dåligt över att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp dygnet runt. Jag älskar min bebis och jag vill ha honom nära. Men jag mår jävligt dåligt över allt det där som jag inte hinner göra på grund av att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp. Jävligt dåligt över att våra heliga kvällar numera går ut på att springa runt och HETSGÖRA allt det vi inte hann med under dagen, vilket ger tio minuter i soffan innan man stensomnar. Aldrig får man knulla heller och det är så jävla synd för är det något som man behöver i tider som dessa så är det att knulla. 
 
Äktenskapet är som....ett jävla helvete faktiskt. Förutom såna här dagar. När man liksom har tårar innanför ögonlocken hela dan och knappt orkar hålla sig uppe. När det är som allra värst. DÅ håller vi ihop. Men alla andra dagar när man liksom är mer förbannad än sorgsen, ja då går det ju åt helvete med äktenskapsgrejen också. Den här sommaren kommer vi att gräla bort. Det vet jag redan nu. 
 
Och så sommarsatan. Fy fan vad jag HATAR SOMMAREN! HAR ALLTID GJORT! KOMMER ALLTID ATT GÖRA! Alla jävla måsten och krav på att NU SKA VI HA ROLIGT och vara LYCKLIGA. Det är VIDRIG jämt, men det är TUSEN GÅNGER SÅ VIDRIGT när man har en bebis och liksom NOLL förutsättningar för att ha det där jävla roliga och lyckliga. Man kan inte va UTE med en bebis på sommaren liksom. Ja, i skuggan kanske, men HUR MÅNGA JÄVLA STRÄNDER FINNS DET SKUGGA PÅ DÅ? Dessutom hatar jag redan stranden sedan innan. Jag HATAR DIREKT SOLLJUS helt enkelt. 
 
Fick pencillin idag av en doktor som hela tiden glodde på mina bröst. Men besöket tog ca 2 minuter och jag fick EXAKT som jag ville så jag kände att DET BJUDER JAG PÅ så att säga. Fick som sagt pencillin samt en remiss till kirurgen för operation av tåsatan som nageltrångat sig sedan september. Jag ska få lugnande. Som fan. Jävlar i helvete vad mycket lugnande jag ska ta. Ja! Där har jag ju något att se fram emot också!
 
Jag har tyckt att det känns lite tråkigt att jag inte har EN ENDA GREJ att se fram emot. Ever. Även fast vi har en massa saker inbokade som normalt skulle kunna vara jätteroligt så KÄNNS de inte roliga i år för allting känns som sagt mörkt i min själ och allting känns så jävla JOBBIGT. Men nu HAR jag ju det! Yes! Jag ska få lugnande! Få domna bort i en mjuk halvsömn. Bli lite snurrig kanske. Lite hög rent av. YES! MAMMA SKA FÅ BLI HÖG!
 
Och vips kom solen fram! Plötsligt hörde hon fåglarnas sång! Binas surrande, ivriga i sin pollinering. Plötsligt kändes livet värt att leva. Hon skulle få benzo!
 
Här är en önskelista över Min Sommar. 
* En vecka i en fullt utrustad stuga någonstans. Där man kunde äta på resturang varje mål och inte behövde varken laga mat eller städa. Där jag kunde få ägna dagarna uteslutande åt mina barn. Rulla bollar till min son. Fiska med mina döttrar. Bada ibland. Ligga i skuggan ibland. Bara va. Med barnen. 
 
* En dag och en natt ensam med min man. Ja jag vill ha samlag. Men jag vill även få tid att se honom i ögonen och säga att jag älskar när han räknar ut spelets gång i förväg och ser till att nån av ungarna vinner. Att jag älskar att han är glad i mitt ställe när jag inte orkar och att han har de snyggaste vaderna i norra Europa (fick mig en titt på dem idag innan jag somnade vid hans fötter).
 
* Två nätter ensam. Utan familjen. I mitt hus. Jag vill se på tv, lyssna på podcast, städa, äta potatis och läsa jättemånga tidningar i fred. Sova i fred. Vakna i fred. Vara i fred. 
 
* Att den (sommaren) tar slut. Fort. Och att det snart bli jul. 
 
Ja. Det var dagens ord från Muntergöken. Men ni vill inte ha nån jävla muntergök. Muntergökar och ointressanta. Dessutom är de fejk. 
 
Puss
 
 
 
 

we can work it out

 
 
Idag berättade jag för min vän Hillevi om vår första sommar som tvåbarnsföräldrar....
Jag berättade hur vi, om kvällarna, brukade lasta in ungarna i bilen och åka runt och kolla på sommaren och lyssna på låten ovanför. Om och om igen. Och så sa vi "om vi klarar det här, då gifter vi oss sen". 
 
Vi kunde bara kolla på sommaren genom en bilruta den sommaren, för det får man göra när man har en liten bebis och det är sommar. Små bebisar ska inte vara utomhus när det är sommar och varmt. Små bebisar hatar dessutom solen. 
Så vi satt mest inne. Grälade nog ganska mycket. Jag minns inte. Jag minns INGENTING från den sommaren. Inte heller från hösten efteråt. Minnena börjar klarna först sommaren därpå då vi faktiskt gifte oss. 
 
Jag har tänkt mycket på det här med barnen på senaste... Det är så konstigt nu när "alla andra" är igång. Vi har pratat om det i så många år. "Sen när alla andra får barn" har vi sagt. Och nu får alla andra det. Och vi också.
 
Jag förlorade så många vänner när jag fick barn. Jag var alltså 22 när jag fick första, 24 när jag fick andra. 
Vid första barnet handlade det mycket om att "ingenting ska förändras". Vi skulle ännu vara samma personer, leva typ samma liv osv. Och det gick faktiskt ganska bra. Ett barn är ganska lätt faktiskt. Men några vänner kände sig stötta över att de så sällan fick träffa mitt barn. 
 
Jag tyckte det var skitjobbigt att blanda roller. Alltså, vara både mammaJenny och gamlavanligaJenny samtidigt, vilket jag ju var tvungen att vara när vännerna var med. Då lämnade jag hellre henne hemma och träffade vännerna själv. De gånger jag verkligen lät ungen vara med i sällskap med kompisar tyckte jag att det var jobbigt för att jag märkte att kompisarna TYCKTE så väldigt mycket. Man TYCKER ju gärna väldigt mycket om barn och barnuppfostran osv när man INTE har barn, lustigt nog. Man tror att man fattar saker, vilket man ju absolut på inget sätt gör. Så jag kände mig ofta DÖMD och jag VET att de i många fall faktiskt inte var inbillning. 
Så jag förlorade många vänner genom att inte gå med på dömandet och genom att behålla mina två roller separerade. 
 
Sen kom andra barnet. DÅ är det OMÖJLIGT att ha två olika roller. När andra barnet kommer TVINGAS MAN att gå ALL IN vad gäller familjen. Det är då man köper kombi och slutar gå på krogen. Då man skaffar katt och börjar se på Fångarna på fortet varje fredag. Och DÅ, lustigt nog, förlorade och höll jag på att förlora vänner på grund av att de inte kunde acceptera detta. Att jag var tvungen att gå all in. Då fick jag skit för att jag lämnade fester tidigt, för att jag inte ville lämna min man ensam med barnen (jag visste ju hur otroligt jobbigt det var) och för att jag helt enkelt inte längre ville/orkade/kunde vara "med". 
 
Det är nog det värsta. Fan i helvete vad jag kan bli ledsen när jag tänker på hur otroligt lite stöd vi fick under den tiden när vi gick på knä. När vi kippade efter andan. När vi knappt kunde hålla oss över ytan. Då hade ingen tid att hjälpa oss. Plus att folk faktiskt bokstavligen blev arga på oss. 
 
Nu har jag fått det tredje barnet och nu får många andra sina första barn. Jag är så att säga gammal i gamet. ÄNTLIGEN får jag PRATA OM DET, kan man tro, men ack nej. För nu måste jag ju lämna plats till alla nyblivna förstagångsmammor. Nu måste ju  DE få plats i rampljuset så att säga. Och återigen får jag munkavel på mig. Och jag måste tänka mig för och inte trampa på folks fötter och vara besserwissrig för då kan jag ju SÅRA. 
 
HALLÅ! Så jävla sårad som jag har varit då!
 
Ja. Sånt tänker jag på när måndagsnatten går mot tisdagsmorgon. Jag är en oförbätterlig nattuggla. Andra småbarnsföräldrar pratar om att de går och lägger sig vid 21, 22tiden och jag fattar inte hur de orkar med, livet. Vad är det för liv liksom, om man inte får sitta och gona en stund för sig själv eller med hen som man är kär i på kvällen? Inte ens när jag hade två pyttesmå barn på 0 och 2 år gick jag och la mig tidigt. Hellre trött på dagarna än olycklig. Jag blir lycklig av mina nätter. 
 
Men alldeles snart ska jag smyga upp till dubbelsängen och smyga ner under täcket till han med det röda håret som sover där uppe. Han ska gosa in sig mot mig och jag mot honom och vi ska sova tillsammans. Fan vad jag ångrar att jag inte sov mer tillsammans med de andra barnen när de var bebisar, men jag pallade inte det då. Lilla L kan jag tänka mig att sova bredvid i åratal ännu. Vi får se om hans pappa har lust att stanna kvar på soffan i åratal dock. Kattfan har dessutom pissat bakom soffan så det stinker satan i "pappas sovrum"... Ingen orkar ta bort kattpisset..
 
Ikväll gav jag min bebis korvstroganoff. Jag märker att jag ganska mycket skiter i allt den här gången och går på känsla. Just nu får han smaka på allting som jag käkar. Det var LÖK och GUD SIG FÖRBARME- SALT i korvstroganoffen (på soyakorv) och han fick det. Minilite, men ändå. Jag skiter också i att han inte vänder sig om från rygg till mage (han har gjort det några gånger och jag fattar ju varför han inte gör det igen, det är ju skittråkigt att ligga på mage! Ungen är ju smart!). Och att han helst inte ska gå altför mycket i gåstolen. Och att han krossar streck efter streck på viktkurvan (nej, han håller sig vid det översta). Jag ger honom ersättning på RENT KRANVATTEN, DIREKT FRÅN KRANEN ibland och jag SKITER i mössa! JAG SKITER LIKSOM I DET! IM FREE AT LAST! Hej då unga duktighetsmamma med ångest och dömande blickar i ryggen. Hello 30åriga mamma som skiter i allt och går på magkänsla! 
 
Lyssnade på Värvet ikväll med Mando diaos sångare. Han sa mycket bra saker, men det viktigaste var följande:
Han berättade om sin uppväxt i en ny där de allra flesta var av outbildad arbetarklass medan han kom från en högutbildad akademisk familj. Han sa att en stor skillnad mellan de båda klasserna var att hos de akademiska familjerna var det stökigt. Och hos de outbildade familjerna var det alltid rent och prydligt. TACK sångaren i Mando diao. Tänk om du hade vetat hur du värmde min själ med denna ganska sorgliga iaktagelse! Vi har slutat med städning här nu nämligen. 
 
Vi har det så jävla härligt. Fan i helvete vad livet är härligt. Så härligt att jag drömmer om döden varje natt. Det är ju så jävla skört, det här med lycka och glädje. Och det oroar mig. 
 
Nu får ni lyssna på den här också. Hur den liksom byggs upp och utmynnar i ett stort jävla härligt NAAAA NA NA NANANA NAAAA... På hösten sen, efter den där "we can work it out- sommaren" så brukade min man dra igång den här på stereon åt mig när jag kände att jag behövde den. Så brukade jag stå och sjunga med på ett hetsigt sätt och gunga lite av och all på ett maniskt vis. Ja. Galenskapen. Var nära. Men vi klarade ju det. 
Puss på er
 
 

Bebis 4 månader

En vanlig dag med min bebis, drygt 4 månader (så att jag minns sen):
 
08- vi vaknar. Han ligger bredvid mig i dubbelsängen (David sover på soffan) och skriker lite irriterat. Han är hungrig. Har det vart en bra natt har han inte ätit sedan runt midnatt. Jag sover så länge jag kan i oljudet. När ljuden eskalerar går vi upp. Ibland går vi upp vid 7 och hjälper pappan med att få i ordning de stora barnen, ibland hinner vi bara precis vinka när de åker. 
 
09- han har fått frulle och nu äter jag frukost. Han sitter i gåstol eller babysitter bredvid och leker med någon liten leksak. Hans lekar går till så att han plockar upp saker. Det tycker han är roligt, själva plockandet. Sen stoppar han in det i munnen. Allting. 
 
Vissa dagar träffar vi nån mysig person. En gång har vi vart på Klapp och klang och ska försöka gå lite oftare. Mamman tycker det är lite segt bara. 
 
Mellan 10-11 blir han trött. Då lägger jag honom i en korg som står i soffan, stoppar in nappen och trycker en mjuk filt mot hans kind. Då borrar han in ansiktet i det mjuka och somnar rakt av. Jag har nu ca 1 timme till att göra vad jag vill. Oftast sover jag en stund bredvid honom i soffan. 
 
På eftermiddan leker vi. Han gillar skallror och babygymmet. Men mest gillar han att bara va. Ögonkontakt. Ramsor och sånger. Han älskar när jag busar och tokar mig. Då skrattar han högljutt och jag blir alldeles lycklig över att återigen ha ett småbarn som tycker att JAG är ROLIGAST i VÄRLDEN. Man kan säga att han är glad så länge han har min uppmärksamhet. Han KAN i princip inte bli ledsen så länge han blir hållen och får vara med kontaktmässigt. 
 
Allt mellan 13 och 15 lägger jag honom och han sover 2-3 timmar i vagnen utomhus. Majoriteten av veckans dagar äger sovstunden rum medan jag hämtar barnen. Hämtningen tar minst 1.5 timme. Sen brukar jag hinna börja laga mat innan han vaknar och får sin middag innan vi äter vår. Pappan kommer hem och L sitter i babysittern i kökssoffan medan vi äter middag. 
 
Sen är det pappatid. Det är också kväll och på kvällarna är det jobbigt att vara bebis. Då skriker han mest. Pappan sätter honom i sele och då blir han glad,när han får hänga på pappas mage och hänga med. Vi leker med de stora barnen, pysslar i huset eller går ut en stund. 
 
20.00 går någon av oss upp i sängen med bebis. Vi lägger varannan kväll. Där bäddas han ner på pappans fd sida och får sista maten. När den är uppäten lägger vi ett mjukt kaningosedjur mot hans kind och han borrar in huvudet i det och somnar. Om jag lägger borrar han även gärna in ansiktet bland mina bröst. Han har napp när han sover only. På dagarna ratar han den, men så fort han blir trött vill han ha den och somnar alltid med den i munnen. 
 
Sen sover han till ca 00 då han vill ha mat. David matar och byter blöja och han somnar sen om direkt. Sover antingen till 05 eller till 08 då jag matar honom. Vaknar han vid 05 somnar han om igen sen och sover till 08.
 
Han älskar systrarna mest av allt och har precis även upptäckt katterna som han finner väldigt intressanta. Han har vänt sig från rygg till mage EN GÅNG under mycket stånk och stön. Han älskar att ligga naken och pinka lite överallt. Vi har kasserat badbaljan nu, som egentligen blev för liten redan vid 2 månader. Nu badar han i badkaret med en av oss och han tycker mycket om det. 
 
Han kan även ligga och filosofera vaken i vagnen länge och i sängen och ja..Han är nog en ganska fridfull bebis. Men mycket stark. Eftersom han är så lång (70 cm) så når han ner i gåstolen och kan redan ta sig runt på köksgolvet i den. Det tycker jag känns jävligt tidigt. Jag har en känsla av att han kommer att vara tidig med sånt som kräver styrka. 
 
Jag läser mycket för honom redan. Det måste man göra för pojkar. Och vi lyssnar mycket på musik och jag sjunger mycket. Jag är också otroligt fysisk med honom. Han är den enda bebisen som har fått sova i vår säng på det här sättet tex. Jag pussar och dullar och gonar och gosar och kramar och killar och duttar. Jag jobbar med andra ord väldigt hårt för att min pojke ska bli en mjuk pojke. Systrarna hjälper till. Här är han en fe i deras lek:
 
 
Ibland lägger jag in honom på något av barnens rum där de leker och så stänger jag dörren och går. Då leker de med honom. Jag kan även duscha och gå på toa utan problem när de är hemma. Då vaktar de honom. Stortjejen kunde lyfta upp honom förut, men numera är han lite för tung för henne. Men de kan underhålla och trösta. När han skriker blir de mycket obekväma. Kommer springande och vill hjälpa till och trösta. Jag misstänker att de stora barnen anser att DE är bättre på att ta hand om L än vad vi är. Lojaliteten mellan storasyskon och lillebror är iaf dödligt stark redan. Det är sjukt fint. 
 
När han låg i magen såg jag alla säsonger av Desperate housewifes. Nu ser vi Sex and the city, han å jag. Han älskar det. Han vill va Carrie.
 
 
Nej ärligt. Så mycket ser vi in på tv. Men när det regnar kan det hända att vi hamnar i soffan. Han leker, jag ser på serier med ett halvt öga. Jag har laddat ner en app till honom också! Med olika ljud som bebisar gillar, typ dammsugarljud, hårtork, klocka, regn osv. Han gillar den. 
 
Vi har det så fint tillsammans jag och L. Jag vill va med honom jämt. Om ni undrar varför jag är lite snål med både bilder och ord på/om de större barnen så beror det inte på att jag har slutat älska dem till förmån för bebisen utan för att de helt enkelt är lite för stora för att fläkas ut längre. Lilla L han får ta det, något år till. 
 
Vid 4 månader vägde L 9.6 kilo och var 70 cm lång. Han äter 150 eller 180 ml bröstmjölksersättning 5,6 gånger om dygnet. Han är glad och kontaktsökande. Reagerar starkt på mjuka saker och fysisk närhet. Är inte blyg för att sitta hos andra.
Han är mitt hjärtas fröjd och glädje. Som en extra kroppsdel vissa dagar. Som en rolig liten kompis andra. 
 
 
Ni ser ju hur gullig han är. 
 
 
 
 
 

För sent för Pevaryl

Ja jag är vid liv. 
Har blivit så in i helvite kvällstrött bara så jag orkar typ lägga mig på soffan och somna på kvällarna. Enbart. Ibland känns vägen från valfritt barnrum (efter läggning) ofattbart lång och svår. Dessutom vet jag ju att Den kortvuxna kan vakna NÄR SOM HELST och det är så SORGLIGT att sitta och vara kreativ och plötsligt bli avbruten. Allting dör. Barnen dödar min kreativitet. 
 
Men de ger ju så mycket annat härligt! Ryggskott tex! Och svampinfektion de lux i fittan! 
Och ärligt. Mycket annat också. Som är härligt. Jag älskar 3 barn. 
 
Vi har vart i Egypten också. Det var inte avslappnande och utvilande. Men det var ett äventyr varje dag och vi behövde det verkligen. Och från mig till er alla: det är INTE jättelätt att resa med bebisar. GÅ ALDRIG PÅ DET när någon käck hurtbulle säger det. DET ÄR EN LÖGN!! Men jag tycker ändå att ni ska resa för det är så härligt att göra det. Man blir skitkär i sin man (för att man ÖVERVINNER tusen kamper varje dag och blir jätetighta), barnen är glada och har man tur får man bada också. Det fick vi. Det var mellan 30 och 35 grader varmt varje dag i Egypten. Jag åt tabletter som sköt upp min mens så att jag skulle få bada eftersom jag inte fick bada i somras eftersom jag hade en 7 månader lång svamåinfektion som inte gick över förän jag födde ut. 
 
 
Så jag badade som fan. Och kom hem och fick mens som aldrig tog slut. I nio dagar höll det på och när det var över hade jag fått en svampinfektion de lux som jag undrar när den ska gå över. Den receptfria tabletten som de tjatar så mycket om i reklamen nu HJÄLPTE INTE! Fattar ni hur jävla ingrodd den här svampen är alltså?!! Snart är jag SvampJenny kort och gott. Om jag blir indian får jag heta Handen i byxan eftersom jag måste klia mig hela tiden. Om någon någon gång skriver en biograf över mitt liv kommer boken att heta "Ett träds ljuva bark" eftersom jag kommer att få spendera mitt liv i skogen, ivriga kliande mot ett träds ljuvligt räffliga bark. Om Håkan Hellström skulle skriva en sång om mig skulle den heta "För sent för Pevaryl". I min dödsannons kommer det att vara en bild på Pevaryl. Troligen har jag dött av en överdos. Pevaryl. 
 
Precis som Nina har jag en liten bloggkris. En liten kris med internet överhuvudtaget faktiskt. Dels för att jag inte har tid med det, men även för att jag känner att jag inte har något att säga. I flera dagar nu har jag gått och klurat på ett inlägg om MENS och VIPS så har självaste KISSIE formulerat ungefär exakt vad jag ville få sagt, fast lite förenklat. 
Oxhen skriver så jävla bra om heterosexuell kärlek att jag står mållös. Och Nina ja. Där Nina dundrat fram behövs sällan något tilläggas. 
 
Jag tänker så jävla lite på feminism också. Hela hösten gick jag och tänkte på feminsm och kapitalism. Sen fick jag barn. Nu tänker jag på bebisar och vilken mat jag ska laga, och på hur jag bäst ska kunna klia mig på fittan utan att det syns. Kvinnor som tar sig på fittan är ju så jääääävla ofrääääscht ni vet (ja jag är ägd av patriarkatet).
 
Varje lördag skriver jag krönikor till Gotlands tidningar. De kan ni läsa medan ni väntar på att jag ska återfå min blogglust! Här hittar ni dem. I lördags skrev jag om när unga tjejer bli horor. Den blev rätt bra tyckte jag själv faktiskt.
Särskilt sista meningen : "Då är jag hellre en hora". 
 
Min bebis också ja. Han är så jävla gullig. Ikväll sket vi i allt och åt middag på Mc donalds. Då satt han i bilbarnstolen bredvid oss på golvet och mös. Varje gång jag tittade ner på honom sken hans tjocka lilla ansikte upp i ett soligt bebisleende. Ikväll hade han värsta skrattattacken också. En kväll var Ingvar Carlsson på Skvalan. Varje gång Ingvar kom i bild tjöt Love av skratt. Varje gång. Så fort Skavlan kom i bild blev han surmulen, men så dök Ingvar upp och han i det närmaste skrek av skratt. Ett kärleksskratt. Sosse från födseln. 
 
 
 
 
(Jag har bestämt mig nu för att jag ska rösta på FI men eftersom jag är born and raised sosse så kommer mitt hjärta alltid att klappa lite extra för partiet.)
 
De stora barnen är hemma mycket nu. Lite sjukdomar och lite hemmamysbehov. Och vi har det så fint. Våren börjar komma på Brunheten också. Och jag umgås med mycket folk nu. Idag gjorde jag och L premiär på Klapp och klang. Jag hatar Klapp och klang, liksom babysim. Men ingen av mina bebisar har visat sådant intresse för musik och sång som L så jag tänkte att jag kanske kan offra mig nu. Jag är ju så gammal nu också. Ju äldre man bli desto bättre blir man ju på att "offra sig". Så vi gick till kyrkan med grannen och hennes bebis och själaste klappandet och klangandet var ganska...tråkigt men fikastunden efteråt var fin och L älskade det ju som jag visste att han skulle göra. Dessutom är jag kär i min granne. 
 
Har jag skrivit om Stilla natt? Att när han blir ledsen, otröstlig, då blir han lugn om man sjunger Stilla natt. Alla tre verserna. Han älskar den. Han älskar dragspel också, vilket ju inte alls är konstigt eftersom jag blev snudd på besatt av dragspelsmusik när han låg i magen och ofta spelade det för honom där inne. Den här ska vi ha på hans namncermoni i sommar. Det är hans favvo (BoEve låg högt på vår namnlista också):
 
 I helgen fyller vår stora 7 år. Fatta vad stor! Jag är 29 år och mitt största barn är redan 7 år! Det är ju inte riktigt klokt! Hon har snart gjort klart sin andra "ugglebok" i förskoleklassen och ligger ganska långt före de flesta. Dock är hon ingen "duktig flicka" vilket jag är glad för.
Just nu håller hon på och övar sig på fotboll eftersom bästekompisen Emil har övertalat henne att vara med i Kvartersligan i höst. Hon har inte spelat så mycket fotboll tidigare och kände sig lite osäker, men då erbjöd sig Emil att lära henne. Så nu övar de "fotbollssteg" på fritids varje dag. Att hon har sån fin och avslappnad och respektfull relation till pojkar i samma ålder gör mig alldeles varm i hjärtat. Det hade INTE jag. 
Det är mycket med henne som jag inte känner igen från mig själv i samma ålder, enbart till det bättre. Sen finns det saker jag känner igen också. Som de ändlösa lekarna. Den fantastiska fantasin. Snällheten och omtänktsamheten. Och sångrösten. Ja lyckligtvis har hon ärvt den av mig! Hon har kunnat göra enklare wailningar sedan hon var i 4årsåldern! Just nu sjunger vi mycket på refrängen på den här. Hon ber mig visa hur man gör och jag visar och hon härmar. Hon är så grym!
 
 
 
Ja hörreni. Livet är rätt fint faktiskt. Och vi har blåsippor i skogen bakom huset nu. Man kan bli gråtmild för mindre. 
 
Nu måste jag intensivligga ner här på soffan en stund innan lilla L vaknar. Han är lite förkyld (enbart täppt i näsan) och tar detta väldigt hårt. Verkligen en man med andra ord. Men en väldigt tjock och mjuk liten man. Som älskar Stilla natt. 
Puss på er
 
på utflykt i Egypten
 
i tider som dessa tycker jag att det är viktigt att man prackar på barnen sina åsikter
 
 
 
idag hade han på sig storlek 80 för första gången.. 9.5 kilo nu ca. Han är mitt barn. 
 
 
 
 
 
 
 
 

uppdatering: bebislivet

På tisdagarna gör vi ingenting, bebisen och jag. Då har vi haft övriga familjen hemma i fyra dagar (lilla är ledig fred- månd och ofta den stora också) och är jävligt trötta. Så blir det tisdag och det är bara jag och han. 
Vi går upp och får iväg övriga familjen. Klockan 08 blir det tyst i vårt hus och då lägger vi oss i soffan, gonar in oss i en filt och så somnar vi framför Peter Jhide som vi tycker är löjligt snygg. Vaknar någon timme senare. Han får mat. Kanske somnar vi om. 
Vi reser bara på oss för blöjbyte och matfixande. All tid däremellan är vi i soffan. Vi tar dit leksaker som han får kolla på eller så ligger vi bara och pratar. Kollar varann i ögonen. När han ska somna måste han grina lite. Gona in sig mot min hals och dräggla orimliga mängder där innan ögonlocken faller ihop och han somnar på min mage. Då sätter jag på en film och oftast somnar jag också om igen. 
 
Ja. Vi är i en sådan otrolig symbios jag och min bebis som jag faktiskt inte tror att jag hade med någon av de andra barnet. 
Med första barnet var jag ju en ganska ung mamma. Unga mammor känner sig jävligt pressade till att vara perfekta mammor och därför gjorde jag allt enligt regelboken med första. Hon skulle ligga i babygymmet en stund varje dag (jag satt bredvid). Hon skulle träna nacken en stund (jag satt bredvid). Gå ut i friska luften en stund. Vädra rumpan en stund (jag satt bredvid). Lyssna på musik en stund (jag satt bredvid). Leka med sina saker en stund (jag satt bredvid). Jag tänkte mycket på stimulans, oroade mig för att göra fel och för att inte vara tillräcklig. 
Med andra barnet var det kaos och dimma och tvåbarnschock. Jag minns inte mycket, förutom att jag inte var särskilt glad och att vi nästan aldrig var ensamma. Stora barnet hade bara rätt till 15 timmar på förskolan då och hon var så liten ännu då att hennes immunförsvar var svagt och hon var sjuk och hemma mycket. 
 
Och nu är det tredje chansen. Och storbarnen är stora och har inte varit sjuka hittills sedan skol/dagisåret drog igång i augusti. Reglerna har ändrats och barn till föräldralediga har numera rätt till 25 timmar på förskolan här på Gotland. Jag har valt att låta henne gå 8-16 tisdag till torsdag. För att David ska kunna lämna henne på morgonen i samband med lämningen av skolbarnet och påväg till jobbet. Är det kasst väder kan han hämta dem i värsta fall då också och flexa ur en timme tidigare. Jag har ju inget körkort och vi har en bit till dagis och ännu en bit till skolan efter det. Mina hämtningar brukar ta 1.5 timme om vi inte stannar vid lekplats. Det är inte så kul om det regnar. 
Så tre dagar i veckan har jag 8 timmar ensam med mitt gullefjun.
 
Han är 2.5 månad nu och den där magknipen han led av en del i början är helt borta nu. Det var som att vända på en hand. Nu är han en glad unge, fram till ungefär 17 då han är...mindre glad. Vill äta hela tiden och småsover fram och tillbaka fram tills den slutgiltiga läggningen vid 22tiden. Vissa nätter sover han från 22- 06tiden. Här om natten sov han 21.30- 07.30- 10 TIMMAR, men natten efter det vaknade han två gånger och skulle ha mat. 
 
Han äter mycket och ofta och drar alltså redan 74 i storlek. 74 är för bebisar i 9 -12 månaders ålder... Men oroa er inte! Han är även väldigt gullig, trots, eller snarare TACK VARE, sin benstomme. Han är jämntjock och nu börjar en av de tre hakorna tunnas ut lite eftersom han blir mer och mer rörlig. Han har inga problem med att hålla upp nacken, det har han vart duktig på sedan han föddes. 
 
Han älskar skallrorna, men allra mest När Mor Sjunger. 
Av alla mina bebisar är han den som hittills reagerat mest på musik/ljud/melodier och det som får honom att knäpptyst stirra på mig med hänförd blick är när jag sjunger STILLA NATT så högt jag bara kan. Ingenting förutom min STILLA NATT kan tysta honom när han panikgråter om kvällarna. Han börjar gråta av fiol och nyckelharpa på stereon, men av dragspelsmusik blir han hänförd. Det är inte konstigt alls, eftersom jag lyssnade i princip uteslutet på dragspelsmusik när han låg i magen (av någon sjuk jävla anledning). Han är ganska intresserad av Håkan Hellström också, men Bob Dylan går inte alls hem. 
JAG är dock hans stora musikaliska favorit och det glädjer mig förstås bortom sans och vett. 
 
Han somnar själv i sin egen säng vid 22tiden, men han vill gärna gosa in ansiktet i något mjukt och så får man ha sin hand på hans mage när han ska somna in. Om han vaknar på natten får han komma över till vår säng och sova vidare där sen efter maten. Han har slutat med det där att inte somna om så no more 03.30morgnar framför tv:n för min del (hoppas jag). 
 
Han ler, skrattar och jollrar. MYCKET. Och nu börjar han även röra mer på armarna och kan vid djup koncentration dänga till grejerna som dinglar i babygymmet. Bäst tycker han om att sitta och glo i sin babysitter. Gunga litegrann och lyssna på systarna. Han sover som en stock i vagnen och skriker inte längre när vi åker bil utan somnar oftast, särskilt om radion är på och han får lyssna på popmusik. 
 
Ibland kan jag komma på honom med att ligga och bara lugnt betrakta mitt ansikte, milt leende. Den blicken som han har i sina ögon då har jag nog aldrig sett i någon annans ögon. Jag sa det till min man ikväll och då blev han lite stött och menade att väl HAN sett på mig med den blicken många gånger. Men det har han faktiskt inte. Bebisens blick är så full av total kärlek att det inte är riktigt klokt. Och så det milda, tysta leendet. Han ser så otroligt vuxen och klok ut i de stunderna att det är snudd på lite läskigt. Som att titta in i en gammal vis farbrors blick. 
 
På onsdagarna och torsdagarna brukar vi försöka hitta på nått, eller kanske främst JAG. Så fort vi lämnar gården brukar han somna och sedan sova mest hela tiden så länge vi gör nått. Samma sak om vi får besök. Då sover han från att besöket kommer fram tills besöket går, med korta matpauser. 
Jag försöker träffa Nina en gång i veckan och så har vi några mammakompisar med bebisar som vi gärna hänger med, eller, mest jag då eftersom han helst sover då. 
Vår vardag är ljulig. Fridfull och ljuvlig. Precis som en bebisvardag ska vara och KAN vara, inser jag nu. 
 
 
 
 
 
 
 

Viktigt meddelande till allmänheten

Viktigt meddelande till allmänheten:
 
Utgå inte ifrån att mina barn är heterosexuella. 
Ni ska inte göra det av en hel rad anledningar som ni skulle förstå om ni någonsin läste en bok i ämnet, men det främsta är kanske ändå följande:
 
Unga hbtqpersoner mår ofta dåligt. Självmordsstatistisken inom just den gruppen är jättesorglig. 
En av anledningarna till det tror jag KAN ha att göra med att hbtq ses som något ANNORLUNDA, något AVVIKANDE och ONORMALT. När man är ung vill man oftast inte vara varken avvikande, annorlunda eller onormal. 
 
Genom att utgå ifrån att alla är hetero så gör man just det: utmålar icke heterosexualitet som något ANNORLUNDA, AVVIKANDE OCH ONORMALT och då gör man det svårare för såna som inte är hetero. Och om något av mina barn nu skulle visa sig vara hbtq så vill jag inte att de ska ha det svårt. 
Om de nu ändå är heterosexuella så har vi alla gjort dem en stor tjänst genom att lära dem att hbtq varken är annorlunda, avvikande eller onormala. Och jag tror att det gör dem till bättre människor om de har den vetskapen. 
 
En annan sak också: hur kan man tycka att den heterosexuella kärleken är eftersträvansvärd? Hur kan man "hoppas på" och i många fall PRACKA PÅ barn den eviga heteronormen. Hur jävla kul och bra är det egentligen att vara heterosexuell? Hur jävla bra funkar de heterosexuella relationerna när vartannat äktenskap leder till skilsmässa och sjukt många kvinnor dessutom blir spöade av sina äkta män? Hur jävla eftersatta är inte heterosexuella par när det kommer till jämlikhet? Hur LYCKLIGA är egentligen heterosexuella? 
 
Jag tror jag känner två heterosexuella par som jag känner är genuint lyckliga i sina relationer. Tre med mig själv (som det ser ut nu). Grattis heterosexualiteten. 

Om varför vi klär vår son som en liten fjollbög

Läste det här  blogginlägget för några dagar sedan och det har liksom hängt sig kvar lite. 
Det är ett bra inlägg som förklarar de viktiga grejerna på ett enkelt sätt. 
Dock fastnade jag för rubriken: "det handlar inte om rosa kläder". 
Sedan finner jag meningen: "Det handlar inte om att män och kvinnor ska vara exakt lika. Det är vi inte."
och den ska jag återkomma till senare. 
 
Men nu ska jag förklara för er varför vi klär min son i rosa nästan varje dag och varför våra döttrar alltid haft kläder både från pojk och flickavdelningen i sina garderober. 
 
Vår grundtanke är naturligtvis feministisk, men de senaste åren, när jag blivit äldre och ännu smartare, har jag insett att det inte bara handlar om feminism och genus. Det handlar om Frihet (vilket ju alla insatta vet är det som både feminism och genus STÅR för, men eftersom inte alla fattar det så tänkte jag att jag förklarar det för sig så att även de som INTE kallar sig för feminister eller genustänkande kan förstå att det där med FRIHET ju faktiskt är någon som rör oss ALLA).
 
Många som inte tänker genus, säger ofta att vi som tänker genus "prackar på" våra barn någonting. Men när jag ser pojke efter pojke endast iklädda gröna, blåa, svarta och gråa kläder så undrar jag sannerligen vem det är som prackar på. Min pojke har alla färger i sin garderob därför att JAG INTE vill pracka på honom någonting. 
 
Barn är nämligen inte dumma i huvudet.
Barn förstår nämligen mycket väl att med de två färgerna blå och rosa kommer så otroligt mycket mer än bara två färger. 
 
Kaptialismen tex, när sig livligt på de två färgerna. Har du en dotter först och får en son sen så måste du ju till exempel KÖPA nya grejer till den där sonen, eftersom han ju inte är som hon. Han är OLIK henne. Och därför kräver han  ANDRA/MER grejer. 
Genom att se på filmer och barnprogram och bara genom att lyssna på mamma och pappa faktiskt, så lär sig barnen att figurerna klädda i blått, grått, svart och grönt är på ett visst sätt, tycker om särskilda saker och KAN GÖRA särskilda saker. Och figurerna klädda i mer färgglada kläder är på ett visst sätt, tycker om vissa saker och KAN GÖRA särskilda saker. 
INGEN människa på jorden är fri ifrån det här. Det spelar ingen roll om just DU tycker att DU minsann inte har BESTÄMT vad dina barn ska tycka om (det måste vara något med generna), öppna ögonen och se dig omkring så ser du snart väldigt tydligt alla de grejer som håller både barnen och oss vuxna på plats i de könsroller som är förutbestämda åt oss från den dag omvärlden får reda på vilket kön vi har. 
 
På så sätt hör alltså KLÄDER i allra högsta grad ihop med Frihet. Jag vill inte redan NU bestämma åt mina barn vilka roller de ska iträda. Jag vill att de ska få välja själva. Om jag klär min son i uteslutande blå, grå och gröna kläder så bestämmer jag att den blågröngråa rollen är den som är till för honom sen. Och tänk om den rollen inte alls är något för honom? 
 
På samma sätt jobbar vi med sexualiteten i vår familj. Trots vår egen eviga heterosexualitet har vi jobbat/jobbar vi väldigt hårt för att våra barn ska ha klart för sig att hbtq inte är någon KONSTIGT eller AVVIKANDE. Jag tar inte för givet att mina barn är hetero, därför jag tror att OM jag gör det, så kan det bli väldigt jobbigt för dem den dagen de evetuellt kommer till insikten att de inte är hetero. Om de nu är hetero så har vi iaf gjort dem till frisinnade och öppna människor med mindre fördomar och det kanske allra bästa av allt är att de förhoppningsvis inte ens kommer att känna behovet av att kategorisera sig som varken homo eller hetero utan istället vara fria i sina sexualiteter för alla möjligheter. 
 
Samma sak med religion. Vi döper inte våra barn därför att vi inte riktigt tror att små bebisar är redo att bekänna tro vid 6 månaders ålder. Istället får de själva välja vilken religion de vill tillhöra när de blir äldre, om de nu vill tillhöra någon religion alls. 
 
Målet med vår uppfostran är alltså att barnen ska bli så Fria som möjligt. Vi vill inte pracka på dem någonting alls (förutom värderingar om allas lika värde osv) utan ge dem möjlighet att välja själva så mycket de kan. 
 
Som jag skrev tidigare så visar kläder, leksaker och populärkultur verkligen våra barn att det finns TVÅ alternativ. Du
kan antingen vara FLICKA och du gillar du det HÄR, ser ut SÅHÄR och kan göra DET HÄR. Eller så är du POJKE och då gillar du det HÄR, ser ut SÅHÄR och kan göra DET HÄR. 
När jag pratar om att jag hoppas att min son bli bög kan folk bli upprörda och anklaga mig för att önska min son ett livslångt lidande. Folk ÖNSKAR SIG NORMALA barn, som följer strömmen och aldrig viker av, i rädsla att barnet ska bli retat, mobbat och utanför. Och det kan förstå. Men det är så otroligt korttänkt. 
 
Ola Salo sjunger:
AND YOU'RE TOTALLY FOGGED IN YOUR HEAD
IF YOU WERE SERIOUS RIGHT NOW
WHEN YOU SAID
THAT IS BECAUSE THEY WILL BE BULLIED IN SCHOOL
'CAUSE THAT MEANS YOU LET THE BULLIES SET THE RULES

De två rollerna, rosa och blått, fungerar på samma sätt. Man TALAR OM för barnen HUR de ska se ut, VAD de ska tycka om och VAD de kan göra utefter vilket kön du har och NÄR man gör det så säger man också att om du INTE tycker om de här grejerna, eller ser ut på det här sättet, eller gör såhär, så är du AVVIKANDE, ONORMAL (och det vill ju ingen vara). Och det stinker så jävla mycket skit och det finns inte en chans i helvete att jag utsätter mina barn för den skiten. 
 
Jag vill inte ha barn som följer strömmen. Jag vill ha barn som går sin egen väg, som vågar ifrågasätta och som inte är rädda för att vara avvikande. 
 
Jag ser ingenting gott med könsrollerna. Inte bara det att de talar om för oss hur vi ska se ut, vad vi får tycka om och vad vi kan göra, de cementerar orättvisor som har sin grund i att vi ÄR olika. 
I årtusenden har män kunnat förtrycka kvinnor genom att hänvisa till att vi ÄR olika. 
Kvinnor har inte varit lämpade till yrkesarbeta pga mindre muskelmassa. Kvinnor har inte varit lämpade till maktpositioner pga svagare psyke. Män har inte varit lämpade för hemarbete och ansvar för barnen mer än det ekoniomiska pga en hel massa skit. Patriarkatets starkaste kort emot oss kvinnor har alltid varit att vi ÄR olika. Vi kvinnor har dessutom alltid fått lära oss att vi är DET ANDRA könet. Alltså, att männen är NORMEN och vi är DET ANDRA. Vilket ju också bygger på att vi INTE ÄR SAMMA. På så sätt har männen i årtusender kunnat behålla sin maktpositioner helt enkelt genom att hänvisa till att vi kvinnor, på grund av vår OLIKHET, helt enkelt inte är lämpade till att ha makt. 
 
Tidigare har man pratat mycket om hur kvinnor har förlorat pga sin könsroll, men nu på senare år har vinden vänt. Kanske beror det på att det går så dåligt för pojkar i skolan. Kanske på att man på senaste tid börjat fundera lite kring våldtäktsmännens skuld i det hela istället för att fokusera på våldtäktsoffren. Man ser att män har kortare livslängd och att de får ÄNNU kortare livlängd om de inte har en kvinna vid sin sida. Man ser att män än idag inte tar ut föräldraledighet i någon särskilt utsträckning alls. Men ser att män äter för mycket kött vilket är en av de största miljötjuvarna av alla (köttindustrin) och ja, man börjar alltså ifrågasätta mansrollen mer och mer. 
Mansrollen som den ser ut idag är inte någonting som någon sund förälder borde önska sina barn. 
 
Ändå tycks det för mig att föräldrar i dag på många sätt jobbar hårdare än någonsin för att BEVARA POJKARNA BLÅ. Alltså. Bevara manligheten just så som den är. Konservera den. Klä pojkarna i blå kläder, sätt dem på hockeyskola, säga "upp igen" när pojken ramlar och slår sig och uppmuntra honom rakt in i hetrosexualitet "har du SETT vilken SÖT TJEJ min lille 1årige son". Det är ju farligt med bögerier vet ni.
 
För hur jag än vänder och vrider på det känns det alltid som att grunden till föräldrars rädsla att utmana sina söners cementerade förutsättningar alltid handlar om bögerier. 
 
Man är RÄDD för att ens POJKE ska se ut som, bete sig som och göra saker som FLICKOR i normala fall gör/ser ut/beter sig som. Och det är man för att man föraktar bögar. Man hatar bögar. 
Män hatar andra män som beter sig feminint (för det tror man nämligen att alla bögar gör) därför att det VÄRSTA du kan vara som MAN (mannen är ju även NORMEN) är ju att vara FEMININ. 
Det kvinnliga och feminina är ju något underställt det manliga. Och då blir det jättekonstigt när en i GÄNGET liksom går ner sig.
 
Sedan har det nog också med sexualiteten att göra mycket också. De blir förvirrade de små liven, eftersom . heteroknullen ju bygger på att vi är OLIKA. Det bygger på att MÄNNEN är de som PENETRERAR. Men det bygger också på att männen tex är de som JAGAR kvinnan. En fin kvinna är en kvinna som är svår att få och i grund och botten är varje kvinna i ett heterosexuellt förhållande, ingenting annat än en heterosexuell mans trofé. Hur blir det då när det liksom är TVÅ killar? Och så det här med penetrationen. Att låta sig penetreras är på många sätt att ÖVERLÅTA sig till någon annan. Man GER av sig själv, låter någon KOMMA IN i ens kropp. Och det är i sig en undergiven handling. När då MÄN utför den undergivna handlingen och låter ANDRA MÄN penetrera- herregud! Så kan MAN ju inte hålla på!
 
Män kan inte vara feminina. Då är de avvikande, går mot strömmen. Och enligt mig är det de modigaste männen. 
Sådan ska min son bli.
 
Och allt det där börjar med hans rosa strumpbyxor. Hans rosa sparkdräkt med Mimmi Pigg och Kajsa anka. De små rosa Hello Kitty strumporna. Tillsammans med de gröna, blåa, oranga, röda, svarta, gula, gråa och lila kläderna. 
Där börjar hans resa dels mot Frihet att välja själv, men även mot modet att avsäga sig det som stinker med den manliga könsrollen och öppenhet för alla människors olikheter. 
 
 
 Mina barn Prinsessan, Prinsen och lillbögen direkt från Brokeback mountain
 
 
 
 

ett med min bebis

 
Såhär ser jag ut nuförtiden. Tjock och välmående. Med en bebis ständigt hängande över axeln. 
De där kinderna jag har är fan i mig inte att leka med! Tänk att få gosa in sig i dem hörrni!
 
Vår bebis växer och mår bra. Är stor som en 3månadersbebis fast han blir 2 månader på torsdag. Det är helt i sin ordning enligt bvc. 
De senaste nätterna har han sovit mellan 4 och 6 timmar i sträck och så verkar den värsta magknipsfasen vara över. Helt plötsligt har vi liksom en BEBIS BEBIS i familjen. En sån där gullig ni vet som kollar nyfiket på allting och ler och jollrar och liksom är MED i familjen. Skönt. Den här första fasen var ju dock otroligt smidig och smärtfri får jag säga. Går på inga sätt att jämföra med den första tiden som tvåbarnsföräldrar som ju var en dimma från dag ett till och med den 365te dagen. Jag rekommenderar VARMT att skaffa ett tredje barn, till ALLA. 
 
Jag rekommenderar även att inte amma. Inte för att jag utnyttjar min "frihet" särskilt mycket...inte alls faktiskt för jag mår dåligt inombords när jag måste vara ifrån honom som det är nu. Men idag kom iaf morsan hit och vaktade honom 1.5 timme medan jag och mellanungen gick till pulkabacken och åkte skiten ur oss. Han hade sovit hela tiden och jag och mitt lilla mellanbarn fick fintid för oss själva i backen som vi ju älskar.
 
Ja jag älskar att åka pulka. På min 29årsdag i söndags hade jag tre önskningar:
1. kladdkaka bakad av make
2. dammsugning utförd av make
3.pulkabacke
och jag fick allt plus lite paket också. 
Det var en fin dag och jag har inte ångest. Jag hann med 3 barn innan 30. Det var det viktigaste. Eventuellt kör jag några till efter. 
 
David fyller 30 den 1 mars och vi har bokat en resa till Egypten då. En vecka, all inclusive. Ja alla ska då naturligtvis berätta för en hur dåligt det är att åka till Egypten, tex blir man alltid magsjuk där enligt många. Men nu är Egypten vad vi har råd med och vi är skitglada för den här resan, hur krångligt och jobbigt det nu än är att resa med småbarn och hur jävla magsjuka vi än ska bli. Dessutom läste jag att Thailand är landet som turister oftast blir magsjuka i. Vi kommer iaf att va glada ändå. Även om vi blir magsjuka. Om jag så ska SPY INÄLVORNA UR MIG så kommer jag att va så jävla GLAD att jag får göra det i EGYPTEN!
 
Annars då? Ja jag lever i symbios med min bebis. Han är som en förlängning av min kropp och jag älskar varje sekund av det. Jag känner TACKSAMHET och oändlig lycka varje dag och jag dör när han ler mot mig. 
Jag gör inte mycket. Den här veckan har jag inte bokat in någonting och tänker nog inte göra det heller. De tre dagar vi är ensamma ska jag gosa honom samt hänga upp vårgardiner har jag tänkt. 
 
Kollar på serien "parenthood" på Netflix om dagarna. Jävligt bra serie för mina modersnerver. Lite som den gamla klassikern "7'th heaven" fast i modern tappning. Älskar vinjetten också, av Bobban.
Faktum är att BOB länge var ett namn vi övervägde åt L. 
Här är låten:
 
 
Ja bara vinjetten är ju så att man vill grina. 
 
Jaja. Puss på er hoppas ni också är glada

OCH BORKA ÄR INTE ENS SNÄLL MOT UNDIS MAMMA!

IKVÄLL var nog lite en HISTORISK kväll hemma på Brunheten. 
IKVÄLL gick jag till BOTTEN med FEMINISMEN i ett samtal med min snart 7åriga dotter. 
 
Jag pratar mycket mycket mycket med mina äldsta (snart 5 och snart 7 år) barn om ämnet. Har gjort sedan de föddes. Jag KAN INTE sätta all min tilltro till genus och hoppas på att barnen inte ens MÄRKER att det FINNS två kön, för tyvärr är inte vårt dagis genusutbildat. Inte skolan heller. Inte barnens kompisar och deras föräldrar. Inte våra släktingar. Det är i princip bara jag och några av mina kompisar som har kunskaper i ämnet. 
Därför jobbar jag/vi så att vi PRATAR. Vi ifrågasätter och ju äldre de blir desto mer är de ju mer på tåget. Den stora var riktigt jävla förbannad på Astrid Lindgren för att denna inte FATTAT att TJEJER OCKSÅ KAN VARA RÖVARE och VARFÖR är det bara TRE TJEJER med i filmen mamma?!! OCH BORKA ÄR INTE ENS SNÄLL MOT UNDIS!!
 
Ikväll var vi och såg Sune på bilsemester. Jag hatar Sune. Hatar allt som författarna till Suneböckerna har gjort (förutom vissa avsnitt av julkalendern Sunes jul) och vill helst inte att barnen ska se på slikt. Men de har kompisar och på jullovet var typ hela storans klass och såg filmen. Då får vi också göra det. 
 
I bilen till bion har vi ett samtal med tjejerna. Vi har läst recensionerna som har förvarnat om vad som komma ska och vi påminner barnen om att det inte bara är killar som blir kära i tjejer. TJEJER kan vara KILLtjusare också, men FRAMFÖR ALLT kan tjejer bli kära i tjejer och killar i killar. Det är inte bara PAPPAN i familjen som bryr sig om pengar och TJEJER kan också vara roliga och tokiga, inte bara killar. Osv osv. 
 
Innan filmen var det reklam. För tre andra barnfilmer som är på gång. Dessa var:
BAMSE
POJKEN MED GULDBYXORNA
LEGO
och detta var allså inget pastellfärgat Lego utan svart, actionlego med tillhörande actionhistoria och bara manliga karaktärer förutom en som självklart hade pussmun och ögonfransar. 
 
Själv såg vi då SUNE och uppmärksamma har förstås redan noterat att vårens utbud är väldigt fokuserat på POJKAR. MÄN GÖR FILMER- för POJKAR, MED POJKAR i rollerna. Och tjejerna exkluderas som vanligt.
Och jag funderar på hur det påverkar barnen och på hur det har påverkat mig. Att så sällan få sin berättelse berättad. Och OM vi någon gång får det, så är filmerna ofta gjorda av män, som då GISSAR sig till hur vi/småtjejerna har det, vilket innebär att vi har långa ögonfransar och röda läppar och pratar med jättepipig röst och är rädda för allting. Typ. Ja fy fan vad trött jag blir. 
 
Hur som helst och det hör egentligen inte ens hit utan skulle fungera som ett exempel på hur vi jobbar med barnen. Ikväll låg vi i sängen och pratade hon och jag. Om skolan. 
 
Hon berättade att det händer att hon och hennes tjejkompisar tittar på när killarna spelar basket eller bandy eller fotboll. Ibland är hon med och då är hon målis, men inte så ofta för det är inte så roligt 
Hon berättade om några tokiga killar i klassen som är "ivriga" och glömmer att räcka upp handen och vänta på sin tur utan istället pratar rakt ut i luften. 
DÅ vände det sig i magen på mig och jag BLEV TVUNGEN. 
 
DÅ blev jag tvungen att berätta för henne att orsaken till att jag inte vill att hon står och ser på och HEJAR på killarna är följande:
 - I den här världen som vi människor bor så är det nästan killarna som har alla pengar (har för mig att det är 90% av världens samlade inkomster eller vad det är) och i princip alla länder så är det killarna som bestämmer. Även fast killar och tjejer gör samma jobb så får killarna mer pengar för det bara för att de har en snopp.
När ni står bredvid planen och hejar på killarna istället för att vara med eller istället för att göra något eget så tror killarna att det ni gör inte är lika viktigt som att heja på det DOM gör. De tror att det är så det ska VARA och de lär sig att DE inte behöver titta på och heja på er. Tillslut tror de att det är de som bestämmer och att det som de gör är mycket viktigare än det som ni gör och då kan det tillslut bli så att de får mer pengar sen när ni ska börja jobba. 
 
Jag förklarade att när killarna pratar rakt ut och glömmer att räcka upp handen så dels avbryter de andra och TAR TID att prata från andra, oftast tjejer, vilket leder till att det mest blir killarna som hörs vilket leder till att de i slutändan kommer att BESTÄMMA. Och så den där tiden som läraren måste lägga på att säga till killarna är också tid som killarna TAR från tjejerna och det är orättvist. 
 
Jag förklarade att många vuxna TROR att pojkar är BÄTTRE än flickor på sporter som fotboll, bandy och basket. Så när en pojke föds får han bollar i present. Och när han lär sig gå börjar hans pappa spela fotboll med honom ute på gården. Och när han börjar på dagis sen så säger fröknarna "ska du inte gå och spela fotboll med de andra killarna". Till tjejerna säger man andra saker, för man tror att killar och tjejer är bra på olika saker. Och när sen alla barnen börjar skolan så har killarna fått öva sig jättemycket på fotboll och basket och bandy och har blivit väldigt bra på det, medan tjejerna har blivit bra på andra saker. Typ göra pärlhalsband. Därför är det kanske inte så jävla kul att spela fotboll med killarna, särskilt inte om de inte är snälla (det är dock killarna i hennes skola säger hon). Och jag pratade om vad dumt det är att de vuxna bestämmer över vad barnen ska tycka om och bli bra på. För det gör ju att många tillslut faktiskt TROR PÅ att tjejer INTE KAN spela fotboll och att killar INTE KAN göra pärlhalsband. Och då missar man ju skitmycket, när det är så uppdelat. Plus att det blir sådär tokigt som att många vuxna till exempel TROR att det bara är KILLAR som kan bestämma och vips så bestämmer killarna ALLTING på hela JORDEN.
 
Hon blir väldigt upprörd. 
I ett svagt ögonblick tipsar jag henne om att strunta i att räcka upp handen hon också och istället bara prata rakt ut, men då blir hon upprörd. 
Hon har med andra ord fattat något som väldigt många vuxna människor inte har fattat. 
Varför ska kvinnor sänka sig till männens nivå?
Varför ska vi bete oss som karlar när deras beteenden ofta är så jävla dåliga och diskriminerande och elaka? 
 
Det är ju pojkarna som lära sig av flickorna. Det är vi vuxna som ska lära små pojkar att bli mer som små flickor. Som jag ju skrivit så mången gång förut. 
 
Ja. Hon somnade iaf med skallen full. Vi hann med att prata om jämlikhet mellan par också och hon konstaterade nöjt att hennes föräldrar iaf delar lika på disk och tvätt och barnuppfostran och matlagning och allt. Hennes pappa mös i skägget när jag berättade det för honom sen, att det bara var ett konstaterande från hennes sida. Och jag tänker att vi ger våra barn en fet gåva när vi anstränger oss att vara jämlika i familjelivet nu. Det kommer att leda till att våra döttrar (om de är heterosexuella) kommer att ta det för självklart av sina partners sen och det kommer att leda till att vår son ser det som en självklarthet att dela hushåll och familjeliv jämlikt med sin eventuella fru sen (förhoppningsvis är de dock homo hela bunten). Var så god barn. 
 
Nu känner jag mig lite överväldigad av allting jag ännu har kvar att berätta om. Lära dem. Och jag funderar mycket på hur jag ska ta det här med min son. Han som står på andra sidan så att säga. Den priviligerade sidan. Som inte varken jag eller hans systrar står på. 
Ett alternativ är ju att lära honom att hålla käften och lyssna och det ska jag ju förstås (OBS: han ska få prata också). Men det gäller nog att fortsätta på samma bana vad gäller honom. Prata och prata och uppmärksamma även honom på orättvisor och konstiga skillnader påhittade av vuxna. Sen måste jag ju även jobba så otroligt mycket hårdare på att mota bort könsrollen som samhället kommer att vilja trycka in honom i eftersom den är så oändligt mycket mer destruktiv än den kvinnliga så ja..det blir slitsamma 18 år det här. 
Men det kommer det att vara värt. 
 
 

förlossningen

Förlossningen.
 
Dagen innan förlossningen var morsan här. Vi åkte ner och klippte båda barnen och på eftermiddan lagade morsan mat och sen packade vi och pysslade. Jag var trött sur och sammanbiten hela kvällen och i sängen sen bröt jag ihop. Hade viss dödsångest. Grinade "tänk om jag döööör" till David. 
 
Jag var mycket sammabiten och sur även när vi vaknade vid 5 nästa morgon. Hade nästan inte sovit nånting och drömt obehagliga drömmar. 
 
Nere på förlossningen blev vi milt mottagna av en mild barnmorska som uppmanade mig att duscha och klä på mig op-kläderna. Så fort vi kom ner dit släppte lite av min surhet. Man kan inte sura sig mot förlossningspersonal. Jag försökte hålla skenet uppe. 
 
Allting gjorde ont den här gången. Vid mitt förra snitt gjorde ingenting ont, nu var det tvärtom. 
Att sätta katetern gjorde ont. Den sved och skavde sen och jag minns att jag längtade efter att få bli bedövad så jag skulle slippa känna den. Kanylen gjorde ont också och de stack fel och jag fick världens blåmärke. 
 
En stor skillnad denna gång var nog ickejärnbristen. Vid mitt förra snitt hade jag ett blodvärde på 88. Jag levde ju som i en dimma, som i ett vakum. Denna gång var jag plågsamt MED, medveten om allt som skedde omkring mig. Lite på ont då när det kom till smärtan, men mycket på gott när det kom till Upplevelsen. Att jag sovit mycket sista månaden och var UTVILAD och psykiskt glad spelade nog mycket in i upplevelsen också. Jag upplevde allt bemötande från personalen som fint, från början till slut. 
 
När jag var färdigfixad kördes jag ner till operation. Fick träffa narkosläkaren som visade sig vara en ung man typ i min egen ålder. Vår barnmorska var med också och diverse personal som skulle vara med vid operationen kom och hälsade medan vi låg och väntade. Jag tyckte mycket om narkosläkaren Lars. Han var snäll mild och rolig. Men det var lite ångestfyllt att han snart skulle se min rumpa. 
 
Så kom läkaren som skulle snitta och hälsade. Vi fick samma läkare som vid förra snittet och det kändes fint.
Och så kördes jag in i salen.
 
Förra gången jag snittades gick spinalbedövningen rakt in och var helt smärtfri. Jag kände ingenting. Denna gång blev det inte riktigt samma sak. 
Sju gånger stack de mig i ryggen innan det tog. Lars gjorde de första 3,4 sticken innan överläkaren kallades in. Även hon fick göra ett par stick och inför det sista sa hon "vi gör ett försök till, annars får vi se på andra alternativ" och jag fattade ju att det var nedsövning hon menade. Men då tog det, tack och lov. 
Det var ju ganska jobbigt det där med stickandet. Jag kände hur varmt blod rann längs min rygg och hur läkarens hand darrade tillslut. Det gör ju ganska ont kan man säga. Men jag satt och hängde kring Davids axlar med snor och tårar rinnande och bet ihop. Och jag fick massor med beröm. Och det var fint. Det behövde jag. Och sen berömde jag Lars, för det var nog lite jobbigt det där, för oss alla. 
Och så fort bedövningen tog fylldes jag av en sådan enorm lättnad och glädje som sedan bar mig genom hela operationen. 
 
Medan de skar i mig låg jag och småpratade med David och Lars. Jag blev lite snurrig ibland och då fixade Lars det. Ibland började hela kroppen att tokskaka. Fattar inte hur de kunde skära och sy i mig när jag skakade så men det gick visst. 
 
Och så kom vår son ut. 09.11. Jag minns nästan inte ögonblicket för euforin var så enorm när de ropade att allt såg bra ut och att han verkade må bra. Han fick ligga nere på mina ben en stund pga sen avnavling och vi hörde hans ljud och grinade nog båda två och så äntligen fick vi upp honom till oss och han var såklart det vackraste mänskobarn som någonsin skådats. Tilltryckt och slemmig förstås. Men helt underbar. 
 
Jag fick ha honom en stund hos mig, men sen gick David och barnmorskan iväg med honom för mätning och vägning. Jag hade bett särskilt om vägning pga risken för jättebebis. Under tiden låg jag och pratade med Lars. Lars var rolig och jag skrattade så mycket att läkarna fick säga till mig att det inte var så lämpligt med skratt just i den situationen.
 
Det tog lång tid att sy ihop mig. David och barnmorskan och bebisen kom tillbaka och jag fick se SNOPPEN och höra om vikten. 4 400 gram. 55 centimeter. Välmående bebis. 
 
Läkarna småpratade med mig under ihopsyendet. Jag fick veta att de fått skära ganska långt ut på sidorna och så fick jag hela tiden höra om läget. Tillslut var det klart och jag lyftes över till en säng (med en KRAN!) och vi kördes till uppvaket och fick värmefiltar och grejer. Hela tiden kom det folk och tittade till oss. Kollade hur mycket jag blödde, gav mig vatten, pysslade med bebisen. Vi började kolla både mitt och bebisens blodsockervärde regelbundet tex. Och jag låg med honom på bröstet under värmefilten och utanför sken solen och jag somnade till ibland och vi smsade kompisar och ringde våra föräldrar. 
 
Efter någon timme blev vi äntligen nedkörda till bb och fick de efterlängtade mackorna! Jävlar i helvete vad goda de var! 
 
Jag såg hela tiden till att röra på benen så mycket jag kunde för att kunna prutta ut. Det värsta vid förra snittet var nämligen magknipet man kan få eftersom man är orörlig och inte kan få ut gaserna ur magen. Så jag låg och hetspruttade kan man säga! Varje gång jag pruttade tittade David glatt på mig och sa, helt allvarligt och glatt:
 - Oh! Det var skönt va!? 
ungefär som man säger till en bebis med magknip..
 
Vid 15.30 på eftermiddan samma dag som snittet kom vår underbara barnmorska Matilda in i rummet. Vi hade bestämt innan att jag skulle försöka komma upp så fort som möjligt och hon hade gett sig fan på att det skulle gå. Hon var ungefär 15 cm kortare än mig och den späda varianten kvinna, men hon slog armarna om mig och liksom drog upp mig från sängen. Så stod jag där i hennes armar och STOD UPP helt jävla nyopererad och det var så skönt att jag ville grina. Jag blev så full av tacksamhet till henne då. Hur hon liksom använde all sin kraft i den där lilla kroppen och drooog upp min stora tunga kropp och sedan stod och verkligen höll upp mig, i en lång kram. Det var fint och bara en av jättemånga fina stunder vi fick uppleva med personalen på bb. 
Lite senare gick jag runt med en gåstol och en annan barnmorska hjälpte mig att duscha UNDERLIVET. Ja alltså en annan kvinna släpade in mig i duschen och duschade bort blodet som rann längs mina ben. Satte på ny blöja och stoppade mig i säng igen. Tacksamheten! Ödmjukheten inför det där jobbet de har. 
 
Senare på kvällen släppte bedövningen och jag upplevde ett litet bakslag smärtmässigt. 
BARNEN kom kl 18 och hälsade på och jag fick 5 av sammanlagt 10 mg morfin som jag fick efter operationen. Sedan klarade jag mig på Alvedon och Ipren. 
 
Jag åkte rullstol ut i korridoren när barnen kom, med mamma och sin farmor och det var en fin stund. En timme satt vi ungefär innan barnen och mommo åkte hem och vi återvände till rummet. 
Barnen hälsade på både på fredagen och lördagen också och på söndagen åkte vi hem.
 
Bebisens sockervärden låg perfekt hela tiden, tack och lov, men han tillmatades var tredje timme under de två första dygnen. Det gjorde att han inte var särskilt intresserad av tutten. Och jag var sliten och ansträngde mig inte heller direkt. Det var väldigt smidigt liksom, när personalen kom in och matade honom var tredje timme. Första natten matade de honom, men på fredagen tog David över matningen. 
På lördagsmorgonen tog jag även beslutet att vi skulle gå över till flaska (innan fick han maten i snipa) och därmed fick jag även tabletter för att stoppa upp bröstmjölken. Det var ett ganska jobbigt beslut att ta, men skönt när det var gjort. Jag kände mig inte bedömd på något sätt av personalen. 
 
Mina sockervärden låg också bra hela tiden och på söndagen började jag med medicinen Metformin mot min diabetes. Värdena ligger ännu bra faktiskt och jag behöver inget insulin. Tack Jesus för det. 
 
Jag blev sakta bättre, men visst gjorde det ondare den här gången, särskilt då i såret som jag inte hade något problem med alls förra gången. Det sved och stramade och liksom brände och det var jobbigt att gå.
 
På fredagseftermiddagen ville jag duscha. Bebisen sov och vi körde med honom in på badrummet. De hade dragit katetern tidigt på fredagsmorgonen och jag hade precis börjat kissa själv på toaletten. Det gjorde ont i början (det gjorde det inte förra gången) och framför allt var det svårt att komma upp och ner på toaletten. 
Så David gick med. Hjälpte mig ner på toa och upp från toa. Så stod jag där, naken, med min helt nyförlösta kropp och blodet rann längs med mina ben och splash sa det så fastnade en svart blodklump på min fot. Jag började gråta och David kastade av sig kläderna han också och följde med mig in i duschen. Så stod vi där och mitt blod färgade golvet i duschen rosa och David tvättade mitt hår och tvålade in min ömma ömma kropp så försiktigt. Sen torkade han mig och drog på både trosor och binda och sen klädde han på mig mina egna kläder och bäddade ner mig igen.
 
Jag har kanske aldrig älskat honom så mycket som just då. Hans mjuka röst som viskade så fina saker i mitt öra om hur fin och vacker och stark och duktig jag var. Hans försiktiga händer som tvättade mitt hår. Det är i såna stunder man vet att man har valt rätt person. 
 
Även all kontakt med personalen fungerade så otroligt mycket bättre denna gång. Alla var snälla och förstående. En var lite jobbig kanske, men nu när jag är en 28årig 3barnsmamma så kunde jag faktiskt skratta lite åt henne.Efter att hon hade gått alltså. Med två ganska stora barn hemma och trygg barnvakt kunde vi också tillåta oss själva att njuta lite av bbvistelsen. Av att det bara var vi tre. Över att bli servade med mat och vatten och allt vad vi behövde. David fick stanna alla tre nättera också. Det var skönt. 
 
På lördagen bestämde vi oss för att åka hem på söndagen. Jag var dock lite orolig för att jag ännu hade så pass ont i såret så på kvällen när vi satt ute i dagrummet och mös och såg "så mycket bättre" så kom läkaren och erbjöd mig tre sprutor bedövningsmedel i såret. Jag är ju milt spruträdd så jag bad att få fundera på saken. Sen låg jag och hade dödsångest inför spruthelvetena hela natten innan jag tackade ja till erbjudandet på söndagsmorgonen, för barnen och Davids skull eftersom det utlovades snabbare återhämtning om jag tog dem. 
Så innan jag knappt vaknat kom läkaren in och drog ner tre långa sprutor snett in i såret och jag ville förstås dö en smula men som vanligt var det inte så farligt som jag hade trott. 
 
Sen åkte vi hem. Barnen hade inte kommit hem ännu så när vi kom hem började jag med att BAJSA och i glädjen över hur bra det gick sjönk jag ner i soffan med min lilla bebis och solen sken och det blåste typ storm utanför och David pysslade i köket och alldeles straxt skulle de stora barnen komma hem och vi skulle bli en familj på riktigt.
 
Och sen den dagen minns jag inte så mycket. 6,5 veckor har gått och jag undrar vad vi har gjort. Jag undrar lite hur det går för oss för jag kan liksom inte riktigt få någon översyn av tillvaron just nu. Jag undrar hur det ska gå framöver också. Men jag vet också att sen den dagen har vi varit rysligt lyckliga jag och David. Äckligt lyckliga nästan. Vi är så kära i vår lille bebis och i storasystrarna som är såna fantastiska syrror och i varandra förstås. Och vår tillvaro är lite av ett kaos men inte på det panikartade sättet liksom. Vi är nog lite för erfarna för panik tror jag.
 
L´s födelse blev min bästa barnafödelse hittills. Och det är inget ljug, för jag är inte en sån som målar upp fasader. Fasaden den här gången ÄR liksom pastellrosa och lycklig, inte bara på ytan utan ända in. Jag tycker jag är värd det. 
Min första förlossning var dels hemsk rent praktiskt både under mvctiden och bbvistelsen. Att jag och David "inte var riktigt där" ännu i vår relation spelade förstås också in (vi var inte ett par, då, vi blev det sen, efter 1,5 år) plus att jag var så jävla ung och oerfaren (22 år). 
Andra graviditeten var ju graviditeten från helvetet och med en tvååring hemma var jag allt annat än utvilad när det blev dags för förlossning. BBtiden minns jag knappt, så darrig och dimmig var jag av blodbrist och annat. Och tiden efteråt kom ju mest att handla om vårt äldre barn och om att slitas av dåligt samvete emellan de två. Jag läste tillbaka i min blogg häromdan från den tiden och typ 3 veckor efter förlossningen skrev jag "idag var första dagen som vi inte grälade sedan vi kom hem från bb". Mmmm tvåbarnschock är ett milt uttryck för den upplevelsen. 
Och nu med trean är allt perfekt. Jag var utvilad och erfaren och gammal vid tid för förlossning. De andra barnen är stora. Jag har väldigt lite dåligt samvete faktiskt, men det är klart, lite oroar man sig ju alltid. Jag kan njuta av min bebis och av tillvaron på ett helt nytt sätt och liksom vila trygg i min erfarenhet. Det är grymt. Alla borde skaffa en liten halvsladdis ca 5 år efter andra barnet. Det är mitt bästa tips!
 
Och så gick det till när lilla L föddes. 
Amen
 

den

Efter en eftermidddag vid havet och vi kommer hem och de stora ungarna springer direkt till nya legot och börjar en flera timmar lång lek, bebisen ligger i sitt babygym och jollrar sina första joller och maken dammsuger hela huset. Den glädjen och lyckan! Det är så man blir religiös. 

hur fan ska det gå för mig?

 
Det känns som att jag skulle kunna sova hur mycket som helst alltså. 
Imorse väcktes jag kl 07 av bebis. David hade stannat uppe extra länge inatt med honom eftersom jag hade ett litet sammabrott vid halv två och somnade sent. Så bebisen vaknade inte förrän sju. Och jag gick upp och matade och vid åtta gick vi ner i soffan och jag somnade sittande med huvudet hängande. Vaknade vid 09 när David och storungen kom upp. Kanske kom lillungen också, jag minns inte. Men de såg på film och jag somnade ingen vid 10tiden. Vaknade kvart i tolv, ännu sittande med rak rygg och huvudet hängandet och dreglet rinnande ner över bröstet. Barnen satt ännu bredvid mig i soffan och spelade nu Nintendo. Lillpojken skrek och David satt vid datorn och jobbade. Han skulle nämligen jobba idag, hemifrån. 
Så jag fixade mat till gallskrikande barn (David vaggade honom under tiden) och höll på att somna om igen när jag matade honom. 
David fick laga mat till familjen för den lille fortsatte krångla även efter matningen. Och det har han gjort resten av dagen.
 
Om detta var ett smakprov på vad den här föräldraledigheten ska innebära så kommer jag att vara död i juni när David tar över. Jag har suttit. Suttit med min bebis. Kommenderat de äldre barnen. "Hitta på nånting". "Kan du hämta en handduk?". "Hoppa inte i soffan!" och ärligt talat har David gjort ganska mycket också, samtidigt som han jobbat. 
Och nu känner jag mig liksom inte alls lika säker på att det här kommer att gå bra. 
 
Jag sökte en utbildning i höstas. Jag har alltid kommit in på allting jag någonsin har sökt (Komvux, Poppius, Kvinnofolkhögskolan, universitetet) så jag tänkte att en simpel yrkeshögskola på distans kommer jag väl in på lätt som en plätt med mina snygga betyg. Det var tänkt att jag skulle plugga hemifrån på distans och att David skulle ta ALL föräldraledighet med det här barnet, alltså två år, medan jag pluggade. Jag skulle ju plugga på distans och på så sätt finnas tillgänglig här hemma och dessutom så har jag ju lätt för mig och tror att jag skulle kunna glida genom en yrkesutbildning ganska lätt. Framtiden såg så ljus och ljuvlig ut liksom.
Men så kom jag inte in! Mitt välputsade ego fick sig en liten törn faktiskt och snabbt fick vi lägga om våra tankebanor till att JAG då nu istället är den som får vara föräldraledig, i alla fall det här första halvåret. Och ärligt talat. Jag gillar inte att vara föräldraledig. Jag ÄLSKAR att vara mamma, att ha en familj och att vara med den familjen. Men det här med att vara ENSAM. Att den andra föräldern, som man först på lika villkor kommit överrens om att man ska GÖRA ett barn med. Som man sedan gemensamt GÖR barnet tillsammans med (iaf i heterosexuella relationer med fungerande fertilitet) och sedan hyfsat gemensamt VÄNTAR barnet med. Att andra föräldern sedan FÖRSVINNER. Och man lämnas ENSAM med ansvaret för den där bebisen som man liksom gjort TILLSAMMANS. Det är vidrigt tycker jag. 
 
Det är VIDRIGT, de där sista timmarna mellan 15 och 17.30 när man bara går och VÄNTAR och tittar på klockan och RÄKNAR minuterna. KOMMER HAN ALDRIG HEM?!!
ILSKAN man känner när den andre föräldern kommer hem och har MAGE att vara TRÖTT.
Jag kan liksom bara se mig själv framför mig. Om två veckor. 
 - HÄR HAR JAG VART VAKEN HALVA JÄVLA NATTEN OCH UNGEN HAR SKIKIT HELA JÄVLA DAN OCH SÅ HAR JAG HÄMTAT DE ANDRA UNGARNA OCH FÅTT UNDERHÅLLA DEM SAMTIDIGT SOM DEN DÄR LILLA KORTVÄXTA HAR SKIKIT OAVBRUTET OCH INTE SOVIT EN SEKUND OCH JAG HAR INTE FÅTT ETT ENDA SKIT GJORT OCH SÅ KOMMER DU HEM OCH ANTYDER ATT DU EVENTUELLT HAR HAFT DET VÄRRE ÄN MIG?!! 
och 
 - HEJ. VÄLKOMMEN HEM EFTER ÅTTA TIMMARS ARBETSDAG. HÄR HAR DU DINA BARN. JAG DÖR NU OM JAG INTE FÅR VARA IFRED. VAR SÅ GOD. JAG GÅR OCH LÄGGER MIG. 
 
Nej. Jag är inte en lätt fru att leva med på det sättet att jag sällan biter ihop. Jag låter gärna min omgivning veta det när jag lider. Särskilt min direkta omgivning. Och jag har så himla svårt för när det som vi har skapat och byggt upp tillsammans blir bara MITT ansvar. Barn och hushåll alltså. Det känns så jävla onaturligt, särskilt det där med barnen. Jag tror inte att det är sunt heller. 
 
Så nu är jag lite orolig. 
Och klockan är halv tolv nu och jag borde verkligen gå och lägga mig. Men det är så otroligt tråkigt att gå och lägga sig ensam och så otroligt tråkigt att gå och lägga sig innan 01. Det är inte alls min stil. Jag är född nattuggla. 
 
Vi gör så att David har ansvar för bebisen mellan 21-03 på nätterna och jag mellan 03-09. David går inte och lägger sig utan stannar uppe med bebisen till 03 då han matar den lille och sen lägger de sig. Sedan går jag upp med honom och om det blir hiskeligt tidigt (vilket det är nästan varje morgon) väcker jag David vid 09 och går och lägger mig och sover till 11, 12. Fattar ni våra dygnsrythmer just nu eller? Helt sjuka faktiskt. 
Men sköna. 
 
Och så här har vi haft det i över en månad nu. Och på tisdag tar det roliga slut. Då är hela nattpassen mina och jag kan bara hoppas på att lillgrisen somnar om på förmiddan så jag får sova ikapp då. Jag hoppas även på att han kan börja sova längre stunder snart. Tre timmar är vad han kör på, ibland 4.
 
En stor skillnad denna gång är ändå att jag vet att det kommer att gå över. Till sommaren sover han hela nätterna, det vet jag. Flaskbarn sover bra. Till sommaren kan han sitta upp kanske. Till sommaren LER han och JOLLRAR och man känner att man FÅR TILLBAKA lite till skillnad från nu när man bara ger och ger och sällan får något tillbaka mer än kanske att han trycker sig mot en lite kärleksfullt ibland och blundar lyckligt när man stryker honom över kinden. 
 
Nu måste jag sova. 
God natt från dimman

vi dullar vidare

Det har blivit svårt att blogga. 
Mest såklart för att tiden inte riktigt finns och när den väl finns så blir bloggen prio noll. Men även för det där med lyckan och glädjen. 
 
Jag har just nu inget annat att skriva om än lyckan och glädjen. Är det något som inte är lyckligt och glatt så känns det alldeles för privat för att skriva om eftersom det i såna fall skulle röra min familj. Familjen ÄR mitt liv för tillfället. Jag tänker inte på annat, gör inget annat och det är verkligen dygnet runt. 
 
Och jag vill inte vara en sån blogg för er. Jag vill inte vara en sån blogg som öser på med lycka och glädje och perfektion. Och då tänker ni att det MÅSTE man ju inte vara heller, man skulle ju kunna blanda. Men när det inte finns något dåligt att ta av liksom? Vad ska man göra då. 
 
Lycka är helt enkelt väldigt tråkigt, torrt och ytligt och ointressant. Det har jag alltid tyckt. Och jag tycker även att det är taskigt. 
 
NU förstår jag att man faktiskt kan vara väldigt lycklig när man har ett nyfött barn. Jag förstår hur man kan ligga på bb med sitt nyfödda barn och längta till nästa gång. Jag förstår hur man kan bli KÄR i sitt barn och hur man liksom kan ha överseendet med allt det jobbiga som har med bebislivet att göra för att man helt enkelt ÄR så jävla glad och tacksam över sitt barn, att allt gick bra osv. Jag är så glad för att jag får uppleva det. MEN jag ser det även som ett problem, eftersom jag tänker på alla de som INTE har det så jävla härligt med sina nyfödda barn för det vet ju jag hur det är. Och jag vill INTE vara en sån som ger andra ångest. 
 
Och då tänker jag på alla de där bloggarna och facebookarna och instagrammarna som liksom ALLTID BARA delar med sig av lycka. Alltså åratal i sträck. Ingen människa ha en lycklig och komplikationsfri vardag åratal i sträck. Inget liv består av endast lycka. Men det finns så många som ger sken av att det är så. Det tror jag för det första inte på, men OM det nu ändå skulle VARA så, så undrar jag vad det är för elaka och egoistiska människor? Varför VILL DE sprida ångest? Varför tänker inte DE på att andra kanske mår dåligt/får sämre självkänsla/undrar vad de gör för fel/ känner sig misslyckade och utanför av att läsa om allt det ljuvligt lyckliga och perfekta?
 
Sedan tänker jag att lite vill ni säkert höra om allt som är fint. Det FINNS ju ANDRA lyckliga personer med hyfsat komplikationsfria liv som INTE provoceras av andras lycka utan faktiskt bara gläds med andra. Precis så är jag. När jag är lycklig och glad och mår bra, då har jag inga problem med varken UnderbaraClara eller de duktiga flickorna i mina flöden. Då gläds jag med dem, kopierar recept och trallar glatt. 
 
Men när jag mår dåligt, är olycklig och känner mig misslyckad, då blir jag avundsjuk, missunnsam och får ångest av andras lycka och perfektion. Och det anklagar jag inte mig själv för. 
Det är därför som jag hatar uttrycket JANTE. Att anklaga människor för att vara styrda av jante är att dubbeltrampa på de som mår dåligt. För avundsjuk och missunnsam är man när man mår dåligt psykiskt och det ska man fan inte lastas för. 
 
Och när man har det lite kasst, eller bara är en tungsint person, då är det fint med bloggar som min tänker jag. Bloggar med ilska, surhet, ledsamhet OCH glädjeglimtar. Lite av varje liksom, precis så som livet ÄR på RIKTIGT. Ibland är det sämre och ibland är det bättre liksom.
 
Och nu är det så jävla bra. Men just bebistiden är så känslig och jag har så många kompisar just nu som fött barn samtidigt och många MAMMOR överhuvudtaget som läser bloggen att det liksom blir ett känsligt ämne allt det här. Så därför vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. 
 
De stora barnen är hos mormor. Det är första gången de sover borta sedan L kom och det är skönt. Igår spenderade jag David och L hela dagen med mina bästa vänner, barndomsvännerna. Min äldsta bästis fick sitt första barn 6 dagar före vi fick vår tredje så igår hade vi två bebisar med på vår träff, men inga storbarn. Vi lagade mat och pratade politik och föräldraskap hela dagen. Vi är alltså 4 tjejer som varit bästekompisar sedan vi var små och nu har vi även 4 män och sammanlagt 7 barn i gänget. När vi är tillsammans hörs ljuv musik. Harpor och violiner liksom, så ljuvligt är det när vi är tillsammans och har i princip alltid vart. 
 
Den andra bebisen i sällskapet hade en lite jobbig dag igår. Skrek en del och så. Vår bebis låg knäpptyst och sov större delar av dagen. Ibland vaknade han och tittade på oss med sina söta hundögon. Han framstod alltså som en Drömbebis hela dagen. Tills vi kom hem då han valde att visa sitt rätta ansikte.Sedan 22 igårkväll har han vägrat att vara någon annanstans än i våra famnar och så fort han varit vaken har han gnällt och åmat sig. Det känns som att han passar på med det nu när storasyrrorna är borta. Då tar han sin chans. Så idag har vi mest suttit i soffan och sett på Desperate Housewives. Vi älskar det, både jag och David. Är ett med intrigerna. På eftermiddan var Nina här i några timmar. Oh hur ljuvligt. Att få vara en människa liksom. Vi pratade feminism mest och jag fick Gudruns senaste bok och bebisen fick sin första docka. GulleNina!
 
När hon åkt återvände vi till soffan i några timmar. När bebisen är vaken har vi DH på pause och tittar på honom och gullar och gonar och pratar med fjantiga röster om hur söt han är. 
Nu har vi precis varit ute på en sen kvällspromenad med honom i vagnen. Jättemysigt. 
 
Vi har det så himla fint i vårt äktenskap just nu. Vi har det så himla fint överhuvudtaget. Jag älskar livet och jag vill ha tusen barn. Eller i alla fall fyra. Men det ska vara långt mellan barnen. Jag tror det är hemligheten. 
 
Imorrn ska David jobba för första gången sedan den 27 november, dock hemifrån och de stora barnen kommer hem. Så laddar vi inför nyår med några kompisar på andra sidan skogen. Fick jag och David välja själva hade vi nog helst suttit under en filt och sett på tv hela kvällen, men det är stora barn i familjen också. Som behöver traditionen och som behöver träffa kompisar. Och det behöver nog vi också. Efter 4 veckors isolering är det nog sunt att börja ta sig ut lite bland folk igen och äntligen börjar jag känna en längtan efter det jag också. 
 
Längtar lite tills när David börjar jobba nästa vecka. Ska bli skönt att få rutiner, men framför allt spännande att se om/hur jag kommer att klara mig själv. Nätterna? Hämta barnen? Börja laga mat igen? Har knappt lagat ett mål mat sedan L kom. Det har David gjort, men allra mest har vi ätit tomtegröt på tub. Matlagning alltså, mitt ständiga hat. 
 
Här är  en krönika jag skrev om Zlatans intelligenta uttalande häromdan. Läs gärna debatten under också och njut av all gotländsk intelligens! 
 
Puss på er

man borde dansa runt min kropp

 
14 kilo på 3 veckor har jag tappat. 14 av sammanlagt 16 graviditetskilon.
 
 - Nej men vad fan är det här nu då, har HON blivit SÅN, tänker ni nu och stönar kollektivt.
 
Svar: nej, det har jag inte. 
 
För trots att jag tappat nästan allt som jag la dit medan jag var gravid så är jag knappast en lättviktare. 
91 ljuva kilo väger jag. 91 kilo kärlek skulle jag vilja säga. 
 
Imorse stod jag framför spegeln och höll ett inre tal (David sov nämligen, men sen när han hade vaknat höll jag det även högt och ljudligt inför både honom och barn "KOLLA RA! KOLLA DEN HÄR KROPPEN! Fan vad fin den är!") till min kropp. En hyllning skulle man kunna säga.
 
FAN vad det är SKÖNT att vara FRI. Att ha en kropp som BARA ÄR MIN MIN MIN!!! Ingen bebis som har med den att göra. Äntligen rår jag över mig själv!
Och vilken SKÖNHET lilla L lämnade efter sig! 
 
Benen, som tidigare var så vattensvullna att de såg ut som två trästockar, är nu runda och mjuka igen! På magen syns ännu en ganska rejält utputning längst ner som liksom skvallrar om att det bara är några veckor sedan den här ljuva kroppen Gav Liv. Som den mjukaste bulldeg är den där utputningen och gud vad jag älskar den. Gud vad jag älskar höfterna som återuppstått. Ögonen som liksom lyser på mig igen (orsak: hälften lycka hälften koffeintablett). Brösten som liksom fluffat till sig lite igen och ryggen som liksom är platt nu och inte konstant svankande. Jag älskar mitt snittärr och strimmorna som alla mina 3 lämnat på min mage som tack för lånet. Ja det är faktiskt sant. Jag är stolt över de spår som mina barn lämnat på min kropp. För min del hade operationsärret fått kunna löpa tvärs över hela magen så att hela stranden fick se att den här kroppen har gett liv till de tre ljuvligaste barnen. 
 
Som mest vägde jag 105 kilo som gravid. Det var jobbigt på många sätt, men ändå tyckte jag om det också. Att liksom vara så massiv. Att det fanns så MYCKET av mig och platsen som man ju faktiskt tar som 105 kilos amazonkvinna på nästan 180 cm. Jag kände mig mäktig liksom. 
Och det gör jag nu också, bara på ett lite lite smidigare sätt. 
 
Det är så himla himla synd att jag har diabetes. Det är så sorgligt att jag kan grina när jag tänker på det. Jag och mina 91 kilo glädje behövs liksom. Jag hade kunnat göra så mycket nytta, vara en så bra förebild både för barnen och via bloggen och bara på det stora hela, eftersom jag bär min stora kropp med en stolthet av sällan skådat slag. Men det funkar ju tyvärr inte att väga 91 kilo när man har diabetes. Några kilo haft to go och jag hatar det, dels för att det är så satans tråkigt att hålla på och dels för att jag gillar vartenda ett av dem. 
 
Hur som helst så kommer jag aldrig att bli smal. Spinkig. Mager. Jag kommer alltid att vara stor och mjuk i kroppen. För sån vill jag vara. 
Min kropp är verkligen återigen mitt tempel. Jag borde anordna visningar av denna fröjdens boning (och då menar jag inte riktigt samma typ av visningar som när jag var i 18årsåldern höhöhöhöhöhöhöhöhö). Ställa ut mig själv till allmän beskådan nere på Stora torget. Folk borde inte dansa runt en tramsig julgran i jul, de borde dansa runt min kropp! Oh helga kvinnokropp borde man sjunga, i hyllning till min mjuka varelse. 
 
Nu ska den här mjuka och glada kroppen fira jul och den ska belönas riktigt och utan ångest med både mat, godis och promenader (eeeh?? vi får se). Hoppas era kroppar också får en härlig och ångestfri jul och att någon dansar runt just DIN kropp och sjunger någon liten hyllningssång till den. Annars får man göra det själv helt enkelt. 

rapport från brunheten

Så! Nu sover han!
 
Senaste:
 
* Det tar emot att blogga. Sociala medier tar emot. Att ta emot besök tar emot. Jag vill inte släppa in någon liksom. I vår lilla bubbla. Allting känns fortfarande alltför skört på något sätt. Plus att jag inte orkar. Undrar om det är nått fel på mig? (någon psykolog som läser kanske? Är jag normal?)
 
* Jag är glad. Jag är lycklig. Jag svävar på små moln. 
 
* Bebisen har varit vaken två nätter i rad nu. Första natten var outhärdlig. Då hade han ont i magen och skrek mer eller mindre hela natten. Ingen av oss kunde sova så igår var vi ju halvdöda båda två. Inatt vaknade han vid 4, men då hade jag ÖVERLISTAT honom genom att gå och lägga mig vid 23 redan då jag var PIGG! Han var lugn och vi hade liksom en fin arla morgonstund tillsammans. Senare på dagen fick jag sova en stund också, David är ju hemma också.
 
* Att vi är två är nog en stor anledning till att lycka. Vi delar på allt. Han får vara lite mer med bebisen dock, för det kan de behöva sen när han börjar jobba. Men vi hjälps åt och turas om och delar på allt och så skrattar vi otroligt mycket. Jag hade nästan glömt hur rolig min man kan vara. Det har inte funnits så många anledningar till humor de senaste 9 månaderna så att säga. Nu skrattar vi hela dagarna ibland känns det som. 
Idag på Clas Olsson var det dock mest jag som skrattade. David skämdes. 
Jag har vart vaken sedan 04 och vi står i kö och jag hör hur kassörskan, till varje kund, ställer frågan:
 - Är du med i klubb Clas?
Så jag vänder mig om till David och frågar högt:
 - Är du med i klubb Clas älskling?
och sedan skrattar jag. Högt. Rakt ut. Kassörskan trodde ju att jag hånade henne så hon hatade ju mig och David skämdes. Men jag hade roligt! KLUBB CLAS! HAHAHAHAHAHAHA
( Ska vi starta en klubb? Ja! Vad ska den heta? Jag vet! Klubb Clas! HAHAHAHA)
 
* Jag har inga julkänslor. Istället har jag bebiskänslor. Han är så fin min son. Jag är så kär i honom att jag kan förlåta honom allt. Han kan bajsa på mig, knipa mig i tuttarna och skrika timmar i sträck och ja ba "gullegullegull". Det är konstigt det där alltså. Jag kan ännu inte riktigt fatta att han är min och än så länge älskar jag bebislivet. Jag påminns nu om varför jag skaffat en bebis till: DET VAR JU FÖR ATT JAG VILLE HA EN! 
Ja jag vill ha bebislivet! Jag vill ha kräks och tidiga morgnar och barnvagnspromenader och ersättningslukt och bebiskiss i sängen! Jag vill ha joller och mys och helfabrikat och stolta storasyskon och dagar som slutar redan vid 23 (jag är i normala fall en nattuggla). Jag VILL det! Framför allt vill jag ha tre barn. Kan faktiskt redan tänka mig en fjärde. 
 
* De härligaste dagarna är de när vi går ut. Nu går barnen på skola och dagis igen sedan idag, men alla andra långa dagar här hemma har vi sett till att komma Ut i Naturen en stund varje dag. Gud vad jag har saknat det! Bara det att kunna gå fort igen! Att känna att min kropp är tillbaka! Ljuvligt! Dock forsar blodet ut varje gång jag anstränger mig eller gör en rörelse mer ansträngande än att resa mig upp, men skit samma. Det avtar väl.
 
* Jag har återhämtat mig bra efter snittet. Ja jag var lite mer sliten efter denna gång. Paradoxalt nog var jag på benen snabbare (redan samma dag) men jag hade mer smärta i såret denna gång och svårt att resa mig, hosta, nysa, skratta de första dagarna. Efter 6 dagar behövde jag inte Alvedon längre. Fick sammanlagt 10 mg morfin efter snittet allt som allt. Fick klara mig på Alvedon och Ipren och det funkade ju bra. Jag uppskattade att istället vara klar i skallen men kanske ha lite mer smärta. 
 
* När jag tänker på förlossningen och vår tid på bb och de första dagarna hemma igen så vill jag bara gråta. Så fint var det. Förlossningen var FANTASTISK, trots att precis ALLTING gjorde ont denna gång (förra gången gjorde INGENTING ont) och trots att de fick sätta spinalbedövningsnålen 7 gånger i ryggen på mig innan den tog och trots att återhämtningen tog lite längre tid. Det var FANTASTISKT. När jag låg på operationsbordet fick läkarna säga åt mig att det inte var lämpligt med SKRATT precis i den situationen. Ja för jag låg där och skrattade och hade roligt. 
Personalen på bb var helt ljuvliga och det var guld värt att få ha två ensamma dagar med min nya bebis och min man innan verkligenheten knackade på. Dock visade sig verkligenheten vara fin den med. Fan vad fint vi har haft det de här dagarna i familjen. Tur att det blir jullov nästa vecka så vi kan fortsätta vårt intensiva slappande och gosande. 
 
* Om någon mot all förmodan får tillåtelse att hälsa på, tänk på följande:
BEBISEN ÄR ETT FLASKBARN. Det innebär att hans immunförsvar eventuellt inte är lika bra som tuttbarns. Man får INTE KOMMA HIT om man har minsta lilla bakterien i familjen. Man får sprita sina händer när man kommer innanför dörren. Vi kan inte ha ett kräksjukt spädbarn precis över jul. Det går faktiskt inte och det får man respektera. 
 
Ja ni hör ju min välvilliga inställning till min omvärld. Men det ger sig nog! Dock kommer min rädsla för bakterier att kvarstå länge än. Har jag förvägrat honom tutten får jag göra vad jag kan för att skydda honom från det av ondo som kan bli konsekvenser. 
 
Puss på er
 
Vår bebis favoritsång:
 
 
Storasystrarnas favoritlåt:
 
 

Tidigare inlägg