Bilder från sjukdomsbädden 2
Bilder från en sjukdomsbädd 2:
I söndags när vi försökte låssas att vi var friska. Bästa barnen fick glass som de käkade på trappan:
En ros mitt bland löven
Det är inte klokt att jag fick så här vackra barn. Inte har de fått det ifrån mig. Här ser man alltså helt klart fördelarna med att gifta sig med en man som egentligen är "out of your league"!
Syster Persson plåstrar om sin frus varbölder. Är det inte kärlek så säg?
I'll always love you though New York
Ja. Idag skymtar jag ljuset i min tunnel. Min långa, långa tunnel.
Idag är det nu 8 dagar sedan jag blev sjuk. Den har INTE VARIT OKEJ, den här sjukdomen.
Feber tisdag, onsdag, torsdag. Lite piggare fredag, lördag, söndag.
Dödsförkylningen från helvetet måndag, tisdag. Idag är jag ännu förkyld, men sitter i alla fall upp när jag skriver detta.
Idag ska jag eventuellt rensa den senaste veckans sopor ur backarna när vi samlar sopor. Och så ska jag hämta barnen på förskolan idag också. Första gången sen förra måndan. Igår hade en ur personalen på förskolan frågat min man om de hade lagt mig i fryspåsar eftersom det var så länge de såg mig. Ja. De är roliga, damerna på dagis.
En sak som jag tror att min man är väldigt nöjd med, är att jag under dessa dagar i misär, har insett skönheten i Viaplay och Netflix. Det är alltså såna där filmtjänster som man kan betala 79:- månaden för och så får man ett skitstort urval filmer som man kan kolla på precis när man vill på tv:n. Vi har båda just nu, fram till jul, en gratisgrej som kom med nya tv:n. Och jag är frälst. Igår när jag inte fick igång det ringde jag till maken och grät..
- Men vad ska JAG göra nu då, i 4 timmar tills ni kommer hem? Ska jag bara lihihihihihgga här?? Ingenting finns det att äta heller jag tyhyhyhyhyhynar bort!
(tynar=svälter, typ. På kvällen kom han hem med thaimat som jag älskar, samt bullar, riskakor, fullkornsrån, kex och massa annat. I love him)
Tips på bra filmer som du kan se när du är så sjuk att du verkligen inte orkar tänka:
* Friends with benefits. Ja jag började grina när jag såg den.
* Sex and the city 2. Jag hade liksom inte sett den!
* Fröken Sverige. Älskade Fröken Sverige. Som vi älskade den när vi var 17, 18. Och älskar än.
Ja så nu är det vi som kommer beställa Viaplay direkt efter jul. Vi har, sedan 5åringen var bebis, tvingat oss att ha endast de vanliga kanalerna (1.2.4.6) för att inte falla i tvträsket, men nu jävlar. NÅTT KUL MÅSTE MAMMA FÅ OCKSÅ! Film är dessutom av godo. Kultur osv.
Av de förslagna filmerna ovan fick två av dem att få mig jävligt sugen på New York. USA. Nu har det ju vart hurricane där och eftersom vi har en vän i New York har vi följt stormen noga noga. Och jag har längtat dit ännu mer, trots krisläget som råder där nu.
Ganska ofta känns det som att jag borde ha bott i USA. Ganska ofta känns det som att det är mitt land. Som att jag skulle passa där.
Jag måste åka dit snart.
Nu ska jag skriva en liten krönika. Sen ta hand om soporna. Yes. Det ljusnar.
helvete
Nu blomstrar ingenting längre. Jag kan ta feber och halsvärk, jag kan ta det. Men nu har förkylningen gett sig på näsan, mitt eviga problemområde. Hela morgonen har näsan vart helt tät, i båda näsborrarna. Jag har haft panik. Ingenting har löst upp det. Samtidigt har det forsat snor ur näsan, utan att igentäpptheten lösts upp. I panik har jag flämtat efter luft. Huden runt näsan och munnen är nu ett rödfnasigt, svidande skämt.
Nu släppte det äntligen, men huvudet spränger och näsan rinner ännu. Har ringt vårdcentralen. Måste ha mer rinexin utskrivet.
Ovanpå allt har jag menstruation.
Och igår upptäckte jag vad det var som tvingat mig att gå på tå i två dagar. Den otroliga smärtan på foten visade sig vara en stor jävla varböld som min man fick sticka hål på och tömma igår. Jag har även ett varigt nageltrång som gör det svårt att gå, plus att en mindre varböld nu har börjat växa på fingret. Vad fan ÄR DET HÄR liksom? PESTENS TID? Har jag fått syfilis?
Maken är på jobbet och barnen på dagis. De är helt okej idag. Jag är helt klart ännu jävligt sjuk, men min man börjar bli väldigt trött på det och det är ta mig fan det värsta som finns när man tvingas lägga över ansvaret för det mesta på en person som inte riktigt vill gå med på att man är så sjuk som man utger sig för att vara. Som antyder att man överdriver. Det är inte roligt.
Jag är hungrig men bara på väldigt specifika saker. Kan absolut inte äta något som inte är supergott. Tyvärr har jag inget körkort och jag orkar inte gå kvarten till affären och kvarten hem igen, samt släpa på matvaror. Jag har ätit en isglass hittills idag.
Imorse började jag grina när jag skulle klä på barnen ytterkläder. Jag orkade inte leta efter mössor och vantar och jag orkade inte fundera ut vilka ytterkläder som skulle passa bäst denna dag. Det är en jävlig tid nu, brytningen mellan höst och vinter. För varmt för overaller och täckbyxor. För kallt för fleece och regnbyxor .
Så jag började grina rakt ut med min täppta, rinnande näsa. 5.5åringen började också gråta. Maken fick blev arg på mig och jag lämnades sedan ensam åt mitt öde. Hann dock krama 5åringen och säga att det inte var henne jag blivit ledsen på, utan min sjukdom som aldrig går över.
Så det var ju inte en härlig morgon om man säger så.
Så nu ligger jag här. Helt jävla tät i skallen. Varbölder som skaver och gör ont. Näsa som rinner och är täppt om vartannat. Hosta. Halsen värker ännu en del. Jag har mensvärk i magen och tröttheten släpper aldrig.
Jag är hungrig och jag hatar livet.
Barnen måste gå en längre dagar när jag är sjuk. Maken hämtar dem vid 4. Jag brukar hämta den allra senast kl 15. Det känns för jävligt.
Dessutom orkade ingen av oss städa huset förra veckan så lever snart i en sanitär olägenhet. Och jag ORKAR INTE!
Helvete
äktenskapet blomstrar
Igår alltså. Igår hade jag och min man den Bästa Äktenskapsdagen.
Det är så jäkla enkelt och inte alls mycket som ska till för att verkligen få till de där Bästa dagarna.
Barnvakt är dock ett stort plus.
Och det hade ju vi igår.
Barnens farmor och farfar hade frågat om barnen ville sova hos dem en natt (ja jag vet. Det är en lyx och en glädje utan dess like att det finns människor som barnen älskar som ringer och frågar om de kan få ha barnen) och vid elvatiden åkte dem. Vi var sjuka och hängiga och tacksamma.
Vi kände dock båda för en liten "sväng om" och åkte till Katthemmets loppis. Vi älskar loppis. Jag shoppade tre härliga böcker av tre härliga kvinnliga författare. Bla "lilla ångestboken" av Linda Skugge som är den enda boken av Linda som jag hittills inte läst.
Sen åkte vi ner på stan och fikade på vårt favvofik och sen släpade vi oss runt i den mysiga fredagsstämningen som alltid uppstår på fredagseftermiddagarna i Visbydcentrum. Det är mycket (för att vara Visby alltså) folk och alla är glada. Och vi ville så gärna känna lite av det, så trots hosta, värkande halsar och allmän trötthet så gick vi runt lite. Handlade lite Halloweensaker till barnen, en Rapunzeltröja åt den yngsta i julklapp, pärlplattor till den stora, en jacka till den stora, och så handlade jag ett nytt Ord att pryda vårt hus med. Sedan tidigare har vi ju:
och nu har vi även:
Ångrade mig lite och ska förlänga det till BRUNHETEN så fort jag kommer ner på stan igen.
Hur som helst så blev vi trötta tillslut och åkte hem.
La oss i sängen och låg där tillräckligt länge för att...känna glädje över äktenskapet så att säga!
Sen åkte vi och handlade mat och så hamnade vi i soffan. Såg två filmer på raken. Vi älskar film. Vi ser så sjukt mycket film så det egentligen inte är riktigt klokt. Minst 5 i veckan skulle jag tro.
Sen tog vi en pause i filmtittandet och hamnade istället i ett jättelångt samtal. Om vårt äktenskap, om huset vi bor i, om hur vi vill leva vårt liv, vad vi drömmer om och vad vi vill prioritera, om hur våra uppväxter präglat vår syn på äktenskap och relationer och allt sånt där. I flera timmar pratade vi.
Sen avslutade vi med att se Dawn of the dead. Förvånade över att vi inte sett den tidigare. Den var bra och jag blev lite mörkrädd. Somnade i hans famn straxt efter tre inatt.
Jag har inte visat min man så mycket i den här bloggen hittills. Men nu gör jag det. Och ja, han har okejat dessa mjuka, vackra bilder av en mjuk och vacker man.
Här ser man klart och tydligt att jag är en lycklig hustru så att säga. Maken själv ser dock lite utmattad ut!
Jag älskar dem.
(nu när jag tänker på det...ser ni hur glad och mild han ser ut på bilderna där DJUREN är med? När JAG är med däremot, är mungiporna inte uppe vid öronen direkt! JAHA han älskar djuren mer än mig??!! Detta måste ABSOLUT diskuteras ikväll!!)
Idag sov vi till elva. Låg kvar i sängen länge och tog bilder på oss själva och skrattade åt resultatet. Sen gick vi upp och åkte och köpte mat och sen bara slöade vi och gjorde ritningar över hur vi vill att vårt hus ska se ut när vi har byggt ut det.
Det är så ljuvligt att vara gift under såna här dagar. När man är lite sjuk och hängig och inte känner att man måste göra någonting alls. När man bara kan va med varann. Handla ihop. Skratta ihop. Klä av sig naken mitt på dagen om man känner för det. Lägga tre timmar bara på att sitta i soffan och prata. Det BEHÖVER MAN då och då som gift.
Sen kom de här älsklingarna hem
och vi grillade minimarschmallows på tandpetare över värmeljus. DET HÄR ÄR JÄTTEROLIGT sa treåringen om och om igen.
Ikväll har vi lekt och pysslat i vårt hus och nu sover barnen.
Imorrrn ska vi ha trädgårdspysseldag och hoppas att vädret blir lika bra som idag.
Höstpysslet i trädgården är mitt ansvar så imorrn ska barnen få veta att de lever. Jag har redan vart ute och ställt upp deras små räffsor vid väggen och imorrn blir det en UPPSCHTÄLLNING liknande den här:
Hoppas ni också har en fin helg
puss&kram
om barn
Det här med BARN alltså... Fan vad jag tycker det är svårt.
Ibland önskar jag att jag vore lite mer som de här föräldrarna som liksom aldrig TÄNKER riktigt, utan utgår ifrån att det som är bäst för dem även är bäst för barnen. De där föräldrarna som aldrig tänker att något som rör barnen på något sätt kan ha med dem (föräldrarna) att göra... Det verkar så lugnt och skönt och enkelt!
Men oftast är jag ändå glad över att jag faktiskt tänker, eftersom jag är övertygad om att det gör mig till en bättre förälder. Jag är inte mycket för förebilder, men när det kommer till föräldraskap tror jag inte att det är så dumt att ha en mall, en vision eller varför inte en ren förebild för hur man själv vill vara som förälder. Jag tror även här på att inspireras av andra och framför allt att lära av andra.
Lady Dahmer och Nina Ruthström har under årens lopp lärt mig mycket. Jag har även vissa kvinnor i tanken när jag tänker på ungefär vilken sorts mamma jag skulle vilja vara. Det är en blandning av flera olika faktiskt och såklart är min egen mamma en av dem.
Jag är även väldigt klar över vilken mamma jag INTE vill vara.
Ungefär såhär vill jag vara som mamma:
1. Jag vill att mina barn ska kunna prata med mig om allting så långt upp i åldrarna som möjligt. Jag vill att de ska känna att de kan göra det utan att bli dömda eller utskrattade eller klappade på huvudet. För att det ska bli så så är jag ganska jobbig nu. Jag frågar och frågar, jag uppmuntrar till diskussioner, jag övar mig på att hålla neutralt tonläge även om de berättar att de gjort något som är mindre okej och försöker istället för att banna dem, föra ett samtal om händelsen. Men det viktigaste är nog att jag visar att jag intresserar mig.
2. Jag vill vara en lugn mamma. En sån där mysig. Som inte så ofta brusar upp. Tyvärr är jag inte riktigt i hamn ännu, även om jag inte så ofta brusar upp mot barnen utan mot annat (maken, dammsugarn, samhället eller kattskiten bakom soffan) men jag vill ju även samtidigt vara en mamma som visar sina döttrar att det är okej att vara arg och vråla protester (JÄVLA DAMMSUGARJÄVEL! JAG HATAR DIG är ju väldigt pedagogiskt!)
3. Självkänslan. Det svåraste av allting. Här gör jag helt enkelt så att jag försöker programmera mina barn. Visst kan de få klä ut sig till prinsessor. Kamma håren och ha på prinseskronor. Jag kan säga "oj, vilka coola prinsessor!" osv. Men barnen kan alltid räkna med att lilla mamsen också bär på en liten monolog.
Imorse sa min dotter - Det är viktigt att borsta håret varje dag!
Mamman - Ja. Det tycker en del. Men jag tycker att det är härligt med lite ruffsigt och vilt hår så jag borstar nästan aldrig håret!
Barnet - Ja. Det är ju inte så viktigt att vara fin.
Just det är. DET ÄR INTE VIKTIGT ATT VARA FIN. Man KAN vara det. Och man kan klä ut sig och vara vacker prinsessa och tycka att det är roligt att pynta sig och smycka sig, men det är inte VIKTIGT.
För det VIKTIGASTE ÄR nämligen att man är :
* snäll
* smart
*modig
Ja det är klart att det finns massa andra saker som är viktiga också, men de här tre grejerna kör jag ganska hårt med. Maler in dem.
Nu vill jag alltså att ni alla ska veta att jag begåvats med två ganska verbala ungar. Kalla dem lillgamla om ni vill. Man kan i alla fall PRATA med dem. Och snäll, smart och modig vet de vad det är. Ibland är rolig med på listan också.
Andra saker jag ofta pratar med ungarna om är hur man är en bra kompis. Hur man säger ifrån på ett bra sätt (om man tex hellre vill leka med småhästarna än med robotdinosaurien) och hur man säger ifrån i akutfall. Här övar vi alltså in rent praktiska meningar.
Om någon slåss eller är akut elak:
Skrik NEJ SLUTA.
Knuffa bort personen
Hämta förskolefröken
Eller gå bara därifrån
Om någon säger att man inte får vara med, eller på annat sätt gör en ledsen och utanför, skrik:
JAG SKITER I DIG/ER
gå och lek med någon annan.
Handfasta råd och tips. Och meningar som jag PROGRAMMERAR deras hjärnor med.
När vår 3.5åring hade en jobbig period, för jobbigt kan det vara att vara lillasyster och ständigt jämföra sig och jämföras med sin alltid lika duktiga storasyster, så hade vi en ramsa hon och jag och hennes pappa.
Jag fick det från den underbara filmen "The help".
Den vuxne säger först och barnet säger efter:
Jag är snäll Jag är snäll
Jag är smart Jag är smart
Jag är viktig Jag är viktig
Hon växte av den där ramsan, det var tydligt.
Däremot var hon så in i helvite förbannad på mig när hon själv hävdade att det var skitviktigt att vara fin och ha klänning på sig (under hennes klänningsperiod som nu faktiskt är över) och jag sa att det var helt okej att hon tyckte så och helt okej att hon hade klänning på sig varje dag, men JAG höll inte med om att det är viktigt att vara fin. Jävlar vad hon skrek
DET ÄR VISST VIKTIGT ATT VARA FIN! DUMMA DUMMA MAMMA!!!
Sen sprang hon och slog i dörrarna och kastade hatiska blickar mot sin elaka mamma. Men jag kunde ju inte ge mig. Jag ansträngde mig verkligen för att hon skulle förstå att HON naturligtvis fick tycka så, för jag kan ju inte säga åt henne att det hon känner och tycker är helt fel. Men jag tror och hoppas att orsaken att hon blev så arg var att hon någonstans innerst inne kände att jag hade lite rätt.
Numera är det inte superviktigt med klänning för henne. Men kläderna måste vara vackra och hemskt gärna rosa.
Stortjejen däremot har gått över helt till byxor och tröjor med coola tryck. På årets dagisfoto har hon en tshirt med en chihuahua i en liten väska på... Det tycker hon är coolt och snyggt. Jaja. Whatever. Bara de är glada.
Bara de VET att det varken är deras UTSIDA eller deras PRESTATIONER som räknas, utan att de VET att de är älskade och värdefulla bara genom att vara just de de är.
Såhär säger jag även väldigt ofta till barnen:
- Du vet att jag och pappa älskar dig även där du är bråkig och dum och gör saker som vi tycker är fel. Det gör ju ingenting, för alla är bråkiga och dumma och gör fel saker ibland. Och du är fantastisk oavsett.
Jag antar att jag även programmerar mig själv. Att jag genom ältandet och upprepandet håller mitt fokus på att även det jag gör och säger i specifika situationer, ska hålla vid det där. Att jag kan tycka att något de gör är fel, men inte att DE är fel osv.
På senaste har jag även börjat försöka ta till mig det där med JAG. JAG vill inte att du har fötterna på bordet. JAG vill att vi skyndar oss lite nu för annars får JAG ont i magen när det bli så bråttom sen. JAG vill inte att ni drar ut hela lekrummet i köket för JAG måste laga mat här nu. Osv. Aldrig berätta för dem hur saker och ting ÄR, utan berätta för dem hur JAG tycker att saker och ting är och/eller ska göras osv. Inte klappa dem på huvudet och låssas allvetande.
Men fan vad jag kan tycka det är svårt alltså, det här med barn. Tänk om de ändå blir helt fucked up in the brain sen. Då ska jag givetvis älska dem PRECIS JUST SÅ fucked up som de är. Men man lär ju hata sig själv om man fuckar up dem.
Mina barn senaste insnöningar:
5.5åringen sitter med världsatlas, läser namnen på länderna och kollar på flaggorna.
3.5åringen vill se Ronja varje dag. Hon älskar rumpnissar. Och Birk, tyvärr.
kattkvinnan goes julfascist
Bilder från en sjukdomsbädd.
Jag har isolerat mig i sovrummet. Russin, som är som sonen vi aldrig fick, vakade över mig på ett fint sätt. Vi är övertygade om att han skulle ha varit gay om han inte hade varit kastrerad.
Den ensamma, sjuka kattkvinnan och hennes bästa vänner delade säng under hela sjukdomsperioden. (Om ni undrar över den stora pinnen som ligger i sängen så är det en vacker enebit som ska bli krok i vårt rum snart. Oklart varför någon har valt att placera den i sängen dock...)
Ibland reste jag mig upp ur feberdimmorna, ställde mig vid mitt sovrumsfönster och beskådade hösten utanför i vår trädgård.
Poolöverdraget får snön ta hand om sen. Det är så praktiskt med snö! Allt man inte orkar ta hand döljer snön på ett härligt sätt!
Sen tog jag till spriten. Det var det enda som hjälpte mot min värkande hals..
När jag piggnat på mig lite igårkväll blev jag trött på att ha långt hår. Jag höll en lång monolog för maken om hur trött jag var på att ha långt hår och hur trött jag var på att känna kravet att vara snygg. Sen klippte min man av mitt hår. Det blev typ page. Jag passar verkligen inte i hemmaklippta amatörpager, men det skiter jag i. Jag får väl va ful då. DET ÄR ÄNDÅ INSIDAN SOM RÄKNAS och min insida är jävligt fin och bra.
Katten låg på sin favoritplats och beskådade spektaklet.
Idag är jag lite lite piggare. Maken däremot är lite lite sjukare. Barnen åkte just till sin farmor och farfar och lämnade oss i misären. Vi ska se på film och vara sjuka. Men om min man orkar ska jag även tvinga med honom till Katthemmets loppis och kolla om det kanske finns någon jättefin gammal klänning till mig för si så där en 50, 80 spänn.
Så jag får bli lite glad.
Men först nu så ska jag krypa ner i sängen och lyssna på pod och gosa in mig mot min makes (feber?)varma kropp. Det är 2 grader varmt ute. Vintern kom verkligen med stormen igår. Det får gå. Snart är det ju jul.
På fredag nästa vecka får jag äntligen plocka fram julskivorna igen! Ja det är ett litet avtal jag har med min man. Från 1 november får jag börja. Det är även dagen då vi plockar fram julkartongerna och inventerar dem och planerar nya inköp. Har jag nämnt att en ganska stor del av min garderob redan nu är full av julklappar?
Ja hörrni. Läser ni den här bloggen är ni GARANTERADE julestämning från och med 1 november varje år!
(undantag kan dock förekomma. För två år sedan fick jag en längtaefterpappa- attack en kväll i slutet av oktober redan. För att göra mig glad plockade maken ner alla våra julkartonger från loftet och så satte han på en julskiva. Så satt vi där bland allt glitter och alla tomtar hela familjen och allting var så himla fint och bra och min pappalängtan blev lite mer fin och mjuk istället för rå och hård. Det är väldigt bra att ha en man som min..)
taxilandet
Läs det här. En kvinna döende i cancer som skriver om det här med prioriteringar och det här med barn. Fantastisk text.
hon var konungen trogen!
Jag är ännu sjuk, men pyttelite bättre ikväll. I alla fall så pass att jag orkade "gottgöra" barnen för min totala frånvaro igår. Jag har befunnit mig på nedervåningen ikväll i alla fall. Vikt tvätt i slow motion, bäddat om husets sängar och sedan tvingats ta igen mig i en halvtimme.
Och när barnen kom hem, efter att ha spenderat några timmar hos världens bästa Sandra&Robban, lekte vi, efter att jag serverat dem helfabrikat som min nu insjuknade man fick åka och köpa.
Sen lekte vi med bilar.
Och sen såg vi på film och åt såna där "chipsstjärnor" och hade torsdagsmys. Imorrn ska de nämligen till farmorn och farfarn (om de inte blir sjuka) och vi missar fredagsmyset.
Det är mycket vi har missat på grund av den här jävla sjukdomen, men jag försöker boka om allting till nästa vecka istället. Då ska jag vara FRISK.
Och idag har prinsessan Madeleine förlovat sig också! Varje gång det händer nått sånt där kring kungahuset förvandlas jag till en SANN MONARKIST!
Jag är EGENTLIGEN jävligt mycket emot monarki. Men när såna här fina saker rycks jag med och tänker att "när vi nu ändå HAR ett kungahus..." och sen VIPS så går jag på BRÖLLOPSFEST när Kronprinsessan gifter sig och håller PRINSESSKALAS när små prinsessor föds!
Ja. När Viktoria och Daniel gifte sig samlades tre mostrar och ett gäng tjejkusiner på gården där mamma och hennes syskon är uppväxta där min morbror och hans familj bor nu.
Vi klädde oss i våra finaste klänningar, drack champagne och åt snittar och god mat. Satt framför tv:n och grät och skålade. Sen tog jag bussen hem och när jag gick genom vårt vackra, juniblomstrande område, hade grannarna bröllopsfest i sin trädgård också. De hade gift sig samma dag!
Jag själv gifte mig ungefär en månad efter kronprinsessan så det var sannerligen en bröllopssommar!
När Estelle föddes bjöd vi Sandra och barnen på kladdkaka med prinsesskronetryck...Ja ni hör.
När folk håller på och tjafsar om det där med kungens påstådda otrohet blir jag irriterad. HAN ÄR VÄL INTE MER ÄN MÄNNISKA, tänker jag. OCH MÄNNISKOR GILLAR OFTAST ATT KNULLA! Jag förstår om han inte har lust att bara ligga med Silvia for ever. Hon känns lite...stel. Och så hoppas jag framför allt att Silvia också har försett sig med lite yngre toy boys än den där skrynkliga gamla kungen. Men MEST AV ALLT så tycker jag inte att svenska folket har någonting att göra med vilka kungen och hans familj knullar med. Jag FÖRSVARAR alltså kungens beteende!
Det händer även att jag surfar in på hovets hemsida... Bara för att kolla läget... OJ vad EMOT monarki jag är.. Det är ju patetiskt! Jag får ge mig. Okej. Här med erkänner jag att jag ÄLSKAR kungahuset. Jag är monarkist! För Sverige i tiden- är jag! På min gravsten ska det inristas i sten: HON VAR KONUNGEN TROGEN.
Ja. Amen.
GULLIGULLIGULLIGULL!!!!:
bästa böckerna
Jag har blivit sjuk. Började igår med halsontet från helvite. På kvällen fick jag feber och imorse när jag vaknade gjorde det så ont varje gång jag svalde att jag i princip började grina.
Fick inte komma till vårdcentralen dock. De vill ju att allting ska läka ut av sig självt nu för tiden.
Känns så jävla surt bara för idag skulle en tjej vars hund vi eventuellt ska låna två månader i vinter, komma hit med hunden och bekanta sig lite.
Och imorrn skulle jag barnvakta Sandras barn lite och sedan äta middag hos grannarna. Och på fredag har jag bjudit hit min vän Mats och hans familj.
Förhoppningsvis är jag bättre tills dess iaf.
I denna sjukdomsmisär tänkte jag passa på och tipsa er om vilka böcker vi tjejer i familjen läser och älskar just nu.
Familjens enda man läser helst tidningen PC för alla och de tidningarna är så brutalt tråkiga att jag inte på något sätt kan tipsa om dem. Han är även en ivrig Blocketläsare och det är förstås lite roligare. Igår ville han köpa en tamiller för 2700 kronor.
Hur som helst. Här kommer nu våra favvoböcker. Och jag poopar dem alla och berättar även slutet, bara så ni vet:
1 boken. 5.5åringen absoluta favoritbok sedan säkert 2 år tillbaka. I give you:
ÄGGET
Ägget är en jävligt konstig och filosofisk bok av Lennart Hellsing. Vi fick den via Mc Donalds barnboksveckor för några år sedan och jag tänkte direkt att den här boken kommer hon aldrig att gilla. Jag tänkte att den skulle vara för svår för henne och för alla andra barn på hela jorden.
Men icke.
Ägget börjar med att en fågel sitter på en strand och känner att livet inte riktigt har blivit som den har tänkt sig. Så värper den ett ägg och flyger sin väg. Och kvar på stranden ligger då Ägget. Och tänker. Tänker på vad den ska bli. Vad den vill ha. Vingar, tex. Vi får veta mycket om ägg. Till exempel att de drömmer gula drömmar och att påskdrömmarna är läskiga.
Så kläcks ägget och ut kommer då en varelse som inte längre är ett ägg. Den kan mycket riktigt allt det som ägget hade önskat sig. Men inte heller den är nöjd. Den vill flyga högre, dyka djupare och springa fortare. Den blir ledsen. Så tillslut kommer den på vad den ska göra. Den ska värpa ett nytt ägg, som ska bli allting som ägget själv aldrig blev.
Ja ni hör. Mycket filosofisk. Som förälder kommer man mycket att tänka på orsaken till att man själv skaffade sig barn. Hur man ständigt strävar efter att bli bättre och mer och hur man ständigt har ångest över allting som man inte gjort/klarat av/vågat osv. Vem som kom först av hönan och ägget och massa andra filosofiska funderingar får man oxå av den här BARNBOKEN.
Vad barnen facineras av är lite oklart dock. Men jag antar att det är det vackra språket och den vildsinta fantasin.
Utdrag ur boken:
"Så låg ägget, som inuti sig hade någonting, som ville bli någonting, och tänkte: Ingen kan bli någonting utan att vilja bli någonting. Såhär är det: först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut blir man kanske det som man trodde man var. Det låter krångligt- men ni vet hur ägg jämt krånglar till allting."
Boken är helt fri från "han och hon" utan det är "det" det handlar om. Ägget. Och det är en fantastisk liten bok. Lennart Hellsing överhuvudtaget är ju en ganska fantastisk barnboksförfattare.
Så om man har känsliga, drömmande och filosofiskt lagda barn är den här boken helt enkelt en hit både för stora och små.
Om 3åringen får välja läser vi helst den här boken, vilken även både 5åringen och mamma och pappa tycker om:
Elin Starkast i världen
Den här boken handlar om en liten tjej som är så svag att det är jobbigt att dra upp byxorna när hon vart på toaletten. Jämt blir hon retad och hånad för sin litenhet och hennes elaka och dumma bröder slår henne jämt och ständigt. Till slut blir Elin trött på det och bestämmer sig för att helt enkelt bli starkast i världen. Hon lånar massor av böcker och läser om hur man ska göra för att bli stark och sedan sätter hon igång.
Under dessa delar som handlar om hur Elin bär sig åt för att bli stark- går boken på rim. Helt fantastiska, roliga rim att läsa.
Sen blir Elin stark. Och hon lämnar familjen och ger sig ut i världen för att hjälpa alla andra svagingar.
De är väldigt många och tillslut blir Elin både ensam och ledsen. Hon vill bli en vanlig tjej igen och flytta hem till sina föräldrar. Så hon gör det och så låter hon sina bröder tro att de egentligen är starkare än henne, vilket leder till att de istället ger sig ut i världen och hjälper alla svagingar, vilket nog är bra för dem, att få vara snälla, eftersom de varit så himla elaka mot Elin tidigare.
Utdrag ur boken:
"Huga huga Tse tse- fluga
huggormständer heter duga
Stå på huvet, hässja hö
tugga spik och knäckebrö
Dunderhonung ståljordnöt
Hackspenat och MERA GRÖT
(...)
och så en dag...fick Elin upp biblioteksdörren alldeles av sig självt. Redan dagen därpå kunde hon vrida på varmvattnet. Elin badade tills hon var skrynklig som ett nyfött russin. Sen dröjde det inte länge förren hon lyckades slå till den ena av sina elaka bröder
och hans sa till och med - Aj"
Det är lite mer uppenbart varför barnen älskar den här boken. Den handlar om en liten tjej (som de) som blir jättestark. Tar revansch. Språket är härligt och Elin är en häftig person.
Jag och min man gillar såklart budskapet, både det att vem som helst kan bli stark, bara man jobbar för det, vi gillar "taingenskit"-tänket men även det faktum att Elin tröttnar på att vara den duktiga hjälparen och återgår till att vara vanlig person tillslut, dock ändå lika stark.
Ja. Det finns inget dumt med boken.
Skriven av Katarina Kuich och illustrerad av Eva Lindström
Och så var det då min bok. Som jag läser just nu. Har ägt den i väldigt väldigt många år, men inte kommit mig för att läsa den förrens nu. Tror att jag varit för ung tidigare, men nu passar den mig som handen i handsken.
Grupp 8 och jag
I grupp 8 och jag skriver grupp 8medlemmen Gunilla Thorgren helt enkelt om tiden med Grupp 8.
Boken varvas med personliga skildringar, i början av boken får man veta en hel del om Gunillas dåvarande situation som ensamstående mamma osv samtidigt som boken är ganska så faktaspäckad, dels med information om självaste uppbyggnaden och utvecklandet av Grupp 8 och dels om feminismen i allmänhet, samt om hur det verkligen såg ut för kvinnor under den tiden (sent 60tal och sedan 70tal).
Namnet Grupp 8 har väl de flesta hört, men som feminist är det jävligt bra att läsa denna och påminnas om vilka grundläggande saker det var som kvinnorna kämpade för så sent som på 70talet.
Utdrag ur boken:
"Varje gång jag tittar på den här bilden tänker jag på de myter som snabbt spred sig och som fortsatt att sprida sig in i våra dagar:
att kvinnorörelsens kvinnor var fula och humorlösa och klädda i säck och aska..
att kvinnorörelsens kvinnor var besvikna och sexualfrustrerade ungmör..
att kvinnorörelsens kvinnor var manshatare..
På bilden ser jag ett gäng välklädda, självmedvetna och glada yrkeskvinnor, omgivna av alla sina barn. Och eftersom jag känner till de flestas, dock inte allas, kärleksliv och äktenskap kan jag utan att vara indiskret i alla fall intyga att det inte var brist på vare sig karlar, knulla eller passioner i våra liv".
och
"Det här var Grupp 8:s krav:
1. Rätt till smärtfri förlossning
2. Barnets rätt till en bra start
3. Nya råd och anvisningar från Socialstyrelsen
4. I utarbetandet av de nya anvisningarna bör hänsyn tas till den stora kvinnliga opinion som finns dokumenterad i flera utredningar
5. Personal som kan ge narkos skall finnas på varje förlossningsklinik
6. Varje mödra- och barnavårdscentral och varje förlossningsklinik skall ha tillgång till ett lag av psykologer
7. Lika rätt i alla dessa avseenden krävs för alla kvinnor oberoende av social klass och bostadsort"
Detta efter att väldigt många utredningar visat på att många kvinnor blev deprimerade och traumatiserade efter sina förlossningar. Då ryckte Grupp 8 in, tex. Och så kämpade de. I massor av strider av vilka vi nu kan njuta av deras vinst.
Det är helt otroligt och man känner sig ganska ödmjuk när man läser den här boken.
Allt håller jag inte med om. Bara det lilla stycket ovan där författaren intygar att kvinnorna i kvinnorörelsen minsann hade karlar och knullade, irriterar mig på vissa plan. Vissa stycken i boken får mig även att reagera över hur man hanterade och uppfostrade barn på den tiden. Men som sagt, det var en helt annan tid då och det får man ha i åtanke när man läser den.
Läs den!
Och det var det för den här gången. Inspirerad av Ninas fantastiska recensioner på Litteraturmagasinet.
löv/ett med moder jord
Igår hade vi en riktig Lövdag.
Vi sov till halv tio efter att ha kommit hem vid 23.30 på söndagskvällen och när vi vaknade var vi pigga och glada.
Jag packade upp, barnen lekte omkring mig. De spanska klänningarna åkte på direkt.
Efter lunch kom mamma hit en sväng och när hon hade åkt klädde vi på oss och begav oss bort till P18 precis bredvid vårt bostadsområde. Det är ett väldigt lövigt ställe. Och målet var också att plocka vackra löv.
Vi hann med mycket annat också dock. Lövkrig, gräva ner oss i löv och lövänglar. När vi kom hem pysslade vi med löv. I love löv.
stockholm stockholm stad i världen stockholm stockholm gör mig glad
Åh Gud. Vad skönt det är att åka bort ibland. Så att man får komma hem igen.
Jag tycker mycket om Sthlm. Särskilt nu när vi slutgiltigt bestämt att vi inte ska flytta dit inom de närmaste tio åren i alla fall. Då kan jag tycka om Sthlm på ett väldigt skönt och avslappnat sätt. Förut vägde jag hela tiden för och nackdelar och nackdelarna vann oftast. Stressen över att man "borde" flytta upp gjorde det svårt att tycka om stan.
Men nu, när vi tagit beslutet, ser jag plötsligt bara fördelar.
Om vi någonsin flyttar till Sthlm vill jag bo inne i stan. Vara stadsbo fullt ut. Flanera längs Slussen bort till Östermalm på lördagen. Fika på Sturekatten. Dra bort mot Drottninggatan och gå på Kulturhuset med barnen.
Ja det låter härligt. Men jag skulle nog få lite andnöd efter ett tag tror jag.
Vi åkte upp i lördagsmorse. Stannade på Coop i Nynäs och där hade de byggt upp ett litet lekland i gallerian. Våra barn blev helt frälsta. Något liknade har vi inte på ön. De lekte och lekte. Vi handlade lite och sen satt vi på en bänk och kysstes lite.
Sen åkte vi in till Sthlm och käkade på Max. Sedan vidare till nyaste lilla kusinen på söder. Hon var fantastisk. Ännu mer fantastiskt är relationen mellan våra barn och deras faster och hennes sambo. Våra barn har även en farbror som har fru och två barn och även till honom och hans familj har mina barn en alldeles fantastisk relation.
Jag gläds så åt alla fina vuxenkompisar som våra barn har. Det bådar gott inför tonåren sen när man kanske inte har lust att prata med morsan och farsan om allting.
Efter några timmar hos dem åkte vi till hotellet ute i Älvsjö. Skithungriga och trötta och ganska sura, ville vi äta middag på hotellet, men det var fullbokat så vi fick bege oss ner till Älvsjö centrum, som påminde lite om typ Hemse här på ön. Vi hittade ett ställe som serverade litt of varje kan man säga. Mongoliskt, thai, kinesiskt och svensk husmanskost. Det var gott och personalen var väldigt trevlig.
Sen åkte vi hem till hotellet, barnen fick leka lite i deras fina lekavdelning och sen gick vi och sov.
Åt enorm ENORM hotellfrukost morgonen därpå, packade och stack iväg. Drog till Junibacken.
Där har vi vart några gånger förut. Den här gången hade 5åringen blivit för stor för stället. 3åringen däremot var lyrisk. Efter ett tag blev hon dock väldigt trött och grät och lekte- grät och lekte. Tills vi packade ihop oss och åkte till Naturhistoriska. Tyvärr fick inte barn under 5 se på Cosmonova. Vi är HELT övertygade om att våra barn skulle fixa det, eftersom vi gått på 1.5 timmes långa biofilmer med den lilla sedan hon var 1.5 år och det aldrig har varit något problem (ja det är sant). Men jaja. Vi drog ett varv på museet. Barnen var definitivt för små för det. Lillan somnade me 5åringen höll sig tappert vaken och kollade på fossiler och uppstoppade djur med oss.
Sen åkte vi till Ikea. Vi skulle egentligen bara "springa in" och köpa en sänggavel som vi hade kollat in. Men när vi kom in upptäckte barnen det där lekstället då man kan lämna in ungarna medan man själv går och handlar. Efter lite tänk lämnade vi in dem. Det är första gången vi gjort något liknande och det kändes läskigt. Men barnen var eld och lågor och tjejerna som vaktade barnen var förtroendeingivande och snälla.
Vi stack och handlade och allt gick bra. Men efter 40 minuter ringde de och meddelade att lillan hade pinkat på sig. Resten av shoppingturen förlöpte med barn och det gick bra det också. Våra barn har alltid varit väldigt lätta att ha med i affärer (ja jag vet att det låter skrytsamt, men det ÄR ju så. Plus att jag tror att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA så egentligen kan man säga att föräldrarna i vår familj är väldigt bra på att gå i affärer med barn).
Vi handlade sänggavel, lite ljus, en julekrans i plast, lite julpyssel och annat smått och gott.
Sen åkte vi till Nynäs.
Hemresan var ganska jobbig faktiskt, mest för att mamman i familjen fick himla ont i magen och inte riktigt orkade med övriga familjen.
När vi kom hem stensomnade alla utom pappan som satt uppe och ugglade ett tag.
Jag har nog aldrig haft en så skön insomning som i söndagsnatt. Och jag är så jävla glad att jag städade huset innan vi åkte. Det är så otroligt skönt att komma hem till ett nystädat hus.
Grannarna hade sett efter kattungen också och allting hade gått bra. Frid och fröjd.
Så sjukt skönt att komma hem.
Nintendo på båten.
Lilla arga kusinen
Beundrar utsikten från hotellrummet. När 5åringen fick syn på Globen skrek hon - MELODIFESTIVALEN!!!
Teater på Junibacken
E i löven utanför Naturhistoriska
OLÉ!
Har vart i Rone hos morsan och kusinen. Min lilla lilla kusin som är mer som min syster än kusin.
Nu ska hon åka tillbaka till Jamaica och sin looooove där. Jamaica liksom! Det är så jävla långt bort..
Vi ägnade gårkvällen mitt emot varandra, pratades. Vi åt kladdkaka (ett måste på våra träffar), rökte och drack öl. Snusade konstant emellan ciggen. Det var jag som lärde henne snusa en gång. Det var även jag som tog hand om henne när hon hade sin första bakfylla. Jag som sydde en bonad åt henne att ha över sängen:
ANVÄND KONDOM
VAR RÄDD OM DITT LIV
ANVÄND KONDOM
SKIPPA HIV
På bonaden hade jag även sytt fast en kondom..
Nu är hon stor och har en jamaicansk pojkvän. Hon häver öl snabbare än mig och snusar nog mer också.
Hon är mitt eviga bollplank och mitt stöd. Och jag försöker vara detsamma för henne.
Min lilla lilla gullegullegull!
Jag var hemma hos morsan också. Hon har precis vart i Spanien i 7 dagar och firat sin 60årsdag. Det första som hände när hon (och hennes sambo) kom hem var att en av deras kattungar försvann. Mamma var förtvivlad. Gick runt och ropade. TJOCKEN!!! KOM HEM ME DI! DU SKA FÅ TORSK!!
Sedan blev hon plötsligt engelsktalande efter sin "långa" utlandsvistelse.
- No...He will not come home...
Sedan tvingades jag titta på hundra bilder från den spännande utlandsresan. En natt föreställde Natt. Den var helt svart. Kullerstenar och närbilder på hus med spännande arkitektur fanns också fångade på bild. Och en palm.
Ja. Hon är rolig tanten.
Givetvis såg hon även till att bevara sin utlandsvistelse friskt i allas minnen för en lång lång tid i form av dessa:
OLÉ!!
Idag åkte jag med henne hem till stan. Vi handlade på Gahms varuhus. Ett lågprisvaruhus mitt ute på landsbygden på södra ön. Jag köpte, väldigt otippat, en klänning. Resten av vägen ägnade vi åt att diskutera främlingsfientlighet. Hon är en gullis, mamman.
I helgen åker vi till Sthlm. Lite SPONTANT kan man säga. I ca 3 veckor har jag tjatat på min man att han ska ordna det (det är HANS syster som har fått ett barn som vi ska se på) och idag, fredag eftermiddag, bokade han resan. Vi ska faktiskt bo på hotell. Och gå på Junibacken. Men mest hälsa på nya kusinen.
Denna fredag har vi ägnat åt att gräla om hur "tokig" min man är som inte kan boka/bestämma sig förrens dagen innan. Sen blev vi trötta på att gräla och enades om att vi inte kom överrens och att det fick gå.
Sandra och hennes ljuvliga barn var här i eftermiddags och vi fikade och pratade bort några timmar.
Sen blev allting ju plötsligt jättebråttom eftersom vi ska åka med båten som går kl 07.05 imorrnbitti så jag fick dammsuga hela huset (jag var ju inte hemma igår när det var städdag och det var min tur att dammsuga), byta sängkläder och packa medan maken och ungarna åkte och köpte pizza samt var förbi ett par vänner och hämtade isolering(??). Fredagsmyset blev lite hetsigt ikväll, men det får gå.
Men jäklar var mysigt det ska bli att komma iväg! Jag älskar att åka båt, även med barn. Jag älskar att göra nått tillsammans hela familjen, jag längtar efter att få se bebisen och efter att få visa Junibacken för vår minsta. Den stora har redan vart där några gånger, men för lilla E blir det premiär! Hoppas nu bara att vi håller oss friska.
Bakterier alltså. Alla småbarnsföräldrars värsta fiende den här tiden på året...
Jaja. Over and out. Hoppas ni får en fin helg ni med!
en stor kuk
Ett litet amatörbroderi jag gjorde på Kvinnofolkhögskolan. Hittade det häromdan. Nu jävlar ska det ramas in!
kvinnor förtjänar återhämtning efter barnafödande
När man föder barn på Gotland (och säkert på flera andra ställen) så finns det en fotograf på BB som fotar en. Sen hamnar man i tidningen på en familjebild och en liten text som berättar om det nya barnets längd, vikt och vad den ska heta, samt vad föräldrarna heter. Det är väldigt gulligt tycker jag. Här på lilla ön är man så jävla glad för varje unge som föds att varje unge direkt presenteras för sina medmänniskor på resten av ön.
Varje vecka lottas även en blomsterbukett ut till någon av MAMMORNA av tidningen. Ja, buketten heter Mor&barnbuketten.
Jag funderade på det där idag. Varför de inte skulle kunna kalla buketten för FAMILJEBUKETTEN istället, tex.
Men sen tänkte jag att NEJ! Det är fan inte mer än RÄTT att den där jäkla buketten är till MAMMAN och BARNET. Mamman har ju gjort allt själv. Hon har burit ungen i 9 månader och hon har försatts i en många gånger vidrig situation då hon fick ut den. Hon har sannerligen gjort sig förtjänt av den där buketten.
Sen tänkte jag på det här med jämställdhet och föräldraledighet.
På debatten där feminister och annat löst folk bestämt pratar om att mamman minsann kan börja jobba när barnet är 3 veckor om hon vill. Som propsar på tidig pappaledighet. Som menar att det är orättvist att papporna ofta tar över efter ett antal månader då barnet dels växt på sig och då mamman redan arbetat in rutiner och "gjort grovjobbet" så att säga.
Som menar att man minsann kan jobba och amma samtidigt osv osv. Som helt enkelt menar att barnafödande minsann inte är något som behöver leda till ojämställdhet.
Och då tänker jag på mig själv. Jag tänker på hur jag låg och ville dö av fysiska krämpor och besvär i nio månader när jag väntade mitt andra barn. Jag tänker på hur jag spydde ut tio kilo av min kroppsvikt. På magsåret jag fick. På diabetesen som krävde dagliga sprutor och som gav mig ingen rast och ro. På järnvärdet så lågt som under 80 (ungefär vad leukemipatienter brukar ha) som gjorde att hela min värld var en snurrande dimma. På foglossningen som gjorde mig orörlig. På förstoppningarna. På allt jävla helvete som jag fick utstå för att få mitt andra barn.
Och jag tänker att jag sannerligen hade gjort mig förtjänt av den långa långa föräldraledigheten som jag sedan också fick.
Jag var ju helt jävla slut. Inte bara de 2 veckor som behövdes för att snittet skulle läka bra, nej. Jag var slut i ett år efter min graviditet och förlossning. Och då hade vi en snäll bebis. Visst, de första 4 månaderna matade vi henne på natten(oftast matade maken på natten). Men sen sov hon hela nätterna igenom. Jag fick sömn. Och barnens pappa pluggade dessutom och kunde vara mycket hemma. Men jag var helt död.
Och när man har haft det så, så kan finns det något jävligt snedvridet i de som vill få graviditet, förlossning och barnledighet att handla om jämställdhet och genus. När det, i mitt fall, faktiskt handlade om rätt till återhämtning.
Jag blir så oerhört provocerad när människor förminskar tillståndet gravid/nyförlöst och får det att låta som att vi kvinnor på INGET SÄTT egentligen är annorlunda än männen när det kommer till det här.
För det är vi. Männen är inte gravida. Männen föder inte barnen.
Visst är det så att många kvinnor mår finfint när de är gravida och många kvinnor känner sig pigga och fulla av kraft efter de första veckorna efter förlossningen. Men inte alla!
Vissa har sår som har månader att läka. Vissa är så jävla utslitna och tröttna efter sina graviditeter att det kan ta år innan man är back in buisness.
Och då pratar jag alltså inte om den normala flerbarnskoman utan om det rent fysiska.
OVAN PÅ DET så kommer ju tvåbarnskoman och det jobbiga i att plötsligt ha ett barn till. Men trots att det första året som tvåbarnsmamma var en kamp på många sätt, så är jag ändå jävligt glad att jag fick de 1.5åren på mig att gå runt hemma och ta igen mig. Styra mina egna dagar. Orkade jag inte så såg vi på film. Orkade jag så gick vi till lekplatsen. Det var en härlig tid på så många sätt och nu såhär i efterhand kan jag se det.
Visst, det är inte optimalt att en förälder tar hela föräldraledigheten (jag gjorde det för att min man skulle kunna gå klart sin utbildning) och jag är på många sätt för kvoterad föräldraledighet.
Men jag tycker det är fult och osysterskapligt av feminister och andra genusintresserade att gaffla på och låssas som att det är likadant för alla. Det är det inte. Endel kvinnor har lätt för att föda barn/vara gravida och de får gärna börja jobba tre veckor efter förlossningen. Andra har det inte. Och vi som inte har det ska inte lastas med dåligt genussamvete för att vi behöver återhämta oss från helvetet att vara gravid.
Amen
Bilden vi hade i tidningen när E kom. Man kan även ta sin egen bild och skicka in, vilket vi gjorde.
Återhämtning av bästa slaget:
Min man sätter på mig strumporna efter förlossningen på BB... Han hade slavat för mig i 9 månader här och började kanske se slutet i tunneln. Tyvärr fortsatte slavandet en ganska lång period även efter förlossningen för honom..
I sjätte månaden ungefär. Visst ser jag pigg och lycklig ut?!!
bloglovin
Förresten. För er som tycker det är tröttsamt att invänta min bloggperioder ( ja jag är ju helt klart periodare) så kan det vara en smart grej att prenumerera på min blogg på "bloglovin". Då kan ni se där när jag har skrivit och slipper den trista besvikelsen att surfa hit och upptäcka att jag inte har uppdaterat.
Själv använder jag mig inte av bloglovin, utan surfar troget in på de bloggar som jag följer varje dag. Jag tänker att det ser bra ut i deras bloggstatistik.
Hälften av er som läser den här bloggen prenumererar på brunheten via bloglovin har jag märkt, eftersom min statistik så passande går upp de dagar då jag uppdaterar. Ni andra som TROGET surfar in här varje dag "manuellt" så att säga, ni är gulliga ni också för ni gör mig glada. Men för er skull vill jag ändå tipsa om bloglovin. Det är en bra grej helt enkelt!
barbie for the win
Så här ser det ut överallt hemma hos oss numera. Barbies överallt. Här står barbieSnövit iklädd en slampig klänning och hänger vid vattenkranen.
Jag gav alla mina gamla barbies till ungarna för ett tag sedan. Förkrossande många har redan gått sönder, men ändå. De älskar dem. Sprider ut barbie och barbiekläder all over. Leker lekar som är himla roliga att lyssna på när man är vuxen.
Mycket våld och äventyr i lekarna. Helt okej.
När barnen föddes tänkte jag att de ALDRIG skulle få leka med barbie.
Men så
1. Pratade jag med förra chefen för vår förskola som berättade hur många andra förskolor inte hade barbies på sina förskolor, men hur hon själv mindes sina fantastiska barbielekar från barndomen och irriterade sig på att de typiskt "tjejiga" leksakerna ansågs farliga och skadliga för barnen. Så hon köpte in en massa barbies till alla de tre förskolorna hon var chef över och nu finns barbiehörnor på de äldre avdelningarna på alla tre förskolorna.
2. Jag mindes min barndom.
Jag lekte med barbie tills jag var 13 år. Det sista året lekte jag i smyg. Så fort jag var ensam hemma åkte de fram och så raskt tillbaka såfort brorsan kom hem. Mamma visste, men det var vår hemlighet.
Jag lekte med dockskåp ungefär lika länge. Dockskåp och barbie är en väldigt stor del av min barndom.
Och varför ska jag inte ge det fina till mina barn?
De där lekarna jag lekte! Magiska! Ofta katastroflekar. Barbie och alla barnen tvingades fly för det var krig! Det regnade hela tiden och barbie var hjältinnan som skyddade alla (jättemånga) barnen. Ibland hade hon en man vid sin sida, ibland en flickvän. Ja, jag var jävligt prohomo redan då.
Min bästa vän Fanny var min bästa barbiekompis. Vi var på samma nivå i lekarna. Lekte bredvid varandra med involverade sällan varandra i våra lekar. Det var jobbigt med kompisar som inte fattade den grejen. Jobbigt med kompisar som prompt ville att vi skulle umgås genom våra barbies. Fy sjutton.
Men Fanny hon visste hur det skulle göras. Och våra lekar var magiska.
Ofta var lekarna rena drömmar för hur vi såg vår framtid. Alla barnen vi skulle ha. De fina männen (jag hade redan gjort den sorgliga insikten om min heterosexualitet..). Barbie var alltid 19 år och killen 21. Det var skitgammalt tyckte vi och en lagom ålder att få barn. Lustigt nog hittade vi båda de där snälla drömmännen och jag blev förälder vid 22. Fanny är 27 och trebarnsmamma idag.
Idag när min kusin som hyr vår gårdsstuga kom in så viskade min 5åring till henne
- Kan vi inte leka med barbie en liten liten stund? Jag vill så gärna göra det med en femtonåring..
Kusinen min gjorde nämligen misstaget att leka med barbie med ungarna för några dagar sedan och nu är det såklart det enda de vill göra med henne.
Det är hutlöst tråkigt att leka med barbie med en 5åring. Hon har inte fattat grejen helt ännu och vill hela tiden att våra barbies ska umgås och prata med varann osv. Jag vill ju leka för mig själv. För ja. Jag kan ännu förlora mig i lek ibland. Trots min mogna ålder.
Men de stora brösten då? De långa benen? Midjan? De stora ögonen? ANOREXIAN FÖR GUDS SKULL!!
Man får väl prata med glinen! Vi pratar om dockorna, om att de nog är hungriga, om att en människa inte kan se ut som en barbie och att barbie bara är en fantastifigur, om att man är fin som man är osv. Och jag känner faktiskt ingen oro på den punkten.
De här bilderna har vi tittat på förresten och pratat om:
Precis så här pedagogisk hoppas jag att de föräldrar som köper våldsleksaker och andra sjuka grejer som finns på leksaksaffärernas pojkavdelningar är.
kapitalismens högtid
Jag har tänkt så jävla mycket på kapitalism och klasskillnader på senaste.
Beror nog kanske på nya tv:n, nya sovrummet och det faktum att min unge sa så här när hon visade vår nya tv för min moster:
- Här är vår nya tv! Den andra var för liten!
Kanske beror det på min nya Androidtelefon. Kanske beror det på vänner som måste spara ihop hundratusentalskronor innan de ens kan börja drömma om att köpa sig ett hus medan vi sitter här i vårt, visserligen bruna och slitna, men dock ändå: hus.
Kanske beror det på utflykten till Fridhem. När vi satt och spanade upp emot de fina villorna bygda med världens havutsikt uppe på klinten och fick syn på ett hus som verkligen märkte ut sig. Högst upp klippan. Enormt. Troligen bara ett sommarhus.
Jag är så jävla kluven också. Samtidigt som jag i smyg kan jämföra våra barns kläder med kläderna på deras dagiskompisar och känner lite ångest över att våra barn ofta går i ärvda, eller loppiskläder så blir jag orolig och nervös när jag hör dottern säga
- De har en ganska liten soffa. Inte alls lika stor som vår...
Kanske beror det på att vi befinner oss i en klass vi inte borde befinna oss i. Min pappas död/arvet när jag var tonåring gjorde det möjligt för oss att skaffa hus, gjorde det möjligt för mig att överleva även krissituationer. Vi har ett hus. Men renoverar själva, sparsamt och mycket mycket billigt. Vi köper aldrig det finaste, det vi kanske egentligen vill ha, utan nöjer oss med det billigaste. Billigaste färgen på väggarna. Billigaste listerna. Billigaste lamporna. Billigaste allt. Då och då får vi tillgångar. Som vid jul när jag får tillbaka på skatten (jag äger alltså en bondgård), tidiga arv eller om maken gjort nått bra på jobbet som belönas lite extra. Då kan vi kosta på oss. Köpa den där svinstora, dyra soffan eller tvn.
Samtidigt har jag ju vänner som köpt säng för mer än vad vår soffa kostade.
Vår dubbelsäng kostade oss 1500:-. På Blocket. Soffan gick på 13 000 och det var en svindlande summa. Nu är tv:n vårt dyraste inköp
De här plötsliga tillgångarna gör alltså att vi på vissa plan kan köpa upp oss. Och mitt arv efter pappa gör också att vi kan leva på ett sätt som vi aldrig skulle ha kunnat leva på annars. Bara den grejen att vi äger ett hus.
Vårt hur ligger nära "Gråbo", Visbys del av miljonprojektet. Stora lägenhetshus fulla med asbest. Gotlands getto, även kallat. Därför går många av barnen därifrån på vår förskola. SAMTIDIGT finns fina villaområden kring förskolan, däribland vårt, som bara ökar och ökar i popularitet. Därför finns villabarnen också på förskolan. Våra barn har ett hus, men flera av de andra barnen på förskolan har finare hus och mer välbeställda föräldrar. Samtidigt som flera av barnen på förskolan har mindre.
Likadant i vår umgängeskrets. Vissa har fina stora hus och är välbeställda på alla sätt. Andra kämpar med vardagen.
På många sätt är jag glad att vi kan ge barnen den här blandningen. Våra barn kommer aldrig att befinna sig i en kall, homogen grupp av varken överklassungar eller arbetarklassungar. De kommer alltid få ta del av allt, helt enkelt för att vi befinner oss däremellan.
Rent logiskt tillhör vi egentligen arbetarklassen. Men huset, umgänget och det faktum att vi då och då får råd att köpa oss en dyr pryl, gör att vi når upp till medelklassgränsen. Visserligen den längre delen av medelklassen, men ändå.
När vi köpte Brunheten hade jag precis fått två nya kompisar. Vi kallar dem N och A. N hade precis fått färdigt sitt drömhus. En enorm, slottliknande villa med havsutsikt och ja...det är nog det vackraste huset jag någonsin sett. N och hennes man är lite äldre än oss och hade båda bra arbeten och kunde kosta på sig precis den inredningen de ville ha i sitt drömhus.
A hade just köpt en stor villa i vårt grannkvarter. Även de var äldre än oss och hade två fasta inkomster. De renoverade. La in grangolv och byggde altan.
Så var det då vi. I ett brunt litet hus renoverat senast 79 och inte så stora utsikter för någon jätterenovering. Vi fyllde huset med loppis/Rusta/Öbgrejer, tvättade de bruna platsmattorna på golven så gott vi kunde och flyttade in.
Det tog jättelång tid innan jag kunde låta N komma hem till mig. Inte förrens jag var inne i en jobbig period och verkligen inte ORKADE BRY MIG fick hon komma.
Samma sak med A. Jag glömmer aldrig den dagen A och hennes familj skulle komma hit till oss på inflyttningsmys. De hade tjatat. Sagt "men vi är ju nästan 10 år äldre än ni! Om 10 år har ni också råd med grangolv!" Vi bjöd dem på spagetti och köttfärssås och vi fick de finaste ljusstakarna och den finaste lilla lampan av dem i inflyttningspresent.
Både A och N hade precis köpt sina första hus. Båda kom från lägenheter, precis som vi. Skillnaden var att de planerat och väntat och troligen sparat en hel del innan de investerade i sina hus. Därför kunde de dels köpa/bygga stora och vackra hus, samt investera i de inredningsgrejer de länge hade önskat. De var också äldre än oss, hade hunnit göra det man normalt gör innan man köper hus och dessutom gjort livet i "rätt ordning".
När vi köpte vårt hus var jag barnledig och maken pluggade. Vi fick lån ändå, tack vare att jag ägde gården och då kunde man ännu ta topplån, vilket vi gjorde.
Eftersom A och N var de jag umgicks med mest vi den tiden blev allting liksom lite snedvridet. Jag SKÄMDES verkligen över vårt hus. Skämdes över vår billiga inredning och våra loppisgrejer. Skämdes över den vildvuxna trädgården och den 70talsgröna badrummet. SKÄMDES.
Min syn på att flytta till hus var ju N och A´s.
Istället för att se den enorma fördelen och hur extremt förspänt vi faktiskt hade haft det, så skämdes jag. Som värsta överklassungen kan jag tycka såhär i efterhand.
Nu umgås jag inte lika mycket med A och N längre. Kanske har det att vi är på så olika platser i livet. Att ekonomin alltid kommer att vara som en nagel i ögat på mig, fast jag egentligen inte vill. För trots att jag numera inser hur bra vi har det, vilket flyt vi har haft och hur vackert och charmigt vårt bruna lilla hus är, så är det svårt att komma ifrån att det naturligtvis även kan vara jobbigt att se andra ha sådant man själv gärna skulle vilja ha.
Vi lever ju liksom i den tiden nu. Kapitalismens högtid kan man säga.
Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag kan känna så som jag ibland gör. Lika lite som jag någonsin skulle anklaga någon som eventuellt mådde lite dåligt av att vi har ett hus, eller en stor dyr tv. Det är ju det drygaste man kan göra.
För mig är trädgårdarna det känsliga. Jag kan bli så satans avundsjuk på folk som bara kan åka till ett växthus och köpa precis just det de vill ha. Hela träd. Buskar. Mängder av blommor av samma sort. AVUNDSJUK! Eller såna som kan hyra in stenläggare. Såna som kan lägga om gräsmattan helt. Jag blir grön. Av avund. Helt enkelt därför att jag älskar trädgård och odling, men när man har lite pengar och ett hus fullt av renoveringsbehov kommer trädgården sist. När barnen har flyttat ut räknar jag med att kunna börja tämja den på allvar. Om en 15, 20 år med andra ord.
Såklart att vi lägger ner pengar på vår trädgård, verkligen. Men inte långt ifrån så mycket som vi skulle behöva göra..Enligt mig då.
En motsats till det blir tekniken. Min man är systemutvecklare och tekniknörd. Vi har ofta det senaste och bästa av alla såna där tekniska saker. Sånt prioriterar min man och eftersom det är han som tjänar pengarna får han göra det. Eftersom han är en nörd vet han även de billigaste sätten att skaffa sig det han vill ha också.
Och ibland kan jag skämmas över det. När kompisar kommer hit som kanske inte alls har en skitstor tv, en fin dyr kamera, massa olika boxar och system för filmer, bilder och tv och ljud eller de bästa datorerna. Då skäms jag istället. För jag vet att till skillnad från många många andra så lever vi i överdåd. Samtidigt som vi till skillnad från andra lever fattigt/spartanskt/loppis.
Det beror väl helt enkelt på vad man prioriterar. Vissa har råd att prioritera precis allting. Såna som vi får välja våra prioriteringar. Och andra har inte råd att prioritera någonting.
Och samtidigt som jag är glad att vi befinner oss i mitten, kan jag både avundas andra och skämmas inför vissa.
Och till sist: varför vi köpte huset överhuvudtaget?
För att vi ville det, men framför allt för att vi kunde det. Trots att omständigheterna verkligen var de sämsta för oss att köpa hus just då så gjorde vi det. Min make låg på och ville det mest.
Om det inte vore för mig skulle min man aldrig ha kunnat köpa hus då. Men tack vare mitt arv efter pappa blev det möjligt. Maken är sen den som ser till att vi har råd att ha huset.
Vi har även fått mycket hjälp av våra föräldrar. Ibland med så grundläggande saker som att betala räntan. Ibland med inköp. Min gård har även räddat oss många gånger. Förspänt är egentligen bara förnamnet.
Barnen i Brunheten
Loppisfynd och brunt plastgolv
Göra vad man kan utefter förutsättningarna (här ska jag ha en rabatt sen)
Höst i Brunheten
Flickan i sovrumsfönstret. Äntligen är vårt sovrum klart. Det tog ett år. I sovrumsfönstret passar både barn och katter så bra.
Inför Sundsvallsresan. Typ alla hade fyllt år så jag fick pyssla som satan. Har precis köpt stämpar och det syns ju ganska tydligt! Jag profilerar mig numera som Stämpelkvinnan
Höstpyssel i trädgården. De räffsar. Poolen hänger på tork. Ja jag vet att gräsmattan är död där poolen stod i år. Men det skiter jag i. Vi ser det som ett sommarminne!
Nämnde jag att vi har köpt en ny tv? Med inbygd 3D? NEJ vi är inte gjorda av pengar, men maken fick ut ett tidigt arv kan man säga. Och eftersom han Högsta Dröm sedan urminnes tider har varit att flytta vår billiga, lågbudget platt-tv upp till sovrummet och köpa en skitstor, ny tv till vardagsrummet så lät han nu den drömmen gå i uppfyllelse. Karlar alltså. Jag har också fått önska mig något och nu väger det mellan utrustning till två nya rabatter eller en liten hund. Vi får se vad jag beslutar mig för. Hur som helst så skäms jag för den där tvn. Vad säger man till barnen liksom?
- "Nu har vi köpt en ny tv här, för den andra var lite för liten och hade ett pinsamt dåligt märke. När vi ska se på denna husets dyraste detalj, sitter vi i husets näst dyraste detalj, den enorma supersoffan, som vi köpte för förra årets julklappspengar, eftersom förra soffan var för liten, ful och obekväm. Liksom tv:n var den alltså helt funktionell, men ni vet hur det är barn, det är ju utsidan som räknas! Nu skiter vi väl i barnen i Afrika tycker jag och åker och storhandlar på Ica Maxi för 2000 kronor. Om ni prompt vill det kan jag ju hålla ett litet föredrag för er på vägen dit om att det faktiskt FINNS barn som faktiskt inte har råd med skitstora tvapparater, men ni lär er ju ändå ingenting av det eftersom det är vad man GÖR och inte vad man SÄGER som räknas så jag tror jag skiter i det och kör Kapitaliststilen fullt ut. Ni är ändå förlorade. "
När det är höst ska man vara inne och mysa. Jag och L provade våra finaste kjolar en dag medan regnet strilade. Dansade lite fulbalett och kände oss härliga.
När man inte har något körkort får man till fots gå 15 min (30 min tur och retur) till dagis och hämta guldklimparna i ur och skur. Igår var det skur. Men det var mysigt ändå.
Jag hade visst vart en Väldigt Bra Fru, för igår kom maken hem med rosor. Ja cyklamen där bredvid ser lite deppig ut. Ska vattna på den idag.
Här är årets fröskörd som nu ligger på tork och väntar på våren. Detta är alltså fröer som jag själv skördat från årets odlingar. Jag passar även på att stjäla frön lite när jag kommer till, nu senast från den vackra trädgården på Fridhem. Att inte fler gör så.
Hösttrappan
Vi tog in trädgårdsmöblerna i helgen. Det ser lite tomt ut. Tomatplantorna ser ut som skelett. Några platsstolar lämnades ute för eventuella playdates så att mammorna ska ha någonstans att sitta. I påsen på trappan ligger uppgrävda dahliarötter som nu ska in och vårdas ömt tills våren. Ja. Nu är det slut på sommarns gröna dagar.
HÖGT I DET BLÅÅÅÅÅÅ.....FLYGA SVALORNA ÅT SÖHÖHÖHDER....TRANOR OCH GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSS....LÄMNAR ALLA SOMMAREEEEEEEEEEEN...osv osv
4 bilder från Norrland
Jag var i Sundsvall förra helgen. Fanny och Henning har ju fått tvillingar (de har en 2åring sedan tidigare) och Josse och Viktor hade inte sett bebisarna ännu så jag lämnade karl och ungar hemma och åkte med upp till Norrland.
Jag hatar ordet BOOST. Blondinbellas favoritord. Men det finns faktiskt inget bättre ord för att förklara hur jag känner mig efter några dagar tillsammans med de äldsta och bästa vännerna.
Norrland var dessutom hiskeligt vackert så här på höstkanten och bebisarna var så mjuka och fina och 2åringen var så charmfull och allting var så fint.
Här får ni 4 bilder från Norrland:
Big mama närmast kameran och Josse i bakgrunden, med tvillingarna Vilja och Elvira. Förra i v 26, numera 42 v gamla. Riktiga kämpar.
- Ska vi ta två så vi har en att äta också??
(lägg märke till Fannys mycket opassande handgest i bakgrunden. Ja man få ju passa på att ha roligt när möjligheterna ges, även om det är på Ica i centrala Sundsvall)
Här har jag händerna fulla av det mest underbara som finns för en kvinna med längtande livmoder och äggstockar som ropar efter befruktning (okej, nu överdrev jag kanske lite...men det var härligt iaf att gosa de små liven)
En jävligt ljuv syn att komma ner till på morgonen. Finaste bästa människorna.
Over and out
lördagsutflykten
Lördagsutflykten. Till Fridhem precis söder om Visby. Det är en utflykt vi gör varje höst. Så sjukt vackert där.
Fan vad glad jag är att det tar oss en 5 minuters biltur att hamna på såna här vackra platser. Fan vad glad jag är att det räcker med att gå ner på stan eller fan i mig bara rakt ut i skogen bakom huset för att få uppleva sådant som hundratusentals människor betalar dyrt för att få åka hit och uppleva varje sommar.
Det är lite synd om alla de som turistar här om sommaren. Eftersom de inte har förstått att hösten är den helt klart bästa och vackraste (och LUGNASTE) årstiden på Gotland.
Alla borde flytta hit. Om man vill ha frid i sin själ. Borde man flytta hit.
Vi tog med oss lördagsgodiset och åt på utflykten
Högklint. Via den här klippan har mången gotlänning mött döden. Öns mest kända självmordsplats och därför ganska kuslig.
Ja det var en fin dag.
im präktig and i know it
Hörrni. Vad gulliga ni är när ni kommenterar. Jag har svarat på en del av kommentarerna nu. Ska försöka bättra mig med det. Jag blir himla glad av dem. Ni verkar så fina allihopa.
Nu ska jag göra en grej som jag känner att jag nästan tvångsmässigt måste göra.
Jag är nämligen stört rädd för att ni ska få en bild av mig som inte är korrekt. Och nu känner jag att er bild av mig behöver följande sanning.
Sanning om Jenny P/Brunheten:
En av de saker som gläder mig allra mest med att barnen nu börjar bli stora är att Städningen numera förekommer. Alltså att vi städar numera.
När barnen var små städade vi mycket sällan. Man levde i skiten. Hann inte, orkade inte ta hand om skiten. Grälade om skiten. Gnabbades om skiten.
Sen blev de stora och nu. Ljuvliga ljuviga vardagsliv.
Sedan jag började plugga för ett år sedan är torsdagen vår Städdag. Varje torsdag (förutom vissa undantag då vi fuckar up helt och kanske skjuter upp det till måndagen eller lördagen eller dyl. Då mår vi även ganska dåligt för finns det nått värre än att städa en lördag??) städar vi vårt hus. Vi dammar, dammsuger och tvättar golven i nästan alla rum. En sådan städning på en person tar typ 3,4 timmar, då även plockning, suttning av mattorna, tömning av kattlåda och såna saker inräknat. På två pers tar det ca 2 timmar.
Inför varje helg ser vi till att tvätta upp dem mesta av tvätten. Vi duschar barnen och byter sängkläder.
Sedan jag började plugga och allra särskilt nu på senaste, har matlagningen i huset även blivit nästan präktigt duktig. Jag, som hämtar barnen runt 15 varje dag, lagar all mat i veckodagarna och det är numera en mat som jag kan stå för. Ikväll tex blev det broccolisoppa och fullkornsbröd. Barnen älskar broccolisoppa. Jag har på senasten tiden börjat öva på att tillaga kött från grunden, vilket har resulterat i massa spännande rätter. Eftersom jag har vart vegetarian i 10 år har jag liksom inte lärt mig det. Men nu jävlar. I sommar ska jag ta mig fan lära mig grilla också.
Vi har slutat storhandla och handlar numera uteslutande i vår dyra närbutik, helt enkelt för att vi har räknat ut att vi inte tjänar på att storhandla. Vi handlar istället några gånger i veckan och då endast efter att vi innan handeln har planerat ett antal maträtter vi ska laga till.
Vi tvättar fönster två gånger om året. Vår och höst.
Och varje jul är det grovrengöring av huset då alla element och lister och sådant rengörs.
Varje måndag har jag blomvård och tar hand om husets alla pelargoner.
Den stora, öppna (tyvärr) bokhyllan i matrummet rengörs några gånger per år.
Det värsta jag vet är damm. Jag kan stå ut med skitiga golv, men inte med dammlager. När jag dammar dammar jag allt. Tavlor, alla hyllor och leksakerna på dem i barnens rum. Förvaringsboxarna under barnens säng. Fönsterkarmarna. Kryddhyllan. Torktumlaren. Allt dammar jag. En gång i veckan.
För att jag KAN. Äntligen.
Så ni ska inte tro att jag är så himla härlig och livsnjutande och opräktig. Jag är också ganska präktig. Och jag gillar ta mig fan rent och fint.
Nu är det torsdag. Imorrn är barnen lediga. Vi har städat hela huset. Det luktar Ajax. Jag har handfatet kvar, sen är det klart. Broccolisoppan är uppäten och barnen sover. Vi har ett ljus tänt i deras rum nu under hösten under läggningen (OBS: jag släcker givetvis det när jag går ut ur rummet) bara för att det är himla mysigt att somna i skenet av fladdrande ljus.
Min man och jag sitter i soffan med lite tända ljus och tittar på vår nya, gigantiska platt-tv. Pelargonerna prunkar och imorrn ska jag fixa i trädgården, gå en sväng på stan och sedan laga ungspannkaka på kvällen.
Jag är också präktig ibland. AND I LOVE IT!
om förr
Har hittat alla mina gamla dagböcker från ungdomen. Jag var så jävla härlig då och dagböckerna är fulla med så jävla klockrena citat.
Typ
" Fan vad de mesar sig! Jaja att jag gick hem med den ena på fredagen och den andra på lördagen och att de är bästa kompisar! Vad är det och fjanta sig om liksom! De skulle ju inte heller ha tackat nej till tvånätterirad om de fick chansen liksom! Killar är så jävla töntiga!"
och
"Killar alltså. Så jävla dumma i huvet. Först gnäller de om att det är för känslolöst och att man är hård som sten. Så när man gör sig till och blir lite känslosam och gosig, då ska de hålla på och låssas att de inte bryr sig. Jävla töntar".
Jag var så jävla vild och galen åren mellan 16 och 19. Vild och galen så att det räcker för resten av livet faktiskt. Skör och känslosam ibland också såklart, särskilt inför de som jag kärade ner mig i. Då tyckte säkert mina kompisar att jag var kär mest hela tiden och det trodde säkert jag själv också. Men nu med tio år på nacken så kan jag ju se precis vilka det var jag brydde mig särskilt om och vilka som inte betydde särskilt mycket alls. Det var inte särskilt många som betydde särskilt mycket. Men de som faktiskt gjorde det har jag faktiskt kontakt med än idag. Inte mycket nej. Men jag kan höras av med dem. Kolla läget, nån gång om året.
En har just gift sig. En har just fått barn. En annan är snart färdig ingenjör. En fjärde har också barn nu.
Och det är så fint att ha det så.
Det är också himla fint att tänka på hur mycket fint man har fått av så många... Ja missförstå nu inte det era snuskhumrar. Jag menar att när jag läser de gamla dagböckerna så inser jag ju hur mycket...fint...jag fick. Jag har skrivit ner hela sms i dagböckerna. Återberättat hela konversationer. Sparat gamla kärleksbrev i dem.
" Jenny. Idag är det 250 dagar sen vi träffades för första gången" och "så sa han att när man är med mig så känns det som att vi två är ensamma i hela världen..att det bara är vi som existerar och att det är himla fint". Och tänk att jag fick alla de där tonårspojkekänslorna rakt in i mitt tonårsflickehjärta. Tänk vad det gjorde mig gott på många sätt, även om det ofta var lite struligt också som ju kanske kan förstås av det första citatet ovan.. :)
I gengäld finns alla de där pojkarna (numera män) bevarade för evigt i mina tjocka dagböcker. Om hundra år kommer någon kanske hitta böckerna och läsa om dem. Alla fina fina ord som jag skrivit om dem. Alla.
Ska nog ta och föra över dagböckerna till datorn också på nått sätt.
En sak som jag märker när jag läser böckerna är hur jag tidigt drogs mot dekadens. (ja jag läste på nån blogg att det hette dekadans, men när jag slog upp det stod det att man kunde använda vilket som och Håkan sjunger dekadens och därför heter det så för mig. ps: "dekadensen är hååååård //uppsnärjd i det blå)
Tråkigt nog slutade jag skriva dagbok (övetrgick till Lunarstorms dagbok och senare blogg) just när började grotta ner mig i dekadensen på allvar dock, men redan i de här tidiga dagböckerna så märker jag det. Jag har en ganska lättsam ton när jag skriver om den, men jag minns den ändå. Den ljuva dekadensen.
Jag kan önska att det fanns mer dekadens i mitt liv. Rabattpåtning och skogspromenader är liksom lite...milt... Som småbarnsförälder får man ju ta till lite annorlunda grepp om man vill uppleva lite dekadens. Vräka i sig en hel förpackning Ben&Jerry på en kväll. Skita i att vattna blommorna några veckor. STRUNTA I att dra Icakortet när man handlar. Typ. LIVING ON THE EDGE så att säga.
Men ibland kan jag sakna att sitta på ett mörkt ställe och häva öl med brudarna och sedan hitta en galen efterfest som kunde sluta precis hur som helst. Helt enkelt. Men det kanske inte är helt ovanligt när man är småbarnsförälder och inte så jätte gammal?
Jag är inte sjukskriven längre nu. Jag har hoppat av skolan och slutat med medicinen. Jag har bestämt mig för att bara ta den när jag känner att jag behöver en jäkel så att säga. Ja, man kan göra så, vissa äter den bara under de dagar de har pms tex.
Det passar inte mig att bli avtrubbad och som ett streck känslomässigt. Jag vill inte vara sån. Jag vill nog ha mina toppar och mina dalar ändå. I alla fall nu.
Biverkningarna är dessutom för jävliga att stå ut med. Svettningarna. Illamåendet. Och så vill jag ha lust att ligga med min man också. Man kan ju för fan inte äta en medicin som tar bort lusten att göra det enda som man, under depressionen, tyckte var riktigt kul! Det är ju helt ologiskt!
Så åt helvete med det här nu. Nu orkar jag inte gå under etiketten "deprimerad" längre. Jag vill vara "Jenny- en jävligt cool person" som vanligt och nu tänker jag va det också.
Krävs det att jag ska krascha lite nu och då så får det väl göra det. Jag får lära mig hantera det.
Ska dock fortsätta med psyktant. Det är nog endast av godo tror jag.
Nu ska jag se "torka aldrig tårarna utan handskar" via svt play om det går. Jag älskar Jonas Gardell.
Jag älskar även podden "crazy town" med Kringlan Svensson och Josefin Johansson. Lyssna på den!
OBS: Wikipedia: Dekadens, ibland stavat dekadans, betyder ungefär förfall, fördärv, fortskridning till (moralisk) undergång.
tatuerartant
Mitt barn har bestämt sig för vad hon ska bli när hon blir stor.
- Jag ska bli en sån där tant som målar... En tatuerartant!
Yes! Jag kan inte bli stoltare!
på låssas?
De var på maskerad. Coola ungar va?
Hon gick på höstpromenad i skogen bakom huset
Han lekte att han var Mattis i Ronja Rövardotter. Han bar mig också, men det var så svårt att ta kort samtidigt eftersom jag hela tiden fruktade för mitt liv
Han kom hem med blommor från Ica. Jag älskar blommor från Ica.
Idag övningskörde jag för första gången på nått år. Jag kände att det börjar bli dags.
Konversation med min 3,5åring innan övningskörningen:
- Ska du lära dig att köra bil sen när du blir en kille mamma?
- ...Va? Nejnej, mammor kan också köra bil!
- På låssas?
....Ni förstår varför det är dags va?
