brunheten

 

   

 

När vi inte orkade pyssla mer tog vi en långpromenad till en rolig lekplats. Och när min man kom hem (med tulpanerna på bilden ovan) fick jag gå och lägga mig en timme och vila. 

Det börjar slita på mig nu, den här kräksjukeperioden. Jag börjar bli tokig av att aldrig få va I FRED. 

 

Imorrn bryter vi vår isolering! Imorrn går nämligen den stora påskmarschen av stapeln som vanligt nere på stan. Rekordet är 3333 påskkärringar. Fatta den mängden i lilla lilla Visby. Så man samlas, de flesta är utklädda (dock aldrig jag för när det kommer till den biten har jag väldigt lite självdistans) och så tågar alla genom stan ner till Almedalen där det delas ut påskägg smockfulla med godis. Mina barn är aldrig påskkärringar. De ska alltid vara kycklingar, harar eller det senaste: ägg. Det är lite av ett helvite varje år, men jag är glad att de vågar gå utanför ramen så att säga så man får ju ställa upp.

Sen håller man på att frysa ihjäl så då åker man hem. I vanliga fall brukar ungarna få gå och påska hos grannarna, men inte i år då vi inte vill riskera att smitta någon med våra bakterier som kanske ännu hänger kvar. Man vet aldrig. Och de har bebisar i de familjer vi brukar gå till. 

Så imorrnkväll ska vi bara mysa.

 

Det finns ju många fördelar med att få barn tidigt i livet. Bland annat att mor och farföräldrar då ofta är väldigt unga och pigga och kan hjälpa till skitmycket. Det har även alla våra föräldrar gjort. Men det finns ju en nackdel också och det är att de är lite VÄL pigga... Makens föräldrar är just nu på golfresa och min morsa och hennes sambo har fullt upp med preimiären på revyn som morsan skriver vartannat år ungefär. Så nån mysig påskmiddag med familjen är ju bara att glömma. 

Hela långfredan ska vi därför vara ensamma och laga påsklunch, leta påskägg, måla påskägg och eventuellt gå och bowla om hallen är öppen. Men det är den nog inte. Eftersom alla har så fullt upp med att lida med Jesus på långfredagen att allting måste stänga så att folk kan ligga och hyperventilera ut sin Jesusångest i frid och ro.

På lördagen kommer svärisarna hem och då ska vi dit och lämna tillbaka katten vi vaktat samt fira svärmor som fyller år på Jesusångestdagen.

Och på SÖNDAGEN . Denna LJUVLIGA DAG som jag har längtat efter sedan ja...URMINNES TIDER! 

 

Sedan september faktiskt, då jag var i Sundsvall och hälsade på mina bästa. 

På SÖNDAG kommer mina äldsta och bästa kompisar hit med sina partners och barn och vi ska ha en skitlång påskdag och bara ha det fint tillsammans. Det hade vi förra året på påsken också och oftast har vi det under julen också. Och dessa dagar är de mest ljuvliga dagarna på året. För oss alla. 

Eftersom alla de andra bor på fastlandet brukar vi numera upplåta vårt lilla hus för dessa träffar. Vi lagar maten och de andra har med sig efterrätter och ditt och datt. Barnen stojjar. Alla våra partners kommer bra överrens och vi pratar och pratar om allt som hänt sen sist. Vi går en promenad, äter lite mer. Turas om att leka med barnen. Mina barn älskar de här människorna. Pratar om dem som "sina". "Min Josse du vet, mamma". Min man har lustigt nog också känt mina bästa vänner länge, då han dels var kompis med dem på gymnasiet och sedan bodde tillsammans med två av dem i Sthlm. Jag själv kände inte honom då så han har faktiskt känt mina bästa vänner längre än vad han har känt mig. Och alla mina bästa vänner har sannerligen valt de bästa människorna att dela sina liv med. 

Och allting klaffar så fint. Vår djupa vänskap har liksom flutit ut bland våra partners och våra barn och ja. Det är så jävla fint. 

Jag är alltid alldeles hög efter de här dagarna. Och sedan blir jag deppig. Hamnar alltid i tankarna att det är sjukt att vi inte bor närmare varandra, när vi nu mår så otroligt bra av att vara tillsammans. Tänker att vi borde köpa  hus i rad och leva våra liv tillsammans. Ja hu. Varför gör man inte det?

 

  

 

 

På måndag ska vi se morsans revy och jobba i köket i bygdegården med kaffe och sånt. Så det blir ju en hel del påskafirande ändå. Men helt på vårt eget sätt. 

 

Förra året plockade vi blåsippor på påsken. I år fryser påskliljorna i krukan på trappen ihjäl. Satans väder. Men skitsamma. Det blir nog fint ändå.