brunheten

Låt mig nu bjuda på en djupdykning i

En del av min rabatt (ca 70x70 cm) kommer varje år att sås och kommer alltså att variera från år till år.

Första året kommer det att bli ängsblommor där. Jävlar vad tätt jag ska så. Jävlar vad blomster det ska bli. På min äng i minatyr.

Fredag - gick upp tidigt och gick till Länsstyrelsen. Lyssnade på 3 timmars intressant prat på temat Kvinnofrid och Mäns våld. Två bra föreläsare först. Sedan var vi 4 som pratade lite mer fritt kring ämnet. En från polisen, en riksdagsledamot, en från Mansforum och så jag, sist av alla.

Jag var nervös alltså. Hade suttit och haft hjärtklappning till och fram hela förmiddan.

Men det gick så bra. Och jag flög hem, på adrenalin.

Skrev snabbt ihop en krönika och flög sedan vidare tillsammans med barnen hem till Sandra och hennes barn.

Jag å Sandra hade inte setts på jättelänge (pga vattenkoppor) så det var som en ljuv dröm. Vi lät barnen baka chokladbollar och de lekte lekte lekte och jag å Sandra pratade och pratade och pratade.

Maken hämtade oss timmar senare och det var nästan sorgligt att åka hem. Våra själar klickar så fint tillsammans!

 

Jag och familjen åkte hem och grillade. Jag var helt slut, efter att ha sovit dåligt och efter att all nervositet släppt och somnade på soffan.

På lördagen missade jag båten. Taxin var beställd till 06.20 men jag vaknade 07, när båten skulle gå. Ångesten över det vill jag inte ens tänka på, så mycket skämdes jag.

Fick packa upp min väska igen och spendera morgonen i soffan, förbannande mitt eget beteende.

Sen gick jag å barnen ut i solen. Maken fick ligga kvar. Jag började fixa med mina tunnor och andra planteringsställen. Maken kom upp och senare på eftermiddan stod så äntligen min rabatt klar. Den som maken kallar för "kärleksrabatten". För trots tusen andra grejer som egentligen ligger högre på priolistan i/runt vårt hus så har han tagit sig tid att gräva en rabatt till mig.

Vi har hjälpts åt, men då han deklarerade att

- KANTSTEN SOM SITTER LÖST ÄR DET VÄRSTA JAG VET och bestämde sig för att betonga fast kantstenen fick han klara sig själv.

Igår blev det klart och vi fyllde på grus och jord.

 

Idag skulle vi egentligen ha åkt och handlat blommor till Kärleksrabatten. Gud vad jag har längtat länge efter det. Dessutom har jag försådda frön som väntar på att bli utplanterade.

Men igår fick jag mens. Hade ont igår och idag är jag....ett vrak.

Maken kom nyss hem från söndagsgympan med barnen och jag började grina. Bad honom åka iväg med barnen en stund till. Jag är som ett darrande asplöv på insidan. Galet arg ena sekunden och tårar sprutande i nästa. Jag är HELT övertygad om att vi MÅSTE skiljas! IDAG har jag nämligen kommit till Insikt om hur DÅLIGT vårt äktenskap är och nu måste genast åtgärder vidtas. Vad han än säger blir jag arg, ledsen eller drabbas av en känsla av hopplöshet. Vad än barnen säger blir jag irriterad, sur, känner att allt jag säger blir fel och grinar för att jag är världens sämsta mamma.

Innerst inne vet jag ju dock att allt detta beror på den Andra Mensdagen, men det spelar liksom ingen roll att jag vet det. Jag är för jävlig ändå.

Som tur är vet min man om det.

- Nu åker jag och äter med barnen. Sen kommer vi hem och hämtar dig så åker vi till Granngården och Växthuset som vi bestämde igår... Jag tror att du behöver handla lite. Konsumtion brukar ju pigga upp dig! Och blommor! , sa han när jag grinade förut. Så liksom ledde han in mig till soffan, la ner mig, la filten på mig, pussade mig och åkte.

Så vi ska nog inte skiljas ändå. Så gullig som han är.

Dessutom har ju vårt äktenskap varit ovanligt bra på senaste. Det är väl konstigt hur man kan glömma va, bara genom blod.

 

Ligger på soffan nu och kollar på reprisen av Kvällen är din. Ett program jag i normala fall hatar. Idag grinar jag oavbrutet till det. Lilla Mansour. Han blir så glad här nuhuhuhuhuhuuuuuu...

 

Nej. Nu är det dags för pioner och rosor. Tagetes också. Det ska bli en tantrabatt utan dess like. Och eftersom den har huset som kuliss och fasaden ju är brun, kommer rabatten gå i rött, gult, orange. Kommer blir så sjukt fihihihhihihiiiiiint...

 

 

 

 

Några av er som läser den här bloggen började kanske göra det kring det där lilla bloggbråket jag hade med en stor bloggare. Källhänvisning och refereing handlade det om och det blev ett jäkla liv.

 

Igår träffades jag och den bloggare, som tidigare var en av mina närmaste vänner. Vi har inte pratat sedan Bråket. Men igår pratade vi. Och det var skönt. Och vi sa förlåt och kramades och gav varandra komplimanger och vände ut och in på hela bråket och hela vår vänskap och allting blev milt och soligt igen. Kanske tar det ett tag innan allt blir som vanligt, kanske blir allt aldrig mer som vanligt. Men det viktigaste är i alla fall gjort. Förlåten, förklarandet och analyserandet. Vi analyserar så jävla bra ihop.

 

Vi pratade om våra svaga sidor och om hur olika vi är i hanterandet av dem. Jag erkänner inte gärna mina svaga sidor, medan hon stöter och blöter och arbetar med dem.

 

Under vårt samtal kom vi att prata om Viljan Att Vara Omtyckt, en vilja som vi båda uppenbarligen har.

Sedan jag blev vuxen jobbar jag så att jag Väljer Ut mina vänner noga och jobbar sedan för att de sa tycka om mig. Och då blir det väldigt viktigt för mig att de ska tycka om mig också.

Resten av mänskligheten skiter jag i ganska blankt, vilket gör att jag kan skriva blogg och krönikor utan spärrar, gränser eller oro. Helt enkelt för att jag inte bryr mig.

Men när det gäller de jag verkligen bryr mig om kan jag bli nästan manisk. Älta konversationer efteråt och oroa mig över vad hen tyckt. Pratade jag för mycket? Var jag för mycket? Sa jag något plumpt?

Så håller jag på. När det gäller de jag verkligen bryr mig om och tycker om. Vilket inte är särskilt många.

 

Jag har faktiskt en nästan läskigt nonchalant inställning till Övriga Människor. Det blev så efter att jag fick barn.

De relationer jag har nu är få och väldigt nära. Skitnära. Det är relationer där inget ytligt skit finns. Inga gardinsnack. Det är rakt på sak och pang på. Om dödsångest, politiska ställningstagande, äktenskap, moderskap och sex och samlevnad. Psykologi. Utmattning. Allt som liksom är Livet. Pratar jag om i mina relationer. Och visst, lite gardin och tapetsnack är trevligt emellanåt det också. Men inte hållbart i längden.

 

Jag bryr mig så otroligt mycket om vad dessa få människor tycker om mig och jag skiter så otroligt mycket i vad resten av alla människor tycker om mig. Nej det är inte som jag säger bara, det är så! Jag. Bryr. Mig. Inte. Och ibland kan det skrämma mig lite. Men mest är det skönt.

 

 

Den brusande treon i mitt glas som jag träffade igår, henne bryr jag mig om. Hon är en av få. Förhoppningsvis kommer hon brusa i mitt glas även i fortsättningen.

 

 

I helgen ska jag träffa några av de där andra få som jag har så väldigt nära hjärtat. Det ska bli ljuvt. Tror att jag kommer prata ihjäl tungan.

 

Ska faktiskt till Sthlm HELT SJÄLV i helgen! Wiiihoooooo big mama ska på Äventyr kan man säga!

Äventyr och äventyr. Detta är min rutt:

Lördag:

ta båten till nynäs

sedan bussen till cityterminalen

sedan t-banan till alvik

Sedan t-banan tillbaka till t-centralen

sedan t-banan tillbaka till alvik

Söndag:

sedan t-banan till cityterminalen

sedan bussen till nynäs

sedan båten till gotland

 

Ja alltså jag ska ju GÖRA saker där emellan. Men just RESORNA är ju inte direkt spännande. Men det ska ändå bli skönt att komma iväg på en liten liten tur helt själv. Jag ska på 25årskalas mitt i city och bo hos min fina kusin i Alvik. Jag ska inte bli på fyllan för jag ska iväg hemåt redan på söndagsförmiddan. Men jag vara vara Avslappnad I Själen har jag tänkt.

 

 

Så. Nu skriva kvinnofridstext. Den sitter så sjukt långt inne..Fattar inte varför..

 

 

 

 

 

 

Jag har funderat på att Föda Barn.

Nej nej nej jag är INTE gravid och ska INTE ha barn inom kort.

Men man pratar ju om det så att säga. Om ett tredje barn. Och det kan ju hända att det kommer någon gång.

 

Jag har gjort på två helt totalt olika sätt när jag födde mina barn.

 

1:a barnet. Jag blev visserligen igångsatt (fostervattnet började sina där inne) men födde mitt första barn vaginalt.

Det var en chockupplevelse från början till start. Jag har aldrig varit med om en värre händelse i livet. Så många omständigheter runt omkring fick mig att få både gynskräck och förlossningsskräck efter det.

Några av omständigheterna:

* Bemötandet på bb var inte särskilt trevligt. Jag kände att jag inte fick någon uppmuntran, tex. Och när förlossningen var slut sa ingen att jag hade varit duktig. Vilket lämnade mig med en känsla av värdelöshet. Att jag blev igångsatt, fick epidural samt värkstimulerande dropp bidrag nog även till känslan av att "inte ha gjort det själv". Personalens snäsiga och otrevliga bemötande gjorde då som sagt inte saken bättre.

* Min man fick åka hem efter första natten. Vilket resulterade i att jag bara stannade två nätter på bb. För jag ville inte vara där själv. Jag tycker det är SJUKT- SJUKT! att inte alla fäder är garanterade en plats på bb när man föder barn. Det är BEFÄNGT att lämna en nyförlost, blödande mamma på bb bland främlingar. Med alla de där såren. Men blodet som rinner. Att dela toalett och rum med en främmande människa i det tillståndet- VIDRIGT. Jag satt hela natten i sällskapsrummet med min bebis istället. Och dagen efter åkte jag hem.

VIDRIG var min första bb-upplevelse.

 

2:a gången...ja... Då kände jag att jag hade två saker att välja på: 1. helt naturlig förlossning, utan bedövning eller några medel alls 2. totalt rakt igenom onaturlig.

 

Så när det visade sig att min bebis låg med rumpan före så VÄGRADE jag ett vändningsförsök. Mest pga de bara bokade in ett vändningsförsök, utan att FRÅGA MIG någonting. Vilket ledde till att jag totalvägrade och ett planerat snitt bokades istället.

Då hade jag gått ner massa i vikt, haft diabetes sedan graviditetens första dag, folsyre och järnbrist, foglossning och ett blodvärde på 86. 86. 86. 86. Så det var skönt med ett snitt. Skönt när det var bokat. Att kunna luta sig tillbaka. Slappna av. Inte bråka mer.

Skrev ett jättejätteargt förlossningsbrev som jag lämnade till barnmorskorna inför nästa bb-vistelse. Jag bad dem lämna oss ifred så mycket som möjligt efter födseln (första gången var de inne och sprang som gestapopoliser var 5 minut. troligen för att vi var så unga och otillförlitliga) och så skrev jag att jag åker hem när min man åker hem. Oavsett skick. ELLER, skrev jag, så stannar min MAN kvar på bb om det blir platsbrist. Och så åker JAG hem.

 

Jag har så många fina minnen från den dagen vårt andra barn föddes. Ett av de finare var då vi låg på operation och väntade på att få rulla in i op-salen. Barnmorskan som förlöste mamma när jag föddes och som även var med under mitt första barns födelse var med även vid vårt andra barns födelse. Solen sken så himla mycket den dagen och jag låg i sängen och maken och Gunilla var bredvid. Och vi småpratade och solen sken. Jag var lugn.

 

Sen efter snittet kördes vi till uppvaket och Gunilla bäddade ner mig med värmefilt och duntäcke (man fryser fruktansvärt när bedövningen släpper) och bebisen var ute och solen sken. Allt var så fint.

Vi låg kvar i 3 eller 4 nätter den gången. Storungen hade trygga barnvakter hemma och min man fick stanna alla dagar.

Amningen gick åt helvete och efter en månads strul blev hon flaskmatad resten av tiden. Det var också ljuvt.

 

Senare kan jag känna en fin stolthet över att jag faktiskt födde mitt första barn själv. Jag pressade själv ut henne. Jag KAN föda barn.

Men det finns ändå så mycket som talar till snittets fördel. Visst har man ont efteråt oavsett hur man föder. Men med snittet har du ont i snittet. Jag hade inte ens särskilt ont, utan kände mer obehag och en stramande känsla.

Efter en vaginal förlossning har du ont i hela kroppen, men jaja, lets come to the point- du har även JÄVLIGT ONT I RÖVEN. 16 dagars förstoppning och en tur till akuten på grund av nämnda förstoppning blev resultatet av min förlossning. Ett halvår innan knulleriet funkade bra igen. Fruktansvärda smärtor på de ställen där det är som allra värst att ha ont. Fy. Fan.

Ingen hade berättat det för mig innan. Ingen.

 

Nu har jag hört att har man blivit snittad en gång blir man det vid följande förlossningar också...Stämmer det? För i såna fall...ja i såna fall känns det ju som att solen skiner lite på oss ändå.

TROTS ATT det har varit så ÖVERJÄVLIGT för mig att vara gravid båda gångerna, så kan jag inte låta bli att hoppas på ETT havandeskap som ska bli så Lyckligt. Förra gången trodde jag verkligen att det skulle gå bra. Tills jag började må illa i 6 veckan och sedan mådde illa och spydde och fick magkatarr som höll kvar sig in i sjätte månaden. 10 kilo gick jag ner då. Jag var ett vrak.

Men nästa gång. NÄSTA GÅNG -då! Då ska solen skina över mig! Jag ska inte må illa, inte få foglossning och inte få ett blodvärde på 86 (det är nästan det värsta faktiskt). Och OM jag ändå mår dåligt, så ska jag iallafall inte ha dåligt samvete mot de andra barnen! Utan vara en så bra mamma som jag kan utefter förutsättningarna.

Ja. Gud vad ljuvt det ska bli.

 

Om 10 år. För efter den här fördjupning i minnen känns det nog som att det kommer att dröja ungefär så länge..

 

Amen

typ 7 månaden med andra barnet. slut som artist.

Så kom den dagen. I höstas började jag, via hennes blogg, följa en kvinna som hade cancer. Och i lördags gick hon bort.

 

Jag började grina när jag läste det. Det är ju för konstigt. Konstigt att hon spelat roll i mitt liv. Att jag nästan varje dag "tittat in" hos henne för att kolla till henne, kolla läget, uppdatera mig. Jag har läst om hennes sista tid i livet. Tagit del av upprymdheten inför den här sista behandlingen som hon hade hoppats så mycket på, men som hennes kropp inte orkade.

Jag minns ett inlägg för flera månader sedan då hon la ut Adeles "someone like you" och beskrev en bilresa då den låten kommit på radion och bara huggit tag i henne och för första gången fått henne att fundera på hur hennes man skulle leva vidare efter hennes död...Jag grinade då också. Jag har grinat ganska mycket till hennes blogg.

Och nu är hon borta.

 

Jag har aldrig kommenterat bloggen. Jag skänkte pengar då hon startade en insamling hos cancerfonden och jag har besökt hennes blogg nästan varje dag. Men aldrig kommenterat. Gud vilken ångest jag har för det nu. Men jag visste inte vad jag skulle skriva. Allt blev så konstigt, pretantiöst eller patetiskt. I normala fall är döden och sjukdom inget som skrämmer mig, men eftersom jag inte kände henne privat visste jag inte vilket tonfall jag kunde hålla. Jävla puckojag.

Det är ju faktiskt ganska konstigt. Jag uttrycker mig helst i skrift. Fick jag välja skulle hela världen vara ett internet. Men döden har jag jävligt svårt att hantera skriftligt. Öga mot öga däremot är jag nog öppnare än de flesta.

Efter att pappa dog vet jag faktiskt hur man gör.

 

Men inte när det ska va såhär. När man inte kan känna av något läge. Det är så jävla SVÅRT att känna av lägen över internet. Sinnesställningar. Humör. Jävligt svårt.

Hur som helst. Fan vad cancer suger. Jag hatar faktiskt cancer.

 

Ibland tänker jag att jag är så jävla Nöjd så jag skulle kunna lägga mig ner och dö här och nu och det skulle kännas okej.

Men så kommer jag på att det finns en enda liten sak som jag känner att jag Måste göra innan jag dör. Det är dessutom en ganska fjantig grej...Lite av en Klassiker. Inte direkt Annorlunda. Men vem fan bryr sig om sånt?

Jag vill till USA. Fick jag en enda resa i livet så skulle den gå dit. Jag ogillar starkt att liksom ERKÄNNA att det finns saker som jag faktiskt önskar...som dessutom inte direkt är inom räckhåll. Vill inte att folk ska liksom tycka synd om mig och tänka "stackars lilla bondflicka som blev på smällen så jävla tidigt och aldrig hann se världen". Det är ett komplex, jag vet, men jag gillar det inte ändå.

Nu är jag alltså ganska modig när jag erkänner att jag skulle kunna gå över lik för att få åka till USA. USA är så att säga Min Enda Dröm. Det enda jag har lite ångest över. Det är lite ouppnåeligt. Iallafall nu och de närmaste åren. Kanske kan jag dra dit när jag är 40 liksom. Och det finns något sorgligt över att jag ska längta ännu i 13 år..

Såna som vill vara lite sådär annorlunda och reser till Israel, Chile och Sydafrika, ja de rynkar ju lite på näsan åt mitt något kommersiella drömresemål. Men det skiter jag i. Jag tänker att USA dels måste vara det Ultimata resmålet. Eftersom allt finns där. Stad, strand, land, häftiga grejer.

Men mest vill jag dit för att se om ens fördomar stämmer. Om det är som på film. Tänk vad påverkade vi alla är av USA på så väldigt många sätt. Tänk hur mycket av vår världsbild som är uppbyggd genom USA. Hela min jävla FÖRESTÄLLNING OM VAD KÄRLEK ÄR har jag från USA (Dirty Dancing..).

Jag måste dit.

Lyssna gärna på Filip och Fredriks sommarprat om just USA och varför de älskar landet och om första gången de var där. Sjukt roligt.

Här ska barnen ha så jätteroligt också:

Någonting som provocerar mig mer och mer för varje år som går, är när folk Väntar Med Barn.

Jag jämför det med låt oss säga: du har blivit feminist och vill att alla andra i hela världen ska fatta vilken fantastisk grej det är. Eller du har köpt det mest perfekta..schampot i hela världen och du vill att ALLA ska förstå hur FANTASTISK det är!

Lite så är känslan.

Frustrerande.

 

Att ha barn är DESSUTOM något så fantastisk, överjordiskt underbart att det inte går att beskriva. Hur du än bär dig åt. Vilken skicklig författare du än är så kan du aldrig riktigt beskriva känslan du får när du är förälder till ett barn.

Visst kan jag skriva ändlösa texter om hur ljuvligt det är när barnens pappa leker monster på studsmattan med ungarna om kvällarna och de liksom kiknar av skratt där i solnedgången. Jag kan skriva om känslan att somna med en barnahand på sin kind. Känslan första gången de säger att de älskar en.

Visst kan jag skriva om det. Men det är bara Föräldrar som vet  jag menar.

De som inte har barn kan ju lika gärna tro att de känslorna är lite som den där känslan när man vinglar hem från krogen efter en supersvinrolig natt med bästa vännerna och solen är på väg upp... DEN känslan är ju OXÅ grym.

Men den kan inte jämföras.

 

Jag tror inte ens att känslan av att vinna jävligt mycket pengar kan slå känslan man så ofta drabbas av som förälder. Den där ändlösa lyckokänslan. Ändlösa.

 

Och då är det så jävla frustrerande, irriterande och provocerande med människor som säger "vi ska vänta" eller "jag känner mig inte riktigt redo ännu". Eller, den repliken som tar priset: "jag är inte redo att offra min frihet ännu". Jag HOPPAS nästan i all min elakhet och enkelhet som människa att dessa barn ska visa sig vara infertila. Att det ska bli svårt för dem att få barn. Att de ska få lida helvetets alla kval och bestraffas för sin dumhet.

För dumhet är vad det är.

 

 

JAG VET att det finns människor som verkligen Inte Vill Ha Barn. Och det är inte de människorna jag skriver om nu. De människorna tror jag har sin anledningar som jag inte har någon rätt eller ens lust att ifrågasätta.

Men de allra flesta av oss vill ändå ha barn. Jag tror det finns få människor i västvärlden som ser det som sitt livs mening att bli chef. Eller bygga ett hus. Eller resa jorden runt ens. Jag tror att av oss som vill ha barn, så ser nog de flesta det som Livets Mening att få barn. Höjdpunkten på livet, liksom. Meningen.

ÄNDÅ ska det Väntas. Dras ut på. Tvekas. Velas. Väntas till Rätt Tidpunkt. Skjutas upp. Så länge det går. Tills äggstockarna skrumpnat nästan. Det är så jävla befängt.

 

 

Jag känner Ett Par. Ett par som faktiskt sa "det känns som att någonting saknas" och helt enkelt då gjorde ett barn. Fast hon var mitt i en utbildning. Fast ekonomin därav inte var på topp. Så körde de. För det kändes rätt. För att det var dags. Fast att tidpunkten rent praktiskt sätt inte var perfekt. Så var det perfekt för dem.

 

Så känner jag sjukt många andra par som helt enkelt "inte är redo". Och jag bara undrar- när fan blir man redo? Hur blir man redo för något som man absolut inte har en aning om hur det kommer att bli?

Det är så sjukt med alla de här forumen, böckerna, webbsidorna där föräldrar ska "förbereda sig". Hur kan man någonsin förbereda sig på något som man inte har han aning om?? Du kanske får en unge som skriker dygnet runt. Jag känner såna bebisar. Dygnet runt. Dygnet runt. Du kanske får en bebis som aldrig vill sova. Du kanske får en bebis med downs syndrom. Du kanske blir tvungen att separera mitt i småbarnstiden. Ert hus kanske brinner ner. Det finns så sjukt många faktorer som spelar in för hur ens Bebistid faktiskt blir. Därför är det Omöjligt att förbereda sig.

Jag stannar själv ofta vid den tanken då vi funderar på fler barn. Måste påminna mig om att det inte är samma barn som jag ska föda ut, utan ett helt nytt, vilket kan leda till helt andra omständigheter än med de första två (obs: jag är alltså INTE gravid nu, utan om jag eventuellt skulle BLI).

 

 

Men det värsta är ändå den där Tvekan. Eller nej, det värsta är det där Väntandet På Perfekta Omständigheter. För de finns inte!

Idag pratade jag och min man om hur det skulle vara att vara rik. Om vi skulle ha ett bättre äktenskap om vi hade varit lite rikare.

Jag kom nämligen att tänka på det i lördags. I lördags hade barnen en kompis. Solen sken, barnen hoppade studsmatta och jag och min man grävde rabatt. Hela eftermiddan grävde vi och risslade all jord vi grävde upp. Vi slet. Barnen lekte. Vi grävde för hand. Har fått kantsten av svärfar. Ska fröså mycket av blommorna själva och använda lite av jorden vi risslade fram. Ska köpa så lite vi kan.

Ett par med pengar hade hyrt en grävmaskin. Åkt till växthuset och handlat både sten, växter, den dyraste täckväven osv osv. Men inte vi.

 

Och vi var så jävla lyckliga där vi stod. Vi ÄR så jävla lyckliga med vår bajsbruna fasad, den vackra, slarviga trädgården full med kirskål, den ruttnande staketet, de få slantarna på kontot. Så. Jävla. Lyckliga.

Och vi sa att det är inte pengarna det handlar om, för det är sällan pengarna man grälar om. Grälen om pengar börjar pga någons eventuella dåliga och slösaktiga och respektlösa hantering av pengarna. Och har man inte respekt i sitt äktenskap så är det inget bra äktenskap, oavsett om man HAR pengarna eller inte. Fattar ni hur jag menar? Grälen om pengarna uppstår på grund av andra omständigheter, surhet, trötthet, disrespekt eller svek. Men aldrig egentligen om självaste pengarna. Har du en bra relation, så grälar ni inte om pengar oavsett hur mycket eller lite ni har.

 

Och jag tänker att det är lite samma sak som med en bebis, fast helt tvärtom. Spelar ingen roll hur perfekt du har planerat allt runt omkring då du skaffar en bebis. Ditt äktenskap kan tex gå åt helvete ändå. Din psykiska hälsa kan fara åt satan- förlossningsdepressioner är sjukt vanliga tex. Precis allting kan gå lika mycket åt helvete även om du har fixat det perfekta utgångsläget. Allt. (positivt va!! )

 

När vi fick barn bodde vi i en tre på Signalgatan. Vi var fattiga, unga och äckligt lyckliga.

Vi blev tillsammans 1.5 år efter att vårt första barn föddes. Köpte vårt hur medan han pluggade och jag var föräldraledig med Lägsta Nivån. Våra omständigheter har vart Åt Helvete från start.

Och vi är ändå så Äckligt. Jävla. Lyckliga.

 

För det handlar ju inte om omständigheterna, perfekta lägen osv. Det handlar om...ja...jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Jo. Det handlar om att vara mogen för att älska någon mer än sig själv (vilket de allra flesta automatisk blir då de blir föräldrar) och så handlar det om respekt- det där med relationen till den andra föräldern alltså, om man har någon sådan med i bilden.

 

Det där med att offra och ... Det skrattar man faktiskt mest åt när man väl har fått sitt barn. HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM tänker man också. För utekvällar, resor och hobbiesar och allt annat "viktigt" som man ägnar sig åt innan man har glin ja...det är så skrattaretande. SKRATTRETANDE!! För det kan inte jämföras. Aldrig någonsin på denna jord kan det jämföras. Och så kommer man åter till den där känslan. Känslan som inte går att beskriva i ord.

 

En annan sak "jag har så mycket jag vill göra först". Som att man dör när man får barn. Oxå det- SKRATTRETANDE.

 

Ja. Jag blir aldrig så Dryg och Jävlig som när jag ska diskutera detta.

Aldrig så mycket vill jag Skriva Folk på näsan. Blir en besserwisser.

 

Men återigen: med detta menar jag inte de som Valt att Inte skaffa barn. Jag tror mycket väl att man kan leva ett jävligt fint, innehållsrikt och viktigt liv även utan barn. Men detta gäller de som faktiskt vill ha barn men lallar runt med jävligt fjantiga skäl och föreställningar om hur det är att ha barn.

 

Och ja just det. Så finns förstås de som gärna velat ha barn men aldrig har fått det. Ja. Det är jättesynd om dem. Men ärligt. Om jag var 33 och inte hade partner så hade jag ställt mig i adoptionskö. Eller åkt till Danmakt och inseminerat mig. Hade jag varit ett Par som inte fått barn hade jag dels varit Väldigt Arg på mig själv för att jag väntat så länge som jag uppenbarligen gjort. Hade jag vart del i ett yngre par som inte kunde ha fått barn hade jag ställt mig i adoptionskö och/eller påbörjat konstgjord befruktning. Äggdonation. Spermiedonation. You name it. Vill man så kan man.

 

 

 

På fredag ska jag pratade på Länsstyrelsen om Kvinnofrid. Det är jag, en polis, en politiker och någon mer som ska prata på samma ämne. Jag måste vara bäst. Eller iallafall en av de bästa. Idag kom jag på inledningen på texten. Den blir grym.

 

Tycker det känns coolt att få vara med och prata tillsammans med politiker och poliser. Lilla jag liksom. En simpel lördagskrönikör. Men jag Kan ju. Jag Kan Sånt. Yes! JAG ÄR KOMPETENT!!!

 

 

Amen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helgens krönika.

Jag gillar den.

Och finfint resultat fick jag i de senaste kurserna i skolan oxå. Särskilt i sociologin. Jag är så jävla grym på sociologi alltså. Jag borde fan bli sociolog. Undrar om det behövs många sociologer på Gotland??..

Igår följde en katt med oss hela vägen hem från förskolans område. Den har bott här inatt för vart skulle jag göra av den liksom? Maken jobbade över, jag hade två barn, tre katter, två sniglar och ett hushåll. Tog hand om allting. Ringde tusen samtal för att försöka få tag på kattens ägare, trots min grava telefonfobi. Jag badade barnen, städade övervåningen, lagade mat, tvättade 3 maskiner tvätt, samt pratade oavbrutet i telefon, allt på samma gång. Grym simultankapacitet.

(fick tag på kattens ägare idag som är påväg nu. Tråkigt. Kommer att sakna den lilla sötnosen)

Jag fikade hos en granne. Pratade lite väl mycket med gjorde nog på det stora hela hyfsat ifrån mig. Jag tycker det är svårt med nya människor. Eftersom jag är en sådan man antingen tycker om eller inte tycker om. Det finns inget mellanting liksom. Antingen på eller av. Så när jag träffar nya människor som jag gärna vill ska tycka om mig så ja...det blir att man utvärderar sig själv lite :) Och jag tror det gick bra. Idag ska jag fika hos andra grannen. Det kommer nog också gå bra. Om något år är vi nog värsta granngänget här i området hoppas jag. Spontana grillkvällar, gemenskap, hjälpas åt osv. Det blir ljuvt!

I övrigt har mitt humör varit tämligen stabilt de senaste dagarna. Efter en liten dipp i söndagskväll har det varit lugnt. Överdrivet lugnt faktiskt. Sådär att jag säger "det är lugnt, jobbar du" när maken ringer och frågar om det är okej att han jobbar övertid. Jag pratar med mild röst, jonglerar mina sysslor utan att tappa varken tålamod eller humör, lagar till och med mat utan att klaga. Jag är mild. Nöjd.

Idag är det torsdag, den bästa dagen. Eftersom vi tar ledigt redan på fredagen blir torsdagskvällarna som fredagskvällar minus popcornen. Och i helgen blir det teater och Toftamys. Det är ett fint liv.

Slut på skrytinlägg!

Sitter och håller på att bli lite galen här faktiskt...

Har snöat in på det här med Pojkar och Skola.

Det går inte så bra för pojkar i skolan. De klarar inte kraven, går ut med sämre betyg, pallar inte att plugga vidare, pallar inte att hänga med i undervisningen, lär sig inte läsa osv osv osv.

 

Och vad gör Sverige då? Vilken grundsten får debatten som kommer till följd av detta?

JO! Hör och häpna. INGENSTANS diskuteras POJKARNA. Detta har nämligen ingenting alls med pojkarna att göra. Det är Skolans fel.

Skolan som är full av kvinnliga lärare. Skolan som baseras på "grupparbeten och verbal förmåga". Sånt som pojkar ju inte klarar av. Eftersom de är män.

Man diskuterar inte HUR DET KAN KOMMA SIG att pojkar inte klarar av de här sakerna. Istället diskuterar man HUR MAN SKA FÖRÄNDRA SKOLAN för att pojkarna ska klara sig.

Man vill helt enkelt KVOTERA IN pojkarna. Underlätta för de små liven. Eliminera eventuella hinder åt dem.

 

Skolan har blivit en Kvinnlig grej. Kvinnligt är NORM i skolan, enligt många. OCH DET ÄR SÅ HEMSKT OCH DISKRIMINERANDE att man nu MÅSTE AGERA!

 

Alltså ursäkta mig. Men är det bara jag som...blir lite galen på det här? För hur har vi det med styrelser? Där MÄN är normen och där kvinnor har svårt att ta sig in helt enkelt pga det är manlig norm som råder där? JO! Om man vill ta sig in i dylik styrelse så uppmanas man att gå till exempel såna här kurser (kvinna- tag plats- gör dig hörd!). Män svarar undvikande att "det handlar om kompetens" när man undrar varför inga kvinnor sitter i styrelserna.

 

När det handlar om pojkars otillräcklighet i skolan däremot, då är det ORÄTTVISOR som är orsaken. Det handlar ABSOLUT INTE om att pojkarna håller på att gå ner sig totalt i den stränga och snäva könsrollen de har tilldelats och det handlar ABSOLUT INTE om att killarna helt enkelt inte är tillräckligt kompetenta. Okompetenta är endast de kvinnor som inte lyckas ta sig in på mansdominerade ställen.

 

Fattar ni? Jag blir sinnessjuk. Varför pratar inte folk om det här?

 

För mig, som gammal feministfitta, är pojkarnas dalande resultat i skolan det yttersta beviset för att mansrollen måste förändras. Det kanske inte alla håller med om, men om man skulle ta och diskutera DET för en sekund. Diskutera POJKARNA istället för skolans eventuella brister.

 

Varje gång flickor och kvinnor som grupp stöter på problem (diskriminering, skönhetshets osv) handlar det ALLTID ALLTID ALLTID om att förändra KVINNORNA. Men så fort pojkar eller män som grupp stöter på problem är problemet plötsligt ALLA ANDRAS- förutom männens eget.

 

Män alltså. De är så jävla svaga. Klarar ingenting själva. Vi får hjälpa till så gott vi kan.

 

 

 

Det har handlat mycket om att Vara Nöjd på senaste.

Hela min förra sociologikurs (på vilken jag förresten fick finfint resultat!!) hade i princip sin grund i den tanken. Att om vi alla bara tog och Nöjde oss lite mera. Om vi inte hela tiden jagade och jagade efter nästa grej, nästa mål så skulle vi alla vara så mycket lyckligare.

 

Jag är bra på det. Jag är bra på att se det vackra i det enkla och på att "fånga dagen" så att säga. Sedan jag fick barn har jag blivit bra på det.

Men ibland alltså. När våra nya grannar, som flyttade in i ett totalrenoverat hus och därför kan ägna sig helt åt sin trädgård (nämnde jag att de inte har några barn ännu och därmed fullt av tid?) och man ser hur de jobbar och fixar och donar och når resultat...Då kan till och med jag drabbas av lite ANGST. När jag ser vårt halvruttna gamla staket som lutar på ett oroväckande sätt. Löven vi inte brydde oss om att räfsa upp i höstas. Grejerna överallt. Kirskålen. Leksakerna. Bråten. Då får jag angst. En stund.

För sen är det som att jag byter glasögon.Jag sätter mig ner på Kärleksbänken som jag fick av min man (och som min röv knappt får plats på men det gör ju ingenting för det är ju ändå en Kärleksbänk) och tittar mig omkring. Tänker att...

 

..brunt är faktiskt verkligen en färg som passar mig..

...skogen precis bakom förrådet uppväger ju vissa skavanker..

Ja och VIPS har jag börjat TYCKA SYND OM såna med Perfekta Hus och Perfekta trädgårdar. Lite drygt omfamnar jag min nya stil som livsNJUTARE och NÖJD med vad jag har och tänker att "jag kommer iallafall inte att ta livet av mig i första taget". För precis det har vi läst om. Självmord till följd av att aldrig få nog. Aldrig vara nöjd.

 

När man bor i ett gammalt hus fullt med renoveringsbehov och inte riktigt har varken tid eller pengar till de där renoveringsbehoven...ja...det är faktiskt SKÖNT. Det enda man kan göra är ju faktiskt då att fantisera. Och planera. Och det är så ljuvligt att gå ut i vårskymningen med sin man, tända varsin cigg och sätta sig i varsin stol mitt på grusplanen precis bredvid Volvon som maken envisas med att parkera rakt utanför dörren och bara röka och lyssna på göken och fasanerna som lever om inne i skogen bakom knuten och fantisera och planera framtida utbyggnader och planteringar utan att stressa upp sig det minsta eftersom man vet att det är Lång tid tills det kommer att ske. Ingen mening med att stressa.

 

Det är skönt att ta ett varv i trädgårn och liksom bara ta av de där ångestglasögonen och istället sätta på Kåt Nöjd och Tacksam- glasögonen. Glädjas åt vitsipporna som någon en gång planterade under rosenbusken. Titta till gullvivor och lupiner som gror.  Strycka med handen över den bajsbruna fasaden och bara vara jävligt nöjd.

 

 

 

 

 

OBS: våra grannar tycker jag dock inte synd om. Jag är ännu lite avundsjuk på potatislandet de fixade i helgen. Men jag tänker numera att vi kompletterar varandra på ett bra vis. De behöver aldrig ha ångest över att ha oss som grannar eftersom tävlingen är lika med noll (de vinner ju allt!) och vi är bara så jävla glada och tacksamma över att ha fått unga och trevliga grannar att ingen grannsämja kan uppstå någonsin på pur tacksamhet.

Jag tänkte ta och recensera det här "tjejlegot" som vår 5åring fick på sin födelsedag.

 

Vi köpte den största modellen affären hade att erbjuda. Modellen innehåller en veterinärmottagning samt ett stall. Två personer ingår samt tre djur- en häst, en igelkott och en hund. Vidare ingår diverse verktyg som behövs på en veterinärmottagning. Doktorsredskap, dator, morötter till hästen osv osv.

 

Vår unge, 5 år, blev arg när det hela skulle byggas ihop. Hon ville bygga som "man vill". Det fick hon dock inte eftersom jag och hennes pappa ville se hur modellen såg ut färdig. Vårt barn var därför inte med under särskilt långa stunder vid ihopbyggandet. Det var helt enkelt för svårt och tålamodsprövande för henne.

Friends lego har fått kritik för att vara för enkelt, inte kräva konstruktion. Det kan nog stämma att det inte är särskilt avancerad byggteknik. Dock är det sjukt många delar som ska sättas ihop. Och vill man ha det som på förpackningen tar det nog en timme att pilla ihop alltihop om man går efter anvisningen. Vi satt 3 vuxna och pillade som mest i helgen. Riktigt trevligt att pyssla med tillsammans faktiskt.

 

Sedan allt är ihopbyggt har 5åringen lekt med detta varje dag. Hon började dock med att bygga om lite. Fixa väggar så att inte hästen skulle smita osv. Byggde ihop en liten vagn. Möblerade om lite. Ja. Hon hade svårt för att det var BESTÄMT INNAN hur stället skulle se ut. Ville använda sin egen fantasi och kreativitet. Jag gissar på att hela skiten är helt ombyggd inom en vecka faktiskt.

 

Inte heller räckte innehållet. Hon har kompletterat mycket. Hämtat sin racerbåt i lego som nu ligger och guppar bredvid stallet. Tillsatt personer och andra djur. Leker inte direkt veterinärlekar utan mer äventyrliga lekar istället.

Legos uttänkta könsroll var helt enkelt lite för snäv för vårt barn och det känns ju skönt.

 

Hon har roligt med det. Perfekt avslappningslek efter en timme på studsmattan. Hon plockar fram allting på köksbordet och sätter sig, gärna på kökssoffan så hon kan leka över hela bordet. Lillasysters händer är för fumliga för legot så med det här vet hon att hon får leka ifred. Perfekt storbarnsgöra.

 

Vi har pratat med henne kring dockornas utseende då hon själv noterade att de inte såg ut som "vanliga" legopersoner. Vi har bytt hår på en docka som istället blev korthårig och som sagt tillsatt diverse andra legopersoner för att göra könsfördelningen lite mer jämn.

 

Friends ”tjejlego” får klart godkänt av familjen P. Barn med större tålamod skulle säkert kunna sitta med sina föräldrar och bygga ihop. Ensam klarar säkert en 6-7åring det.

En 7åring skulle säkert även uppskatta alla små detaljer på ett annat sätt än vår 5åring. Jag skulle tex själv ha älskat det här när jag var 7.

Har man annat smålego går det bra att komplettera och bygga om även om vissa väggar och bitar måste sitta ihop med varandra.

 

Minus är att dockorna inte kan sitta ner som normala legopersoner samt att dockorna har..ja…figur…och urringade kläder…och alldeles för könsnormativa sysselsättningar.. Men bortser man från politiken bakom de här grejerna så är det kul. Godkänt.

Förlåt min frånvaro. Men jag har varit lite...

...upptagen.

Nybliven 2barnsmor

Hon är en bestämd unge. Ganska argsint av sig. Det händer att vi kallar henne för Argbiggan. Då hon just nu genomgår en så kallad "utvecklingsperiod" (jag gillar inte ordet trots) är hon ganska ofta ledsen och sur.

Det var inte förrens i somras som pratet kom igång ordentligt och numera kan de mest hisnande utläggningarna strömma ur hennes mun. Hon ska göra allting själv. Ingenting får man hjälpa henne med, förutom bajsblöjan, men det är högst motvilligt.

Risken att hon som andrabarn på något vis skulle bli bortglömd är minimal.

- JAG VILL OCKSÅ PRATE skriker hon nämligen argt om hon tycker att någon annan i familjen hållit en utläggning lite för lång i hennes smak.

 

Hon älskar studsmattan och att vara ute och leka. Gungan har varit hennes bästa sak sedan hon var stor nog att bullas upp i en. Hon är ett fysiskt barn. Gillar att klättra, gunga, hoppa, studsa, cykla. Tycker inte så mycket om att sitta still.

Hennes bästa kompis är jämnåriga Liam. De avgudar varandra. Storasyster är den största idolen, hon vill gärna göra och ha samma saker som henne. Allt är liksom roligt om storasyster är med. Men hon drar sig inte heller för att dräma till storasyster om storasyster gör något mindre bra.

Storasyster har lillasyster som trygghet. Ingenting är läskigt om lillasyster är med. Att vakna mitt i natten är inte läskigt om man väcker lillasyster, osv. Det är så fint.

 

3 år. Det är konstigt hur fort det gått, men ändå så sakta. Den där "värsta" bebisperioden känns jättelångt bort medan dagen hon föddes känns så nära.

Hon föddes med snitt. Hon hade nämligen lagt sig med rumpan före och då jag vägrade vändningsförsök blev det planerat snitt. Det var så skönt för mig som hade haft en så överjordisk förbannad jävla jobbig graviditet. Jag hade 86 i blodvärde när hon föddes och allt var förberett för blodtransfusion så de trodde att jag skulle drabbas av blodbrist. Diabetes. Gick ner 10 kilo då jag inte kunde äta under de första 5 månaderna utan istället spydde upp allt som var jag. Jag vandrade på jorden som i koma. Jag mådde så jävla jävla jävla dåligt. Och när chansen till snitt kom tog jag den. Jag fattar ärligt talat inte hur jag skulle orka med en förlossning.

Hon vände sig tillrätta medan de lade bedövningen på operationsbordet. Och världens mest onödiga kejsarsnitt ägde rum den 6 april för 3 år sedan. Men för mig var det nödvändigt.

 

När jag låg på operation och väntade på att vi skulle dra igång, kom en ur personalen fram. Hon kände min pappa och vi pratade om honom en stund medan jag låg där i solen. Barnmorskan som faktiskt förlöste mamma när jag föddes (och även var med under min första förlossning!) var med och väntade. Hon har så bruna snälla ögon och jag minns att det var tryggt.

I operationssalen var det över 10 pers. Alla presenterade sig. Jag log krampaktigt. Jag grät lite när bedövningen lades, fast det inte gjorde ont. När det var klart darrade jag i hela kroppen men blev lugn sen. Domnade bort.

David satt bredvid mig bakom skynket. En sjuksyrra fanns precis över mitt huvud. Och på vänstra sidan satt en narkosläkare som bröt på tyska. Han pratade hela tiden medan de skar. Lugnande. David och sjuksköterskan filmade lite över skynket. Hela min kropp hoppade och slets hit och dit medan de skar. Men jag kände inget.

Sen kände jag hur något lyftes ur min kropp.

- Skrik då, sa jag. Och sen skrek hon. Min älskade älskade unge!

De visade henne för mig lite snabbt. Det var en tjej! En dotter till!!! Precis som jag ju faktiskt hade önskat!

 

Jag fick ha henne en liten stund. David la henne över mitt bröst en stund innan han gick iväg med henne och Gunilla (barnmorskan som förslöste mamma när jag föddes och som varit med på båda mina förlossningar) för att väga, tvätta och sådär.

Det var jobbigt. I 10 minuter fick jag ligga ensam medan de sydde ihop mig. Jag grät lite då också. För att jag ville ha min bebis. För att hela min kropp var uppfläkt.

Men sen lyftes jag över till en säng och vi kördes till uppvaket och jag fick värmefiltar och tjockt täcke och solen bara strålade in genom fönstret. Ebba låg bredvid mig i sängen medan bedövningen släppte. Gunilla gav henne lite ersättning och jag och David blev rakt fnittriga där vi låg i solskenet. Det var så skönt att det var dag. Att alla var vakna och att livet pågick där ute medan vi låg med vårt hela nya lilla liv. Vi ringde alla anhöriga. Sms:ade alla i telefonlistan.

Sen fick vi eget dubbelrum uppe på bb. Och där låg jag sen. I 4 dagar.

I 15 timmar låg jag i sängen utan att resa mig. Fick ha katetern kvar. Det som var värst var att magen blev full med gas, som jag inte kunde få ut. Vilket ledde till en förfärlig magvärk. Det var en lättnad när jag fick börja gå igen. Även fast jag inte fattade hur jag någonsin skulle kunna göra det, när jag tog mina första stapplande steg. Men nästan direkt började jag vandra runt i korridoren med min unge, bara för att det var så skönt. Enda gången i livet som jag faktiskt uppskattat fysisk rörelse.

 

Sen åkte vi hem. Och det var påsk och solen sken hela tiden. Våra föräldrar hade turats om att bo hemma med vår stora unge och de hade påskpyntat och gjort så fint. Och hon var så ljuv, vår bebis. Så ljuv.

 

Det är hon ännu. Gud vad jag älskar henne. Hon är min lilla skorv. Min argbigga. Min sockertopp. 3 år idag.

 

3årskalaset idag. Det gick bra. Alla favvobarnen på plats.

Det blev en fin dag.

Imorrn är det nya ryck med påskmarsch och grejer.

Jag ska äta ägg.

Våra coola påskbarn imorse innan de drog till förskolan. Storungen ville vara kyckling liksom förra året men lilla ungen är inte mycket för att klä ut sig. Hon vill va sig själv med klänning. Så det fick hon va. Fast det inte var klänningsdag.

Såg på Philiofix igår. Jag hatar att pyssla med barn men igår gjorde jag ett undantag medan pappan låg i sängen med dunderhuvudvärk. Det gick sådär. Jag hade lite väl kort tålamod faktiskt. Lite såhär "men LILLA VÄN... HUR SVÅRT KAN DET VARA att  bara SLÄPPA NER paljetten i limmet? Du BEHÖVER INTE trycka!!" Kärleksfull och ljuv. Det är mina mellannamn.

Idag har jag bakat dubbel sats muffins och en sats chokladbollar. Pyntat, blåst ballonger, städat osv. Bara duschen kvar. Sen ska jag hämta barnen och så ska de få duka kalasbordet och sen kommer gästerna. 3åringens två bästa kompisar och deras storasyskon som passande nog går på samma avdelning som 5årssystern.

 

Jag har problem med hur jag ska benämna barnen här i bloggen. Ja jag lägger ut bilder på dem nu. Men vill inte riktigt skriva ut deras namn, även om många av er som läser redan vet dem... Storungen och lillungen känns inte helt hundra eftersom hen som är 3 faktiskt hatar att vara liten. Så det får bli 3 och 5 från och med nu. Och jag överväger att börja med Hen på Heltid. På samma sätt som jag är så jävla trött på ordet MAN. Varför ska jag skriva MAN? När jag faktiskt inte på långa vägar är någon MAN? Några andra bloggare kör med EN. Men jag tycker det också känns konstigt. Jag är ingen EN heller liksom. Svårt det där. Får se vad det blir.

 

Nu måste jag duscha och dra upp ballongerna ute i trädgårn.

 

Amen

 

 

Igår var min Värsta Dag Hittills i år kan man säga. PMS-mässigt. Jag var så arg och jävlig hela dagen. Straxt efter följande påskpyssel bröt helvetet ut kan man säga och jag var arg arg arg resten av dan. Men den här stunden var ganska fridfull.

Här är FÖRRA ÅRETS påskris:

Familjen är iväg på "familjegympa" såhär på söndagsmorgonen. Ordet "familjegyma" antyder ju ganska hårt att man som familj går på dessa pass tillsammans och har en härlig stund ihop. Men i normala fall är det faktiskt barnens farmor som går med barnen på det... Idag var hon dock upptagen så då fick maken rycka in... Det HAR HÄNT att jag vart med på spektaklet men det är ju väldigt sällan med GLÄDJE jag gör det.. Och det slutar alltid med att när de andra föräldrarna springer efter frukt och vatten när den avslutande sagan ska läsas till avslappningen, så springer jag och hämtar snus... Jag. Hatar. Sport. Och. Motion.

Istället sitter jag nu här i min ensamhet och äter på godiset som barnen fick igår. Jag tänker att jag hjälper dem när jag gör det. Om någon annan äter upp barnens godis så slipper ju barnen fetma och hål i tänderna!! Värre är det förståss med mamman som äter upp godiset, men jag är inte den som är den! Heroiskt offrar jag mig själv för barnens skull!!

 

Istället ska jag och barnen gå och plocka påskris sen och så ska det påskpyntas. Jag har köpt lite nya påsksaker fast att min man har hotat med eventuell skilsmässa om jag gjorde det... Han förstår sig verkligen inte på det här med högtider! Så mot hans vilje har jag investerat i lite nya flädrar, några kycklingar och några ägg i pastellfärgad plats. Åh vad vackert det kommer att bli. Jag tror att barnen ska få göra ett eget påskris i år faktiskt. Det räcker med att de fick klä julgranen i julas... Idag ska de få ett alldeles eget ris att klä... Ett ris som de sen kan ha inne på sitt rum... Ja jag är sannerligen en ljuv moder!

 

 

Jag sitter ovan på det och längtar tills det ska bli måndag. Åh ljuva måndag. Imorrn ska jag dessutom få lämna hus och hem i några timmar och åka ut till vår bankperson i Hemse och ha möte angående gården som jag och min bror äger och som ska arrenderas ut inom kort. Det ska bli spännande. Om inte annat är det hemskt mysigt att få umgås med sin bror såhär mycket som jag gjort den senaste tiden. Vi börjar dessutom blir riktigt proffsiga gårdsägare. Vi Har Koll. Funderar på att trycka upp visitkort och börja titulera oss som VD.

 

På onsdag ska vi ha 3årskalas. På torsdag ska jag och Sandra och Milla gå påskmarschen med barnen. På fredag fyller lillungen år. På lördag ska vi till makens föräldrar. På söndag kommer alla de bästa människorna hit. Ida har vart i Afrika i 6 (9) månader så längtan har varit ganska svår... Fanny kommer med en mage full av tvillingar och Jossen kommer med en ny förlovningsring. Det händer grejer i vår lilla grupp.

 

 

Köpte ny jacka åt lilltjejen igår. Stod länge med en vit sak med prickar/cirklar i olika färger, men när jag kollade den mot en jacka i samma storlek (motsvarigheten) fast från pojkavdelningen ändrade jag mig. Man får ju definitivt mer för pengarna om man köper från pojkavdelningen, eftersom kläderna där är mycket större. Ärmbredden var betydligt större på pojkjackan och så längst ner vid handleden kunde man själv reglera hur mycket man ville att den skulle sitta åt. Samma sak i jackans nederkant. På flickjackan fanns ditsydda resår som knep åt som handleder och nederkant och som inte var reglerbara. Dessutom var tjejjackan figursydd medan pojkjackan hade mer rum för en kropp så att säga.

Det är så jävla sjukt!!!

 

Det är dock orättvist på ett annat sätt för pojkarna eftersom alla deras kläder har så fruktansvärt tråkiga mönster. Blå, grön, grå eller svart är de genomgående färgerna. Inget glitter. Inget glatt. Bara mörkt och tråkigt. Jackan jag köpte var blå och grön och lilltjejen tyckte den var ful och tråkig. Vilket den även var. Men det skiter jag i. Hon klär sig ju som en prinsessa under jackan och det får räcka.

 

Vi har nu börjat med varannan-dag-klänning. Jag har pratat med dem om olika sätt man kan vara fin på då jag tycker det är tråkigt att det enda sättet de anser sig bli FINA på är genom att ta på sig en klänning. Vi har även pratat om betydelsen, eller rättare sagt obetydelsen att vara fin.

 

Ja för sånt pratar jag om med mina barn. Vi pratar även väldigt mycket om pojkar/flickor/personer/feminism. Det är ungefär som de här Barnbiblarna som finns. Där berättelsen om Jesus och com berättas på ett begripligt och inte alltför skrämmande vis för barn. Jag har en Barnfeminism med mina barn. I den pratar vi om utseende, hur man är en bra kompis, att alla kan ha rosa kläder, om hur olika familjer kan se ut, osv. Det är i princip alltid på barnens (läs: den stora) initiativ som vi pratar om sånt. Genom saker som hänt på förskolan. Genom saker vi sett på tv.

Såhär sa stortjejen tex efter att hon kom hem från en konsert med Mojje som de var på med sin farmor:

- Han sa att vi skrek som tjejer..... Sen sa han att vi skulle skrika igen, fast högre och inte som tjejer... Fast jag ÄR ju en tjej mamma!

 

WELL DONE JÄVLA MOJJEJÄVEL!

 

Efter DET hade vi, tex en lång diskussion om vad killar respektive tjejer kan göra...

 

Och nu har vi som sagt börjat med klänning varannan dag. Det gäller mig oxå. Jag har ju klänning jämt, varje dag. Jag äger ett par byxor... Så man kan ju förstå vart deras kärlek till klänningar kommer ifrån. Och jag tycker det är okej. För klänning är ett skönt plagg. Men när det gäller barnen handlar det inte om SKÖNT som för mig, utan för dem handlar det om FINT. Därför vill jag bryta det.

 

50 spänn på att Mojje tyckte sig vara lite feministisk då han uppmuntrade barnen att skrika högre och "inte som tjejer"... Han liksom många andra tycker väl också att en perfekt form av feminism är att dissa och förminska allt som anses kvinnligt. Att uppmuntra alla småtjejer att vara lite mer som sina kompisar småpojkarna. Att "befria" småtjejerna från deras förtryckta liv... Det är så jävla sjukt.

 

Jaja. Nu får jag väl städa undan lite här innan de kommer tillbaka. Lite nytta ska man väl göra när nu maken är så duktig och går på gympa...

 

Amen

 

Mojje sjunger dessutom följande i en låt:

"för vi är coola killar- killar gillar rock and roll"

Kan han fatta att små TJEJER faktiskt också lyssnar på hans låtar eller????