brunheten

Nybliven 2barnsmor

Hon är en bestämd unge. Ganska argsint av sig. Det händer att vi kallar henne för Argbiggan. Då hon just nu genomgår en så kallad "utvecklingsperiod" (jag gillar inte ordet trots) är hon ganska ofta ledsen och sur.

Det var inte förrens i somras som pratet kom igång ordentligt och numera kan de mest hisnande utläggningarna strömma ur hennes mun. Hon ska göra allting själv. Ingenting får man hjälpa henne med, förutom bajsblöjan, men det är högst motvilligt.

Risken att hon som andrabarn på något vis skulle bli bortglömd är minimal.

- JAG VILL OCKSÅ PRATE skriker hon nämligen argt om hon tycker att någon annan i familjen hållit en utläggning lite för lång i hennes smak.

 

Hon älskar studsmattan och att vara ute och leka. Gungan har varit hennes bästa sak sedan hon var stor nog att bullas upp i en. Hon är ett fysiskt barn. Gillar att klättra, gunga, hoppa, studsa, cykla. Tycker inte så mycket om att sitta still.

Hennes bästa kompis är jämnåriga Liam. De avgudar varandra. Storasyster är den största idolen, hon vill gärna göra och ha samma saker som henne. Allt är liksom roligt om storasyster är med. Men hon drar sig inte heller för att dräma till storasyster om storasyster gör något mindre bra.

Storasyster har lillasyster som trygghet. Ingenting är läskigt om lillasyster är med. Att vakna mitt i natten är inte läskigt om man väcker lillasyster, osv. Det är så fint.

 

3 år. Det är konstigt hur fort det gått, men ändå så sakta. Den där "värsta" bebisperioden känns jättelångt bort medan dagen hon föddes känns så nära.

Hon föddes med snitt. Hon hade nämligen lagt sig med rumpan före och då jag vägrade vändningsförsök blev det planerat snitt. Det var så skönt för mig som hade haft en så överjordisk förbannad jävla jobbig graviditet. Jag hade 86 i blodvärde när hon föddes och allt var förberett för blodtransfusion så de trodde att jag skulle drabbas av blodbrist. Diabetes. Gick ner 10 kilo då jag inte kunde äta under de första 5 månaderna utan istället spydde upp allt som var jag. Jag vandrade på jorden som i koma. Jag mådde så jävla jävla jävla dåligt. Och när chansen till snitt kom tog jag den. Jag fattar ärligt talat inte hur jag skulle orka med en förlossning.

Hon vände sig tillrätta medan de lade bedövningen på operationsbordet. Och världens mest onödiga kejsarsnitt ägde rum den 6 april för 3 år sedan. Men för mig var det nödvändigt.

 

När jag låg på operation och väntade på att vi skulle dra igång, kom en ur personalen fram. Hon kände min pappa och vi pratade om honom en stund medan jag låg där i solen. Barnmorskan som faktiskt förlöste mamma när jag föddes (och även var med under min första förlossning!) var med och väntade. Hon har så bruna snälla ögon och jag minns att det var tryggt.

I operationssalen var det över 10 pers. Alla presenterade sig. Jag log krampaktigt. Jag grät lite när bedövningen lades, fast det inte gjorde ont. När det var klart darrade jag i hela kroppen men blev lugn sen. Domnade bort.

David satt bredvid mig bakom skynket. En sjuksyrra fanns precis över mitt huvud. Och på vänstra sidan satt en narkosläkare som bröt på tyska. Han pratade hela tiden medan de skar. Lugnande. David och sjuksköterskan filmade lite över skynket. Hela min kropp hoppade och slets hit och dit medan de skar. Men jag kände inget.

Sen kände jag hur något lyftes ur min kropp.

- Skrik då, sa jag. Och sen skrek hon. Min älskade älskade unge!

De visade henne för mig lite snabbt. Det var en tjej! En dotter till!!! Precis som jag ju faktiskt hade önskat!

 

Jag fick ha henne en liten stund. David la henne över mitt bröst en stund innan han gick iväg med henne och Gunilla (barnmorskan som förslöste mamma när jag föddes och som varit med på båda mina förlossningar) för att väga, tvätta och sådär.

Det var jobbigt. I 10 minuter fick jag ligga ensam medan de sydde ihop mig. Jag grät lite då också. För att jag ville ha min bebis. För att hela min kropp var uppfläkt.

Men sen lyftes jag över till en säng och vi kördes till uppvaket och jag fick värmefiltar och tjockt täcke och solen bara strålade in genom fönstret. Ebba låg bredvid mig i sängen medan bedövningen släppte. Gunilla gav henne lite ersättning och jag och David blev rakt fnittriga där vi låg i solskenet. Det var så skönt att det var dag. Att alla var vakna och att livet pågick där ute medan vi låg med vårt hela nya lilla liv. Vi ringde alla anhöriga. Sms:ade alla i telefonlistan.

Sen fick vi eget dubbelrum uppe på bb. Och där låg jag sen. I 4 dagar.

I 15 timmar låg jag i sängen utan att resa mig. Fick ha katetern kvar. Det som var värst var att magen blev full med gas, som jag inte kunde få ut. Vilket ledde till en förfärlig magvärk. Det var en lättnad när jag fick börja gå igen. Även fast jag inte fattade hur jag någonsin skulle kunna göra det, när jag tog mina första stapplande steg. Men nästan direkt började jag vandra runt i korridoren med min unge, bara för att det var så skönt. Enda gången i livet som jag faktiskt uppskattat fysisk rörelse.

 

Sen åkte vi hem. Och det var påsk och solen sken hela tiden. Våra föräldrar hade turats om att bo hemma med vår stora unge och de hade påskpyntat och gjort så fint. Och hon var så ljuv, vår bebis. Så ljuv.

 

Det är hon ännu. Gud vad jag älskar henne. Hon är min lilla skorv. Min argbigga. Min sockertopp. 3 år idag.