brunheten

Då var det gjort.

Gick ut på facebook ikväll och informerade om att vårt barn har bytt namn och inte längre vill definieras som HON utan för HEN. 

Det är så många år av tankar, förvirring och ibland lite förtvivlan som börjar nå sitt slut känns det som. Under sommaren har vi varit på BUP några gånger, fått en jättefin kontakt där som även vårt barn har träffat och hon har, utöver att svara på våra frågor och funderingar även lovat att stå upp för oss och E om det skulle bli problem någonstans eller någongång. Så med henne i ryggen känner vi oss starka och liksom klara med ältandet. E, som numera har ett annat namn som börjar på samma bokstav, är inte en flicka. 

 

Vi har inte varit särskilt öppna med det här tidigare. Eftersom jag är feminist och en ivrig förespråkare av genusmedveten uppfostran samt eftersom vi förra sommaren fick höra att vänner pratat illa bakom vår rygg och sagt saker som att det är på grund av mig och mina politiska åsikter som E blivit "förvirrad" så har man ju inte direkt velat skrika ut det från hustaken. På BUP gladdes de med E. Att hen fått så medvetna och öppensinnade föräldrar var det bästa som kunde hända vårt barn, menade de. Tänk så olika man kan se på saker. 

Jag har naturligtvis också tänkt och ältat hur mycket som helst kring det här. Men damen på BUP sade lugnt att ens könsidentitet inte har jättemycket att göra med ens föräldrars politiska åsikter. Så nu har jag släppt det. 

 

Många föräldrar till barn i liknande situation förmedlar ofta hur stolta de är över sina barn (i amerikanska videoklipp på Youtube med pampig musik). Jag är inte stolt över E för att hen inte känner sig som en flicka trots flickkroppen. Jag har alltid älskat hen just så som hen är och jag kan känna förundran inför det starka drivet hen har att få vara den hen vill vara. Hur otroligt stark den viljan och drivkraften är. 

Däremot känner jag stolthet över människor i vår omgivning. När barnens plastmorfar kallade E för det nya namnet för första gången. När våra vänner från ett besök till ett annat lagt om helt och inte säger fel namn en enda gång. När de berättar att de pratat med sina barn. När farmor visar engagemang. När vår smått konservativa granne bara hänger på.Jag blir stolt över den respekt de visar vårt barn. Att de liksom bortser från eventuella egna åsikter och bara kör, för E´s skull. Det gör mig så jävla rörd och stolt över de människor vi har i våra liv. 

Jag är också ganska stolt över mig själv. Det är inte så jävla lätt att stå upp för något man själv känner sig väldigt okunnig och osäker inför. Inte så lätt att berätta för människor man vet tex är konservativt lagda eller tidigare har uttalat kritiska saker kring det här med kön. JAG tycker att det är ganska jobbigt ibland och då kan jag bara föreställa mig hur det måste vara för människor som aldrig intresserat sig varken för kön eller genuskunskap eller hbtq osv. Jag är också stolt över min man som måste handskas med med andra män. Män och Annorlunda alltså. Inte lätt. 

 

Det stormar på Gotland ikväll. Inatt kom vi hem från en 6 dagar lång resa till Danmark, Legoland och Malmö. Ikväll hade vi bästa vännerna här på middag medan stormen rasade utanför. Tog in min sköldpadda Åke som varit i sin utebur sedan början av juni ikväll. Det är verkligen höst nu. Min bästa tid är nu.