fadime
Lyssnade på den här dokumentären igår. Borde fan ingå i undervisningen i skolan. Skäms över att jag inte lyssnat på den tidigare.
En tanke som stannade hos mig efter att ha lyssnat uppkom under en av de stunder då Nalin Pekgul talade. Nalin Pekgul vara nära vän med Fadime och under en sommar då Fadime varit med om två rättegångar mot sin familj, samt att hennes pojkvän hade avlidit i en bilolycka så bodde Fadime hos Nalin och hennes familj.
Nalin, som också är kurd, berättar om tillfällen då Fadime blivit förvånad då hon sett hur andra kurder kan leva. Tex att Nalins bröder diskar, jättekonstigt tyckte Fadime. Att se en dotter sitta i sin pappas knä reagerade hon också på. Men framför allt berätade Nalin hur Fadime betraktat en tavla som fanns i huset, föreställande den största kurdiska ledaren all time. Fadime hade frågat vem det var.
Det visasde sig att Fadime själv inte kunde eller visste något om den kurdiska kulturen, förutom en kurdisk sångare som hon kände till. Det framgår inte i dokumentären vilken religion Fadimes familj tillhör utan talas istället hela tiden om att de är kurder. Jag gissar på att de är muslimer, men det nämns inte.
Och hela dokumentären lämnar mig liksom med en känsla av att i fallet Fadime så handlade det inte om religion och kultur. Det är inte grunden liksom.
Frågan är om religion och kultur någonsin är grunden i de hedersrelaterade brotten... Eller är jag kontroversiell när jag skriver då? Osynliggör jag någonting?
Men alltså. ÄVEN om en man dömd för att ha dödat sin dotter skulle skylla på Gud, är det verkligen ändå då Gud som är just problemet. Eller är det den kvinnosyn som de som "kom på" det här med Gud hade?
Jag avskyr när folk pratar om att allting är religionens fel. Att kvinnor utsätts för hedersrelaterat våld och till och med mördas. Att andra kvinnor tvingas gå täckta från topp till tå. Att kvinnan i första hand ses som en tillhörighet och i vissa fall har mycket liten rätt till någonting.
Och så skyller man på Gud. De män som blir dömda skyller på Gud. Och svenska män kan andas ut och säga "det är den där jävla religionen alltså, den ställer till det så för er kvinnor" (min man sa det typ för 5 minuter sedan..)
Men det är ju inte så!
För Gud ställer ju inte till det för männen. Visst förekommer hedersrelaterat våld även mot män, men i det stora hela får man väl ändå säga att religioner över lag har som tradition att förtrycka främst kvinnor. Det var Fadime och inte hennes bror som mördades liksom.
Och då handlar det inte om Gud. Då handlar det om kön. Om en grundläggande syn på kvinnan som inte mänsklig, utan främst som en tillhörighet.
Och vi ska inte tro att vi är fria ifrån det här i Sverige heller, trots att vi inte lyder särskilt hårt under några Guds lagar.
Svenska män som slår sin fruar, varför slår de? För att de är svartsjuka, ofta. För att de har en grundläggande syn på kvinnor som tillhörigheter över vilka de har rätt att bestämma. Och om vi inte gör som de vill, ja, då slinter det i skallen för vissa. Andra näthatar istället eller jobbar på andra sätt.
Att kvinnor har längre lön, att kvinnor inte får plats i styrelser alla de där grejerna, mot vilka vi som kallar oss feminister kämpar, beror ju på att det finns en grundläggande syn på kvinnor som någonting lite sämre. På vissa plan fungerar vi, absolut, riktigt bra till och med. Men det är männen och patriarkatet som har bestämt vilka planhalvor som är våra. De har tilldelat oss mark så att säga. Eftersom de i främsta hand ser oss som tillhörigheter över vilka de anser sig ha rätt att bestämma.
Självklart ska vi inte förminska religionen bakom det hela i varken fallet Fadime eller något annat hedersrelaterat brott. MEN. Det är så jävla lätt att genom att kalla det hederrelaterat brott, liksom distansera sig mot det och tänka "det är sånt som muslimerna håller på med". Lite som när man målar ut våldtäktsmän som monster, endast för att liksom göra klart att just den våldtäktsmannen är ANNORLUNDA, inte som VI och därför har vi heller ingen skuld och inget ansvar för det hela. (glöm inte Hagamannen, som visade sig vara en fredlig småbarnspappa...)
Avsnitt sjutton
När våren står som fulast utanför dörren- då är Gotlandstrosorna tillbaka igen! När blåsippor hukar sig för vinden och småfåglarna överväger att flyta tillbaka till Spanien igen på grund av kylan som aldrig riktigt ger sig- då finns vi här, som en värmande famn i vårkölden!
Det handlar om kvinnlig idoldyrkan, om bröst som avlidit, om medelålders män som säger sig ”kunna genusvetenskap” men aldrig bevisar det OCH så spirar musiken i Nina som med jämna mellanrum rycks med!
Lyssna och njut!
när erfarenheter blir sanningar
Jag har tänkt på hur sjukt mycket av det man säger och tycker som egentligen är fördomar, eller egentligen, snarare en ytlig form av empiri.
Det här med amning tex. Det spelar ingen roll hur många undersökningar som visar på att barn som blivit ammade blir allergiska i mindre utsträckning än flaskbarn, jag vet att det inte stämmer. Jag vet det därför att
1. Min man blev helammad i typ ett år. Han har astma och allergi och dessutom problem med torr hud/exem. Jag är flaskbarn och har noll allergier och felfri hud.
2. Mitt äldsta barn är ammad i 8 månader och har det jobbigt med exem. Mitt yngsta barn är flaskbarn och har inga problem alls.
Kejsarsnitt likadant. Det funkar inte att folk berättar om hur farligt och riskfullt kejsarsnitt är. I min värld räddar kejsarsnitt liv. De kompisar jag har som blivit snittade fick snitt för att rädda livet på både barnen och mammorna. Hur kan då ett kejsarsnitt vara farligare och mer riskfyllt än en vaginal förlossning när grundiden med kejsarsnitt kom till för att rädda människor FRÅN vaginala förlossningar?
Idag har jag pratat om Folk. Om grupper. Om feminister, turister, innerstadsbor, hårdrockare och jag hör mig själv hela tiden sägen "de är så och de är så". Invånarna i Visby innerstad har flyttat till ön för att "komma bort från Stockholms innerstad". Istället flyttar de till Visbys minimala innerstad och går mycket sällan utanför muren. Turister är bra, men jobbiga och när de kommer hit tror de att de äger ön och har en övertro till sin betydelse för oss som bor här permanent. Hårdrockare kan vara det mest fördomsfulla folkslaget. Feminister det mest fantastiska (givetvis).
När Nina, senast vi sågs, frågade mig "tror du att svenska män skulle kunna göra något liknande alla de kurdiska män som nu klär sig i kvinnokläder i ett protest mot den man i Iran som dömdes till "förnedring" och då fick straffet att gå klädd i kvinnokläder"? svarade jag nej. Svenska män jobbar inte så. Svenska män hatar feminister och om de inte gör det så vill de bara ha jämställdhet till en viss gräns. Detta bevisas för mig dagligen. Och blir därför en sanning för mig.
Och jag tänker att det är så med så mycket och med de flesta av oss. Att våra erfarenheter ofta blir sanningar, vilket leder till fördomsfullhet. Dock är det ju inte konstigt. Har varje hårdrockare du stött på varit dryg och dömande så blir ju din sanning att så är dom. Sedan får man ju jobba på det där med att ändå försöka vara medveten om att det inte BEHÖVER vara så.
Det som är konstigast av allt är att SD har som allra störst sympatier där det finns absolut minst invandrarantal i Sverige. Här på ön har SD som väl är inte alls särskilt stora sympatier, men ändå. Hur fan kan man grunda sin politiska åskådning på främlingsfientlighet när det liksom inte finns några främlingar där du bor?
Det är ju på inget sätt empiri. Finns ingen erfarenhet. Utan är bara dumhet.
Kan man tro.
Men samtidigt. Min man är feminist. Trots att han inte är kvinna och aldrig upplevt förtryck på grund av att han har vagina (för det har han ju inte) så har han SETT det och kan basera sin erfarenhet på det.
Jag är emot vapen trots att jag knappt sett ens ett luftgevär, därför att jag har SETT att de orsakat enorm skada i hela världen. Jag är FÖR kvotering trots att jag inte har någon erfarenhet av det.
Och jag tänker att det kanske inte är så jävla konstigt att man kan bli rasist fast än man bor i en håla där ingen invandrad människa satt sin fot sedan vikingatiden, typ. Man har ju SETT och HÖRT.
Och man VÄLJER ju vad man ska ta till sig.
Jag har valt feminismen och ser varje dag tecken på att jag har rätt. Hela min Twitter är fylld av coola feminister att följa, vilka dagligen övertygar mig om att jag är helt rätt ute.
Men precis likadant känner ju Jimmy Åkesson. Han har valt den främlingsfientliga vägen och är övertygad om att alla Sveriges och världens problem blir bättre bara vi gör på hans sätt (precis som jag är övertygad om att de blir det om vi gör på mitt, feministiska, sätt) och varje dag får han bekräftat att han har rätt.
Fan det är skrämmande när man börjar tänka så här. Och ett så jäkla stort tecken på att man börjar bli vuxen.
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag mig på andra människor och mina sanningar breddas hela tiden, därför att min erfarenhet ju också gör det. Jag är snart 30 nu.
bevis
mitt barn är smartare än er
Igår var vi på 4årskontroll. Efter att ha klarat allting alldeles galant var det på sin plats med lite glass. Sen skulle vi köpa trosor, strumpor och mössa. Hon skulle få välja själv.
Vi gick till HM för där är det ju billigast och på ren rutin gick jag till tjejavdelningen. Där deklarerade hon snabbt att hon ville ha kalsonger. Och strumpor med Spiderman. Så vi vankade bort till pojkavdelningen, hittade bra kalsonger men inga strumpor varken där eller på flickavdelningen så det fick vi skita i.
När det sedan var dags för mössvalet tog jag henne direkt till pojkavdelningen. Men då ville hon ha Hello Kitty så då fick vi traska bort till flickavdelningen igen och ta för oss.
Jag vet att många tänker att min E "är som hon är" därför att hon ju "vet vad som gör mamma glad" (fick den kommentaren efter en krönika om just E..) alternativt att de tror att jag på något sätt lägger mig i när barnen ska få välja kläder själva. Det gör jag såklart inte eftersom jag skiter fullständigt i vad de har på sig faktiskt, eftersom jag gillar barn som får vara lite fria.
Om folk kände oss bättre skulle de dessutom veta att min äldsta barn går klädd i rosa i princip alltid. Varje dag, dygnet runt. För det vill hon och det får hon.
Vår 4åring har dock fattat någontin som till och med många vuxna har missat totalt. Hon har fattat att det inte spelar någon roll vilket kön man har, man kan ha på sig vad fan man vill ändå.
Dock är det lite synd om henne på så sätt att det bara finns två alternativ. Hon vet att det finns killkläder och tjejkläder och hon tar för sig av båda delarna. Precis som hon leker riddare (oftast) och med barbie. Linjerna är alltid så extremt skarpa liksom och hon har de väldigt klart för sig. Det är liksom antingen eller. Kille eller tjej och det måste vara tråkigt när man är ett barn som helst skulle vilja ligga lite mittemellan.
Det är inte tack vare mig som hon har "blivit såhär". Det är tack vare att hennes bästa vänner är tre pojkar. Tre pojkar med mycket begränsad värld, som ju de allra flesta pojkar har. Där är det riddare, Smurfarna och brandmän som gäller och man klär sig uteslutande i grönt, blått och ibland lite rött. De lever i pojkvärlden och än så länge är mitt barn mer än välkommet där. De älskar henne och hon älskar dem. På grund av att de är fler i antalet är det även de som sätter normen och hon trivs i den. Hon känner sig hemma där.
Och alla tycker att det är lite coolt. Att hon vill ha kalsonger, kan spela bandy och älskar att leka riddare. Wow, vilken häftig tjej tänker de, båda vuxna och barn. Och alla blir plötsligt supergenusmedvetna och tycker att det ju är SJÄLVKLART att en tjej ska kunna ha kalsonger och spela bandy med grabbarna!
Men tänk om det var tvärtom. Tänk om vi en dag får den där sonen vi funderar över ibland. Och han älskar prinsessor, rosa och Tingeling. Tänk om han väljer tjejerna framför killarna. Hade det vart lika okej?
Och jag tänker att i de fallen är inte alls lika många genusmedvetna. För tjejgrejer är ju töntigt. Så otroligt nedvärderade så det inte är klokt.
I dagens samhälle finns det INGENTING POSITIVT med en klassisk tjejtjej. Inte ens de riktigt ogenusmedvetna tycker det. Till och med riktigt ogenusmedvetna kan skryta om döttrar som målar motorcyklar och älskar hårdrock. Till och med de vet att tjejer som är litegrann som killar (men ändå tjejer liksom!) är de coolaste.
Och de vet också att pojkar som är som flickor är ungefär det sämsta man kan vara.
Och det är så jävla tappat. Tappat bakom den fetaste vagnen av alla. Det är sån jävla dubbelmoral och kanske där som det grundligaste kvinnoföraktet blir synligt.
Tryck gärna på gilla när jag lägger upp bilder på min lilla könsnormsöverskridare på Facebook. Men fan ta er om ni inte trycker på gilla exakt lika många gånger den dagen då jag börjar lägga upp bilder på en rosaklädd son i full färd med att leka med barbie.
hur du startar en egen podcast
Med tanke på den debatten angående Alex och Sigge igår (som ni kan hitta här och här. Jag hade även ett litet utbrott på twitter för två veckor sedan där Herr Eklund själv besvarade min ilska) så har jag tänkt.
I vår förra pod pratade jag och Nina om hur intressant det vore att höra MÄN berätta om hur DE har haft det under alla de här åren. Hur DE har haft det jobbigt under rådande könsnormer osv.
Det står jag ännu fast vid. Men en sak som jag är JÄVLIGT trött på, det är att så otroligt mycket av det som syns i det offentliga ljuset ÄR just MÄNS berättelser av hur de upplever saker och ting.
Alex och Sigge har en av Sveriges största podcasts. Filip och Fredrik ligger väl också i toppen. Jag lyssnar på båda. Och när jag inte lyssnar på dem så rullar Sveriges lilla darling Håkan Hellström konstant hemma hos mig. Jag älskar Håkan. Har alltid gjort, kommer alltid att göra.
Men ibland känner jag att det blir jävligt svårt att andas. Jävligt svårt att FÅ LUFT. För VÅRA berättelser då?!
Det var just precis därför jag ville starta en podcast. För att få berätta MIN berättelse. För att få LUFT. För att föreviga mig själv (och Nina förstås). Skriva lite kvinnohistoria som kommer att ligga på Internet till tidens slut.
Så då gjorde jag det.
Jag är så jävla glad år vår podcast och jag är övertygad om att VÅR TID kommer att komma. Det kommer en dag när en stor bloggare får nya om den och länkar skiten ur den. Ger den vad den förtjänar. För den förtjänar mycket.
Nu ska jag berätta för er hur man gör när man startar en podcast. Vad man behöver osv. På ett jävligt enkelt sätt eftersom jag inte är tekniskt intresserad. Och det gör jag för att jag vill att fler kvinnor ska starta podcasts. Precis som jag, i början när jag kände mig ensam som kvinnlig bloggare, jämt och ständigt tjatade om att fler kvinnor skulle börja blogga. Nu är det dags för nästa grej. Nästa grej som vi måste erövra och ta till vår. För det är så jävla viktigt. Att det finns både och. Så att inte männen sätter normen hela tiden.
1. Du bestämmer vad din podcast ska handla om. Du skaffar en partner till podcasten. Eller så pratar du själv. Eller så intervjuar du. Redan här kan du starta en facebookprofil för podcasten. Börja bjuda in folk och hetsa upp stämningen lite.
2. Du laddar ner Audacity. Audacity är ett enkelt och lätt program för att spela in ljud. Ett TIPS: SKRIV NER allting som du lär dig medan du håller på och pysslar med det. Det tar lite TID att fatta vilka inställningar du behöver för att det ska låta som du vill osv. Så om du, som vi, bara sitter och trycker lite på måfå och absolut inte orkar läsa manualen, kom ihåg att SKRIVA UPP under tiden som du sitter och trycker. Jag har för mig att jag laddade ner mitt här.
3. Nu ska du shoppa. Till vår podcast så har vi ett pyttelitet mixerbord. Såhär gulligt är det:
Till detta medföljer en sladd som går mellan mixerbordet, väggkontakten och din dator.
Sedan behöver du antingen ett headset med bra mic eller två eller en mikrofoner. Vi har mikrofoner i Gotlandstrodorna. Som vi har köpt på vår lokala musikaffär för några hundra styck. Dessa fästs i mixerbordet.
Vårt exemplar heter Alesis io4 och beställdes via internet. Här har ni det på prisjakt.se
4. När det tekniska funkar så registrerar du podden på i-tunes. Nina vet hur man gör. Vi valde att starta en blogg för podden, där vi laddar upp alltihopa när det är klart.
5. När du har spelat in ditt avsnitt så har du stora möjligheter att klippa det i Audacity. Du kan antingen vara skitpetig och sitta i timtals med ljudet, eller så slappnar du av och har överseende med alla spottljud, eeeeh:anden och konstiga pauser. Vi kör lite mittmellan. Någon timme i veckan lägger jag ner på att klippa ihop det så att det blir hyffsat.
Jag har mycket tur som har en systemutvecklare till man. Han har hjälpt mig sjukt mycket med podden. Men nu när jag har lärt mig så fixar jag allt fram tills efter exporteringen. När jag exporterat ljudfilen till en mp3fil ger jag podden till min man, som sedan lägger upp den på bloggen. Där snyggar Nina till det.
Jag och Nina har skrivit ett strikt kontrakt kring podden. Vem som gör vad osv. Som sagt så är det lite jobb och är man flera är det bra om man kommer överrens redan innan om vem som ska göra vad.
SÅ! Nu kan du starta din podcast. Och är det nått du undrar över så ska du höra av dig till mig eller Nina. Särskilt om du är kvinna. Vi vill att fler kvinnor ska våga för våra historier och våra vinklar behövs ta mig fan där ute.
Puss puss
om BolibompaNina
I 6års present fick vår unge sin första dator. Ja, det är tidigt och ja, det kanske är lite väl. Men den var begagnad och vi fick den gratis av hennes farfar. Hennes pappa är systemutvecklare och vi båda till att barnen ska lära sig tidigt för vi tror att dagens barn behöver det.
Hur som helst.
Det hon gör på sin dator är att
1. Maila. Hon har fått mailadresserna till alla i familjen och rätt som det är kan man ha fått ett mail i sin inbox i stil med "tak för maten ikvel mamma. Den var jetegod. Jag elskar dig".
2. Spelar Drakens värld på Bolibompawebben
3. Kollar på klipp från årets Melodifestival på youtube. Mest på Yohio.
4. Kollar på olika klipp från Bolibompa som ligger på deras webb.
Detta är det hon gör mest. Kollar på olika roliga klipp med programledarna alltså.
Favoriten är Nina. Nina är så tokig. Gör så tokiga saker. Sjunger roliga sånger. HUMOR är Ninas grej och hon fiser och kladdar med mat när hon bjuder ett skelett på romantisk middag och ja, jag vet inte allt hon hittar på.
När man läser den här artikeln blir det så jävla uppenbart att författaren till artikeln inte kollar mycket på Bolibompa. Hade hon gjort det hade hon lärt känna Nina, Ylva, Farzad, Janko och alla de andra programledarna och sett att här finns ingen jävla ytlighet. Humor däremot, finns en hel massa. Men humor är inte samma sak som ytlighet. Barn behöver humor lika mycket som de behöver fakta och att "bli lärda om samhällets verklighet".
Man kan säga vad man vill om programmen som Barnkanalen väljer att visa. Är man genusmedveten är det inte alltid helt lätt att sitta och titta så att säga. Men man märker ändå att det FINNS ett genustänk på Barnkanalen. Att sedan de utländska barnprogrammen som man måste köpa in är skit ja... De svenska barnprogrammen som producerats i Sverige däremot, det är bra grejer! Och jag tycker Barnkanalen får till en fin blandnind mellan underhållning, drama, glamour, fakta osv.
Det bästa med Barnkanalen är ändå helt klart programledarna. De borde få mer tid, ta mig fan, för för mina barn är de den största underhållningen.
Tidigare gick ju Doreen Månsons underbara musikvideos på Barnkanalen. Där låtarna behandlade olika ämnen med målade musikvideos till. Ofta var ämnena mörka och allvarliga, som mobbing, föräldrar som dricker, vänner som sviker osv. Skitbra grejer, verklighet liksom. Och efter varje video pratade Bolibompaprogramledaren i studion om det och gav tips om vart man kunde vända sig om man upplevt något liknande själv.
Hur som helst. Tillbaka till Nina. Denna underbara människa som lär mina döttrar att tjejer också kan vara roliga, busa, skoja, skämta och ta plats. Som får mina barn att gapskratta och gå och dra samma skämt i dagar efteråt. Jag älskar henne för det. Och jag prisar gudrun för Barnkanalens programledare!
Amen
Obs: otroligt sorglig den här. Men viktig förstås.
Furillen forever
Igår (lördags) gjorde vi Vårens Första Utflykt! När man är en familj som gillar utflykter så får man säga att Gotland är ett väldigt bra ställe att bo på.
Den här dagen gick färden till Furillen.
Furillen är en liten ö som ligger utanför Rute socken. Rute börjar bli ganska välkänt eftersom det är där familjen Widell, vilken Alex Schulman numera tillhör, har sitt sommarställe.
Vi har vart på Furillen två gånger tidigare, men aldrig "ordentligt". Därför åkte vi dit Ordentligt denna gång. Körde förbi Fabriken och begav oss ut i ödemarken.
(Fabriken är en gammal jävla stenindustri som en entreprenör köpte upp för några år sedan. Startade restaurang och hotell där och vips så sitter Furillen på världskarten big time)
Klättrade lite.
Och hittade sedan en öde strand där vi hade picnic.
Familjen P och Naturen
Faktum är att vi knappt såg en enda människa på hela dan. Och under timmarna ute på Furillen kände vi oss faktiskt som De Enda Levande Människorna På Jorden.
Här klättrade vi, jag och ungarna. Jag fick hela tiden blunda och titta bort medan barnen balanserade sig fram mellan stenbumlingarna. Här är Ett Dött Träd.
Vi plockade sjukt mycket sten. Fanns hur mycket fossiler som helst. Hela vår familj är väldigt svaga för fossiler.
Soligt var det också.
På hemvägen stannade vi vid fiskeläget Lergrav som ligger längs vägen i Rute också. Där finns det raukar.
De lekte Lejonkungen
Han också
Familjen P och det stora havet
Det var en mycket fin dag.
Om det är nån som läser detta som någon gång funderar på att åka till Gotland och vill se lite annat än Tofta, Visby innerstad och Fårö så ska ni höra av er. Vi har gjort så jäkla mycket utflykter runt om hela ön nu att jag har en hel del feta tips som jag gärna delar med mig av. Förutsatt att man kan nöja sig med naturupplevelser samt har ungar som har vett att uppskatta Häftiga Grejer i Naturen. Tack och lov har vi det. De har väl blivit tvugna antar jag.
Puss från Ett med Moder Jord
lite dödsångest de lux till fredagsmyset
Jag formligen lever och andas Håkan just nu. Spelar nya skivan dygnet runt. Tragglar in texterna i både mitt och barnens huvud.
Blir nostalgisk av skivan, trots att den är helt ny.
Här om dagen slog mig en tanke som dessutom även förde med sig en hel del Dödsångest.
Nu kan min genertion berätta en historia.
Nu kan vi berätta för våra föräldrar om hur det var på riktigt när vi var unga. Då, när vi var unga, stod ju föräldrarna lite vid sidan av, som sig bör när man är ung. De fanns naturligtvis där, hämta, lämnade, förmanade, men de fick ju ändå bara små glimtar av det livet som vi faktiskt levde. Aldrig fick de veta allt, bara ana.
Men nu har det gått typ tio år och vi kan faktiskt berätta. Generation 85 kan nu berätta om hur det var för oss.
Om 90talet har vi redan hört åtskilliga berättelser från de som var unga då. Men vi som var unga i början var 00-talet har inte berättat ännu. Eller? Vi som är födda mellan 85 och 90 är vi som bloggar mest, tror jag. De allra största bloggarna drivs av oss. Vi var typ 15 när Internet slog stort. Vår historia kanske kommer kanske inte att berättas imperfekt eftersom den hela tiden berättas i presens, via bloggar och microboggar och Instagram.
Kanske blir vi den första generationen utan historia....
Skit samma. För våra närstående kan vi i alla fall berätta. Jag kan förklara för mamma var vi faktiskt gjorde när vi satt i Lojsta vid den lilla sjön där kväll efter kväll hela somrarna. Jag kan berätta historier om min barndom på 90talet för mina barn.Så gamla är vi nu.
Och snart ska jag dö.
Snart ska vi alla dö.
Lite dödsångest de lux så här på fredagen! Mysigt till fredagsmyset!
puss på er
insulin
Idag börjar jag med insulin.
Jag kan gråta bara jag tänker på det för det är fan ett helveteskap att sätta nålar i magen en 6 gånger om dan.
Det finns många jävliga sjukdomar som man kan ha, men diabetes måste fan i mig kvala in bland de jävligaste av de som inte är direkt dödliga (på sikt är den väl dock rätt dödlig. Jättebra för min dödsångest. Not).
Diabetes är med en hela tiden. Man kan aldrig släppa den. Och det är omöjligt att inte märka av den för de där nålarna hundra gånger om dagen (dels insulinnålar i magen, dels sockerkontroller i fingertopparna) Att den sedan direkt har att göra med ätande är förstås kanske ändå det värsta, särskilt om man då som jag och många andra typ2diabetiker, gillar det här med frosseri. Eller "knull i munnen" som underbara Lady Dahmer uttrycker det.
Det känns ganska mycket som att diabetes är straffet. (Diabetes typ 2 alltså, för typ 2 och typ 1 har två helt olika uppkomstorsaker.) Straffet för allt frosseri jag ägnat mig åt. Straffet för en burk Ben&Jerry på 20 minuter. Straffet för 200 g chips och så lite Marabou på det. Straffet för havrekex med choklad. Kexchoklad. Bullar! Kakor! Glass! Smågodis. Lantchips! Alla dessa sorter som jag varit förälskad i. Haft relationsliknande förhållanden till.
Nu är det tack och hej. Hej solrosfrön och selleri.
Jag kan gråta rakt ut när jag tänker på Lantchips.
Det låter ju inte riktigt sunt får man säga. Och när jag väl läser de här raderna så tänker jag att det kanske ändå fanns en rätt bra MENING med att JUST JAG skulle få diabetes. Jag som är så gränslös när det gäller både mat och sånt som är sött, jag behövde helt enkelt gränser. Tydliga sådana. Och det har jag nu.
Här är nålschemat:
Före frukost: 1 stick i fingret för att kolla av hur natten har gått
1 nål i magen med lite ljuvligt morgoninsulin!
2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att kolla hur frukosten togs emot
Före lunch: blodsockerkontroll i fingret
En dos ljuvligt lunchinsulin!
2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att se hur lunchen togs emot!
Före middagen: blodsockerkontroll i fingret
En dos ljuvligt middagsinsulin!
2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att se hur middagens togs emot!
Före sänggåendet: blodsockerkontroll i fingret för att se hur eventuellt kvällsfika tog emot!
En dos (stor i mitt fall) ljuvligt nattinsulin. Ska helst sättas i låret. Det är skitsvårt att slappna av i låret så därför gör det skitont och man gråter ganska ofta.
Så. Ett tips från mig till er: ÄT INTE SÅ IN I HELVITE! I alla fall inte så ofta. Jag önskar att jag hade kunnat komma överrens lite mer med LAGOM i mitt liv. Och om ni känner er trötta och pissnödiga, gå genast till vårdcentralen och kolla sockret. Man kan gå i flera år med diabetes typ 2 utan att veta om det eftersom symptomen är så diffusa. Särskilt som småbarnsförälder är man ju ändå alltid lite småtrött. MEN DET KAN VARA DIABETES! Jag har dessutom aldrig haft behov av att kissa mycket så länge jag haft skiten så även de säkra tecknen kan utebli!
Slutligen: tänk på mig ikväll när ni fredagsmyser mer era chips och chokladkakor. Tänk på mig där jag sitter med en liten skål solrosfrön (min diabetestant sa att man ska ju inte äta för mycket solrosfrön för det är ju så mycket kalorier i dem...) och nålstick lite överallt på kroppen. Se mina stora sorgsna ögon framför er när jag längtansfullt stirrar på makens chipspåse. Tänk på hur dreglet ledsamt rinner nerför min käke. Hur jag lyfter min hand och långsamt stoppar in ett torrt litet fågelfrö i munnen. Tänk er lite sorglig musik i bakgrunden...
Nothing compares to you....lantchipsen...
kod
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3273804/?claim=t2x96gu3tjs">Följ min blogg med Bloglovin</a>
den fria lilla systern
Jag har ofta dåligt samvete mot mitt lilla barn. För att hon är liten, inte vill vara liten, behandlas som om hon är mindre än hon är, får mer suckar då hon är upprorisk och argsint på bästa lillasystersmanér.
Lika ofta har jag dåligt samvete mot mitt stora barn. För att hon är stor, duktig, får göra extrasaker för att hon är storasyster.
Jag har läst en del om rollerna man tilldelas ut efter vilket nummer man har i syskonskaran och det var skitjobbig läsning eftersom det naturligtvis spädde på mitt dåliga samvete då jag insåg att vi såklart gör precis de misstag som det står om. Tex så behandlas äldsta barnet som duktigbarnet och yngsta barnen har man ungefär noll förväntningar på. Det är kasst åt båda hållen.
Därför var det jävligt skönt ikväll när jag faktiskt uppräckte en fördel som kommer endast utifrån barnets nummer i syskonskaran.
Vi delade på oss. Pappan spelade Nintendo med storasystern och jag och lillasystern satte oss vid köksbordet. Eller. Hon skulle måla och satte sig och gjorde det. Jag satte mig bredvid.
Jag insåg så mycket ikväll. Insåg hur olika mina barn är. När mitt stora barn var i den ålder som mitt lilla är nu så målade hon litet och pyttigt och en sak på varje papper. Det gick åt väldigt mycket papper. Det var blommor och bin och prinsessor och jättelånga hår.
När jag nu fick se mitt lilla barn måla var det verkligen en helt annan person. Hon målade torn. Brädor. Väggar, Fönster. Olika finesser på tornet och slottet som hon målade. Trappor och tinnar och kanor. Sedan avslutade hon med en liten person. Med jättestor glad mun och Pippiflätor. Det var då jag.
Hon måldade och målade tills hela pappret var fullt. Brydde sig inte om att ta nytt papper när hon behövde börja om eller ville rita nått nytt.
Hon var så fri i sitt målande.
Och då insåg jag att det troligen beror på att jag aldrig suttit bredvid.
Med första barnet var man ju så otroligt överpedagogisk. Satte en penna i hennes händer från att hon var typ 9 målader och oooohade och aaahde över minsta streck. På den tiden gjorde jag allting tillsammans med mitt barn. Hon var ju bara ett barn, ensam. Bygde hon med klossar gjorde jag det. Lekte hon häst så gjorde jag det. Alltid. Tillsammans.
Jag är glad för det på många vis, för hennes tid som ensambarn blev ju ganska kort då lillasyster kom prick 2 år efter storans födelse. Jag har läst att normalt sett börjar barns frigörelse från föräldrarna tidigast vid 3 års ålder. Men om man får syskon innan det börjar frigörelsen från mamman redan när mamman blir gravid. Hon var 1.5 år när jag blev gravid och eftersom jag mådde så dåligt så var jag ju verkligen frånvarande från och med då också, något jag sedan försökte väga upp genom att inte amma tvåan (det funkade inte heller, med amningen, men viljan att "ge tillbaka" till mitt äldsta barn spelade absolut in i beslutet att avstå).
Hur som helst så fanns jag ju alltid där. Och när mitt stora barn började måla så satt jag bredvid. Och målade som en vuxen gör. Lägg sedan sitt storasystersduktigheten och ni kan förstå hur förödande det är att alltid ha en teckning som är mycket mer avancerad och "fin" (enligt henne) bredvid alstret man själv just kladdat ihop som treåring..
Vårt stora barn pillade med sina teckningar i evigheter. Började om tusen gånger. Blev arg för att det blev fel. Och slutade så småningom att måla fritt och övergick till målarböckerna och deras tydliga gränser och linjer.
Det är såklart skitsorgligt att det blev så.
Men istället för att deppa över det så kan jag nu glädjas över att lillasystern blivit så fri i sitt skapande. Hon tycker att allt hon gör är fint. Hon börjar om ibland, men det är inte mer än att hon säger "oj" och börjar om bredvid det som inte blev som hon hade tänkt. Hon målade ett stjärnfall ikväll. Och sen skrev hon sitt namn för första gången.
dragspel
Vi är sjuka. Alla är sjuka utom en.
Nu jävlar får jag tillbaka för att jag SKRUTIT hela jävla vintern och sagt "ja viiii har inte vart sjuka sen i våååååras när det var vattkoppooooor". Först var ungarna kräksjuka i varsin omgång vilka sträckte sig över två veckor.
Sen blev maken sjuk i söndags. Ikväll fick lillfian feber och så snorar och hostar hon bortom denna värld. Jag själv har vart förkyld så in i helvite och nu börjar magen krångla. Var nyss på skithus för tredje gången för dagen och det ska ni veta att detta är INTE normalt! 3 gånger i veckan är närmare normalt så att säga.
Vi får boka av allting som är roligt. Allting som vi vill. Istället får vi isolera oss i hemmet. Barnen har bott hos mormor i två nätter medan jag och maken legat pall här hemma i magsjuka och förkylning. Sen kom de hem och blev sjuka de med, men medan de var borta var livet ändå helt ok. Jag och maken spenderade hela solig söndagen (dagen då våren kom till ön) på soffan, men gardiner fördragna och filtar upphängda för fönstren. Såg film efter film. Somnade ibland. Hämtade lite resorb till honom, nässpray till mig. På måndagen hämtade vi thaimat. Såg 8 avsnitt av "viking". Pratade inte mycket. Gonade ner oss i våra sjukdomar. Och det var så skönt. Skönt att få må dåligt och sätta sig själv och sitt eget lidande först. Det gör man väldigt sällan när man har barn.
Sen kom barnen hem idag och det var naturligtvis väldigt lyckligt. Jag storgrät i en halvtimme när de åkte i söndags, av dåligt samvete och ren saknad. Sen ville de aldrig komma hem från mormor. De har det så fint hos mormor och då kunde jag slappna av och omfamna min sjukdom. Men det var lyckligt när de kom hem idag. Lillungen fick feber nån timme efter att de kommit hem. Som om hon hållit tillbaka under tiden hos mormor. Så vi har sett på film hela eftermiddan och kvällen. Pusslat lite. Ätit fryspizza.
Imorrn ska alla vara hemma. Tillsammans. Lillskruttans sjukdom är viktigast nu. Storskruttan får va hemma hon med för hon vill det. Hon ska hoppa studsmatta och plocka krokus har hon tänkt.
Jag hoppas jag kan stå på benen. Kanske orka städa lite. Har sedan i lördags inte orkat mycket. Kan hänga upp en tvätt men måste sedan genast återvända till soffan. Satan vad jobbigt. Och magen blir bara värre.
Må min morgondag bli ljusare.
Den här låten lyssnar jag på mycket nu. Jag blir så jävla lycklig när jag hör den. Jag älskar dragspel.
prinsen prinsessan och draken
Spelade den här för mina barn idag:
Prinsen, prinsessan och draken
Å kungen han sade med stämma av sorg
Ack prins kan du rädda min dotter den sköna
Prinsessan från drakens förskräckliga borg
Så skall jag dig verkligen rikligt belöna
Å prinsen han red båd för hej och för hå
Och höga var bergen och krokig var vägen
Och när som han ridit i dagarna två
Han kom till en dal där en borg var belägen
Runt dem låg en drake med taggar och horn
Den sprutade etter å svavel å aska
Och uti ett fönster högst upp i ett torn
Där syntes prinsessan otröstligt traska
Ack prins skrek prinsessan kom hjälpe mig ut
Ack döda nu genast den hiskeliga besten
Så sagan kan få sitt sedvanliga slut
Och vi två tillsammans blir vigda av prästen
Men drakens domäner var sköna som få
Med dignande trädgårdar, milsvida parker
Och prinsen han tänkte, han tänkte som så
Att aldrig jag skådat så kostbara marker
Och prinsen kom ridande som ett jehu
Med svärdet, men sedan han vände på saken
För han klöv prinsessan precis mitt itu
Med svärdet och gifte sig sedan med draken
Av Stefan Demert (såklart)
Ja den gick hem faktiskt. Jävligt oväntat slut. Tokig prins tyckte barnen.
Håkan, Inde och tandkräm
Suttit och lyssnat på Håkans nya låtar ikväll. Han är så himla fantastisk.
"Och om du någonsin, vill ha en idiot lägg din hand i min".
Förrförra skivan släppte han när jag var mitt i tvåbarnsdimman. Jag hann aldrig lära mig låtarna för jag hade så fullt upp med att lyssna på Mojje. Har fått lyssna in mig i efterhand på dem, men de kommer nog aldrig riktigt att bli "mina" på samma sätt som de andra skivorna. Den här skivan som kommer nu kommer definitivt att bli min. För första gången sedan Hurricane-skivan har jag verkligen tid och lust att ta den till mig. Och jag nördar ner mig igen. Lyssnar på alla intervjuer han ger. Läser allt jag kommer över. Med nästan lika brinnande hjärta som när jag var 17 och andra skivan kom.
Vi åkte till Hultsfred då, Sara och jag. På hösten, för att se Håkan i en lokal där. Vi höll på att missa båten och kom med endast på grund av att vi grät. Kaptenen backade bokstavligen tillbaka båten och vi fick hoppa på. Det var en glipa mellan båten och landgången som vi fick hoppa över.
Vi hyrde ett rum hos en tant där, i Hultsfred och hade kanske den sjukaste helgen i mitt liv. Det var Kom igen Lena- plattan och jag tyckte bäst om Minnen av aprilhimlen. Jag och min man dansade vår brudvals till "det är så jag säger det" från samma skiva sen, ett antal år senare.
"Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig. för jag blir aldrig kär i nån. Sånt där är slöseri med tid. Men då slösar vi bort våra liv! Och jag tänker alltid på dig i april"
Vi har haft en Himla Fin dag. Äntligen hade bästekompisarna blivit hyfsat friska och kom hit på minikalas för att fira förra helgens 4åring. Gud vad ungarna har lekt idag. Hela långa dagen. E och hennes Liam har pusslat och pysslat och lekt med plusplus. L och hennes Tuva har lekt bio, grannar och gud vet allt. Jag och Sandra har pratat och pratat. Sen på kvällen åt vi middag hos våra grannar. Det är fina grannar att ha. Det är fint att ha grannar att bara gå över till.
Ikväll har jag sett två bra filmer utan att somna. Kanske för att det var uteslutande kvinnliga huvudrollsinnehavare i båda filmerna, vilket det vanligtvis inte brukar vara då jag och maken ska försöka samsas. Ikväll la jag mig resolut i soffan och valde själv ut två filmer i rad på Netflix. Jag älskar Netflix. Och numera älskar också jag vår skitstora, penisförlängande tv. Det är så himla bra med stor tv när man ser dåligt.
Jag såg "i oskuldens tid" och "the quiet" ikväll. Oskuldens tid utspelar sig på nått slags rikemans internatskola för flickor i mellankrigstiden och var typ 3 +.
The quiet var bättre. Handlade om en dövstum tjej som i tonåren blev adopterad av en familj sedan hennes pappa dött (mamman var död sedan länge). Snart märker hon hur det är något som är totalt fucked up i familjen eftersom alla ska prata ut med henne hela tiden i tron om att hon inte kan höra nånting. Det kan hon uppenbarligen och blir nästan galen själv då hon natt efter natt tvingas höra på då pappan i familjen har sex med den tonåriga dottern. Det är så SÄLLAN jag får se såna här filmer som handlar om KVINNORS liv, av KVINNLIGA regissörer. Jag ska fan sluta att se på MANSFILMER från och med nu. Lika lite som jag läser böcker av män ska jag se filmer om och av män. Jag har liksom läst och sett tillräckligt. När man i 28 år matats av mäns öden och liv är det faktiskt inte fel att ägna sig åt sitt eget kön. Helvete.
Våra planer för morgondagen ändrades precis och dagen är nu mer öppen. Jag ska sitta i två timmar vid barnens balett och kolla på folk som gymmar i gymmet där. Det är dödligt tråkigt. När barnen balettat klart ska vi gå på Mc Donalds och sen ska jag vi köpa tvål och tandkräm. Det är alltså lördagens planer! Balett, tvål och tandkräm.
Jag ska vara med mina barn också. Idag har jag knappt sett röken av dem.
Har ni förresten hört The Story om mig och Jonas Inde? I förra helgens krönika råkade jag, felaktigt, uppge att Inde inte hade vårdnad om sitt barn. När denna text nådde Inde själv ägnade han en hel eftermiddag åt att älta detta på sin Twitter. Jag och helagotland.se tog bort avsnittet om Inde samt skrev en ursäkt. En rättelse publicerades även i papperstidningen. Inde kallade mig för gris på Twitter.
Dagen efter rättelserna och ursäkten skrev Inde att han nu hade förlorat vårdnaden om sitt barn. Hovrätten har dömt. Inde förlorade.
Via Nina som först blev intresserad av Indes offentliga undergång har hans historia också drabbat mig ganska hårt. Jag känner medlidande med honom eftersom han är psykiskt sjuk.
Fattar dock inte hur vissa människor, på Twitter, kan vara så snabba med att ställa sig på Jonas sida mot exfrun. Fattar inte hur folk vågar. När det gäller vårdnadstvister, eller familjeproblem överhuvudtaget, så vet man ta mig fan aldrig.
Det är som det där avsnittet av Uppdrag granskning för nått år sedan. Om föräldrarna som helt plötsligt blev ifråntagna sina barn då ett av barnen hade pratat om att "mjölka pappas snopp". Andra detaljer fanns också, men avsnittet var helt klart vinklat till föräldrarnas fördel. Man ifrågasatte systemet. Kritiserade myndigheter hårt. Och jag fattar inte hur de vågade göra det. För TÄNK OM. TÄNK OM det faktiskt var någonsin som inte stod rätt till i den familjen. Fatta vilket enormt SVEK mot de barnen. Ett enormt svek av en hel jävla nation som såg skiten och tyckte så innerligt synd om de stackars föräldrarna. TÄNK OM, liksom.
Lite så känner jag inför Inde också. Jag kan tycka synd om honom pga at han är sjuk, men jag kan aldrig uttala mig om hurvida det är rätt eller fel att han nu förlorat vårdnaden om sitt barn.
Nu är klockan 01.17 och jag är ännu vaken. Det är inte klokt. Har inte hänt på mycket länge.
Ska ta och gå i säng nu, så jag orkar med all balett, tvål och tandkräm imorrn.
Hoppas ni får en fin helg också
puss
Pod
Här är veckans podcast. Om barnkalas, manligheten och så lite om surrogatmammor också.
kvinnofällan
Jag och Nina pratar om kvinnofällor i nästa pod. Nu kan jag inte sluta tänka på det.
Jag hatar ordet. Har alltid gjort.
En kvinnofälla är när en kvinna är duktig för att vinna bekräftelse, ofta för sin kvinnlighet. Det är ju tråkigt.
Men ÄNNU VÄRRE blir det ju när folk ska komma och skriva KVINNOFÄLLA över ansiktet på henne. Snacka om att dubbelbestraffa.
Men det som värker i mig. Det som både Nina och UnderbaraClara skrivit om förut, men som jag inte kunnat ta till mig ordentligt förrens nu är följande: det är omöjligt för en kvinna att prestera. Det är omöjligt för en kvinna att vara duktig. För när en kvinna presterar och är duktig, får hon KVINNOFÄLLAN skriven över ansiktet (vare sig det faktiskt är det eller ej). Ordet KVINNOFÄLLA är ett ord skapat av patriarkatet som omöjliggör kvinnlig prestation.
Och det är också kring kvinnofällan som den gamla tidens feminism liksom slog knut på sig själv.
Först kämpade man som fan för kvinnans rätt till arbete och självständighet och karriär. Sen när man hade lyckats, så kom kvinnofällorna. Utbrändheten. Dubbelarbetet. Barnen som kom ikläm. Männen som ännu satt bekvämt på sina rövar medan kvinnorna fick slita dubbelt. Arbetet och karrirären som först stod för frihet och självständighet blev plötsligt en kvinnofälla.
Duktiga kvinnor är i kvinnofällan. Vabbande kvinnor är i kvinnofällan. Föräldralediga kvinnor är i kvinnofällan. Kvinnor som arbetar mycket och sätter vikt vid att prestera på jobbet är i kvinnofällan.
JAG TYCKER KVINNOFÄLLAN KAN DRA ÅT HELVETE.
Låt oss istället ta oss en titt på Mansfällan. Den är så in åt i helvite mycket större, värre och ändlöst mer utbredd än den där förbannade dubbelbestraffande kvinnofällan.
Förresten. Inte nog med kvinnofällan som den hittills sett ut. Nu kommer dessutom jag och ifrågasätter varför tex valet att vilja jobba halvtid för att vara med barnen ska ses som en fälla? Hur prioriterar man i sitt liv när man tänker så? Är inte den största fällan den att heltidsjobba bort barnens hela barndom? Är inte DET den kanske allra största fällan? Ja och vilka kvinnor är det då som är i kvinnofällan dådå menar jag? Eller är det männen? Det finns ju heltidsarbetande kvinnor också. Som enligt den gamla synen att se på kvinnofälla väl (förutsatt att de inte dubbelarbetar) är de som inte vart i kvinnofällan. ÄR de då alltså i kvinnofällan ändå enligt mig?
Va? Va? Va?
Ja int i fan vet jag. Men kvinnofällan kan ändå ta och dra åt helvite.
Varför jag önskar mina barn homosexualitet:
Förresten: Nu kan jag, på ett sätt som inte känns romantiserande och eventuellt kränkande mot homosexuella och deras tillvaro, förklara varför jag i det närmaste önskar att mina barn blir homosexuella. Främst kanske om jag får en son en dag.
Det är på grund av precis det jag skrev i förrförra inlägget: det finns en förväntan på bögar att de ska vara feminina. En homosexuell man har alltså tillgång till den "kvinnliga" planhalvan på ett helt annat sätt än en heterosexuell man. Även om bögar kan få skit när de utnyttjar denna möjlighet, så finns där i alla fall en förväntan som de KAN utnyttja. Ingen blir förvånad om en bög är känslig/lyhörd/beter sig kvinnligt.
Och jag ser en enorm frihet i det. En frihet som exakt varje man på hela jorden verkligen skulle behöva.
Vi kvinnor har ju, som sagt, redan tillgång till männens "planhalva" på så otroligt många fler sätt än vad männen har till vår, vilket vi har kämpat för och helt klart är till vår fördel. Men vi är ju dumma i huvet om vi tror att problemet löses genom att endast kvinnorna ska få vidga sina vyer och ta del av männens värld. Männen behöver ju göra det exakt lika mycket för att allting ska bli lyckligt.
En flata har större förväntningar på sig att ta del av den manliga planhalvan också, vilket hon också självklart bör utnyttja till max. Men största anledningen till varför jag kan önska mina döttrar ett långt och lyckligt flatliv är för att de ska slippa heterosexuella relationer. För det är så jävla svårt. Det är så jävla svårt att leva jämställt och lyckligt med en man när man är kvinna. Allra helst om man är feminist, vilket jag utgår ifrån att mina barn kommer att bli (eller så blir de moderater, men då finns också chansen att få leva ett lyckligt liv genom att, som moderater i allmänhet gör, blunda. Det man inte ser mår man ju inte dåligt av!)
Jag tror alltså att det finns större chans att bli lycklig om man som kvinna älskar och lever tillsammans med en annan/andra kvinnor. Jag säger inte att det är männens fel att det är så, för det är det inte och det inser jag mer och mer ju äldre jag blir. Men samhället är fan inte byggt för heterosexuell lycka.
Och det är därför jag önskar att alla mina barn bli homo.
nästan obehagligt
Idag har vart en bra dag.
Nina har vart här. Och så hämtade jag barnen tidigt och vi har myst hela eftermiddan.
Jag lagade skitgod mat och efter maten åkte vi till rolig lekplats en stund. Barnen var överlyckliga. Äntligen är kvällarna så pass ljusa och våriga igen så att man kan göra något av dem. Men kallt var det.
Jag blir glad av kompisar, vårsol, barn, god mat och familjemys. Ja jävlar vad glad jag känner mig. Känns nästan obehagligt. Ovanligt liksom.
fy fan för att vara man
Hittade sjukt intressant artikel här.
Det är en artikel av Gunilla Molly som är docent i svenska. Hon skriver om hur det går utför för pojkar var gäller läsförståelse. Hon hävdar att det beror på att litteraturläsning, samtal om litteratur osv, inte anses manligt och därför läser inte pojkarna. Hon menar att vuxna män måste läsa mer och på så vis vara förebilder för sina söner.
En intressant sak hon skriver:
"Att ”vara” pojke och att ”vara” flicka innebär i klassrumspraktiken att gestalta kön genom markörer och handlingar, varav attityden till läsning av skönlitteratur är en. Ett sätt för män är att konstruera ”manlighet” är att gestalta den i motsatsförhållande till vad som ses som ”kvinnligt”.
Att studera maskuliniteter i skolan är därför inte att studera bara ”pojkar”. Reproduktion av maskuliniteter sker i relation till femininitet. Medan flickor i dag kan gå i långbyxor, spela fotboll och läsa skönlitteratur, så kan pojkar inte gå i kjol, dansa balett och inte heller läsa skönlitteratur om de vill bli uppfattade som maskulina"
Och tanken bara slog mig så hårt- ju friare vi kvinnor bli, desto mer instängda blir männen. Ju fler normer och barriärer vi bryter (och det är ganska många under de senaste 60 åren), desto mer krymper männens värld, eftersom de definierar sig utefter oss. Det vi gör kan inte de göra eftersom det vi gör är feminint och feminina saker är ju som bekant det värsta och fulaste man kan göra.
Jag tänker på läraryrket, eller utbildning överhuvudtaget. Förr i tiden var Magister något väldigt fint att vara. Magistern fick fint boende i anslutning till skolan i de små skolorna på landet. Pojkarna ansågs bäst lämpade för vidare studier, flickorna skulle ju ändå bli hemmafruar sen. Men så hände något. Kvinnor började studera och sket i hemmafrugrejen. Fler och fler kvinnor började läsa till lärare. Och plötsligt var lärare ett lågstatusyrke. Liksom utbildning överhuvudtaget nu kritiseras när det är fler kvinnor än män som utbildar sig. Och då kan man ju tänka att vi kvinnor alltid blir förlorare. Varje yrke vi erövrar blir plötsligt lågstatusyrke och så fort vi blir i majoritet någonstans så är det inte bra.
Nu när så många kvinnor pluggar vidare så kan ju inte männen göra det längre. Det är ju omanligt. Blir nog det väldigt snart om man ska tro utvecklingen hittills iaf. Och det finns nu även fler kvinnliga lärare än manliga. Samma sak med psykologer. När nu kvinnor får bli psykologer på samma villkor som män som "inser" männen att det där med psykolgi ju faktiskt inte är något för dem.
DET ÄR SÅ JÄVLA SJUKT!
Men tänk ändå! Vad det innebär!
Det innebär ju faktiskt att vI ÄR på rätt väg! Patriarkatet ÄR på väg att störtas helt enkelt. Det KOMMER att ske. Kvinnan ÄR faktiskt på väg mot frihet (åtminstone här i Sverige) och det bekräftas ju då varje gång man hör att det går dåligt för män. När det blir ett problem att män inte söker vård som de ska längre, så är det ju ett bevis för att fler kvinnor sköter om sina kroppar och får den vård de här rätt till i större utsträckning. När det går dåligt för pojkarna i skolan betyder det att det går bra för flickorna.
Sedan finns det såklart absolut grejer som männen TROR är till deras fördel, men som inte är det. Tex kommer det ju inte att vara DÅLIGT för oss kvinnor när männen börjar ta ut föräldraledighet i samma utsträckning som oss kvinnor. När fler män börjar ta ut föräldraledighet i större utsträckning kommer det ju att gynna oss kvinnor. Männen TROR dock att de kommer att må sämre och missgynnas om det skulle bli så, men så är det ju inte. Inte i alla fall vinner vi kvinnor på männens olycka. Inte alltid. Men ofta. Olycka och olycka, de får ju skylla sig själva. När de nu är så jävla rädda för allting som anses kvinnligt.
Kanske borde jag visa lite mer medlidande ändå, för jag vet faktiskt inte vad jag pratar om. När vi kvinnor strävar efter att bryta normer och även ta oss rätten till de klassiskt "manliga" grejerna så är ju det ganska coolt. Det anses starkt, modigt och häftigt och det beror ju på att vi liksom strävar/sparkar uppåt. De manliga grejerna har ju alltid varit överordnade.
När män däremot ska erövra klassiskt kvinnliga områden, får detta ses som ett nedköp. Eftersom ju kvinnan är underordnad mannen, med allt vad det innebär. Allting som kvinnor alltid gjort har alltid setts som mindre värt än det männen gjort. Det är alltså inte alls särskilt konstigt att männen håller på som de gör och definierar sin manlighet utefter det som anses kvinnligt (nu kom jag på att de jobbar ju som jag, för er som läste det tidigare inlägget).
Man kan kanske dra en jämförelse om den mobbade tönten. Som älskar typ körsång. Du vet att du kan förlora jävligt mycket på att ta töntens parti när hen blir mobbad. Hela din jävla grupp kan vända sig emot dig. Vågar du? Eller vågar du inte? För att inte tala om när tönten sedan frågar om du vill börja i hens kör. Hur jävla töntigt är inte det??!!! Men du vet ju att det är bra både för dig själv (utvecklande) och för tönten (hen blir glad och vinner på att ha dig med). Ska du våga?
När jag läser den där texten blir jag även så underbart jävla tokglad att jag har döttrar only. För FY FAN vad jag blir RÄDD för alla de här tankarna egentligen. Orolig för min man. För min bror. För alla män jag känner. Hur fan ska det GÅ FÖR DEM??!! De är så jävla trängda och rädda och begränsade i sina liv. De kan inte överleva utan en kvinna att hålla i hand. En kvinna inför vilken de kan vara sig själva. Vågra gråta och visa känslor. En kvinna som vårdar deras själ.
Bögarna har det nog ofta lättare. På bögarna finns en förväntan om femininitet. En förväntan att bete sig lite feminint. En tillåtelse i många fall, som varje bög bör utnyttja till max. Må min eventuellt framtida son bli bög.
Alternativ: låt mig slippa detta. För fy fan för att brottas med allt det där. Fy fan för att inte kunna vara som man vill. Fy fan för att formas till begränsning och så förbannat hårt hållet av samhället. Fy fan för att vara man och fy fan för att vara mamma åt en pojke och stå bredvid och bevittna allt det här. Samhällets alla begränsningar som ju faktiskt är mycket större, mycket fler och mycket hårdare än de begränsningar som finns för flickor.
Och jag säger det än en gång: är det någonstans som genusmänniskorna kan göra en rejäl insats så är det bland pojkarna. Öppna deras tillstängda dörrar. De behöver verkligen er/vår hjälp.
om hur man bygger sig själv
Vissa inspireras ju av andra. Jag inspireras visst av mig själv. Har suttit och läst i några gamla bloggar
(tex: Mjukobloggen och den här där användnamn är:bigmama och lösen: korven)
och blev då sugen på att blogga.
Jag var så himla bra på att blogga förut. Rolig, bitsk och skrev ofta. Nu går det utför.
På senaste har jag tänkt på att människor nog är himlas olika när det kommer till det där med inspiration. Inspiration till hur man bygger sig själv som människa.
Det finns ju människor som inspireras av andras positiva egenskaper. Som tänker "så vill jag också vara" och så jobbar man för att nå dit. Man jobbar för att förbättras.
Dock inte jag. För jag är tvärtom. Jag bygger mig själv utefter hur jag INTE vill vara. Lite svårt att förklara kanske, men tex: jag vill inte vara en sådan som twittrar konstant om jättetråkiga och ointressanta saker, typ exakt vad man gör minut för minut under dagen.
När man är en sådan person så tänker jag att man dels har ett stort ego, ett enormt bekräftelsebehov samt med all säkerhet irriterar många människor. Jag tänker att då mår man inte bra och så tänker jag på hur jag ska jobba med mig själv för att undvika att bli just då.
Självklart analyserar jag varje grej först, för att eliminera eventuell ångest. Det KAN ju vara så att jag bara tror att jag inte vill bli sådan fast att jag innerst inne visst vill det, men har för dåligt självförtroende för att våga erkänna det. Det kan nämligen hända den bäste och då får man ju jobba på ett annat sätt.
Men just i det fallet har jag kommit fram till att så inte är fallet.
Inte heller vill jag bli en sådan som maniskt måste twittra jätteintressanta och roliga grejer, som Alex Schulman verkar vara. Sådär att varje tweet är jätteuttänkt för att verkligen locka så många retweets som möjligt och dessutom då med uttänkt baktanke att visa sig cool/rolig/whatever.
Så vill jag ju inte heller vara eftersom jag tänker att då har man nog hiskeligt dåligt självförtroende och ett kanske ännu extremare bekräftelsebehov. Och det känns ju inte sunt. Så så vill jag inte bli.
Mitt moderskap bygger lite mer på positiv inspiration än negativ. Visst finns det vissa saker som jag bestämt att jag ABSOLUT INTE vill göra/vara/we. Men oftast inspireras jag positivt.
Igår på 4åringens kalas var en mamma här som jag inspirerats mycket av. Hon och hennes man är lite äldre än oss, kommer båda från ganska trasiga familjer och går verkligen IN för det här med barn. Har efterlängtade och planerade barn och sätter, verkligen, i allt de gör, barnen först. Eftersom vi är raka motsatsen, unga med oplanerade barn och livet lite mer hipp som happ så blir jag alltid lite blown away när jag träffar dem. Allting är så otroligt uträknat och planerat med barnens bästa främst. Allt från hus till åsikter och fritid och allt. Jag tycker mycket om det och inspireras mycket av dem.
För så vill jag vara.
Jag har skaffat barn för att jag ville ha barn. Barn har man inte så jävla länge för helt plötsligt är de vuxna. Under de få åren man har dem, då är det fan inte mycket begärt att göra allt för dem (och ändå försöka undvika curling förstås). Sedan kan jag förstås förfasas över människor som jobbar mycket, är borta mycket men ändå väljer att ha barnen på dagis när de får en vardag ledig och tänka att jag aldrig ska bli så heller.
Jag tänker att mitt i övrigt negativa sätt att bygga mig själv utefter hur jag INTE vill vara, i grunden bygger på en viss optimism. För det är ju när jag ser det dåliga som jag tänker att så vill jag inte bli. När jag ser positiva saker så tänker jag inte "så vill jag bli", helt enkelt för att jag redan tycker att jag är så! :)
Vad gäller barnen och föräldraskapet är mitt självförtroende inte alls lika högt och därför stöter jag ofta på föräldrar som jag ser har något som jag inte har och som jag själv vill ha. Men när det gäller mig själv händer det sällan. Jag hittar sällan luckor som behöver fyllas upp liksom. Och det borde väl i grunden tyda på en hyfsat bra självkänsla?
Idag har jag bokat operation för mitt nageltrång som det forsat var ur konstant sedan november. Det känns mycket modigt eftersom den operationen tydligen ska vara ganska smärtsam. Jag har gjort en annan modig grej också idag, som ni får veta om sen.
Är trött och hängig idag eftersom jag drabbades av plötsligt nattugglebehov och satt uppe till två inatt. Det händer fan inte ofta nu för tiden.
Tror att vår 6åring är på väg in i någon form av 6årskris/utvecklingsfas vid 6 års ålder. Är det någon som upplevt det här med 6årskris/utvecklingsfas runt 6 år ålder? Kan någon dela med sig?
en väldigt stor dag
Idag är det ingen vanlig dag. För idag blev E 4 år!
Som hon har längtat efter den här dagen! Dagen då hon äntligen ska bli Stor. Eller, i alla fall Större. Storare, som hon säger.
Jag tror vi infriade hennes drömmar om den här dagen ganska bra. Det var lite högtidligt och spännande imorse när hon fick massa massa paket i sängen och frukost också. Hon gillar inte frukost. Har normalt väldigt svårt att få ner den. Så idag blev det muffins. Till frukost. Och kall oboy. Det kanske bästa hon vet. Och idag gick faktiskt frukosten ner!
Hon fick en Spiderman"barbie". Jag lyckades liksom hitta en barbiestor actionfigur i form av Spiderman som hon hade önskat sig! Hon fick boxningshandskar och en boxningssäck som bästekompisen Liam har. Målarbok, Lego och byggrejer. Vi har fått göra en djupdykning ner i en ( iaf för mig) okänd värld på leksaksaffärens (vi har bara en i Visby) pojkavdelning. Sån är hon vår E. Utmanar en.
Idag har hon sprungit runt i sin bästa Pippitröja och visat upp sin "barbie" för alla sina gäster. "Med den här handen skickar han ut spindelnät och med den här handen håller han sitt barn" berättade hon och glatt. Ja tänk om det vore så väl.
Efter långmorgonen med paket och Legobygge såg vi klart Toystory 1 som de började se häromkvällen. Sedan cyklade vi bort till lekplatsen.Gungade och upptäckte en miljon nyvakna myror. Hittade de första blåsipporna! På hennes stora dag!
Hon är en blåsippsunge. Föddes precis innan påsken 2009. En strålande vacker vårdag kom hon ut ur min mage. Med knallbruna ögon och mörkt mörkt hår. Hon är sig faktiskt otroligt lik ännu nu. Alltså, när man ser foton på henne som bebis så fattar man direkt att det är hon. Och så funkar hon i allt skulle jag vilja säga. Hon utmärker sig. Vi kunde tidigt urskilja drag i henne som ännu finns kvar. Det finns någonting rakt över henne. Hon ÄR liksom. Det är sällan veligt om man säger så. Hon vet vad hon vill.
- LYSSNE PÅ MIG NÄR JAG PRATAR skriker hon argt om hon anser att hon inte blir hörd.
Om min lilla E ska fortsätta vara så här som hon är nu och har varit hittills i livet så kommer hennes liv att gå bra. Hon är stark och bangar inte för någonting. Hon har ett självförtroende som heter duga och hon skiter ganska mycket i vad andra tycker om henne. Det är lite my way or the high way med henne och jag ser att det är bra. Det är ett bra sätt för en liten tjej att ha.
Må hon aldrig kuvas. Må ingen trycka ner henne eller ta det där självförtroendet ifrån henne. Må ingen få henne att tro att omvärldens åsikter om henne spelar ett skit roll. Må hon få vandra genom livet så här stark och orädd och återigen, må hon fortsätta skita i vad kreti och pleti tycker. Må hon alltid vandra sin egen väg.
Min lilla stora unge är solskenet i mitt liv. Som bebis var hon världens gladaste och tjockaste lilla bebis. Nöjd och lycklig, sov hela nätterna från 4 månader och gjorde livet lätt för den utslitna småbarnsmamman som var jag då. Sen vände det ungefär när hon blev ett år och hon blev världens mest argsinta och bestämda unge. Det var som att hon fattade att NU ORKAR MORSAN IGEN! Och så körde hon på. Och då älskade jag henne ännu mer.
Jag mådde så dåligt på många sätt efter hennes födsel. Totalt utsliten efter nio månaders helvete till graviditet. Eftersom jag varit så frånvarande från mitt stora barn under grav. eftersom jag mådde så dåligt hade jag redan ett rejält dåligt samvete mot henne redan när E föddes, vilket sedan höll på att slita mig i stycken det första året då jag slets mellan mina två ungar, tyckte jag. Jag minns när hon vuxit på sig lite och liksom självmant började visa att hon VILLE HA en. Typ när de sträcker ut armarna mot en, trycker sig mot en, klappar en på kinden för första gången osv. Jag var så lättad då. Jag hade haft en rädsla inom mig, att hon inte skulle älska mig. Att min trötthet och lighta depression hade tagit så pass hårt på henne att hon inte skulle kunna känna kärlek för mig. Jag minns att jag grät då, av lättnad.
Hon älskar mig. Jag älskar henne. Till månen och tillbaka igen. Vi har varandra E och jag på ett så himla ljuvligt sätt.
Idag var hennes stora dag och imorrn fortsätter det med barnkalas. Storasyster ska få vara lekledare. Det ska lekas, ätas, hoppas studs och blåsas såpbubblor. Det blir förhoppningsvis en magisk dag för en magisk unge.
Tjock nöjd och glad.
teidn gar
Påsken kom och gick. Det var en fin påsk, om än lite väl lååååååång.
Särskilt långfredagen var låååååång. Men vi gjorde vårt bästa.
Började dagen med skitlång och svinkall skattkarteletning efter ägg. Barnen BAD typ om att få gå in innan de hade hittat de väl gömda äggen... Satans vinter.
Lagade påsklunch (jag) städade gården (min man. vi tycker det är viktigt att dela på sysslor utefter kön förstår ni..) hoppade studsmatta (barnen). På eftermiddan delade vi på oss. Jag och lilla gick till lekplats medan pappan och den stora spelade wii. Sen bytte vi och jag och stora lekte med barbie medan pappan och lilla cyklade första turen för i år.
På kvällen såg vi Hitta Nemo. Jag älskar fan Hitta Nemo.
På lördagen. Denna ljuva dag. Jag tog bussen ner på stan. Shoppade. Alldeles ensam. I flera timmar. Första ensamma timmarna på typ femton dagar. Ljuvaste frid.
På kvällen åkte vi till svärmor och svärfar och firade svärmor. Jag gillar dem. Vi hade mysigt.
På söndagen kom alla vännerna hit. Det var drag från morgon till kväll. Massa barn. Massa vuxna. Massa mat. Massa allt. Jag älskar dem.
På måndagen åkte vi till Rone och jag och han som jag är gift med fixade kaffe och kakor i köket i bygdegården där revyn som mamma skrivit höll föreställning. Barnen sprang runt och lekte. På kvällen käkade vi middag hos morsan med det andra paret som också jobbade i köket. De är härliga människor. Får mig att vilja flytta ut på landet. Bli en i gänget.
Så i tisdags började äntligen dagis. Jag älskar dagis. Lämnade ungarna och Nina kom hit. Vi spelade in rekordlång pod. Här har ni den.
Igår var ingen särskild dag och inte idag heller. Ikväll ska jag på barnklädesauktion. Ja. Det är precis vad det låter som. En auktion där man ropar in barnkläder för typ 5 kr. Tar flera timmar. Är som en dröm.
På lördag fyller den lilla 4 år. Det är inte klokt. Hon föddes ju för fan nyss!
Det är lite synd om henne på flera sätt. För det första för att hon är minst. Det hatar hon. Vi har lärt oss att ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN börja en mening med "du är för liten" för då skriker hon rakt ut. Det är även synd att det blivit så att hon fyller år sist av alla i familjen. Jag fyller först i januari, D i början av mars, stora i slutet av mars och så E i början av april. När det blir dags för hennes kalas två veckor efter storans (med påsk emellan) är jag alltid avtrubbad. Orkar inte riktigt. Men skärper mig alltid naturligtvis. Överkompenserar lite. Vräker på med lite extra serpentiner osv.
Min stora unge. Det är inte klokt vad tiden går fort.
Lycklig unge
