brunheten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har blivit svårt att blogga. 

Mest såklart för att tiden inte riktigt finns och när den väl finns så blir bloggen prio noll. Men även för det där med lyckan och glädjen. 

 

Jag har just nu inget annat att skriva om än lyckan och glädjen. Är det något som inte är lyckligt och glatt så känns det alldeles för privat för att skriva om eftersom det i såna fall skulle röra min familj. Familjen ÄR mitt liv för tillfället. Jag tänker inte på annat, gör inget annat och det är verkligen dygnet runt. 

 

Och jag vill inte vara en sån blogg för er. Jag vill inte vara en sån blogg som öser på med lycka och glädje och perfektion. Och då tänker ni att det MÅSTE man ju inte vara heller, man skulle ju kunna blanda. Men när det inte finns något dåligt att ta av liksom? Vad ska man göra då. 

 

Lycka är helt enkelt väldigt tråkigt, torrt och ytligt och ointressant. Det har jag alltid tyckt. Och jag tycker även att det är taskigt. 

 

 

Och då tänker jag på alla de där bloggarna och facebookarna och instagrammarna som liksom ALLTID BARA delar med sig av lycka. Alltså åratal i sträck. Ingen människa ha en lycklig och komplikationsfri vardag åratal i sträck. Inget liv består av endast lycka. Men det finns så många som ger sken av att det är så. Det tror jag för det första inte på, men OM det nu ändå skulle VARA så, så undrar jag vad det är för elaka och egoistiska människor? Varför VILL DE sprida ångest? Varför tänker inte DE på att andra kanske mår dåligt/får sämre självkänsla/undrar vad de gör för fel/ känner sig misslyckade och utanför av att läsa om allt det ljuvligt lyckliga och perfekta?

 

Sedan tänker jag att lite vill ni säkert höra om allt som är fint. Det FINNS ju ANDRA lyckliga personer med hyfsat komplikationsfria liv som INTE provoceras av andras lycka utan faktiskt bara gläds med andra. Precis så är jag. När jag är lycklig och glad och mår bra, då har jag inga problem med varken UnderbaraClara eller de duktiga flickorna i mina flöden. Då gläds jag med dem, kopierar recept och trallar glatt. 

 

Men när jag mår dåligt, är olycklig och känner mig misslyckad, då blir jag avundsjuk, missunnsam och får ångest av andras lycka och perfektion. Och det anklagar jag inte mig själv för. 

 

Den andra bebisen i sällskapet hade en lite jobbig dag igår. Skrek en del och så. Vår bebis låg knäpptyst och sov större delar av dagen. Ibland vaknade han och tittade på oss med sina söta hundögon. Han framstod alltså som en Drömbebis hela dagen. Tills vi kom hem då han valde att visa sitt rätta ansikte.Sedan 22 igårkväll har han vägrat att vara någon annanstans än i våra famnar och så fort han varit vaken har han gnällt och åmat sig. Det känns som att han passar på med det nu när storasyrrorna är borta. Då tar han sin chans. Så idag har vi mest suttit i soffan och sett på Desperate Housewives. Vi älskar det, både jag och David. Är ett med intrigerna. På eftermiddan var Nina här i några timmar. Oh hur ljuvligt. Att få vara en människa liksom. Vi pratade feminism mest och jag fick Gudruns senaste bok och bebisen fick sin första docka. GulleNina!

 

När hon åkt återvände vi till soffan i några timmar. När bebisen är vaken har vi DH på pause och tittar på honom och gullar och gonar och pratar med fjantiga röster om hur söt han är. 

Nu har vi precis varit ute på en sen kvällspromenad med honom i vagnen. Jättemysigt. 

 

Vi har det så himla fint i vårt äktenskap just nu. Vi har det så himla fint överhuvudtaget. Jag älskar livet och jag vill ha tusen barn. Eller i alla fall fyra. Men det ska vara långt mellan barnen. Jag tror det är hemligheten. 

 

Imorrn ska David jobba för första gången sedan den 27 november, dock hemifrån och de stora barnen kommer hem. Så laddar vi inför nyår med några kompisar på andra sidan skogen. Fick jag och David välja själva hade vi nog helst suttit under en filt och sett på tv hela kvällen, men det är stora barn i familjen också. Som behöver traditionen och som behöver träffa kompisar. Och det behöver nog vi också. Efter 4 veckors isolering är det nog sunt att börja ta sig ut lite bland folk igen och äntligen börjar jag känna en längtan efter det jag också. 

 

Längtar lite tills när David börjar jobba nästa vecka. Ska bli skönt att få rutiner, men framför allt spännande att se om/hur jag kommer att klara mig själv. Nätterna? Hämta barnen? Börja laga mat igen? Har knappt lagat ett mål mat sedan L kom. Det har David gjort, men allra mest har vi ätit tomtegröt på tub. Matlagning alltså, mitt ständiga hat. 

 

Här är  en krönika jag skrev om Zlatans intelligenta uttalande häromdan. Läs gärna debatten under också och njut av all gotländsk intelligens! 

 

Puss på er

 

 

 

 

14 kilo på 3 veckor har jag tappat. 14 av sammanlagt 16 graviditetskilon.

 

 - Nej men vad fan är det här nu då, har HON blivit SÅN, tänker ni nu och stönar kollektivt.

 

Svar: nej, det har jag inte. 

 

För trots att jag tappat nästan allt som jag la dit medan jag var gravid så är jag knappast en lättviktare. 

91 ljuva kilo väger jag. 91 kilo kärlek skulle jag vilja säga. 

 

Imorse stod jag framför spegeln och höll ett inre tal (David sov nämligen, men sen när han hade vaknat höll jag det även högt och ljudligt inför både honom och barn "KOLLA RA! KOLLA DEN HÄR KROPPEN! Fan vad fin den är!") till min kropp. En hyllning skulle man kunna säga.

 

FAN vad det är SKÖNT att vara FRI. Att ha en kropp som BARA ÄR MIN MIN MIN!!! Ingen bebis som har med den att göra. Äntligen rår jag över mig själv!

Och vilken SKÖNHET lilla L lämnade efter sig! 

 

Benen, som tidigare var så vattensvullna att de såg ut som två trästockar, är nu runda och mjuka igen! På magen syns ännu en ganska rejält utputning längst ner som liksom skvallrar om att det bara är några veckor sedan den här ljuva kroppen Gav Liv. Som den mjukaste bulldeg är den där utputningen och gud vad jag älskar den. Gud vad jag älskar höfterna som återuppstått. Ögonen som liksom lyser på mig igen (orsak: hälften lycka hälften koffeintablett). Brösten som liksom fluffat till sig lite igen och ryggen som liksom är platt nu och inte konstant svankande. Jag älskar mitt snittärr och strimmorna som alla mina 3 lämnat på min mage som tack för lånet. Ja det är faktiskt sant. Jag är stolt över de spår som mina barn lämnat på min kropp. För min del hade operationsärret fått kunna löpa tvärs över hela magen så att hela stranden fick se att den här kroppen har gett liv till de tre ljuvligaste barnen. 

 

Som mest vägde jag 105 kilo som gravid. Det var jobbigt på många sätt, men ändå tyckte jag om det också. Att liksom vara så massiv. Att det fanns så MYCKET av mig och platsen som man ju faktiskt tar som 105 kilos amazonkvinna på nästan 180 cm. Jag kände mig mäktig liksom. 

Så! Nu sover han!

 

Senaste:

 

* Det tar emot att blogga. Sociala medier tar emot. Att ta emot besök tar emot. Jag vill inte släppa in någon liksom. I vår lilla bubbla. Allting känns fortfarande alltför skört på något sätt. Plus att jag inte orkar. Undrar om det är nått fel på mig? (någon psykolog som läser kanske? Är jag normal?)

 

* Jag är glad. Jag är lycklig. Jag svävar på små moln. 

 

* Bebisen har varit vaken två nätter i rad nu. Första natten var outhärdlig. Då hade han ont i magen och skrek mer eller mindre hela natten. Ingen av oss kunde sova så igår var vi ju halvdöda båda två. Inatt vaknade han vid 4, men då hade jag ÖVERLISTAT honom genom att gå och lägga mig vid 23 redan då jag var PIGG! Han var lugn och vi hade liksom en fin arla morgonstund tillsammans. Senare på dagen fick jag sova en stund också, David är ju hemma också.

 

* Att vi är två är nog en stor anledning till att lycka. Vi delar på allt. Han får vara lite mer med bebisen dock, för det kan de behöva sen när han börjar jobba. Men vi hjälps åt och turas om och delar på allt och så skrattar vi otroligt mycket. Jag hade nästan glömt hur rolig min man kan vara. Det har inte funnits så många anledningar till humor de senaste 9 månaderna så att säga. Nu skrattar vi hela dagarna ibland känns det som. 

Idag på Clas Olsson var det dock mest jag som skrattade. David skämdes. 

Jag har vart vaken sedan 04 och vi står i kö och jag hör hur kassörskan, till varje kund, ställer frågan:

 - Är du med i klubb Clas?

Så jag vänder mig om till David och frågar högt:

 - Är du med i klubb Clas älskling?

och sedan skrattar jag. Högt. Rakt ut. Kassörskan trodde ju att jag hånade henne så hon hatade ju mig och David skämdes. Men jag hade roligt! KLUBB CLAS! HAHAHAHAHAHAHA

( Ska vi starta en klubb? Ja! Vad ska den heta? Jag vet! Klubb Clas! HAHAHAHA)

 

* Jag har inga julkänslor. Istället har jag bebiskänslor. Han är så fin min son. Jag är så kär i honom att jag kan förlåta honom allt. Han kan bajsa på mig, knipa mig i tuttarna och skrika timmar i sträck och ja ba "gullegullegull". Det är konstigt det där alltså. Jag kan ännu inte riktigt fatta att han är min och än så länge älskar jag bebislivet. Jag påminns nu om varför jag skaffat en bebis till: DET VAR JU FÖR ATT JAG VILLE HA EN! 

Ja jag vill ha bebislivet! Jag vill ha kräks och tidiga morgnar och barnvagnspromenader och ersättningslukt och bebiskiss i sängen! Jag vill ha joller och mys och helfabrikat och stolta storasyskon och dagar som slutar redan vid 23 (jag är i normala fall en nattuggla). Jag VILL det! Framför allt vill jag ha tre barn. Kan faktiskt redan tänka mig en fjärde. 

 

* De härligaste dagarna är de när vi går ut. Nu går barnen på skola och dagis igen sedan idag, men alla andra långa dagar här hemma har vi sett till att komma Ut i Naturen en stund varje dag. Gud vad jag har saknat det! Bara det att kunna gå fort igen! Att känna att min kropp är tillbaka! Ljuvligt! Dock forsar blodet ut varje gång jag anstränger mig eller gör en rörelse mer ansträngande än att resa mig upp, men skit samma. Det avtar väl.

 

* Jag har återhämtat mig bra efter snittet. Ja jag var lite mer sliten efter denna gång. Paradoxalt nog var jag på benen snabbare (redan samma dag) men jag hade mer smärta i såret denna gång och svårt att resa mig, hosta, nysa, skratta de första dagarna. Efter 6 dagar behövde jag inte Alvedon längre. Fick sammanlagt 10 mg morfin efter snittet allt som allt. Fick klara mig på Alvedon och Ipren och det funkade ju bra. Jag uppskattade att istället vara klar i skallen men kanske ha lite mer smärta. 

 

* När jag tänker på förlossningen och vår tid på bb och de första dagarna hemma igen så vill jag bara gråta. Så fint var det. Förlossningen var FANTASTISK, trots att precis ALLTING gjorde ont denna gång (förra gången gjorde INGENTING ont) och trots att de fick sätta spinalbedövningsnålen 7 gånger i ryggen på mig innan den tog och trots att återhämtningen tog lite längre tid. Det var FANTASTISKT. När jag låg på operationsbordet fick läkarna säga åt mig att det inte var lämpligt med SKRATT precis i den situationen. Ja för jag låg där och skrattade och hade roligt. 

Personalen på bb var helt ljuvliga och det var guld värt att få ha två ensamma dagar med min nya bebis och min man innan verkligenheten knackade på. Dock visade sig verkligenheten vara fin den med. Fan vad fint vi har haft det de här dagarna i familjen. Tur att det blir jullov nästa vecka så vi kan fortsätta vårt intensiva slappande och gosande. 

 

* Om någon mot all förmodan får tillåtelse att hälsa på, tänk på följande:

BEBISEN ÄR ETT FLASKBARN. Det innebär att hans immunförsvar eventuellt inte är lika bra som tuttbarns. Man får INTE KOMMA HIT om man har minsta lilla bakterien i familjen. Man får sprita sina händer när man kommer innanför dörren. Vi kan inte ha ett kräksjukt spädbarn precis över jul. Det går faktiskt inte och det får man respektera. 

 

Ja ni hör ju min välvilliga inställning till min omvärld. Men det ger sig nog! Dock kommer min rädsla för bakterier att kvarstå länge än. Har jag förvägrat honom tutten får jag göra vad jag kan för att skydda honom från det av ondo som kan bli konsekvenser. 

 

Puss på er

 

Vår bebis favoritsång:

 

 

Storasystrarnas favoritlåt:

 

 

Jag undrar lite angående det här med så kallade "pojkflickor". Ja. Säkert kan man dra hundra argument kring det och vara politiskt korrekt osv. Men det orkar jag inte med nu. 

För att precisera: med pojkflicka menar jag en flicka som vill klä sig som en pojke, som vill se ut som en pojke, som mest och helst leker med pojkar och som har många av de klassiskt "pojkiga" dragen i sin personlighet. 

 

Har jag några läsare som ansågs vara "pojkflickor" som små? Hur var er barndom? Hur tror ni att ni har präglats som vuxna av att i barndomen ha varit sk "pojkflickor"? Bestod pojkflickigheten eller "gick den över"? Varför i såna fall? Kände ni er annorlunda och/eller utanför som barn? Hur bemöttes ni av omgivningen som barn och pojkflickor? 

 

Ja. Hit me med svar så att säga! 

Gud alltså.

 

Jag känner mig lite som ett öppet sår. Eller som att hela min insida har vänts ut och in och istället sitter på utsidan. Jag känner mig vek och svag och darrig. I nästa sekund är jag rå och arg och fly förbannad. Sen måste jag gråta en stund och sen blir jag plötsligt fylld av kraft och måste hetsstäda en stund, eller fixa ett tomteland åt barnen eller valfri aktivitet som oftast avslutas abrubt och blir liggande. 

 

Allting känns så skört liksom. Jag kan utan svårighet börja gråta när som helst. Säg ett ord och jag grinar. Jag kan koppla det till vad som helst som är grinframkallande. 

 

David känner nog lite likadant. Barnen också. Som tur är. Så är vi synk alla fem och fixar vår vardag efter det. Jag kan inte föreställa mig att ta hem besök ännu på rätt lång tid faktiskt. Jag vill bara vara i vår bruna bubbla och ordna dagarna utefter vad vi behöver och undvika allt som eventuellt kan orsaka påfrestning. 

 

Jag och David är extremt extremt jämställda just nu, i alla fall med de sysslor jag kan klara av utefter mitt nysnittade tillstånd och det blir mer och mer. Idag var första dagen jag klarade mig utan Alvedon. Kunde lägga E ikväll också till min stora glädje och i nättras kunde jag ta hand om L (bebisen) nästan helt utan Davids hjälp, så när som på ett lyft jag inte pallade (David har tagit mer av nätterna hittills nämligen och fått sova väldigt lite). På dagarna turas vi om med allt. Turas om att sova. Turas om att spendera tid med storbarnen/lillbarnet. Turas om att laga mat och ta hand om disken och tvätta och plocka. Vi lunkar runt. Lämnar saker framme. Uthärdar stökigheten utan problem. Prioriterar barnen först. Gostid till den lille- mycket ska han hållas och gosas för han är flaskbarn och då får man kompensera upp. Han är ju även nyfödd och alla nyfödda ska gosas så mycket det bara går. Lektid och "jagserdig"- tid till de stora. Spelar spel, går ut i skogen, kollar på när de spelar Nintendo, leker frisör. 

Vi har hämtat mat onödigt många gånger, men så prioriterar vi nu. Idag turades vi dock om att laga varsitt mål mat så det blev över tills morgondagen, så imorrn behöver vi inte tänka på det alls. Skönt. 

 

Vi pratar mycket om naturens gång. Det här med magen tex. Varje gång jag känner på den mjuka degen som numera är min mage så fylls jag av gråt. Jag kan inte förklara varför. Men en EXTREM SORG bara väller över mig och jag måste gråta. David tänker att det är min kropp som saknar L. 

Att jag blev knullsugen en dag efter förlossningen skrattar David också mycket åt. Snacka om att vara brunstig. Fertil. Så fort ungen är ute skriker kroppen efter en till. 

Att L sover hela dagarna och vaknar så fort storbarnen somnat och det blir tyst tycker vi också är häftigt. Som om han känner på sig att NU har mamma och pappa tid för bara mig. Och vi stänger av allting, lägger honom emellan oss och bara ligger och beundrar hans vackra lilla väsen.

 

Det gör ont i mig när jag ser min lillflickas ögon. Hon har det jobbigt nu, ingen tvekan om saken. Hon vill inte gå till dagis utan vara hemma så länge det går och det får hon och det ser vi även som ett ganska gott tecken. Hon är snäll mot sin lillebror och snäll mot oss men någonting har absolut förändrats i hennes väsen. Lite kaos är det nog därinne. Och det gör så ont i mig, samtidigt som jag tänker att alla behöver vi våra kriser för att utvecklas. 

 

L är en fin bebis. Han sover mest hela tiden, som flaskbarn ju brukar göra. Jag hade gärna lagt mig i flaskdebatten som rasar just nu, men länkar istället till Ninas inlägg om saken. Samtidigt håller jag med Lady Dahmer om att reklam aldrig är av godo och att man sannerligen bör lagstifa om förbud mot reklam vad gäller fler saker. Men Nina har alldeles rätt i det där med skuldbeläggandet. Och så all jävla oro som man som flaskmatande förälder ju får kastad över sig när såna jävla beslut tas. Verkligen som att kasta över oss att vi är DÅLIGA föräldrar som gör DÅLIGA val för våra barn. 

Samma sak med samsovningen som Lady Dahmer skrev om idag. Att socialstyrelsen nu gått ut med rådet att spädbarn på upp till 3 månader helst ska sova i sin egen säng. Vi vill ha L i vår säng, just för att han är flaskbarn och behöver kompenseras upp på kroppskontaktsfronten och även för att vi länge ångrat att vi var väl hårda med det där med egen säng med de andra barnen. Men nu tvekar man ju. Det blir så konstigt liksom, både angående flaskmatningen och samsovandet. Man känner att man själv gör rätt och så säger någon till en att man gör helt fel. Jag kan också bli helt galen när jag tänker på hur samhället hela tiden lägger sig i just när det kommer till barnen. Hur det plötsligt blivit NORM att sätta sina barn på dagis straxt efter 1. Vart finns det naturliga i det? Hur många föräldrar går inte emot sina egna instinkter när de sätter barnen på dagis så tidigt? Hur många föräldrar har inte storgråtit i bilen påväg till jobbet efter att ha lämnat förtvivlade barn på dagis? 

Samma sak med skolskiten. Det är helt ologiskt att ALLA BARN är mogna för att börja i förskoleklass vid 6 års ålder. Vi kände ju tex att vårt barn hade behövt börja ett år tidigare. I hennes klass finns nu barn som man definitivt märker hade mått bra av att gå kvar på dagis ett år extra. Den där likformigheten. Den där kollektiva uppfostran av barnen. Normerna och de osynliga lagarna. Jag hatar det. Jag vill bestämma själv och jag vill lära mig att lyssna på min egen intuition. 

 

Förresten. Den här bloggen lär nog bli en ganska så myspysig blogg framöver. Jag är så oerhört lycklig just nu så jag inte vet vart jag ska vända mig. Och jag är så glad för det, för såhär lycklig vid en barnafödsel har jag aldrig fått vara förut. Om ni vill ha lite mer misär eller bara känna att ni har en medsyster i er eventuellt psykiskt jobbiga tid som bebisföräldrar kan ni läsa min gamla blogg. Med början i april 2009. Jag blir så ledsen när jag läser där nu själv. Ledsen över att min andra dotters första tid i livet inte var en särskilt lycklig tid för mig. Det har hon och jag tagit igen med råge senare, men ändå. Det är så sorgligt. Här har ni länken dit iaf. 

Och ni som njuter av gull och gos kan fortsätta läsa här. 

 

Idag bajsade, pinkade och kräktes L på mig, samtidigt. Det där med snoppen alltså... Hur den liksom flyger och far iväg och sprutar ner allting med sitt pink...väldigt ny erfarenhet. 

 

Nu ska jag och David och L se på film. Vi får hoppas att den inte är sorglig, romantisk eller på något sätt känsloframkallande. Mina tårkanaler behöver en paus. 

 

Puss på er