vi dullar vidare
Det har blivit svårt att blogga.
Mest såklart för att tiden inte riktigt finns och när den väl finns så blir bloggen prio noll. Men även för det där med lyckan och glädjen.
Jag har just nu inget annat att skriva om än lyckan och glädjen. Är det något som inte är lyckligt och glatt så känns det alldeles för privat för att skriva om eftersom det i såna fall skulle röra min familj. Familjen ÄR mitt liv för tillfället. Jag tänker inte på annat, gör inget annat och det är verkligen dygnet runt.
Och jag vill inte vara en sån blogg för er. Jag vill inte vara en sån blogg som öser på med lycka och glädje och perfektion. Och då tänker ni att det MÅSTE man ju inte vara heller, man skulle ju kunna blanda. Men när det inte finns något dåligt att ta av liksom? Vad ska man göra då.
Lycka är helt enkelt väldigt tråkigt, torrt och ytligt och ointressant. Det har jag alltid tyckt. Och jag tycker även att det är taskigt.
NU förstår jag att man faktiskt kan vara väldigt lycklig när man har ett nyfött barn. Jag förstår hur man kan ligga på bb med sitt nyfödda barn och längta till nästa gång. Jag förstår hur man kan bli KÄR i sitt barn och hur man liksom kan ha överseendet med allt det jobbiga som har med bebislivet att göra för att man helt enkelt ÄR så jävla glad och tacksam över sitt barn, att allt gick bra osv. Jag är så glad för att jag får uppleva det. MEN jag ser det även som ett problem, eftersom jag tänker på alla de som INTE har det så jävla härligt med sina nyfödda barn för det vet ju jag hur det är. Och jag vill INTE vara en sån som ger andra ångest.
Och då tänker jag på alla de där bloggarna och facebookarna och instagrammarna som liksom ALLTID BARA delar med sig av lycka. Alltså åratal i sträck. Ingen människa ha en lycklig och komplikationsfri vardag åratal i sträck. Inget liv består av endast lycka. Men det finns så många som ger sken av att det är så. Det tror jag för det första inte på, men OM det nu ändå skulle VARA så, så undrar jag vad det är för elaka och egoistiska människor? Varför VILL DE sprida ångest? Varför tänker inte DE på att andra kanske mår dåligt/får sämre självkänsla/undrar vad de gör för fel/ känner sig misslyckade och utanför av att läsa om allt det ljuvligt lyckliga och perfekta?
Sedan tänker jag att lite vill ni säkert höra om allt som är fint. Det FINNS ju ANDRA lyckliga personer med hyfsat komplikationsfria liv som INTE provoceras av andras lycka utan faktiskt bara gläds med andra. Precis så är jag. När jag är lycklig och glad och mår bra, då har jag inga problem med varken UnderbaraClara eller de duktiga flickorna i mina flöden. Då gläds jag med dem, kopierar recept och trallar glatt.
Men när jag mår dåligt, är olycklig och känner mig misslyckad, då blir jag avundsjuk, missunnsam och får ångest av andras lycka och perfektion. Och det anklagar jag inte mig själv för.
Det är därför som jag hatar uttrycket JANTE. Att anklaga människor för att vara styrda av jante är att dubbeltrampa på de som mår dåligt. För avundsjuk och missunnsam är man när man mår dåligt psykiskt och det ska man fan inte lastas för.
Och när man har det lite kasst, eller bara är en tungsint person, då är det fint med bloggar som min tänker jag. Bloggar med ilska, surhet, ledsamhet OCH glädjeglimtar. Lite av varje liksom, precis så som livet ÄR på RIKTIGT. Ibland är det sämre och ibland är det bättre liksom.
Och nu är det så jävla bra. Men just bebistiden är så känslig och jag har så många kompisar just nu som fött barn samtidigt och många MAMMOR överhuvudtaget som läser bloggen att det liksom blir ett känsligt ämne allt det här. Så därför vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig.
De stora barnen är hos mormor. Det är första gången de sover borta sedan L kom och det är skönt. Igår spenderade jag David och L hela dagen med mina bästa vänner, barndomsvännerna. Min äldsta bästis fick sitt första barn 6 dagar före vi fick vår tredje så igår hade vi två bebisar med på vår träff, men inga storbarn. Vi lagade mat och pratade politik och föräldraskap hela dagen. Vi är alltså 4 tjejer som varit bästekompisar sedan vi var små och nu har vi även 4 män och sammanlagt 7 barn i gänget. När vi är tillsammans hörs ljuv musik. Harpor och violiner liksom, så ljuvligt är det när vi är tillsammans och har i princip alltid vart.
Den andra bebisen i sällskapet hade en lite jobbig dag igår. Skrek en del och så. Vår bebis låg knäpptyst och sov större delar av dagen. Ibland vaknade han och tittade på oss med sina söta hundögon. Han framstod alltså som en Drömbebis hela dagen. Tills vi kom hem då han valde att visa sitt rätta ansikte.Sedan 22 igårkväll har han vägrat att vara någon annanstans än i våra famnar och så fort han varit vaken har han gnällt och åmat sig. Det känns som att han passar på med det nu när storasyrrorna är borta. Då tar han sin chans. Så idag har vi mest suttit i soffan och sett på Desperate Housewives. Vi älskar det, både jag och David. Är ett med intrigerna. På eftermiddan var Nina här i några timmar. Oh hur ljuvligt. Att få vara en människa liksom. Vi pratade feminism mest och jag fick Gudruns senaste bok och bebisen fick sin första docka. GulleNina!
När hon åkt återvände vi till soffan i några timmar. När bebisen är vaken har vi DH på pause och tittar på honom och gullar och gonar och pratar med fjantiga röster om hur söt han är.
Nu har vi precis varit ute på en sen kvällspromenad med honom i vagnen. Jättemysigt.
Vi har det så himla fint i vårt äktenskap just nu. Vi har det så himla fint överhuvudtaget. Jag älskar livet och jag vill ha tusen barn. Eller i alla fall fyra. Men det ska vara långt mellan barnen. Jag tror det är hemligheten.
Imorrn ska David jobba för första gången sedan den 27 november, dock hemifrån och de stora barnen kommer hem. Så laddar vi inför nyår med några kompisar på andra sidan skogen. Fick jag och David välja själva hade vi nog helst suttit under en filt och sett på tv hela kvällen, men det är stora barn i familjen också. Som behöver traditionen och som behöver träffa kompisar. Och det behöver nog vi också. Efter 4 veckors isolering är det nog sunt att börja ta sig ut lite bland folk igen och äntligen börjar jag känna en längtan efter det jag också.
Längtar lite tills när David börjar jobba nästa vecka. Ska bli skönt att få rutiner, men framför allt spännande att se om/hur jag kommer att klara mig själv. Nätterna? Hämta barnen? Börja laga mat igen? Har knappt lagat ett mål mat sedan L kom. Det har David gjort, men allra mest har vi ätit tomtegröt på tub. Matlagning alltså, mitt ständiga hat.
Här är en krönika jag skrev om Zlatans intelligenta uttalande häromdan. Läs gärna debatten under också och njut av all gotländsk intelligens!
Puss på er
Kommentarer
Postat av: Lilly
Jag tycker att du har rätt även om mitt perspektiv är lite annorlunda. Det som saknas bland människor idag är förmågan att se bakom text, att se kontext och att förstå den. De flesta människor tror bara på det de ser och klarar överhuvudtaget inte alls att forma egna tankar om hur saker faktiskt kan vara:
Bloggerskan har inte nämnt sin bäääästis i 3 inlägg? Hen är död/de har bråkat/de hatar varandra för evigt. Bloggaren skriver 2 inlägg fler om hunden än om sitt barn! Han hatar sitt barn/är hundfetischist/har gjort slut med mamman. Etc etc.
En bloggare/ska som väljer att använda bloggen till en viss humöratmosfär ska ju inte behöva ta skit från läsare för det? Man får göra hur man vill på sin egen blogg, och så får läsare tycka vad de vill.
Trackback
