utseendet
Fredagssoffdegande.
Fredagssoffdegande.
min feminism ska gagna mig- inte få mig att känna mig kass
Får sån ångest av att läsa såna här och såna här inlägg hos LD... Det får mig att känna mig som en värdelös förälder.
För att det låter så enkelt och så självklart.
Klart som fan att utseendefixeringen som många kvinnor lider av kommer någonstans ifrån. Klart som fan att barn måste få kladda. Punkt. Inget mer med det.
Eftersom feminismen är så otroligt bred och kan läggas över i princip vad som helst i samhället, har nog de flesta feminister sina grejer som de brinner extra mycket för, vilket ju är som det ska vara och det bästa. Tråkigt vore om alla brann för och ville samma saker.
Jag tror att det handlar mycket om kring vad man upptäcker sin första grej. Den första orättvisan.
Jag kan tex tycka att hela genusgrejen är otroligt tråkig och mesig ibland... Och det beror på att jag var 15 år när jag blev feminist. Då handlade inte min feminism på något sätt om barn. Däremot om en småbarnsmamma grundar sin feminism då hon upptäcker storleksskillnader på kläder eller märker en växande irritation över uppdelningen rosa/blått eller lägger märke till omgivningens olika bemötande av hennes son och hennes dotter- kommer det ämnet förblir troligen att förbli väldigt viktigt för henne under hela hennes liv.
Alla har en grund liksom.
Min grund, det allra första jag upptäckte, var att killarna satt på så otroligt mycket mer makt än oss. Mina första upptäckter bestod i det faktum att jag och de andra tjejerna inte vågade räcka upp händerna på lektionerna. Eller i att killarna alltid fick välja lag på fotbollen och att vi då alltid blev valda sist. Att allt som killarna gjorde och sa var så självklart. Och att vi var "tjejerna". De var människor och vi var tjejer.
Min feminism har alltid handlat om att männen har fördelar som inte vi har. Om att vi förtrycks av dem.
Min feminism har även handlat mycket om systerskap.
Då jag blev feminist som 15åring kom min feminism sedan att handla mycket om sex och jämlikhet. Alla knullar med vem de vill och så mycket eller så lite de vill och så är det inget mer med det.
Visst har min feminism breddats otroligt mycket sedan jag fick barn. Men det är inte där den är mest utvecklad. Vilket gör att Lady Dahmer, tex, fyller en viktig funktion hos mig.
Istället handlar min feminism nu i vuxen ålder nog faktiskt mest om männen. Om mansrollen. Kvinnorollen har stötts och blötts och hånats och bespottats och ändrats så otroligt mycket bara sedan jag var unge. Mansrollen...ja...på vilka sätt har den egentligen ändrats?
I tonåren och början av 20årsåldern hade jag också dagliga ahaupplevelser angående saker som kvinnor gör eller utsätts för. Vi sminkar oss. Pratar skit om varandra. Osv osv. Ja listan är så otroligt lång över dåliga saker som kvinnorollen innehåller. Medan mansrollen, vilken faktiskt är den som har problem, lämnas till sitt öde.
Jag fick tidigt lära mig om systerskap. Och kanske har jag missuppfattat systerskapet ganska rejält, men jag har svårt att se hur ett ständigt tragglande om alla fel och brister vi kvinnor har, är systerskapligt?
Jag har svårt att förstå vitsen med att trycka alla nackdelar och brister i ansiktet på kvinnor som som grupp redan är jäkligt nedtryckt och medveten om sina brister.
Jag antar att jag är ganska gammaldags i min feminism. Lite 70tal andas ännu om mig. Då när det handlade om att gå tillsammans. Störta patriarkatet osv.
Nu handlar det mycket om barn istället. Och det är förstås väldigt bra det också. Dels ur ett feministiskt perspektiv, men även ur ett rent pedagogiskt och föräldramässigt perspektiv. Att bredda sin syn på barnuppfostran är aldrig av ondo. Upplysning är alltid bra. Men som vanligt läggs detta i de kvinnliga forumen. På bloggarna och i mammatidningarna. Och papporna kommer undan.
Jag kan ofta lida över det att min man inte på alls samma sätt som jag hänger med i dessa diskussioner. och framförallt kan jag lida över mina egna tillkortakommanden.
Och jag är så jäkla trött på att känna mig kass. Under hela min uppväxt skulle jag först känna mig kass över
1. Att jag inte var tillräckligt "killig" och kunde spela fotboll med killarna på rasterna och kaxa och passa in i deras hårda jargong
2. på högstadiet över att jag inte var tillräckligt kvinnlig. Inte vacker att se på. Lite väl högljudd. Tog lite väl mycket plats.
3. på gymnasiet återigen att jag inte var tillräckligt cool...inte passade inte i killarnas domnierande gäng med den råa humorn och hårda jargongen..
4. på kvinnofolkhögskolan återigen för att jag inte var tillräckligt "fri" och vågade/ville anamma de manliga egenskaperna vilka de andra tjejerna i klassen utforskade för glatta livet..
och sen träffade jag min man och fick barn och nu orkar jag inte ha ångest mera. Väldigt mycket i mitt liv har handlat om hur dåligt det är att jag är kvinnlig. Att jag är kvinna. Att jag inte spelar fotboll. Att jag inte kan ha överseende med den manligt hårda jargongen
( - MEN ÄR NI BÖGAR ELLER VAD ÄR DET FRÅGAN OM??? ropade jag tillslut till killarna i det "tuffa gänget" i klassen när de för tusonde gången använde sig av ordet "fitta" i negativ bemärkelse.. Ni ser...svårigheter med att anpassa mig efter manliga könsnormativa mönster...) att jag är känslosam och gråtmild och älskar att prata om känslor och viktiga saker.
Samtidigt har jag ofta fått lida för att jag INTE är tillräckligt kvinnlig på många sätt. Att jag tex inte håller käft. Att jag är politiskt jobbig. Men framför allt att jag är stor som ett hus. Har hög och kraftig röst och inte sminkar mig särskilt mycket och aldrig har noppat mina ögonbryn.
Inte heller feminismen har varit nådiga i sina dömmanden. Jag är egentligen lite vääääl kvinnlig för att vara feminist. Samtidigt som att jag på andra sätt är för extrem och exkluderande med min håriga kropp och orädsla för att göra mig hörd.
Jag lekte med barbies till jag var 14 år. Jag klär mina barn i rosa. Jag har inget emot porr. Jag saknar mina gamla killkompisar och önskar att det fanns fler män i mitt liv. Jag älskar när min man köper blommor till mig och har ett bekräftelsebehov utöver det normala. Jag gillar att pyssla och baka och plantera vackra blommor men hatar gräsklipparen och att spackla. Jag omfamnar vissa könsrollsmönster med glädje men är benhård på andra, oftast dem som kräver minst ansträngning från mig själv (men min utgångspunkt i feminismen är också att det är männen som behöver jobba mest på sina könsroller!!).
Jag tänker att min feminism, den ska finnas till för att gagna mig, inte för att stjälpa mig. Min feminism finns till för att göra mig stark och för att göra mitt liv lättare. När feminismen gör mitt liv ångestfyllt pga att jag ständigt upplyses om mina egna tillkortakommande, då fyller den ingen funktion för mig. Min feminism ska istället upplysa mig, stärka mig och göra mitt liv lättare.
Exempel: Jag blev upplyst om att många kvinnor dubbelarbetar. Det är jobbigt för kvinnorna och leder till en massa skit. Slutsats: jag dubbelarbetar inte. Ett jämlikt äktenskap är GRUNDEN vilken min feminism står på. I vår familj sköter vi all daglig ruljans tillsammans. Tvätt, disk, städ, mat osv. Delar vi. Allt utöver det- bilfix, spackling, trädgårdspynt och bakverk till olika kalas- delar vi på utefter vad vi gillar och kan.
Omsorgen av barnen delas. För allas bästa.
Exempel: feminismen upplyste mig om att kvinnohistoria är ett ämne som ofta undviks i skolan. Slutsats: jag och min kompis gick till rektorn och fixade det på ett kick. Fick in kvinnohistoria i läroplanen. Positivt för mig då jag dels fick lära mig min kvinnohistoria och dels lära mig våga ta saker i egna händer.
Exempel: feminismen upplyste mig om att kvinnoförtryck tar sig form på många sätt, där ett av dem går ut på att lura kvinnor att deras utsida är otroligt viktig, vilket försätter kvinnorna i jobb med otroligt ytliga och behagande ting, medan männen skrattar hela vägen till bastun och herrklubbsmötet.
Slutsats: jag slutade raka mig. Sminkar mig endast vid nödfall och klär mig uteslutande i kläder som inte påverkar min andningsförmåga. Positivt för mig då mitt liv är mycket mer bekvämt numera.
Så ska min feminism fungera för mig.
Och hur kommer LD´s inlägg in i den bilden? Jo. Jag råder inte över mina barn. Jag kan bestämma vissa saker. Men inte allt. Jag kan heller inte bestämma över hur övriga samhället ska agera mot dem. Och framför allt kan jag inte skydda dem i all evighet.
Jag orkar inte dö inombords varje gång de sätter på sig en prinsessklänning och är superkvinnliga. Jag orkar inte dö inombords så mormor säger "åh så fint du har målat". Det finns inget bra i det. För oss är det för sent liksom. Och då blir såna där inlägg bara ångestfyllda.
Samtidigt är det ju ett bra sätt att få folk att tänka till.
Men jag vet inte... Jag vet inte hur bra mina kompisar mår då jag berättar om vår jämlika familjesituation. Om en man som är högst medveten, modern och närvarande i sitt faderskap. Jag vet inte om jag stimulerar mina kompisars feministiska intresse genom att berätta för dem hur bra allting blir bara man delar på hushållsarbete och barnuppfostran. Jag vet inte om mina kompisar blir mer feministiskt intresserade då jag visar dem min orakade armhåla...
Jag tror att jag har påverkat ganska många av de som finns i min direkta närhet feministiskt. Jag tror inte att det är en slump att de allra flesta av mina kompisar har ganska digra samlagslistor, tex..Attityder smittar av sig.. Men jag vet inte hur mycket jag har påverkat dem i annat... Framför allt vet jag inte hur jag har lyckats påverka dem på de sätt jag verkligen har påverkat dem. Vad var det jag sa eller gjorde som slog an strängen? Vilka av mina textrader var det som startade tankebanan? Det vet jag inte.. Var det skuldbeläggandet eller uppmuntrandet?
Var det när jag sa "vet du en sak, det är så JÄVLA SKÖNT nu när jag har slutat raka mig" eller var det "du vet väl att du är förtryckt när du envisas med det där rakandet?".
Var det " vi har testat att skriva ett schema över hushållssysslorna nu och det funkar jättebra" eller var det "men herregud! hur kan du stå ut med en man som inte gör sin del hemma??!!"?
Var det "ert barn är verkligen duktig med fotbollen, ni har inte funderat på att sätta henne i fotbollsskola" eller var det "ursäkta mig, men vad tror du att det är här prinsessklänningar och barbiedockor leder till? JO ANOREXIA!!!"??
i dont know.
FÖRTRYCKTA SMÅ BARN
girig och glupsk
Haft en sällsam dag med barnen och Sandra och hennes barn. Vi har gått runt stan kan man säga och ätit massa gott och barnen har lekt en massa. Jag och Sandra har pratat om viktiga saker som alltid.
Ikväll badade barnen och alla som har barn vet hur underbara badkvällarna är. Precis som att alla som har barn vet hur underbart det är att äga en studsmatta när man har barn.
Barn skrattar i bad och på studsmattor. Och det är så ljuvt att vara förälder när barnen skrattar.
Vi drog upp studsmattan flera veckor innan vad vi egentligen bestämt och nu vill de bara studsa. Vi har fönstret öppet och hör på deras skratt och lekar där ute på studsmattan. Och fåglarna kvittrar och blommorna knoppas och allt det där ni vet. Äckligt ljuvt.
Imorrn fyller svärmor år och sen är det helg igen. Förskolan var stängd idag så man kan säga att vi tjuvstartade helgen redan idag. Imorrn ska barnen dit men på fredag blir de lediga igen. Då ska vi Dega har jag bestämt.
Jennys bästa deg-dagar:
Fredag.
Jag vaknar vid 8.30 ungefär. Barnen har vart uppe en stund och sitter i soffan och ser morgonbompa. Jag hämtar tidningen och slår mig ner vid dem. Vi sitter länge så. Kollar bompa, läser tidning, har filtar över knäna, läser en bilderbok. Kanske reser oss och hämtar lite frukost men återvänder hela tiden till soffans mjuka famn. Låter förmiddan gå i soffan. Vid 11 går vi ut i trädgårn. Gungar. Pysslar. Går en promenad i skogen kanske. Eller till lekplatsen. Morsan kanske kommer in förbi en sväng på väg till jobbet. Maken kommer hem till lunch eftersom han slutar tidigt på fredagar. Vi äter typ köttbullar. Åker och handlar lite kanske. Tar ett varv på Rusta eller ÖB. Åker hem. Är i trädgårn. Fram mot kvällen går vi in och fixar fredagskvällsmat. Ibland taccos. Äter. Kollar alla bra bompaprogram. Äter popcorn. Avslutar dagen i soffan där vi även började den. Barnen går och lägger sig. Man ser på Skavlan. Man kanske fredagsligger lite. Och dagen efter är det Lördag. Gud. Vad jag älskar lördagar. Men fredagarna är ändå bäst.
Förresten gjorde jag nyss en Jävligt Äcklig Grej. Jag passerade en gräns kan man säga.
Jag hade gått och suktat efter glass hela kvällen. Och så la jag barnen, slog mig ner i fåtöljen med datorn och kände att NU är det dags. Jag visste att vi hade lite vispgrädde färdigvispad i kylen och jag hade fantiserat om just den grädden tillsammans med glass. Så jag la upp glass i en skål men när jag tog fram grädden låg det en död bananfluga i den... Lite utfluten var den, bananflugan... I grädden. Stendöd. Usch och tvi tänkte jag och ville rent instinktivt slänga hela grädden. Men icke. Icke ikväll. Istället petade jag ur bananflugan samt lite av grädden runt omkring den och åt upp all jävla grädde, efter att nogsamt ha undvikit alla tankar om att bananflugans innehåll (har bananflugor tarmar?) med all säkerhet låg utfluten i grädden och utan att låta tankarna nudda vid alla andra äckliga platser som bananflugan säkert vilat sina lortiga små fötter innan den nådde sin slutdestination i grädden... Det tänkte jag inte på. Då.
Men nu sitter jag här med ett visst illamående i maggropen... Tänk om bananflugan har suttit på en bajskorv eller dylikt....Ooooh vad äckligt! Men så går det! När man är girig och glupsk!
lyckan
sånt som är fint
Roadtrip till hemse med de här två. De sju...
Roadtrip till hemse med de här två. De sjunger dr jones. Duett.
känslan
Ja. Här sitter jag nu och Ska förklara var...
Ja. Här sitter jag nu och Ska förklara varför de har väldigt lågt antal aborter i kalmar i jämförelse med sthlm och riket.. Kalmar har även sveriges yngsta morsor. Sthlm sveriges yngsta Varför?
Ja några krokusar står faktiskt kvar i trä...
Ja några krokusar står faktiskt kvar i trädgården.. Typ tre..
för 5 år sedan..
För vår unge idag:
för snart prick 5 år sedan på bb:
en ung pappa
jag gillar den här bildens jungfrumaria-touch
påväg hem från bb i fasters ärvda kofta
på ettårsdagen. hon lärde sig gå dagen innan
på tvåårsdagen. slösade inte med leenden som liten direkt
på treårsdagen. håret tar sig
4årsdagen
idag. äntligen ett leende!
Såhär vid 5 år tycker hon själv att hon kan precis allting. Förutom att göra kullerbyttor själv men det räknar hon med att lära sig till nästa år. Hon kan sjunga helt rent och hon kan alla bokstäverna samt skriva och läsa lättare ord. Hon hon blivit en grym klättrare och slår mig hela tiden i memory. Rosa är hennes bästa färg och när hon blir stor ska hon gifta sig med Villemo. Hon ska ha många djur men inte ha några barn. Hon tycker inte om när bebisar skriker för hon tycker inte om höga ljud. Djuren ska dock bara vara en fritidssysselsättning för när hon blir stor ska hon bli skådespelare säger hon.
Hon är enligt sig själv en "smart och pratsam person" vilket stämmer väldigt bra. Rolig är hon också och en populär kompis på förskolan.
Hon är våra hjärtans ros.
Idag blev hon 5 år.
angående främlingsfientlighet under Almedalsveckan
Vi har en liten stuga i trädgårn som vi hyr ut. Under vinterhalvåret till gymnasieelever och under sommaren till turister, vecka för vecka och dyrt som fan.
På så sätt kan jag vara hemma med barnen under sommaren och ja... Kan man så ska man ta betalt ordentligt tycker jag. Och just nu befinner sig Gotland i ett sådant läge att man kan det.
Hur som helst. Hårdast tryck är det på Almedalsveckan och Medeltidsveckan. Vecka 29 hade nog också vart tryck på om vi inte hade "undanbett oss partygäng" i annonsen. Varje år i augusti är det alltid någon artikel i tidningen om människor som fått sina hem trashade av partykids under vecka 29 och då blir det ju såhär. Att ingen vågar hyra ut till ungdomar.
Vårt största huvudbry är ändå Almedalsveckan, som ju har eskalerat enormt de senaste åren. Det är ett veckolångt politikparty utan dess like kan man säga. Jättekul och mysigt att gå på faktiskt. MEN.
Sedan SD blev poppis har de rasistiska/patriotiska/nationalistiska grupperna intagit stan mer och mer under veckan. Och det är klart. Att de också vår vara här.
Men man vill ju inte direkt ha Nationalsocialistisk front i trädgårn.
Samtidigt kan det ju redan ha hänt under tidigare år, att man hyrt ut till någon liten nasse utan att ha vetat om det själv. Man brukar ju inte direkt diskutera sina partipolitiska ställningar med hyresgästerna... Men jag tycker ändå det är skillnad på att låta en nasse ha fredlig semester i trädgårn och på att låta en nasse komma hit och arbeta och sprida sina lortiga budskap... Almedalsveckan är en lobbyvecka liksom. Och jag vill inte medverka till att deras obehagliga budskap sprids eftersom ja...det är hemska budskap.
Hittills har jag frågat de som varit intresserade av vecka 27 vilken organisation/företag/parti de ska representera (de som ska hit och jobba alltså). Nu väntar jag på svar.
Så min fråga är: gör jag rätt??
man ångrar inte ett barn (däremot ångrar man frånvaron av dem)
Det viktigaste är väl att skaffa när det känns rätt och sedan blunda med öronen för omgivningens alla dömande ord och blickar. Jag tycker också att unga mödrar kan vara positivare, men jag kan ändå förstå de som inte "vågar" innan, och kanske att äldre föräldrar känner en grundtrygghet som också är värd mycket, lika mycket som den sprudlande energin hos unga föräldrar? //Lilldjupa
Ja absolut. Det som är tråkigt med hela debatten om unga mödrar är att de ofta automatiskt ställs mot de äldre mammorna. Det är de enklaste argumenten att ta till när man vill visa på skillnader/likheter.
Jag personligen tycker inte att någon har något att säga till om när någon skaffar barn. Alla gör som de vill och känner och jag tänker att man som blivande förälder själv känner vad som är bäst och inte bäst. Känner man att det inte funkar så gör man abort och då är det det bästa beslutet. Känner man att det funkar så behåller man barnet och då är det det bästa beslutet.
Men det jag ville visa på i mitt inlägg var att just unga mammor bespottas så otroligt mycket, både medialt och på samhällsnivå och gräsrotsnivå. Medan de äldre mammorna, kring vilka det också faktiskt finns vissa risker/kostnader kommer lidrigare undan.
Jag tror att det finns för och nackdelar med båda delarna.
Men det finns särskilt en sak som människor som inte har barn inte förstår och det är att man ångrar inte barn. När man får barn som ung får man ofta det uppkört i ansiktet nämligen. Att man inte kommer "hinna" det ena och det andra. Att man "missar" sin ungdom osv. Det antyds hela tiden att man skulle kunna ångra sig.. Men grejen är att när man väl har barnet, då existerar inget annat. Då vill man ingenting annat och man skulle aldrig någonsin vilja ändra på den saken. Man ångrar sig aldrig.
Däremot om man skjuter på det för länge. Och kanske inte alls kan få barn, eller inte så många barn som man hade önskat. DÅ kan man nog ångra sig.
Man ångrar liksom aldrig (iallafall inte om man är frisk) att man skaffat barn. Men man kan nog ångra sig rätt ordentligt om man aldrig gör det/får möjligheten att göra det.
Hittade fler artiklar i ämnet här. Läs även sidoartiklarna i menyn till höger.
Hittade massa statistik idag också, över barnadödlighet utefter moderns ålder. Mödrar över 35 och mödrar under 19 löper lika stor risk att föda dödfödda barn. De har även den högsta risken. Lägst risk att föda dödfödda barn har mammorna mellan 25-29. 25-29 verkar vara den optimala åldern att föda barn. Medan över 35 är den mest riskfylda, förutom just när det gäller dödföddhet för då ligger mödrarna under 19 på samma siffra.
Enligt de andra siffrorna, som gällde barndödlighet efter olika lång tid efter fördseln, hade mammorna över 35 sämst siffror och mammorna under 19 näst sämst siffror.
Det bästa är alltså mellantinget. Lagomet. Mellan 25 och 30 is the shit helt enkelt.
Mellan 20-24 är också bra, enligt statistiken dock. Och där ligger ju jag. 22 med första och 24 med andra. Jag var 2barnsmor på min 25årsdag!
Kanske är jag 3 eller till och med 4barnsmor till 30 års dagen?
Bara Gudrun vet!
24 år och nybliven 2barnsmamma (är lite svullen eftersom bedövningen håller på och lämnar min kropp. Jag blev snittad med andra barnet. Jag älskade det och kommer aldrig någonsin igen i hela mitt liv att låta ett barn passera min vagina. Vi unga mödrar är ju lite fåfänga så. Fast NEJ! Stockholm är det län där mest kejsarsnitt utförs och där finns även de äldsta mödrarna med en medelålder på straxt över 30. Här på Gotland har vi väldigt lågt antal kejsarsnitt och förstagångsmorsorna här är drygt 27. Gud. Jag är en statistiknörd nu..Och jag älskar inte kejsarsnitt av fåfänga skäl utan helt enkelt av logiska orsaker. Jag gillar nämligen inte känslan av att vilja DÖ som uppstår när man föder vaginalt )
min 5åring to be
Har haft ensamtid med vårt stora barn ikväll. På torsdag blir hon 5 år.
Vi bakade muffins till hennes kalas på lördag. Hon fick göra allt. Jag stod mest bara bredvid. Hon är en grym äggknäckare och bagerska överhuvudtaget. Vi pratade om allt möjligt. Mitt hjärta hade känts lite tungt tidigare på eftermiddan, men under vår stund ihop blev det bara varmt mjukt och fluffigt.
Hon sa:
- Mamma... På dagis pratar vi om hur vi ser ut och om hur vi är... Och när det blir min tur ska jag säga att jag är en smart och pratsam person. För det är jag ju..."
Lugnt konstaterande.
Hon pratade om svärord. Frågade om varför man INTE får lov att säga att någon är ful medan man FÅR lov att säga jäkla skit. Ja i vår familj får man lov att svära. Jag förklarade.
När vi målade målarbok medan kakorna stod i ugnen pratade hon om att alla färger är fina och att alla människor kan ha alla färger. Ibland har tex Vendel rosa tröja och ibland har Inez blå tröja. Det var bra tyckte hon. Hon själv vill helst mest bara ha rosa hela tiden dock, men höll med om att det ju är synd på alla de andra fina kläderna i garderoben. Hon målade Snövits hår grått i prinsessmålarboken. Och huden brun.
I prinsessmålarboken har vi som regel att man måste göra prinsessornas magar lite större när man målar. För de är så smala att det är synd om dem för de är så hungriga.
Idag köpte jag en födelsedagsblomma åt henne, min förstfödda unge.
Jag köpte även ett ord att stoppa ner i blomman. PRINSESSA står det. Jag har ALDRIG tidigare, på 5 år, kallat min unge för prinsessa, förutom när hon vart utklädd till det förstås. Men aldrig någonsin annars.
Men nu köpte jag det här ordet. För hon är min prinsessa. Hon är min modiga, vilda, snälla, smarta, busiga, kluriga, bråkiga prinsessa.
Och det är att leva i en livslögn att inte då och då (1 gång vart 5 år då.. =D ) kalla henne för prinsessa. För hon vill ju va det. Och vem är jag att ta henne ifrån det?
(OBS OBS: bara JAG och min MAN får kalla henne det. Detta är inget ord som alla nu ska börja kasta över henne (mamma!). Det är inte heller fritt fram att köpa rosa fluff och gulligull åt henne bara för det. Alla andra ska tänka KÖNSNEUTRALT vad gäller presenter och så väljer VI ut det rosafluffiga.Förstått!!??)
Rosa fluff är just vad hon ska få. Maken har köpt alla presenter i år förutom en som vi köpte tillsammans.
Hon ska få
- en egen liten cd-spelare
- prinsessans rockband-bok plus skivan som kommer till (som hon älskar)
- så gör prinsessor- målarbok
- en barbie
- den fetaste ”tjejlego”- modellen vi kunde hitta
- ett mikroskop
- hela alfabetet i trä
- ett gosedjur
Ja. Man kan säga att vi har gett upp. Inte helt utan ångest. Men det känns skönt också. Nu vet vi i alla fall att hon blir glad för grejerna hon får.
En sak är så konstig med henne. Eller. Det är ju faktiskt inte konstigt alls. Hon önskar sig barbie hela tiden. Det är det enda hon snackar om. Hon har barbies hemma. Men hon leker aldrig med dem. Jag tror att det är könsrollen som pratar. Hon vet vad som förväntas av henne. Hon vet vad som ”bör” finnas i varje 5årig flickas rum. Hon skiter ju i dem. Men hon ska ha dem.
Så hon får.
Jag själv lekte med barbie tills jag var 14 typ… Jag älskade det. Jag kan ännu komma igång rätt bra de gånger vi leker med barbies med ungarna. Barnen älskar när vi leker med dem. Mina coola barbies som har rockband eller är äventyrare. Pappas roliga lekar där vår enda mansbarbie kläs i den vackraste rosa prinsessklänningen och pratar med hög och pipig röst.
- Han är en transperson va? Säger de lugnt och kommer sedan på att hen är en hen.
Sedan går transpersonen i den rosa klänningen på äventyr och barnen skriker av skratt när hen plötsligt får vingar och kan flyga högt så klänningen fladdrar kring de kraftiga mansvaderna.
Inte direkt som mina relationslekar med dockorna i min barndom men jaja.
Måste fortsätta pluggandet. Jämför Stockholm och Gotland hälsomässigt. Gotland är sämst hela tiden. Förutom vad gäller alkohol. Stockholmarna super mer. Yes!
om att skaffa barn som ung
Sitter med folkhälsan nu. Vill skriva om gamla och unga föräldrar. Om fördelarna med att skaffa barn som ung. Om nackdelarna med att skaffa barn som äldre.
Varför pratas det som sällan om de sistnämnda?
Varför pratas det sällan om alla pengar som läggs på (i vissa fall) gratis ivf- behandlingar? Om alla skadade foster? Om alla trötta 45åringar med småbarn hemma? Om hur kvinnor halkar efter löne, karriärs och pensionsmässigt då de väljer att inte skaffa barn förens ekonomin är tryggad, dvs, när de fått fast jobb och precis ska börja sin karriär? Varför pratas det sällan om de långa dagarna på förskolan för barn vars föräldrar valt att skaffa barn efter att de utbildat sig och är precis ska till och bygga upp karriären?
Däremot ältas unga föräldrars situation dag in och dag ut. Föraktet är utan gränser. Ok ok att skaffa barn innan 18 är väl kanske ingen hit.
Men de största problem jag stött på som relativt ung mamma (22) är de problem som samhället skapat för mig. Lägst nivån, tex. Eller det faktum att föräldrapengen sätts utefter hur mycket man tjänat tidigare. Vilket ju gör att många inte skaffar barn förrens efter 30 när det andra är klappat och klart. Vilket leder till att många får svårt att bli gravida och till att många inte hinner skaffa så många barn de egentligen kanske velat ha.
Hur det satans samhället bestämmer åt oss, när vi ska skaffa barn. Det är obehagligt.
Jag ska skriva en krönika om det tills på lördag iaf. Jag gillar ju bråk.
har precis fyllt 22 och ska precis till att föda
Ser inte mycket ut för världen. Men här är...
Ser inte mycket ut för världen. Men här är de första blåsipporna!
Ö- ångesten
HELVETE.
Dagens ord från barnet:
- Mamma...Kan du va snäll mot mig?
ställt som en helt vanlig fråga, i samma tonlänge. Hörru morsan, kan du ta å va lite schyst, typ...
Detta efter att jag suckat åt hennes velande nu på morgonen. Hon är så om sig och kring sig. Ska göra precis allting själv fast hon faktiskt inte kan. Och man kan ju inte säga säga NEJ DU KAN INTE för då är man inget annat än en mobbarmamma så istället suckar man och säger "vad jag är trött på det här nu". Får henne att känna sig dålig. Ja. Man är en mobbarmamma fast den ursprungliga avsikten var att INTE vara en mobbarmamma.
Det finns så jäkla många mobbarmammor och mobbarpappor. Som medvetet trycker ner sina barn i avsikt att få som de vill. I tron att de gör rätt för barn måste ju läras! Man måste "skrämma" dem lite. Få dem att känna att de gör fel, osv. Även när det gäller de enklaste sakerna i livet. Man ser det så ofta liksom. Föräldrar som trycker ner i avsikt att fostra. Som inte ens reflekterar över det.
Jag reflekterar i alla fall över det. Över i princip vartenda ord jag säger till ungarna reflekterar jag. Men det blir fel ändå ibland.
Jag är så jävla förkyld ännu. Det går aldrig över. Och jag har JÄVLIGT SVÅRT att vara glad och hurtig när jag inte är fysiskt frisk. Jag har vart som häxan surtant hela helgen faktiskt.
- VAD du är ELAK!!!
- Tack, det var vänligt sagt!
Känner in i ben och märg att den här familjen behöver Semester. Vi behöver dels ha något att se fram emot och dels så behöver vi åka Av Ön och dels behöver vi Uppleva något. Vi har pratat om att åka över till Sthlm och gå på Junibacken eller dyl som vi brukar försöka göra varje vår. Men bilsatan var på service för någon vecka sedan och det dräpte oss. En oväntad utgift på 8 500 kr dräper oss i flera månader. Living on the edge kan man kalla den livsstilen.
Och nu ska det vårshoppas. I helgen gick vi igenom alla kartongerna. Hittade en vårjacka som stortjejen kan ha nu men som definitivt är för liten i maj när det är säsong för den, så tunn den är. Skor hittade vi till lilltjejen. Men stortjejen behöver nytt. Och så behöver vi cykelhjälmar och andra grejer till cyklarna.
Vi behöver även regnkläder till båda.
Och snart behöver jag fler böcker. Och den 3 maj måste jag till Norrland för ett obligatoriskt seminarium i skolan. Vilket i stort sett sätter P för övriga roligheter under våren.
Dessutom ser det ut som att vår plan att leva på hyrespengar för gårdshuset + makens lön under sommaren går åt helvete. Jag måste söka någon form av sommarjobb vilket får mig att vilja dö. Jag hatar sommarjobb. Så snobbig jag är. Så hatar jag att som 27årig tvåbarnsmamma jobba för skitpengar tillsammans med 18åringar och se hela sommaren gå förbi medan barnen sitter instängda på ett dagis. Jag börjar gråta bara vid tanken på det.
Jaja maken har semester. 5 veckor eller va det där. Men 5 veckor av en 3 månader lång sommar är inte mycket för barn att vara lediga. Och dessutom... Är det verkligen en riktig semester när inte hela familjen är samlad? Jag minns förra sommaren när maken jobbade i juni och halva juli och jag var ensam med barnen hemma. Våra sommardagar hade ett visst inslag av vardag eftersom vi ändå höll på rutinerna. Väntade på honom innan vi gjorde de roligaste sakerna. I några veckor hade vi det så förra sommaren. Resten av sommarn var vi lediga tillsammans. Men i år blir det annat liv i luckan. Med en sommar på dagis för barnen och en mamma som vill dö. Mysigt.
Nu började det SNÖA oxå!!! Som om Moder Jord kände min sommarångest. Värst blir augusti, som varje år. Ett år hade vi huset uthyrt och bodde ute på Näsudden under sommaren. När vi skulle flytta hem i augusti hade vi inga pengar. Vi hade inte råd med bensin för den 7 mil långa turen hem. Alltså. Inte en krona. Vi fick ringa min bror då. Som lånade ut lite pengar. Finaste brorsan. Och ja. Vi betalade tillbaka det sen.
Spelar ingen roll om man sommarjobbar eller inte, ekonomin suger under sommaren.
Första lönen får man oftast i juli när man sommarjobbar eftersom många sommarjobb inte börjar förrens i slutet av juni. Och de sista pengarna från csn får jag i maj. 4000:- Jihu. 4000:- i juni-juli. Jävlar vilken budget!! Tur att jag har mitt extrajobb på GT. Det har räddat oss många gånger faktiskt.
Nej fy fan vad deppigt. Dålig mamma. Dåligt allmäntillstånd. Dålig ekonomi.
Frågade maken igår om vi inte bara kan åka över till Nynäshamn eller nått. Kanske har de nått lekland (vi har inget på ön) man kan gå på och sen åka hem på kvällen. Men med bilen med oss och ungarna kostar det som en smärre semester. Han tyckte att vi i såna fall lika gärna kan ta en sista minuten till Turkiet för de pengarna. OOOOH jag vill bara AV ÖN!! Några gånger om året drabbas jag av Ö-PANIK och MÅSTE åka AV för att sedan få känna finkänslan när man kommer PÅ igen.
Igår tex. Då regnade det. Och det enda som fanns att göra då, söndag på Gotland, var badhuset. Men jag är för förkyld för Visbys svinkalla badhus med det djupa och kalla vattnet. Så vi gick åka till Coop. Gå en vända i varuhuset. Som så många gånger förr. Visbys varuhus är även Utflyktsmål. Snacka om att det måste löna sig att ha ett Varuhus i Visby.
Mest av allt känner jag ändå att vi behöver göra något Tillsammans i familjen. Åka på ett äventyr. En stuga på Fårö är det ännu lite för kallt för. Och även om Fårö är en Annan Ö är det ju inget Fastland. Jag vill till Fastlandet. Visa mina barn att det finns ställen i världen som faktiskt Prioriterar dem. Som har lekland, spännande museum (fornsalen alltså... Vill ni ha en målande beskrivning över Gotlands Fornsal så kan ni ju hojta till...Mer nedgånget skit får man leta efter), Junibackar, Skansrar, Barnvänliga cafeér, bollhav och stimulerande lekplatser. Vill man uppleva bollhav på Gotland får man åka till- TADAAAAA: Ica Atterdags.
Nej. Nog med bitterheten. Helvete.
flyter fram
Mans- samlingen
perfekt på mitt sätt
om att aldrig bli nöjd
Läser så intressanta saker att jag måste dela med mig känner
Durheim nu närmast om självmord.
Durkheim menar att den vanligaste formen av självmord sker när människor på ett sätt förlorar sina mål.
Om en människa går i konkurs och tvingas göra en klassresa neråt och måste vänja sig med en levnadsstandard bra mycket lägre än tidigare. Om en människa förlorar allt hen äger och har i en katastrof och måste börja om på nytt. Om en människa sätter upp mål alldeles för höga, vilka blir ouppnåeliga. Då ökar självmordsrisken markant.
I föreläsningen vår lärare har lagt ut på nätet, tar hon upp ungdomar i Sverige som exempel. Självmordet ökar bland Sveriges unga. Kan det beror på att dagens ungdomar helt enkelt har orimliga mål och blir deprimerade då de inser att de aldrig kan uppnå dessa?
Jag läser emellanåt Kissies blogg. Kisses blogg som svämmar över av unga kommentarer om Kisses storhet. "Jag vill bli som du", osv. Blondinbella, Kenza och gänget likadant. Förstå farligheten när Blondinbella säger "alla kan bli som jag, alla kan göra det jag har gjort".
Förstå farligheten när vi matas och matar oss själva med olika idealbilder genom bloggar och övrig media. De perfekta hemmen, de perfekta kropparna, det perfekta småbarnslivet, de perfekta människorna, de perfekta liven. Förstå farligheten när vi inser att vi aldrig själva kan komma dit.
DU ÄR DIN EGEN LYCKAS SMED- MY ASS.
Hela jävla moderatpolitiken bygger ju på detta. Alla alla har samma möjlighet, det är bara du själv som kan avgöra hur långt du ska ta dig i livet. Att tuta i människor det. Måste vara något av det farligaste i vårt samhälle.
För alla KAN inte nå lika långt. Det är en omöjlighet. Och HADE det varit möjligt så hade vi väl alla varit egenföretagare och milijonärer?
Grejen är att man måste komma till ro med det.
Jag kommer aldrig få ett nybyggt hus och det är okej. Jag kommer aldrig att bli smal och det är också okej. Mitt familjeliv kommer för alltid att vara lite kaotiskt och småjobigt då och då och det är lugnt. Mitt äktenskap kommer att suga stenhårt ibland och det får gå. Jag är bra som jag är. Perfekt i min operfektion.
Och allt det här kommer passande nog min krönika att handla om imorrn.
Vidare skriver Durkheim mycket om "mycket vill ha mer". Självmordsstatistiken är betydligt längre i u-länder än i i-länder och Durkheim menar att det beror på att de människorna helt enkelt inte vet att vilja ha mer. För oss i i-länderna däremot finns en oändlig horisont av nya saker att vilja ha. Bättre jobb, högre lön, nyare hus, nytt kök, ny man, osvosv. Vi strävar alltid efter något ANNAT. Något BÄTTRE. Vi blir aldrig nöjda. Vi kan aldrig nöja oss. Vilket knyter an till ovanstående stycke på ett fint sätt. För OM vi bara kunde nöja oss lite mer.
Weber skriver egentligen om samma sak då han skriver om din rationella järnbur och Marx är väl egentligen inne på samma stig han med sin kommunism. Att nöja sig lite. Kanske inte helt, för utveckling är ju bra det med.
Jag tycker att jag är bra på det. Att nöja mig. Att glädjas åt det jag har och leva i nuet osv. Jag är nöjd med mitt bruna hus och mitt mjuka äktenskap. Nöjd med mina barn (fast att skaffa barn är väl i och för sig oxå en handling i strävan efter att uppnå något MER och något BÄTTRE..) våra katter och våra pengar. Fast det är klart....liiiite mer pengar hade ju inte suttit fel.. :) Liiiite fler barn hade inte heller varit dumt. Liiite mer solsemestrar hade ju inte heller suttit fel... Och så fortsätter det.,..
Jag är fan född att läsa sociologi.
utan barn
Det är mycket nu. Hemtenta i sociologi. Onlinetenta i samma ämne. Rapport i folkhälsa. Diagram och skit. Jag hatar diagram. På samma sätt som jag hatar motsättningarna i sociologin.
Marx hävdar att företagarna aka Kapitalisterna skor sig på lönearbetarna. Att det är orättvist. Att kapitalisterna har det så himla bra och lönearbetarna inte.
Durkheim pratar om människan som bara vill ha mer, som aldrig blir nöjda. Och som hävdar att egenföretagarna tar livet av sig i större utsträckning än andra.
Marx gillar kommunism. Statistisken säger att självmordsantalet är högre i kommunistiska/diktatoriska länder.
Och mitt i allt det där kommer Weber och pratar om den kapitalistiska andan. Om att vi, på grund av gud, är som vi är då vi arbetar och aldrig njuter av det vi åstadkommer. Då vi jobbar hårt med aldrig skryter om våra framgångar.
Och Marx pratar om mervärde hit och bytesvärde dit men säg mig, varför är bruksvärdet alltid större än bytesvärdet? Varför packar inte bara arbetarna och gå hem när de tjänat ihop sitt bytesvärde? Eller varför ljuger inte bara arbetarna då de ska ange sitt bytesvärde så att de på så sätt kan öka sin levnadsstandard?
Jag blir så trött.
Barnen är hos mamma och jag har så mycket Marx i skallen att jag inte lider. Jag tycker det är skönt. Igår gick jag på bio med min man. Sen låg vi i sängen resten av kvällen. Yes. Bio, sociologi och sängliggande är väl precis vad man bör ägna sig åt när man är barnfri? Dessutom hann vi med en sväng på Ica Maxi oxå. Sent på kvällen. Jag älskar Ica Maxi sent på kvällen utan barn med man.
Nu ska jag ta mig an Durkheim och hans självmord. Sen ska vi på katthemmets loppis. Dit går man heller inte gärna med barn då det är trångt och sjukt mycket grejer överallt. Hade gärna börjar fixa lite i trädgården också, men ska försöka hålla mig till april iallafall innan jag börjar plantera. Dessutom är vi panka också, eller iallafall efter att vi köpt storungens presenter till nästa vecka. Hon fyller 5 år. Hon kan bokstavera jättemånga ord och skriva jättefint. Jag visste att det där med bokstäver och ord skulle lossna till 5årsdagen. Hon är så jävla smart.
AMIGO skrev hon igår. Men HUND tycker hon är svårt. Hon kan sjunga rent också. Snart kan vi börja sjunga stämmor. Ja. Jag kommer bli den jobbigaste av alla skrytmammor.
Vår lilla har slutat med nappen också. OCH börjat kissa på toaletten i samma veva. Jag blir så full av BEUNDRAN varje gång ett barn gör såna här grejer. Slutar med något, börjar med något, gör något. Som de varit oroliga inför. Vår lilla är en liten hjältinna just nu som Står ut. Hennes tänder står nästan rakt ut pga nappen så därför såg vi ingen annan utväg än att sluta tvärt nu.
Min man håller på och slutar snusa också. Och det beundrar jag också. Kanske kanske att jag gör det själv en dag. Men troligen inte :) Jag är bra ändå.
Har skrivit en krönika om En annan sorts Perfekt till imorrn. Jag är nöjd med den. Har med 3 fina exempel på Perfekt enligt mig.
Vi hörs av!
Här lämnar hon nu sina nappar. I hålet bak...
Här lämnar hon nu sina nappar. I hålet bakom bor enligt henne rumpnissar som hon själv har bestämt Ska få napparna. Ikväll har rumpnissarna lagt ut lite godis till henne här,som tack.
killar som äcklas av hår under armarna..
förändringens vindar blåser
Ikväll somnade vår lilla för första gången utan napp!!! GUD hon är så STOR redan!! Känner instinktivt för att lägga mig på rygg och låta mig befruktas omedelbart för att slippa vara med om det här med att barnen blir stora och snart inte behöver en alls...
Min man håller på och slutar snusa också. Så man kan säga att känslorna svallar i huset. Jag är lite upprörd över hans nya livsstil. Han ska nämligen börja springa också, imorrn. Och han har slutat äta godis. Jag känner mig lite lurad och förd bakom ljuset. Jag gifte mig inte med en hurtbulle av en ANLEDNING liksom... I hate hurtbulls.
Men det där med snusandet är väl bra. Vi får se hur det går. Han måste ju stå ut med att hångla med en snusare för resten av livet. Sen när abstinensen blir som värst kan jag alltså räkna med att ha honom grävandes med tungan i min mun titt som tätt! Och det är ju positivt!
Kollar "den manliga koden" med Erik och Mackan ikväll. De undersöker myter om manligheten. Det är ett bra program. Har länge tyckt om Erik & Mackan och nu får jag bekräftelse på det jag länge vetat- att de är bra killar.
Jaja, programmet kanske inte är helt feministiskt korrekt. Men jag gillar ändå att manligheten diskuteras, om än på ett lättsamt vis. Ikväll diskuterade de tex färgen rosa. I panelen sitter Josefin Crafoord och Anton Hysén och en kvinna till. Också grymt.
God natt på er!
om världens bästa svärd
Jag har tidigare skrivit att när vi köper leksaker till barnen erbjuder vi allt, förutom skönhetsprodukter för barn och våldsleksaker.
Men då glömde jag det här:
Mina barn har haft varsitt sånt här svärd i typ två år nu (väldigt hållbara!) och de är alltid populära. Även när kompisar kommer hit är svärden det första som hittas.
När våra barn leker själva hemma med svärden leker de alltid att de är Modiga prinsessor. Då tämjer de (osynliga) drakar och räddar prinsar osv. När kompisar kommer hit händer det att det blir mer fäktning och jaga varandra- lekar. Då brukar jag/vi låta dem hållas en stund och lägger sedan bort svärden, beroende på vilket barn som är här och vilken karaktär leken får. Men allt som oftast används dessa svärd till fysiska, vilda lekar.
När våra barn inte leker med svärdet, leker de med saker. Stortjejen leker roll-lekar och äventyrslekar med några av våra saker. Hon har barbisar och alla de möjliga små dockor och gummor, men hon leker nästan alltid med djuren och alltid väldigt dramatiska lekar. De är jagade, de ska klättra upp för ett berg, de grälar, de flyr från en drake osv. Lillungen leker lite samma, men inte fullt lika utvecklade lekar.
Hur som helst kan jag tycka att svärdlekarna (och alla andra lekar som uppstår när de är i utklädningshörnan) är ett väldigt fint komplement till leksakslekarna.
Och eftersom jag har två döttrar så ja…Kan jag tycka det är bra att även de får prova på de här lite vildare och ja, våldsammare lekarna. De får INTE slåss på några villkor. Men det händer att de jagar varandra, med svärden och de skriker av skratt och spänning. Det händer att de är hotfulla mot en osynlig drake som hotar dem. De måste prata med arga, bestämda röster och övertala den osynliga draken att försvinna, osv.
I boken ”prinsessans rockband” får man en cd-skiva med sånger som prinsessan sjunger. Där sjunger hon om sitt svärd.
Såhär går den låten:
Och såhär går texten:
Doktorn har ett stetoskop
Tjuven spränger kassaskåp
Alla har dom ditt och datt
Bagarn har en konstig hatt men
Alla har dom nått, vad har prinsessorna fått?
Jag har ett svärd
Som förändrar en hel värld (ändrar en värld)
Och det kan klyfta apelsiner (och annan frukt)
Det skrämmer en demon
Och tar bort skräpet under tån (skärp under tån)
Det kan öppna dörrar
Och skrämma tjuvar vid ett rån (såna fån)
Brandmännen har vattenslang
Kocken har en restaurang
Alla har dom sina grejer
Slaktaren har bra pastejer
Alla har dom nått, vad har prinsessorna fått?
Jag har ett svärd…
Av: Per Gustavsson
Jag har precis köpt ett svärd till lilltjejens bästa kompis Liam i födelsedagspresent. Liams föräldrar bryr sig inte särskilt mycket om genus och därför köpte jag ingen prinsessklänning utan istället detta mellanting, då han älskar det här svärdet när han är hemma hos oss och leker.
Jag kan faktiskt inte se något negativt med denna leksak, trots att det är en klassisk ”våldsleksak”. Vad tycker ni?
Våren.
Våren.
Självmordet av Durkheim
en stillsam fågel över öppet hav
Nu har jag svarat på era kommentarer från den senaste tiden!
Idag känns allting mycket bättre faktiskt. Det är lustigt hur man, trots så otroligt mycket positiva ord, ändå kan fästa sig så vid de negativa. Jag brukar vara bra på att sålla ut det negativa, men den senaste månaden har det varit väl mycket alltså.
Till helgen ska jag skriva en krönika om en fågels stillsamma färd över öppet hav eller något liknande som absolut inte på något sätt kan uppröra någon…Fast det är klart… Fågeln blir väl hungrig under vägens gång… Måste fånga en fisk.. Äter upp fisken. Jävla mördare! Säkert blir fågeln även lite knullsugen under resans väg och måste hitta någon liten fågelhona att förgripa sig på.. Om nu inte fågeln är en hona. För då måste hon ju bjuda ut sig och sen blir hon kallad för horfågel av alla hanfåglarna, som vanligt då en kvinna vill annat än att vänta tills efter bröllopet..
Eller så kommer det någon jägare och skjuter den stackars fågeln och vips så är fågeln DÖD endast på grund av vissa människors (jägares) sjukliga behov av att döda andra varelser!
Ja vi får se hur det går med den där stillsamma krönikan..
Jag är inte en stillsam person.
Jag har äntligen kommit på en hobby som jag vill börja med. Ska kolla runt lite idag och se vad det blir av det.
Men mest ska jag plugga. Nu börjar ett 2 veckor långt pluggrace utan dess like. Det blir inga samlag, inga tvserier eller andra kvällsförlustelser på två veckor nu. Den enda fritiden i mitt liv kommer att vara mellan 15.30- 20.00 då jag ska vara med barnen. Samt dagarna på helgerna. Resten måste gå till plugg. Jag börjar nu, så fort den här bloggen är skriven… Jag vill gärna dra ut lite på det…Lite till…. Jag kommer att blogga dock. Bloggen är faktiskt nästan viktigast av allt kom jag på igår. Men nu- Karl Marx!!
Amen
önskar att jag var lite mer som Mats Pettersson
”Du har haft en förmåga att föra fram dina synpunkter på ett sansat och nyanserat sett. Dock har din senaste krönika
gett en bitter eftersmak. Hur kan man på ett sådant sätt hänga ut en människa. Hur tänkte du då? Du har även på något sätt fått det till
en genus fråga? Jag hade hoppats att du stod för rättvisa mellan könen...
Denna krönika var ett riktigt bottennapp med allt för stor portion av tyck synd om hustrun, män är alltid lögnare. Otroligt tråkigt.
ser fram emot ett svar”
"Anders T, min farbror"... Använd inte min pappas namn som om du känner honom, hade du gjort det hade du vetat att han ALDRIG NÅGONSIN skulle säga att kvinnor har sämre kompetens! Alla dom kvinnor du nämner i din krönika är garanterat fantastiskt och unikt kompetenta, hade du känt min pappa hade du vetat att han skulle vara den första att hålla med!”
”Så man kan skriva vad som helst och sen sätta en smiley efter så behöver man inte stå till svars för vad man skrivit? I så fall kanske du noterade att även jag satt en smiley efter mitt inlägg.
Kanske anser du dig ha ENSAMRÄTT på att använda smileys?”
Nu har jag bråkat och bråkat och bråkat. I tre veckor. Har visserligen fått massa hurrarop på vägen, men ibland alltså. Ibland blir man trött.
Känner för att säga upp mig. Både från tidning och från mig själv. Ta båten och dra bort ett litet tag. Kanske till en plats med lite mer kärlek i luften och där ingen jävel vet vem jag är (häromdan kände killen som kom med makens beställda såg igen mig, tex..I min egen borg blev jag igenkänd..) Men som vanligt är man som allra fattigast när man känner att man behöver pengar som allra mest.
Dessutom är jag snorig och trött fysiskt. Orkar inte ens va ute i solskenet idag.
Även fast jag inte tycker att jag har gjort något fel, så känns det ganska mycket som att jag vill dra en filt över huvet och försvinna från jordens yta.
Jag känner mig lite som min moster, som jobbar på radion. En gång hade en tant ringt in till radions telefonsvarare där hon lättade sitt hjärta angående hur hon kände inför min mosters jobb på radion. Min moster spelade över meddelandet på en skiva, tog med den hem och spelade sedan meddelandet om och om igen hemma i sitt kökt. Alla som kom på besök fick lyssna. Alla fick hålla försvarstal. Lite så känner jag mig när jag läser samma rader om och om igen. Min man står för försvarstalen.
Säger att han är min trygghet och min borg och att han alltid står bakom mig. Igår pratade vi om vem som är Mattis och vem som är Lovis i vår familj. Jag vill döpa om vårt bruna hus till Jennyborgen eftersom jag känner starkt släktskap med den känslomässige och vildsinte Mattis. Min man är mer som Lovis, lugn och trygg och styr skutan när det blåser storm. Maken lyckades dock inte se bortom könen riktigt lika mycket och hävdade, helt utan grund, att han var Mattis. Jag vet inte riktigt vem som vann.
Ja det är tur att han finns. Han hjälper mig med formuleringar och rycker in själv om det behövs. Han strider för sin drottning kan man säga. Det är fint.
Men ändå. Ibland önskar jag att jag var lite mer som Mats Pettersson.
Amen
om Dannys bitterhet
Rätt låt vann!
Verkligen.
Jag gillade även Molly Zandén och Lisa M.
Men Loreen var helt klart bäst.
Det allra allra bästa däremot, kommer oftast efteråt. Och i år var Danny bäst.
- Vad fan ska jag festa för? Det finns inget att fira, absolut inget att fira, säger han.
Så jävla Bitter och Besk att han skulle ha kunnat kvala direkt in som ordförande i min och Åsas gamla klubb- Bittra&beska klubben.
Efter att ha tvingats bevittna Lisa Miskowskys stela, gråtfärdiga leende i rutan då hon precis tilldelats väldigt låga poäng, älskade jag att Danny inte gjorde sig till när han kom tvåa. Han såg inte glad åt. Han såg ledsen ut. Han kramade Loreen och visade så på god tävlingsanda. Men han stack inte under stol med att han blev besviken. Sånt älskar jag.
Inga jävla fjanterier. Stod för vad han tyckte.
Lite som när Magnus Uggla, när han var programledare för Grammisgalan och kåserade lite kring vad han eventuell skulle ha sagt om han någonsin fick vinna en grammis:
- Jag har ju gjort allt själv! Det finns inte en jävel att tacka!
Ja sånt älskar jag. Ärlighet och operfekthet. Ingen fasad. Yes.
Idag blommar körsbärskvisten jag tog in fr...
Idag blommar körsbärskvisten jag tog in från trädet häromdan!
kompetenskrönikan
friday i´m in love
Yes. Fått ihop ytterligare en grym krönika tills imorrn. Den tog sin lilla tid att få ihop, mest på grund av ivrigt googlade för att få allting rättstavat. Har till och med ringt vissa samtal för att få allt korrekt. Spännande va?!!! Ja. Imorrn blir nog endel ganska förvånade då de öppnar sin tidning!
Har vart hos Sandra idag. Våra barn alltså. De är helt fantastiska på att leka ihop. Det är bara hej då till oss föräldrar och så brakar det till i huset då och då. Det skrattas, skriks och stojjas och gråts extremt sällan. De har så jäklans kul. Jag och Sandra har vräkt ut de senaste veckornas händelser över varann. Det lustiga är att vi varit med om liknande grejer på helt olika ställen i landet (hon har vart bortrest) så vi hade att prata om. Skulle ha kunnat sitta kvar i deras soffa hela eftermiddan egentligen. Men min man är föräldraledig varje fredagseftermiddag så jag kände en viss stress efter att komma hem och faktiskt låta honom vara med barnen på sin föräldralediga dag. Och så hade jag längtat efter denna stund. Lillungen sover i bilen. Stortjejen är med pappa i förrådet och pysslar. Och jag sitter här. Lite trött i skallen. Är förkyld också och tog en Treo imorse. Det har jag inte gjort på jättelänge. Det är ju det jag har sagt hela tiden! Jag är INTE beroende av treo. Jag är beroende av snus och nässpay, men treo är inte något jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE HA. Utan bara något jag tar för att det är trevligt, särskilt när jag är förkyld. Vilket jag nu har blivit igen.
Har presterat så bra på senare tid. Både här på bloggen och i krönikorna. Tyvärr har skolan blivit lidande. Nu måste jag ta stenhårt tag i skolan de sista veckorna på kursen och då kommer bloggen att bli lidande. Hoppas ni hänger kvar ändå.
Ska besvara kommentarerna angående lillungen sen ikväll. Hoppas alla får en fin fredagskväll. Och att ni får ligga.
Fan vad skönt att det är fredag. Det är min bästa dag på veckan.
Puss
hur gör man med bestämda ungar? låter man dem hållas?
Det blev en fin kvinnodag.
Min man bjöd på lunch på LEVA, bästa stället. Sen hämtade jag barnen tidigt. Satt med på lillungens fikastund på förskolan innan vi gick den långa vägen genom skogen hem. Hittade is och roligheter.
På kvällen åkte vi ner och käkade mat på resturang IGEN. Nej. Vi är inte gjorda av pengar. Men min man har lunch/ätauteförmåner via jobbet vilka vi ofta utnyttjar hela familjen.
Jag har fått massa kärlek på min Kvinnodag.
Vår lilla har vart på ett sjuhelvetes humör hela dagen dock, vilket även dragit ner mitt humör lite grann.
Hon har så himla många små egenheter för sig. Tex kan hon bara ha klänning på sig. Hon vägrar alla andra fina plagg som finns i garderoben. Helst ska hon ha de svarta strumpbyxorna till. Bara. Hon kan bara ha nattlinne när hon ska sova. Aldrig pyjamas. Hon måste öppna alla stängda dörrar som man ska igenom. Blir fullständigt galen om någon annan öppnar före henne. Hon blir även galen om hon inte får ett rosa plastglas att dricka sitt vatten till maten ur. Och såhär fortsätter det. Till absurdum. Hon har snöat in sig på vantar. Ska ha vantar på sig jämt. Ibland MÅSTE hon ta av vantarna själv. Det kan så långt att hon måste klättra upp på pallen, ta ner de dyngsura vantarna som jag tagit av henne och hängt upp på tvättställningen, sätta på sig dem och sedan ta av sig dem igen. För att få vara den som SJÄLV tar av sig vantarna... Ni fattar. Hon har blivit besatt med det här angående Eget val.
Nu är min fråga, till alla er andra föräldrar, hur ska vi göra? Ska vi låta henne hållas, eller försöka bryta hennes beteende? Blöja är en av hennes grejer tex. Varje gång hon är utan blöja får hon panik och tror att hon ska pinka på sig. Hon pallar inte att vara utan blöja. Hon fyller 3 i april.
Alla fina kläder ligger orörda i garderoben till förmån för de 5,6 klänningar hon äger. Storasyster tvingas ofta stå tillbaka då hon inte orkar med lillasysters vredesutbrott och låter lillasyster få som hon vill för att slippa dem. Liksom vi gör.
Hur skulle ni ha gjort?
Jag älskar ju det där arga. Bestämda. Men det känns samtidigt inte helt sunt alla gånger.. Samtidigt så handlar det ju om makt också. För att bryta de här beteendet måste vi visa att det är vi som har makten, över henne. Och jag gillar inte riktigt sånt. Jag vill ha respekt oss emellan. Vill att barnen ska känna att vi respekterar dem.
Ps. Hon är ingen "problemunge" i övrigt. Hon har glad, rolig, busig, framåt, snäll och omtyckt på förskolan och av alla omkring oss (även av oss förstås =D ). Hon äter, sover och är helt "normal" i övrigt. Men nått är det ju. Vi har planerat för massor med TID och UPPMÄRKSAMHET för henne framöver. Förhoppningsvis ska det lösa lite av problemet, om det nu ens är ett problem? Eller bara vi som har en felaktig syn på föräldraskap? För vilka är egentligen vi att bestämma vilka kläder hon ska ha på sig, tex? Hon är ju en egen person....AAAAH vad svårt det kan va att va förälder då! Mycket skönare när de är pyttesmå och bara ligger där. Sen blir det bara svårare och svårare för varje månad som passerar..
Men som sagt: tips och/eller funderingar välkomnas varmt!
Nu ska jag skriva en svåååår krönika.
systerskapet
Idag är det kvinnodagen.
En väldigt stor del av min feminism är systerskapet. Alla framgångar som feminismen rönjt under de senaste 100 årsen, skulle aldrig ha hänt om det inte vore för att kvinnor gått tillsammans, ställt upp för varandra och peppat varandra.
Så därför.
Personer jag vill peppa:
Harpasione. Tina lever med ALS. Det är inte därför jag följer hennes blogg, dock, nej, jag följer den främst för den enorma humorn och det vackra språket som finns i den. Jag följer den även för att få lite perspektiv på mitt eget liv. Man kan även lyssna på Tinas sommarprat från sommaren 2010- här . Det är alldeles fantastiskt.
Nina. Debatten mellan oss har aldrig, lika lite som den handlat om tjuveri, handlat om hur vida någon av oss är läsvärda bloggare eller inte. Det är vi nämligen båda. Nina är dessutom en fantastisk fotograf och pysselfantast. Ni ska läsa hennes blogg och ni ska anställa henne som fotograf närhelst ni behöver en snygg bild.
Lilla My. En nyupptäckt för mig. Skriver så vackert och ärligt om livet som tvillingmamma. Hon är dessutom feminist och bjuder på vackra bilder i sin blogg.
Johanna Smörar inte för någon. Tar upp intressanta ämnen i sin blogg och är inte rädd för att föra liv. Engagerar sig stenhårt och här på ön syns hon lite överallt.
Lady Dahmer och UnderbaraClara ska självklart nämnas de också, men behöver nog ingen närmare presentation vid det här laget.
Vill även puscha för en man!! Ja! På Kvinnodagen och allt! Men han är så underbar, Vidar Berg, att alla borde lyssna på hans texter.
Eva Bofride skriver ledare i vår lokaltidning på Gotland. Det är jag och hon i gubbväldet och vi trilskas med det båda två. Hon skriver så att man förstår. Visserligen handlar det om högerpolitik, men till skillnad från många andra högerskribenter, backar hon inte för ämnen som i vissas ögon kanske ses om klassiska "vänsterämnen".
Kolla in de här människorna såhär idag på Kvinnodagen och alla andra dagar också!
Nu ska min man bjuda på Kvinnodagslunch.
KVINNODAG
när en feminist får en son
Idag blev det besöksrekord på den här bloggen. Har inte en aning om vem som länkat mig, men misstänker att det inte var i direkt gott syfte, då ingen jäkel av alla som vart inne har kommenterat.
Troligtvis är det från twitter? Kanske någon kan säga? Vart jag länkas då och då vilket leder till såna här besökstoppar?
Idag blev jag inbjuden att prata på ett seminarium angående kvinnofrid hos Länsstyrelsen i april. Det är precis sådant jag vill. Precis såna här grejer jag vill få möjlighet att använda min nya personlighet som JAsägare på.
Ja alltså jag blev ja- sägare i höstas. Förut var jag en nej-sägare. Men nu är jag en ja-sägare.
Jag vet nästan ungefär vad jag ska prata om.
Men här idag ska jag prata om något helt annat.
Som vanligt har jag inspirerats av Lady Dahmer, då hon driver en utav få bloggar jag läser (resten hittar ni i länkhörnan till höger). Idag skriver hon om att man som feminist eventuellt skulle bli mindre feministisk då man får en son. Något som jag för övrigt har skrivit om tidigare också. Marilyn French skriver också om det, i sin bok "Kvinnorummet", vilken fungerar lite som en bibel här hemma hos mig.
Jag har ju ingen son, men däremot har jag barn. Jag är en mamma. Och av den erfarenheten vet jag att när mina barn kommer hem och berättar saker som "jag vågar inte räcka upp handen på förskolan för jag är rädd att pojkarna ska prata så att jag inte hörs" så blir jag rosenrosenrasande. Så rosenrasande jag att möten på förskolan måste hållas angående just detta.
MEN. Jag vet också att när en annan mamma kommer till mig och säger "mitt barn säger att ditt barn sagt att mitt barn inte får vara med och leka". DÅ. Går jag i försvar. Visst pratar jag med henne, mitt barn. Visst för vi samtal om hur man är en bra kompis. MEN. Jag älskar henne ändå. Jag gör allt jag kan för att försöka förstå hur hon tänkte och jag har ÖVERSEENDE. För att jag älskar henne mer än livet självt. Jag kan aldrig döma henne. Jag kan försöka lära henne och uppmuntra henne till ett bättre beteende. Men jag kan aldrig fördöma henne. Aldrig fördöma saker hon gör. Och framför allt så VET MITT BARN att oavsett vad hon än gör, så älskar jag henne. Hon vet också att oavsett vad som än händer henne, så skyddar jag henne.
Min kärlek till mitt barn är ovillkorlig. Min kärlek bekräftar henne.
Visst ska och kan jag lära henne om rätt och fel. Men innerst inne vet vi båda två att hon skulle kunna göra precis vad som helst, mörda, slåss eller råna och jag skulle älska henne oavsett.
Jag tänker på den här fotbollsspelaren som jag skrev om i min krönika förra helgen. Han som dömts i tingsrätten för hustrumisshandel. Det rör sig om ett stryptag och om en fotboll som skjutits medvetet och stenhårt, på hustrun. Helt onormala saker som inte vem som helst gör.
Ändå. Gud vad mail jag fick då jag skrev om det. Från anhöriga och från fotbollsfans och vänner till den dömde.
Som menar på att han inte alls är dömd, han har ju överklagat och är därmed inte dömd förrens ytterligare domstol dömer. Vissa menar att misshandeln inte var så farlig. Tusentals bortförklaringar radas upp.
Och jag tänker på hans föräldrar. Jag vet inte alls hur de står i den här frågan. Men jag skulle kunna gissa på att de står bakom sin son. Tills den dag han döms igen. Och då skulle jag gissa på att de för evigt tycker att det var en orättvis dom.
Det skulle nämligen jag också tycka om något av mina barn blev dömda.
De man älskar vill man väl. De man älskar förlåter man. De man älskar har man överseende med. Jag har det med mina barn. Men tack vare att samhället har sin åsikt om att tjejer inte slåss, bråkar eller ställer till med sattyg så gör mina barn väldigt sällan saker som jag behöver ha överseende med. Ty det har jag samt resten av samhället lärt dem att inte göra.
Det finns ju även en anledning till att det ser ut som det gör med den enormt höga brottsstatistiken bland män. Och jag tror att den beror främst på samhällets "boys will be boys"- syn. Pojkar ska bråka, slåss och ställa till med sattyg. Och det gör de också. Vilket deras föräldrar OCH på många sätt, samhället har överseende med. Samhället därför att det anser att det är "naturligt" beteende hos pojkar/män. Men även föräldrarna. Som ju för alltid älskar sina barn, oavsett vad.
Det enda naturliga i det hela är föräldrarnas kärlek. Det är ingen skillnad på kärleken till barnen vare sig det är snippar eller snoppar det handlar om. De allra flesta föräldrar älskar sina barn. Ovillkorligt. Och föräldrar försvarar sina barn. Och har överseende med sina barn.
Och jag vet inte det är ett PROBLEM vad gäller feminismen, men, det är en aspekt man bör prata om.
Så nu har jag gjort det.
Imorrn är det kvinnodagen. Jag ska fira den genom att göra det jag gör bäst- äta.
Idag var en sjukt bra dag för mig. Jag hade vår nya granne på besök vilket lämnade mig med glädjepirr i magen. Jag var på genusmöte på förskolan och det gick väldigt bra. Jag blev inbjuden att tala hos länsstyrelsen. Jag fick besöksrekord på min blogg. Och nu ska jag tillverka de snyggaste, rosa, inbjudningskorten i kvinnominne till min unges 5årskalas. Hon ska bara bjuda tjejer i år. Den enda med snopp som hon vill bjuda kan vi inte bjuda pga vuxenfjant. Det är så sorgligt.
Amen
Här är förresten mitt tjejsamlande. 60 lju...
Här är förresten mitt tjejsamlande. 60 ljusstakar. 20 vaser. Tre serviser. Tio vackra skålar. Osv. Tror många kvinnor sitter på liknande samlingar.
om att bråka, curla sig själv, knulla och dricka sprit
Jag har bråkat så jävla mycket på senare tid. Inte bara bloggmässigt utan även med min lärare. Jag är så glad över att jag inte längre är rädd för att bråka och jag är glad för att jag håller så pass hårt på mig själv som jag gör.
Mitt ordstäv i livet, det av Jonas Gardell
( - låt ingen jävel sätta sig på dig. låt dem gärna sätta på dig. men låt ingen sätta sig på dig. )
det är så himla bra. Och jag tolkar det precis som det låter. Man måste sopa framför sin egen dörr. Hela tiden jobba för att allting ska kännas bra. Är det något som inte känns bra, då får man göra något åt det.
UnderbaraClara skrev för ett tag sedan ett inlägg om att curla sig själv. Visserligen handlade det om att man skulle laga mat till sig själv dagen innan och på så sätt undvika stress och var det var, men jag har ändå tänkt på det där. Att curla sig själv är bra grej.
Jag lagar inte pajer till nästa dags lunch direkt, men jag curlar mig på andra sätt. Idag, tex, ska jag curla mig själv. En sak som saknas i mitt liv är nämligen en granne att prata med över staketet. Därför har jag bjudit in vår nya grannfru på kaffi.
Samma sak om det är något som gnager mig. Som tex den där diskussionstråden i ett seminarieklassrum på skolans intranät där de disskuterar hur man skulle kunna arbeta för att undvika att unga tjejer föder barn, eftersom unga mammor ofta hamnar i en utsatt socioekonomisk situation senare. Den har gnagt på mig. Och nu bråkar jag med min lärare om den. Jag kanske inte vinner, men jag får iallafall säga mitt hjärtas mening.
(varför det gnager mig: det finns fler grupper i samhället som "ofta hamnar i socioekonomisk utsatts position". Invandrare tex. Men det skulle aldrig i helvite förekomma att vi skulle sitta och diskutera hur man skulle kunna arbeta för att undvika att invandrare förökar sig. Unga mammor däremot, dessa kan man kränka utan slut och framför allt utan eftertanke.... )
På förskolan uppkommer ibland situationer som gnager i mig. Då brukar jag säga till personalen, direkt. Ikväll ska vi på möte efter en sådan tillsägning. Vi ska prata om genus.
Imorse grät mitt lilla barn och betedde sig på ett väldigt konstigt sätt. Först sa hon att hon inte ville till förskolan idag, men sedan ändrade hon sig och skulle dit ändå, trots erbjudande om att få vara hemma (våra barn får alltid ett sådant erbjudande om de uttrycker att de inte vill gå till förskolan en dag). Nu är hon där. Men med stor sannolihet får hon vara hemma imorgon hos mig. Så att jag kan ge henne det där hon troligen behöver. Så att jag ska slippa den där gnagande känslan som jag hatar.
Samma sak med äktenskapet. Såfort det blir nått jobbigt där så måste jag reda ut det. Ha äktenskapsmöten. Stöta, blöta och hitta lösning. Tystnad är inte tillåtet i vårt äktenskap. Allt ska lösas. Och kan man inte lösa en situation måste vi iallafall komma överrens om att vi inte är överrens och gå vidare ändå.
Jag jobbar med andra ord väldigt hårt för att ha flyt i livet. För att inte behöva gå runt och må kasst.
Och ibland blir det som sagt bråk. Det är ju inte så kul förstås, men nödvändigt. Jag har dock lärt mig en sak av den senaste tidens gräl. En sak som många människor ofta reagerat på under åren men som jag ganska mycket skitit i. Och det är mitt sätt att uttrycka mig när jag skriver. Jag låter så hård. Jag har märkt hur de flesta andra kvinnor liksom virar in sina ord. Skriver "jag förstår hur du tänker" och "jag för min del, tror att det kan vara såhär:". Så gör inte jag! Jag tror att det kanske beror på att jag inte är den där å ena sidan- å andra sidan- typen. Jag är ingen diplomat så att säga utan ser fort vad jag tycker är rätt och fel. Sedan har jag väldigt svårt att ändra mig. Jag GÖR naturligtvis det när jag verkligen kommer fram till att jag HAR fel. Men det är inte särskilt ofta. Jag skulle vilja säga att jag helt enkelt har en snabb hjärna som direkt hittar sina åsikter. Plus att jag går mycket på hur saker och ting KÄNNS. Min hjärna samarbetar med magen kan man säga och ser till att hålla gnaget i magen borta.
Jag har funderat på om jag borde ändra på mig. Skriva med en lite vänligare ton kanske. För jag är ju snäll. Snäll är nästan mitt mellannamn (!!=D !!) men det tror ju inte folk. Folk tror att jag är hårrrd sum stain. Och det är jag visserligen oxå. Men man kan ju vara snäll för det..
Vi får se hur jag gör!
Ps. Jag var kamratstödjare genom hela skoltiden, vald av mina klasskompisar.
När jag åkte hem från skolan på högstadiet brukade jag ha långa listor med mig hem över folk som ville ”prata ut” och som ville att jag skulle ringa dem. Det är ju helt sjukt egentligen. Och vad fick jag ut av det? Jo, väldigt många som tyckte väldigt mycket om mig. Jag blev populär genom att vara allas bästa vän. Själv hade jag ett fåtal inför vilka JAG pratade ut, ett fåtal vilka var intresserade av att höra även om MIG. Det hela var ju ohållbart, då så sjukt mycket av min tid lades på att curla ut andras liv.
Så då slutade jag vara snäll och började knulla och dricka sprit istället. Och man får säga att det kan ha varit det bästa jag någonsin gjort i curlingväg. D.s
om det bruna slottet och dess trädgård
Planer för min trädgård inför våren:
* 3 rosenbuskar utanför köksfönstret
* lavendel och penseér i de vita stora utekrukorna
* blomsterkrasse i tunnorna
* pelargoner på trappan
* tagetes i framkanten av rabatten som jag ska få (det ska bli en kärleksgåva från min man som ska gräva skiten. Medan han gräver ska han tänka kärleksfulla tankar om mig vilket på så vis resulterar i en rabatt fylld av kärlek)
* andra blommor jag vill ha i min rabatt: solros längst bak, ringblommor i massor, luktärt oxå i bakgrunden, prästkragar
Detta är vad jag hittills har planerat. Vi får se hur det går.
För året hoppas jag även att mina två lupiner som jag planterade rakt ner i gräsmattan i ett hörn av trädgården ifjol har förökat sig åtminstone lite. Lupiner är ju kända för att föröka sig som fan. Hoppas de vill göra det hos oss oxå. Jag hoppas även att mina vänner blir glada över alla tulpaner de kommer att få av mig i vår. Förrförra året satte jag nästan 100 lökar lite överallt i trädgården som nu är på väg upp. Satte påskliljor förra året som är på uppgång nu också och utöver de alla de arter som tanten som bodde i huset i 50 år innan vi flyttade in, planterade. Jag brukar kunna göra de allra vackraste buketterna med blommor från min egen trädgård varje sommar, tack vare henne. Det är en mäktig känsla att plocka blommor som man vet att en annan kvinna, i en helt annan tid, har planterat här.
Paret som bodde här innan oss bodde alltså här i 50 år. Och det är så häftigt varje gång man upptäcker något nytt av allt som de lämnade efter sig. Särskilt min man upptäcker grejer när han renoverar. Jag upptäcker saker i trädgården. Hur hon plockat in vitsippor och planterat under den rosa rosen på gården. Hur deras själar liksom svävar lite över oss nu. Det är fint. Vårt hus har en historia. En själ. En vänlig själ. Som jag älskar.
Det tog ganska lång tid sedan vi flyttat in, innan vi började känna att huset var Vårt. Farbrorn som bodde här tidigare var hemmasnickarare och har gjort mycket grejer själv i huset. Hela köket har han gjort. Trappan har han snickrat. Vartenda förråd är hemmabygge. Tillbyggnader osv. Men det har ändå absolut inte känts konstigt eller jobbigt utan mer känts...fint.
I början hände det att jag var mörkrädd, men aldrig numera. Det känns mer som att de står bakom axeln på en ibland. När man diskuterar vart den nya Kärleksrabatten ska ligga. Eller vilken tapet man ska sätta upp. Och varje gång vi svär över någon omöjlig konstruktion i huset (typ trappan..) ber vi alltid tyst om ursäkt efteråt :) Ja det låter helflummigt och inte alls likt mig egentligen. Men just här i vårt hem känns det så tydligt på något sätt. Att själar vakar.
Har jag berättat om Spökhälsningen??? Inte? DÅ ska jag göra det nu!!
Jag hade hämtat ungarna på dagis. Vi kom hem en bra bit innan fem och ingen bil stod på uppfarten eftersom maken ju jobbar till 17. Vi kom in i hallen, vilken är liten och trång. Jag ställde mig med näsan vänd mot (insidan av) dörren och ryggen mot trappan och dörröppningarna till övriga rum. Jag stod nedböjd över ett av barnen och hjälpte henne av med kläderna då jag klart och tydligt hör ett HEJ bakom mig. I en nanosekund tänker jag "va, är David hemma" och jag rätar mig upp, VÄNDER MIG OM och säger HEJ. Men ingen finns där. Fattar ni? Jag hälsade på ingenting! Som en psyko!
Jag blev inte rädd. Har sällan reflekterat över det faktiskt. Bara tänkt att "jaja han ville väl hälsa oss välkommen hem". Han. Som bodde här innan oss alltså. Och som avled i huset ett år innan vi flyttade in.
Oj då nu blev det här plötsligt en Spökblogg om övernaturliga ting! Kanske borde börja spå i kaffesump och stata tarotlinje direkt. Vi får se hur jag gör.
Amen
Min sommartrapp:
Sommar i spökslottet
om att "inspireras" av andra bloggar
Efter det handlat om mycket om "inspiration" och om att "låna" av varandra på senare tiden i mitt liv hittade jag idag en händelse som intresserar mig mycket.
Jag läser Alex Schulmans blogg några gånger i veckan. Idag hittade jag ett inlägg om tvprogrammet fuskbyggarna. "Oj då, det här kändes välbekant" tänkte jag och drog mig till minnes ett inlägg om samma ämne hos Lady Dahmer. När jag läste noggrant i Alex inlägg så hänvisar han vidare till sin svägerska, Anitha och anger henne som källa för sina tankebanor. De jobbar i alla fall så i Schulmansläkten.
När jag kollar datum på LD respektive Antihas blogg ser jag att Anitha var den som var först ute med sitt inlägg. Antiha är alltså den som var först med tankarna om tvpgrogrammet Fuskbyggarna, vilka har cirkulerat i bloggsfären på senaste.
SAMTIDIGT. Samtidigt KAN ju Antiha lika gärna ha läst en liknande text i någon pytteliten blogg som HON i sin tur har ”inspirerats av”, vilket alltså ledde till Alex och dessutom blev en krönika i Aftonbladet, vilket även ledde till LD och gud vet hur många det där om Fuskbyggarna ledde till.
Och ingen vet egentligen vem som skrev det först.
Och då kanske man kan undra, vad spelar det för roll??
Ja. Det spelar väldigt stor roll, för just nu kanske det sitter en förbittrad liten småbloggande morsa från Arvidsjaur och ser hur hela bloggSverige skor sig på hennes ursprungsord om tv-programmet.
Vaddå förbittrad, tänker du nu. Du är själv en glad småbarnsmamma från Örebro och du driver också en liten blogg. Men som den kvinna du är så tycker du att den förbittrade småbarnsmamman i Arvidsjaur borde vara glad och känna sig smickrad över att hennes ord fick så stor spridning. Hon borde vara stolt över sig själv. Bättra på självkänslan.
Och det är här som så många klyvs. Här delar sig massan, så att säga. Jag, som tillhör den kaxigare delen av massan, förstår inte vad den förbittrade småbarnsmamman i Arvidsjaur ska bli smickrad över? Är inte det denYTTERSTA FORMEN av dålig självkänsla, att bli SMICKRAD då man egentligen har blivit totalt överkörd? Är det inte väldigt mycket "oj han nöp mig i rumpan och förminskade inte bara hela min personlighet till ett sexobjekt utan kränkte även hela mitt väsen. Men herregud! Han ville ju ha mig!!!"
Nu utgår jag alltså ifrån att Arvidsjaurmamman hade en mindre blogg än Schulmans och gänget. För hade det varit tvärtom, hur hade vi tänkt då? Om Alex S istället hade "inspirerats" utav en blogg mycket större än hans och skrivit ett väldigt liknande krönika angående tvprogrammet Fuskbyggarna. Då hade han troligenn blivit hånad. Kallad härmapa och fått ett beskt "ta och kom med något eget" kastat efter sig. Dels för att så många säkert redan hade läst ursprungstexten och dels för att han väldigt mycket framstått som en ”lyckosökare”. Men nu valde Alex alltså att låta sig ”inspireras” utav en mindre bloggare. Som då i sin tur alltså nu borde vara tacksam och smickrad. Vilket även en småbloggande mamma från Arvidsjaur då också borde vara om vi utgår ifrån att inte heller Anitha var först med inlägget om Fuskbyggnara.
Vilket ju pekar på en enorm makthierarki. När en stor bloggare "inspireras" av en mindre, finns inte den där fanklubben där. Ingen försvarar den lilla bloggaren och OM den lilla bloggaren mot all förmodan höjer rösten får hon tillbaka att hon borde vara "tacksam". Tacksam för ingenting. Det är som när ett stort barn stjäl godis av ett litet barn. Det händer ingenting, för det lilla barnet har ingenting att komma med i jämförelse med det stora barnet. Stjäl däremot det lilla barnet godis av det stora barnet, blir påföljderna betydligt mer påtagliga. Eftersom det större barnet har mer att komma med. Starkare försvar.
Just fallet med Fuskbyggarna är lite intressant tycker jag. För i sin blogg hänvisar Alex S mycket tydligt till Anitha. Han skriver "Jag blev så uppfylld av hennes text att jag skrev om samma sak i min Aftonbladet-krönika idag". Men i krönikan framgår inte att Alex text är väldigt "inspirerad" av Anithas. Han, som är en mycket större mediapersonlighet än henne, skor sig på hennes bekostnad.
Innan det lilla lånet smickrar han henne ordentligt i bloggen. Skriver att det är ett perfekt skrivet blogginlägg. Men nämner också att han tänkt på EXAKT samma sak. Tidigare. Innan. Och på så sätt blir det ju nästan egentligen Anitha som "inspirerats" av Alex….?
Man kan undra vad det var som gjorde att Alex inte skrev "min svägerska Anitha tog upp ett väldigt intressant ämne i sin blogg häromdan, nämligen det om tv-programmet Fuskbyggarna" i sin krönika.
Jo men just det! Då skulle ju HAN vara den som inte "kom med något eget". Det är ju mycket enklare att inte skriva någonting alls. Kanske vinkla om iden något och strunta i att skriva ut källan till idén. För att på så sätt
1. slippa riskera att sådana som eventuellt fattar intresse för krönikan och vill se mer utav personen med de tankarna istället trycker in sig hos Anitha då hon nämns som den ursprungliga talaren.
2. själv framstå som den som tänkt ut saken.
Och det är väl den grejen...som stör mig. För om jag läser om en grej som jag tycker är SKITSMART. Då vill jag VETA vem det var som tänkte den här SKITSMARTA tanken först. För jag vill läsa mer tankar av den personen.
Och det spelar då ingen roll om Alex anger att han tänkt PRECIS SAMMA SAK innan Anitha skrev den där texten. Det är ändå Anitha som inspirerat Alex och i såna fall vill jag OCKSÅ inspireras av Anitha. Och där har vi ett av bloggvärldens största problem.
Eftersom jag själv försökt hävda mig emot en större bloggare som enligt mig och flera med mig "inspirerats" lite väl mycket av mig på sina håll, vet jag att det är väldigt svårt att göra det. Lite dödsdömt liksom. Jag fick höra att jag var missunnsam.
Men säg mig. I fallet där Alexander Schulman skriver i text baserad på en tanke av hans svägerska Anitha, vem är då den missunnsamme? Är det Anitha om hon upprörs över hans tilltag (vilket hon troligen inte gör eftersom han troligen har frågat henne först) eller är det Alex som med sina många läsare nu kanske får ännu flera läsare, tack vare orden från Antiha, vilka han inte hänvisar till?
Ett av bloggvärldens största problem skriver jag. Men måste det vara så? I diskussionen hos Nina skrevs att man inte kan äga ord. Och man kan FRAMFÖR ALLT INTE äga ideér. Men varför skulle man inte kunna göra det? Jag tänker på Marx och Weber och gubbarna jag läser nu. Alla vet ju att de tankarna som lade grunden för dagens kommunism, de kommer från Marx. På samma sätt som vi vet att penisavunds- tankarna kommer från Freud (man). Inget snack om saken. Sedan att det vidareutvecklats under årens lopp, fine. Men eftersom alla (män) varit så väldigt duktiga på att källhänvisa sina tankar och ideér under årens lopp, står ännu Marx som personen med de grundläggande ideérna och tankarna kring kommunism.
Och varför skulle det inte kunna vara likadant i bloggvärlden? Vad är det som är så svårt med att skriva "i den här (länk) bloggen läste jag en himla intressant tanke om tvprogrammet Fuskbyggarna och kom att tänka på...". Vidareutveckling, spridning av ord, MEN likväl en källa till det.
orden i mitt hus
vem är du?
För ett tag sedan skrev jag att jag inte önskade kommunikation i min blogg, utan mer gillade att predika.
Varje lördag skriver jag krönikor i lokaltidningen på Gotland. I kommentarsfälten efter dessa krönikor brukar det debatteras friskt. Ibland konstruktiva, bra diskussioner, ibland mindre bra och ibland rent elaka. Ni får förstå att jag har stått ut med spott och spe i snart 4 år nu och dessa fyra år har fått mig att inte riktigt orka med såna där debatter. Eftersom jag formulerar mig som jag gör (kaxigt, ganska hård ton och med en viss besserwissighet, i know) går folk igång och ja....
En annan orsak är tiden. Jag har ingen i-phone och jag har två småbarn (vilka är orsaken till att jag inte har någon i-phone eftersom jag är en person med beroendebeteende). Skulle en debatt plötsligt uppstå på min blogg skulle jag vilja medverka i den. Jag skulle vilja passa datorn för att kunna stoppa in kommentarer på rätt ställe. Jag skulle vilja styra upp och försvara mig. Men jag vill inte ta den tiden från min små havregryn.
Däremot tar jag gärna emot sansade kommentarer på det jag skriver. Och konstruktiv kritik. Nu är ni ett antal som faktiskt läser min blogg varje dag. Och jag undrar vilka ni är? Hur gamla är ni? Var bor ni? Vad gör ni?
Känner vi varandra? Varför läser ni? Vad vill ni läsa om? Genus? Vardag? Barn? Sniglar? Och sånt. Vill jag veta.
den typen av mamma
Jag är den typen mamma, som efter att ha fuskat sig igenom friskis och svettis familjegympa med barnen, springer och hämtar en snus medan de andra äter frukt under den avslutande mysstunden…
förresten springer jag inte till snuset...jag släpar mig..alldeles utmattad av allt jävla huvudaxlarknäochtå...
om att hålla sin tjockångest för sig själv
Håller inte alls med bloggkommentatorerna som skriver att Blondinbella och övriga bloggare som uppenbart försöker göra sig av med övervikt borde vara öppna om varför de tränar och äter riktigt. Bloggkommentatorerna menar att det blivit "modernt" att tycka om sig själv och att Blondinbella (som dessutom har detta som tema) därför inte vill vara ärlig med sina avsikter. Bloggkommentatorerna tycker att man VISST kan tycka om sig själv och ändå vilja gå ner i vikt.
Visst, det tror jag också. Men. Jag ser ändå en väldigt stor poäng i att som bloggare med många andra kvinnor och framför allt unga tjejer som läsare, inte skrika ut sina avsikter med träning och kost och jag tycker det är bra gjort av Blondinbella. Jag tycker hon är smart som nämner träningen och på så sätt förespråkar ett hälsosamt leverne. MEN jag tycker det är sjukt skönt att slippa läsa om hennes eventuella tjockångest. Om hennes mål och avsikter samt alla de här försvarstalen som ofta hålls av bloggare som börjat banta, vilka bara bringar ångest åt oss vanliga dödliga.
Tycker även att Lady Dahmer formulerat sig bra kring sin egen träning. Hon har inte någonstans skrivit på sin blogg att det handlar om att bli smal, utan fokuserar istället på ord som styrka, pigghet och välmående. Samtidigt som hon skrivit inlägg om hur hon trivs med sig själv och sitt utseende. LD är dessutom brutalt ärlig om jobbigheten kring sitt tränande och sveper inte in träningen i ett fjantigt rosa skimmer utan får det att låta som det verkligen är: jobbigt.
Då Blondinbella skrivit mycket om anorexia och andra ätstörningar och även haft väldigt mycket kontakt med tjejer som lidit av dessa har jag full förståelse för att hon inte vill trycka sina eventuella viktsminskningsförsök i ansiktet på folk.
Om både Blondinbella och Lady Dahmer gör slag i saken och verkligen blir smala kommer jag att bli besviken. Nej, jag önskar ingen ohälsa, men jag ser en klar poäng i och en klar fördel med att det finns bloggare/förebilder av olika storlekar och former. Då varenda jäkla liten bloggerska lägger sig i bänkpressen hamnar vi ju tillslut i exakt samma situation som den media har hjärntvättat oss alla med under de senaste decennierna.
Men just det ja. Jag finns ju kvar. För evigt med breda höfter och mjuk mage. För evigt er mjuko. Här kommer ni aldrig att stöta på någon tjockångest, varken dold eller öppen. För den existerar inte och om den någon dag kommer att smyga sig på, kommer jag aldrig att trycka den i era ansikten utan hålla skiten för mig själv.
mattis och lovis behövde i alla fall inte oroa sig för pedofiler
Yes. Krönikan idag rev upp lite av varje. Har fått sjukt många mail och debatten på helagotland.se frodas och gror. Jag fick till det så jävla bra!
Ämnet är så jäklans intressant också, om vad som händer då kvinnor är förrövare, i detta fall vid en misshandel. Vilket jag ställer mot ett annat känt misshandelfall där en känd gotländsk fotbollsspelare dömds för hustrumisshandel av tingsrätten. Läs den för fan! Sprid den! Sprid mina ord och världen skall för alltid bli en bättre värld! (men glöm för i helvete inte att citera!!! :D )
Idag var en fin dag. Vi var barnvakter för två barn i samma åldrar som våra egna. Solen sken och vi var ute i trädgården allihopa. De två 3åringartobe gungade och lekte i sandlådan. Jag putsade fönster. Maken pysslade om sin Volvo. (vi gillar att dela våra uppgifter i hemmet utefter vilka kön vi har) Solen sken och fåglarna kvittrade och de stora ungarna frågade om de fick gå ut i skogen alldeles själva.
Vår tomt gränsar till en liten skog nämligen, med massa spår i där många hundägare och pensionärer rör sig. Från vår tomt går världens vackraste lilla skogsväg rakt in i den lilla skogen och denna vackra skogsväg är en väldigt stor anledning till att vi köpte detta hus.
Vi hade vackra fantasier om hur barnen skulle leka i skogen. De skulle plocka vitsippor, fiska i de små bäckarna, rida på vildhästar och umgås med rumpnissar. Typ.
Nu är våra barn ännu för små för att vara i skogen ensamma, men båda har även tyvärr visat tydligt ointresse för att vistas där. Trots makens många försök att få sällskap under sina svampletarpromenader har han oftast fått gå ensam. Vilket man i och för sig kan förstå. Inte ens jag följer med på dessa. Trots att de små svampletarutflykterna brukar börja bra. Vi går ut i skogen, har fika med oss, sjunger etttvåtrefylfemochsexochsjuutiskogentågarallanufargårförstochtummelitensisttystdetärejrörsenendakvist. Men sedan avviker alltid far från sin plats i fronten. Säger - jag ska bara... och försvinner in i snåren där barnens korta ben inte kan ta sig fram. En halvtimme senare står ännu mor och barnen kvar på stigen, ensamma. Gnager på ett litet Mariekex. Undersöker samma barkbit för 20 gången. Och tillslut blir mor sur. Vrålar NU GÅR VI HEM rakt ut i skogen och får svar från ett helt annat håll att - OKEJ JAG KOMMER SNART JAG HITTADE FULLT MED TRATTISAR HÄR!!! Så mor och barnen går hem, går in, sätter på videon och nöjer sig med att istället titta på naturen via Ronja Rövardotter eller annan valfri Astrid Lindgrenfilm. Sen kommer far hem och i flera veckor framöver tvingas mor och barn få sina såser och övriga maträtter spetsade med trattkantareller. Mor och barn hatar trattkantareller. Men far älskar dem och det är ju det viktigaste tycker far!
Hur som helst. Barnen älskar inte skogen. Ett tag var de rädda. Kände sig oroliga och hotade i skogen. Mor och far var besvikna.
Därför blev vi väldigt glada idag när vår stora unge nu ville gå ut själv i skogen med sin kompis. Så vi sa ja och ropade - OCH SÅ AKTAR NI ER FRÅN ATT TRILLA I HELVETESGAPET innan de gick.
Fem minuter senare gick jag skogsvägen ner för att titta till dem. Men de var inte där. Jag började ropa. Jag har en väldigt stark röst och den ekade i den lilla skogen. Eventuellt rasade ytterligare delar av Visby ringmur bara av ekot. Men inget svar. Maken hörde mina oroliga rop och kom springande. Han sprang förbi mig och fortsatte skrikandet och ropandet då han försvann runt kröken.
Jag fick skynda tillbaka till de små som satt kvar i sandlådan. I tre minuter satt jag med renaste skäraste dödsångesten. Tänkte att MATTIS OCH LOVIS behövde iallafall inte oroa sig för PEDOFILER och småsnyftade för mig själv.
Tills de kom tillbaka. Springande. Maken hade tvingat de små äventyrarna att springa tillbaka till mig då han visste hur orolig jag var.
De hade varit ända borta vid cykelvägen de små tokorna. Lite modstulna blev de under vårt lilla förhör, men visade sedan stolt upp alla fina skatter de hittat i skogen. Och jag såg hur det glittrade lite extra i min unges ögon. Det är inte alls likt henne, nämligen, att göra såhär. Hon är till vardags lite försiktigt av sig och gör väldigt sällan sådant som hon vet att hon inte får. Men den där lilla kompisen hon har är inte alls likadan utan lite mer full i fan och när de leker händer ALLTID något som vi föräldrar kanske inte älskar. Fast innerst inne älskar jag det.
Och tänk den känslan de måste ha haft i sina små kroppar när de, alldeles ensamma, strövade i vår trygga skog. Vilka pirrande frihetskänslor som måste ha spirat där inne. De måste ha känt sig nästan alldeles precis som Ronja Rövardotter.
Allt det här skrev jag med tanke på ett inlägg som Apan hade i sin blogg för ett tag sedan då ett gäng småbarnsfamiljer boende i Sthlms innerstad suttit och diskuterat hurvida de hade dåligt samvete eller inte för att de bodde i innerstan i Sveriges största stad med småbarn.
Jag hade först tänkt skriva ett aggroinlägg under parollen JAG HADE MINSANN HAFT DÅLIGT SAMVETE och sedan ägnat mig åt att brodera ut ljuva små berättelser om våra barn och den spirande, vackra naturen runt omkring oss. Men med närmare eftertanke kommer jag inte att göra det. Efter dagens upplevelse vill jag också flytta till Sthlms innerstad. Bo i trång lägenhet, gärna med dubbla dörrar och titthål och grejer och helst med en stor, stinkande övertrafikerad gata utanför och tusentals farliga korsningar runt omkring vilket tvingar mig att för evigt följa mina barn till både skola, aktiviteter, kompisar och varför inte gymnasiet också. Jag skulle bosätta mig så långt ifrån parker som möjligt och helst bara omge mig av höghus med gråa lekplatser med galler omkring. Tryggt.
Tre av fyra ungar leker i vårsolen
Tre av fyra ungar leker i vårsolen
mer legotänk
om TJEJlegot
Gick på stan idag och fick på så sätt göra en djupdykning i stans alla butikers leksakshörnor.
Bla stötte vi på det nya TJEJLEGOT ett antal gånger idag. FRIENDS som det så fint heter. Detta lego får det sannerligen att snurra i mitt huvud.
Lite av mina tankar:
1. Vilka signaler sänder det här ut till alla barn? Jo. Dels att pojkar och flickor inte kan leka med samma saker. Dels att pojkar och flickor inte gillar samma saker. Att pojkar och flickor helt enkelt är olika. TJEJlegot gör klart för barnen att: ni är OLIKA.
2. Vad har allt lego som funnits INNAN tjejlegot varit? KILLlego? Eller nej JUST DE JA. Det MANLIGA är, precis som vanligt, NORMEN. Och så görs något rosa och VIPS så är det TJEJlego. DET är nog det som stör mig absolut mest. Tjejband, damfotboll, tjejsamla allt sånt. Som visar att TJEJ, det är något AVVIKANDE. Inte det normala. Inte normen.
3. Tjejlegot ser roligt ut. Jag skulle ha älskat det som barn. Det finns en SKÖNHETSSALONG, ett CAFE, en TRÄKOJA och massa annat kul som man kan köpa. Legopersonerna är bara tjejer. De ser inte riktigt ut som de vanliga legopersonerna utan har begåvats med piffiga kläder och lite mer av en FIGUR. Vilket jag faktiskt välkomnar, förutom de lite väl djupa urringningarna på legopersonernas kläder. I det tidigare, KILL-legot, hade alla personer samma kantiga kroppar. Manskroppar. Ville man att de skulle va en tjej fick man sätta på ett långt hår. Man fick TILLFÖRA något på normen, för att skapa något ANNAT, avvikade som INTE var norm.
För just de ja. Hit skulle jag komma. I det tidigare legot var alla personer kantiga. Varje gång Lego gjort någon kampanj och/eller samarbete med andra har det varit Star Wars-skepp eller riddarborgar eller liknande.
Lego måste verkligen vara sällsynt dumma i huvet. Då de år efter år har riktat sig mot pojkar. Levt i tron att bara killar bygger lego och släppt kampanj efter kampanj med riktiga POJKteman.
För det är här det svåra kommer in. Vi som är genusmedvetna och feminister, vi tänker ju att klart att tjejer kan bygga lego och klart tjejer oxå kan tycka det är jätteroligt med Star Wars. Men ute i verkligen är inte alla genusmedvetna och feminister. Det finns väldigt många föräldrar som absolut ALDRIG skulle köpa ett star wars-skepp i lego till sina döttrar och det finns massor med tjejer som absolut inte vill ha några rymdskepp i lego. Och lego är ju likadana. De har hittills gjort sitt lego för POJKAR. Och kanske tänkt att de tjejer som vill får hoppa på tåget, men utbudet baseras ändå med tanken att pojkar är huvudkonsumenterna.
Nu när då TJEJLEGOT kommer, då blir vi feminister och genusmedvetna jätteupprörda. Men mina döttrar, de är jätteglada. För de tycker att det där legot ser jätteroligt ut. Och då blir jag så LEDSEN. Jag blir inte ledsen för att de önskar sig legot. Men jag blir LEDSEN över att lego inte förrens NU inkluderar tjejer.
För tänk såhär. Tänk om det här nya FRIENDS- tjejlegot, vore det legot som alltid hade funnits. Tänk om legots ursprungliga ide hade varit lite mer formliga personer som man får bygga olika roliga platser till. Tänk om det från början funnits lego i form av trädkojor, veterinärmottagningar och cafeér och att DET hade varit det ursprungliga legot. Förstår ni hur jag menar?
Jag tänker lite Egalias döttrar, antar jag. Att tänk om det som anses kvinnligt någon gång hade fått vara normen.
Det är just där som jag klyvs så hårt i min feminism. För visst kan jag hålla med om att det bästa absolut hade varit om leksaksföretagen inte alls hade behövt sätta könsetiketter på leksakerna jämt och istället utgått ifrån att deras konsumenter var BARN. MEN. Eftersom varje gång jag tänker på VERKLIGHETEN och på mina döttar som ÄLSKAR allt rosa och coolt, så blir jag så innerligt trött på att det alltid klankas ner på de här grejerna.
Då vill jag skrika JA MEN VA FAN! GNÄLL ÖVER ROSA OCH PLUTTENUTTIGT VÄL, MEN VARFÖR VAR DET INGEN SOM SA NÅGOT NÄR DEN HÄR LEGOGREJERNA KOM???
Hur könsstereotypa och könshänvisande är inte dessa saker? Och dessutom. Legos TJEJprodukter står väl för bra mycket mer positiva saker än de här? Vilka är egentligen de mest fördummande leksakerna? Tjejgrejerna med VÄNSKAP, relationer, empati och omhändertagande av andra som tema, eller leksakerna som i princip bara uppmanar till död??
Och nej. Det funkar inte att säga "tjejer kan minsann också tycka om stora maskiner samt våldsamma lekar" men samtidigt dissa det nya "tjejlegot". För pojkar kan ju tycka om rosa och vänskap och gulliga cafeér de också?
DET FUNKAR INTE att sitta tyst fram tills TJEJlegot kommer. Det funkar inte att tyst godkänna alla produkter avsedda för pojkar men gasta som tusan om produkterna för flickor. För när man gör det, gör man precis som Lego och gör det manliga till norm.
Såhär önskar jag: Jag önskar att alla Legos produkter (förutom skönhetssalongen samt de våldsammaste grejerna) hade fått finnas från början. MEN att de INTE hade delats in fack utan att alltihop hade fått kallas för LEGO från början.
Amen
leva livet
För 4 år sedan hatade jag påsken. Ännu mer hatade jag påsken för 2 år sedan. Jag hatade när alla vännerna kom hem och alla ville ses och jag orkade inte för jag var trött och stressad och orkade inte umgås med vänner som inte hade egna barn och inte fattade grejen när man tvingades avbryta samtal var 5 sekund. Jag orkade heller inte umgås med vänner som var lika gamla som mig, men i helt andra faser i livet. Vad skulle vi prata om? Jag kände mig utanför och ensam och orkade helt enkelt inte med. Vänner. Så jag tappade många. Med mening. Inte för att det var något fel på dem. Utan för att jag helt enkelt inte orkade med.
I år. År 2012. Sitter jag och mailar försiktiga mail till de vänner jag saknat som allra mest under de här åren. Och frågar om de mot all förmodan på något sätt skulle kunna tänka sig att träffa mig under påsken. Jag har bjudit hem de bästa vännerna. De som har hängt kvar.
Och jag sitter och känner dels hur annorlunda jag var innan jag fick barn, mot nu. Jag känner även att jag var så fruktansvärt annorlunda under mina första år som förälder, än mot nu. Och jag känner att tiden verkligen går. Och att man verkligen förändras. Med åren. Och att ens liv ändras. Hela tiden. Och att det är skönt.
En sång för jättegamla tiders skull:
Så här bör det enligt tukan förlag se ut n...
Så här bör det enligt tukan förlag se ut när tjejer respektive killar spelar tennis.
Enligt tukan förlag är det viktigt att ski...
Enligt tukan förlag är det viktigt att skilja på pojkar och flickors idrottande.
censurerad
Missunnsam med orden
Jag har blivit anklagad för att vara missunnsam. Detta på grund av att jag påpekat för en större bloggare att hon då och då kopierar mina meningar och formuleringar i sina inlägg, i flytande text med henne som avsändare.
Vore jag småaktig kunde jag leta reda på dessa "bevis" men småaktig är jag inte. Jag tycker bara att de större bloggarna som finner så mycket inspiration i mindre bloggar, kunde uppge varifrån de får sina ideer, ord och som i det här fallet:formuleringar fraser och meningsuppbygnader. För att vara schyst man kan göra det och det gäller inte bara den här specifika bloggaren i fråga.
I det här fallet handlar det om en person som brukar vara ganska generös med både beröm och länkning. Men som i vissa fall helt enkelt tar andras texter, förkortar dem och sätter sitt eget namn under. Det är diskuterbart tycker jag, men ändå inget att vända upp himmel och jord på då bloggfenoment är relativt nytt och stort och utan regler och former.
Som sagt. Tråkigt tråkigt. Men ändå en sak som behöver diskuteras.
Majoriteten av alla bloggar som finns drivs ju även av kvinnor. Kvinnor som alltid ska vara så snälla och godhjärtade och dela med sig till höger ochvänster. Det lånas och donas och kopieras och snos åt höger och vänster men hej! Vi är ju alla KOMPISAR eller hur??!! Och kompisar delar med sig. Riktigt bra kompisar iallafall. Inte kan väl någon vara så SNIKEN och påstå att ORD är hennes eller hans?? När alla har vart så snälla dessutom??
Jo jag såklart. Jag vill ha mina ord, mina meningsuppbygnader och mina formuleringar för mig själv. Mina tankar däremot får du gärna föra vidare. Men då med egna ord. Egna tankar kring mina utgångstankar kanske. Citera mig. Länka gärna.
Mina ord och formuleringar skapar jag. Ord och formuleringar är vad jag kan. De är inte till salu. Och de är absolut inte gratis.
