brunheten

Ni vet sådär när låtar BLIR personer. När man inte kan lyssna på en låt utan att tänka på en viss person. Ibland är det bara känslan i låtan men ibland hittar man en låt som känns som att den är SKRIVEN om en person. Man tillägnar låtar till folk. Iallafall när man är ung. 

Det var väldigt sorgligt häromveckan när jag insåg att det är minst tre personer som har tillägnat mig den här låten. Det här är alltså JAG för ett litet gäng unga män.. Mmmm.. Glatt!

 

 

 

Medan jag tydligen inte lyckats sprida så särskilt glädjefyllda minnen så kan jag däremot aldrig någonsin lyssna på den här låten utan att tänka på han som jag älskade före jag träffade han som är min man nu. Hur jag satt på tåget mellan våra städer och lyssnade på den här och tänkte att "såhär låter han". 

  

 

Hör ni honom? Kan ni föreställa er honom?

 

Såhär låter mina gamla högstadievän Elsa.

 

 

Och såhär låter min vän Micke. Så många nätter som vi låg och pratade bort. Ni vet när man kom från krogen, inte hade hittat någon lämplig att spendera natten med och tog varann. för samtalsstöd. Så många nätter som vi pratade oss igenom han och jag. Vad sa vi egentligen? 

 

 

 

 

 Och se där kommer Sara springande! Vi är påväg till Marits konsert på Hawaiiscenen, Hultsfred 04. Vi hittar en stod gyttjepöl långt fram som ingen står i och plaskar rakt ut i den med vår banderoll. Vi har träffat två killar från Alingsås, tog studenten bara dagarna innan och är fulla fast det är mitt på dan. Hon har aldrig varit vackrare än i den där gyttjepölen. 

 

 

 

Nästan alla jag känner har minst en egen sång. Som liksom fångar deras väsen eller hur jag känner/känt för dem. Alla barnen har varin låt. David har många. En av dem. Arenarock naturligtvis. Det behövs när stora känslor ska få plats. 

 

 

Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Men det är ju en dag imorrn också. 

 

Ibland blir jag sådär löjligt tacksam att jag blir rent kristen. Jag känner ett stort behov av att TACKA någon för nått och ja, vid dessa tillfällen så får jag ju vända mig till en Gud jag egentligen inte tror på och tacka. Ikväll låg jag och funderade om jag borde erkänna mig som kristen och frälst men jag kom inte fram till något. 

 

Jag låg iallafall där med armarna runt lillpojken och tänkte högtidliga tankar och tackade Gud för den här dagen och för alla våra senaste dagar som varit så ljuvliga. Faktiskt så har ingenting alls speciellt hänt. Bara det lilla att vi börjar bli friska. Att jag vaknar och är pigg på morgnarna. 

 

Fast inte idag i och för sig. Jag hade sovmorgon och det blir alltid så jävla dåligt. Jag BORDE inte sova så mycket, det vet jag, för sömn är inte bra för mig. Jag är på topp när jag sovit 5,6 timmar. 4 funkar också oftast fint. 

Men inatt sov jag typ 9.5 timmar. Och dessutom var det söndag. Jag funkar så jävla dåligt på söndagar. Precis som Amanda Schulman så vill jag helst gråta och sitta inne och tänka på livets mörker. 

Men det är något med ljuset nu. Att det liksom inte gör så mycket att man vaknar 10.30 när man vet att dagen inte tar slut förrän vid 20 när det blir mörkt. 

David, min älskade, vet hur jobbiga sovmorgnar och söndagar är för mig så han gosade mig stillsamt till vaket tillstånd. Sedan stekte han pannkakor och började städa medan jag sakta, sakta vaknade. Barnen lekte. 

Sedan städade vi huset jag och mitt hjärta. Barnen såg på Pippi, lekte i trädgården, såg på Pippi igen, lekte på storasysters rum, såg på Pippi igen osv. 

När vi var klara vid 16tiden åkte vi bort till Willys och fikade. Det är det enda stället vi har råd att fika på såhär tre dagar före barnbidraget och det passar vårt enkla leverna alldeles utmärkt. 

 

Vidare ut i naturen för lite geochaching. Åkte till Muramaris och följde en jävligt brant och jävligt farlig och läskig trappa nerför branten till havet och hittade både ett litet uppmurat stenhus och en av försvarets gamla bunkers där. Bunkrar alltså. Vad det är fantasieggande. Hitta en bunkerjävel och dagen är räddad. Vi hittade chachen men blev kvar på en helt fantastisk stenstrand med tillhörande spännande skog, som var alldeles sönderblåst på sina håll. 

Jag älskar, älskar älskar den här ön som har så många hemlisar. Så många otroliga platser man kan hitta här än, trots att man bott här i trettio år typ. Vi hittade en bäck som rann från skogen och ner i havet och barnen följde bäcken och hittade en gammal uppmurad källa som måste ha varit väldigt vacker en gång men som nu i princip var överväxt. Vem har anlagt den där vackra källan liksom? Och när? Så himla spännande.

 

Lilla L har så väldigt korta ben och orkade inte ge sig in i virrvarret av grenar och träd så han satte sig helt sonika ner i gräset och lekte med grästrån och barkbitar. Kastade lite stenar i bäcken. 

Vi är en sån jävla bra utflyktsfamilj alltså, för vi älskar det allihopa. Jag och David är så sjukt lika i det att vi kan gå igång på sånt där. Bunkrar och bäckar och fossiler och sånt. Min man är aldrig så vacker som på en blåsig strand. Han passar så jävla bra på de där stränderna. Som att han är i sitt rätta element. 

Och barnen rycks ju med såklart och blir lika engagerade som vi.

Min dröm är att få vandra i fjällen med ungarna. Bara L´s ben blir lite längre ska vi fan ta oss iväg till någon himla vandringsled. Eller bara att gå Gotland runt vore coolt. Vi bor verkligen på den bästa platsen.

 

Efter utflykten åkte vi tillbaka till Willys. Detta ljuvliga ställe. Denna gång fick barnen varsin korv och Festis för 13:- måltiden som de åt medan David handlade och jag pratade med min vän Johanna som jag stötte på. 

Och sedan åkte vi hem. Och David bytte däck på bilen medan storbarnen spelade dagens Minecraft. Lilla L ville se på när pappa bytte däck så han å jag stod i det stilla vårregnet bredvid David och bevittnade det hela. Sedan lite Dora utforskaren och sedan i säng. När lillen somnat tog jag upp storasyster E som inte hade somnat än i överslafen. Vi la oss i vår stora säng och hen läste en bok för mig och jag en för hen. 

 

Nu sover alla barnen. Och jag är så jävla jävla tacksam för att de är mina. För att just jag fick blir deras mamma. Och jag är stolt för jag ser ju att vi har gjort det bra. Vi har tre trygga, stabila, lugna, roliga, busiga, nyfikna, verbala, kreativa, smarta ungar och vi har gjort det alldeles själva. Med stöd från alla andra fina vuxna de och vi har i våra liv förstås. 

 

Förra helgen var det total misär här och E hade fyllt 7 och skulle ha kalas. Jag hade vart jättesjuk över hennes födelsedag och kände mig osäker på om jag skulle orka med något kalas. Men då ringde vi min ganska nya vän, Marianne. Hon är fjorton år äldre än mig och vi är väldigt olika hon och jag, men ändå lika vilket gör att alla våra möten blir så spännande. Och hon och hennes döttrar som är i mina barns ålder kom och hjälpte till med att styra upp kalaset. Och we made it. Marianne är lärare och fantastisk med barn. Alla mina barn avgudar henne och särskilt lilla L och hon har fått en fin relation. Hon barnvaktar honom ibland när vi behöver. Och jag är så glad för det. Att ha en sådan vän att ringa. 

Och igår kväll hade våra stora ungar lekt med sina bästisar hela dan och 20.30 kom bästisarnas pappa hit för att lämna tillbaka vår äldsta och ta med sin yngsta hem. Och vi bjöd på en kopp kaffi och han visade lite bilder från sin nyliga golfresa. Och när de åkte var klockan långt över läggdags och man ba TACK JESUS för såna vänner. Som man tryggt kan lämna sina ungar till en hel dag. Som avgudas av den lille eftersom de ansträngt sig för att få hans kärlek. Och som man  kan dela både stort och smått med. 

 

Och imorrn är det måndag och mamma kommer hit. Och både jag och lilla L är så löjligt glada för det. För det är ljuvligt när hon är här. För lilla L är så glad då och jag också. Världen blir liksom lite soligare, när hon är här. 

Och när jag tänker på hela den här vintern när jag varit så sjuk så många gånger. Hur hon ställt upp, precis som Davids föräldrar. I nöd och lust verkligen. Har man sina föräldrar. 

 

Och imorrn är det skola och jag har två barn som går dit utan bekymmer. Okej, de kanske inte LÄNGTAR dit, men de går dit utan svårmod. Och kommer hem med berättelser som gör mig trygg i vetskapen att de är på en bra plats. I torsdags ramlade storasystern svårt på skolgården. Slog upp flera sår. Att slå sig och gråta i skolan är jobbigt för henne. Hon gråter helst inte när folk ser. Men nu blev det gråtläge och att höra hur hennes kompisar hjälpt henne och hur hon sedan blivit ompysslad och tröstad och kramad inne på fritids gör en alldeles varm i kroppen. 

 

Och så David. Denne ädle man. Det är så FÖR JÄVLIGT att vara heterosexuell feminist. Eftersom jag i princip dagligen läser texter som ifrågasätter den heterosexuella kärleken, äktenskapet, mansrollen, maktstrukturer osv. FÖR JÄVLIGT. Och med jämna mellanrum är det KRISIGT i det här äktenskapet. Vi måste ju JOBBA hela tiden, eftersom jag hela tiden lär mig nya saker, nya sätt att tänka osv. Så nog fan jobbar vi. Hårt. På vår relation och på vårt äktenskap. 

Men ibland alltså. Är det så jävla skönt att bara släppa alla jävla tankar och bara se hur jävla gullig han är när han ler nuförtiden när han blivit lite gammal (32) och det bildas små rynkor runt hans ögonvrå pecis när leendet börjar. 

Jag skulle kunna skriva ändlösa romaner om det där leendet. Eller om hans grönbruna ögon. Hans skägg som kittlar mig i nacken när han väcker mig med en puss där. Hans lår alltså. Eller när han läser mina tankar. 

Ja vi har upptäckt nu att vi kan läsa varandras tankar efter tio år tillsammans. Barnen testar oss titt som tätt eftersom de tycker att det är så magiskt och häftigt. Och det slår aldrig fel. Vi känner varann så jäkla bra nu att vi vet vad vi tänker. Inte alltid såklart, men tillräckligt ofta. 

Jag vet ju att det är väldigt mycket tack vare mig och min fantastiska personlighet, men jag ska inte sticka under stol med att hans ljuvlighet också bidrar till att vi har Ett Väldigt Bra Äktenskap. 

Och det är jag också tacksam för. Att jag får ha det såhär bra i min relation. 

 

Ja så ikväll är jag kristen. Tillfälligt kristen. Pryo. Pryo hos Jesus krist. 

 

Och vet ni. Förut var jag en sån här, men det är jag inte längre:

 

 

Jag är glad och allt, över att mina båda stora favoriter for ever, Marit och Håkan, släpper låtar denna vår och förmodligen kommer att äga sommaren 2016 med all rätt. 

Det är som att år 2003 är tillbaka när de ägde Sverige både då och åren efter. Vi såg dem överallt. 

Marit var Håkans förband när jag och Sara såg Håkan i Hultsfred i november 2003. På självaste Hultsfredsfestivalen 2004 sedan spelade båda på stora scenen om jag inte minns fel. 

 

I min värld var det ingen skillnad på dem två. De var lika stora, gudomliga för oss då, såklart. Det fanns dock en stor skillnad på deras konserter. På Håkans konserter stod vi tjejer längst fram och skrek, grät och svimmade. Men bakom oss och längs med väggarna stod killarna. Tystare förstås, men med tårarna rinnandes nerför kinderna de också. 

På Marits konserter stod vi blandade framför scenen, både killar och tjejer absolut. Men mest tjejer. 

 

För det är ju så det funkar. Tjejer/kvinnor lyssnar på all musik, oavsett kön. Män lyssnar på andra män. Och därför blir de manliga artisterna alltid störst. 

 

Jag kan tycka att det är så sorgligt att nu, 2016, när Marit gör come back efter åtta års tystnad eftersom hon "inte gillade den hon blev" som artist medan Håkan har släppt skivor hyfsat frekvent sedan debuten 2000, så är det en sådan otroligt skillnad på dem. Dem vi, barnsligt nog, kallade för Kung och Drottning år 2003 är liksom mil ifrån varandra. 

 

Marit släpper skivorna själv numera. Betalar allt ur egen ficka. Sparar ihop pengar för att kunna göra videos och marknadsför sig själv via ett eget Instakonto och egen Facebooksida. Hon gjorde en "miniklubbturne" i januari och googlar man sommarkonserter finns inget att boka. 

I vintras intervjuades Marit i Värvet och det var en av få intervjuer jag var besviken över, då Marits storhet inte på något sätt kom fram i intervjun. Triumf verkade inte vara medveten om hur STOR Marit varit för oss, vi som var kids i början av 2000talet. Själv var han nog för gammal. 

Jag ville att han skulle fråga om hur det var, om låtarna, om Candysuck, om hennes medverkan i Fittstim som ju blev episk, om alla turneérna, osv osv osv. I min värld finns det så oerhört mycket mer man skulle kunna prata med Marit Bergman om än det han gjorde i intervjun. För i min värld var hon störst. I min värld är hon STOR. 

 

Så har vi Håkan som glider fram. Med proffs omkring sig som sköter det mesta. Idag kan han ge två konserter vart annat år och klara sig. Han fyller Ullevi två gånger i sommar. 

Han är man.

 

Han är man.

 

Han är man.

 

Och det har han mycket att tacka för, precis som alla andra män. 

 

Jag älskade Lars Winnerbäck (som för övrigt också var ENORM 2003) som ung, men slutade lyssna när jag tyckte att han blev för gammal för mig (...) En sak som han dock har min eviga respekt för är att han, liksom Marit, aktivt jobbat för att framhäva kvinnor. Han har samarbetat med kvinnor, sjungit duett med kvinnor, producerat och medverkat på kvinnliga musikers plattor och i intervjuer aktivit pratat om problemet som många kvinnliga artister dras med- nämligen deras kön. 

 

Jag älskar Håkan, nu och för evigt. Men genom åren så har han jobbat med män, samarbetat med män (undantaget Veronica Maggio men det var ju hennes låt och på hennes initiativ), talat om män som han beundrar och aldrig på något sätt använt sin ENORMA, ENORMA MAKT för att göra något vettigt. 

 

Vidare är det snudd på obehagligt hur Sveriges samlade musikkritiker aldrig rör Håkan.Sveriges samlade musikkritiker är ju, som ni kanske redan vet, oftast män. Skärp er för fan. Nu släpper han tex ytterligare ett album som låter U2. Gubbrock. För att ha något att fylla Ullevi med såklart, men ärligt, det är lite småtråkigt. Precis som att Marit numera låter som hämtad från 80talet. Man skulle kunna säga om både Håkan och Marit att det låter som att de blivit lite för gamla. De har snappat upp att modern musik idag behöver vara TUNG, lite bombastisk, precis som på 80talet faktiskt och innehålla tyngd och känslor. Vår tid kräver liksom det. 

Men eftersom de är i 40årsåldern så blir deras referenser när de försöker skapa sån här musik- 80talet. När det borde vara Avicii. 

 

Att jag, som evig beundrare, snabbt noterar att U2 kanske inte är min favoritreferens men okritiskt och opartiskt fortsätter att älska Håkan för vad han är, är en sak. Att riktiga och erfarna musikkritiker gör samma sak är fan oproffsigt. 

 

(om inte Håkan bjuder in Marit till sina konserter i sommar kommer jag troligtvis inte att älska honom med samma kraft i fortsättningen)