Pryo hos Jesus Krist

Ibland blir jag sådär löjligt tacksam att jag blir rent kristen. Jag känner ett stort behov av att TACKA någon för nått och ja, vid dessa tillfällen så får jag ju vända mig till en Gud jag egentligen inte tror på och tacka. Ikväll låg jag och funderade om jag borde erkänna mig som kristen och frälst men jag kom inte fram till något. 
 
Jag låg iallafall där med armarna runt lillpojken och tänkte högtidliga tankar och tackade Gud för den här dagen och för alla våra senaste dagar som varit så ljuvliga. Faktiskt så har ingenting alls speciellt hänt. Bara det lilla att vi börjar bli friska. Att jag vaknar och är pigg på morgnarna. 
 
Fast inte idag i och för sig. Jag hade sovmorgon och det blir alltid så jävla dåligt. Jag BORDE inte sova så mycket, det vet jag, för sömn är inte bra för mig. Jag är på topp när jag sovit 5,6 timmar. 4 funkar också oftast fint. 
Men inatt sov jag typ 9.5 timmar. Och dessutom var det söndag. Jag funkar så jävla dåligt på söndagar. Precis som Amanda Schulman så vill jag helst gråta och sitta inne och tänka på livets mörker. 
Men det är något med ljuset nu. Att det liksom inte gör så mycket att man vaknar 10.30 när man vet att dagen inte tar slut förrän vid 20 när det blir mörkt. 
David, min älskade, vet hur jobbiga sovmorgnar och söndagar är för mig så han gosade mig stillsamt till vaket tillstånd. Sedan stekte han pannkakor och började städa medan jag sakta, sakta vaknade. Barnen lekte. 
Sedan städade vi huset jag och mitt hjärta. Barnen såg på Pippi, lekte i trädgården, såg på Pippi igen, lekte på storasysters rum, såg på Pippi igen osv. 
När vi var klara vid 16tiden åkte vi bort till Willys och fikade. Det är det enda stället vi har råd att fika på såhär tre dagar före barnbidraget och det passar vårt enkla leverna alldeles utmärkt. 
 
Vidare ut i naturen för lite geochaching. Åkte till Muramaris och följde en jävligt brant och jävligt farlig och läskig trappa nerför branten till havet och hittade både ett litet uppmurat stenhus och en av försvarets gamla bunkers där. Bunkrar alltså. Vad det är fantasieggande. Hitta en bunkerjävel och dagen är räddad. Vi hittade chachen men blev kvar på en helt fantastisk stenstrand med tillhörande spännande skog, som var alldeles sönderblåst på sina håll. 
Jag älskar, älskar älskar den här ön som har så många hemlisar. Så många otroliga platser man kan hitta här än, trots att man bott här i trettio år typ. Vi hittade en bäck som rann från skogen och ner i havet och barnen följde bäcken och hittade en gammal uppmurad källa som måste ha varit väldigt vacker en gång men som nu i princip var överväxt. Vem har anlagt den där vackra källan liksom? Och när? Så himla spännande.
 
Lilla L har så väldigt korta ben och orkade inte ge sig in i virrvarret av grenar och träd så han satte sig helt sonika ner i gräset och lekte med grästrån och barkbitar. Kastade lite stenar i bäcken. 
Vi är en sån jävla bra utflyktsfamilj alltså, för vi älskar det allihopa. Jag och David är så sjukt lika i det att vi kan gå igång på sånt där. Bunkrar och bäckar och fossiler och sånt. Min man är aldrig så vacker som på en blåsig strand. Han passar så jävla bra på de där stränderna. Som att han är i sitt rätta element. 
Och barnen rycks ju med såklart och blir lika engagerade som vi.
Min dröm är att få vandra i fjällen med ungarna. Bara L´s ben blir lite längre ska vi fan ta oss iväg till någon himla vandringsled. Eller bara att gå Gotland runt vore coolt. Vi bor verkligen på den bästa platsen.
 
Efter utflykten åkte vi tillbaka till Willys. Detta ljuvliga ställe. Denna gång fick barnen varsin korv och Festis för 13:- måltiden som de åt medan David handlade och jag pratade med min vän Johanna som jag stötte på. 
Och sedan åkte vi hem. Och David bytte däck på bilen medan storbarnen spelade dagens Minecraft. Lilla L ville se på när pappa bytte däck så han å jag stod i det stilla vårregnet bredvid David och bevittnade det hela. Sedan lite Dora utforskaren och sedan i säng. När lillen somnat tog jag upp storasyster E som inte hade somnat än i överslafen. Vi la oss i vår stora säng och hen läste en bok för mig och jag en för hen. 
 
Nu sover alla barnen. Och jag är så jävla jävla tacksam för att de är mina. För att just jag fick blir deras mamma. Och jag är stolt för jag ser ju att vi har gjort det bra. Vi har tre trygga, stabila, lugna, roliga, busiga, nyfikna, verbala, kreativa, smarta ungar och vi har gjort det alldeles själva. Med stöd från alla andra fina vuxna de och vi har i våra liv förstås. 
 
Förra helgen var det total misär här och E hade fyllt 7 och skulle ha kalas. Jag hade vart jättesjuk över hennes födelsedag och kände mig osäker på om jag skulle orka med något kalas. Men då ringde vi min ganska nya vän, Marianne. Hon är fjorton år äldre än mig och vi är väldigt olika hon och jag, men ändå lika vilket gör att alla våra möten blir så spännande. Och hon och hennes döttrar som är i mina barns ålder kom och hjälpte till med att styra upp kalaset. Och we made it. Marianne är lärare och fantastisk med barn. Alla mina barn avgudar henne och särskilt lilla L och hon har fått en fin relation. Hon barnvaktar honom ibland när vi behöver. Och jag är så glad för det. Att ha en sådan vän att ringa. 
Och igår kväll hade våra stora ungar lekt med sina bästisar hela dan och 20.30 kom bästisarnas pappa hit för att lämna tillbaka vår äldsta och ta med sin yngsta hem. Och vi bjöd på en kopp kaffi och han visade lite bilder från sin nyliga golfresa. Och när de åkte var klockan långt över läggdags och man ba TACK JESUS för såna vänner. Som man tryggt kan lämna sina ungar till en hel dag. Som avgudas av den lille eftersom de ansträngt sig för att få hans kärlek. Och som man  kan dela både stort och smått med. 
 
Och imorrn är det måndag och mamma kommer hit. Och både jag och lilla L är så löjligt glada för det. För det är ljuvligt när hon är här. För lilla L är så glad då och jag också. Världen blir liksom lite soligare, när hon är här. 
Och när jag tänker på hela den här vintern när jag varit så sjuk så många gånger. Hur hon ställt upp, precis som Davids föräldrar. I nöd och lust verkligen. Har man sina föräldrar. 
 
Och imorrn är det skola och jag har två barn som går dit utan bekymmer. Okej, de kanske inte LÄNGTAR dit, men de går dit utan svårmod. Och kommer hem med berättelser som gör mig trygg i vetskapen att de är på en bra plats. I torsdags ramlade storasystern svårt på skolgården. Slog upp flera sår. Att slå sig och gråta i skolan är jobbigt för henne. Hon gråter helst inte när folk ser. Men nu blev det gråtläge och att höra hur hennes kompisar hjälpt henne och hur hon sedan blivit ompysslad och tröstad och kramad inne på fritids gör en alldeles varm i kroppen. 
 
Och så David. Denne ädle man. Det är så FÖR JÄVLIGT att vara heterosexuell feminist. Eftersom jag i princip dagligen läser texter som ifrågasätter den heterosexuella kärleken, äktenskapet, mansrollen, maktstrukturer osv. FÖR JÄVLIGT. Och med jämna mellanrum är det KRISIGT i det här äktenskapet. Vi måste ju JOBBA hela tiden, eftersom jag hela tiden lär mig nya saker, nya sätt att tänka osv. Så nog fan jobbar vi. Hårt. På vår relation och på vårt äktenskap. 
Men ibland alltså. Är det så jävla skönt att bara släppa alla jävla tankar och bara se hur jävla gullig han är när han ler nuförtiden när han blivit lite gammal (32) och det bildas små rynkor runt hans ögonvrå pecis när leendet börjar. 
Jag skulle kunna skriva ändlösa romaner om det där leendet. Eller om hans grönbruna ögon. Hans skägg som kittlar mig i nacken när han väcker mig med en puss där. Hans lår alltså. Eller när han läser mina tankar. 
Ja vi har upptäckt nu att vi kan läsa varandras tankar efter tio år tillsammans. Barnen testar oss titt som tätt eftersom de tycker att det är så magiskt och häftigt. Och det slår aldrig fel. Vi känner varann så jäkla bra nu att vi vet vad vi tänker. Inte alltid såklart, men tillräckligt ofta. 
Jag vet ju att det är väldigt mycket tack vare mig och min fantastiska personlighet, men jag ska inte sticka under stol med att hans ljuvlighet också bidrar till att vi har Ett Väldigt Bra Äktenskap. 
Och det är jag också tacksam för. Att jag får ha det såhär bra i min relation. 
 
Ja så ikväll är jag kristen. Tillfälligt kristen. Pryo. Pryo hos Jesus krist. 
 
Och vet ni. Förut var jag en sån här, men det är jag inte längre:
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0