brunheten

I skrivande stund har jag precis kommit hem från ett besök på mödravårdscentralen. Storgråtande, kom jag hem. Faktum är att det nog inte finns någon instans i samhället som jag så ofta kommit hem gråtande ifrån, som ifrån allt som har med mödravård att göra. Inte beror det på tråkiga besked, nej, jag har snart fött två friska barn och allting har gått bra. Nej, gråtande har oftast berott på känslor av maktlöshet, litenhet och känslan av att inte ha någonting att säga till om som man så ofta fylls med efter besöken på mödravåden. Det är nämligen inte mycket man har att säga till om, när det gäller mödravård.

Idag gällde det ett ultraljud. Vi hade inte fått tag på någon barnvakt och blivit tvungna att ta med oss dottern, som är två år. Eftersom barnet i min mage är min mans barn, lika mycket som mitt och eftersom vi idag skulle få veta om vårt barn låg i sätesbjudning eller inte, så ville vi båda två väldigt gärna näravara vid ultraljudet. Men det fick vi inte. Barnmorskan kunde inte ”koncentrera sig” på grund av vår dotters närvaro, så min sambo och hon fick vänta utanför.
Igår fick jag veta att vår bebis eventuellt ligger med rumpan före. Min barnmorska sa att om ultraljudet bekräftade detta så skulle vi boka tid för ett vändningsförsök nästa vecka. Ingenting mer fick jag veta. Inte ens vad ett vändningsförsök innebär.
Så jag gick hem och läste om det. Säkert ett trettiootal berättelser, skrivna av kvinnor som upplevt detta, läste jag och fick då veta att vändningsförsök dels kan göra fruktansvärt ont och att vändningsförsök även kan innebära risker för barnet. Jag läste mig även till att det är MAMMAN som bestämmer om hon vill göra ett vändningsförsök eller inte. Om hon inte vill det, ska hon erbjudas kejsarsnitt.
idag frågade jag barnmorskan som utförde ultraljudet som det var så, att jag själv fick välja. Hon tvekade på svaret, men sedan kröp det fram att det, naturligtvis och i slutändan, var min kropp och mitt barn och att det ju faktiskt ÄR så att det är JAG som bestämmer vad som ska ske. Men ingen frågade mig någonting.

Vid min första förlossning blev jag igångsatt, på grund av att det inte fanns så mycket fostervatten kvar till bebisen i min mage. Igångsättningen skulle gå till så att en kateter skulle föras upp i min livmodertapp, för att där fyllas med vatten så att tappen vidgades och förlossningen kom igång. Ingen frågade mig och ingen berättade ens att det fanns alternativ. Inte förrens jag skrek och grät och bad om nåd när de stod mellan mina ben och förgäves försökte bända min bakåtvända livmodertapp framåt, fick jag veta att man även kan prova med en gel som enkelt sprutas in i vaginan och sätter igång förlossningen. Tillslut fick jag den gelen och födde min dotter några timmar därefter.
Jag trodde även länge att det helt enkelt var så att man inte får bedövning när man blir sydd efter en förlossning. Jag trodde att det bara var så. Det krävdes två extra barnmorskor för att hålla i mina ben, då jag hela tiden ville sparka den tredje barnmorskan som sydde mellan mina ben – utan bedövning.
Jag har gjort två, ytterst motvilliga, gynekologiska undersökningar efter min förlossning. Aldrig förut har jag varit rädd eller ens orolig vid gyn - undersökningar, men numera är det det allra värsta jag vet.

När jag födde mitt första barn tvingades jag att ligga kvar en extra natt på BB, fast jag grät och bad om att få åka hem. Det hade blivit fullt på BB och min sambo tvingades att åka hem. När jag bad om att också få åka hem, för att jag helt enkelt inte ville ligga ensam kvar, fick jag bara en snäsning tillbaka: ”kan du int klar di utan han da?” Jag vet än idag inte, om man som föräldrar har rätt att kräva att sjukhuset fixar fram ett rum så att samtliga familjemedlemmar får ligga kvar på BB så länge det behövs, men jag misstänker att det inte är så. Vilket är helt befängt. Jag tillbringade hela min ensamma natt på BB, sittande ute i samlingsrummet med min bebis. Jag ville inte störa kvinnan jag delade rum med som fött sitt barn tidigare på dagen.
Orsak till att jag inte fick åka hem? Barnmorskorna var rädda att jag skulle ge upp amningen när jag kom hem, eftersom jag klagade mycket över smärta i brösten under min BBvistelse. Jag hade bett om skydd att sätta över bröstet, då detta hade blivit sårigt och blodigt, men jag blev nekad. Med såna skydd riskerade bebisen att inte få till rätt sugteknik sen, tydligen. Idag vet jag, att ingen annan än jag själv kan bestämma om jag ska amma eller inte och jag vet även att så länge det inte innebär fysiska risker för mitt barn så har jag rätt att åka hem från BB när jag vill. Jag vet att jag har rätt att få skydd till mina såriga bröstvårtor och att ingen jävel har rätt att ifrågasätta mig och min sambo för att vi båda två vill vara tillsammans med vårt nyfödda barn.

Jag ammade mitt första barn i 8 månader sen, för jag hade inte en tanke på att ge upp amningen. Inför mitt andra barn, är jag sugen på att strunta i att amma, bara för att få känna att det är jag själv som bestämmer. Jag har även, idag, bestämt att inget vändningsförsök kommer att utföras på min bebis och att jag ska ha ett planerat kejsarsnitt. Det är DYRT med kejsarsnitt, men det skiter jag i. För bara av ren princip och bara för att få känna att jag har någonting att säga till om, så ska jag ha det.


ps. ett tillägg: vi har väldigt lugna barn. Vår dotter satt helt lugnt i pappas knä bredvid sängen och skulle för första gången få se sin lillasyster i mammas mage, tre veckor innan jag skulle föda. Men de blev utkörda i korriroren och jag fick ligga ensam medan barnmorskan kontrollerade hur vår bebis låg i magen. d.s