Pryo hos Jesus Krist

Ibland blir jag sådär löjligt tacksam att jag blir rent kristen. Jag känner ett stort behov av att TACKA någon för nått och ja, vid dessa tillfällen så får jag ju vända mig till en Gud jag egentligen inte tror på och tacka. Ikväll låg jag och funderade om jag borde erkänna mig som kristen och frälst men jag kom inte fram till något. 
 
Jag låg iallafall där med armarna runt lillpojken och tänkte högtidliga tankar och tackade Gud för den här dagen och för alla våra senaste dagar som varit så ljuvliga. Faktiskt så har ingenting alls speciellt hänt. Bara det lilla att vi börjar bli friska. Att jag vaknar och är pigg på morgnarna. 
 
Fast inte idag i och för sig. Jag hade sovmorgon och det blir alltid så jävla dåligt. Jag BORDE inte sova så mycket, det vet jag, för sömn är inte bra för mig. Jag är på topp när jag sovit 5,6 timmar. 4 funkar också oftast fint. 
Men inatt sov jag typ 9.5 timmar. Och dessutom var det söndag. Jag funkar så jävla dåligt på söndagar. Precis som Amanda Schulman så vill jag helst gråta och sitta inne och tänka på livets mörker. 
Men det är något med ljuset nu. Att det liksom inte gör så mycket att man vaknar 10.30 när man vet att dagen inte tar slut förrän vid 20 när det blir mörkt. 
David, min älskade, vet hur jobbiga sovmorgnar och söndagar är för mig så han gosade mig stillsamt till vaket tillstånd. Sedan stekte han pannkakor och började städa medan jag sakta, sakta vaknade. Barnen lekte. 
Sedan städade vi huset jag och mitt hjärta. Barnen såg på Pippi, lekte i trädgården, såg på Pippi igen, lekte på storasysters rum, såg på Pippi igen osv. 
När vi var klara vid 16tiden åkte vi bort till Willys och fikade. Det är det enda stället vi har råd att fika på såhär tre dagar före barnbidraget och det passar vårt enkla leverna alldeles utmärkt. 
 
Vidare ut i naturen för lite geochaching. Åkte till Muramaris och följde en jävligt brant och jävligt farlig och läskig trappa nerför branten till havet och hittade både ett litet uppmurat stenhus och en av försvarets gamla bunkers där. Bunkrar alltså. Vad det är fantasieggande. Hitta en bunkerjävel och dagen är räddad. Vi hittade chachen men blev kvar på en helt fantastisk stenstrand med tillhörande spännande skog, som var alldeles sönderblåst på sina håll. 
Jag älskar, älskar älskar den här ön som har så många hemlisar. Så många otroliga platser man kan hitta här än, trots att man bott här i trettio år typ. Vi hittade en bäck som rann från skogen och ner i havet och barnen följde bäcken och hittade en gammal uppmurad källa som måste ha varit väldigt vacker en gång men som nu i princip var överväxt. Vem har anlagt den där vackra källan liksom? Och när? Så himla spännande.
 
Lilla L har så väldigt korta ben och orkade inte ge sig in i virrvarret av grenar och träd så han satte sig helt sonika ner i gräset och lekte med grästrån och barkbitar. Kastade lite stenar i bäcken. 
Vi är en sån jävla bra utflyktsfamilj alltså, för vi älskar det allihopa. Jag och David är så sjukt lika i det att vi kan gå igång på sånt där. Bunkrar och bäckar och fossiler och sånt. Min man är aldrig så vacker som på en blåsig strand. Han passar så jävla bra på de där stränderna. Som att han är i sitt rätta element. 
Och barnen rycks ju med såklart och blir lika engagerade som vi.
Min dröm är att få vandra i fjällen med ungarna. Bara L´s ben blir lite längre ska vi fan ta oss iväg till någon himla vandringsled. Eller bara att gå Gotland runt vore coolt. Vi bor verkligen på den bästa platsen.
 
Efter utflykten åkte vi tillbaka till Willys. Detta ljuvliga ställe. Denna gång fick barnen varsin korv och Festis för 13:- måltiden som de åt medan David handlade och jag pratade med min vän Johanna som jag stötte på. 
Och sedan åkte vi hem. Och David bytte däck på bilen medan storbarnen spelade dagens Minecraft. Lilla L ville se på när pappa bytte däck så han å jag stod i det stilla vårregnet bredvid David och bevittnade det hela. Sedan lite Dora utforskaren och sedan i säng. När lillen somnat tog jag upp storasyster E som inte hade somnat än i överslafen. Vi la oss i vår stora säng och hen läste en bok för mig och jag en för hen. 
 
Nu sover alla barnen. Och jag är så jävla jävla tacksam för att de är mina. För att just jag fick blir deras mamma. Och jag är stolt för jag ser ju att vi har gjort det bra. Vi har tre trygga, stabila, lugna, roliga, busiga, nyfikna, verbala, kreativa, smarta ungar och vi har gjort det alldeles själva. Med stöd från alla andra fina vuxna de och vi har i våra liv förstås. 
 
Förra helgen var det total misär här och E hade fyllt 7 och skulle ha kalas. Jag hade vart jättesjuk över hennes födelsedag och kände mig osäker på om jag skulle orka med något kalas. Men då ringde vi min ganska nya vän, Marianne. Hon är fjorton år äldre än mig och vi är väldigt olika hon och jag, men ändå lika vilket gör att alla våra möten blir så spännande. Och hon och hennes döttrar som är i mina barns ålder kom och hjälpte till med att styra upp kalaset. Och we made it. Marianne är lärare och fantastisk med barn. Alla mina barn avgudar henne och särskilt lilla L och hon har fått en fin relation. Hon barnvaktar honom ibland när vi behöver. Och jag är så glad för det. Att ha en sådan vän att ringa. 
Och igår kväll hade våra stora ungar lekt med sina bästisar hela dan och 20.30 kom bästisarnas pappa hit för att lämna tillbaka vår äldsta och ta med sin yngsta hem. Och vi bjöd på en kopp kaffi och han visade lite bilder från sin nyliga golfresa. Och när de åkte var klockan långt över läggdags och man ba TACK JESUS för såna vänner. Som man tryggt kan lämna sina ungar till en hel dag. Som avgudas av den lille eftersom de ansträngt sig för att få hans kärlek. Och som man  kan dela både stort och smått med. 
 
Och imorrn är det måndag och mamma kommer hit. Och både jag och lilla L är så löjligt glada för det. För det är ljuvligt när hon är här. För lilla L är så glad då och jag också. Världen blir liksom lite soligare, när hon är här. 
Och när jag tänker på hela den här vintern när jag varit så sjuk så många gånger. Hur hon ställt upp, precis som Davids föräldrar. I nöd och lust verkligen. Har man sina föräldrar. 
 
Och imorrn är det skola och jag har två barn som går dit utan bekymmer. Okej, de kanske inte LÄNGTAR dit, men de går dit utan svårmod. Och kommer hem med berättelser som gör mig trygg i vetskapen att de är på en bra plats. I torsdags ramlade storasystern svårt på skolgården. Slog upp flera sår. Att slå sig och gråta i skolan är jobbigt för henne. Hon gråter helst inte när folk ser. Men nu blev det gråtläge och att höra hur hennes kompisar hjälpt henne och hur hon sedan blivit ompysslad och tröstad och kramad inne på fritids gör en alldeles varm i kroppen. 
 
Och så David. Denne ädle man. Det är så FÖR JÄVLIGT att vara heterosexuell feminist. Eftersom jag i princip dagligen läser texter som ifrågasätter den heterosexuella kärleken, äktenskapet, mansrollen, maktstrukturer osv. FÖR JÄVLIGT. Och med jämna mellanrum är det KRISIGT i det här äktenskapet. Vi måste ju JOBBA hela tiden, eftersom jag hela tiden lär mig nya saker, nya sätt att tänka osv. Så nog fan jobbar vi. Hårt. På vår relation och på vårt äktenskap. 
Men ibland alltså. Är det så jävla skönt att bara släppa alla jävla tankar och bara se hur jävla gullig han är när han ler nuförtiden när han blivit lite gammal (32) och det bildas små rynkor runt hans ögonvrå pecis när leendet börjar. 
Jag skulle kunna skriva ändlösa romaner om det där leendet. Eller om hans grönbruna ögon. Hans skägg som kittlar mig i nacken när han väcker mig med en puss där. Hans lår alltså. Eller när han läser mina tankar. 
Ja vi har upptäckt nu att vi kan läsa varandras tankar efter tio år tillsammans. Barnen testar oss titt som tätt eftersom de tycker att det är så magiskt och häftigt. Och det slår aldrig fel. Vi känner varann så jäkla bra nu att vi vet vad vi tänker. Inte alltid såklart, men tillräckligt ofta. 
Jag vet ju att det är väldigt mycket tack vare mig och min fantastiska personlighet, men jag ska inte sticka under stol med att hans ljuvlighet också bidrar till att vi har Ett Väldigt Bra Äktenskap. 
Och det är jag också tacksam för. Att jag får ha det såhär bra i min relation. 
 
Ja så ikväll är jag kristen. Tillfälligt kristen. Pryo. Pryo hos Jesus krist. 
 
Och vet ni. Förut var jag en sån här, men det är jag inte längre:
 
 

bläckfiskyngel

Här sitter jag och vill börja blogga igen. Jag vill berätta för er om att det snöar i Visby ikväll. Och om mitt äldsta barn som fyllde 9 idag. Jag vill berätta igen hur det var när hon föddes. Och jag vill berätta om hennes lockar idag. Hennes prepubertala tårar vill jag också berätta om. Och om oron med inslag av förväntan inför att det bara är något år kvar till full pubertet. Hon och hennes pappa satt vakna en stund efter läggning av småglinen ikväll. Spelade Kalaha och pratade. Han köpte rosa tulpaner åt henne idag och jag älskar honom så. Inte bara för att han köper rosa tulpaner och spelar Kalaha med vårt barn utan för en massa andra saker också. Till exempel för att han också tycker om att se på naturprogram på Kunskapskanalen. Ikväll om en träskmark på Nya Zeeland. 
 
Så vill jag visa er den här videon som jag hittade ikväll och blev tvungen att se om och om igen jättemånga gånger. Jag vill vara han. 
 
 
 
Och jag vill skriva om hur män reagerar på mig och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt det. Min vän Sandra säger att jag typ är den enda människan hon känner som inte spelar någon roll. Alltså, som är konstant, likadan mot alla. Jag tror att det är jobbigt för män. De får så många känslor i min närhet. De blir rädda, eller förtjusta, eller besatta eller allt på samma gång och så förvandlas det så småningom till någon form av ilska eller ja, besatthet. Jag borde vara lite mer som en tjejtjej tror jag. Distanserad men ändå tydligt visa att jag är medveten om våra olika kön, alltså, medveten om att jag är en sådan som han skulle kunna tänka sig att ligga med, om jag anstränger mig. Vara objekt och inte subjekt. Mmm. Mitt nya projekt. 
 
Ja och nu är klockan 01.39 och imorrn ska jag upp och till sjukhuset och lämna prover inför röntgen av mina polyper nästa vecka. Sedan ska jag till Öppna förskolan. Sedan hem och käka. Sedan hämta barn plus kompisar. Sedan hem och laga mat. Sedan käka middag med vänner. Och sen är det påsk. Den blir på inget sätt fridfull, men jag vill inte heller ha någon frid. Hade bihåleinflammation i tre veckor nyss och sedan blev L magsjuk i en vecka. Så en månad har jag suttit hemma nu! Inte konstigt att jag blivit lite galen i huvudet. Sitter man och ser filmer om bläckfiskyngel som föds (mindre än 1% överlever! Resten är liksom plankton som föder allt annat liv i havet. Bläckfiskmamman förökar sig alltså delvis för att ge föda åt andra!) och funderar på varför man egentligen inte kan återvinna vatten så är det ett tecken på att man måste ta sig UT. 
(Man återvinner kanske redan vatten? Jag vet inte. Jag kan INGENTING om vatten)
 
Jag kanske börjar blogga igen då. Vi får se. 
Go natt

första mensdagen

Efter en i stort sett pmsfri vecka fick jag idag menstruation. Fattade igår att det var på gång ändå, när huvudvärken kom. Kanske redan i måndags när jag kastade några tuggummipåsar mot David.... (jag har sagt förlåt).
Dock får man säga att månadens pms har gått över all förväntan! Det senaste halvåret har jag nämligen blivit sjuk veckan före mens. Utöver en psykisk pms utefter helvete har jag alltså fått utstå grejer som feber, diarré, förkylningar, halsvärk. Förra månaden svullnade massa körtlar i halsen upp till stora bölder och det gjorde ont som fan. Så fort mensen kom lade det sig. 
Den här gången kom jag alltså undan med lite huvudvärk som visserligen krävde både Ipren och Alvedon men det var ju en skitsak!
 
Så idag kom mensen och jag blir direkt håglös och orkeslös och vill bara sitta ner och glo ut genom ett fönster. Det känns som att hela kroppen är ledsen, ja den riktigt sörjer, det faktum att den inte är gravid. 
Min man alltså. Han är så jävla grym i den här situationen. Han åkte och hämtade min bästa hämtmat, fast vi egentligen inte riktigt har råd för sån vardagslyx och så köpte han choklad också. Och nu ska han killa mig på ryggen. Han jobbar även mycket hårt för att stå ut när min psykiska pms härjar som mest. På det här med att inte bli arg tillbaka. Nästa steg blir att försöka vara snäll tillbaka, för det är ju vad man behöver. Vi får se när han når dit.. :)
 
Idag var även dagen då jag skulle städa huset åt min man. Ja han fyllde ju år förra helgen och då gav jag honom en Ensamhelg i present. Han fick en kasse med sånt han tycker om, typ ett paket cigg (han är ickenikotinist i vanliga fall ), öl, lite tidningar, en bra bok, favoritgodiset, läsk, chips, ja allt man behöver för en Lyxhelg. Och imorrn lämnar jag och ungarna huset kl 14 och återkommer på söndag klockan 14. 48 timmars ensamhet, en våt dröm för varje hyfsat nybliven trebarnsfamilj.
I det ingick att huset skulle vara städat och inga städkrav skulle ligga på hans axlar. Så idag skulle jag städa.
 
Det gick så oerhört segt. David och bebis lämnade huset 09.30. När de kom tillbaka kl 12 hade jag precis dammat klart men inte ens börjat med golven. Då hade jag tagit pause för fika. Pause för återhämtning. Paus för korsordslösande (!!). Sen skulle bebis sova och då kunde jag ju inte dammsuga! Och sen skulle jag hitta nått bra att lyssna på. 16.30 blev jag klar och 17.00 kom kvällens gäster- Nina med familj! På grund av mitt menssåsande blev middagen sen, men det gjorde inget för vi hade det så fint. 
 
Nina är precis vad jag alltid behöver på första mensdagen. Jag älskar henne. 
 
Nu ska jag och David se Walking dead och han ska killa mig på ryggen. Nu väntar en helg i ett lånat sommarhus på Ronehamn med kidsen och morsan och mostrar, morbröder och kusiner i en salig röra. Det ska bli fint. Och BLODIGT! 
 
Puss på er
 
 

ny rutin

Idag har vart en jävla fin dag. En vårdag. Som jag bara låtit gå, tillsammans med min lille son. 
 
Jag tar oftast ansvar för storbarnen de dagar de ska iväg båda två (tisdag, onsdag, torsdag). David skjutsar och lämnar dem. Så imorse fixade jag frulle, panikpackade gympakläder. Tände ett ljus och pratade med mild röst för att dölja min totala trötthet och stresspåslag. 
När tjejerna åkt käkade jag frukost. Då står bebisen bredvid och tigger och får oftast en lite andra frukost. Det är inte för inte som han väger 15 kilo!
 
Sen kom David hem och jag tog en dusch. Både David och L stod bredvid. Jag och David pratade om vårt bygge. Det gör vi ganska ofta. Sen var det dags för David att börja sin "arbetsdag",för idag skulle jag ha barnen och han jobba på övervåningen.
 
Idag bestämde jag mig för att inte ha någon aktivitet utan bara vara hemma så därför skulle vi då Vara I Harmoni I Hemmet. Det gick inte bra. L hatar att vara hemma. Han blir uttråkad och klängig. Vi lekte lite håglöst, men tillslut gick vi ut. L älskar att vara ute och idag var det soligt och vårigt och det finns massor av snödroppar på en allmänning en bit ifrån vårt hus. Så vi gick dit och jag plockade blommor och L satt i vagnen och sa DA och GA. Sen gick vi i skogen och jag kröp runt en bra stund innan jag hittade Årets första sippa som var blå. Kolla noga så ser ni de blå bladen!!
 
 
Sen gick vi hem och jag lagade mat och L stod och lekte med vattenkranen. Han lyckades även ramla ner för den höga pallen som han stod på två gånger. 
Vi åt lunch och medan L sov var jag hos min diabetessköterska. Ska eventuellt få börja med en ny medicin. Skriver mer om det senare. 
 
Väl hemma igen hade E kommit hem från förskolan. Nu när David bygger nytt räcke och ny dörr till vinden på övervåningen så är hon hans hjälpare. Överhuvudtaget så har David och E blivit dödspolare sedan han kom hem i november. Jag är faktiskt ganska bortprioriterad i hennes värld och det är pappa som gäller. Känns ovanligt, men sunt och fint. Så de pysslade ihop på övervåningen hela eftermiddan och kvällen. Hon får göra allt som han gör och det gläder mig att hon med största sannolikhet aldrig kommer att känna sig främmande för verktyg. 
Hennes pappaperiod har även gjort att funderingarna kring det här med pojkar och flickor har tagit fart igen. Hon vill bli en pappa, säger hon nu och hon verkar trygg i vetskapen att en doktor kan fixa en snopp när hon blir lite äldre ifall hon skulle vilja det. Samtidigt pratar vi mycket om det att allt som killar gör och är kan tjejer också vara och göra och vice versa. Är lite osäker på hur jag ska hantera det där, för om det skulle visa sig att hon är transexuell så vill jag ju inte att hon ska känna sig pressad av mitt prat om att det inte spelar något roll vilket kön man är, alla kan göra/vara allt. Samtidigt vill jag inte att hon ska få ett förakt för sitt eget biologiska kön. Även om hon en dag byter kön och könsmässigt blir en man, så vill jag ju att hon ska veta att män och kvinnor kan göra och vara allt. Ja det är för jävla krångligt det där. Med kön. 
 
Medan de byggde grejer gick jag och L ut igen. Vi tog en prommis runt kvarteret, pratade med lite grannar. Jag älskar vårt område. L storgrät när jag tvingade in honom vid halv fem. Systrar muntrade upp honom. 
Så lagade jag mat (lagade och lagade, makaroner och köttbullar till de andra, vegpytt till mig) och vi åt och alla pratade och vi var lite av en Perfekt Familj. 
 
Läggningen ikväll gick som en dans. Vi har fått lite sömnsvårigheter i familjen igen. Den här gången är det storasyster som har svårt att somna. Vissa kvällar ligger hon vaken till 23. Lillasyster å andra sidan bråkar och skriker varje kväll vi ska stänga av tv:n och gå in på badrummet. Så igårkväll satt jag och David och försökte komma på en lösning på problemet i form av en Ny Rutin.
 
Den nya rutinen:
19.00. En av oss går upp och lägger bebisen. 
19.30. Den andre av oss stänger av tv/samlar storbarnen vid köksbordet. Släcker ner, tänder ljus, serverar kvällsfika. Sitter med och pratar med barnen. 
20.00. Den som lagt bebisen kommer ner. Då är storbarnen ombytta och sängklara. Den som lagt bebisen går med storasyster in i hennes rum. Pratar igenom sådant som hon vill prata om. Ligger kvar hos henne tills hon somnar. Den andre går med lillasyster upp. Läser en bok. Stoppar om. 
 
Ikväll gick det som en dans faktiskt! Alla somnade smärtfritt och storasyster med löftet att hon får komma och sova hos oss så mycket hon vill om hon vaknar. 
 
Och om ni tycker att det här lät obehagligt lyckligt så kan jag förtälja att jag igår kväll hade en helvetes läggning av två storgråtande barn som pågick i timmar! Så ikväll var en välkommen nyhet. 
 
Lets avsluta med ännu mer lycka. L med blommorna vi plockade. 
 
Såhär reagerade han på dem, så som han reagerar på det mesta som han tycker om: han gosar upp det:
 
Ja herregud vad han är gullig. Man dör sötdöden varje dag tusentals gånger om. Förra veckan gosade han en pizzakant som han fick av mig. Snacka om att Älska Livet. Carpe diem.

vara hemma tillsammans

 
Egentligen har det nog alltid varit en dröm, den där om att vara hemma tillsammans med barnen. Varje gång jag varit föräldraledig ensam har det känts så ONATURLIGT. Att lämnas ensam med ansvar över ett/flera barn som jag faktiskt skaffat TILLSAMMANS med en annan person. 
När man är förldraledig brukar det automatiskt även bli så att man blir den som har bäst koll på allting kring barnet och eventuella syskon. Man hamnar ju i samklang med ungen, blir som ett. Och det har vi tyckt tär på relationen. 
 
Jag skulle vilja drista mig till att säga att föräldraledighet är en jämställdhetsfälla. DÅLIGT för jämställdheten, vilket ofta innebär DÅLIGT för relationen. Maktpositioner ändras om, relationer ändras om. Allt blir knäppt. 
 
Ända sedan vårt första barn föddes för snart åtta år sedan har vi haft långa lediga somrar tillsammans. Vi har utnyttjat föräldradagarna till max. Dragit ut så länge som möjligt på dem. Myglat för att kunna spara. Tilläggas bör att vi, sedan vi fick barn unga och outbildade, blivit väldigt, väldigt bra på att kunna leva på lite pengar. Det är liksom en KONST som kräver arbete. Det arbetet har vi tvingats göra och nu går det av bara farten. 
 
När L föddes bestämde vi oss alltså för att försöka vara hemma TILLSAMMANS. Eftersom jag oanställd har jag lägsta nivå på föräldrapengen. Min make har en lön runt 30 000 och får ut ca 80% av den i föräldrapeng. Därför gjorde vi så att jag var hemma i precis ett år utan någon föräldrapeng alls. Vi levde på Davids lön, samt de tusenlappar vi får in varje månad på stugan vi har i trädgården samt de pengar jag får för mina krönikor jag skriver i GT. Så har vi levt till och från i ett antal år och det har liksom blivit vårt normalläge som funkar fint för oss. 
När sedan David kom hem i november är det ganska ansträngt ekonomiskt, men inte så att vi inte klarar oss. 
 
Den klurigaste har varit just det där att VARA HEMMA TILLSAMMANS. 
Vi älskar ju att vara med varann. Resonerar lite som så att man har väl gift sig av en anledning. Om jag får välja så väljer jag honom 9 gånger av 10. Vi trivs helt enkelt ihop och har aldrig haft det där sommarproblemet många har med att vara tillsammans "för mycket". Det fattar jag mig faktiskt inte på. 
 
Dock är det ju lite speciellt att vara HEMMA TILLSAMMANS... De första veckorna drev vi mest bara runt. Kunde inte komma för oss något. Levde sommarliv. Sen kom julen och en hel radda sjukdomar efter det och det är väl först egentligen nu de senaste veckorna som vi känner att vi börjar komma in i det. 
 
De dagar som funkar bäst är de som vi planerat ordentligt innan. Vi delar mycket på oss, såklart. Jag har barnen/barnet på förmiddagen, han på eftermiddan kanske. Han hämtar och lämnar med bilen. Jag tar all tvätt i gengäld. Jämställdhet är a och o. En lagar lunch, en middag. Turas om med städning. Den som inte lägger bebis plockar i ordning. Den som inte lagat middag tar disken. Jag går på klapp och klang med bebisen. David går på babysim och en del på öppna förskolan. Sedan försöker vi komma igång med att jobba lite med huset. Vi planerar att byta kök. Bygga trappräcke är precis gjort. Allt går sakta och trögt. För man blir lite lat när man är hemma tillsammans. Dröjer med det mesta i hopp om att den andre kanske gör det istället. Kanske blir det bättre till våren, när det blir lättare att dra iväg med ungarna. 
 
Det värsta med att vara hemma tillsammans är att man aldrig någonsin är ensam längre. Förut hade man åtminstone timmarna när bebisen sov. Nu är David här jämt, jämt. Han lägger sig dessutom alltid senare än mig. Han träffar inte kompisar riktigt lika ofta som jag heller. Så jag är aldrig ensam förutom såhär, när han drar till badhuset och dylikt. Det är tungt ibland.
 
Det bästa är att man har så mycket tid att prata. Att alla äktenskapliga problem liksom hela tiden hålls i schack, man har aldrig möjligheten att skjuta upp diskussioner eller förtränga dem eftersom den andre ju är framför en precis hela tiden. Allt reds ut och tillslut landar man i en jävligt mjuk och fin balans som vi tex är i nu. Då vi bara kan liksom njuta av varann. 
Det näst bästa är att allt som tidigare var jobbigt numera bara är halvjobbigt eftersom vi delar på precis allting. Livet tillsammans hemma har helt enkelt inga stora problem. Inga svårigheter. Och jag kan tycka att vi är värda det faktiskt. 
 
Nu vill jag även tillägga att jag och David blev tillsammans när vår äldsta dotter var 1.5 år. Vi blev gravida av en slump och kände inte alls varandra då. När hon föddes flyttade vi ihop och levde under 1,5 år tillsammans som kompisar (med fördelar). Hade olika sovrum och allt. Sen blev vi jättekära och när vi äntligen fått ur oss det och blivit tillsammans dröjde det 1 vecka så var jag gravid igen och sen var det hela tvåbarnskoman och livet med småbarn som liksom började vår relation. Vi har alltså aldrig varit ihop utan barn. Aldrig haft långa myslördagar ihop i soffan. Aldrig rest på äventyr. Aldrig gått på stan ihop, fridfullt hand i hand. Vi har alltid haft ett eller flera barn emellan oss och då menar jag inte ordet emellan som ett negativt ord. Det har haft sina fördelar, tex den att vi inte haft något att jämföra med och därför inte kunde hamna i någon sån där kris som jag förstår är vanlig när par som varit tillsammans länge slutligen får barn. 
Men det har ju resulterat i en ständig längtan efter varandra. Ett ständigt sug. Och nu får vi äntligen lite av det tillfredsställt. Även nu har vi visserligen ett barn emellan oss, men ändå känns det oändligt lyxigt att ha fri tillgång till sin egen man dygnet runt. 
 
Så. Frågor på det?
 

en lycklig familj

 
OBS: VARNING FÖR VÄLDIGT LYCKLIG FAMILJ
 
 
 
Ja idag var en fin dag. Vi var på Utflykt i Naturen. Vår bästa utflykt faktiskt. Till Lummelunda. Det är mitt bästa tips till alla som inte bor På Ön. Skit i att åka hit på sommaren. Åk hit på hösten istället. Och åk till Lummelundagrottan, men eftersom den är stängd på hösten så kan man istället Njuta av Omgivningarna kring den. Det gjorde vi idag. 
 
 
 
 
       
 
 
Ja det var en lycklig dag. Sen åt vi på Mc Donalds och sen åkte vi hem och övade på brottning. Jag vann samtliga omgångar. 90 kilo är inte så pjåkigt alla gånger! 
 
 
 
 

premiär

Äntligen en Ljuvlig dag igen efter all jävla sjukdom!
Igår gick mer i uthärdningens tecken. Uthärda förmiddan med gnällig bebis fram till 10.00 när jag och lillasyster stack på Bamsegympa, vilket var härligt som vanligt. Sedan uthärda två stora gnälliga barn som bara längtade efter att få gå på bio. Stora hade blivit bjuden på bio av sin vän Emil så då fick lilla gå på bio med en kompis hon också, vilket lämnade mig ensam med gnällig bebis i över två timmar. Sedan uthärda de sista två timmarna till den gnälliga bebisen äntligen somnade in. Då målade jag och storbarnen teckningar och det var bara ljuvt. 
 
Idag var det varit ljuvt hela dan! 
Morsan kom i gryningen. Jag har världens bästa mamma. Imorse körde hon sju mil och anlände till oss vid 08.30. Sen åkte vi med alla barnen till vårdcentralen där jag lämnade X antal prover (pga diabetes) och sen åkte vi hem och mamma var här och jag kunde laga kvällens middag i frid och ro och baka en kladdkaka till min vän Sandra. Så fint det kändes, att få stå där vid bänken och laga mat till en av de absoluta bästa personerna jag vet. Min Sandra. Hon är lika fantastisk som dagens första snus. 
Sen gick vi ut en stund allihopa och barnen räfsade ruttna plommon och grälade ostillsamt i vår höstvackra trädgård medan lillebror satt på trappen och åt ruttna päron och mormorn rökte och svor över löven som hon vet att hon kommer att få ta hand om. Hon har nog räfsat vår trädgård varje år sedan vi flyttade till hus. 
Sen kom Robban (som är Sandras man) med deras barn (som är våra barns superbästa kompisar) och vi fikade och jag är så GLAD att jag har en Manlig vän. Sen stack han hem och lämnade barnen här, vilket innebar att jag fick världens bästa barnvakter till mina stora barn. David kom hem från jobbet och så kom tre bygg-gubbar hit som skulle kolla och prata inför inlämnandet av offert. De var jävligt trevliga och gullade dessutom med vår bebis. Sånt ger pluspoäng. Nu måste vi snart bestämma oss. 
 
Sen kom Sandra och Robban hit och vi käkade middag, som blev jäkligt god och kladdkaka och ungarna lekte vildsinta lekar och vi fick se på kort från deras utlandssemester. Jag ÄLSKAR att se på kort från andras resor. Jag älskar även att få vykort. Jag när helt enkelt en stark längtan efter att se världen. 
 
Till våren hoppas jag att vi kan åka till Paris. När jag var liten drömde jag mycket om Paris. Hade affischer på Eiffeltornet och sånt. Sen har det ebbat ut, men så nu kom jag på att det inte är många är kvar som vårt stora barn kommer att älska prinsessor, alltså måste vi ta henne till Disney world så snart som möjligt. Därför tänker jag mig att vi ska göra det som en 30årspresent till mig.
 
NU blir det PREMIÄR i den här bloggen. Jag ska nämligen dela med mig av ett RECEPT. Det har ALDRIG tidigare hänt, så ni får ju fatta att det är gott. Det här är en enkel kycklinggryta som är grym om man är många som ska äta och som dessutom är svingod. Man kan nog GOTT använda sig av qornfileér istället för kyckling. 
 
JESSICAS KYCKLINGGRYTA:
följande var lagom till 4 vuxna och 4 ätande barn:
 
* Dela 4-5 kycklingfileér i lagom stora bitar. Stek dessa i smör. Salta och peppra och släng på mycket oreagano. Vill man kan man dra i 1-2 teskedar sambal oelek också. 
 
(Om du inte gör detta i en stor gryta utan i en stekpanna, så slänger du över kycklingen i en stor kastrull eller gryta när du stekt klart.)
 
* Häll på fritt med matlagningsgrädde. Tror jag använde över en liter grädde till kvällens gryta. Låt det hela sjuda en stund. 
* Precis innan servering lägger du i 4-5 tunt skivade tomater samt 1-2 paket fetaost. Låt det sjuda en minut eller så. 
* Servera med bandpasta. 
 
Satan vad gott. 
 
Vad har ni för enkla, men jävligt goda recept som ni liksom slår till med ibland mellan falukorv och korvstroganoff? 
 

totoro

Lördagkväll. Är eventuellt nästan frisk. Känner åtminstone att det går åt rätt håll. Har bara lite ont i halsen. Hostar sporadiskt. Barnen är friska. 
 
Imorse hade jag sovmorgon och sedan jag steg upp vid 10.30 har jag haft barnen heeeela långa dan. David har nämligen städat hela vårt hus och nu ikväll är han Ute och svirar. Medan han städade gick vi på Kotteland jag och barnen. Lite av en pärs att gå dit själv med tre barn, men det är ju grymma barn så det var fint. Sen gick vi hem och åt taccos medan David sprang runt som en skållad ko och gjorde sig vacker. För mig tar det max en tjugo minuter att göra mig "fin". För honom tar det minst 1.5 timme. Fattar inte vad han håller på med. Han har inte ens något hår. 
 
Så åkte han och jag och ungarna såg den helt undebara filmen Totoro som gick på bompa ikväll. Ljuvlig. Bebisen sög på ett godispapper så länge. När jag försökte ta det ifrån honom kröp han det fortaste han kunde ifrån mig samtidigt som han utstötte panikliknande skrin. Det var nog det godaste han någonsin smakat på. Förhoppningsvis godare än grus och skogsmyror som han annars brukar smaska på. 
 
Sedan la jag honom och så såg jag och storungarna hela Så mycket bättre. Jag älskar Ola Salo. Ikväll älskade jag även Carola för hon var bäst tyckte jag. 
Sen kunde inte storasyster sova så vi har legat under filt i soffan en stund och pratat. Om hennes klass mest. 
 
Imorrn ska storungen gå på bio med en kompis så då fick vi fixa en kompis till lillasyster att gå på bio med också. Så imorgon ska antingen jag eller David få njuta av den totalt hjärndöda filmen Flygplan. Det får nog blir bakfylleDavid. Det blir nog fridfullt för honom. 
 
Jag har ju suttit hemma en vecka utan att träffa en endaste käft så jag känner mig ganska ensam för tillfället. Glömmer liksom bort att jag i NORMALA fall HAR ett socialt umgänge men att folk inte brukar vilja umgås med en som är sjuk. 
Nästa vecka är det HÖSTLOV och barnen ska vara lediga hela veckan lång. De stora ska sova hos mormor två nätter. Jag ska gå på jävla klapp och klang. Jag saknar klapp och klang. Jag saknar kompisar. 
 
I torsdags fick vi LÅN. Så jävla skönt. Det bästa var att vi fick hela lånet på vårt eget hus och inte behövde låna något på min gård. Vi fick alltså ett stort jävla lån, fast vi bara har en stor inkomst och två mindre. Endast beroende på vår fina kalkyl som visar hur otroligt jävla supergrymma vi är på att leva ett fint liv på ganska lite pengar. Helt enkelt en kalkyl som visar att de flesta SKULLE KUNNA leva på så otroligt mycket mindre pengar än de gör. 
Så nu väntar vi bara på bygglovet och går allt som vi vill kan bygget komma igång innan snön och fortsätta samt bli färdigt till våren. Vi ska alltså göra en utbyggnad på ca 60 kvm. Nytt vardagsrum och badrum och räcker pengarna gör vi om köket också. 
 
Det allra svåraste kommer absolut att bli att få äktenskapet att hålla ihop. Jag känner mig redan sjäsligt död efter de här veckorna med pappersfixande för att få i ordning kalkyl och bygglovsansökan.... Min man snöar in sig och det ENDA han tänker på är såna där otroligt tråkiga saker som jag liksom dör inombords av att prata om DAG EFTER DAG EFTER DAG. Är så otroligt ointresserad av ALLT som har med BYGG och INREDNING att göra så det inte är klokt. En del går ju typ upp i brygga av glädje och lust när de ska få välja tapeter eller bestämma golv och belysning och jag bara DÖÖÖÖÖÖÖÖR av uttråkning. Det är så YTLIGT och TOMT på nått sätt. Men vi behöver det så vi får ju bygga skiten och slänga in lite jävla möbler. 
Det är skönt att vi kan börja komma igång iaf. 
 
Nu ska jag välja på om jag ska antingen
1. läsa tidningen och äta chips
2. lyssna på Alex och Sigge och äta chips
3. se på Nashville och äta chips
innan jag ska lägga mig tidigt intill min mjuka lilla bebis. Vi får se vad det blir. Är så JÄVLA TRÖTT på Alex och Sigge så det blir det nog iaf inte. 
 
Amen
 
Ps: 
 
 

tack sommar!

Fy fan. Vilken misär. Barnen spyr. Bebisen har diarré och fyller blöja efter blöja med bajsvatten. Ikväll har jag avlusat mig själv och stora såhär 9 dagar efter lusattacken förra helgen. Och just det, jag har virus. Har legat däckad i sängen sedan i lördags. 4 dagar, utan feber men med hosta från helvetet, ont i halsen, ont i öronen och oförmåga att vara uppe. Min man har, likt den ensamma riddaren, roddat med oss alla. På kvällarna jobbar han in det han missar. Han kommer med all säkerhet att gå in i väggen snart, men det gör ju inget för om någon vecka går han på föräldraledighet vilket innebär att vi ska vara hemma tillsammans i 10 månader i sann UnderbaraClarastyle. Så då kan han få gå in i väggen så mycket han bara vill för då kan jag bära honom på mina starka axlar. Jag ska bara bli frisk först. 
 
Jag har så mycket att tacka sommaren för. För nu när jag sitter här och hostar upp snorklumpar stora som handflator (lite överdrift men inte mycket), har doften av bebisdiarré fastklistrad i mina näsborrar och ungarna spyr som fontänder runt omkring mig medan lusmedlet svider i min skalp, så kan jag bara skänka Sommaren en stilla tanke och inse att det här är INGENTING i jämförelse med det. INGENTING i jämförelse med hur jag mådde när dagarna med 33 grader i skuggan aldrig tycktes ta slut. Luften som stod stilla. Inte. En. Vindpust. Paniken. Svetten som fullkomligt flöt konstant. Känslan av att vakna och inse att man skulle tvingas uthärda ytterligare en dag. I helvetet. Ja fy fan. 
 
 
Jag och L var mest inne de där dagarna. Det var så varmt att jag la iskallt hushållspapper på hans huvud. Han reagerade inte ens, så varmt var det. Ja fy fan. Vad vi led. 
 
Så nu är ingenting någonsin jobbigt igen. Ingenting kommer någonsin att kunna mäta sig med de där veckorna. Tack Sommar för detta.
 
 
 

fredagkväll

Fredagkväll. Denna ljuva kväll. DENNA LJUVA DAG!
 
Vi har SLÖAT och SLAPPAT och sen gick jag på Fenomenalen med E medan David och bebisen hade "mantime" (nej, ni förstår väl att jag skojade till det där? Vi har lovat att ALDRIG, ALDRIG dela upp oss medvetet utefter kön och sätta "kill" eller "tjej" framför aktiviteten) hemma. Ikväll har vi ätit på MC DONALDS med bebisens fadder och hans barn. Sen har vi SLÖAT och SLAPPAT hela kvällen. Sett Amigo grande. Nu jävlar ska vi se om det blir något fredagsligg om en stund här!
 
Den här veckan har vi ätit på Mc Donalds TVÅ GÅNGER. Onsdag och fredag. Jag ÄLSKAR det. ÄLSKAR att åka ner en vanlig vardagskväll och sitta där i lysrören med alla andra barnfamiljer som liksom vi har gett upp. Inte orkat. Inte hunnit. Inte haft lust. Så sitter vi där tillsammans på Donken och känner oss fria och härliga och rebelliska när vi skiter i allt och låter barnen FROSSA i fett, kolhydrater och salt. 
 
Jag spontanhandlade ett par byxor ikväll också. Jag har inte ägt ett par byxor sedan urminnes tider men så ikväll hittade jag ett par som liksom SKREK till mig att : KOM HÄR! DIN KROPP KOMMER ATT PASSA HÄR! VAR INTE RÄDD! Och kroppen passade. Det var som om den rann ner faktiskt. Och det gjorde inte ont när jag liksom vek ihop mjukskinnet och knäppte. Till och med röven gillade dem. 
Men sen när vi kom hem och jag skulle ha på mig dem igen så kände jag mig direkt som en karl. Det är därför jag aldrig har byxor på mig. Jag känner mig storväxt och maskulin i byxor helt enkelt. Och obekväm. Det har troligtvis med att göra med att min kroppsstorlek är gigantisk för att vara kvinna, samt att min figur är väldigt fyrkantig, FAST att kroppen liksom är mjuk. Därför har jag alltid, alltid leggings och oftast klänning eller kjol och tshirt. Men nu har jag ju köpt de där byxorna så nu får jag gå runt och känna mig som en karl tills de går sönder då.
 
Lyssnar på den här godbiten ikväll. Så jävla fin och vemodig. Texten skickade jag till en kille som jag var superduperkär i när jag var typ arton. Så jävla pinsam. Men gullig och romantiskt lagt. Det är jag tyvärr inte längre. Kanske är det DEN JÄVLA KILLENS fel att min romantiska ådra STENDOG när jag var typ arton. Det får min man lida för idag. Någon borde SPÖA den jävla killen. Helvete. 
 
 
 
Nu ska jag hångla upp min man och hoppas på det bästa! 

9/10- 14

Den tröttaste dagen. 
Stannade uppe till 02 inatt. Hade fullt sjå med att luskamma mig där runt 01 och så var jag tvungen att duscha för att inte stå ut i mängden bland hurtfriska mammor på klapp och klang. 
 
Det är så typiskt mig det där. Jag känner mig som en alien i alla rum. Eller, jag alienerar mig i alla rum. Jag ÄR typ Håkan Hellström, Ulf Lundell, valfri manlig kulturutövare som byggt sin karriär runt att vara den ständigt avvikande. Det är så jävla töntigt. 
 
Så. För att jag är precis som alla andra så duschade jag och kammade håret och satte TILL OCH MED på mig mascara idag när jag skulle på klapp och klang. Sen satt vi i ett rum med 30 andra morsor (bara en pappa där idag, men i tisdags var de minst sju) och klappade och klangade. Min bebis kryper ifrån mig direkt. Sätter sig MITT I ringen och stirrar hänfört på tjejen med gitarren. Det märks att han är min son. Center of attention. Så jag får sitta där själv och klappa och klanga lite. Känns ganska fjantigt. Men det är ju inte själva sångstunden som räknas, utan fikastunden som kommer efteråt. Då äter man macka och vi mammor har skittrevligt och alla barnen är jättesura för det är långt efter deras sovtid. Det är roligt att sitta och prata med helt nya människor. Det kan en hemmafru som jag behöva. 
 
Sen åkte vi hem och min bebis sov i 2.5 timme. Det är hans nya grej. Långsovning på förmiddan och sen en kortis någon gång mellan 16-17. Sen går han och lägger sig vid 19 och sover till 07. Ja det låter ju drömlikt. Men så jävla jobbig som han är under de vakna timmarna så får man säga att det är rättvist mot oss föräldrar. Jag är ärligt talat HELT JÄVLA DÖD varje kväll. Orkar ingenting förutom att sitta och dumglo på datorn eller ligga och somna i soffan vid 22tiden. Varje kväll tänker jag att jag ska göra massa underbara grejer. Men det blir aldrig av. Jag orkar aldrig. Det är lite deppigt faktiskt. Men jaja, det vänder ju. Någon gång blir han väl stor. 
 
Sen på em hämtade jag E och så gick vi hem till en kompis och hennes son i några timmar. Min bebis är i sämsta gåbort-perioden nu. Han tog sönder en ballong, spydde på golvet och stökade till i alla lådor. Han åt även tusen kilo sand samt ett antal fallfrukter. Han älskar fallfrukt. Det är verkligen Guds gåva till just honom. MAT. Som bara LIGGER DÄR!! 
 
Har insett att jag numera är en oerhört tillåtande mamma. Det beror helt och fullt på att jag inte orkar. Samt att jag har lärt mig en hel del under mina 7 år som mor. Min bebis är lortig jämt och han har alltid nått i munnen. Han klättrar på allt och ja, det är no limits som gäller. Lyckligtvis är han en ganska lugn bebis ändå, liksom sävlig, han till och med ramlar omkull långsamt. Dock får han inte ta sönder saker. Det gör han ändå eftersom han är 10 månader och inte har en särskilt välutvecklad hjärna. Idag krossade han några pelargonknoppar som snart skulle stå i ljuvlig blom. Då fick jag skrika lite inombords. 
 
Vid 16 hämtade vi storasyster på fritids och sen släpade jag alla tre barnen, samt alla hundratalsmiljoner ytterplagg som inte behövdes eftersom det var typ 18 grader ute, till affären där vi snabbhandlade lite bröd, mjölk och treo och sen släpade vi oss hem. Väl hemma lagade jag ugnspannkaka som vi åt och sedan däckade samtliga i soffan. Vi ser inte Bollis så ofta, men ikväll såg vi hela, ända till 20. Jag slumrade en stund till och med. 
 
Nu ska jag skriva krönika innan jag ska poppa popcorn och bädda ner mig på soffan och somna innan David hinner säga till mig att det är min tur att sova uppe hos bebisen. Jag har sovit på soffan i tre nätter nu. David vet inte det, men det är ett tyst straff för att jag fick gå upp kl 05.30 i måndags på DAVIDS FÖRSTA DAG SOM FÖRÄLDRALEDIG. Vi får se när jag tycker att han tjänat av sitt straff. 
 
Over and out
 
Fallfrukten och glädjen: 
 
Ps. Min bebis har en konstig fäbless för toalettborsten. Vet inte hur många gånger jag hittat honom med den nu lyckligt ÄTANDE eller bara kännande på dess vassa taggar. Han vill även väldigt gärna kunna nå vattnet nere i toalettstolen. När han fyller 1 ska han få en egen toalettborste i present. En toalettborste som inte är använd. Ds.
 

den värsta dagen

Nu är lyckan bortblåst. Jag känner att JAG ÄR TILLBAKA! Ärligt talat kände jag inte riktigt igen mig själv när jag gick runt med lyckorus och fylldes av välbehag titt som tätt. Som tur är gick det över. Jag fick nämligen mens. Har inte haft det sedan i juli och skulle JUST ringa gyn när den dök upp i lördagsmorse. 
 
Lördags alltså. Kan ha varit min VÄRSTA DAG NÅGONSIN. 
På fredagskvällen uppäckte vi nämligen vårt livs första LÖSS i håret på ungarna. Klockan var 22 på kvällen så vi kunde ju inte avlusa dem utan de fick gå och lägga sig med de nya små kompisarna. När kaoset lagt sig skulle jag kolla mig själv för säkerhets skull. Jag har ALDRIG haft löss och tänkte att de biter väl mest på barn. Men efter TVÅ TAG med kammen, ramlade den första ut. Det var så jävla äckligt så jag pallade inte att göra det själv. Så jag satt och grät medan David kammade ut 6 löss ur mitt långa, fina hår. FÖREVIGT BESUDLAT nu. 
 
Så ställde vi in alla aktiviteter, förutom det att barnen skulle åka till mamma ALLA TRE. Jag och David skulle alltså VARA HELT BARNFRIA en hel natt för BEBISEN skulle OCKSÅ sova hos mamma! Vi hade även danslektion och Kvartersliganavslutning som vi snabbt ställde in på fredagskvällen och planerade att åka till Apoteket direkt på morgonen. 
 
Så vaknar jag kl 06 på lördagsmorgonen och BLODET BÖRJAR RINNA. Jag blir glad faktiskt. Jag har vart orolig att den varit borta så länge. Jag lämnar över bebisen till David och går och lägger mig några timmar till för det var min tur. 
Så väcks jag kl 09 när vi ska åka till Apoteket. Men jag kan inte röra mig. Har 38.6, vilket är EXTREMT för mig som har normaltemp runt 36.2 och kan inte komma ur sängen. Jag domnar in och ut ur feberdimmorna och David får själv åka till Apoteket, avlusa ungarna samtidigt som världens jobbigaste bebis krälar runt och skriker. Sen lämnar han ungarna till världens bästa mamma som inte räds löss och kommer hem igen. 
 
Till mig, som ligger på soffan med hög feber, blod som forsar ur fittan och löss i hela jävla håret. Jag är för svag och medtagen för att orka avlusa mig, så tillslut släpar David in mig i badrummet, lutar mig över badkarskanten och avlusar mig ömt. Alltså han har då de vackraste sätt att visa sin kärlek, det får man säga. 
 
Sen ligger vi på soffan hela dan och hela söndan också och ser dåliga och bra filmer och jag har feber och jätteont i magen och han klappar mina fötter och serverar mig vatten och Ipren medan lössen dör i min hårbotten. 
 
Ja fy fan. Det var en vidrig helg.
 
Läget är ännu ganska vidrigt faktiskt, trots att löss och feber är borta. Jag har ännu mens och ont i magen och dessutom är jag sur och orkeslös, förutom de stunder då jag får hysteriska utbrott. Det blir ju så uppenbart nu, att det var mensens frånvaro som gjorde mig så där dumlycklig. Och ärligt talat, vem fan vill gå runt och vara lycklig jämt. Men blir vek, mesig, har inga åsikter just för man är så jävla till freds. Är det så männen har det jämt? Inte undra på att de flesta är så in i helvite tråkiga och bara pratar om ytliga, tråkiga och egoistiska saker. 
 
Förra helgen var definitivt bättre. Då var Davids gamla kompis här som i sin tur hade med sig en kompis och hennes dotter. Så vi hyrde badbalja och badade på gårdsplanen mitt i hösten. Vi åt godmiddag och var på leklandet. En lycklig helg. 
I onsdags var vi på Hemse stortorgdag hela familjen. Också en fin dag. 
 
David har börjat vara ledig på måndagar och fredagar med första dag i måndags. Det kunde ha varit fridfullt om nu inte "gamla Jenny" hade varit tillbaka och jag var sur på honom hela dan, ända fram till igår faktiskt. Då gick det över. Han är ju gullig och den där avlusningen över badkarskanten går ju inte att glömma. 
 
Jag är så himla glad att jag har min granne också, Sara. Vi går på Klapp och klang och öppna förskolan ihop eller så fikar vi bara i hennes kök. Hon är också barnledig med en bebis som är min bebis bästis (vi misstänker att det är mer än vänskap bakom det, då de är väldigt ömsinta mot varandra. PRIDE 2033 HERE I COME!) och så har hon en 2åring. Hon har även skitmånga kompisar som jag får lära känna på alla våra bebisaktiviteter och det är så härlig och bra för mitt sura lynne att få komma iväg och sitta med hurfriska andra mammor i kyrkan och ha trevligt. Jag känner sannerligen Jesus närvaro under de stunderna så att säga. Sara ÄR faktiskt lite som Jesus hela hon när jag väl tänker på det. Har sällan träffat en snällare människa. 
 
Jag älskar verkligen snäll. Så här vid 30 har jag insett att de viktigaste egenskaperna hos andra människor är 1. SNÄLLHET 2. INTELLEKT 3. HUMOR. Lyckligtvis kommer oftast de tre hand i hand. I resten av mitt liv ska jag omge mig med såna människor. 
 
Idag är min bebis världens jobbigaste och otrevligaste bebis. Han skriker hela tiden. Måste ha mig nära dygnet runt. Jag kan inte göra nånting. Får sitta på golvet och rulla en boll till honom. Kanske är han lite traumatiserad över översovningen i lördags, plus att han ju är den här åldern när de börjar inse det här med att folk kan försvinna och så. Han gallskriker varje gång jag kommer ur sikte. Så jag bygger mitt liv runt hans tjocka lilla kropp. Skönt att David kommer hem mer nu, för han har blivit mammig också. Han behöver helt klart mer pappa i sitt liv. 
 
Fy fan vad det kliar i håret ännu. Jag måste kamma mig lite för säkerhets skull. Vi kammar varje kväll nu. Har tvättat och fryst in allt. Barnen är helt fria, men jag undrar jag, om det inte gömmer sig en liten jävel där inne i mitt hår som blivit så tjock och fint och glansigt nu igen efter min dräktighet. Måste kamma!
 
Hälsningar LusJenny

mamma ska få benzo!

Nu är det jobbigt. 
Nina var här idag och jag kunde berätta om hur jag, när jag i lördags vaknade upp efter veckans enda ensamnatt med tillhörande sovmorgon, började gråta. I sorg. Över att natten var slut. 
 
Idag var David slutade jobbet la jag mig på köksgolvet och somnade där, vid hans fötter, medan han stekte pannkakor. Precis innan jag somnade mumlade jag:
 - David...
 - Ja?
 - Vill du mig väl?
 
Mmmm PSYKOMAMA kan man säga! (Hans svar var: - såklart jag vill dig väl)
 
Jag är så TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT. 
 
Vidden av vad vi har gett oss in på börjar gå upp för mig. En bebis. Liksom. Fyra år av ohärligaste ofrid. Till. 
JUST när vi kommit dit, som jag just nu så intensivt längtar, så BÖRJAR VI OM. 
Jag ÄLSKAR min bebis. Han är mitt hjärtas fröjd och glädje. Storbarnen med förstås. Men ALLT DET ANDRA. Laga maten, plocka undan, hela tiden plocka undan, tvätten som behöver hängas, gräset som behöver klippas, huset som behöver renoveras, trädgården som behöver ses om, staketet som behöver bytas, ALLT DET ANDRA. Det är ju DET som är jobbigt. Jag mår inte dåligt över att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp dygnet runt. Jag älskar min bebis och jag vill ha honom nära. Men jag mår jävligt dåligt över allt det där som jag inte hinner göra på grund av att jag har en bebis fastklistrad vid min kropp. Jävligt dåligt över att våra heliga kvällar numera går ut på att springa runt och HETSGÖRA allt det vi inte hann med under dagen, vilket ger tio minuter i soffan innan man stensomnar. Aldrig får man knulla heller och det är så jävla synd för är det något som man behöver i tider som dessa så är det att knulla. 
 
Äktenskapet är som....ett jävla helvete faktiskt. Förutom såna här dagar. När man liksom har tårar innanför ögonlocken hela dan och knappt orkar hålla sig uppe. När det är som allra värst. DÅ håller vi ihop. Men alla andra dagar när man liksom är mer förbannad än sorgsen, ja då går det ju åt helvete med äktenskapsgrejen också. Den här sommaren kommer vi att gräla bort. Det vet jag redan nu. 
 
Och så sommarsatan. Fy fan vad jag HATAR SOMMAREN! HAR ALLTID GJORT! KOMMER ALLTID ATT GÖRA! Alla jävla måsten och krav på att NU SKA VI HA ROLIGT och vara LYCKLIGA. Det är VIDRIG jämt, men det är TUSEN GÅNGER SÅ VIDRIGT när man har en bebis och liksom NOLL förutsättningar för att ha det där jävla roliga och lyckliga. Man kan inte va UTE med en bebis på sommaren liksom. Ja, i skuggan kanske, men HUR MÅNGA JÄVLA STRÄNDER FINNS DET SKUGGA PÅ DÅ? Dessutom hatar jag redan stranden sedan innan. Jag HATAR DIREKT SOLLJUS helt enkelt. 
 
Fick pencillin idag av en doktor som hela tiden glodde på mina bröst. Men besöket tog ca 2 minuter och jag fick EXAKT som jag ville så jag kände att DET BJUDER JAG PÅ så att säga. Fick som sagt pencillin samt en remiss till kirurgen för operation av tåsatan som nageltrångat sig sedan september. Jag ska få lugnande. Som fan. Jävlar i helvete vad mycket lugnande jag ska ta. Ja! Där har jag ju något att se fram emot också!
 
Jag har tyckt att det känns lite tråkigt att jag inte har EN ENDA GREJ att se fram emot. Ever. Även fast vi har en massa saker inbokade som normalt skulle kunna vara jätteroligt så KÄNNS de inte roliga i år för allting känns som sagt mörkt i min själ och allting känns så jävla JOBBIGT. Men nu HAR jag ju det! Yes! Jag ska få lugnande! Få domna bort i en mjuk halvsömn. Bli lite snurrig kanske. Lite hög rent av. YES! MAMMA SKA FÅ BLI HÖG!
 
Och vips kom solen fram! Plötsligt hörde hon fåglarnas sång! Binas surrande, ivriga i sin pollinering. Plötsligt kändes livet värt att leva. Hon skulle få benzo!
 
Här är en önskelista över Min Sommar. 
* En vecka i en fullt utrustad stuga någonstans. Där man kunde äta på resturang varje mål och inte behövde varken laga mat eller städa. Där jag kunde få ägna dagarna uteslutande åt mina barn. Rulla bollar till min son. Fiska med mina döttrar. Bada ibland. Ligga i skuggan ibland. Bara va. Med barnen. 
 
* En dag och en natt ensam med min man. Ja jag vill ha samlag. Men jag vill även få tid att se honom i ögonen och säga att jag älskar när han räknar ut spelets gång i förväg och ser till att nån av ungarna vinner. Att jag älskar att han är glad i mitt ställe när jag inte orkar och att han har de snyggaste vaderna i norra Europa (fick mig en titt på dem idag innan jag somnade vid hans fötter).
 
* Två nätter ensam. Utan familjen. I mitt hus. Jag vill se på tv, lyssna på podcast, städa, äta potatis och läsa jättemånga tidningar i fred. Sova i fred. Vakna i fred. Vara i fred. 
 
* Att den (sommaren) tar slut. Fort. Och att det snart bli jul. 
 
Ja. Det var dagens ord från Muntergöken. Men ni vill inte ha nån jävla muntergök. Muntergökar och ointressanta. Dessutom är de fejk. 
 
Puss
 
 
 
 

det ligger en karl i min säng

Idag har jag städat hela jävla dan. 
Morsan skickade sms imorse och frågade om hon skulle komma in och vakta bebisen så jag fick städa och jag svarade lättad ja. Lättad för att det faktiskt tar på krafterna att leva i en soptipp. 
 
Så jag och lillen hade vår morgonrutin som numera består av GRÖT till honom. När han äter sin gröt så ser det ut som om han funnit MENINGEN med sitt liv. Det är liksom DET han ska syssla med- ÄTA grejer. Och ja han är aldrig MIN SON så mycket som då. 
 
Sen kom morsan och vid 11 började jag. Fy fan vad mycket damm. Jag var dammets drottning. 18.30 ikväll blev jag klar, med några få pauser. Morsan har putsat fönster medan lillen sov. Han sover ju rätt mycket ännu den lille tjockisen. 
David var på fotbollsträning med de stora barnen. Stortjejen ska spela Kvartersligan nu i maj och lilltjejen hängde på och lekte med de andra småsyskonen. 
När de kom hem stack jag och David på Ica och handlade bara vi två. Som en liten dejt skulle man kunna säga. Oj så romantiskt vi har haft det i diverse mataffärer de senaste åren. De där små små stunderna ni vet. När man får gå och småprata ensamma på Ica. Hångla lite ute på parkeringen. Ja. Sånt behöver man.
 
Tyvärr har vi i princip aldrig såna stunder längre och det börjar tära så att säga. Ikväll började vi tjafsa redan vid grönsaksdisken. På hemvägen satt vi tysta. Mysigt. Nej. 
Jag blir alltid så jävla orolig när vi hamnar i såna här perioder. Livrädd för att bli en såndär som går och drar sig för att skiljas och plötsligt befinner sig i total kärlekslöshet och olycka så VILL MAN JU VETA NÄR man BÖR skilja sig. När skilde sig alla andra? Vid vilken punkt liksom? Och ÄR VI VID DEN PUNKTEN NU???? tänker jag alltid. Men sen dagen efter så kanske solen skiner och man blir alldeles pirrig i magen och drar över varann medan barnen ser på Bollis... Så våra dåliga perioder brukar ju inte vara särskilt långa.. Men jag är alltid RÄDD för att "jaha, nu ska det vara så här för aaaaaaalltiiiiiid". 
 
Idag möblerade jag om uppe på sovrummet och inatt flyttar bebisen till egen säng. Han å jag har legat tillsammans i dubbelsängen sedan i januari. David har sovit på soffan. Sedan i januari. Men NU sover han uppe i sängen. Jag ska gå upp nu och klänga mig fast vid hans kropp. 
 
Imorrn är det HELG också. Fan vad skönt. Vi ska käka middag hos våra fina grannar. På lördag och söndag har vi INGENTING planerat, förutom ett kalas som lilltjejen ska gå på. Jag ska ligga med lupp och se om mina frön har tatt sig. Rota fram bebisleksaker från kartongerna i förrådet och försöka arrangera fram lite ordning på stortjejens rum. Förhoppningsvis ska jag även ha Samlag. 
 
Gud. DET LIGGER EN KARL I MIN SÄNG! Jag blir rakt till mig! Nu måste jag genast springa upp och klistra fast mig!
Sov gott! 

we can work it out

 
 
Idag berättade jag för min vän Hillevi om vår första sommar som tvåbarnsföräldrar....
Jag berättade hur vi, om kvällarna, brukade lasta in ungarna i bilen och åka runt och kolla på sommaren och lyssna på låten ovanför. Om och om igen. Och så sa vi "om vi klarar det här, då gifter vi oss sen". 
 
Vi kunde bara kolla på sommaren genom en bilruta den sommaren, för det får man göra när man har en liten bebis och det är sommar. Små bebisar ska inte vara utomhus när det är sommar och varmt. Små bebisar hatar dessutom solen. 
Så vi satt mest inne. Grälade nog ganska mycket. Jag minns inte. Jag minns INGENTING från den sommaren. Inte heller från hösten efteråt. Minnena börjar klarna först sommaren därpå då vi faktiskt gifte oss. 
 
Jag har tänkt mycket på det här med barnen på senaste... Det är så konstigt nu när "alla andra" är igång. Vi har pratat om det i så många år. "Sen när alla andra får barn" har vi sagt. Och nu får alla andra det. Och vi också.
 
Jag förlorade så många vänner när jag fick barn. Jag var alltså 22 när jag fick första, 24 när jag fick andra. 
Vid första barnet handlade det mycket om att "ingenting ska förändras". Vi skulle ännu vara samma personer, leva typ samma liv osv. Och det gick faktiskt ganska bra. Ett barn är ganska lätt faktiskt. Men några vänner kände sig stötta över att de så sällan fick träffa mitt barn. 
 
Jag tyckte det var skitjobbigt att blanda roller. Alltså, vara både mammaJenny och gamlavanligaJenny samtidigt, vilket jag ju var tvungen att vara när vännerna var med. Då lämnade jag hellre henne hemma och träffade vännerna själv. De gånger jag verkligen lät ungen vara med i sällskap med kompisar tyckte jag att det var jobbigt för att jag märkte att kompisarna TYCKTE så väldigt mycket. Man TYCKER ju gärna väldigt mycket om barn och barnuppfostran osv när man INTE har barn, lustigt nog. Man tror att man fattar saker, vilket man ju absolut på inget sätt gör. Så jag kände mig ofta DÖMD och jag VET att de i många fall faktiskt inte var inbillning. 
Så jag förlorade många vänner genom att inte gå med på dömandet och genom att behålla mina två roller separerade. 
 
Sen kom andra barnet. DÅ är det OMÖJLIGT att ha två olika roller. När andra barnet kommer TVINGAS MAN att gå ALL IN vad gäller familjen. Det är då man köper kombi och slutar gå på krogen. Då man skaffar katt och börjar se på Fångarna på fortet varje fredag. Och DÅ, lustigt nog, förlorade och höll jag på att förlora vänner på grund av att de inte kunde acceptera detta. Att jag var tvungen att gå all in. Då fick jag skit för att jag lämnade fester tidigt, för att jag inte ville lämna min man ensam med barnen (jag visste ju hur otroligt jobbigt det var) och för att jag helt enkelt inte längre ville/orkade/kunde vara "med". 
 
Det är nog det värsta. Fan i helvete vad jag kan bli ledsen när jag tänker på hur otroligt lite stöd vi fick under den tiden när vi gick på knä. När vi kippade efter andan. När vi knappt kunde hålla oss över ytan. Då hade ingen tid att hjälpa oss. Plus att folk faktiskt bokstavligen blev arga på oss. 
 
Nu har jag fått det tredje barnet och nu får många andra sina första barn. Jag är så att säga gammal i gamet. ÄNTLIGEN får jag PRATA OM DET, kan man tro, men ack nej. För nu måste jag ju lämna plats till alla nyblivna förstagångsmammor. Nu måste ju  DE få plats i rampljuset så att säga. Och återigen får jag munkavel på mig. Och jag måste tänka mig för och inte trampa på folks fötter och vara besserwissrig för då kan jag ju SÅRA. 
 
HALLÅ! Så jävla sårad som jag har varit då!
 
Ja. Sånt tänker jag på när måndagsnatten går mot tisdagsmorgon. Jag är en oförbätterlig nattuggla. Andra småbarnsföräldrar pratar om att de går och lägger sig vid 21, 22tiden och jag fattar inte hur de orkar med, livet. Vad är det för liv liksom, om man inte får sitta och gona en stund för sig själv eller med hen som man är kär i på kvällen? Inte ens när jag hade två pyttesmå barn på 0 och 2 år gick jag och la mig tidigt. Hellre trött på dagarna än olycklig. Jag blir lycklig av mina nätter. 
 
Men alldeles snart ska jag smyga upp till dubbelsängen och smyga ner under täcket till han med det röda håret som sover där uppe. Han ska gosa in sig mot mig och jag mot honom och vi ska sova tillsammans. Fan vad jag ångrar att jag inte sov mer tillsammans med de andra barnen när de var bebisar, men jag pallade inte det då. Lilla L kan jag tänka mig att sova bredvid i åratal ännu. Vi får se om hans pappa har lust att stanna kvar på soffan i åratal dock. Kattfan har dessutom pissat bakom soffan så det stinker satan i "pappas sovrum"... Ingen orkar ta bort kattpisset..
 
Ikväll gav jag min bebis korvstroganoff. Jag märker att jag ganska mycket skiter i allt den här gången och går på känsla. Just nu får han smaka på allting som jag käkar. Det var LÖK och GUD SIG FÖRBARME- SALT i korvstroganoffen (på soyakorv) och han fick det. Minilite, men ändå. Jag skiter också i att han inte vänder sig om från rygg till mage (han har gjort det några gånger och jag fattar ju varför han inte gör det igen, det är ju skittråkigt att ligga på mage! Ungen är ju smart!). Och att han helst inte ska gå altför mycket i gåstolen. Och att han krossar streck efter streck på viktkurvan (nej, han håller sig vid det översta). Jag ger honom ersättning på RENT KRANVATTEN, DIREKT FRÅN KRANEN ibland och jag SKITER i mössa! JAG SKITER LIKSOM I DET! IM FREE AT LAST! Hej då unga duktighetsmamma med ångest och dömande blickar i ryggen. Hello 30åriga mamma som skiter i allt och går på magkänsla! 
 
Lyssnade på Värvet ikväll med Mando diaos sångare. Han sa mycket bra saker, men det viktigaste var följande:
Han berättade om sin uppväxt i en ny där de allra flesta var av outbildad arbetarklass medan han kom från en högutbildad akademisk familj. Han sa att en stor skillnad mellan de båda klasserna var att hos de akademiska familjerna var det stökigt. Och hos de outbildade familjerna var det alltid rent och prydligt. TACK sångaren i Mando diao. Tänk om du hade vetat hur du värmde min själ med denna ganska sorgliga iaktagelse! Vi har slutat med städning här nu nämligen. 
 
Vi har det så jävla härligt. Fan i helvete vad livet är härligt. Så härligt att jag drömmer om döden varje natt. Det är ju så jävla skört, det här med lycka och glädje. Och det oroar mig. 
 
Nu får ni lyssna på den här också. Hur den liksom byggs upp och utmynnar i ett stort jävla härligt NAAAA NA NA NANANA NAAAA... På hösten sen, efter den där "we can work it out- sommaren" så brukade min man dra igång den här på stereon åt mig när jag kände att jag behövde den. Så brukade jag stå och sjunga med på ett hetsigt sätt och gunga lite av och all på ett maniskt vis. Ja. Galenskapen. Var nära. Men vi klarade ju det. 
Puss på er
 
 

Bebis 4 månader

En vanlig dag med min bebis, drygt 4 månader (så att jag minns sen):
 
08- vi vaknar. Han ligger bredvid mig i dubbelsängen (David sover på soffan) och skriker lite irriterat. Han är hungrig. Har det vart en bra natt har han inte ätit sedan runt midnatt. Jag sover så länge jag kan i oljudet. När ljuden eskalerar går vi upp. Ibland går vi upp vid 7 och hjälper pappan med att få i ordning de stora barnen, ibland hinner vi bara precis vinka när de åker. 
 
09- han har fått frulle och nu äter jag frukost. Han sitter i gåstol eller babysitter bredvid och leker med någon liten leksak. Hans lekar går till så att han plockar upp saker. Det tycker han är roligt, själva plockandet. Sen stoppar han in det i munnen. Allting. 
 
Vissa dagar träffar vi nån mysig person. En gång har vi vart på Klapp och klang och ska försöka gå lite oftare. Mamman tycker det är lite segt bara. 
 
Mellan 10-11 blir han trött. Då lägger jag honom i en korg som står i soffan, stoppar in nappen och trycker en mjuk filt mot hans kind. Då borrar han in ansiktet i det mjuka och somnar rakt av. Jag har nu ca 1 timme till att göra vad jag vill. Oftast sover jag en stund bredvid honom i soffan. 
 
På eftermiddan leker vi. Han gillar skallror och babygymmet. Men mest gillar han att bara va. Ögonkontakt. Ramsor och sånger. Han älskar när jag busar och tokar mig. Då skrattar han högljutt och jag blir alldeles lycklig över att återigen ha ett småbarn som tycker att JAG är ROLIGAST i VÄRLDEN. Man kan säga att han är glad så länge han har min uppmärksamhet. Han KAN i princip inte bli ledsen så länge han blir hållen och får vara med kontaktmässigt. 
 
Allt mellan 13 och 15 lägger jag honom och han sover 2-3 timmar i vagnen utomhus. Majoriteten av veckans dagar äger sovstunden rum medan jag hämtar barnen. Hämtningen tar minst 1.5 timme. Sen brukar jag hinna börja laga mat innan han vaknar och får sin middag innan vi äter vår. Pappan kommer hem och L sitter i babysittern i kökssoffan medan vi äter middag. 
 
Sen är det pappatid. Det är också kväll och på kvällarna är det jobbigt att vara bebis. Då skriker han mest. Pappan sätter honom i sele och då blir han glad,när han får hänga på pappas mage och hänga med. Vi leker med de stora barnen, pysslar i huset eller går ut en stund. 
 
20.00 går någon av oss upp i sängen med bebis. Vi lägger varannan kväll. Där bäddas han ner på pappans fd sida och får sista maten. När den är uppäten lägger vi ett mjukt kaningosedjur mot hans kind och han borrar in huvudet i det och somnar. Om jag lägger borrar han även gärna in ansiktet bland mina bröst. Han har napp när han sover only. På dagarna ratar han den, men så fort han blir trött vill han ha den och somnar alltid med den i munnen. 
 
Sen sover han till ca 00 då han vill ha mat. David matar och byter blöja och han somnar sen om direkt. Sover antingen till 05 eller till 08 då jag matar honom. Vaknar han vid 05 somnar han om igen sen och sover till 08.
 
Han älskar systrarna mest av allt och har precis även upptäckt katterna som han finner väldigt intressanta. Han har vänt sig från rygg till mage EN GÅNG under mycket stånk och stön. Han älskar att ligga naken och pinka lite överallt. Vi har kasserat badbaljan nu, som egentligen blev för liten redan vid 2 månader. Nu badar han i badkaret med en av oss och han tycker mycket om det. 
 
Han kan även ligga och filosofera vaken i vagnen länge och i sängen och ja..Han är nog en ganska fridfull bebis. Men mycket stark. Eftersom han är så lång (70 cm) så når han ner i gåstolen och kan redan ta sig runt på köksgolvet i den. Det tycker jag känns jävligt tidigt. Jag har en känsla av att han kommer att vara tidig med sånt som kräver styrka. 
 
Jag läser mycket för honom redan. Det måste man göra för pojkar. Och vi lyssnar mycket på musik och jag sjunger mycket. Jag är också otroligt fysisk med honom. Han är den enda bebisen som har fått sova i vår säng på det här sättet tex. Jag pussar och dullar och gonar och gosar och kramar och killar och duttar. Jag jobbar med andra ord väldigt hårt för att min pojke ska bli en mjuk pojke. Systrarna hjälper till. Här är han en fe i deras lek:
 
 
Ibland lägger jag in honom på något av barnens rum där de leker och så stänger jag dörren och går. Då leker de med honom. Jag kan även duscha och gå på toa utan problem när de är hemma. Då vaktar de honom. Stortjejen kunde lyfta upp honom förut, men numera är han lite för tung för henne. Men de kan underhålla och trösta. När han skriker blir de mycket obekväma. Kommer springande och vill hjälpa till och trösta. Jag misstänker att de stora barnen anser att DE är bättre på att ta hand om L än vad vi är. Lojaliteten mellan storasyskon och lillebror är iaf dödligt stark redan. Det är sjukt fint. 
 
När han låg i magen såg jag alla säsonger av Desperate housewifes. Nu ser vi Sex and the city, han å jag. Han älskar det. Han vill va Carrie.
 
 
Nej ärligt. Så mycket ser vi in på tv. Men när det regnar kan det hända att vi hamnar i soffan. Han leker, jag ser på serier med ett halvt öga. Jag har laddat ner en app till honom också! Med olika ljud som bebisar gillar, typ dammsugarljud, hårtork, klocka, regn osv. Han gillar den. 
 
Vi har det så fint tillsammans jag och L. Jag vill va med honom jämt. Om ni undrar varför jag är lite snål med både bilder och ord på/om de större barnen så beror det inte på att jag har slutat älska dem till förmån för bebisen utan för att de helt enkelt är lite för stora för att fläkas ut längre. Lilla L han får ta det, något år till. 
 
Vid 4 månader vägde L 9.6 kilo och var 70 cm lång. Han äter 150 eller 180 ml bröstmjölksersättning 5,6 gånger om dygnet. Han är glad och kontaktsökande. Reagerar starkt på mjuka saker och fysisk närhet. Är inte blyg för att sitta hos andra.
Han är mitt hjärtas fröjd och glädje. Som en extra kroppsdel vissa dagar. Som en rolig liten kompis andra. 
 
 
Ni ser ju hur gullig han är. 
 
 
 
 
 

För sent för Pevaryl

Ja jag är vid liv. 
Har blivit så in i helvite kvällstrött bara så jag orkar typ lägga mig på soffan och somna på kvällarna. Enbart. Ibland känns vägen från valfritt barnrum (efter läggning) ofattbart lång och svår. Dessutom vet jag ju att Den kortvuxna kan vakna NÄR SOM HELST och det är så SORGLIGT att sitta och vara kreativ och plötsligt bli avbruten. Allting dör. Barnen dödar min kreativitet. 
 
Men de ger ju så mycket annat härligt! Ryggskott tex! Och svampinfektion de lux i fittan! 
Och ärligt. Mycket annat också. Som är härligt. Jag älskar 3 barn. 
 
Vi har vart i Egypten också. Det var inte avslappnande och utvilande. Men det var ett äventyr varje dag och vi behövde det verkligen. Och från mig till er alla: det är INTE jättelätt att resa med bebisar. GÅ ALDRIG PÅ DET när någon käck hurtbulle säger det. DET ÄR EN LÖGN!! Men jag tycker ändå att ni ska resa för det är så härligt att göra det. Man blir skitkär i sin man (för att man ÖVERVINNER tusen kamper varje dag och blir jätetighta), barnen är glada och har man tur får man bada också. Det fick vi. Det var mellan 30 och 35 grader varmt varje dag i Egypten. Jag åt tabletter som sköt upp min mens så att jag skulle få bada eftersom jag inte fick bada i somras eftersom jag hade en 7 månader lång svamåinfektion som inte gick över förän jag födde ut. 
 
 
Så jag badade som fan. Och kom hem och fick mens som aldrig tog slut. I nio dagar höll det på och när det var över hade jag fått en svampinfektion de lux som jag undrar när den ska gå över. Den receptfria tabletten som de tjatar så mycket om i reklamen nu HJÄLPTE INTE! Fattar ni hur jävla ingrodd den här svampen är alltså?!! Snart är jag SvampJenny kort och gott. Om jag blir indian får jag heta Handen i byxan eftersom jag måste klia mig hela tiden. Om någon någon gång skriver en biograf över mitt liv kommer boken att heta "Ett träds ljuva bark" eftersom jag kommer att få spendera mitt liv i skogen, ivriga kliande mot ett träds ljuvligt räffliga bark. Om Håkan Hellström skulle skriva en sång om mig skulle den heta "För sent för Pevaryl". I min dödsannons kommer det att vara en bild på Pevaryl. Troligen har jag dött av en överdos. Pevaryl. 
 
Precis som Nina har jag en liten bloggkris. En liten kris med internet överhuvudtaget faktiskt. Dels för att jag inte har tid med det, men även för att jag känner att jag inte har något att säga. I flera dagar nu har jag gått och klurat på ett inlägg om MENS och VIPS så har självaste KISSIE formulerat ungefär exakt vad jag ville få sagt, fast lite förenklat. 
Oxhen skriver så jävla bra om heterosexuell kärlek att jag står mållös. Och Nina ja. Där Nina dundrat fram behövs sällan något tilläggas. 
 
Jag tänker så jävla lite på feminism också. Hela hösten gick jag och tänkte på feminsm och kapitalism. Sen fick jag barn. Nu tänker jag på bebisar och vilken mat jag ska laga, och på hur jag bäst ska kunna klia mig på fittan utan att det syns. Kvinnor som tar sig på fittan är ju så jääääävla ofrääääscht ni vet (ja jag är ägd av patriarkatet).
 
Varje lördag skriver jag krönikor till Gotlands tidningar. De kan ni läsa medan ni väntar på att jag ska återfå min blogglust! Här hittar ni dem. I lördags skrev jag om när unga tjejer bli horor. Den blev rätt bra tyckte jag själv faktiskt.
Särskilt sista meningen : "Då är jag hellre en hora". 
 
Min bebis också ja. Han är så jävla gullig. Ikväll sket vi i allt och åt middag på Mc donalds. Då satt han i bilbarnstolen bredvid oss på golvet och mös. Varje gång jag tittade ner på honom sken hans tjocka lilla ansikte upp i ett soligt bebisleende. Ikväll hade han värsta skrattattacken också. En kväll var Ingvar Carlsson på Skvalan. Varje gång Ingvar kom i bild tjöt Love av skratt. Varje gång. Så fort Skavlan kom i bild blev han surmulen, men så dök Ingvar upp och han i det närmaste skrek av skratt. Ett kärleksskratt. Sosse från födseln. 
 
 
 
 
(Jag har bestämt mig nu för att jag ska rösta på FI men eftersom jag är born and raised sosse så kommer mitt hjärta alltid att klappa lite extra för partiet.)
 
De stora barnen är hemma mycket nu. Lite sjukdomar och lite hemmamysbehov. Och vi har det så fint. Våren börjar komma på Brunheten också. Och jag umgås med mycket folk nu. Idag gjorde jag och L premiär på Klapp och klang. Jag hatar Klapp och klang, liksom babysim. Men ingen av mina bebisar har visat sådant intresse för musik och sång som L så jag tänkte att jag kanske kan offra mig nu. Jag är ju så gammal nu också. Ju äldre man bli desto bättre blir man ju på att "offra sig". Så vi gick till kyrkan med grannen och hennes bebis och själaste klappandet och klangandet var ganska...tråkigt men fikastunden efteråt var fin och L älskade det ju som jag visste att han skulle göra. Dessutom är jag kär i min granne. 
 
Har jag skrivit om Stilla natt? Att när han blir ledsen, otröstlig, då blir han lugn om man sjunger Stilla natt. Alla tre verserna. Han älskar den. Han älskar dragspel också, vilket ju inte alls är konstigt eftersom jag blev snudd på besatt av dragspelsmusik när han låg i magen och ofta spelade det för honom där inne. Den här ska vi ha på hans namncermoni i sommar. Det är hans favvo (BoEve låg högt på vår namnlista också):
 
 I helgen fyller vår stora 7 år. Fatta vad stor! Jag är 29 år och mitt största barn är redan 7 år! Det är ju inte riktigt klokt! Hon har snart gjort klart sin andra "ugglebok" i förskoleklassen och ligger ganska långt före de flesta. Dock är hon ingen "duktig flicka" vilket jag är glad för.
Just nu håller hon på och övar sig på fotboll eftersom bästekompisen Emil har övertalat henne att vara med i Kvartersligan i höst. Hon har inte spelat så mycket fotboll tidigare och kände sig lite osäker, men då erbjöd sig Emil att lära henne. Så nu övar de "fotbollssteg" på fritids varje dag. Att hon har sån fin och avslappnad och respektfull relation till pojkar i samma ålder gör mig alldeles varm i hjärtat. Det hade INTE jag. 
Det är mycket med henne som jag inte känner igen från mig själv i samma ålder, enbart till det bättre. Sen finns det saker jag känner igen också. Som de ändlösa lekarna. Den fantastiska fantasin. Snällheten och omtänktsamheten. Och sångrösten. Ja lyckligtvis har hon ärvt den av mig! Hon har kunnat göra enklare wailningar sedan hon var i 4årsåldern! Just nu sjunger vi mycket på refrängen på den här. Hon ber mig visa hur man gör och jag visar och hon härmar. Hon är så grym!
 
 
 
Ja hörreni. Livet är rätt fint faktiskt. Och vi har blåsippor i skogen bakom huset nu. Man kan bli gråtmild för mindre. 
 
Nu måste jag intensivligga ner här på soffan en stund innan lilla L vaknar. Han är lite förkyld (enbart täppt i näsan) och tar detta väldigt hårt. Verkligen en man med andra ord. Men en väldigt tjock och mjuk liten man. Som älskar Stilla natt. 
Puss på er
 
på utflykt i Egypten
 
i tider som dessa tycker jag att det är viktigt att man prackar på barnen sina åsikter
 
 
 
idag hade han på sig storlek 80 för första gången.. 9.5 kilo nu ca. Han är mitt barn. 
 
 
 
 
 
 
 
 

den

Efter en eftermidddag vid havet och vi kommer hem och de stora ungarna springer direkt till nya legot och börjar en flera timmar lång lek, bebisen ligger i sitt babygym och jollrar sina första joller och maken dammsuger hela huset. Den glädjen och lyckan! Det är så man blir religiös. 

vi dullar vidare

Det har blivit svårt att blogga. 
Mest såklart för att tiden inte riktigt finns och när den väl finns så blir bloggen prio noll. Men även för det där med lyckan och glädjen. 
 
Jag har just nu inget annat att skriva om än lyckan och glädjen. Är det något som inte är lyckligt och glatt så känns det alldeles för privat för att skriva om eftersom det i såna fall skulle röra min familj. Familjen ÄR mitt liv för tillfället. Jag tänker inte på annat, gör inget annat och det är verkligen dygnet runt. 
 
Och jag vill inte vara en sån blogg för er. Jag vill inte vara en sån blogg som öser på med lycka och glädje och perfektion. Och då tänker ni att det MÅSTE man ju inte vara heller, man skulle ju kunna blanda. Men när det inte finns något dåligt att ta av liksom? Vad ska man göra då. 
 
Lycka är helt enkelt väldigt tråkigt, torrt och ytligt och ointressant. Det har jag alltid tyckt. Och jag tycker även att det är taskigt. 
 
NU förstår jag att man faktiskt kan vara väldigt lycklig när man har ett nyfött barn. Jag förstår hur man kan ligga på bb med sitt nyfödda barn och längta till nästa gång. Jag förstår hur man kan bli KÄR i sitt barn och hur man liksom kan ha överseendet med allt det jobbiga som har med bebislivet att göra för att man helt enkelt ÄR så jävla glad och tacksam över sitt barn, att allt gick bra osv. Jag är så glad för att jag får uppleva det. MEN jag ser det även som ett problem, eftersom jag tänker på alla de som INTE har det så jävla härligt med sina nyfödda barn för det vet ju jag hur det är. Och jag vill INTE vara en sån som ger andra ångest. 
 
Och då tänker jag på alla de där bloggarna och facebookarna och instagrammarna som liksom ALLTID BARA delar med sig av lycka. Alltså åratal i sträck. Ingen människa ha en lycklig och komplikationsfri vardag åratal i sträck. Inget liv består av endast lycka. Men det finns så många som ger sken av att det är så. Det tror jag för det första inte på, men OM det nu ändå skulle VARA så, så undrar jag vad det är för elaka och egoistiska människor? Varför VILL DE sprida ångest? Varför tänker inte DE på att andra kanske mår dåligt/får sämre självkänsla/undrar vad de gör för fel/ känner sig misslyckade och utanför av att läsa om allt det ljuvligt lyckliga och perfekta?
 
Sedan tänker jag att lite vill ni säkert höra om allt som är fint. Det FINNS ju ANDRA lyckliga personer med hyfsat komplikationsfria liv som INTE provoceras av andras lycka utan faktiskt bara gläds med andra. Precis så är jag. När jag är lycklig och glad och mår bra, då har jag inga problem med varken UnderbaraClara eller de duktiga flickorna i mina flöden. Då gläds jag med dem, kopierar recept och trallar glatt. 
 
Men när jag mår dåligt, är olycklig och känner mig misslyckad, då blir jag avundsjuk, missunnsam och får ångest av andras lycka och perfektion. Och det anklagar jag inte mig själv för. 
Det är därför som jag hatar uttrycket JANTE. Att anklaga människor för att vara styrda av jante är att dubbeltrampa på de som mår dåligt. För avundsjuk och missunnsam är man när man mår dåligt psykiskt och det ska man fan inte lastas för. 
 
Och när man har det lite kasst, eller bara är en tungsint person, då är det fint med bloggar som min tänker jag. Bloggar med ilska, surhet, ledsamhet OCH glädjeglimtar. Lite av varje liksom, precis så som livet ÄR på RIKTIGT. Ibland är det sämre och ibland är det bättre liksom.
 
Och nu är det så jävla bra. Men just bebistiden är så känslig och jag har så många kompisar just nu som fött barn samtidigt och många MAMMOR överhuvudtaget som läser bloggen att det liksom blir ett känsligt ämne allt det här. Så därför vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. 
 
De stora barnen är hos mormor. Det är första gången de sover borta sedan L kom och det är skönt. Igår spenderade jag David och L hela dagen med mina bästa vänner, barndomsvännerna. Min äldsta bästis fick sitt första barn 6 dagar före vi fick vår tredje så igår hade vi två bebisar med på vår träff, men inga storbarn. Vi lagade mat och pratade politik och föräldraskap hela dagen. Vi är alltså 4 tjejer som varit bästekompisar sedan vi var små och nu har vi även 4 män och sammanlagt 7 barn i gänget. När vi är tillsammans hörs ljuv musik. Harpor och violiner liksom, så ljuvligt är det när vi är tillsammans och har i princip alltid vart. 
 
Den andra bebisen i sällskapet hade en lite jobbig dag igår. Skrek en del och så. Vår bebis låg knäpptyst och sov större delar av dagen. Ibland vaknade han och tittade på oss med sina söta hundögon. Han framstod alltså som en Drömbebis hela dagen. Tills vi kom hem då han valde att visa sitt rätta ansikte.Sedan 22 igårkväll har han vägrat att vara någon annanstans än i våra famnar och så fort han varit vaken har han gnällt och åmat sig. Det känns som att han passar på med det nu när storasyrrorna är borta. Då tar han sin chans. Så idag har vi mest suttit i soffan och sett på Desperate Housewives. Vi älskar det, både jag och David. Är ett med intrigerna. På eftermiddan var Nina här i några timmar. Oh hur ljuvligt. Att få vara en människa liksom. Vi pratade feminism mest och jag fick Gudruns senaste bok och bebisen fick sin första docka. GulleNina!
 
När hon åkt återvände vi till soffan i några timmar. När bebisen är vaken har vi DH på pause och tittar på honom och gullar och gonar och pratar med fjantiga röster om hur söt han är. 
Nu har vi precis varit ute på en sen kvällspromenad med honom i vagnen. Jättemysigt. 
 
Vi har det så himla fint i vårt äktenskap just nu. Vi har det så himla fint överhuvudtaget. Jag älskar livet och jag vill ha tusen barn. Eller i alla fall fyra. Men det ska vara långt mellan barnen. Jag tror det är hemligheten. 
 
Imorrn ska David jobba för första gången sedan den 27 november, dock hemifrån och de stora barnen kommer hem. Så laddar vi inför nyår med några kompisar på andra sidan skogen. Fick jag och David välja själva hade vi nog helst suttit under en filt och sett på tv hela kvällen, men det är stora barn i familjen också. Som behöver traditionen och som behöver träffa kompisar. Och det behöver nog vi också. Efter 4 veckors isolering är det nog sunt att börja ta sig ut lite bland folk igen och äntligen börjar jag känna en längtan efter det jag också. 
 
Längtar lite tills när David börjar jobba nästa vecka. Ska bli skönt att få rutiner, men framför allt spännande att se om/hur jag kommer att klara mig själv. Nätterna? Hämta barnen? Börja laga mat igen? Har knappt lagat ett mål mat sedan L kom. Det har David gjort, men allra mest har vi ätit tomtegröt på tub. Matlagning alltså, mitt ständiga hat. 
 
Här är  en krönika jag skrev om Zlatans intelligenta uttalande häromdan. Läs gärna debatten under också och njut av all gotländsk intelligens! 
 
Puss på er

rapport från brunheten

Så! Nu sover han!
 
Senaste:
 
* Det tar emot att blogga. Sociala medier tar emot. Att ta emot besök tar emot. Jag vill inte släppa in någon liksom. I vår lilla bubbla. Allting känns fortfarande alltför skört på något sätt. Plus att jag inte orkar. Undrar om det är nått fel på mig? (någon psykolog som läser kanske? Är jag normal?)
 
* Jag är glad. Jag är lycklig. Jag svävar på små moln. 
 
* Bebisen har varit vaken två nätter i rad nu. Första natten var outhärdlig. Då hade han ont i magen och skrek mer eller mindre hela natten. Ingen av oss kunde sova så igår var vi ju halvdöda båda två. Inatt vaknade han vid 4, men då hade jag ÖVERLISTAT honom genom att gå och lägga mig vid 23 redan då jag var PIGG! Han var lugn och vi hade liksom en fin arla morgonstund tillsammans. Senare på dagen fick jag sova en stund också, David är ju hemma också.
 
* Att vi är två är nog en stor anledning till att lycka. Vi delar på allt. Han får vara lite mer med bebisen dock, för det kan de behöva sen när han börjar jobba. Men vi hjälps åt och turas om och delar på allt och så skrattar vi otroligt mycket. Jag hade nästan glömt hur rolig min man kan vara. Det har inte funnits så många anledningar till humor de senaste 9 månaderna så att säga. Nu skrattar vi hela dagarna ibland känns det som. 
Idag på Clas Olsson var det dock mest jag som skrattade. David skämdes. 
Jag har vart vaken sedan 04 och vi står i kö och jag hör hur kassörskan, till varje kund, ställer frågan:
 - Är du med i klubb Clas?
Så jag vänder mig om till David och frågar högt:
 - Är du med i klubb Clas älskling?
och sedan skrattar jag. Högt. Rakt ut. Kassörskan trodde ju att jag hånade henne så hon hatade ju mig och David skämdes. Men jag hade roligt! KLUBB CLAS! HAHAHAHAHAHAHA
( Ska vi starta en klubb? Ja! Vad ska den heta? Jag vet! Klubb Clas! HAHAHAHA)
 
* Jag har inga julkänslor. Istället har jag bebiskänslor. Han är så fin min son. Jag är så kär i honom att jag kan förlåta honom allt. Han kan bajsa på mig, knipa mig i tuttarna och skrika timmar i sträck och ja ba "gullegullegull". Det är konstigt det där alltså. Jag kan ännu inte riktigt fatta att han är min och än så länge älskar jag bebislivet. Jag påminns nu om varför jag skaffat en bebis till: DET VAR JU FÖR ATT JAG VILLE HA EN! 
Ja jag vill ha bebislivet! Jag vill ha kräks och tidiga morgnar och barnvagnspromenader och ersättningslukt och bebiskiss i sängen! Jag vill ha joller och mys och helfabrikat och stolta storasyskon och dagar som slutar redan vid 23 (jag är i normala fall en nattuggla). Jag VILL det! Framför allt vill jag ha tre barn. Kan faktiskt redan tänka mig en fjärde. 
 
* De härligaste dagarna är de när vi går ut. Nu går barnen på skola och dagis igen sedan idag, men alla andra långa dagar här hemma har vi sett till att komma Ut i Naturen en stund varje dag. Gud vad jag har saknat det! Bara det att kunna gå fort igen! Att känna att min kropp är tillbaka! Ljuvligt! Dock forsar blodet ut varje gång jag anstränger mig eller gör en rörelse mer ansträngande än att resa mig upp, men skit samma. Det avtar väl.
 
* Jag har återhämtat mig bra efter snittet. Ja jag var lite mer sliten efter denna gång. Paradoxalt nog var jag på benen snabbare (redan samma dag) men jag hade mer smärta i såret denna gång och svårt att resa mig, hosta, nysa, skratta de första dagarna. Efter 6 dagar behövde jag inte Alvedon längre. Fick sammanlagt 10 mg morfin efter snittet allt som allt. Fick klara mig på Alvedon och Ipren och det funkade ju bra. Jag uppskattade att istället vara klar i skallen men kanske ha lite mer smärta. 
 
* När jag tänker på förlossningen och vår tid på bb och de första dagarna hemma igen så vill jag bara gråta. Så fint var det. Förlossningen var FANTASTISK, trots att precis ALLTING gjorde ont denna gång (förra gången gjorde INGENTING ont) och trots att de fick sätta spinalbedövningsnålen 7 gånger i ryggen på mig innan den tog och trots att återhämtningen tog lite längre tid. Det var FANTASTISKT. När jag låg på operationsbordet fick läkarna säga åt mig att det inte var lämpligt med SKRATT precis i den situationen. Ja för jag låg där och skrattade och hade roligt. 
Personalen på bb var helt ljuvliga och det var guld värt att få ha två ensamma dagar med min nya bebis och min man innan verkligenheten knackade på. Dock visade sig verkligenheten vara fin den med. Fan vad fint vi har haft det de här dagarna i familjen. Tur att det blir jullov nästa vecka så vi kan fortsätta vårt intensiva slappande och gosande. 
 
* Om någon mot all förmodan får tillåtelse att hälsa på, tänk på följande:
BEBISEN ÄR ETT FLASKBARN. Det innebär att hans immunförsvar eventuellt inte är lika bra som tuttbarns. Man får INTE KOMMA HIT om man har minsta lilla bakterien i familjen. Man får sprita sina händer när man kommer innanför dörren. Vi kan inte ha ett kräksjukt spädbarn precis över jul. Det går faktiskt inte och det får man respektera. 
 
Ja ni hör ju min välvilliga inställning till min omvärld. Men det ger sig nog! Dock kommer min rädsla för bakterier att kvarstå länge än. Har jag förvägrat honom tutten får jag göra vad jag kan för att skydda honom från det av ondo som kan bli konsekvenser. 
 
Puss på er
 
Vår bebis favoritsång:
 
 
Storasystrarnas favoritlåt:
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0