om att vara dräktig

Jag har funderat på att Föda Barn.

Nej nej nej jag är INTE gravid och ska INTE ha barn inom kort.

Men man pratar ju om det så att säga. Om ett tredje barn. Och det kan ju hända att det kommer någon gång.

 

Jag har gjort på två helt totalt olika sätt när jag födde mina barn.

 

1:a barnet. Jag blev visserligen igångsatt (fostervattnet började sina där inne) men födde mitt första barn vaginalt.

Det var en chockupplevelse från början till start. Jag har aldrig varit med om en värre händelse i livet. Så många omständigheter runt omkring fick mig att få både gynskräck och förlossningsskräck efter det.

Några av omständigheterna:

* Bemötandet på bb var inte särskilt trevligt. Jag kände att jag inte fick någon uppmuntran, tex. Och när förlossningen var slut sa ingen att jag hade varit duktig. Vilket lämnade mig med en känsla av värdelöshet. Att jag blev igångsatt, fick epidural samt värkstimulerande dropp bidrag nog även till känslan av att "inte ha gjort det själv". Personalens snäsiga och otrevliga bemötande gjorde då som sagt inte saken bättre.

* Min man fick åka hem efter första natten. Vilket resulterade i att jag bara stannade två nätter på bb. För jag ville inte vara där själv. Jag tycker det är SJUKT- SJUKT! att inte alla fäder är garanterade en plats på bb när man föder barn. Det är BEFÄNGT att lämna en nyförlost, blödande mamma på bb bland främlingar. Med alla de där såren. Men blodet som rinner. Att dela toalett och rum med en främmande människa i det tillståndet- VIDRIGT. Jag satt hela natten i sällskapsrummet med min bebis istället. Och dagen efter åkte jag hem.

VIDRIG var min första bb-upplevelse.

 

2:a gången...ja... Då kände jag att jag hade två saker att välja på: 1. helt naturlig förlossning, utan bedövning eller några medel alls 2. totalt rakt igenom onaturlig.

 

Så när det visade sig att min bebis låg med rumpan före så VÄGRADE jag ett vändningsförsök. Mest pga de bara bokade in ett vändningsförsök, utan att FRÅGA MIG någonting. Vilket ledde till att jag totalvägrade och ett planerat snitt bokades istället.

Då hade jag gått ner massa i vikt, haft diabetes sedan graviditetens första dag, folsyre och järnbrist, foglossning och ett blodvärde på 86. 86. 86. 86. Så det var skönt med ett snitt. Skönt när det var bokat. Att kunna luta sig tillbaka. Slappna av. Inte bråka mer.

Skrev ett jättejätteargt förlossningsbrev som jag lämnade till barnmorskorna inför nästa bb-vistelse. Jag bad dem lämna oss ifred så mycket som möjligt efter födseln (första gången var de inne och sprang som gestapopoliser var 5 minut. troligen för att vi var så unga och otillförlitliga) och så skrev jag att jag åker hem när min man åker hem. Oavsett skick. ELLER, skrev jag, så stannar min MAN kvar på bb om det blir platsbrist. Och så åker JAG hem.

 

Jag har så många fina minnen från den dagen vårt andra barn föddes. Ett av de finare var då vi låg på operation och väntade på att få rulla in i op-salen. Barnmorskan som förlöste mamma när jag föddes och som även var med under mitt första barns födelse var med även vid vårt andra barns födelse. Solen sken så himla mycket den dagen och jag låg i sängen och maken och Gunilla var bredvid. Och vi småpratade och solen sken. Jag var lugn.

 

Sen efter snittet kördes vi till uppvaket och Gunilla bäddade ner mig med värmefilt och duntäcke (man fryser fruktansvärt när bedövningen släpper) och bebisen var ute och solen sken. Allt var så fint.

Vi låg kvar i 3 eller 4 nätter den gången. Storungen hade trygga barnvakter hemma och min man fick stanna alla dagar.

Amningen gick åt helvete och efter en månads strul blev hon flaskmatad resten av tiden. Det var också ljuvt.

 

Senare kan jag känna en fin stolthet över att jag faktiskt födde mitt första barn själv. Jag pressade själv ut henne. Jag KAN föda barn.

Men det finns ändå så mycket som talar till snittets fördel. Visst har man ont efteråt oavsett hur man föder. Men med snittet har du ont i snittet. Jag hade inte ens särskilt ont, utan kände mer obehag och en stramande känsla.

Efter en vaginal förlossning har du ont i hela kroppen, men jaja, lets come to the point- du har även JÄVLIGT ONT I RÖVEN. 16 dagars förstoppning och en tur till akuten på grund av nämnda förstoppning blev resultatet av min förlossning. Ett halvår innan knulleriet funkade bra igen. Fruktansvärda smärtor på de ställen där det är som allra värst att ha ont. Fy. Fan.

Ingen hade berättat det för mig innan. Ingen.

 

Nu har jag hört att har man blivit snittad en gång blir man det vid följande förlossningar också...Stämmer det? För i såna fall...ja i såna fall känns det ju som att solen skiner lite på oss ändå.

TROTS ATT det har varit så ÖVERJÄVLIGT för mig att vara gravid båda gångerna, så kan jag inte låta bli att hoppas på ETT havandeskap som ska bli så Lyckligt. Förra gången trodde jag verkligen att det skulle gå bra. Tills jag började må illa i 6 veckan och sedan mådde illa och spydde och fick magkatarr som höll kvar sig in i sjätte månaden. 10 kilo gick jag ner då. Jag var ett vrak.

Men nästa gång. NÄSTA GÅNG -då! Då ska solen skina över mig! Jag ska inte må illa, inte få foglossning och inte få ett blodvärde på 86 (det är nästan det värsta faktiskt). Och OM jag ändå mår dåligt, så ska jag iallafall inte ha dåligt samvete mot de andra barnen! Utan vara en så bra mamma som jag kan utefter förutsättningarna.

Ja. Gud vad ljuvt det ska bli.

 

Om 10 år. För efter den här fördjupning i minnen känns det nog som att det kommer att dröja ungefär så länge..

 

Amen

typ 7 månaden med andra barnet. slut som artist.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0