brunheten

Känner mig depressiv. Det gör jag ibland. Tänker att när man är en sån här (underbar och fantastisk) människa som jag, så måste man ha såna här Depressiva Dagar för att kunna vara så på topp som jag alltid annars är.

Det är lite som när jag var liten. I skolan var jag världens gladaste, snällaste, sprudlande och världens bästa kompis. När jag kom hem blev jag ett monster. Elak, trött, sur, arg och världens sämsta dotter mot min mamma. Det berodde helt enkelt på ATT MAN INTE KAN VARA PÅ TOPP JÄMT. Man VÄLJER sina stunder att vara på topp. Och när jag har vart på topp jävligt länge så måste jag gå ner i botten några dagar för att orka vara på topp igen sen.

Just nu känns det bara som att folk ska ha och ha. Skolan förväntar sig prestationer och resultat. Tidningen och 33 000 läsare förväntar sig bitska och provocerande krönikor varje lördag. Maken förväntar sig kärlek och snällhet. Barnen förväntar sig omvårdnad lek och stimulans. Ungens 3årsdag förväntar sig bakning, städning och allt annat jävla pyssel som ska göras innan varje jävla födelsedag. Huset förväntar sig renovering eller iallafall underhåll. Katterna förväntar sig kel gos och mat.

De enda som inte direkt förväntar sig något förutom ett salladsblad då och då samt lite vattenstänk över skalen, det är min sniglar. Ja. Det är MINA sniglar och jag älskar dem. De vill mig just ingenting. Är nöjda där i sin back. Om jag kunde skulle jag ta mina sniglar och rymma lite längre.

Jag rymde till morsan igår. Jag och brorsan var på möte på Hemse angående arrende av vår gård och äntligen är vi i hamn med det. Det är så jävla skönt. Vi har fått tag på världens bästa arrendatorer och jag vet att farsan skulle ha tyckt det också.

Efter mötet drog jag ut till morsan. Låg på hennes soffa och andades en stund innan Freja hämtade mig. Freja min kusin som vart på Jamaica några månader och precis kommit hem. Fanny och Henning kom in också och vi pratade och pratade och Freja visade även hur man dansar på Jamaica. Det var sannerligen upplyftande.

Sen körde Freja hem mig till morsan igen och jag somnade som ett barn. Sov till tio. Hängde med morsan och moster en stund på förmiddan innan jag blev tvungen att ta bussen hem. Fast jag inte ville. Ska iväg till förskolan nu men drar på det. Orkar inte. Vill inte. Vill ha frid och ro.

I ett äktenskap är det verkligen så att man Ger och man Tar. Min man Gav tex mig Ensamtid igår när han lät mig rymma en natt. När jag kom hem till huset idag upptäckte jag att han även Tagit sig friheten att lämna det som en knarkarkvart till mig med alla gardiner fördragna. Disk på diskbänken. Grejer överallt. En gammal blöja mitt på golvet. Bara haschpipan och kanylerna som saknas. Tack älskade make. För att du lämnar huset som en knarkarkvart åt mig när jag kommer hem. Som för att riktigt understryka att jag inte ska tro att jag kan få ha det hur kul som helst nej. För att verkligen visa i ett äktenskap så både ger och tar man.

Nu tex. Så tänker jag gå till förskolan. Så tänker jag hämta barnen och gå till en lekplats. Sen tänker jag stanna där ända till klockan 17.00 PIP när maken slutar jobbet. Så får han hämta oss där. Åka till pastavagnen och köpa mat åt oss samt städa upp skiten efter sig när vi kommer hem samtidigt till huset efter den lilla kvällsmaten som han får betala. Man ger. Och man tar. Jag Ger honom vetskapen om att hans barn har fått vara ute och haft roligt i det vackra vädret och jag tar mig friheten att strunta i både mat och städning.

Men nej Jenny. Inte. Bråka. Nu. Var. Snäll. Och. Söt. Så. Kanske. Du. I. Alla. Fall. Får. Ligga. Nån. Gång.

Bitter besk och depressiv. Härlig människa. Nu ska jag ta en promenad i det vackra vädret. No toppen av min depression alltså. Eftersom jag hatar både motion och solsken. Jag älskar höst. För då kommer jag i harmoni. Mörkt ska mörkt ha. Helvete.

Dessutom klippte jag luggen igår oxå. Det blev för kort och nu ser jag ut som att jag är 7 år. Morsan träffade en gammal kompis på buss-stationen idag och hon frågade allvarligt om jag hade påsklov...

Kul. Helvete.