om att nöja sig
Det har handlat mycket om att Vara Nöjd på senaste.
Hela min förra sociologikurs (på vilken jag förresten fick finfint resultat!!) hade i princip sin grund i den tanken. Att om vi alla bara tog och Nöjde oss lite mera. Om vi inte hela tiden jagade och jagade efter nästa grej, nästa mål så skulle vi alla vara så mycket lyckligare.
Jag är bra på det. Jag är bra på att se det vackra i det enkla och på att "fånga dagen" så att säga. Sedan jag fick barn har jag blivit bra på det.
Men ibland alltså. När våra nya grannar, som flyttade in i ett totalrenoverat hus och därför kan ägna sig helt åt sin trädgård (nämnde jag att de inte har några barn ännu och därmed fullt av tid?) och man ser hur de jobbar och fixar och donar och når resultat...Då kan till och med jag drabbas av lite ANGST. När jag ser vårt halvruttna gamla staket som lutar på ett oroväckande sätt. Löven vi inte brydde oss om att räfsa upp i höstas. Grejerna överallt. Kirskålen. Leksakerna. Bråten. Då får jag angst. En stund.
För sen är det som att jag byter glasögon.Jag sätter mig ner på Kärleksbänken som jag fick av min man (och som min röv knappt får plats på men det gör ju ingenting för det är ju ändå en Kärleksbänk) och tittar mig omkring. Tänker att...
..
Ja och VIPS har jag börjat TYCKA SYND OM såna med Perfekta Hus och Perfekta trädgårdar. Lite drygt omfamnar jag min nya stil som livsNJUTARE och NÖJD med vad jag har och tänker att "jag kommer iallafall inte att ta livet av mig i första taget". För precis det har vi läst om. Självmord till följd av att aldrig få nog. Aldrig vara nöjd.
När man bor i ett gammalt hus fullt med renoveringsbehov och inte riktigt har varken tid eller pengar till de där renoveringsbehoven...ja...det är faktiskt SKÖNT. Det enda man kan göra är ju faktiskt då att fantisera. Och planera. Och det är så ljuvligt att gå ut i vårskymningen med sin man, tända varsin cigg och sätta sig i varsin stol mitt på grusplanen precis bredvid Volvon som maken envisas med att parkera rakt utanför dörren och bara röka och lyssna på göken och fasanerna som lever om inne i skogen bakom knuten och fantisera och planera framtida utbyggnader och planteringar utan att stressa upp sig det minsta eftersom man vet att det är Lång tid tills det kommer att ske. Ingen mening med att stressa.
Det är skönt att ta ett varv i trädgårn och liksom bara ta av de där ångestglasögonen och istället sätta på Kåt Nöjd och Tacksam- glasögonen. Glädjas åt vitsipporna som någon en gång planterade under rosenbusken. Titta till gullvivor och lupiner som gror. Strycka med handen över den bajsbruna fasaden och bara vara jävligt nöjd.
OBS: våra grannar tycker jag dock inte synd om. Jag är ännu lite avundsjuk på potatislandet de fixade i helgen. Men jag tänker numera att vi kompletterar varandra på ett bra vis. De behöver aldrig ha ångest över att ha oss som grannar eftersom tävlingen är lika med noll (de vinner ju allt!) och vi är bara så jävla glada och tacksamma över att ha fått unga och trevliga grannar att ingen grannsämja kan uppstå någonsin på pur tacksamhet.
Vilket härligt inlägg! Jag tänker nog göra ett likadant själv. Jag tänker EXAKT likadant, även om det är svårt när de tre närmaste grannarna samtidigt står och byter till sommardäck medan vi bara ligger på sofflocket hela dagen... Eller när vi äntligen orkar klippa gräset, så skyndar sig grannen ut och gör detsamma för att inte vara sämre - trots att de klippte igår. Vi har ett nybyggt hus (-06) som vi köpte ett år gammalt, men vi bygger garage och har inte mer än gräs på tomten än så länge. Dessutom har vi inte fixat garageuppfarten än, så den är grusad fast den ska vara asfalterad. Man får ju inte så lite ångest när alla grannar också har nybyggda hus med perfekta tomter, minimalistisk inredning (i de få hus jag varit inne i) och nytvättade bilar på asfalterade uppfarter. Men jag försöker också tänka så, att vi prioriterar annat och vill inte känna oss stressade över att allt inte är perfekt. Vi ska ju bo här hela livet så vi har ingen brådska!
