om min smarta unge
Lite längre ner i denna blogg kan man skåda en bild som vår 5åriga unge har gjort. På en katt. Och så en liten text, som ungen har skrivit själv. Givetvis har hon fått hjälp. Få 5åringar vet att det är två T i katt och två L i ville.
Men det mesta har hon gjort själv.
Hon har ett uppenbart intresse för bokstäver, ord och böcker. Precis som jag har och alltid har haft. Men hon har även uppenbara intressen för andra saker.
Jag VILL ju dock hemskt gärna att hon ska bli grym på det där med skrivande. Eftersom skrivandet gett mig så himla mycket i livet. Så OTROLIGT mycket faktiskt. Jag har skrivit sedan jag var mycket mycket liten. Berättelser först, men sedan, eftersom jag är ett barn av min tid, lunardagböcker, bloggar och krönikor. Jag skriver även andra texter privat och funderar på vad jag ska göra med dem.
Hur som helst.
Vårt stora barn är bra på bokstäver. Varje dag skriver hon en sida i sin bok. Det är vår stund tillsammans. Då sitter vi vid köksbordet. Jag målar en egen teckning, samtidigt som jag agerar bollplank till henne. Vi pratar om berättelsen, om bilderna som ska målas och om vilken bokstav som kommer före N i ordet EN. Det händer att blir lite till mig. Som det där med två T i katt. Det hade jag ju inte behövt säga när hon uppgav T som bokstaven efter A, tex. Men oftast är jag lugn, nickar, säger ”ja det stämmer” när hon bokstaverar sig genom orden.
Hon har sådan talang, dock. Samma sak med sången. Hon vailar när hon sjunger liksom. Hon är 5 år. Och jag vill så gärna. Anmäla henne till sånglektioner. Traggla verb och substantiv.
Samma sak med förskoleklass-starten. Vi har pratat om att låta henne börja redan till hösten, fast hon bara är 5 år (5.5 då). Hon är i samma mognadsklass som de äldre barnen i sin grupp. Säkert före många av dem.
Det ÄR något speciellt med henne. Det luktar liksom MVGbarn här. Och jag är rädd att skolan ska tråka ut henne, rädd att hon inte ska få utlopp för all sin kreativitet (den är enorm) och rädd att hon ska hållas tillbaka av sosseSverige och janteSverige som inte alltid låter de barn som kan- skina. För att alla ska vara lika och ingen ska tro att hen är något.
Jag är också rädd att hon ska bli uttråkad under sista året på förskolan nästa år. Att klippande, klistrande och pysslande ska stå henne upp i halsen när hon faktiskt kan skriva, räkna och har lärt sig sina första engelska meningar..
Men den senaste tiden mediadrev kring de där tigermorsorna som puschar sina barn till absurdum...ja...en sådan vill man ju inte vara... Samtidigt...att puscha sina barn (på ett normalt sätt) är ju att ha en form av Tro på dem…
Så nu kan ni väl kommentera för en gångs skull?
Frågor:
- Hur bemöter man sina barns intressen/uppenbara talanger på bästa sätt? Låter man dem hållas och utvecklas på egen hand genom egen kreativitet eller uppmuntrar man dem? Hjälper dem? Bokar dans/sång/fotbollslektioner?
- Ska man lita på att sosseSverige gör sitt jobb när det gäller skolväsendet? Kan man lita på att 7 år är en ålder optimal för ALLA BARN att börja i skolan? Kan man lita på att läroplanen utvecklar ALLA barn och stimulerar ALLA barn, inte bara de barn som ligger PRICK på normal/medel-linjen?
Har inte kommit mig för att kommentera fast jag oftast läser din blogg, men eftersom vi har en 5-åring som ska börja förskoleklass till hösten länkar jag till mina funderingar innan, ifall det kan vara av intresse: http://rookiemom.wordpress.com/2011/12/19/att-besluta-at-en-annan-individ/ [är ganska långt ifrån en 'tigermamma' men det känns fortfarande som rätt beslut].
P.S. Jag kan inte se kattbilden...
Jag är en sån som föll mellan stolarna i skolan. Jag var för duktig, jobbade för snabbt, gjorde klart läxorna redan i klassrummet (när jag gjort klart de uppgifter vi fick i klassrummet) och satt sedan och rullade tummarna. Fick sällan eller aldrig svårare uppgifter. Lärde mig inte hur man läser läxor hemma vilket gjorde att när gymnasiet slog till - PANG - med högre studietakt och svårare ämnen så hade jag ingen aning om hur fasen man pluggade hemma. Och fick det plötsligt rätt besvärligt, och skolkade mycket. Lärarna gillade mig ändå eftersom jag var duktig och intelligent, så jag fick fina betyg i alla fall. Men jag hade kunnat få ännu bättre om jag bara vetat hur man läser läxor!
Vår son är nu 3 år och ska flytta upp till stora avdelningen på förskolan efter sommaren. Hade vi tänkt oss för hade vi flyttat honom redan vid årsskiftet, eftersom han ligger så långt före med talet att han inte har mycket utbyte av de jämngamla och yngre som är på hans nuvarande avdelning. Visar han samma kompetens när vi närmar oss skolan kommer han få börja tidigare helt klart!
Jag hade det ungefär som Caranlachiel i skolan. Snabb, kvick, intelligent. Lite tidig mentalt och intellektuellt. Skolan var inte så rolig för mig heller, tyvärr. Jag fick lite specialuppgifter, en bok för äldre årskurser osv, men inte speciellt mycket stimulans eftersom de flesta resurser läggs på barn som har det svårare. På gott och ont.
Fick erbjudande om att hoppa över en klass men av någon anledning blev det inte så, och det är jag rätt glad för idag. Tänker på studenten, gymnasiet när folk börjar gå ut på krogen osv. Det är lätt att man som tidig blir lite slapp och slö och inte lär sig att plugga ordentligt. Vilket jag märker nu, när jag läser på universitetet. Då går det inte att fuska, utan man måste läsa och plugga. Kanske hjälps det att man får börja tidigare och får mer utmaningar, men jag tror också att det beror mycket på skolan.
