i love feminismen

Jag funderar ibland på hur det kan komma sig att jag skulle bli just feminist. 
Att detta skulle bli något så starkt att det finns med bland de främsta orden jag ska använda mig av när jag ska berätta om vem jag ÄR. 
 
Jag har kallat mig feminist sedan jag var 15 år. Det är 14 år i år. Nästa år blir det halva mitt liv. 
 
Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag liksom haft det i blodet. Jag hittar nya feministiska böcker i min mammas bokhylla varje gång jag hälsar på och när jag tänker på delar ur min barndom och framför allt på hur min mamma har levt sitt liv så förstår jag ju att det här med feminismen inte låg särskilt långt ifrån mig. 
 
Sedan kan det ha att göra med att jag är född på landsbygden och att min årskull (och årskullen under mig och årskullen över mig) hade kraftigt manligt övertag. Vi var två tjejer i min årskull på min skola. Tre i klassen under och två i klassen över. Genus fanns inte då och särskilt inte långt ute på södra Gotland. Det var killarnas värld och orättvisorna och strukturerna var så EXTREMA att jag skulle gissa på att de flesta av oss tjejer är, om inte uttalade feminister, så feministiskt medvetna idag. 
 
För att bli feministiskt intresserad krävs nog dels att man UPPTÄCKER någon form av orättvisa/diskriminering/otrevlig struktur och dels att man har ett politiskt intresse. Feminism är ju politik. Och jag råkar vara dotter till Olof Palmes största fan. Jag är även dotter till en sliten bonde som hatade överheten. Jag tror båda mina föräldrar hatar/hatade (min pappa dog när jag var 15) överheten. De hatade överheten och de hatade orättvisor. Så där har vi ju det igen. Arvet. 
 
Jag började nog mitt "feministtjafs" så tidigt som i femman, sexan skulle jag tro. Men i NIAN, fick jag boken FITTSTM av min kära vän Fia och sedan den dagen, ja. Sen var det klippt så att säga. 
Jag AVGUDADE Linda Skugge redan innan och via boken fick jag stifta bekantskap med bland andra Marit Bergman som blev en HUSGUD i gänget sen när hon blev hela Sveriges popdrottning några år senare. 
Jag ÄR Fittstimsvågen som Belinda Olsson nu förstört på många sätt. 
 
När man ser ETT förtryck, så ser man plötsligt alla. Väldigt mycket i samband med mitt feministiska uppvaknande på högstadiet började jag intressera mig för hbtqpersonerns situation till exempel. DÅ handlade det dock mest om h och b. Det där med trans känns nytt för mig och jag finner mig okunnig och i behov av information. Det är bra att det kommer nu. Bra att transpersoner på senaste tid höjt rösterna. Bra att gruppen uppmärksammades särskilt på QXgalan. Det har ju gått för jävla sakta, men nu verkar det som att det rör på sig lite. 
 
I ettan på gymnasiet blev jag vegetarian också. Jag tycker det är konstigt att inte fler feministster är vegetarianer/veganer. Jag undrar om det kan ha att göra med att feministerna NU är ÄLDRE. På Fittstimstiden läste tonåringarna boken. Feminismen var kanske en smula yngre då än vad den är nu. Och hade jag blivit feminist nu eller för något år sedan bara, så hade jag nog inte blivit vegetarian heller. Svårare att bryta gamla vanor ju äldre man blir ju. 
 
Nu äter jag kött igen, väldigt lite och så snällt jag kan (jag är ju snart 30 nu) men jag kan ännu tycka det är konstigt när människor som är politiska på så många andra sätt, inte på något sätt ser problematiken i hur människan utnyttjar djur så grymt. 
 
När jag var 20 gick jag ur kyrkan. Då hade jag tänkt kring det och insett det förtryck och den diskriminering som kyrkan både utsatt och ännu då utsatte bla hbtq för. 
Jag hade även då börjat den ettåriga linjen "feministiska studier" på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och ja. Där fick jag ju upp ögonen för allt jag dittills hade missat. 
Kanske 80% av all min feministiska kunskap har sin grund i den skolan. Och mer än så behövs inte sägas. 
Jag uppmanar alla att söka sig dit.
 
Sanningen att säga så kan jag känna mig lite så som jag antar att Belinda Olsson också känner sig (även om jag stuntade i att titta på hennes tvserie med omtanke av min mentala hälsa). Jag kan känna att mycket av det som pågår nu, det har jag redan gjort. Feminismen är så STOR nu. Såhär stor har den inte varit sedan 70talet skulle jag gissa. Och jag tänker att det måste vara så GRYMT för alla nya och relativt nya feminister att få vara en DEL av det här som pågår nu. För till skillnad från Belinda så har jag ju HÄNGT MED och jag SER JU vad som pågår. 
Dock tampas jag ju med känslan av att redan ha "gjort mitt". 
Jag har svårt att hitta feministiska bloggar och skribenter som utmanar mig för jag har redan tänkt på det, liksom. Ja jag vet att det låter drygt, men det är inte så jag menar. 
Jag menar bara att jag känner att jag ser på. Det känns lite som att jag pumpat ut mina ord både textmässigt och muntligt i tusen (15) år och NU händer det. Allt som jag hoppats på. Och det är ju helt ljuvligt att se. Men lite sorgesamt också för jag känner inte att jag är med fullt ut.
 
Jag tror att där man på 70talet kämpade för rent PRAKTISKA förändringar, så har 2000talets feminism kämpat för och även LYCKATS MED de mentala/strukturella förändringarna, vilka är om inte mer, så minst lika viktiga som de praktiska. 
Det här med barnen. Synen på att klä pojkar i rosa, jag kom ju verkligen för sent för dem kampen. Inte en jävel verkar bry sig om jag så klär min lille som i helrosa prytt med rosetter och fluggärmar. Att flickor kan leka med traktorer och pojkar med dockor är liksom inte en grej längre. Och med det kommer så otroligt mycket annat. 
 
En av anledningarna till att det gått så jävla sakta med det här att män tar ut få föräldradagar och vabbar mindre har nog väldigt mycket med den mentala inställningen att göra. Det är ju en STRUKTUR som måste brytas- ett TANKESÄTT som nästan alla svenskar har och för att förändring ska se så måste man antingen lagstadga, men för att lagstadga måste ju även de som BESLUTAR om lagar ändra sin inställning till det hela. Och det är just där som "twitterfeministerna" kommer in. Internetfeminismen som delar, twittar, bloggar och instagrammar och sakta men säkert öppnar ögonen på folk. Det finns en väldigt stor poäng med att feminister har STORA plattformar. Att ha MÅNGA kompisar på Facebook tex. Att hålla sina konton ÖPPNA och dela dela dela. Nöta nöta nöta. Bara genom att göra det så har man bidragit. 
 
Det här med Nours armhår nu också. Det är ju bara ljuvligt att följa. Motståndarna till de där hårstråna har ju ingen chans. Dels för att vi är så himla många, men även för att de som INTE öppet kallar sig feminister HÅLLER MED ÄNDÅ. För efter flera års nötande har liksom tanken på kvinnors kroppshår blivit normaliserad för folk. Och vi skriver år 2014, men ändå. Hellre sent än aldrig. 
 
Och jag skriver visst VI ändå. För det är klart jag är med. 
Hela hösten har jag gått och funderat på feminismen och kapitalismen. Feminismen och kommunismen. 
För tillfället är jag jävligt engagerad i hbtqsiatuationen och där händer det ju också helt ljuvliga grejer. ALLA upprörs liksom över hur Ryssland håller på. Och här spelar nationalismen är fin roll tror jag, för plötsligt kan den mest obildade och opolitiska personen se på Ryssland och se att det de gör är fel och HÄR I SVERIGE håller vi minsann inte på så! Och skitsamma att det tankesättet är en smula moraltiskt svajjigt, det funkar ju. 
 
Mina barn håller mig ju ständigt igång också. Jag skulle kunna skriva SPALTMETER om sådant som de ger mig. Det handlar om allt ifrån frågor om huruvida tjejer kan göra "killsaker" till rithörnor dit aldrig killarna går i skolan. Kan tjejer och killar vara kompisar? Kan man få en snopp när man blir stor? Kan lillebror ha en rosa overall där det står "little princess" på (det har han nu)? Varför är det så svårt att leka med andra tjejer? Varför är det så svårt att leka med killar? Måste man ha en man? Måste man skaffa barn? Alltså den här åldern som våra stora barn är i nu (snart 5 och 7) är helt otrolig vad gäller det här med tankar kring kön och könsroller. Och de är så kloka barnen. Så oändligt mycket klokare än i princip alla vuxna omkring sig (förutom möjligtvis jag och Nina). 
 
Men jag vill inte skriva om de stora längre. Det handlar nog bara om något litet år nu sedan är de här i Internetsvängen de också. Och de är så stora nu. Och den lilla är så liten ännu. Men det ska bli mycket spännande att se honom växa upp. Mycket spännande att se en MAN växa och utvecklas och även spännande att se vad jag kan göra åt det. 
 
Valet i höst kommer att bli en triumf för feminismen och jag hoppas verkligen att sossarna har vett att lyssna på oss då. Att de fattar att vi är många och värda att ta på allvar. Jag tror det finns en chans att FI kommer in också, men det är ju just det där med att folk är så rädda för att högern ska vinna. Jag röstade på FI i förra valet och det var inte bra alltså. Det gick inte bra. Dock är det ju troligtvis tack vare det som feminismen blivit så stor nu. För stor är den. 
 
Ibland får jag rena glädjerysningar över hela kroppen när jag tänker på det politiska läget i Sverige precis just nu. Hur vi pratar om Ryssland. Hur vi gör allt vi kan för att markera att det inte är okej. Hur feministiska rubriker över artiklar rörande typiskt feministiska ämnen finns i tidningarna varje dag, för tidningarna VET att det INTRESSERAR oss. Hur Svenskt näringslivs gubbe får på fan. Hur samtyckeslagar demonstreras fram. Hur barnmorskors och sjuksyrrors arbetssituation uppmärksammas. Hur den manliga könsrollen ifrågasätts mer och mer. 
 
Och det är ju verkligen precis det här som åtminstone jag har kämpat för i 15 jävla år so far. Och precis just NU så är Sverige PRECIS så som jag vill ha det. Heta debatter och diskussiner om de VIKTIGA ämnena. Ingen varken sexist eller homofob eller rasist som kan komma undan. Alla ställs till svars. Blondinbella är så jävla ute. Lady Dahmer är så jävla inne. Precis som jag vill ha det. 
 
Och man inser ju nu hur jävla TUNGT det har varit under de här hårda, blåa åren. Med RUTavdrag och Blondinbellor och skattesänkningar och kapitalismen före allt. Fan vad det har TÄRT och hur det visar på att ens politiska ideologi är så STARK inom en. Iaf inom mig. 
 
Så jaja. Jag är väl med ändå. Men lite på håll här i min knallrosa bebisbubbla. 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: E

Jag är en ganska så "ny" feminist. Grubblar och funderar fram och tillbaka. Testar. Utmanar mina värderingar. Rannsakar och analyserar. Men jag skulle inte våga outa mig som feminist. Eftersom är jag så ny och fortfarande inte har så mycket kunskap i ämnet. Det är väl en rädsla för att bli skrattat åt antar jag. Av stora och erfarna feminister som du och Nina. Jag lever heller inte så jämställd som jag skulle vilja. Jag är medveten men lever inte efter min medvetenhet. Då kan jag känna att jag inte är VÄRD att få kalla mig feminist. För i mitt hem är det jag som tar ut vab/föräldradagar sköter de förlegade "kvinnosysslorna" även om jag slåss för förändring. Jag känner att jag inte bidrar med mitt till vårt jämställda land. Och kanske är det en anledning till att feminismen vaknat hos mig. En liten liten feministärta är jag. Men en dag, då skall jag nog våga mig på att svaja i debatterna och väga stå upp för feminismens fantastiska värderingar.

Tack till dig, Nina och Lady D för all klokhet ni sprider. Ni väcker nya feminister, så även om du upplever att du redan sagt allt så är det du säger alldeles för värdefullt för att du skall tystna och betrakta lite på håll. Jag unnar dig din rosa bubbla! Det är härligt att höra ifrån dig då och då!
:D

Svar: Jag lever inte heller så jämställt som jag skulle vilja ska du veta. Men SKIT I DET. Gapa på om det du kan! Jag har gapat sen jag var 12 typ och hur jävla beläst var jag då? Man börjar ju med att gapa om det man KAN om erfarenheter man har och sanningar man ser. Sedan kommer de att vidgas. Statistik är en skitbra grej att läsa på kring, för via det kan man dräpa varje debatt. Jag är skitkass på det, men Nina är bäst i världen på det och även på att dela med sig av den! Jag och min man delar också sysslor efter kön. Jag vet inte om det är nått fel i det. Felet kommer ju när mina sysslor värderas så mycket lägre. När hans jävla renoverande ska applåderas och mina hundra tvättar och en månads långa julpysslande är något som benämns tillsammans med ordet "bara". Det är ju DET som suger. Och om din man inte VILL vabba och/eller ta ut föräldradagarna så kan du hälsa honom att det är HAN som har gått i MANSFÄLLAN. Ja nu jävlar retade jag upp mig igen! :) kram
jenny persson

2014-02-12 @ 12:53:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0