brunheten -

Om varför Fittförlossning inte är något för mig (obs: läs inte om du är gravid med första barnet)

Jag skulle ju skriva om det där med Snittet. Varför jag personligen föredrar snitt framför fittförlossning.

Det finns några grundläggande, lite ytligare förklaringar som jag börjar med:

1. Som jag skrev tidigare: det gör ont hur man än gör. När man upplevt både snitt och vaginal förlossning får man ju dock prova på de olika formerna av smärta och väljer man sedan att föda ett tredje barn så kan man ju faktiskt välja vilken form av smärta man föredrar (eftersom det alltid är kvinnan som har slutordet vad gäller tillvägagångssätt för att få ut barnet).

Min vaginala förlossning vid 22 års ålder var "helt normal". De sydde 10 stygn har jag för mig. Stygn som fortfarande, efter nästan 7 år, spricker upp då och då och orsakar VISS sveda kan man säga. Men det är, som de säger, HELT NORMALT.

Min helt normala förlossning, liksom alla vaginala förlossningar, ledde till extrem smärta i fittan och rumpan. Hemorojder, sprickor och kraftig uttöjning. Yes. Kul. Eller inte.

Vi började ligga igen när avslaget försvunnit efter ca 2,3 månader och det var väl ungefär runt hennes 1årsdag som det där med att ligga började kännas normalt igen. Det var ju ROLIGT hela tiden, men NORMALT kändes det inte förrän efter typ ett år.

Efter min helt normala förlossning vågade jag inte bajsa. Det är inte så konstigt efter att den liksom vänts in och ut och gör så ont att man inte ens kan sitta på rumpan. Så jag var förstoppad i 16 dagar innan jag fick åka ner på akuten och där, av ren förskräckelse över att bli undersökt I RUMPAN, panikbajsade på akutens toalett. Fy helvete vad det gjorde ont. Men sedan var jag lättad kan man säga. Dock är 16 dagars förstoppning ingenting jag önskar varken mig själv igen eller någon annan på jorden.

Efter snittet hade jag ont i magen. Jag hade aldrig ont i såret, bara i magen. Och det var bara de första tre dagarna. Sedan var allt bra. Både pinka och bajsa och ligga gick hur bra som helst. Och det är ganska grundläggande delar av livet får man säga.

Slutsats: jag föredrar smärtorna i samband med snitt framför smärtorna i samband med fittförlossning. Min vagina är min bästa vän. Buken bryr jag mig faktiskt inte lika mycket om. Den kan få krångla bäst den vill. Men jag behöver min vagina.

2. Mötet med barnet.

Vid min vaginala förlossning, som alltså var "helt normal", fastnade bebisen huvud i fittan under en krystvärk. Alltså, halva huvudet var ute, andra halvan inne. Resultat; extremt utvidgad vagina. Jag tvingades alltså ligga i den positionen och invänta nästa krystvärk och då hade jag sån satans panik att jag tryckte ut hela henne när nästa värk äntligen kom.

När jag fick upp henne på magen hade hela fittan just spruckit upp och jag var i extrem smärta. Jag skrek, jag grät, jag ville dö. Det brann som eld mellan benen och barnmorskan behövde börja sy direkt, tydligen. Då ville de att jag skulle hålla i mitt barn så att jag inte skulle känna smärtan lika mycket, för någon bedövning fick jag inte. Det funkade inte så bra. Jag kollade på mitt barn, försökte framkalla lite kärlekskänslor, men ville ju bara dö. Jag försökte sparka barnmorskan och extra personal kallades in för att hålla fast mina ben. Bebisen höll jag på att tappa så henne fick pappan hålla i.

Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt barn var så kaotiskt, panikartat och att jag kände att jag ville dö vid det ögonblicket. Att möta sitt barn så full av smärta och panik alltså..hu.

Vid snittet var jag helbedövad, helt vaken och helt med. Jag fick möta mitt barn helt lugn och mjuk och fri från smärta. Det var det häftigaste och största ögonblicket i mitt liv. Ingenting kan slå det. Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt första barn på inget sätt kan liknas vid det.

Slutsats: jag föredrar att möta mitt barn lugn och smärtfri framför uppsprucken och panikfylld.

Men den största anledningen till varför jag vill ha och har fått inplanerat snitt med detta tredje barn är helt enkelt att jag traumatiserades vid min första förlossning. Det kan man ju ganska enkelt läsa mellan raderna bara av att läsa ovanstående.

Orsaker till traumatiseringen är jättemånga. Dels var jag ung. Att vara ung innebar för mig att jag var pinsamt godtrogen. När barnmorskan sa "alla kvinnor kan föda barn och din (stora) kropp ser ut att vara som skapad för att föda" så svalde jag bara det. Godtog det. Och räknade med att kroppen skulle sköta sitt. JAG VISSTE JU att jag är väldigt smärtkänslig och RÄDD för smärta, men det tryckte jag bort och gjorde helt enkelt så att jag tänkte så lite som möjligt på förlossningen och räknade med att det skulle flyta på.

Det gjorde det inte. Att vara ung innebär även ett annat bemötande från personalen. De visade mig helt enkelt ingen respekt. Och jag kan låta tuff och hård, men det är/var jag verkligen inte i verkligheten. Så jag bara svalde allt det nedsättande. Sa inte nej. Gick med på allt.

Som vid igångsättningen, tex, som de blev tvugna att ta vid med.

Då skulle en kateter föras in i min livmoderhalstapp och sakta fyllas med vatten, vilket skulle vidga min tapp och få igång förlossningen. Jag FRÅGADE om det inte fanns något annat sätt och de nämnde i förbifarten en gel som kunde sprutas in, men sa att "det tar vi som andra alternativ".

Så när de skulle föra in katetersatan så var min tapp på inget sätt mogen och ännu bakåtböjd. Det stod tre kvinnor mellan mina ben och en fjärde höll mig i handen och de slet och BÄNDE min livmoderhalstapp och jag SKREK och jag GRÄT och tillslut kunde jag se i deras ögon att de hade gått för långt. Och de avbröt. Och jag lämnades med att känsla att det var mitt fel och att jag var ganska värdelös och svag, trots att det, logiskt sett, borde ha varit de som bad om ursäkt för att de gick för långt.

Och jag fick gelen och förlossningen gick igång alldeles fint och jag födde lite senare samma dag.

Jag kan inte gå till gynekolog efter det. Innan min vaginala förlossning sprang jag titt som tätt (mitt tidigare leverne krävde liksom det) och utan problem. Efter det gör jag inte ens cellprov. Ja jag vet, det är hemskt. Men jag fixar inte det. De få gånger jag verkligen tvingats att uppsöka gynekolog har David fått vara med och jag skakar och gråter i stolen. Tack kära förlossningsvård för detta.

När förlossningen slutligen gått igång visade det sig att det inte alls var så himla smidigt och enkelt för mig att få ut ungen, trots min breda röv och "perfekta kropp för barnafödande". Epidural fick sättas eftesom jag behövde äta (hade graviditetsdiabetes) och inte kunde äta pga smärtorna. Så jag bedövades och käkade lite och sedan fick jag värkstimulerande dropp, men kände aldrig riktigt när jag behövde krysta, vilket säkert är orsaken till stygnen. Först kunde jag inte krysta, sen kunde jag inte hålla emot.

Jag lämnades, efter förlossningen, men en mycket stark känsla av att inte ha gjort att skit. Av att inte ha varit duktig utan tvärtom dålig, då allting kom till på "konstgjord väg" och då personalens bemötande inte på något sätt var uppmuntrande.

Det är därför jag är så jävla anti det där med att allting ska vara NATURLIGT. Att man liksom ska UPPOFFRA SIG vid förlossning och graviditet och liksom vara ett med moder jord och låta kroppen sköta sig själv. Det kan inte vara många förlossningar som faktiskt ÄR så naturliga, vilket säkert lämnar många kvinnor med dålighetskänslor över att inte ha "klarat av" att vara sådär satans naturliga som man måste vara för att nå den optimala bekräftelsen.

Det är väldigt mycket med mödraskap och förlossning och graviditet som bygger på bekräftelse. På att vi ska vara duktiga. Vi ska vara gravida utan att klaga, vi ska föda naturligt utan att klaga, vi ska sköta om våra barn och vabba och vara föräldralediga och mysa oss igenom småbarnsåren utan att klaga. Vi ska vara så jävla duktiga och jag fattar inte INFÖR VEM vi hela tiden ska vara det. Inför varandra? Inför männen? Jag fattar inte! Men det är en så himla farlig fälla, anser jag. Och jag tror det är VÄLDIGT BRA att göra upp med sina bekräftelsebehov innan man ger sig in i födabarnkarusellen.

Det hade inte jag gjort med första barnet.

Med andra barnet var jag en bit på väg.

Och nu med tredje barnet är jag helt klart där.

Jag är äldre, erfaren och framför allt har jag inga behov av att vara duktig längre. Jag vet mina rättigheter också och jag är inte längre rädd för att tala om hur jag ska ha det. Det är så sjukt att man behöver bli såhär som jag har blivit nu: hård och kompromisslös, för att kunna föda barn utan att traumatiseras.

Idag köpte vi en nappflaska. Som vi ska ha med till bb.

Jag tänker inte acceptera blödande bröstvårtor och månaders helvete med pumpen och mjölkstockningar och blodig bröstmjölk en gång till. Det är inte värt det. Så funkar det inte åker flaskan fram direkt.

Jag tänker inte heller riskera min fitta. Jag behöver den. Och jag tänker inte riskera att försätta mig i ytterligare situationer som kan traumatisera mig. Jag är snart 30 år och kan jag avstyra en fara när jag ser den, så gör jag det.

Jaja jag vet att kejsarsnitt också kan innebära fara och komplikationer. Men min erfarenhet säger mig att faran är mindre vid planerat kejsarsnitt. Vi får väl se hur det går. Går det åt helvete med snittet den här gången så blir det helt enkelt inga fler barn, det är inte mer än så och det är okej. Då har jag ju tre barn.

Att däremot känna en stark tvivel på om man någonsin ska våga föda igen efter första barnet är inte särskilt roligt. Det är inte kul att liksom tveka inför fler barn när man vet att man VILL HA fler barn. Hemskt med kvinnor som struntar i att föda fler barn helt enkelt för att de inte pallar med det, fast de VILL HA fler barn.

Nej. Barn är ingen rättighet, absolut inte. Men alla har rätt att föda sina barn som man vill. Om 100 år kanske man KAN föda barn helt smärtfritt. Rent tekniskt och logiskt så borde det gå. Men troligtvis lär det inte hända, eftersom så otroligt många kvinnor är beroende av att barnafödandet ska vara någon slags BRAGD genom vilken de ska nå bekräftelse. Hela vården är också beroende på det eftersom det billigaste förlossningsalternativet liksom bygger på att kvinnan genomgår maximal smärta. Alltså: väldigt smidigt att så många kvinnor faktiskt även VILL föda på det mest smärtsamma sättet som möjligt.

Det är en kvinnofälla utan dess like faktiskt, som jag inte riktigt orkar tänka på och bena i just nu. Nu handlar allting bara om att kringgå den fällan så mycket som möjligt och göra mitt kommande barnafödande så smärtfritt, konstgjord och onaturligt som möjligt.

Fittförlossningar är för bekräftelsetörstande fjantar! Leve kejsarsnittet!

2013-11-09 @ 10:41:00 Feminism Permalink

Kommentarer

Postat av: Julia

Fy faan, Jenny, vad hemskt.
jag gråter, i princip aldrig, men jag fick tårar i ögonen. Så djävla hemskt för dig och vad rädd JAG blir. Jag önskar mig såå en bebis till (eller tre) men jag blir rädd att jag inte ska kunna stå på mig, slåss för mig själv osv.
MEN! Bortsett från det vill jag önska dig ett "trevligt" snitt och att du får hämta dig snabbt.
Lycka till och hoppas du kan njuta av julen med lilla bebis!!

2013-11-09 @ 13:51:34
URL: http://aliaslillamy.blogg.se

Postat av: Sophia

Jag måste säga att detta är så himla bra skrivet Jenny!

Själv var jag 28 när mit första barn föddes vid en "normal" förlossning som slutade med en sfinkterruptur. Innan den förlossningen hade jag helt svalt vårdens och samhällets inställning att vaginalt alltid var bäst, att ks var något man tog till i nödfall och att det var så himla dåligt och jobbigt med ks för både mamma och bebis. Jag gick in i den förlossningen med tanken att jag skulle prestera något, vara duktig, fixa det. Jag ville kunna ringa runt till alla efteråt och skryta över hur bra min förlossning gått och hur jag tyckt att det ju inte var så farligt samt att det ju såklart var värt all smärta vid det "magiska ögonblicket" när jag fick upp bebisen på magen.

När jag fick reda på att jag fått en sfinkerruptur var min första tanke besvikelse över att jag hade misslyckats med att få den perfekta förlossningen. Jag tänkte inte på barnet, jag tänkte inte på hur jobbigt det skulle bli de kommande månaderna jag tänkte bara på att jag hade misslyckats att leva upp till min föreställning om hur en perfekt förlossning skulle vara. Jag menar hur sjukt är inte det!

Pga rupturen så föddes andra barnet med ks vilket tvingade mig att ta tag i alla föreställningar jag haft innan och verkligen ta itu med varifrån detta behov av att föda på "rätt sätt" kommit ifrån. På ett sätt är jag faktiskt glad att jag fick den rupturen för den krossade liksom illusionen för mig. Fick mig att inse idiotin kring barnafödande.

Precis som du skriver så föredrog jag verkligen kejsarsnittet. Jag fördrar att möta mitt barn när jag är smärtfri och klar i huvudet, framför när jag var helt förbi av smärta och trötthet.

Kvinnosjukvården i vårt land är verkligen fruktansvärd. Gravida behandlas enligt min mening inte som tänkande människor med egen vilja och egen rätt att bestämma över sina kroppar. Nej de ska slussas in i vad andra bestämmer är bäst. Jag önskar så att när mina barn är vuxna ska det var självklart att man ska få välja förlossningsmetod helt själv utan att behöva förklara eller försvara sig. Att man ska få rätt till smärtlindring så fort man ber om det och inte när "narkosläkaren är ledig". Att man ska få rätt till all hjälp som finns om man får problem efter förlossningen.

Ja suck, skulle kunna skriva en roman om detta. Men men, jag uppskattar verkligen ditt inlägg och håller med om varje ord.

2013-11-09 @ 15:37:53

Postat av: Emma L

Vår tids största kvinnofälla... Gud vad du har rätt! Det är ju helt sjukt att vi idag har en sjukvård som kan ge kvinnor säkra och i princip smärtfria förlossningar men att det liksom tystas ner och bara ges motvilligt till dem som vägrar ge med sig och då ska de helst få det med en dos dåligt samvete också typ. Jag spyr också på allt prat om "naturlighet" och att "möta smärtan" osv. Skit i att försöka möta smärtan så naturligt som möjligt och satsa på att möta ditt barn så väl till mods som du kan istället!

Jag känner igen mig i din berättelse jättemycket. Min första förlossning var också "helt normal" förutom att jag blev igångsatt. Men gud vilket trauma det har varit för mig. Först det där att gå och vänta på en förlossning som aldrig kom igång av sig självt, som det "ska göra", som på film liksom. För mig blev det som att starta förlossningen med ett misslyckande iom att jag fick sättas igång. Sen när jag inte stod ut med smärtorna mer fick jag en epidural som (fick jag veta först två år senare) bara tog på ena sidan av kroppen och därför endast intensifierade känslan av smärta i den obedövade delen av kroppen. Jag vrålskrek mig genom fem timmars värkstormar och sen krystade jag ut en bebis som jag var alldeles för chockad och trött för att kunna ta till mig de första dagarna. Jag sprack inte så värst mycket (tre stygn) men hade ändå så jävla ont i fittan efteråt att jag inte kunde sitta. Det visade sig att jag fått ett litet framfall när jag till slut besökte en specialistgynekolog två år senare (ordinarie gyn missade det innan) som fortfarande efter fyra år känns onormalt och obehagligt.

Jag var så jäkla ledsen efter förlossningen att jag började grina bara jag tänkte på den i månader efteråt. Och jag hade en stark känsla av misslyckande, att jag varit dålig på att föda barn och att jag var smärtkänslig osv. Det tog en par år innan jag kunde gå igenom min journal med en aurorabarnmorska och förstod att det inte varit mitt fel.

Jag har framgångsrikt fött barn igen sedan dess. Men jag tror att du har så rätt i det du säger att man måste vara benhård och stå på sig och verkligen veta vad man vill ha, eller inte vill ha för att få en bra förlossning. Att föda barn första gången, när man inte vet ett piss, är ett vågspel. Det handlar mer om tur än något annat om du ska få en bra upplevelse av förlossningen. Och det är väl jäkligt sorgligt, i dagens samhälle?

2013-11-09 @ 20:06:30

Postat av: Lisa

När du började skriva om att du skulle förlösa med kejsarsnitt var jag gravid med första barnet, nu är bebisen några månader. Då var jag helt inne på en vaginal förlossning, och jag kommenterade det då.

Jag hade en helt normal förlossning, tog tolv timmar, fick sy fyra stygn... Typ inga problem alltså. Jag fick smärtlindring när jag bad om det och det var förstående personal. Jag hade även det där magiska ögonblicket när bebisen lades upp på bröstet. Efteråt hade jag NOLL problem, behövde alvedon i två dygn pga sammandragningar.

ÄNDÅ är jag tveksam till ännu en vaginal förlossning. Det känns som jag hade ren tur, jag känner igen mitt underliv efteråt. Vill jag verkligen riskera att kunna ha bra sex eller att kunna gå på toalettet? Jag börjar tveka.

Så du har lärt mig något, och jag känner mig säker på att när det blir dags nästa gång kommer jag stå upp för vad jag vill. Min kropp-mitt beslut!

2013-11-09 @ 21:24:25

Postat av: jo

Någon som vet, får man alltid kejsarsnitt om man kräver det, eller kan de tvinga någon att föda?

Har inga barn, delvis på grund av att jag är så panikartat rädd för förlossningar och jag kan bara inte tänka mig att bli gravid utan att först vara säker.

Svar: De kan ALDRIG tvinga någon att föda vaginalt. Så har både läkare och barnmorska sagt till mig.

jenny persson

2013-11-10 @ 09:45:12

Postat av: Kristin

Snart fem månader efter min "helt normala" förlossning (och ett gäng terapitimmar hos psykologen pga traumat) är jag fortfarande helt förundrad över alla kvinnor/mammor jag ser runt omkring mig; det är sååå många av dem som också har varit med om det här. Och här går vi. Och är. Jag förstår allt och inget. Och tänker ändå att jag haft tur.

2013-11-10 @ 16:49:19

Postat av: Erika

Det här är väl egentligen lite fel inlägg att skriva en sådan här kommentar på, men jag hittade hit igår och tycker att du är helt fantastisk! Du skriver så sjukt bra och verkar så smart och modig! Har plöjt igenom stora delar av din feministkategori och håller med om mycket samtidigt som du har fått mig att tänka ett extra varv kring vissa frågor :) Kommer definitivt fortsätta att läsa din blogg! /Erika

2013-11-10 @ 22:32:34

Postat av: Cissi

Det är för jävligt det du, och många andra, varit med om. Och det är sjukt att det ska vara så svårt att få kejsarsnitt. Vi är alla olika och var och en måste få välja själv hur hon vill föda. Men jag tycker att det blir väldigt konstigt att kalla alla som föder vaginalt för bekräftelsetörstande. Lika väl som att en kvinna ska få välja kejsarsnitt utan att dömas för det ska en annan kvinna få välja att föda vaginalt utan att bli kallad bekräftelsetörstande.

2013-11-13 @ 08:08:30

Postat av: Marie

Bra inlägg!
Önskar själv jag hade orkat kämpa mer för planerat snitt då jag kände på mig att det skulle bli traumatiskt att föda. Men specialbm lyckades övertala mig. Ångrar det djupt idag. Har precis som du grav gynekologskräck och samlivet är knappt existerande sedan förlossningen för 2 år sen plus att jag fick en.postpartumdepression som var långvarig och gör sig påmind än idag. Sjukt att pengar skall styra så mkt!
Tack för en bra blogg!!

2013-11-15 @ 08:51:00
URL: http://mmmmm.blogg.se

Postat av: Marie

2013-11-15 @ 08:55:57
URL: http://mmmmm.blogg.se

Postat av: Michis

Åh jag är en sån där enbarnsmamma som vill ha en till unge men inte vågar. Tänkte först att jag skulle våga med kejsarsnitt sen läste jag ditt avskräckande kejsarsnittinlägg och nu vet jag inte om jag vågar alls =( min vaginala förlossning var döhemskt men "normal och felfri" bla bla.. men det gjorde så sjukt ont och man får ju NOLL CREDD bara för att det är just "naturligt" och alla gör det och man "glömmer så snabbt" (knappast!). Det är snart tre år sen, och jag har inte glömt.

Svar: Om du gärna vill ha fler barn ska jag dock berätta för dig att mitt förra (och första) snitt var i princip helt smärtfritt. Katetersättningen var smärtfri. Kanylsättningen var smärtfri. Bedövningssprutan i ryggen var smärtfri. Självaste operationen var smärtfri. Efteråt hade jag ont I MAGEN, typ som ett väldigt kraftigt magknip, under ett dygn, men då får man ju MORFIN och grejer! Det försvann när jag fick börja röra mig. Jag hade aldrig ont i såret en sekund. Så man KAN faktiskt få barn nästan helt smärtfritt. Chansen att få det med snitt måste iaf vara ung en miljon gånger större än med vaginal // i love kejsarsnitt :)

jenny persson

2013-11-18 @ 23:55:13
URL: http://michaeala.blogg.se

Postat av: michis

Tack för ditt svar Jenny!

2013-11-19 @ 22:44:25

Postat av: Linn

Tack för detta inlägg! Jag kom in på detta av en slump när jag googlade "kejsarsnitt". jag väntar mitt andra barn till sommaren, vi hade planerat att aldrig mer skaffa barn då min förslossning var precis identisk med din. bemötandet som du fick/fått av läkare och barnmorskor är precis identiskt med det jag själv upplevde.

JAg ska föda i stockholm och jag har nu fått en tid hos nån specialist barnmorska och läkare som tydlligen ska "bedömma" om jag ska få kejsarsnitt eller ej... om dom nekar vet jag inte vad jag gör...

all den lilla information som går att få om kejsarsnitt är i mina ögon bara negativt vilket har lett till att jag nu har fått panik över kejsarsnitt oxå men blev så glad när jag läste detta och din andra förlossning hade varit så bra!...jag vet inte snart vad jag ska ta vägen då jag tänker på förlossningar och kejsarsnitt 24 timmar om dygnet i 7 dagar i veckan. jag vill bara att detta ska vara över så jag slipper denna ångest.

men tack för ditt inlägg det gav mig lite extra styrka! :)
Kram Linn

Svar: Hej! Jag har ju nu gjort ännu ett kejsarsnitt (skrev inlägget du läste när jag var gravid med 3 barnet) och är fortfarande helt övertygad om att kejsarsnitt är mitt sätt att föda. Har du blivit erbjuden aurorasamtal? Om du bestämmer dig för kejsarsnitt måste du vara bestämd från början. Minsta tvivel de ser i en så hugger de! Min auroratant sa att hon "letade efter fönster" i min berättelse och när jag hade pratat klart så sa hon "nej, jag ser inga fönster" :) Tänk på att de ALDRIG ALDRIG kan tvinga dig att föda vaginalt! Var stark och ligg på. Ta med din partner om du behöver hjälp med det. Många tar ju upprörda män på större allvar än ledsna kvinnor.. Oroa dig inte!

jenny persson

2014-03-13 @ 12:49:21

Postat av: Sofia

Hej!

Jag känner bara att du måste få veta vad denna din skrift orsakade i mitt liv. :) Jag spenderade hela lördagkvällen (åja, åtminstone två timmar) på att googla om fenomenet förlossning. Framför allt skillnader mellan vaginal och kejserlig förlossning, då jag har varit med om en förlossning (läs: ett inbördeskrig från helvetet) som slutade i akutsnitt.

Jag var deppig och orolig och fortsatte googla natten till söndag. Fram tills att jag hade läst halvvägs genom ditt inlägg här ovan. För då skrattade jag och grät istället. (Bara ordet fittförlossning lät lovande!) Det var vad E-Type hade kallat en överreligiös upplevelse (som när han tyckte att han såg sin döda mamma tror jag det var, i publiken under sitt framförande i melodifestivalen). I alla fall, Gud så lättad jag blev av att läsa det du skriver. Så sant det är. Tack. Jag tror också att det är en pengafråga, vilket alternativ som förordas. Bara det faktum att jag i diverse forum där förlossningsformerna jämfördes hittade ett tjugotal berättelser om svåra komplikationer, smärta och tragiska livsöden efter vaginala förlossningar och INGEN berättelse om komplikationer efter kejsarsnitt säger en del, tycker jag.

Tack, Jenny Persson! Synd att du bor så långt bort för du verkar himla bra, tycker jag! Ha det så bra och sköt om dig och alla vitala kroppsdelar! :)

2014-10-21 @ 16:34:40

Trackback

brunheten

Nobody puts baby in a corner

Om varför Fittförlossning inte är något för mig (obs: läs inte om du är gravid med första barnet)