Dagens krönika

Här är dagens krönika. 
 
Den handlar om det faktum att när gotländska rektorer ställs inför det faktum att pojkarna i den gotländska skolan är sämre än riksgenomsnittet medan de gotländska flickorna ligger över rikgenomsnittet så dras den bisarra slutsatsen att flickorna mår dåligt i större utsträckning...
 
Den handlar om en ovilja att fokusera på manligheten som grupp och dess problem. Sprid den för vinden. 

Män är så jävla rädda

Jag tycker det är svårt med män nu.
Är ovanligt glad över min sjukskrivna tillvaro, vilket gör att jag inte behöver beblanda mig med övriga samhället om jag inte har lust. Facebook räcker. Suger musten ur mig. 
Och det att vara gift med en man också. Oerhört ansträngande i dessa dagar skulle jag vilja påstå. 
 
Det handlar om våldtäkt överallt. Och rätt som det är gör arga snickaren ett uttalande om att män är djur som bara vill sprida sin säd och får massa uppmärksamhet i media. Och nästa dag handlar det om att "pojkar tycker det är omanligt att plugga" och så blir 13 män och bara 4 kvinnor nominerade till Region Gotlands kulturpris och så visar Svt en dokumentär om varför kvinnor är kortare än män (vi har helt enkelt fått mindre mat genom alla tider) och ja.... Fy fan. Det finns ingen ände.
 
Det stör mig så in i helvite att de som engagerar sig, delar texter, sitter i debatter och verkligen jobbar för att hålla debatten om våldtäkt vid liv, det är kvinnorna. Delar man en skitbra text i ämnet så är det kvinnorna som gillar. Jag har typ 2,3 män i mitt flöde som ibland delar liknande texter själva och som trycker på gilla och deltar i diskussioner. 
Jag själv anser att just FB är det optimala stället att ta ställning, särskilt om man tycker det är obehagligt att göra det irl. Visa en ståndpunkt. Stå för sina åsikter. Använda sin plats på Internet till att skapa en förändring, för det tycker jag att man gör. 
Jag älskar att ta del av andras delade artiklar tex. På FB kan man ju få insyn i andra ämnen än de man själv redan brinner för. 
Jag har bönderna, miljövännerna, hon som propagerar för att kvinnor ska få föda hemma, folkmusikerna, operakillen, de som jobbar för att synliggöra psykisk sjukdom och så självklart, moderaterna och sverigedemokraterna och de som ungefär har motsatta åsikter än mig. 
Jag läser allting. Gillar, ogillar, kommenterar ibland. 
Framför allt delar jag själv. Trycker texterna i mina fbvänners ansikten. Skriver provocerande och får igång debatt. INGEN kan någonsin missa vad jag tycker är viktigt. Jag gör det väldigt klart. Och jag skulle skämmas så över mig själv om jag inte gjorde det, med tanke på vilket samhälle vi har just nu med både kvinnohat och främlingsfientlighet. 
 
Många av kvinnorna i mitt flöde är likadana, om än inte lika hätskt som mig. Men männen tiger. Delar fjanterier. "Roliga" saker. Lättsamma. De är så himla rädda. Så himla rädda för att sticka ut. För att tvingas stå upp för något. Särskilt om det gäller ett så kallat "mjukt värde", tex då värderingar kring sexualitet och våldtäkt. Och särskilt om ämnet på något sätt nuddar vid manlighet. 
Män är så jävla rädda. 
 
I helgen var jag i Uppsala och träffade mina 4 bästa vänner. Vi sammanstrålade på fredagen kl 13 och skildes åt på söndagen kl 18. Mellan dessa klockslag pratade vi oavbrutet, förutom de få timmar vi sov. Vi pratade tills vi somnade ifrån varandra och började prata såfort vi slog upp ögonen. Jag var hjärnmässigt död när jag kom hem, men själsligt helt full och varm. 
Vi har pratat om allting. Mycket politik och mycket "mjuka värden". Ingenting ytligt. Ingenting oviktigt. Allting brännande och allting djupt. Vi ses så sällan att vi inte kan slösa bort tiden på ytligheter, men även om vi sågs varje dag skulle vi nog inte göra det särskilt ofta för vi är helt enkelt inte såna. Det är hjärtat utanpå kroppen och rakt ner på djupet med oss alla fem. 
Och jag tänker att när män ses är det tvärtom. Ytlighet, lättsamhet och göra allt för att inte stöta sig med varandra. Och så alkohol, icke att förglömma. Män umgås sällan ledigt och otvunget utan alkohol. Och är det något viktigt så tar de det med sina kvinnliga partners. I alla fall männen på Gotland. 
Män pratar inte politik, förutom den hårda politiken och då tävlar de gärna i vems åsikter som är hårdast. De pratar inte om oro över sina barn, om sina förhållanden med fruarna (mitt umgänge är extremt heteronormativt..) eller om psykisk ohälsa. De blottar inte sina svagheter inför varandra och de är så extremt rädda för att stöta sig- med varandra. 
 
Och så har jag med stor sannolikhet en son i magen. Och spontant känner jag bara nej. Ta ta och stanna där inne lilla vän. Jag vet inte om jag kan garantera din säkerhet när du kommer ut. Jag vet inte hur jag ska kunna beskydda dig från den här skiten. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att fostra dig till en man fri från allt det där. Spontant känner jag att ska vi flytta någon gång så är det nu. Jag tror att män gör sig bättre i storstäder. Där acceptansen för olikheter är större. Där samhällsklimatet inte är lika macho och den sociala kontrollen inte lika stor. 
 
Jag håller helt enkelt på att tappa hoppet. 
Och nej, jag hatar inte män. Det är inte manshat att skriva om strukturer eller om hur män som grupp ÄR. Det är att generallisera och ibland måste man göra det. Kring kvinnor görs det hela tiden. Kvinnor ÄR på jättemånga sätt, vilket oftast inte ens ifrågasätts. Men så fort man prata om män som grupp, om strukturer eller för den delen om ren forskning, så går de i taket. 
Forskning visar tex att män som grupp, över hela jorden, äter mer kött än vad de behöver. Kvinnor äter också kött, men inte alls i samma mängder och de flesta kvinnor jag känner är väl medvetna om att de även behöver grönsaker och långsamma kolhydrater. Män tror att de dör utan kött. Att deras kroppar veknar utan kött. Att deras massiva musikelmassa (som typ 2 procent av alla män faktiskt har eftersom övriga är lönfeta och otränade och dör i förtid) kräver kött. Och den miljöfarliga och djurplågande djurproduktionen världen över ökar och ökar och förstör och förstör. Och männen ba "kött är ju viktigt för våra kroppar". Och sen end of discussion. 
 
Männens behov först. Om män har ett behov ska detta tillfredsställas, till varje pris som helst. Behöver de kött spelar det ingen roll till vilket pris det blir. Behöver de knulla ska de knulla till vilket pris som helst. Behöver män fiska fisk ur havet för att försörja sig så fiskar de tills fisken tar slut, de har ju behovet. 
Är en man kissnödig så pissar han vart han än befinner sig. Tycker män att det är roligt att jaga vilda djur ska djuren jagas tills de är helt utdöda.
 
Som vit människa, boende i ett rikt land i Norden, är jag väl medveten om hur jag bidrar till att människor i andra länder har det sämre än mig. Jag förstår att för att jag ska kunna ha det bra, måste andra ha det sämre. Jag måste sko mig på någon annan för att själv ha det så här pass bra. 
Jag kan tex köpa nya kläder varje säsong, för att andra kvinnor jobbar för en krona i timmen i Indien. Jag kan äta billig mat för att andra människor jobbar för skitlöner i rent av farliga miljöer på andra platser i världen, med att odla, bespruta och skörda maten jag sedan kan köpa billigt. Jag kan renovera mitt flådiga hus genom att anställa desperata människor att göra det åt mig, billigt och gärna svart och helt utan trygghet för dem. Jag kan ursäkta mig med att "de tjänar ju på det" utan att prata högt om att jag tjänar mer på det och dessutom på hens bekostnad. 
Hela tiden är jag medveten om att jag bidrar till förtrycket. Jag som vit människa i ett västerländskt land, bidrar till skiten och jag gör vad jag kan (alltid mer dock) för att göra skillnad.
 
Jag tror att jag känner ca 5,6 män som kan hålla med mig om ovanstående fakta. Och när det kommer till andra förtyck, tex det förtryck som män utövar mot kvinnor, är det ännu värre. De allra flesta män jag känner kan inte ers erkänna att där finns ett förtryck och en orättvisa. Och om de KAN det, så är det alltid någon annans fel. Aldrig deras eget i alla fall. I de flesta fallen är det faktiskt kvinnornas eget fel. 
Kvinnornas eget fel att män inte tar ut fler föräldradagar. Kvinnornas eget fel att vi våldtas och ständigt lever i beredskapen att vi skulle kunna våldtas. Kvinnornas eget fel att vi tjänar mindre (vi borde visa framfötterna mer). Kvinnornas eget fel att vi står för merparten av hushållsarbetet (fast här är de flesta män överrens om att just DE faktiskt gör hälften, att just DE står över statistiken). Kvinnornas eget fel att vi har kroppsångest och ätstörningar. 
Eller så är det alla andra mäns fel. Aldrig ens eget. 
 
Och det leder ju till att männen, gång på gång, kollektivt, kommer fram till att ingenting behöver göras. Ingenting behöver ändras. Och våldtäkterna fortsätter. Och barnen fortsätter att vara främst kvinnornas ansvar. Och kvinnorna fortsätter att halka efter på arbetsmarknaden. Och männen kan leva på som om ingenting har hänt. Totalt ansvarslösa. 
 
Det finns tre saker jag ska lära min son som jag anser är manlighetens allra största problem:
* Ansvar
* Lyhördhet
* Begränsning
 
Ja. Detta kan vara det mest provocerande jag någonsin skrivit. Det skiter jag i. Jag behöver inte mäns gillande. Jag behöver förändring. 
 
Och du man, som precis har läst det här och känner att det på INGA SÄTT gäller dig. Eller att DU MINSANN. Så skönt för dig. Verkligen. Lev nu vidare i din trygga lilla bubbla där allt du gör är perfekt och inte påverkar någon annan på något sätt. Slipp att öppna ögonen för hur just DU bidrar till kvinnoförtryck och förtryck av uländerna. Lev du vidare i din sköna tro om att allting är alla andras fel. Och ha det så mysigt. 
 
 
 

Min son ska aldrig utföra ett tvivelaktigt samlag

I våldtäktstider som dessa blir det ju att man går runt och funderar. 
Oj oj oj vad det ojas kring det stackars offret just nu. Stackars tjej. Och ja, så är det ju. Fy fan vad det är hemskt det som hon har blivit utsatt för. Verkligen. 
 
Men jag har en son i min mage. En pojke. Jag har även två döttrar. Och visst har tanken slagit mig "tänk om det skulle hända någon av dem". Tänk om någon av mina döttrar skulle våldtas av 6 killar i ett låst rum på en fest. Men ändå. 
 
Jag tänker att det är tidig söndagmorgon. Klockan är typ 08 när det knackar på dörren. Utanför står två poliser som barskt meddelar att de har häktningsorder på min tonåriga son som ligger och sover på sitt rum, totalt utmattad efter nattens fest. 
Polisen tar honom och vi får veta att han står anklagad för att ha varit en av sex inblandade i en gruppvåldtäkt. 
 
I förhören framkommer, precis som i det aktuella målet, att flickans ord stämmer. Sex killar har turats om att våldta henne. De har sagt kränkande saker till henne, tagit hennes telefon, haft dörren låst. Alla pojkarna, inklusive min son, medger att flickan har varit passiv hela tiden och inte på något sätt visat att hon VILL vara med om det som händer. Ändå har min alldeles egen son penetrerat den apatiska tjejen som på inga sätt visade att hon ville att han skulle göra det. Min alldeles egen son har köat mellan en 15årig flickas lår fast han såg på henne att hon inte ville att han skulle göra det.
 
Min son fälls och döms. Ett tag senare blir han "friad". Men vad spelar det egentligen för roll? Ingenting har ju ändrats förutom att hovrätten tyckte de var smarta och hittade en annan lagtext att använda sig av. Och det ändrar ju ingenting. Det är fortfarande sex pojkar som har haft sex med en 15åriga flicka som inte ville det. Som våldtagit henne. Och min son är en av dem. 
 
För resten av mitt liv kommer jag att få leva med vetskapen om att det fanns en ung flicka som kände sig våldtagen av min son. Jag kommer att få leva med detaljer om hur min fine lille son köade, höll fast, låste dörren, stal mobilen och penetrerade en ensam tjej som var helt passiv och utstrålade att hon inte ville. 
 
Hur lever man med det liksom?
 
Jag tänker att det naturligtvis är hemskt att vara förälder åt ett våldtäktsoffer också. Men ändå. För offret kan det bara bli bättre. Du kan hjälpa till med målet att hen ska må bra igen. Och det kommer hen att göra också. Man ska inte förringa vad en våldtäkt kan göra med en människa. Men man ska heller inte "overdue it" så att säga. Inte sprida myter om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig eller må efteråt. Inte heller sprida myten om att en våldtäkt förstör en människa för resten av livet. 
Man kan och kommer att ta sig igenom sviterna av en våldtäkt. Självklart kan man må väldigt dåligt också. Men det är väldigt stor sannolikhet att man kommer att må bra tillslut. 
 
Hur jobbar man som förälder till en våldtäktsman? Hur hjälper man honom? Hur förlåter man? Hur slutar man att anklaga sig själv? 
 
Det här som fäder till döttrar så ofta pratar och skojar om: att man ska stå redo med hagelbössan när beundrarna börjar flockas utanför dörren, vad är det för trams egentligen? 
Det här med föräldrar som uppmanar sina döttrar att klä sig ordentligt, ta taxi hem, inte dricka för mycket osv, vad är det för trams? 
 
Om det är något vi borde göra så är det ju att ladda bössan och sätta den i famen på döttrarna själva. Ge dem verktyg att försvara sig. 
Och det är inte våra döttrar vi ska uppmana. Det är sönerna. 
Vi ska aldrig sluta tjata på våra söner om att inte dricka för mycket. Vi ska ge dem taxipengar och vi ska hämta dem på fester överallt. Vi ska prata och prata och prata om sex med våra söner och om respekt och om könens lika värde. Vi ska prata om hur man finner modet att säga ifrån, modet att gå sin egen väg och komma undan pressen att vara lika "cool" som de andra. Vi ska köpa böcker i ämnet och aldrig någonsin vara rädda för att prata om sex och gränser och njutning och ansvar med våra söner. 
 
Min son ska aldrig någonsin genomgå ett tvivelaktigt samlag.
Min son ska aldrig vakna en morgon och fundera på om tjejen/killen från igår inte egentligen var lite för full. 
Min son ska aldrig köa mellan någons knän. Min son ska aldrig ta någons mobil och aldrig låsa någon dörr om sig själv, fem killar och en ensam tjej. 
Min son ska aldrig ligga med någon som precis har spytt av fylla. 
Min son ska aldrig tjata sig till sex. 
Min son ska kunna prata om sex med sin eventuella partner. 
Min son ska alltid skydda sig själv och aldrig ta för givet att sexpartnern tar ansvar för den delen även åt honom.
Min son ska aldrig tvinga någon. 
MIn son ska aldrig ge sig på någon i utsatt situation.
 
 Låt oss inte fokusera så innerligt på offret. Låt oss lägga fokus där fokus bör vara, nämligen hos förövarna. På pojkarna, sönerna. Tro inte att vi förebygger våldtäkter genom att prata med våra döttrar om ansvar och nykterhet och duktighet för det gör vi inte. 
Våldtäkter förebygger vi genom att prata med och jobba med våra söner om just de sakerna. Även om vi aldrig någonsin skulle kunna tänka oss att vår lilla gullegosse skulle kunna göra något sådant, så ska vi göra det. För om vi gör det så kanske vår lilla gullegosse en dag kommer att ha modet att låsa upp dörren, skrika i protest, ringa polisen och hjälpa den där tjejen vars lår hans kompisar köar emellan. 
Om vi gör det kanske vår lilla gullegosse stoppar om den där tjejen som just har kräkts i hans säng och somnar bredvid henne istället för att fullborda samlaget. 
 
Allting ska jag göra för att min son ska bli en sådan gullegosse. 
 
 

Din kompetenta förälder

Fast jag inte läst boken av Jesper Juul som Nina recencerat i Litteraturmagasinet måste jag bara kommentera det hela. Det har blivit en bra debatt på Litteraturmagasinet där Anja Wikström skrev ett debattinlägg angående samme Juuls bok "ditt kompetenta barn" och den har jag åtminstone läst delar av. Nina skrev en replik idag. 
 
Eftersom jag inte läst den nya boken av Juul får jag läsa mig till vad den handlar om. Det jag får ut av Ninas recension handlar om samvetet. Vi föräldrar ska inte ha dåligt samvete. Inte heller ska vi ha barnens lust som vår ledstjärna för då blir barnet ledset tillslut när det tror att man bara kan göra som man själv vill hela livet och aldrig ha tråkigt. 
Av Anjas debattinlägg och även efter att ha läst delar av boken Ditt kompetenta barn förstår jag att Anja är min själsfrände. Hon mår dåligt av precis hela boken och det gör jag också. 
 
Faktum är att jag mår dåligt av alla typer av föräldraråd, förutom de som Petra Krantz Lindgren delar med sig av. Det jag tycker skiljer Petra från övriga rådgivare är att hon faktiskt delar med sig av sina egna misslyckanden, vilket Jesper Juul inte gör på samma sätt enligt varken mig eller Anja. 
 
Nina skriver att Jesper Juuls viktigaste budskap faktiskt är att man som förälder ska lita på sig själv och behandla barnet som vilken människa som helst. Inte nojja ner sig. Och då undrar jag bara varför man i såna fall ska läsa Jesper Juul? Om han ändå menar att man som förälder oftast vet vad som är rätt och fel och att man ska lita på sig själv?
 
Jag hatar barnrådgivare som säger att man som förälder inte ska ha dåligt samvete. Att det är DÅLIGT för barnet när mamma har dåligt samvete. Eftersom Dåligt Samvete är min personliga ledstjärna i mitt föräldraskap blir det väldigt destruktivt för mig att läsa såna råd och jag gissar på att det är lite samma för Anja och för alla andra som får ångest av Jesper Juul. Vi som har det dåliga samvetet som grundsten i vårt föräldraskap mår såklart jävligt dåligt av att läsa att det inte är bra att ha det.  
 
Jag tror att väldigt många föräldrar ofta har väldigt mycket dåligt samvete, främst mammor faktiskt och därför tycker jag att det blir dubbelt skuldbeläggande när man då får läsa att detta dåliga samvete kan vara rent av skadligt för barnen. Det tror jag nämligen inte ens på. 
 
För kolla här: Jag behöver ingen föräldralitteratur. Mitt dåliga samvete är nämligen min Jesper Juul. Mitt dåliga samvete är den som talar om för mig vad som är rätt och vad som är fel i mitt föräldraskap. När mitt dåliga samvete sätter in som en klump i magen vet jag att nu måste jag ändra på något. När min mage är lugn och trygg och det dåliga samvete långt borta, så kan jag vila lugnt i vetskapen att allting är bra och att jag är på rätt väg. Jag vet inte hur andra föräldrar som inte har så mycket dåligt samvete jobbar, men jag antar att de har ett liknande system. Kanske kallar de det bara för något annat? Typ magkänsla? Typ det som Jesper Juul vill att vi alla ska gå på? Känna efter själva osv. Jag kallar det iaf samvete. 
 
Just nu läser jag inte ens Petra Krantz Lindgren för just nu är jag inne i en fas av otroligt dåligt samvete. Det kommer jag att vara i minst ett halvår till och då funkar det inte för mig att läsa litteratur där det står att mina barn kan må dåligt av att jag har dåligt samvete. Istället jobbar jag med målet, att det dåliga samvetet ska gå över. Jag jobbar med att förmildra det, dock ändå med vetskapen att det kommer att vara såhär ett tag till (ungefär tills vi har fått ordning på livet som 3barnsföräldrar och jag ser att vi alla klarade oss helskinnade genom den förändringen). 
 
Just nu går jag runt med den ständiga känslan av att inte räcka till för mina barn. Jag vet inte vad Jesper Juul hade sagt om vi hade träffats personligen, men om han hade kommit med något dravvel om att jag måste släppa det och inse att mina barn har det så bra så, så hade jag blivit tvungen att ge honom en käftsmäll. 
 
Enligt min egen åsikt så är jag en Kompetent Förälder. Och som just Kompetent Förälder vet jag väl själv hur läget är. Jag är inte blind och inte döv och dessutom tycker jag det är en typiskt härskarteknik när männen/fäderna menar att vi mammor är FÖR av allting. FÖR hysteriska. FÖR överbeskyddande. FÖR omhändertagande. FÖR dåligt samvete. Osv. Som sagt. Jag är en Kompetent Förälder. Och som Kompetent Förälder ser jag faktiskt att det då och då finns anledningar att ha dåligt samvete för sina barn. 
 
Det dåliga samvetet är en av den kvinnliga könsrollens många fördelar skulle jag vilja säga. Enligt mig har inte männen/papporna dåligt samvete i alls samma utsträckning som mammorna och jag tror faktiskt att det ofta är därför som vi mammor/kvinnor måste ha det. Vi måste ju kompensera upp för deras brister. 
 
Och visst fan kan det vara betungande. Men det är våra dåliga samveten och vår ovillkorliga kärlek som gör att det är oss barnen kommer att ringa till sen när de har flyttat hemifrån. Det är vårt omhändertagande och vårt daltande och pysslande och vår förmåga att överbeskydda som kommer att leda till att det är oss som barnen väljer att gråta ut hos, oss som barnen kommer att be om hjälp och oss som barnen i första hand kommer att vilja ha som barnvakter åt barnbarnen sen. Papporna/männen kommer att få se sig slagna. Helt enkelt därför att vi har varit bäst. 
Och det är inte vi kvinnor/mammor som behöver ändra på den saken, det är såklart männen eftersom det är de som kommer att förlora på att de inte är som oss. 
 
Jag känner alltså att föräldrarådgivarens råd om hur vi kvinnor ska lära oss att "tagga ner" är väldigt manliga. Man utgår återigen från mannen som norm och menar att pappornas generella sätt att vara föräldrar är något eftersträvansvärt. Och det tycker inte jag att det är. 
 
(OBSOBSOBS: nu menar jag såklart inte MIN EGEN man i allt det här. Han är en fantastisk förälder.)
 
Jag skulle kunna skriva en egen bok. "Din kompetenta förälder" skulle boken heta och den skulle handla om hur jag torkade barnets tårar efter de första jobbiga dagarna i nya skolan och sedan gick ut och storgrinade i soffan resten av kvällen, efter att hon hade somnat. Den skulle handla om hur hela jag ständigt är ett vakande öga över min familj. Hur jag ständigt, ständigt och alltid går med tentacklarna ute och försöker känna av: mår alla okej? Har alla det bra? Vad behöver hen för att komma på rätt spår igen? Hur kommer vi igenom den här fasen? Vad behöver hen för att bli av med det destruktiva beteendet och hur gör vi det så lätt som möjligt för hen att klara komma igenom det? Den skulle handla om minimalt med tid på dagis, lekar som lekts, bullar som bakats och timmar av "föräldrabarn-tid" som runnit iväg, på grund ut av mitt dåligt samvete sagt till mig att det behövts. 
Och missförstå mig inte!
Jag hämtar inte barnen tidigt, bakar inte bullar, leker inte ändlösa lekar och spenderar inte hutlöst mycket tid på tu man hand med mina barn bara för att jag känner att jag MÅSTE. 
Eller jo, det gör jag. MEN, grundstenen är att jag vill att barnen ska må bra. Och på så sätt vill jag även göra alla de grejer jag gör för att de ska må bra. 
 
Inte allt såklart. Men precis som Jesper Juul menar att barnen inte alltid kan ha roligt och få göra roliga saker är det ju med oss föräldrar. Visst vore det jävligt skönt att bara säga "godnatt" och stänga dörren på kvällarna. Våra barn KAN dessutom somna själva utan svårigheter så vi skulle absolut kunna göra det. Men det gör vi inte, för vi vet att de vill att vi ligger hos dem till de somnar. De har berättat/visat för oss att de mår bra av det och behöver det så därför gör vi det. På samma sätt som vi lagar tråkig och jobbig mat från grunden fast vi helst av allt vill hämta mat från Thaithai varje kväll. Vi spenderar vår fritid på badhuset och i ishallen istället för att maraton-se härliga serier på Netflix. Det är jävligt mycket man gör som förälder fast man naturligtvis hundra gånger hellre hade gjort något annat. Men man gör det av kärlek OCH för barnens utveckling och välmående. 
 
Och några gånger om året lägger jag en hel dag på att baka 125 bullar bara för att barnen ska få bullar och varm choklad och tända ljus några dagar efter dagis och skola. Fast jag HATAR SÅ IN I HELVETE MYCKET ATT BAKA BULLAR så gör jag det. För mitt samvete säger att det är en bra grej. En mysig grej. 
 
Jag älskar mitt samvete. Allting jag någonsin gjort rätt i mitt föräldraskap är tack vare ett mycket nära samarbete med samvetet. 
 
 
 
 

om varför vi kollade könet i förväg

Ok. 
 
Varför vi valde att ta reda på bebisens kön:
 
Jag tycker och har alltid tyckt att det är så jävla fult av vissa människor (läs: ofta feminister) att skuld&skambelägga de föräldrar som önskar sig ett barn av ett särskilt kön. 
Jag har önskat mig ett särskilt kön varje gång jag har varit gravid och jag tycker inte att det är konstigt att man gör det. 
 
Första gången ville jag ha en dotter. Det vill de flesta mammorna. Papporna vill ha en son. 
Jag tyckte det kändes viktigt att det första barnet var en dotter helt enkelt för att jag ville slippa oroa mig. Oroa mig för att aldrig få någon dotter. 
 
Andra gången ville jag också ha en dotter. Jag skulle kunna föda hundra döttrar och ingen son utan att det skulle vara en jättestor sorg för mig. Jag ville att min första dotter skulle få en syster eftersom jag aldrig själv haft en syster och tyckt att det verkat härligt (gräset är alltid grönare..). 
 
Inför tredje gången ville jag ha en son. Jag ville ge mina döttrar en bror, för av erfarenhet vet jag att det är jäkligt fint att ha en (lille)bror. Jag vill även att min man ska få en son. Och så vill jag såklart se hur det är att ha en son. Av erfarenhet vet jag att samhället ger oss totalt olika förutsättningar i livet. Av erfarenhet vet jag att det inte är samma sak att växa upp till man som att växa upp till kvinna. Det är därför jag tidigare inte känt någon längtan efter en son. Men det är även därför jag nu gör det. Jag är nyfiken helt enkelt. 
 
Jag tycker inte att det är konstigt att man önskar att barn av samma kön som sig själv. Jag tror det handlar om längtan efter att skapa en avbild. Efter att ge sig själv en till chans, hur sorgligt det än låter. (BOKTIPS: Ägget av Lennart Hellsing. Jättefin bok om just det fenomenet). Jag tror även det handlar om att man vill förstå sitt barn och man tror att man lättare ska kunna förstå sig på ett barn av samma kön. Jag tror även det handlar om egna erfarenheter. Jag har vuxit upp till kvinna. Det har jag gjort genom att se på andra kvinnor (då främst min mamma) och lärt mig från henne HUR en kvinna ÄR eller BÖR vara. Min bror växte upp till man. Det gjorde han inte genom att se och lära från min mamma utan genom att se och lära från vår pappa och/eller andra män i vår omgivning (eftersom pappa gick bort när vi var i tidiga tonåren). 
Precis som vi, tex, genom våra föräldrar LÄR OSS hur man ÄR en förälder, är jag helt övertygad om att vi lär oss om hur man är en människa. Däri ligger våra könsroller, vilka jag ofta tror att vi kopierar rakt av från våra föräldrar, alternativt tar väldigt starkt avstånd ifrån om vi sett att de varit ohållbara. 
 
Precis så har jag gjort, oftast omedvetet: tagit de delar ur mina föräldrars uppfostran som jag uppfattade var av godo och använt mig av dem i min egen uppfostran av mina barn. De sämre delarna tar jag avstånd ifrån och vissa delar gör jag bara av ren rutin, för de sitter så djupt inpräntade i mig att jag inte har något val. 
Precis samma sak är det med könsrollerna jag ärvt från mina föräldrar. Vissa delar har jag tagit avstånd ifrån, vissa delar har jag omfamnat. Många delar är bara där av sig självt helt enkelt pga de sitter så djupt i både mig och troligtvis mina föräldrar att de bara är där. 
Och jag tror att allt det där gör att man tror att man som kvinna kommer att komma närmare en eventuell dotter och därför som papporna tror att de som fäder kommer att komma närmare en eventuell son. Vilket naturligtvis inte alls behöver bli så. Men jag tror att man tror det. 
 
Jag vet att mitt resonemang blir krystat om vi tex ska blanda in transexualitet i det hela. Varför blir man då transexuell? Det vet inte jag. Och jag tänker inte heller ägna mig åt att försöka förklara det. Huvudsaken är att det är helt okej det också. Jag är övertygad om att man som förälder alltid genomgår en smärre kris när man får budet att ens barn är transexuellt, just pga ovanstående tankar, men det spelar ju inte heller någon roll så länge man tillslut kan komma tillfreds med det. SÅ MYCKET spelar inte mina barns kön någon roll att jag inte skulle acceptera ev transexualitet, absolut inte. Det viktigaste, även för mig, är och har alltid varit att det är ett människoliv jag får sätta till världen. Men just idag diskuterar jag kön. 
 
Jag tycker det är elakt och fördömande att uttala sig kritiskt angående föräldrar som dels önskar sig ett visst kön eller som kollar könet på bebisen innan det är fött. Oftast skäms man för det och ORON- ORON! Innan man vet. Man känner sig hemsk när man bär den där längtan. Man undrar vad för sorts mamma man kommer att bli och man tvivlar på sin förmåga. Då är det skönt att redan ha vart med. 
Inför vårt andra barn ville vi kolla könet, helt enkelt därför att min man såklart hoppades lite extra på en son. Men det fick man inte på Gotland då och han var såklart jätteorolig över att eventuellt bli besviken. Jätteorolig. 
Men min man har förklarat det så fint för mig. Han säger att han var orolig för det fram tills hon föddes och vi fick se snippan. I samma sekund som han fick se snippan insåg han vilken liten jävla roll det spelade. Och det tror jag också. Att det spelar jävligt liten roll. Men all tabu och allt skuldbeläggande kring föräldrar som drömmer om ett särskilt kön på sitt barn gör ju de föräldrarna skitnervösa. 
 
Jag har aldrig behövt vara med om det där att få ett barn av motsatt kön än det man önskat eftersom jag hela tiden får det jag önskar. Min kropp är väldigt bra på att tillfredsställa mina önskingar helt enkelt. Dock vet jag hur det är att önska och oroa sig och känna skam och skuld för att man önskar. Katerina Janouch har skrivit en hel bok i ämnet (BOKTIPS: dotter önskas). Jag tycker absolut att fenomenet kan och bör diskuteras. Men det där med skam och skuld och tabu är aldrig av godo. 
 
Hur som helst. Inför detta tredje barn var det självklart att vi skulle kolla könet. För att förhoppningarna om en son ligger snäppet högre denna gång. För att slippa oron inför att ev bli besvikna, fast vi logiskt sett vet att man inte blir besviken. Men mest pga nyfikenhet. Jag har liksom känt från dag ett att det är en son. Jag ville se om jag hade rätt. Och det hade jag. 
Och jag tycker det är helt fantastiskt och även lite obehagligt hur jag kunde känna det. Alltså från dag ETT har jag känt det och SAGT det också. Jag har vetat för den här graviditeten har varit så otroligt olik de andra på så många sätt. Och jag undrar vad det beror på?
 
När vi så väl fick reda på könet var det helt fantastiskt. En helt oslagbar grej. Lite som att hälften av förlossningen redan var klar faktiskt. Och när vi låg där och fick svaret så gick det återigen upp för oss att det inte hade spelat någon roll då heller. Hade läkaren sagt "det är en dotter" hade känslan varit lika oslagbar. 
För vi kom närmare vårt barn där, i det mörka rummet på Karolinska. Även fast vi båda är väldigt medvetna och könsroller och vad de gör med oss och våra förväntningar så kände vi så. 
Och vi anstränger oss nu för att skala av. Inte tänka "han är stark" när han sparkar extra hårt. Inte tänka "han ska/han är". Vi anstränger oss. Men summa sumarum så vet vi att det är en blivande man som ligger i min mage. Inte en blivande kvinna. Vår bebis kommer att få skäggväxt och mörk röst. Och med all säkerhet bli flintskallig. Hans liv kommer att kantas av andra förutsättningar och andra val än de som finns för våra flickor. Det är så jävla sorgligt och vi ska verkligen göra vad vi kan för att alla våra barns värld ska bli så bred och öppen för alla möjligheter som möjligt. Men han kommer att bli en man och eventuellt vara det hela livet om han inte ändrar det. 
 
Vi lever ju liksom i en könsbesatt värld. Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag är en del av den. Det är vi alla. Jag och min man KOMMER som sagt att göra allt vi kan för att våra barn ska slippa könsroller som begränsar dem. Men av erfarenhet vet vi ju även att det tyvärr bara räcker till en viss del. Om sex år börjar han i skolan. I skolan "leker inte killarna med tjejer". Det bara är så. Och det är så jävla sad. 
 
Att få en son kommer att bli en otroligt mycket tuffare utmaning än att få döttrar. Pojkar och mäns värld är så otroligt mycket mer begränsad än flickornas och jag tror det är mycket svårare för en pojke som eventuellt "hamnar utanför ramen" än för en flicka. En flicka som blir en sk "pojkflicka" välkomnas ofta varmt i både flick och pojkgäng. Hon är cool. Föräldrarna är stolta. Samhället applåderar hennes val. På många sätt är hon den ultimata kvinnan. 
En pojke som visar sig bli/vilja vara en sk "flickpojke" har det inte lika lätt. Det beror såklart på att pojkarna och männens gränser är så mycket strängare satta. Deras ramar är så tighta.Och det skrämmer mig och oroar mig och gör att jag dagligen ber till Jesus Kristus om att få en liten fjollbög. 
Bögarna har andra förväntningar på sig. De förväntas ofta vara feminina och även om de även i många fall lever farligt på grund utav de förväntningarna så kan jag tycka att ramarna i deras liv blir bredare. Mer tillåtande. 
 
Fördelar med att kolla könet innan och även vara offentlig med det tycker jag är att man kan förbereda sin omgivning på hur man förväntar sig att de ska bemöta barnet. Den här bilden lade jag tex upp på FB för ett tag sedan och skrev:
Jäklar vad han sparkar. Han övar nog:
 
Jag har också meddelat att vi önskar oss rosa babykläder (vi har inte så mycket) och så kan vi ju förbereda oss. Skötbordet ska tex målas rosa vilken dag som helst nu. Och de få kläder vi har köpt är blommiga. 
 
Jag tror inte att man föds till att bli ett kön. Jag är bara hopplös och realistisk. Jag ville veta mitt barns kön för att kunna börja förbereda mig mentalt på att få den son som jag kände på mig att jag bar. Hinna tänka ut hur saker och ting ska läggas upp för att han ska få en så bred väg som möjligt att vandra. Jag ville även låta min man få frid. Det är anledningarna till att vi kollade könet på Benny. 
 
 

vinner vi verkligen på att vara som de?

Den här bilden har cirulerat runt mycket de senaste dagarna:
 
 
Jag fattar inte den. 
 
Jag UTGÅR ifrån att den är menad för att upplysa om hur förskräckligt förtryckta vi kvinnor är. Att vi inte tar plats med våra kroppar liksom. Hu då. 
Men alltså. Hatar inte vi killar som sitter skitbredbent på tunnelbana och bussar? Hatar vi inte män som tar upp hela trottoarerna med sin breda gångstil och yviga kroppsspråk?  
Är det verkligen eftersträvansvärt att vara så som den rosaklädda personen på bilden? Alltså, som en man? 
 
Fan alltså. Vad jag avskyr det där. Påpekandet av alla våra kvinnliga brister som måste rättas till. Hur vi kan lära oss så mycket av att ta efter beteenden som män har. 
 
Just för att jag ofta försvarar "kvinnlighet" tas jag nog ganska ofta får att vara en sån där feminist som anser att det ÄR skillnad på män och kvinnor av NATUREN och att det MÅSTE få vara det. 
Men det är jag ju inte. 
 
Dock är jag så jävla allergisk när det kommer till att offer måste anpassa sig, förändra sig, för att slippa vara förtryckta. Som när jag läser den här texten av Vimmelmamman som skriver om en mamma som lärt sina barn att de måste vara dubbelt så artiga och duktiga på grund av att de är färgade och alltid har ögonen på sig. 
Eller som när jag läser om mobbingoffer som måste byta skola. 
Eller som när jag läser om kvinnor som uppmanas att inte dricka så mycket eller inte gå ensamma hem från krogen. 
När offer måste förändra sig för att kunna leva tryggt och normalt. Det är så jävla snedvridet.
 
Sedan kan man absolut diskutera genus. Hur mycket i vår kvinnoroll som faktiskt är skapat FÖR ATT vi ska VARA offer. Hur mycket i kvinnorollen som är påhittat för att vi aldrig ska kunna bli något annat än offer. Visst, absolut. 
 
Men det hela kommer alltid till slutfrågan och den lyder alltid: varför kan man inte få vara hur som helst utan att vara ett offer?
 
Varför kan man inte få ha ett begränsat, ödmjukt kroppsspråk utan att vara ett offer? Varför kan man inte få leka prinsessa och vara duktig och sminka sina ögon utan att vara ett offer? Varför kan man inte få supa sig dyngrak utan att riskera att bli ett offer för våldtäkt?
Jo för att det finns något som ständigt hotar oss. Patriarkatet. 
 
Och det blir så jävla snedvridet dels när vi 
1. Ska TA EFTER och LÄRA OSS av det som förtryckt oss i årtusenden
samt 
2. När vi sätter in våra styrkor och resurser mot oss själva, istället för att vända oss mot roten till det onda: patriarkatet. 
 
Sedan, visst. Könsroller är ett av patriarkatets starkaste vapen. Vi har allt att tjäna på att krossa dessa, både de manliga och de kvinnliga. Nu är det 2013 och så jävla mycket har gjorts med den kvinnliga könsrollen. Så otroligt mycket faktiskt. Hela samhället kring kvinnorna har fått omformatera sig för varje nytt hinder som övervunnits. Kvinnorna har liksom kämpat på. Men vi kommer liksom ändå inte någonstans... 
 
Istället för att kvinnorna är hemma med barnen jobbar nu kvinnorna =ett framsteg.
Barnen får vara på dagis 8 timmar om dagen vilket ger många kvinnor ett ständigt dåligt samvete= ett steg bakåt för kvinnor och barn.
Kvinnor jobbar= framsteg.
Många sitter fast med deltider= steg bakåt.
Många dubbelarbetar istället= ett steg bakåt.
Kvinnor tjänar ändå inte lika mycket som män =ett steg bakåt. 
Kvinnor kan själva bestämma över sina graviditeter med hjälp av p-piller och aborter= steg framåt.
Många kvinnor lider istället under p-pillrens många biverkningar =stort steg bakåt. 
 
Fattar ni? Vi kommer aldrig någonstans, eftersom männen vägrar att röra på sig. 
Att kvinnor numera arbetar hade kunnat vara en framgångssaga om bara männen kunde ta sitt ansvar för barnen. Fler kvinnor kunde få jobba heltid, om fler män gick ner till deltid. Färre kvinnor skulle behöva dubbelarbeta om bara fler män gjorde sin del av det regelbundna hushållsarbetet. Färre kvinnor skulle behöva lida under p-medlens biverkningar om fler män var intresserade av p-medel även för män. (Om män visade intresse skulle även intresset för forskning på ämnet öka lavinartat och troligtvis skulle biverkningsfria p-medel för både män och kvinnor forskas fram på ett kick eftersom forskning kring män och deras behov får mer pengar över lag)
 
Alla framgångar som kvinnor röjt genom att krossa vår könsroll har skapat förändringar i samhället. Men förändringarna har skapats med utgångspunkten att männen inte ska behöva ändra något i sin könsroll. Samhället är numera ordnat så att männen inte behöver offra någonting, medan kvinnorna fortfarande kompromissar och offrar. 
 
Alla förändringar som vi kvinnor gjort i vår könsroll har också gjorts för att likna männen. Vi började jobba, som männen. Vi tog kontroll över får fertillitet och kunde börja ligga runt lite mer som vi ville- som männen. Vi dricker alkohol- som männen. Vi ska vara stenhårda chefer- som männen. 
Allting vi gjort och gör gör vi med männens könsroll som norm. Männen har heller hittills inte behövt förlora någonting på de förändringar som vi gjort eftersom samhället hela tiden backat upp våra förändringar genom att bädda för att männen ska slippa detsamma- förändringar alltså. 
 
Och det är självklart därför det här med utseende och skönhet och våra kroppar går så himla himla långsamt. Hur fan ska samhället backa upp det? Om alla kvinnor helt plötsligt slutade intressera sig och oroa sig och ständigt förtrycka sig själva via våra egna kroppar så skulle det även leda till förändring hos männen. Våra kroppar skulle inte längre vara deras. Om vi tog makten över våra egna kroppar och tex anmälde varenda jävel som använde en kvinnokropp i syfte att sälja saker. Om vi vägrade trånga kläder enkom skapade för att behaga andras blickar. Om vi slutade raka och pynta och piffa och svälta och liksom gjorde klart att vi STRUNTAR I VAD NI TYCKER OM VÅRA KROPPAR. Ja ni fattar. Enorm förändring. Enorm förlust för männen som via våra kroppar har så mycket makt över oss. 
 
Det är därför jag är skeptisk till den där bildjäveln högst upp. Varför är det alltid vi som ska ändra på oss? Vinner vi ens på det? Är den manliga könsrollen verkligen eftersträvanvärd? Det undrar jag. För i helvete. 
 
 
 
 
 
 

Lindh och Sahlin- hårt och mjukt

Såg delar av dokumentären om Anna Lindh igår. Den var fin och bra och viktigt och allt. Men en särskild sak bet sig kvar hos mig. 
Det var när Mona Sahlin berättade om att det tog lång tid för Anna Lindh att upptäcka feminismen. Inte förrän på senare år gjorde hon det och då hade hon och Mona grälat i många många år om det förtryck som Anna vägrade se. Anna Lindh vägrade erkänna att hon begränsades utefter sitt kön och kunde därför heller inte se att andra kvinnor gjorde det. Men som sagt, mot slutet av hennes liv insåg även Anna det som Mona ägnat större delen av sin politiska karriär åt. 
 
Mona berättade även att Annas starkaste frågorna främst var de om skatterna och den internationella politiken. Medan Mona jobbade med jämställdhet, hbtqrörelsen och feminismen främst. 
När SSU för första gången skulle rösta fram en kvinnlig ordförande fanns både Mona och Anna som kandidater och Anna vann. Alla vet även att om Anna inte hade blivit mördad så hade hon stått på tur att ta över ordföranderollen över hela sossarna. Mona nöp senare till sig den, men med sviktande stöd och med henne vid rodret förlorade sossarna valet. 
 
Jag och David pratade mycket om det igår. Hur Sverige hade kunnat se ut om inte Anna Lindh hade blivit mördad. Om Anna, liksom förväntat av henne, tagit över efter Persson och Sverige fått sin första kvinnliga statsminister som var en person som faktiskt slutligen insett att det finns orättvisor mellan könen. Kanske hade hon lyft upp Mona högt och de två hade jobbat tätt tillsammans. Fan vad bra det kunde ha blivit. 
 
Men mest tänkte jag på en sak. Det framgick vädligt klart av dokumentären att Anna stod för de "hårda värdena" och Mona för "de mjuka". Om man nu propmt ska jämföra dem, vilket gjordes en hel del i dokumentären (såklart, för så ska det ju va när det gäller kvinnor. Jämföras hit och dit). Anna var en kvinna med typiskt manliga politiska intressen och med ett typiskt manligt sätt att föra sig, det framgick tydligt. Männen låg även platta vid hennes fötter av beundran, det framgick också. 
Mona däremot stod/står för de mjuka värdena. Brinner för människorna och för jämlikheten för alla, oavsett kön, sexuell läggning eller hudfärg. Och Mona har aldrig haft samma stöd som Anna. Jag kan tänka mig att man har ansett att Mona har vart "jobbig". "Krånglig och gnällig" kan jag tänka mig är andra ord som yttrats om henne som det brukar om kvinnor som talar om sexism, ojämlikhet och sånt där jobbigt. 
 
(en annan sak. I dokumentären pratades om Annas "tunga kulturintresse". Hur hon lyssnade på "komplicerade operor" och ägnade sig åt annan sofistikerad kultur. Mona Sahlin har ingen utbildning efter gymnasiet och lyssnar på Bruce Spingsteen, vilket också nämndes i dokumentären. Klass ska inte heller glömmas bort i sammanhanget)
 
Jag är helt övertygad om att det beror på att när man tänker sig en ledare så är det en person som har manliga drag. Bryr sig om de "hårda värdena". För sig som en man. Är bestämd, auktoritär och lite barsk. De manliga värdena är eftersträvansvärda och inte bara när det gäller ledare, utan överhuvudtaget.
 
Ta bara barnen. Jag har två. En klär sig i rosa, leker prinsessa varje dag och har typiskt tjejiga intressen. Den andra klär sig i Spiderman, klättrar och spelar boll, tar en väldig plats och har många typiskt pojkiga drag. Ni kan ju gissa vem som får flest likes varje gång lägger ut en bild. Ni kan ju gissa vem av dem som får mest beundrande ord och komplimanger. Det är coolingen det. Pojkflickan. 
 
Ska bli oerhört spännande att se hur folk ska reagera på vår lilla flickpojke som är påväg. 
 
Fan alltså. Jag blir så trött. 
 
ps. Nej jag har inte glömt bort "tobleroneaffären" heller. Självklart har den spelat in vad gäller stödet för Sahlin. Men den finns det ju också jävligt mycket att säga om ur ett feministiskt perspektiv... ds
 
ps. På Gotland har vi en kvinnlig sosse som jag anser står för "mjuka värden" som faktiskt fick flest röster på hela ön vid förra valet. Bla min. Hanna Westeren heter hon och hon fick även min röst. Well done Gotland. ds
 
 

avundsjuka och drivkrafter

 
Tycker det börjar kännas lite destruktivt att lyssnar på Sommar i p1....
Lyssnade på Elin Kling idag och efter det var väl känslan mest att jag ville dö. 
Elin Kling har alltid levt efter devisen "kör bara" och tack vare det reser hon nu runt hela världen och är jättekänd och rik osv osv. Jag tycker det är så allt som oftast när det gäller sommarpratare. De pratar om hur allt gick till när de blev så fruktansvärt framgångsrika.
Och visst, man fattar ju poängen med det. Men tänk vad coolt det vore om en vanlig människa, typ kanske en småbarnsmorsa från Trosa, eller en hemlös, eller en lärarvikarie från Strömstad fick hjälp av värst superproducenten att fixa ihop ett program om berättelsen om sitt liv, eller något annat viktigt och/eller spännande som den ville förmedla. Som sedan miljoner lyssnade på. Alla har ju en berättelse. 
 
En av Värvets mest intressanta intervjuer tyckte jag var den som Kristoffer Triumf auktionerade ut i Musikhjälpen förra året. Visserligen var det en rik person som vann (det stod ju lite skrivet i sten eftersom det rörde sig om en auktion) men intervjun var ändå den mest spännande eftersom man varken som lyssnare eller ens Triumf själv, ju visste vad som skulle hända. Personen som vann var en oerhört framgångsrik företagare (startade bla Pocketshop) och ägnade början av intervjun åt att berätta om det. Och man satt och suckade. Sen helt plötsligt kom samtalet in på helt annan bana, då det visade sig att den här rika personen blev psykiskt sjuk och allt var det var. Nu har han pengar nog för att aldrig behöva jobba mer i sitt liv, men kämpar ändå varje dag med att ha lust att leva. Typ. 
 
Ja sånt gillar ju jag. Lite sådär olyckligt och ohärligt, men ändå sant och modigt och verkligt. 
 
Grejen med P1s värdar är ju att alla är framgångsrika. Alla ÄR på olika sätt och alla vill gärna sätta fingret på just det där sättet på vilket de ÄR som fört dem så himla långt i livet. Jag tänker ofta på det där. Vilket det ultimata sättet att VARA är, för att komma långt i livet och aldrig begränsa sig själv, vilket aldrig Elin Kling verkar ha gjort. 
Man önskar ju det för sina barn. Att de ska kunna ta sig hur långt (eller kort) de vill själva utan att aldrig uppleva sig själv en ett hinder. Oftast när folk känner att de INTE kommer dit de vill så beror det väl oftast på att de är sina egna hinder?
Och nu talar jag alltså om den ljuva medelklassen här. Jag menar inte att "man är sin egen lyckas smed" i alla lägen, men just vi som sitter där runt medelklassen till och gnäller om drömmar och visioner och nya altaner osv och faktiskt KAN göra det mesta som vi vill, men ofta just hindrar oss själva. 
Hur fan blir man en sån som inte hindrar sig själv? Och ännu viktigare: hur formar man sina barn så att de inte blir det?
 
Igår gjorde Filip och Fredrik en så himla grym grej i sin podcast. I podcastens början berättar Filip att Svts vd har ringt upp honom och frågat om han vill vara julvärd i år. Det är första gången han berättar det för Fredrik i podcasten och det blir naturligtvis jätteintressant att höra Fredriks reaktion. Gud vad jag tyckte synd om honom. 
Filip och Fredrik är ju bästa vänner. Deras vänskap kan ju inte vara något annat än otroligt djup vid det här laget och de talar ofta om den i podcasten. 
När Filip berättar att han fått förfrågan om att vara julvärd går Fredriks röst upp i falsett. Man hör PANIKEN i hans röst:
 - Men vi gör ju tv TILLSAMMANS säger han helt förtvivlat. 
De fortsätter prata och Fredrik tar liksom aldrig riktigt igen sig. Han är väldigt upprörd över det hela hör man och Filip retar honom lite för det, men lägger inte direkt någon värdering i hans känslor. Han har förväntat sig dem. 
 
I podcastens slut avslöjar Filip att det bara var en lögn, för att testa Fredriks reaktion. Tydligen hade Fredrik reagerat väldigt starkt på att Filip fick sommarprata ensam i somras och nu ville Filip därför testa reaktionen genom att dra det hela ytterligare ett steg. 
 
Samma med Alex och Sigge. Alex gör ingen hemlighet av att han väldigt ofta är avundsjuk på Sigge. Sigge har berättat han också att han flera gånger varit avundsjuk på Alex. Alex och Sigge kan också retas över det där, men det är liksom aldrig snack om att de inte ska vara vänner för den sakens skull. För vänner är de ju, kanske bästa vänner till och med. 
 
Jag tänker då att det där är en så typiskt manlig grej och att det är en grej med manligheten som jag kan avundas. Om man som kvinna skulle känna liknande börjar man genast analysera sitt inre, döma sig själv stenhårt, eller så gör personen man är avundsjuk på det, eller omgivningen. Kvinnor är ofta verkligen blixtsnabba med att göra klart för varandra att innerlig vänlighet är något väldigt eftersträvansvärt. Man ska glädjas med andra, vara nöjd med det man har, kort sagt, vara perfekt i alla led. 
Men FÅR INTE känna avund, för man MÅSTE ALLTID glädjas med andra. 
 
Det är ju egentligen helt befängt. Orimligt. För visst är det SJÄLVKLART att Fredrik blir orolig och avundsjuk och känner sig ratad och bortglömd när hans bästa vän och parhäst når framgång på egen hand i ett medie som de vanligtvis brukar agera i tillsammans? 
Visst är det väl helt jäkla logiskt att Alex räknar sina likes och jämför dem med Sigges likes? Gör inte alla det i hemlighet? 
 
Jag förstår heller inte riktigt varför man inte skulle kunna vara glad för någons skull SAMTIDIGT som man känner enorm avundsjuka? Och jag förstår heller inte varför man hela tiden måste vara glad för andra människors skull? Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva skämmas för att man eventuellt INTE känner sig glad för andras skull? Vi är väl inte Jesus allihopa? Vi är väl vanliga människor med känslor (är man en kvinna med känslor måste man ju få knulla runt lite!// Yrrol)?
 
När det då kommer till kvinnor och avundsjuka ska det hela analyseras till dödsdagar. Man är inte nöjd med sig själv. Man borde jobba med sig själv. Man borde lära sig att glädjas med andra. Man borde lära sig att veta hut. 
 
Linda Skugge har skrivit att det enda som drivit henne genom alla åren är avundsjuka och en vilja att hämnas. Så jävla fula känslor som jag tror hon delar med många många andra främst inom media. Och de tog henne långt. Jag tycker inte att det är en sämre drivkraft än, tex, en politikers drivkraft att vilja förändra världen. Bara man HAR en drivkraft. 
 
Jag gissar att Elin Klings egentliga drivkraft är viljan att vara bäst, som jag antar grundar sig i något mycket destruktivt och dåligt i hennes barndom. Jag tror fan att de flestas drivkrafter grundar sig i fulheter och dåligheter. 
Min hittills starkaste drivkraft har varit den att skaffa en familj, ett hem och en trygghet och det tror jag, tex, grundar sig i att min egen familj totalkrossades när jag var i tidiga tonåren. Min drivkraft kommer sig alltså ur totalt mörker och djupaste sorg, men den funkade iaf. 
 
På det diskussionsforumet om genus och feminism som jag är med i på FB pågår nu ändlösa diskussioner angående debattklimatet. Folk är upprörda och ledsna och känner sig påhoppade och är upprörda över att politiskt okorrekta åsikter uttrycks och allt vad det är. Jag fattar liksom ingenting. Jag tycker det är en skitbra grupp med jättehärliga diskussioner. Enligt min uppfattning är det "de lättkränkta" som är problemet. Kvinnorna som blir jättesårade och känner sig hatade om någon inte lindar in varje kommentar med en varm touch. Kvinnorna som blir helt förtvivlade om de blir kritiserade eller ifrågasatta i en diskussion MED EN ANNAN KVINNA!! VA! Kvinnor ska ju vara snälla! Milda! SYYYYYSTERSKAAAAAAPET DÅÅÅÅÅ??!!!!!!
 
Jag tänker att om det inte vore för just den grejen så skulle jag kunna umgås med kvinnor jämt. Men just DET gör mig så jävla tokig. Och just på det planet är män oftast helt annorlunda än oss. Den goda tonen är inte lika viktig. Värmen och omhuldandet är inte lika viktigt heller och de fattar att man faktiskt kan tycka om/älska någon ÄVEN om den personen inte jublar skithögt över ens framgångar eller inte alltid håller en varm och omhuldande ton. 
 
Dessutom. Om person A blir avundsjuk på person B, varför ska då skuld och agg läggas mot person A? Om person B har någon form av empati så borde ju person B förstå person A istället för att fördöma. Filip förstår ju Fredrik. Sigge förstår Alex. De förstår att avundsjuka är en helt normal, mänsklig känsla. Alltså borde man egentligen, rimligtvis, döma person B när hen riktar ev skuld och skam mot person A. Man skulle kunna anklaga person B för att vara empatilös. 
 
Och alla lättkränkta som inte kan klara sig i världen om inte världen är mjuk och trygg skulle man kunna kalla för mesar!
 
Kanske mitt flummigaste inlägg hittills. Nu får ni fan kommentera lite också, jag ser ju att ni läser. 
Hur har ni det med avundsjukan??
 
 
 
 

om brösten idealen och genvägarna

Två ganska stora feministiska diskussioner pågår just nu och jag kan inte på något sätt delta i dem. 
 
Dels är det hela grejen kring Miley Cyrus och hennes "förlöjligande" av den svarta kulturen osv. Fanny skriver så bra om saker jag aldrig ens tänkt på att jag får tunghäfta. LD kommer med andra tankar som jag också håller med om. Men Fannys inlägg satte sig hårt då jag insåg att jag gjort en ganska så kraftig tankevurpa förut då jag tänkt att vita artister gör något "bra" när de "anammar" den svarta kulturen och liksom lyfter/reclaimar den. Så jävla enkelspårigt har jag tänkt. Nu vill jag tänka om och tills dess är jag tyst. 
 
Sen är det tuttdiskussionen mellan bla Lady Dahmer och Elaine Eksvärd, vars blogg jag nu upptäckt tack vare den där diskussionen. Elaine skriver om att hon "fått en ny kropp".Kanske har hon fött barn eller nått, jag har inte läst så länge än. Hon beskriver hur hon haft otroligt dåligt kroppssjälvförtroende på senaste och att hon nu håller på att bygga upp det igen, bla genom att försöka tro på sin mans komplimanger. I ett inlägg får vi alla vet att hennes midjemått ökat med en cm, från 79 tll 80. Detta ska enligt Elaine bero på att hon druckit kaffe. 
I nästa inlägg skriver Elaine om hur hon  vill vara en förebild för andra kvinnor genom att vara "naturlig" och uttalar sig ganska drygt om Vimmelmamman Lotta Grey som använder Botox och Restylan. Det är hemskt enligt Elaine. 
 
Att lägga upp bilder på måttbandet runt midjan och skriva om hur man är i det närmaste beroende av att få komplimanger av sin man däremot det är helt sunt.
 
Lady och Elaine är vänner privat, det vet jag ju och Lady är modig och stark när hon gör grymma försök att förklara det orimliga i det hela för Elaine och alla andra som är inne på Elaines spår. Det här inlägget  är så klockrent där Lady Dahmer stillsamt undrar vilken jävla skillnad det är på att sminka sig och raka benen och räkna cemntimeter runt midjan och på att operera brösten och använda botox?
Just precis det undrar jag också. 
Och jag undrar också, precis som LD, vilka vi är att fördöma andra. 
Och som en som aldrig varit klassiskt snygg och många gånger brottats med det (i yngre dagar) kan jag också känna att det ju är jävligt lätt för en person med Elaines utseende att prata om naturlighet hit och dit. SAMTIDIGT vill jag ju heller inte döma Elaine när hon känner sig oattraktiv och tjock. JAG kan ju inte bestämma över vilka känslor hon får ha och inte ha över sin kropp, liksom hon bör ge fan i vilka känslor Vimmelmorsor och många fler har inför sina. Alla har vi ju komplex och alla bemöter vi dem på olika sätt. Och jag kan absolut hålla med Elaine om att det bästa sättet att jobba med och bemöta sina komplex är att försöka övervinna dem och lära sig att älska sig själv. Men bara för det är jag ingen att nedvärdera dem som väljer andra stigar att vandra. 
 
Elaine skriver "nån måste ju skicka ut andra ideal" och då känner jag lite att om Elaine tycker att det känns jobbigt att göra det så behöver hon inte oroa sig för den saken. Vi har ju Lady Dahmer. Som lägger ut närbilder på sin massiva byst när hon klipper gräset i genomskinligt linne utan bh. Som ställer upp i rakabenentävling och på alla sätt frikostigt och generöst sätt delar med sig av sin kropp utan att någonsin nedvärdera den. Hon visar på annat. Hon är kvinnan Elaine inte vågar vara och heller inte behöver vara om det känns så jobbigt. 
 
Orsaken till att jag inte kan delta i den här debatten mer än så är ganska dryg, för innerst inne är jag som Elaine, fast skillnaden mellan oss är att jag lever som jag lär, i alla fall mer än henne. 
Jag älskar min kropp som den är. Jag har lågt behov av komplimanger för den helt enkelt för att jag redan vet att den duger. Ja, jag vet att den duger, inte att den är perfekt. Den behöver nämligen inte vara perfekt. Det är inte viktigt för mig. 
Visst tycker jag att det kan vara viktigt att man inte är rakt ofräsch och i vissa sammanhang är det ju roligt att se lite snygg ut. Men ärligt talat, jag bryr mig inte. 
Det där med botox och restylane och till och med det där med måttband kring midjan ligger så otroligt långt bort ifrån min värld och jag blir rent full i skratt ibland när jag försöker föreställa mig mig själv på vissa större bloggares dagliga outfitbilder. 
 
Mycket av det har naturligtvis att göra med att vi lever väldigt olika liv. Jag bor inte i Sthlm liksom och jag är inte en karriärskvinna. Men jag tror och hoppas att jag ändå hade kunnat hålla mig utanför den där ytliga världen som råder i storstädernas inre kärnor även om jag bodde där, helt enkelt för att det verkar så himla jobbigt. Förstår dock att pressen är ungefär en miljon gånger större på en där och förstår även att inte alla tycker att det är jobbigt. En del tycker det är kul! Kul!
 
För det har väl kanske varit mitt problem då, det där som Lady skrev om att inte döma andra som lider under sina komplex och väljer att åtgärda dem genom ingrepp eller bara vanlig rakning. Hår på kroppen måste ju vara det vanligaste komplexet bland kvinnor. Det är till och med så vanligt att det inte ens kallas för sitt riktiga namn, utan skyls över som något helt naturligt som man i det närmaste måste göra, inte minst för att kunna ha ett trevligt sexliv. Nu har inte jag och David mycket av varken armhålesex eller bensex så därför har jag ju valt att låta håret växa så fritt det vill i dessa partier och när jag då stöter på kvinnor som slaviskt rakar sig var och varannan dag så kan jag bli så innerligt sorgsen för deras skull. Ibland blir jag arg också och tänker att de borde veta bättre. 
 
Men det är ju lätt för mig att säga. För mig har ju den bästa vägen till att komma överrens med min kropp varit att jobba på att acceptera den just så som de är. För alla är inte det den bästa vägen och det ska inte jag hålla på och dryga mig kring. 
 
Dock finns det en sak som jag ser är väldigt positivt med den vägen jag har valt och det är acceptansen även för andra människors utseende. Jag ska inte säga att jag inte attraheras av andra människors skönhet MEN. Som ett led i att jag jobbat så himla intensivt med att älska och acceptera min kropp just så som den är, märker jag, när jag jämför mig med vänner, även är mycket mindre drömande till andras kroppar och utseende än just de människor som valt att bemöta sina komplex genom förändring. 
För precis som jag kan dryga mig över folk som är "ytliga och utseendefixerade" drygar sig ju såna som valt "den andra vägen" över oss människor som inte slaviskt tränar, sminkar oss och stylar hit och dit. Det finns ett enormt förakt mot oss som faktiskt hela vägen ÄR naturliga och särskilt då mot oss som valt att inte stenhårt träna bort varje grams övervikt utan istället valt att försöka lära oss att tycka om de där grammen/kilona istället. Enligt många människor är vi lite av samhällets avskum som kostar skattepengar och bidrar med ohälsosamma ideal till framtidens generationer. Typ. 
Så den LÄTTASTE vägen måste ju, i dagens samhälle, helt klart, vara att gå förändringsvägen. Banta, raka, sminka, styla, botoxa och operera. Personligen ser jag det lite som en genväg. Samtidigt, vem fan är jag att döma de som väljer genvägar. Det gör jag själv på många andra plan. 
 
Utan att nu låta dryg skulle jag ändå vilja hävda att man blir en trevligare och mer accepterande och öppen person av att lära sig att älska sig själv. Genom sig själv älskar man andra och allt det där. 
Om man inte kan acceptera sig själv, då tror jag fan att det är svårt att acceptera andra också. Om man sliter som en dåre med midjemåttet eller med att jobba ihop pengar till nya bröst eller vad det nu än kan vara, så tror jag att det är ofrånkomligt att man även blir lite besatt av midjemått och/eller bröst. Man lägger märke till midjemått och bröst. Och då kan man ju fatta att det är provocerande och snudd på äckligt när andra människor går runt med STÖRRE midjemått än det man själv haft och hatat och föraktat så länge. Om man hatat sina hängiga bröst så länge och äntligen kunnat åtgärda dem till perfektion kan jag tänka mig att man har väldigt nära till "sådär skulle jag aldrig vilja se ut"- tanken när man betraktar andra, just för att precis så var det ju. Man såg ut på ett sätt, men så vägrade man att göra det och ändra det det helt enkelt. Hur kan man då vara öppen och accepterande mot andra med likadana? 
 
Ja. Sånt tänker jag på. Hur tänker ni? 
 
 
 
 
 
 

så jävla annorlunda

OOooooh, ibland känns det som att jag och Fanny har levt ungefär exakt samma liv. Varje gång jag tittar in på hennes blogg hittar jag igenkänning. I det här inlägget  skriver Fanny om kvinnor som får komplimanger av män där de hyllas för att "inte vara som alla andra tjejer". Fanny skriver att det i grund och botten ju handlar om att mannen i fråga sedan tidigare ha en snedvriden och nedvärderande syn på kvinnor och att det i de här fallen bara är en tidsfråga innan han även ser DIG som "galen" eftersom han faktiskt i grunden har en syn på kvinnor som just galna/klänginga/vad det nu kan vara.
 
Precis sådär har jag alltid haft det i hela mitt jävla liv, eller åtminstone från att jag började ligga. Så himla speciell. Så himla annorlunda. Så himla högt uppe på piedestalen så det var läskigt ibland. 
 
Den här låten fick jag skickad till mig en gång tex.
 
 
Och jag blir jätteglad när jag hör den, både då och nu. 
 
Jag håller med i det som Fanny skriver, men tänker även på en annan aspekt. 
Att när jag var 16, 17, 18 år, så KÄNDE jag mig verkligen annorlunda än de flesta andra tjejer. Jag hade dittills i mitt liv kämpat för att passa in i söt, snäll, duktig, liggbargrejen med MVG:n och träning och ljusa pastellfärgade kläder och verkligen försökt vara som ALLA ANDRA tjejer i min ålder. Men sen när jag började ligga så hittade jag den där andra vägen som var så mycket lättare för mig att vandra. Jag hittade en väg som var så väldigt mycket mer jag än det där med ljusa pastellfärger. Och jag tog den vägen, trots att den var avvikande från den breda massan. Nu vill jag inte låta Cissi Wallinsk och hävda att JAG minsann var så OTROLIGT ANNORLUNDA eller för den delen låta nedvärderande mot "de andra". 
Men grejen är att det BLIR ju ändå så tillslut. När man kämpat länge för att bli någon och det liksom inte funkar, då vänder man ofta plötsligt och blir föraktfull istället, särskilt när man är sådär ung och hjärnan inte är färdigutvecklad och allt det där. 
Filmen Fröken Sverige visar så himla tydligt på det där med föraktet tycker jag, som många "alternativa" har för allt som är vanligt. 
Och sådan var jag också, under några år. 
Men det tänker jag inte hålla på och straffa mig själv för, därför att jag tror det är naturligt. Man har ju så länge känt sig annorlunda och utanför. Under hela högstadiet var livet en kamp om att passa in. Vara som alla andra. Inte sticka ut. Och så plötsligt blir man så jävla trött på det och gör det till en sport att sticka ut. Vara annorlunda (fast annorlunda är man ju givetvis inte eftersom det finns ganska många andra som är likadana som du, vilket ju även är orsaken till att du äntligen vågar vara annorlunda). Och så börjar man istället förakta "de vanliga". Det är ett försvar.
 
Och när det är sådär. Då är det jävligt skönt att få bekräftelse på det där med att man är annorlunda och att det är positivt, helt plötligt, att vara det. Att det är okej. Därför älskar jag den där låten, med Kjell Höglund som en gång gjordes till min. Även om jag självklart även ser det orimliga i att glädjas över att man skulle vara så himla annorlunda mot "alla andra tjejer". 
 
Det där med piedestalen har också alltid varit ett problem för mig, både vad gäller vänner och män, särskilt när jag var yngre. Nu har jag funnits i mina vänners liv så många år att jag ramlat ner från piedestalen, vilket givetvis har vart skitjobbigt för mig. Att ramla ner från piedestal på piedestal. Man vänjer sig liksom med att sitta där uppe. Kunna välja och vraka och göra lite som man vill för man vet att man är så himla omtyckt och älskad ändå. Ganska hårt slag när man börjar inse att man måste börja anstränga sig. 
 
Vad gäller män så är nog min man den första som aldrig någonsin haft mig på någon form av piedestal. Och troligen är det också anledningen till att jag kommer leva med honom jävligt jävligt länge. 
 
Det är så himla otryggt att sitta på piedestal. Otryggt när någon bygger upp en bild och en "sanning" om dig som du innerst inne vet inte stämmer. Men du gillar ju personen och förstår att OM den där bilden omkullkastas så är din tid i personens blickfång förbi. Så du börjar upprätthålla den där jävla piedestalen. Och tillslut dråsar du ju rakt ner i backen naturligtvis. Oftast orsakar du det själv när du inte orkar längre. Det är ju ganska jobbigt att vara så jävla unik jämt. 
 
Nu såhär i vuxen ålder har även behovet av att vilja ses som unik och annorlunda avtagit. Ändå händer det ännu att folk ser mig just som det. Kanske för att jag skriver och folk läser. Jag skriver och bygger upp en bild av mig själv som ju aldrig kan bli helt sann eftersom man ju faktiskt inte skriver om allt. Inte KAN skriva om allt. Man kan väl  ALDRIG förmedla hela jävla sanningen om sig själv till någon. Jag tror inte ens att min man vet hela SANNINGEN om mig. Den vet nog bara jag, om ens det. 
 
Men det där trotsiga "aldrig göra någonting bara för att ALLA ANDRA gör det", den sidan ligger kvar hos mig ännu ganska starkt. Jag tänker att det kan vara ett resultat av mobbning i barndomen. Att aldrig "ge sig". Aldrig gå med på att göra saker bara för att ALLA ANDRA gör det. Aldrig låta någon bestämma, varken individer eller grupptrycket. Över mig. Alltid ifrågasätta. Ofta protestera. Ta igen allt det jag inte vågade ifrågasätta och protestera mot under de mindre modiga åren i livet. Det är som att man ständigt kämpar för rätten att vara just så som man är, när man en gång har varit mobbad kan jag tycka. 
Hur tänker ni andra som har erfarenheter av mobbning?
 
Jag har nämligen tänkt att det finns två olika grupper ibland oss (säkert finns det fler också) och det är då dels såna som jag, som ägnar resten av sitt liv åt att inte låta de jävlarna som en gång ville att du skulle förändra dig, som talade om för dig att du inte dög som du var, få rätt. Och så de som jobbar helt tvärtom. Som ägnar hela sina liv åt att desperat försöka passa in. Göra som de blev tillsagda som barn. Förändra sig för att älskas och accepteras av andra. Oj vad många människor jag tycker mig se som jobbar på det sättet. 
 
Och jag då, som på ett elakt sätt, ombads att förvandla mig till "en i mängden". Som på ett elakt sätt ombads att inte sticka ut. Jag har alltså ett evigt behov av att göra precis tvärtom. För som liten lärde jag mig att annorlunda var fult och nu reclaimar jag att vara annorlunda. Vad fan nu annorlunda är. 
 
För ju äldre jag blir inser jag ju att alla är annorlunda på sitt sätt. Och jag har ramlat ner från alla piedestaler och jag saknar det inte. Men jag måste ännu alltid ifrågasätta. Kan inte tvinga mig till att göra saker jag absolut inte vill själv och ingen får bestämma över mig. Ja. Det var det hele. 
 
ps: en grej angående kärlek. När man HITTAR personen som man sedan ska älska under JÄTTELÅNG tid i sitt liv, så upplever man ju ofta att man ALDRIG TIDIGARE träffat en människa som hen. Att hen är HELT JÄVLA UNIK och du har ALDRIG FÖRUT träffat en människa lika fantastisk och perfekt..det är ju kärlekens stora problem skulle jag tro.. ds

Deg

Undrar om det är gravidkoma jag lider av. Jag skriver inlägg på inlägg här men alla blir långa, osammanhängande och babbliga. Igår försökte jag formulera mig kring det här angående fyllesex. Jag och min man satt i säkert en timme och diskuterade saken och jag kunde ändå inte komma fram till nått. JAG liksom! Hade ingen åsikt. Eller. Min hjärna var så jävla trög att det helt enkelt aldrig blev något av mina tankar...
Jag längtar tills Nina börjar blogga igen. Då brukar jag komma igång. 
 
Idag har jag iaf en krönika inne angående den här artikeln om killen som tvättade sin första maskin tvätt vid 40 års ålder, vilket det då gjordes nyhet av här på ön....SUCK. Det kan vara den mest vulgära krönika jag skrivit hittills, men frågan är ändå om inte intervjun som den baseras på är snäppet mer vulgär..
Puss på er 
 
 

prinsessorna på framfart

 
Den här veckan känner jag att passerar lite väl mycket av mina egna gränser alltså..
 
Till att börja med fick mitt barn den här tröjan när vi var och storhandlade nya kläder. 
 
För den ville hon ha. Och den såldes i tvåpack tillsammans med en annan tröja med en större bild på Rapunzel som hon älskar. Så jag sa ja.
 
Och ikväll blir det följande film..:
 
Mitt barn älskar Disneyprinsessorna. Hon har dock aldrig sett någon av filmerna med prinsessorna. Ikväll ska vi ha Det Bästa Fredagsmyset. Far ska steka pannkakor. Vi ska ha chips och godis trots att det bara är fredag och så kom jag (JAG) på idén att Tonights the night. Så länge som hon velat detta. Och nu, efter den här jobbiga, jobbiga veckan i helt ny skola, helt nya miljöer och med helt nya kompisar så känner vi att hon måste Belönas. Belönas med något hon velat så länge så länge. 
 
Så ikväll är det dags. Ikväll ska vi alltså glo på en film som handlar om en tjej som blir kär i en kille. För att få honom måste hon få honom att kyssa henne innan solen går ner. Hon kan dock inte prata, utan får hoppas på att han kan älska henne endast med hennes utseende som grund. Mmmm. Verkligen  mysig film. 
I början av filmen är hon den självständiga, nyfikna, truliga dottern som går sin egen väg. I slutet av filmen blir hon en stram, stel prinsessa som måste använda sin kropp för att bli älskad. Jättefint verkligen. Bra jobbat Disney. Jättefin belöning verkligen. Men nu har jag redan lovat. 
 
Jag tänker såhär. Att jag såg filmen när jag var liten. Många gånger tom för jag minns den som om det vore igår. Och det gick ju bra för mig ändå. 
Sen tänker jag att FÖR ATT barnen ska få se den här vidrigheten, så måste de först genomgå en halvtimmes föreläsning från mig där vi, som vanligt då vi ser skitfilmer som denna, går igenom och pratar om allt som är tvivelaktigt. Även efteråt och jag gissar på, under filmens lopp, kommer de att få höra ifrån mig så att säga. 
Men ja. Jag har ju lite ångest inför det hele, det får jag säga. 
 
Tacka vet jag RöjarRalf. Den ser vi ungefär alla andra kvällar. Har ni sett den?
 

min enda längtan nu och häär....

Mitt barn har nu fått sitt livs första manliga "fröknar" (de är helt okej med att bli kallade fröknar, vilket barnen kallar dem av ren vana). 
 
Jag är otroligt glad åt detta. Jag vet inte om min glädje över det kanske är lite sexistisk. Att jag liksom degraderar de kompetenta pedagogerna som de ju är, till att bara bli ett kön när jag framhåller just deras kön. Men jag tänker ändå att det är lite som när man ser en kvinnlig polis, eller lastbilschafför eller liknade och liksom gläds lite extra. Eller lite som när jag går till gynekologen och blir extra glad när jag upptäcker att det är en kvinnlig gynekolog som ska undersöka mig (nu går jag ju uteslutande till kvinnliga gynekologer, men ja, ni fattar hur jag menar?). 
 
Med dessa manliga fritidspedagoger har jag också fört min första riktiga genusdiskussion. Det var de som började, första dagen. Jag mös när jag hörde hur de uppmärksammade både barn och övriga vuxna på könsroller och jag jublade inombords när jag förstod att jag stod inför mitt livs första person som ska ta hand om mina barn som faktiskt har tänkt på och läst om genus. 
Jag är övertygad om att det beror på att han är just en man som länge jobbat inom ett kvinnodominerat yrke. 
 
Vi var inte alls lika. Han pratade mycket om pojkar och pojkars "rätt" att få leka krig, tex. Pojkars rätt att få vara pojkiga och även hans egen rätt att få vara en MAN (dvs: bete sig manligt) och inte en person som förväntades vara som en kvinna. Mellan raderna lade jag märke till en ganska stor frustration som jag tror att många kvinnor inom mansdominerade yrken också upplever. 
Men han pratade även om flickors "rätt" att få vara flickiga. Om att inte nedvärdera barnen, men att vara öppen även när de inte beter sig som den förväntade könsrollen säger. 
Han pratade om flickor och pojkars lek. Hur flickorna ofta håller sig i närheten av de vuxna, vilket leder till att de vuxna pratar mycket mer med flickorna vilket utvecklar deras ordförråd och språkförståelse snabbare. Medan pojkarna ofta lämnas åt sitt öde och leker långt bort, tilltalas med komandon istället för meningar osv. 
Överhuvudtaget fick jag känslan av att den här fritidsledaren ömmade särskilt för pojkarna och hade funderat mycket över pojkars situation osv. Det gladde mig. 
Att han var varm och lyhörd med barnen, oavsett kön, gladde mig ännu mer.
 
För MIG är det liksom också en omställning och det går inte att sticka under stol med att det känns väldigt annorlunda. Att komma till skolan och mötas av en man som utförligt berättar om mitt barns senast lagda pärlplatta och funderingar. Det får mig att inse hur ovanligt det överhuvudtaget är med män som liksom pratar om barn som om de verkligen SETT dem... Fattar ni?
Mina förväntningar på männen är ju att de ska skoja, skämta, kanske vara lite flörtiga och lite macho som de flest andra män i min omgivning. Istället möts jag av två lugna, trygga män som berättar utförligt om mitt barns dag. Inget skoj, inget skämt och inget flört och inget macho. 
 
Och det är jag glad åt. 
 
Och nu vet jag att flera av er har hakat upp er på det där om att få "vara man" och om barnens "rätt" att få vara i sin könsroll så därför ska jag föklara för er hur jag tänker där. 
 
Jag tänker att i all tid har den kvinnliga könsrollen nedvärderas. Det gör den ännu. Föräldrar sliter sina hår över "tjejleksakerna" och "tjejkläderna" som  begränsar och är så himla destruktiva. Flickor som är aktiva, högljudda, självsäkra och allmänt "pojkiga" är önskvärda. Det skryts ofta över såna flickor och allt som oftast hyllas de bland män. Tjejer som kan lira fotboll, älskar hårdrock och kan dricka öl som en hel karl, det är grejer det. 
 
Jag själv har levt hela mitt liv liksom i skuggan av det. Att jag inte är en sån tjej, utan att jag istället är en tjej som är väldigt tjejig. Inte på alla sätt, men på många. När jag så fick barn som också "valde den rosa vägen", så att säga, blev det jättekonstigt eftersom jag, innan jag fick barn, var djupt inne i perioden "försöka vara en sån där härligt könsrollsöverskridande tjej" och hade väldigt klart för mig att mina barn minsann aldrig skulle få ha på sig rosa kläder. Det fick jag ju skita i då. Och sedan följde åren då jag dagligen, både för mig själv men mest för övriga samhället, måste kämpa för att uppvärdera det som mina barn älskar och som jag själv älskade som liten. SAMTIDIGT som jag måste hålla alla dörrar öppna för mina barn och inte begränsa dem som jag upplevde att jag faktiskt begränsades pga mitt kön... Skitkrångligt.
Det är ju där jag skiljer mig från de flesta eftersom jag är feminist. Istället för att svälja "den rosa" könsrollen med hull och hår, jobbar jag/vi på att hålla den öppen och helt enkelt bjuda fler möjligheter än vad den snäva könsrollen har att erbjuda. 
 
Det jag tror att den manliga fritidsledaren upplevt är samma sak fast tvärtom. I en kvinnodominerad värld  förväntas alla ha de klassiskt kvinnliga könsrollsdragen. Samhällets sakta men säkert ifrågasättande av den manliga könsrollen blir då för mycket för honom då, när han i sin vardag upplever ständigt ifrågasättande pga sitt kön only. Same same but diffrent. 
 
Jag tror att när jag nu ska få en son, så kommer jag att uppleva lite samma sak som jag upplevde när jag fick mina döttrar. Att jag måste vidga mina vyer och att jag heller inte kan skuldbelägga min son om han nu eventuellt en dag kommer att önska sig en knallpulverpistol i julklapp eller helt bara vilja bära blå kläder. Precis som jag snällt får bita ihop när mina döttrar vill ha prinsessklänningar dygnet runt och önskar sig sminkbord. Sedan är det naturligtvis upp till mig vad de sedan FÅR. Men just deras ÖNSKAN och deras viljor, dessa kan jag ju inte skuldbelägga. Diskutera såklart om jag anser att det är nödvändigt (som det där med smink och med all säkerhet lär det dyka upp grejer som blir nödvändiga att diskutera med sonen sen också) men aldrig lägga skuld.
 
Det är samma sak med personlighetsdragen som kommer med de klassiska könsrollerna. Jag kan pusha hur mycket som helst för att mina döttrar ska bli modiga och framåt och ta plats osv. Men om de inte blir det ändå? För att de är blyga. Är det dåligt att vara blyg? Eller kan det vara okej att vara blyg? Har man inte som blyg ett fasligt sjå med sig själv och sin blyghet och all ångest kring det så det räcker? Blir det inte bara ännu värre om även då föräldrarna lägger press på barnet att INTE vara blyg och tystlåten?
Samma sak tvärtom. Om min son nu skulle bli en sån där unge som gärna pratar rakt ut och ofta tex glömmer det där med att räcka upp handen i skolan? Om han blir en sån där unge som fröken irriterar sig på och som jämt blir skälld på? Om han liksom upplever hur vuxenvärlden bara begränsar hans nyfikenhet på livet och då hellre väljer att hålla vuxenvärlden på avstånd, som jag upplever att många pojkar gör, kanske just av nyss nämnda anledning. int i fan behöver han då också en morsa som skuldbelägger platstagande och förordar lugnhet, pysslighet och ett lite mer tjejigt beteende? Pressen över att han "borde" vara så är troligtvis redan ändå stor från övriga i hans närhet.
 
Ja nu undrar ju ni förstås om jag överhuvudtaget är feminist? Jo det är jag förstås. Men efter sex år som mamma har jag lärt mig två saker:
* det övriga samhället påverkar barnen långt långt mer än vad man som föräldrar fattar innan man skaffar barn. Det blir värre ju äldre barnen blir dessutom. 
* allting hos människan är inte ditlagt efteråt. Man föds med vissa egenskaper och drag. Framför allt lär man sig saker som sedan sitter så hårt att det bara blir ångest hos en själv om man, ovanpå alla andra brister och fel man alltid har som människa, även måste ha ångest över det, istället för att bara acceptera det. 
 
Jag själv blir aldrig någon pojkflicka. Jag hatar att klippa gräset. Jag är så typiskt kvinnlig på så många sätt att det inte är riktigt klokt. Och jag trivs med det. Jag vill vara såhär. Jag vill ha nära till mina känslor och jag vill vara verbal och känslomässig och djup. Jag tänker inte gå runt och ha ångest för att jag inte tagit tillräckligt med plats under mitt liv eller jobbat på att FÖRÄNDRA mig. Jag är bra som jag är, i all min kvinnlighet. På de sätten som jag absolut inte alls är kvinnlig är jag också bra. Jag funkar liksom. Som jag är. 
 
Jag har ägnat så mycket tid i livet åt att försöka förändra mig. Jag upplever att väldigt många, främst kvinnor, gör det. Alltid ska det jobbas på något. Är det inte det fysiska utseendet så är det pesonlighetsdrag eller beteenden. 
Jag tänker att allt det där bara är en genväg för att nå frid. För att komma överrens med sig själv tillslut. Men jag tror inte riktigt på att komma överrens med sig själv genom förändring. Jag tror det handlar väldigt mycket om att lära sig att älska sig själv just så som man är.  Acceptera läget bara. Och försöka gilla det.
Och jag tror att jag är ganska nära det där. 
 
När jag gick på Kvinnofolkhögskolan i Gbg pratade jag och min vän Åsa väldigt mycket om det där. Hon var väldigt blyg, nämligen och kände nog en begäran från omgivningen att jobba på det. Och jag hade en pojkvän som jag kände inte riktigt kunde acceptera mig just så som jag var. 
Då startade vi Beska och Bittra klubben. Kanske världens bästa klubb. 
Det här var vår themesong som vi ofta, lite kvidande, kunde brista ut i under våra många och långa möten, ofta innehållandes öl. 
 
(OBSOBS: lägg märke till min lilla älskling BENNY!!) 
 

om varför det ofta inte är någon idé

På senaste har det ju pågått en debatt om det här med Männen. Arsinoe går i täten och LD är med på tåget. Arsinoe vågade skriva det där som man egentligen inte FÅR skriva, nämligen att alla män förtrycker alla kvinnor. 
Och folk ba "aaaaah, vad är det hon skriver!! inte JAG, inte min KILLE, inte min PAPPA" osv osv i en oändlighet. 
 
Vidare följde en debatt om det här med daltandet av männen. Jag håller med om allt.
 
(förresten. Kringlan Svensson (Sommarlov) pratar så himla intelligent om det här med feminism i Crazy Towns senaste podcastavsnitt. Ja, han är man. Och han pratar just om det där att män borde ha respekten att fatta att de faktiskt inte vet vad de snackar om alltid)
 
Jag kan också bli så jävla trött på det där daltandet som man som feminist ständigt får hålla på med. Precis som Kringlan säger så är det egentligen JÄVLIGT konstigt att ALLA människor har så otroligt mycket att säga om feminism och jämställdhet och genus, utan att de faktiskt vet ett skit om det. Vi som faktiskt VET saker och ting tvingas därför ständigt sitta i diskussioner med "vetare" som vet ingenting och det där glappet blir så jävla enormt oftast att jag oftast bara skiter i det. 
När en bekant säger "men som tjej så ÄR det ju faktiskt en risk med att supa sig full. Det innebär ju faktiskt att man utsätter sig för större fara då man inte är helt redig och klar" så säger jag "mmm, visst" utan att vidare gå in på den fara som männen utsätter sig för när de super (fängelse, tex) och hur jävla befängt det är att tänka i de där banorna som ju faktiskt innebär att man menar att våldtäktsoffret har en SKULD i det som händer när hen våldtas. 
Som någon skrev, om en man mördas är det knappast någon som ifrågasätter vad han haft på sig eller hur mycket han druckit eller vilka risksituationer han utsatt sig själv för. Och mördaren får många många år i fängelse. Punkt. Liksom. 
 
Men det säger inte jag. Jag bara lyssnar förstående och tänker att det inte är någon idé. 
 
För det är det ju inte. Det är ingen ide att ta en diskussion förrens den man diskuterar med har ansträngt sig. Precis som Kringlan säger så är feminismen så enorm och så problematisk på många sätt. De mest välmenenade kommentarerna kan lätt styckas ner till småbitar av valfri feminist. För feministen vet saker som inte de andra vet. Feministen har läst spaltmeter på spaltmeter, böcker tunga som tegelstenar, kanske lite högskolepoäng och precis som vilken jävla expert som helst, samlat på sig jävligt mycket information. Som inte de andra har. Och därför är det ingen ide. Känner jag ofta. Det är lite som om jag på allvar skulle sätta mig och diskutera kärnfysik med en kärnfysiker. 
 
I helgen skrev jag faktiskt en krönika baserad på Alex&Sigges näst senaste podcastavsnitt "feministen Barbie". I avsnittet hånar Sigge en barbiefilm som han tvingats se då han nu har fått en dotter. Detta var det FÖRSTA genuspratet de haft i poddens ettåriga historia och SJÄLVKLART handlar det, som vanligt, om hur FARLIGT allting som riktar sig till flickor och kvinnor är. Det lustiga är att Sigge ju har två söner som är äldre än dottern. Sigge bör rimligtvis ha utsatts för jävligt mycket "pojkkultur" under årens lopp. Men det reagerar han inte på. För pojkarna och männen och allt de gör är norm. 
Sigge Eklund alltså, han som för några månder sedan skrev till mig på Twitter följande mening: "är det någonting jag kan så är det genus". 
Mmmm, verkligen.
 
Samtidigt. Han menade ju väl. Men det blev så jävla fel. De 20åriga killarna som lyssnar på Alex och Sigges podcast behöver inte få ytterligare bevis på hur värdelöst och fjantigt (och rent av farligt) allting som tjejer sysslar med är. Istället skulle de behöva lyssna på lite skojiga analyser av mansrollen. Tvingas se till sig själva istället för att överlägset glutta ner på kvinnorna där nere, från sina skyhöga piedestaler. 
 
Tyvärr glömdes min krönika som vanligt bort för webben. I tidningen jag skriver för är jag den enda kvinnliga krönikören. Den andra tidningen har en kvinnlig krönikör som skriver någon gång per halvår. Jag tror aldrig det har hänt att någon av de manliga krönikörerna glömts bort när det gäller publicering på webben. Mina glöms bort allt som oftats. Vilket är väldigt tråkigt tycker jag, eftersom Internet betyder jävligt mycket för spridningen av ens texter, vilken jag tycker är viktig eftersom jag, till skillnad från de manliga krönikörerna, med mina krönikor försöker mig på någon sorts förändring. Gubbarna skriver om musik, vardag och sport. Det gör inte jag. Och LUSTIGT NOG är det ALLTID mina krönikor som glöms bort och förvägras omvärlden genom att de blir ospridbara. 
Min tidning har nog tusen argument för att förklara detta. Det har jag också. Men dessa kan jag inte ta upp. För eftersom ingen kan någonting om allt det som jag kan en jäkla massa om så är det ingen idé. 
 
Jag kan på rak arm inte heller säga på vilket sätt min man förtrycker mig. Precis som alla kvinnor som efter Arsinoes inlägg skrev "inte MIN kille i alla fall". Jag kan inte heller säga. Vår relation är så stor och komplex och så MYCKET liksom att jag inte på rak arm kan komma på något. Ändå är jag glasklar över att han gör det. Och jag tror att han också är det. 
 
Däremot kan jag på rak arm räkna upp EXAKT hur de allra flesta män i min omgivning medverkar till att hålla patriarkatet flytande högt i det blå. Var enda en. Det kan vara det första jag scannar av vad gäller män. Hur de ÄR genom ett feministisk synsätt. Det är absolut lättast vad gäller de äldre männen men också ganska tydligt när det kommer till de yngre. 
 
Såhär tycker jag:
* Äldre män, över 50, tror att de vet allt. De är drygt överseende och inte särskilt intresserade av vad andra tycker och tänker för de VET redan hur allting ligger till. Och då menar jag alltså ALLT. 
* Män mellan 30- 50 är ofta macho. Buffliga. De gör så gott de kan jämställdhetsmässigt i sina äktenskap och hushåll och med barnen, men de har den där jävla attityden som jag hatar. Bufflet. Den töntiga manligheten som till varje pris måste VISAS. Machoskämt. Rena fjanterier. Men jag antar att det finns en logisk förklaring. De är den första generationen med den ökande Pressen. Pressen att göra sin del i hushållet. Pressen att finnas där för sina barn i samma utsträckning som mammorna. Och de gör det, för de flesta vet numera att det inte finns någonting coolt med att vara en mansgris. De VILL inte vara mansgrisar som sina fäder (de över 50). Antar att de kanske känner sig lite halvkastrerade. Oroliga. (Alex och Sigge har pratat intressant om detta i samband med Ingmar Bergman. Hur de ibland kan ÖNSKA att det var OKEJ att vara Ingmar Bergman idag, men att det på inget sätt faktiskt är det längre)
* Män under 30 har jag inte så mycket koll på faktiskt eftersom jag umgås mest med folk över 30. Men det jag uppfattar är en mjukhet. Ett större mod att visa känslor osv. Jag tror helt enkelt på framtidens män. Och gläds åt att äldre generationer faktiskt ska dö ut. Även att min egen generation en dag ska dö och försvinna från jorden yta kan jag ofta tycka är oerhört positivt. Det lämnar ju utrymme för en ljusare framtid så att säga. 
 
Just det här med att diskutera feminism med folk upplever jag är lika svårt med en "obildad" kvinna som med en "obildad" man. Kanske ibland svårare med kvinnor eftersom de tycker att jag lägger orden i munnen på dem. När de inte alls känner sig förtryckta och så kommer jag och talar om för dem att de är det!
 
Men jag ser ändå en bra poäng med att, som LD skriver, mellanmjölka feminismen och det är att det öppnar upp för nya att komma in. Man börjar försiktigt liksom. Ifrågasätter milt. Och sedan, när personen fått på sig de där genusglasögonen och är all in, då kan man dra på med det tunga. Då kan man börja prata strukturer och generallisera så in i helvite utan att någon ska komma med sitt jävla "men JAG och MIN pojkvän..". När man fått med personen på tåget. 
 
 
 
 

vilka fel gör ni??

OBS: SKRIVET IGÅR, ONSDAG:
 
Imorrn åker vi. 
Jag har tyckt det har varit lite svårt att vara snäll på senaste. Såhär vid  28 års ålder har jag äntligen börjat förstå mig på hur min hjärna fungerar så nu vet jag att när jag mår lite dåligt, är orolig eller liknande, så blir det svårt för mig att vara snäll. Jag blir sur och lite missunnsam. Tycker att de allra flesta andra människor på jorden är idioter. 
Och så har jag känt ganska mycket på senaste. 
Idag kom jag på att det måste bero på den här inre pressen jag känner och har känt de senaste veckorna sedan vi fick höra att vi skulle upp till Karolinska. 
 
Ja för det blir ju en press eftersom det är MITT FEL om det är nått fel på BoEve där inne. Det är MIN diabetes. JAG som var dum att bli gravid innan jag hade ordning på värdena. JAG som inte lyckats få ner värdena tillräckligt snabbt och JAG som suger på att ta hand om min kropp. Alltså: MITT FEL om det är något fel på vår bebis. 
Jag kommer ju att hata mig själv om det skulle va nått. 
 
Jag misstänker att den är stor. Dels för att magen är så stor redan och dels för att jag nu har känt någon liten liten kick, men det mesta jag känner är låååångsamma rörelser, som om det är en valfisk som sakta snurrar runt i min mage. Det kan ju bero på att den är för stor för sitt utrymme. Eller på att den inte orkar uppbåda snabbare rörelser pga typ hjärtfel. Ja ni hör ju. De positiva tankarna byts sakta ut mot PANIIIIIIK. 
Men, som min ljuvliga barnmorska säger, nu pressar jag in allt det där i en liten box som jag inte tar fram förrens imorgon em runt 15 när vi vet hur det står till. Boxen är ganska sprängfull får jag säga. Och jag måste verkligen ANSTRÄNGA MIG för att hålla skiten inne. Och därför tycker jag att det är svårt att vara snäll. Förutom mot mina barn. Jag älskar mina barn. 
 
Igår kom de hem efter 3 dagar i Sthlm med sin pappa. Och både igår och idag har vi bara existerat här hemma. Som en stor mjuk atom har vi suttit ihop och liksom bara levt här. Plockat körsbär, bigaråer, vinbär, jordgubbar, smultron och potatis från vår egen trädgård. Lagat mat ihop. Hjälpts åt att ta bort spindelnät från fasaden. Sett Trassel. Badat i pool. Hela tiden tillsammans. Ständigt samtalande. Jag älskar dem så det gör ont. 
 
Det är så lustigt tycker jag. För varje gång jag skriver ett inlägg om flickor som är kritiskt. Tex om flickkläder, eller hur omgivning och samhälle bemöter flickor, så är det idel hurrarop i mitt kommentarsfält. Alla är liksom överrens om hur det LIGGER TILL med flickor. Vilka fel som görs. Vad man kan göra för att göra saker och ting bättre. 
Men varje gång jag skriver om pojkar får jag alltid samma respons: men MIN pojke är inte alls så. 
Då heter det att jag generaliserat för mycket. Att inte ALLA är likadana. Osv.
Som om jag inte fattar det liksom. Men, precis som när jag skriver om flickor, så generaliserar jag. 
Jag får också slängt till mig att jag faktiskt inte har söner, så jag vet inte hur det är. 
MEN HALLÅ! Vi som tror på genus och könsroller tror väl ändå inte att det är särskilt stor skillnad på barnen? Barn är ju barn före kön. Och grejen är att jag VET en massa saker om KÖNSROLLER och könsroller drabbar alla barn. Allra hårdast pojkar skulle jag vilja påstå. 
Och det där att många pojkar är så jävla fucked up och inte klarar sig på långa vägar lika bra i livet som flickor/kvinnor (hälsomässigt, skolmässigt, sexmässigt, relationsmässigt osv osv osv) måste ju bero på något. Visst kan vi skylla på samhälle och ideal och normer och dagis och fan och hans moster. Men vi är ju dumma om vi helt lyfter allt ansvar från föräldrarna. Även vi som faktiskt ÄR intresserade av och medvetna och könsroller GÖR FEL, så är det bara. 
 
Och jag har svårt att förstå oviljan att ta ansvar för det. Vilja att erkänna brister. Jag själv grälar ju med mig själv VARJE DAG över fel jag gjort och gör som fuckar up mina barn fullständigt könsrollsmässigt. 
 
Fel jag gör och gjort, könsrollsmässigt, vad gäller mina barn:
* Mitt ena barn är, enligt mitt tycke, lite väl intresserad av sitt eget utseende. Nu märker jag visserligen att detta avtagit när hon har sommarlov och förstår att mycket av det kommer från kompisar och dagis, men ändå. Hennes utseende har helt klart bekräftats för mycket och på fel sätt
* MItt andra barn har pojkar som norm. Hon "gillar inte tjejgrejer". Nu när hon slipper dagis och kompisarna därifrån märker jag dock att detta också avtagit, idag ville hon tex ha ett par rosa stövlar, men ändå. Någonstans har hon helt klart snappat upp att "tjejighet" är lite mindre värt. Vilket kan bli problematiskt. Eftersom hon är en tjej.
* Jag har väldigt duktiga och "väluppfostrade" barn. Äldre människor älskar dem eftersom de aldrig är "för mycket". Det är inte ett gott tecken tyvärr. Jag tror att jag har dragit för tighta gränser och uppmuntrat "lydighet" på ett sätt som varit rakt dåligt. Eventuellt lever de båda i tron att de är MINDRE älskade när de gör "dåliga" saker, vilket de därför väldigt sällan gör
* Båda två är bekräftelsetokiga. Det är många barn och många vuxna också. Jag hade önskat att det inte var så. 
 
För att dra lite. 
Så. Vilka fel gör ni och har ni gjort med era barn, könsrollsmässigt?
 
 
 
 

pojkarna och integriteten

 
Det finns inte mycket i den manliga könsrollen som jag gillar. Det finns inte mycket i det sätt som de allra flesta pojkföräldrar uppfostrar sina barn som jag gillar. Det är STORA skillnader på hur föräldrar uppfostrar sina söner och döttrar. Och oftast ser jag bara negativa grejer, vad gäller just pojkarna. 
 
Det finns dock en sak, som jag lagt märke till och som jag finner positiv i pojkföräldrars sätt att upfosta sina söner. Och det är det där med integriteten. 
 
När det gäller små flickor är vi ofta väldigt tidiga med att lära barnet rätt och fel. Flickan får tidigt lära sig att uppföra sig. Hon får lära sig vilka beteenden som är okej, vilka fysiska rörelser som är okej. Hon får lära sig om artighet och om hur man är duktig. Det här gör ju vi vuxna därför att vi tror att en flicka inte kan överleva utan bekräftelse från sin omgivning. Och det tror vi på grund av våra egna erfarenheter. Våra erfarenheter talar väldigt tydligt om för oss att kvinnor behöver och kräver mer bekräftelse, både för sitt utseende och för sina prestationer än män. Vi "vet" detta och vi reproducerar detta på våra barn, dvs, lär flickorna att bekräftelse är en viktig grej, medan pojkarna lämnas mer där hän. De behöver inte lära sig om rätt och fel och moral och uppförande och artighet och duktighet helt enkelt därför att de på ett helt annat plan får gå sin egen väg i livet och behöver inte bry sig lika mycket om vad omgivningen tycker. Män är öar. Ensamma och starka. 
 
För att forma dessa olikheter hos barn används många olika metoder. En stor skillnad mellan flickor och pojkar anser jag är bannor vid misstag. Flickor bannas på ett djupare, mer verbalt sätt, ofta med lite skuldbeläggning iblandat. "Du förstår väl att lille Pelle bli ledsen när du kniper honom i ryggen. Se hur lille Pelle gråter nu! Säg förlåt!". Medan pojkar kommer undan med kortare fraser och en uppgivenhet a la "det spelar ingen roll vad jag säger, han gör ändå som han vill" när tex en ursäkt uteblir. 
 
Där mina döttrar har lärt sig att man artigt hälsar på kompisarna när man kommer till dagis, har pojkarna inte fått lära sig samma sak. De svarar inte på mina döttrars glada hälsningsrop, för de behöver inte göra det. De har inte lärt sig att de behöver den bekräftelsen som en glad morgonhälsning innebär och därför förstår de inte heller vitsen med att besvara den. 
 
När en vuxen tilltalar en pojke, behöver han inte svara. Den vuxna förväntar sig också sällan att han ska göra det. Det finns helt enkelt ett väldigt stort ÖVERSEENDE med pojkar och deras beteenden. De lämnas mycket mer där hän än flickor, vilket jag absolut tror har både för och nackdelar. 
Men om jag nu ska fokusera på fördelen, så tror jag att detta ofta leder till ungefär motsaten mot det jag skrev om i förra inlägget. Där flickorna får lära sig att deras kroppar och hela deras personer, finns till för att behaga sin omvärld, får pojkarna lära sig om integritet. 
 
Pojkarna tillåts i mycket högre grad, att styra över sig själva. Pojkar MÅSTE mycket mindre än flickor. Vilket gör dem till så otroligt mycket friare människor. 
 
Eftersom jag hittills endast har döttrar själv så kan jag facineras så mycket av små pojkars beteenden ibland. Pojkar som inte hälsar när man ses. Pojkar som högljutt kan beklaga sig över att det luktar konstigt i ens hus. Pojkar som skiter fullständigt i mammas ord och rymmer långt utanför gränsen för hur långt han egentligen får gå i radhusområdet. Pojkar som vägrar låna ut sina cyklar. Pojkar som, trots vuxnas (vedervärdiga) uppmaningar om kramar, vägrar att kramas när de inte själva känner för det. 
 
Dessa är beteenden som vuxna väldigt ofta problematiserar. Väldigt ofta hör man pojkföräldrar säga just "det spelar ingen roll vad jag säger, han gör ändå som han vill", vilket jag finner väldigt lustigt. För vad kom först, var det hönan eller ägget? Jag tror ju att det i själva verket ofta handlar om att den vuxne, redan på bb, av erfarenhet visste att "pojkar gör som de vill, oavsett vad man säger" och att detta sedan formar pojken precis i den riktningen. Har man "vetskapen" om att ett barn ÄR på ett visst sätt, så BLIR barnet så (alltså, ungefär grundstenen i vad genus handlar om). 
Och det blir lustigt när inte pojkföräldrar tänker på den saken själva tycker jag.
Rent olusigt blir det däremot när samma föräldrar sedan problematiserar pojkarnas beteenden, som de själva varit med att skapa. 
Föräldrar till pojkar är nämligen själva väldigt fria från ansvar, just eftersom de ju vet att det bara ÄR som det ÄR med pojkar. Tänker man att pojkar ÄR på ett visst sätt, så kan man ju inte heller göra något åt är de sedan BLIR precis så som man visste att de skulle bli.
En förälder till en pojke som slåss blir alltså ansvarsfri, för det vet ju alla att pojkar slåss. 
 
Ändå är det ju så att de allra flesta människor inte gillar beteendet att slåss. Vuxna människor har även väldigt ofta svårt för oartiga barn. Barn som inte hälsar, som inte ler, som inte kramas, som rymmer och som högljutt beklagar sig över konstiga lukter i hus de är på besök i. Vilket ju faktiskt helt och hållet ligger hos de vuxna. 
 
Jag vore en LYCKLIG MAMMA om jag hade barn som struntade i att kramas när de blev uppmanade till det av dumma vuxna (som inte fattar att barn bestämmer över sina egna kroppar och därmed över NÄR de VILL kramas). Jag vore en lycklig mamma om jag hade barn som sket i den där bekräftande hälsningen och som även sket i att bekräfta tillbaka. Jag vore en LYCKLIG mamma om jag hade barn som kunde sätta ord på den osäkerhet och olustighet som kan infinnas när man presenterades för nya miljöer, som tex kan visa sig genom att man tycker att det luktar konstigt.
Det är att ha Integritet och det är att skita ganska mycket i vad andra eventuellt ska tycka om en.
 
Mina barn är redan långt nere i skiten. Det hade både jag och min man och omgivningen kring våra barn sett till. 
Jag ser nämligen mitt eget ansvar där, för som flickförälder vilar det så enormt mycket tyngre på mina axlar, ansvaret. Det är ju det som skiljer de två sättet att uppfostra barn på: vi med flickor måste aktivit ta ansvar för att våra barn BLIR på ett särskilt sätt. De med pojkar behöver inte göra det, eftersom pojkar ju faktiskt redan ÄR som de ÄR. Normen.
 
Och det är så himla mycket som är så otroligt dåligt när det kommer till hur de allra flesta pojkar uppfostras. (Lyssna gärna på vår Statistikpod så förstår ni hur jag menar.)
MEN. Just den där friheten från krav och den integritet som följer med den som de allra flesta pojkar får och som även är just den som ofta problematiseras (och diagnostiseras) den tycker jag är bra. Den önskar jag att jag själv hade fått och jag önskar även att mina döttrar hade fått den. 
 
På samma sätt som jag vill BERÖMMA föräldrar till pojkar för ovanstående så är det till precis samma beteenden (hos föräldrarna) som min hårdaste kritik ligger. Bristen på gränssättande. Hur man går med på att pojkar beter sig hur som helst och ursäktar precis allting med "boys will be boys". Det leder till så jävla mycket dumt och det dummaste är att dumheterna leder till att pojkar/män inkräktar på och tar för sig av flickor/kvinnors livsutrymme och förminskar det. 
För vissa saker MÅSTE ALLA BARN lära sig. Att man inte på några villkor får slåss, tex. Att FRÅGA om lov innan man tar för sig. Om empati och om vanlig hederlig snällhet. Även pojkar behöver lära sig att det finns en poäng i att vara snäll mot medmänniskor. Att lära sig lyssna och att lära sig samtala. Att lära sig om andra människors värde. På alla de punkterna fallerar nästan alla pojkföräldrar jag någonsin träffat faktiskt. 
 
Och därför blir det himla lustigt när samma föräldrar ofta beklagar sig över de punkter som jag hyllar. 
 
 
 
 

småflickor ska inte kläs i korta kjolar för då kan de bli våldtagna en vacker dag

Oh nej. Nu har jag hamnat i en tankenöt som jag inte kan skaka av mig. Kan ni hjälpa mig??
 
Såhär. 
När det kommer till våldtäkt handlar mycket av det som vi feminister tjatar om om att ta bort skulden från offret. Vi ska INTE fokusera på om offret går sent hem från krogen eller inte. Vi ska INTE fokusera på om offret haft, tex, trekanter tidigare. Vi ska INTE fokusera på hur mycket offret hade druckit och vi ska INTE fokusera på vad offret har på sig. Fokus måste ligga på gärningsmännen och inte offren. Kvinnor i allmänhet ska inte, kollektivt, uppmanas att inte gå själva hem från krogen, att ta det lugnt med spriten osv. Istället skulle man hellre då göra uppmaningar till potentiella gärningsmän, det vill säga, ALLA män, att inte gå själva hem från krogen, inte dricka för mycket osv. 
Vi vill att kvinnor ska kunna vara fria och inte ständigt leva under ett hot om våldtäkt och DEFINITIVT slippa SKULDEN för den eventuella våldtäkt som sker, eftersom det, i inget annat fall av brott, kan vara OFFRETS FEL att brottet sker. 
 
Jag ville skriva en text om hur våldtäkt liksom är UDDEN av att leva i ett patriarkat. Att rädslan får våldtäkt ligger bakom så otroligt många grenar inom feminismen. 
Ta genus tex. Feminister får ofta kritik för att vi tajtar om något så larvigt som vilka kläder man sätter på sina barn, men hej! Även här vilar ju våldtäkten som yttersta spets. 
För när vi, eftertänksamt och med stor noggranhet, klär våra döttrar i tighta små kläder, korta kjolar, ryschpysch och rosetter gör vi klart för döttrarna att deras kroppar i främsta hand finns till för att vara vackra och behaga andra. Vi lär döttrarna att deras kroppar är otroligt viktiga, men inte för dem själva, utan för att behaga omvärlden. Det värsta är egentligen inte att vi lär döttrarna detta, utan att även pojkarna förstår det. 
Och med den vetskapen sätter den sjuttonårige killen på sin däckade tjejkompis. Med den vetskapen penetrerar tre killar en ensam tjejs underliv med en vinflaska till hon blöder. Med den vetskapen fortsätter en kille att knulla sin KK som precis spytt av fylla framför hans ögon. Tjejernas kroppar är inte deras i första hand och inte deras att bestämma över och därför tror killarna och männen att de kan göra som de vill med dessa. 
 
So far so good. Men vänta lite. Det där med kläderna igen...
När det gäller våldtäkt är vi supernoga med att en kvinna aldrig ska skuldbeläggas för vilka kläder hon hade på sig då hon våldtogs. Hon ska, enligt oss feminister, kunna gå NAKEN på stan, utan att våldtas. Hon ska kunna ha kortkort kjol, skyhöga klackar och en urringning som visar mer än den döljer och ändå aldrig skuldbeläggas för detta när hennes våldtäktsman åtalas. 
 
När det gäller småflickorna däremot....Småflickorna ska kläs som "barn" heter det. De ska kläs i glada färger och plagg som anses "könshänvisande" ska gärna undvikas. Med "könshänvisande kläder" menas kjol och klänning. "Neutralt" är byxor och tröjor, helst så fluffigt och rymligt som möjligt. Alltså, kläder som finns på pojkavdelningarna oftast. Kläderna på pojkavdelningarna idealiseras, medan kläderna som flickavdelningarna avfärdas som trånga, tighta, orörliga, utmanande och så just "könshänvisande" (OBSOBS: kritik även mot pojkkläder framkommer mer och mer).
 
Om vi INTE klär våra barn i neutrala och färgglada kläder, så riskerar vi ju att få flickor som tror att deras kroppar inte är till för deras egen skull. 
 
Och ja. Där har ni det. 
För vad är väl det om inte ett skuldbeläggande? 
Vad är väl hela genusgrejen om inte ett enda jävla långt förebyggande av våldtäkt. Vad gäller de blivande offren alltså. De blivande gärningsmännen får ju klä sig som de vill. De får vara som de vill. För deras beteende och deras attribut är idealiserade. Normen. Oooooh, det är ju helt jävla sjukt! 
 
Flickor ska lära sig att höja rösterna. Flickor ska få särskilda lektioner i skolan med RFSU där de får lära sig om sin sexualitet. Flickor ska inte leka att de är hjälplösa prinsessor, de ska leka att de är tuffa och de ska klättra i träd och ha svärd och helst älska Spiderman också. FLICKOR SKA INTE KLÄS I KORTA KJOLAR OCH TIGHTA KLÄNNINGAR FÖR DÅ KAN DE BLI VÅLDTAGNA EN VACKER DAG!!!
 
Och det här som det tjatats mycket om på senaste: att småflickor sexualiseras genom dagens flickkläder, tex bikini, vad fan är egentligen problemet med det? Grundproblemet? Jo: ATT DE KAN BLI VÅLDTAGNA EN VACKER DAG när vi vuxna håller på så! 
 
Vuxna feminister skriver om att de minsann badar i baddräkt eller badlinne och badshorts för män. För de vill inte bli sexualiserade. De vill absolut inte sexualisera sig själva. För vad skulle kunna hända om vi själva gjorde det? Jo. Vi skulle kunna bli våldtagna. Och då skulle felet vara vårt eget. 
 
På samma sätt talas det om flickors behov av att lära sig att ta plats. Flickors behov av att höja rösterna, lära sig att säga nej. Allt för att förhindra att våra flickor en dag ska bli offer. 
Och vad fan är då skillnaden mellan allt det här och när, tex, polisen, uppmanar kvinnor att inte dricka för mycket och gå tillsammans hem från krogen? Vad är skillnaden på att som förälder vägra klä sin dotter i "könshänvisande" kläder och en åklagare som frågar ett våldtäktsoffer vad hon hade på sig den natten hon våldtogs? 
 
Satan också. Vad det är jobbigt när min hjärna gör så här mot mig. Alltid när det gäller genus också. Jag har jaft svårt för genus sedan dag ett. OCH NU VET JAG JU VARFÖR. Eller vad säger ni? Kan ni få mig ur det här??
 
 
 

Fc gute och snopparna

Idag har Gotlands enda feminist upprörts över det här  
 
Under Almedalsveckan passar man på att nyinviga Gotlands "arena" Gutavallen genom att låta ett gäng "kändisar" spela fotboll mot ett gäng "gotlandskändisar". Hurtigt!
Det är fotbollsklubben Fc Gute (som för övrigt bara har ett lag där damer får spela och då är det ett blandat lag med både herrar och damer) som står bakom arrangemanget och tyvärr verkar det som att det gick lite fel när de försökte tänka. 
I "tvlaget", vilket tydligen är startat av hård, hårdare Ekwall, finns bara män. Lite komiker, lite idrottsstjärnor, lite tvfolk, någon politiker. I "gotlandskändislaget" finns två kvinnor med. En av de två kvinnorna är en skitgrym fotbollsspelare som spelat en himla massa landskamper. Den andra är vår landshövding som jag misstänker inte spelat särskilt mycket fotboll alls. Av 38 spelare är alltså 36 män och 2 kvinnor. 
 
Jag tycker det är lite uppseendeväckande med tanke på att det handlar om en nyinvigning av Gotlands bästa fotbollsplan (utgår jag ifrån? Landslaget brukar övningsträna där inför landskamper) där både män och kvinnor i normala fall spelar fotboll. När man väljer att låta 36 män och 2 kvinnor invigningsspela på planen så ja... Tydligen är jag den enda på Gotland som tycker att laguppställningen är orimlig. 
 
I en kommentarstråd på FB är jag den enda som ifrågasätter detta. Precis som jag var den enda som vågade ifrågasätta när Pigge Werkelin presenterade en ny superstyrelse till sitt senaste superprojekt och samtliga i styrelsen var medelålders män (eventuellt att en var kvinna. Hon fick i såna fall hålla i kameran och syntes inte på bilden). Här på Gotland bråkar man inte om småsaker förstår ni. Här är alla glada och positiva och gör allt för att Gotland ska Se Bra Ut utåt. Hurtigt! 
 
Jävla skit. Jag flyttar fan av snart. 

om jag skulle dö imorgon

Gud vad ni är smarta ni som läser! Vad glad jag är åt er!
 
Angående piedestalerna skrev tex E såhär:
Jag tänker att det hänger ihop med självkänslan? Att man inte älskar sig själv så pass högt att man KAN sätta sig själv på piedestal. Att det är lättare att lägga sin kärlek på andra, den som man egentligen skulle ha lagt på sig själv. Har man inte kärleken i sig själv så blir det ju sjukt sårbart. Borde i sin tur hänga ihop med att man för allt för att vara omtyck. För att man vill ha kärleken kvar.. Har man god självkänsla och sätter sig själv främst så är det ju inte katastrof om det man sätter på piedestal försvinner.
 
medan Sandra skrev såhär:
"Dessutom har jag en till tanke runt det här och det är att jag uppfattat det som typiskt "manligt" att tycka att det är fjantigt med beröm, att vårda relationer och att kommunicera med andra människor om hur mycket de betyder för en. Nästan alla bloggare är ju kvinnor och även deras läsare i hög grad. Jag tycker inte att allt behöver vara rationellt och analyserande hela tiden, det har såklart högre status i en debatt men generellt tycker jag att vi borde lyfta in känslor lite mer och faktiskt inse att de påverkar oss alla (inte bara kvinnor)."
 
 
och Caranlachiel såhär:
Jag tänker mig att såna personer tror att de själva blir höjda om de höjer nån annan. Lite svårt att förklara... Men som att de kommer synas mer och därmed bli mer värda om de sätter nån annan på piedestal. I vårt samhälle är det ju fint att hylla andra och fult att hylla sig själv. Egentligen är det nog bara ett förklätt sätt att framhäva sig själv.
 

Jag har tänkt exakt samma sak som E och precis samma sak som Caranlachiel också. Sandra vänder på steken lite vilket jag gillar. Hela bloggvärlden är ju faktiskt som ett enda stort nätverk. Vilka otroliga relationer som byggts genom åren via bloggarna alltså. Och det beror nog till stor del på att bloggvärlden är så kvinnlig, för att vårda relationer är ju, precis som Sandra skriver, en väldigt typiskt kvinnlig egenskap. Och tänk vilken makt det är. Vilken styrka det finns bakom peppandet, hållandet om ryggen och just det där i att finnas där för varandra, vilket ju de här pepparna gör. Pepparna har helt klart en väldigt viktig roll bakom dels att hela bloggandet blivit så enormt och dels bakom framgången som många enskilda bloggare gör/får. 
 
Att jag är kritisk beror ju helt enkelt på att jag har insett att jag aldrig lär fånga den breda massan på grund av att jag har ett lite väl avigt och bryskt sätt att uttrycka mig på. Och de där pepparna, fansen, de gillar snällhet. Och då blir jag surig och tänker att det är alla andra som det är fel på :)
 
Men jag tror även att E har en poäng. Jag har, som sagt, ingen på piedestal, bara mig själv. 
Jag var mobbad som barn. Och jag tror även att det är det som är anledningen till att jag har mig själv på piedestal. Jag blev skadad då, liksom. Och för att väga upp för vad det gjorde med min självkänsla och mitt självförtroende så måste jag, sedan dess, vara mig själv närmast, ta hand om mig själv och sätta mig själv främst (och nu får ni inte missförstå på vilket sätt jag har mig själv främst...)Barnen är såklart på den högsta piedestalen. Men sen är det jag.) Så enkelt tror jag att det är i mitt fall.
 
Och alla de där åren med mig själv på piedestalen har nog lett till en hyfsat fin självkänsla. Vilket gör att jag inte behöver gå runt och oroa mig särskilt mycket för vad folk ska tycka om mig. Jag är inte helt i hamn ännu såklart, undrar om någon människa på jorden är det? Som jag skrivit tidigare så BYGGER ju både människor och många djurs LIV på att vi är älskade och när man älskar så bryr man sig ju också om hur de man älskar ser på en. Man anstränger sig för att få kärleken man behöver för att kunna leva. Och det är ju tur det. Hur skulle världen se ut om alla bara gick runt och sket i vad alla andra tyckte? Jantelagar och dylika koder fyller ju faktiskt en funktion som kan vara av godo också faktiskt, tex. 
Men just den där bekräftelse och kärleksgrejen, den är ju även många gånger ett ok för människor och kanske främst för kvinnor då vi liksom matas sedan barnsben till att tro att vi existerar i denna värld endast för att BEHAGA andra människor, samt att vi inte är så jättemycket till människor om inte ANDRA bekräftar oss. 
 
Och den grejen slipper jag till mångt och mycket undan tack vare att jag var lite mobbad under tre år som barn. 
Kroppsångesten slipper jag också. De mobbade mig för att jag var tjock. 
Den fetaste hämnden jag kan utföra mot dem är att älska mig själv, just så som jag är. 
De sa ju att jag inte dög så som jag var. De ville att jag skulle ändra på mig för att de skulle bli behagade. 
Och just därför kan jag aldrig göra det. Just därför MÅSTE JAG älska mig själv just så som jag är. För annars är jag ju ägd. Och mig äger ingen. 
 
Jag har så himla mycket att tacka mina tidiga motgångar i livet för. Mycket av det som ännu är trasigt i mig beror förstås också på mina tidiga motgångar i livet så det är ju inte svart eller vitt. Mina tidiga motgångar i livet har både stärkt och försvagat mig. Men det är viktigt att komma ihåg, tror jag, att de inte bara har försvagat.
 
Här om kvällen satt jag och min man och pratade om när min pappa dog. Jag var femton då och jag berättade om hur alla lärare, förutom min dåvarande favoritlärare, lät mig behålla mina betyg från åttan, trots att jag inte orkat prestera lika bra i nian, då min pappa dog precis i början av första terminen i nian. Jag berättade att jag tyckte det var fint av mina lärare och min man ifrågasatte det lite. Min man har verkligen ingen erfarenhet av döden (det är därför vi passar så bra ihop. Han är vit som en snö och jag är mörk som den värsta snöstormen) och när jag skulle förklara hur det kändes då, när jag inte pallade att ta skolan på lika stort allvar som tidigare, så hörde jag mig själv säga:
 - Jag fattade inte vad meningen var med att plugga då. Jag skulle ju kunna dö imorgon. Jag var tvungen att göra det som kändes viktigt. Och skolarbete hamnade inte särskilt högt upp i prion när man liksom hade döden med sig vart man går. 
 
Och precis så är det ännu och har varit sedan dess. Jag har mycket svårt att finna motivation för saker som jag inte kan se en mening med. Många, många av mina tankar börjar med "om jag dör imorgon, är det här viktigt då?" och när man tänker så...ja... När man tänker så så har man ett slarvigt hem, skitmycket fritid, få och otroligt djupa relationer (man slösar inte tid på ytlighet) och sjukt mycket tid för familjen och barnen för alla som har en familj och barn fattar ju att det aldrig kan finnas någonting viktigare än det. Pengar är det sista man prioriterar. För man lever hela tiden som om man ska dö imorgon. "Har den här dagen varit så pass fin att jag kan dö imorgon utan ångest" tänker jag ofta innan jag somnar. Livet blir, helt enkelt, väldigt svart eller vitt för en sån som jag. 
Och det är både en styrka, men också en svaghet förstås. 
 
Det är inte viktigt och meningsfullt att ha andra människor på piedestal i min värld. Mitt liv blir inte rikare av att jag går runt och höjer andra till orimligt höga skyar, jag ser det som rent slöseri med tid (att däremot vårda relationer och att försöka vara vänlig mot mina medmänniskor är ju absolut inte slöseri med tid utan snarare något som berikar en som människa). Att däremot hålla mig själv högt och verkligen anstränga mig för att försöka älska mig själv just så som jag är, det kommer förhoppningsvis att leda till att jag kan dö hyfsat ångestfri en vacker dag. 
 
Just det ja. Efter att jag varit mobbad behövde jag bekräftelse. Det behöver man efter att man fått sin självkänsla körd i botten av några skadade ungar som låtit sina egna problem gå ut över omvärlden. Då tänkte min barnsliga hjärna som så att om man är snäll bli man omtyckt. Så då var jag snäll. Lite väl snäll. Jag var allas bästa vän. 
Tills pappa dog jag hamnade i den där "vad är meningsfull för MIG"- grejen. Det är absolut världefullt att vara snäll. Men det måste ju ha en gräns. Och att dyrka personer som man aldrig ens träffat och detta dessutom helt okritiskt, det är liksom bortom gränsen. Att vara så snäll att man blir allas bästa vän är definitivt också bortom gränsen. 
 
Så därför. Ni som läser den här bloggen får gärna gilla det ni läser. Ni får gärna skriva snälla saker. Men ni får inte vara rädda för att kritisera och ifrågasätta. Jag kan ta det och jag tycker det är intressant och jag växer av det. Er kritik är viktig och meningsfull för mig. Om jag dör imorgon har kanske ett ifrågasättande från någon av er hjälpt mig att utvecklas ytterligare lite som människa. En klapp medhårs är såklart också fint att få. Men jag vet faktiskt redan att jag har mina briljanta stunder. Smarta och intressanta resonemang med en touch ifrågasättande är så otroligt mycket mer värdefullt faktiskt. Om jag nu skulle hitta på och dö imorgon. 
 
 
 
 
 
 
 

maktordningar, rosa cyklar och kommunism

Känner mer och mer att jag snart inte har något mer att säga vad gäller feminism och genus... Det behövs liksom inte längre i samma utsträckning som säg för 6,7 år sedan. För nu pågår debatten liksom hela tiden. 
Fler och fler blir medvetna, fler och fler ger sig in i debatten, fler och fler intresserar sig. 
Jag är med i gruppen "varför apor inte har rosa kläder" på Facebook och där mättas min feministiska själ varje dag. Fy satan vad folk sitter och diskuterar där. 
I början upplevde jag att gruppen var väldigt släthårig. Alla tyckte samma saker. Men på senaste tiden har det rasslat till, blivit lite barskare ton där inne och fler hätska diskussioner. Jag gillar det. 
Endel tycker det är skitjobbigt och tråkigt att det "alltid ska bli bråk". Men jag tycker bråk är bra. 
Och jag älskar det med feminismen, att det finns så himla mycket olika tankar, inriktningar och intressen inom den. Men i grunden har alla insett samma sak och strävar mot samma mål.
 
Idag annonserades Lady Dahmer och Cissi Wallins show på Maxinteatern till hösten. Fy satan vad jag är förväntansfull och många med mig tror jag. Känns som att det kommer bli publikrusning och damerna kan nog glömma det där med två föreställningar. Det lär bli fler. 
Tänk liksom en show med feminismen som grund. Och lägg där till alla olikheter inom feminismen som jag nyss nämnde. Förväntningarna på det. Alla feminister i Sverige som liksom TÖRSTAT efter något liknande i så många år! Ja, känn ingen press LD och Cissi :) Modiga är de och skitbra lär det bli. 
Jag och Nina åker upp tillsammans. Ger oss själva ett dygn TILLSAMMANS i present. Ska prata oavbrutet. Nina får baxa runt min 7 månaders dräktiga kropp på Sthlms gator. Jag kommer ha hemorojder och åderbrock då. Och Nina kommer va där! Fan vad ljuvt. Jag längtar tills oktober. 
 
Jag kanske inte har så jävla mycket att SKRIVA om feminismen längre. Men det betyder ju inte att jag inte TÄNKER på den. Det gör jag hela tiden. 
Idag har jag tänkt på en rosa cykel. Min yngsta dotters vän (som har snopp) hade en rosa cykel förut, som han ärvt av sin syster. Nu har han fått en ny som är blå. Ordning återställd så att säga. 
När de lekte förra gången fick min unge låna den rosa cykeln. 
Och jag har gått och funderat idag på hur de två barnen tänker i det sammanhanget. Där stod en blå cykel, som pojken precis hade fått. Och en rosa cykel som pojken inte längre kunde ha. Min dotter däremot kunde ju ha den. Den var ju rosa och hon är ju tjej. Men för pojken var den utesluten. Den dög inte för honom. Den var mindre värd än den blåa cykeln. Är då min dotter också mindre värd i pojkens ögon, då hon kan ha cykeln? Kände sig min dotter mindre värd så hon grenslade cykeln som hon visste inte längre var aktuell för pojken?
 
Mitt andra barn kläckte följande mening här om dagen när jag frågade henne om hon leker med pojkarna:
 - De leker så konstiga lekar. Jag fattar inte vad de går ut på. 
Och jag förstår henne så väl, för precis så kände jag som barn (och än idag..). 
 
Könsroller är alltså en så jävla stor del av min vardag just nu. Och jag får fundera åt båda hållen. Jag kan känna mig trött och besviken på pojkföräldrar som accepterar och till viss del uppmuntrar sina söner då de "dissar" allt som är tjejigt och till och med tjejerna själva. Samtidigt som jag har enormt förståelse för mitt äldsta barn som inte leker med pojkar för att hon inte förstår dem. 
Men det blir ju en skillnad helt enkelt för att det finns en maktordning. Som LD skrev: "Det handlar ju om maktpositioner och hierarki, precis som det inte är samma sak när en kvinna tar en man på rumpan som tvärtom. Man kan aldrig bortse från maktperspektivet. En person i underläge som slår mot sin förtryckare, sparkar upp vs en person som utnyttjar sin maktposition eller sparkar neråt."
 
Och det är samma sak som gäller när jag menar att slutna "herrklubbar" som inte tillåter kvinnor att vara med är en helt annan sak är slutna kvinnoklubbar som tex Ninas tjejklubb Fabella. 
Grejen är att den saken förstår man ju inte om man inte sett att där finns ett förtryck och en maktordning. Och det är så sjukt många som inte ser det. 
 
Vad gäller mig själv är jag jävligt trött på att ha en man som är viktig på jobbet. Är inte alla män väldigt viktiga på jobbet? Oersättliga liksom. Två veckor av semestern i år går åt till att ha jour. Då måste maken kunna ta sig till dator inom en timme. Tillgänglighet är a och o! Inatt ska han upp kl 02 och releasa. På Nationaldagen jobbade han. Så jävla viktig. På jobbet. 
Och sen kommer han hem till Karl Marx bäste vän. Som predikar i oändlighet om privata företag, om vart vinsten av allt hans hårda arbete går och sedan läser jag några väl valda citat från boken Lön, pris och profit och snörper ihop munnen till ett streck. Vi jobbar mycket så i vårt äktenskap. Kompletterar och väger upp. Och där han får stå för kapitalismen står jag för kommunismen. 
Nu när jag väl tänker på det, vore inte Marx ett vackert förnamn på en son?
 
Puss på er
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0