det är som att vi inte finns

 
När jag gick i typ ettan eller tvåan på gymnasiet skulle vi läsa historia. Jag älskar historia, har alltid gjort. Men denna gång var första gången som jag slog upp historieboken som Feminist och då var det plötsligt inte lika älskvärt längre. 
Allt som allt i hela boken hittade vi åtta rader, som benämnde KVINNOR. Alltså, som dels synliggjorde att det ÄR skillnad på MÄNS och KVINNORS historia (vår historia är inte deras) OCH som berättade VÅR historia. Åtta rader. Allt som allt.
Ursinniga gick jag och min kompis till rektorn. Krävde att få läsa VÅR EGEN historia. Rektorn höll med, lyssnade och tog oss på allvar och gav oss i uppgift att istället skriva våra arbeten om KVINNOhistoria. Vi fick gå utanför historieboken och övrig litteratur som vi hade blivit tilldelade och istället googla och besöka bibblan och leta reda på vår egen litteratur. Skriva vår egen historia helt enkelt. Det FINNS många bra böcker om KVINNORS historia. Visst är kvinnors historia inte varken lika uppmärksammad eller dokumenterad som männens under årens lopp, men det FINNS litteratur i ämnet. Som läroplanen på den tiden inte höll som obligatorisk uppenbarligen. 
 
Att kvinnors historia dels är jävligt dåligt dokumenterad och dels nonchaleras inte bara i skolan utan jämt och ständigt så slås jag av tanken "Det är som att vi inte finns". 
 
När Zlatan nyligen uttalade sig "klumpigt" om damfotbollen och jag funderade kring ämnet eftersom jag skrev en krönika om det, slogs jag av tanken igen. När de pratar om hur dam och herrfotboll absolut inte ska jämföras. Hur damer aldrig kan tävla på samma villkor som män. Hur de aldrig tas på samma allvar. Hur de allra flesta sporter och idrotter faktiskt från början är UTFORMADE och PÅHITTADE av och FÖR män och med deras kroppars förutsättningar. Hur jag faktiskt så kan FÖRSTÅ Zlatan när han inte tycker att man kan JÄMFÖRA damer och herrrar. Nej det är klart som fan att vi inte kan göra det när de spelar med helt olika förutsättningar. Men ändå inte, liksom, eftersom det ju faktiskt är FOTBOLL.. Hur bakvänt och snedvridet och konstigt det blir när kvinnor hela tiden ska jämföras och tävla med männen som norm.
 
Och när Zlatan pratar om damfotbollen som något han hittat i rännstenen, bespottad och ovärd, då slås jag av det igen: "Det är som att vi inte finns". När kvinnors alla prestationer dels jämförs med mäns och dels alltid rackas ned på, för vad vi än gör blir vi aldrig lika mycket värda. Då undrar jag. 
 
På julafton får vår 7åring to be en jättestor kartong Lego av sin platsmorfar. Det är Friendslego, eller, sk, TJEJlego i form av en ridskola. Åh vad hon har önskat sig det. Åh vad glad hon blir. 
En sen eftermiddag sätter hon sig med alla hundratals delar och börjar bygga ihop det. Hon sitter hela kvällen ända till läggdags. Dagen efter SÄGER HON NEJ till en kompis som vill leka för att hon vill bygga sitt lego. Hon stänger in sig på sitt rum från tidig morgon. Sitter där inne och lyssnar på popmusik och bygger och klockan 17 på eftermiddagen blir övriga familjen HÖGTIDLIGT inbjudna på Visning. Då har hon byggt ihop allting helt själv. Stoltheten lyser ur ögonen när hon visar oss alla finesser och de partier som var svårast att bygga. 
Sedan den dagen har de lekt med legot varje dag hon och systern. Varje morgon springer de in där och sätter sig och leker vid skrivbordet med stallet. I timmar. 
 
Och jag tänker på alla de artiklar jag läst i samband med att "tjejlegot" släpptes. "Feministiska" artiklar som talar om hur förkastligt det som Lego gjord är. Hur "fördummande" det är av det kvinnliga könet. Att det måste var pastellfärgat. Att det är "enklare" att bygga ihop, större delar, mindre tekniskt. 
Och jag tänker bara att SÄG DET TILL MIN DOTTER VÄL. Kasta det i hennes ögon som lyser av stolthet efter två dagars intensivt byggande helt själv. Berätta för henne hur förkastligt och sorgligt det är av henne att ÄLSKA det här Legot. Berätta för henne om hur SIMPELT hennes bygge är i jämförelse med killkompisarnas julklappsbyggen. Gör det väl. 
 
Samtidigt så HATAR jag Lego för vad de gjort. Jag HATAR dem för att de tagit LEGO ifrån mina döttrar och talat om för dem att det här, RIKTIGA Legot, är INTE för DIG. DU är nämligen AVVIKANDE och kräver något helt annat- nämligen DETTA. Pojkarna, dvs NORMEN, fortsätter serveras normal- lego på löpande band medans man än en gång talar om för småtjejerna att de är ANNORLUNDA och därför behöver ANNAT. 
Och jag undrar då återigen " Finns vi?". När det vi älskar och det vi är bra på alltid ses som mindre värt. När vi aldrig anses goda nog att få/kunna syssla med samma sak som männen utan alltid måste vara "de avvikande". Då undrar jag.
 
När vi ska träffa vänner händer det att jag oroar mig. Bland alla våra vänner i par är fruar/flickvänner vackra. Späda kvinnor. Som tycker att det är viktigt att se vackra ut. Jag tänker att när man som man skaffar en kvinna som tycker att det är viktigt att se vacker ut så är man även en man som tycker att det är viktigt att ens fru ser vacker ut. Man vill gärna ha något vackert vid sin sida liksom.
Jag drar den slutsatsen (som säkert inte alls stämmer in överallt) utifrån att jag inte är en kvinna som tycker att det är särskilt viktigt att se vacker ut och har därför även skaffat mig en man som inte tycker att det är viktigt att ha en fru som ser idealiskt vacker ut. 
 
Vad vi kvinnor tycker är ju inte så viktigt, nämligen. Vi kvinnor skaffar oss inte män att visa upp i samma utsträckning skulle jag tro, för det är ju vi som är de ständiga objekten. Våra kroppar som aldrig i några lägen är våra egna. Alltid ägda av någon som inte är vi själva. Skapade för att bedömas. Skapade för omgivningens ögon.
 
Och när jag står framför spegeln med min hyfsat nyförlösta kropp och oroar mig inför att träffa vänner och att "alla andra" ska tycka lite synd om David för att han har en fru som liksom...ser ut såhär och inte direkt är något att visa upp, då blir jag så innerligt sorgsen och undrar återigen stillsamt
" FINNS JAG?". 
Finns jag som kvinna till när jag inte är attraktiv? Finns jag till när jag inte är "min mans fru"? Något för honom att visa upp. 
Och vi pratar om saken och han säger:
 - Men för mig ÄR du ju något att visa upp, för mig är du vackrast i världen
och jag näst intill skriker: 
 - MEN FATTAR DU INTE ATT JAG INTE VILL VARA NÅGOT SOM DU SKA VISA UPP? Fattar du inte att jag vill finnas till och ha ett värde ändå, att det inte på något sätt ska spela någon roll hur jag ser ut varken för min egen skull men FRAMFÖR ALLT inte för DIN skull! Jag vill vara värdefull ändå! Jag vill ha ett värde som MÄNNISKA, FRAMFÖR att mitt utseende ska värderas! Precis som det är för dig och alla dina kompisar som har snopp. 
 
Och det är ju inte bara männen som värderar med sina blickar. Jag själv bryr mig faktiskt inte ett skit om hur mina kompisars män ser ut, det som betyder något är ju hur mina KVINNLIGA vänner ser ut och då FRAMFÖR ALLT hur jag ser ut I JÄMFÖRELSE. Och i JÄMFÖRELSE är jag alltid störst. Alltid bredast. Alltid grövst. Kvinnor som närmar sig 30 blir verkligen bara smalare och smalare och mindre och mindre. Utom jag. Och det stör mig att det stör mig. 
 
MEN. Istället gör jag då en stor sak av att vara den SMARTASTE på plats. Den ROLIGASTE och den som tar mest plats, inte bara fysiskt utan även i taltid. 
Och nu när vi nästan är 30 år så märker jag att jag blir mer och mer avvikande på den punkten också. Nu när man gärna ska dela upp sig när man umgås med andra. Att männen ska sitta för sig och kvinnorna för sig. Det vägrar jag. Och det där om att männen ska prata och kvinnorna ska hålla med, det vägrar jag också. 
 
Och det tycks mig som att ju äldre vi blir desto mer krymper kvinnorna, både fysiskt men även vad gäller platstagande. 
Och jag kämpar emot med näbbar och klor fast jag ibland bara vill ge upp och hålla käften och skriva in mig på viktväktarna jag också. 
Och jag undrar "vill vi inte finnas?"
Varför skulle vi egentligen vilja det? När vi aldrig existerar som människor i första hand utan alltid som något annat- oftast som våra kroppar. Vi ÄR våra kroppar. Är INGENTING utan våra kroppar, särskilt om de inte är tilltalande nog.
 
Allt det här tänker jag på. Medan mina döttrar leker med tjejlego och min son växer sig tjockare och större för varje dag som går. Och jag gläds med mitt lilla barn som blivit född rakt in i normen. Som förhoppningsvis aldrig ska behöva undra om han verkligen finns. Och jag oroar mig lite för döttrarna där inne i det rosa flickrummet som i hela sina liv ska få vara "de andra", "de avvikande". Vilken tur att just jag blev deras mamma, tänker jag ändå. Jag kämpar i alla fall emot. 
 
 
2014-01-08 @ 08:17:00 Feminism Permalink


Kommentarer
Postat av: Fanny

Vad fint det blev! Vad kul det måste varit att bygga! Jag är avis fast jag är vuxen! Hade också velat ha det där när jag va liten (kanske nu med..!;)). Det va ju sånt lego man gick å suktade efter. Men jag fick "bara" "killelego"..! Btw, Igår morse när vi gick igenom all post hade vi bl.a. fått ett väääldigt fint julkort! TACK! Tror A blev gladast dock. Han skulle sen sitta i soffan å titta å titta på sina kompisar <3

2014-01-08 @ 08:41:16
Postat av: Josefin

Hej Jenny! Jag skulle vilja komma i kontakt med dig gällande en fråga för VRs räkning, men hittar inte din mejladress. Skulle du kunna slänga iväg ett mejl till mig? Stort tack på förhand!

2014-01-08 @ 10:17:42
Postat av: Sara

Satan, vilket bra inlägg.
Det här är ett stort, skrämmande problem. Jag vill inte leva i en värld som är såhär.

2014-01-08 @ 10:29:26
URL: http://helgur.blogg.se
Postat av: Annelie Mannerström

"Och det tycks mig som att ju äldre vi blir desto mer krymper kvinnorna, både fysiskt men även vad gäller platstagande." Detta har jag tänkt på mycket på sistone också. Som tur är för mig personligen så har jag liksom blommat ut med åren. Jag har alltid varit hemskt blyg. Nu när jag också snart är 30 vågar jag ta plats. Jag skrattar alltid högst och utan att skämmas. Så jag tänker inte krympa än på ett bra tag!

2014-01-08 @ 10:50:55
URL: http://caranlachiel.blogg.se/
Postat av: Julia

Jag blir så outhärdligt sorgsen när jag läser det här. Någonstans hade jag hoppats att jag var ensam. Att min verklighet inte var andras. Att det var mig det var fel på. Det är ju lättare att ändra på mig än alla dessa strukturer som gör oss osynliga. Jag tänker på när jag var 14år, stod i kiosken med en chokladbit och en aggressiv ångest. Skulle jag äta den eller inte? jag minns att jag fick tårar i ögonen och tänkte:
"är det så här det ska vara?". "Ska jag vara bedömd och plåga min kropp för resten av mitt förbannade liv?" "Och hur blir det när jag blivit gammal och måste ge upp kampen, hur osynlig blir jag då? Kommer jag ens att existera?"

Än idag är feminismen så oerhört personlig för mig. det är en smärta jag bär med mig varje dag, att vara min kropp.

Jag läser historia nu, vill bli gymnasielärare. Varje dag öppnar jag böcker skrivna av män och om män. Vi läser givetvis en del om kvinnor också men de är undantagen. Jag läser om filosofer och upplysningsmän, vetenskapsmän och revolutionärer och överallt finns männen och undantagen (kvinnorna).
När jag, över tid (historiskt) ser att vi aldrig har haft det så jämställt som nu vill jag bara grina. Vart faan ska jag ta vägen om det här är "så bra det kan bli"?

Det är sorgliga tankar och jag tror som du att dina döttrar har tur.

2014-01-08 @ 13:08:36
URL: http://aliaslillamy.blogg.se
Postat av: Olivia

Alltså jag fick fan gåshud av det här inlägget! Så jävla jävla träffsäkert och målande. Fantastiskt bra skrivet!

2014-01-08 @ 13:39:23
Postat av: Lisa

Hej!
Jag började läsa din blogg för kanske två-sedan och gillar!
Du skriver om böcker om kvinnornas historia, har du några tips?

2014-01-08 @ 19:03:11
URL: http://tankarochvardagslunk.blogspot.com/
Postat av: Michis

Jag jobbar som historialärare men ej utbildad (utbildad sv och en) och undrar om du har boktips på kvinnohistoria? Jag ska lära ut om medeltid, vasatid och drottning margaretha samt upptäckare.. sen mot våren om kristendom..

2014-01-08 @ 21:15:28
URL: http://www.michaeala.blogg.se
Postat av: Sanna

Jag vet inte vad jag ska säga, du har redan sagt allt. Du har så rätt och det känns så fel. Tack för ett väldigt bra inlägg!

2014-01-10 @ 06:55:57
Postat av: wigwag

Din dotter finns iaf helt klart. Hon står ju där och jag ser henne. Men det är inte därför jag vet att hon finns. Det är för att hon gör V-tecknet och har det där lilla självbelåtna knappt synliga leendet. Mycket bra skrivet av dig Brunheten. Du finns också.

2014-01-12 @ 08:29:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0