det är inte ofta man får skratta..
Alltså allvarligt Jenny, när jag läser hur du har det får jag typ lite post-trauma. Jag hade på mindre än två år glömt bort hur jävligt det faktiskt är att vara gravid!! Fy fan vad jag lider med dig. Och helt plötsligt så inser jag att Fanny har helt rätt. Barn borde kunna produceras på ett nytt sätt, utan mänskligt (kvinnligt) lidande.
För det är ju skitroligt med ungar men för jävligt att vara gravid! Styrkekramar Sandra
Minns du när jsg fick den där argkommentaren i kalorinbloggen från "Anna" om att jag blivit en negativ och klagande person? Ha ha ända sedan den dagen välkomnar jag alla som vågar klaga, särskilt de som vågar göra det utan bisatsen "...men det är ju värt det". Kämpa på! Kram
All styrka till dig. Jag hade som Sandra också glömt bort tills jag läste det här och kom ihåg helvetet. Det är ju värt det i efterhand dock men det är svårt att tänka på för dig nu. Ja fy fan. Men du får klaga. För mig får du klaga så mycket du vill.
Kram!
Alltså först....herreminjee vad jag lider med dig. På riktigt! Jag har tre barn och var egentligen klar efter två. Jag har spytt inälvorna ur mig, högt och lågt så ärslet stod ut som en trattkantarell. Hua! Blev inlagd med dropp och hade afrikanska kvinnors svältvärden i kroppen. När det värsta spyorna lagt sig började foglossningeb som kändes som underlivet skulle explodera vilken sekund som helst. Kunde inte gå vissa dagar, än mindre sova. Mådde illa till förlossningen. Lagom till man trodde man var klar så separerade jag och barnens pappa. Ett halvår senare träffade jag min nuvarande man, han hade inga barn. FAN!
Efter några år och en hel del dividerande fram och tillbaka beslutade vi oss för att försöka skaffa gemensamma barn. Jag var nog i tillfällig sinnesförvirring och blev dessutom ilurad att det kunde vara andra gener nu när det var en ny man. MY ASS! Efter tre missfall och utredningar blev jag äntligen gravid. nu skulle maken få bli pappa för första gången! Illamåendet och "spy så ärslet står som en trattkantarell" tågade in i vecka 7. Jag var så deprimerad och kunde knappt prata för att jag bara spydde om jag öppnade munnen. Maken började ångra sig och undrade vafan vi hade gjort? Å det undrar du....tänkte jag i min egna misär. Han kunde ju jobba och vara ute, jag kunde bara ligga i vår brunbeiga soffa och spy.
Sååå, jag gav mig in på det en gång till. Jag mådde röv både psykiskt och fysiskt. Hela graviditeten igenom. När jag 10 dagar över tiden kom till BB så vägde jag 96 pannor, jag är 159 cm lång så jag var mer en kubik än i människoform. Jag åt Äppelpaj och vaniljsås varje dag i 2 månader för att jag var så totalt nedgången och deppig och för att jag sket i allt. Det gjorde att jag gick upp 40 kilo i vikt. Snark! Jag hade dessutom tutat i karln att jag gick in i nån slags coccon-mode med harmoni som nyckelord när jag födde barn och betedde mig mer eller mindre som en urmoder och hade lika gärna kunnat föda barnet själv ute i skogen. MY ASS igen. Jag skrek, slogs, bet, bad om att bli sövd och betedde mig som en galning i 18 timmar tills han kom ut. Maken var fädrig för hispan! 5 kilo och 54 cm lång sladdade han slutligen upp på mitt bröst och jag trodde jag fick en tvåmånaders på en gång.
Herreminjee. Dock så var lyckan total att äntligen vara fri. Fri ifrån sin graviditet. Jag tyckte jag var svinsmal när jag åkte hem från BB fast bara 12 kilo var borta. Äntligen kunde man böja sig och vända sig i sängen. Sova fick vi dock inte då vår Milo vaknat varje natt (flera ggr per natt) till han blev 4 år. Det var ett halvår sen.
Så nog fan har man funderat både en och två ggr över varför man gick och träffa en snubbe utan barn??! ;) Hur som haver. Min sladdisunge är vår solstråle idag, han är lika självklar som mitt graviditets illamående men fick såååå mycket underbarare. Det är väl tur det, vad fan skull man göra annars? När allt är förgäves?
Förlåt, det blev en novell det hära. Känner bara att jag hade vart glad och höra någon berätta om sitt helvete bär jag var mitt i det. Sen hade jag velat bli påmind om att det inte är förevigt. Att det kommer en dag när man glömt skiten. Som jag gjort idag, tills jag läste ditt inlägg.
Tack för fantastisk läsning och kämpa på medsyster! Nästa vår dricker du vin och har helt glömt ditt helvete!
Puss & Kram Nina
Men eller hur! Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig ett tredje barn, men fyyyy vad jag inte vill vara gravid igen. Så jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt framöver.
Tack underbara du, jag är gravid med mitt andra barn och väger redan 88 fucking kilo och jag är inte ens halvvägs där.
Jag gråter konstant när jag måste se mig själv i spegeln och jag hatar varenda millimeter av min kropp.
Det är ändå lite skönt att veta att man inte är helt ensam.
Hej jag känner inte dig alls men tycker mycket synd om dig efter att ha läst detta. Att det ska behöva va så, fy fan. Orättvist med att vissa får det så och andra bara lullar runt superglada. Hoppas det blir bättre på något sätt snart. Distrahera dig med tv-serier och lämpa över allt jobb på din man kanske.
Jag... jag... jag vet inte var jag ska börja. Är gravid i vecka 22 jag också, och varenda tanke du har skrivit ner har jag tänkt, varenda sekund och dag har varit pest och pina. Jag är tjock, svettas dygnet runt (aldrig gjort det förut, inte ens med försteman) och är så ofattbart sur mest hela tiden. Jag hatar att vara gravid och vill inte föda barn heller. Jag VILL INTE!
Tack för att du skriver detta. Jag vet jag inte är ensam, men att någon kunde känna precis som mig, det trodde jag inte. En pytteliten tröst, men här är jag. Fet, svettig och lika jävla trött som du.
Jag har ingen rätt eg att uttala mig för jag har inga barn. Det verkar outhärdligt jobbigt det du är med om och samtidigt fint att din man ser dig och är där med dig på just det sättet. Jag har själv personer i min omgivning som väntar barn nr 3. Och som beklagar sig och suckar och tjatar om hur jobbigt det är att vara gravid och hur jättejobbigt det är att ha två barn. Och det jag inte förstår är, om det nu är så jobbigt att vara gravid och att ha flera stycken barn. Varför skaffar man då fler? Gör mig klokare.
Jag har ingen rätt eg att uttala mig för jag har inga barn. Det verkar outhärdligt jobbigt det du är med om och samtidigt fint att din man ser dig och är där med dig på just det sättet. Jag har själv personer i min omgivning som väntar barn nr 3. Och som beklagar sig och suckar och tjatar om hur jobbigt det är att vara gravid och hur jättejobbigt det är att ha två barn. Och det jag inte förstår är, om det nu är så jobbigt att vara gravid och att ha flera stycken barn. Varför skaffar man då fler? Gör mig klokare.
Å förstår dig, tycker inte heller det är så kul rent fysiskt att vara gravid (är nu i v 34).
Kan i alla fall tipsa om att Twilfit har jättebra trosor på deras tag tre för 149 eller nåt sånt. Höga i midjan, bomull och med lite spets. Tycker dom är supersköna och snygga, använde dem även innan jag blev gravid och har nu bara köpt en större storlek :) Lycka till!
Åh din stackare. Fy fan. Men ur en ren egoistisk synvinkel (som det så ofta är...) är jag glad att jag läste detta. Har sedan April försökt plantera en liten krabat i min livmoder, utan resultat, för här sitter jag med mensvärk som gör mig så sjuk och dålig. Två olika sorters helveten, antar jag. Hoppas du mår bättre snart.
Nä man undrar ju lite hur naturen tänkte när den planerade detta skit, men det vågar man ju knappt säga eftersom man ska vara så oerhört tacksam över att kunna vara gravid/få barn. Och det ÄR man ju, men jag har sagt det förut och jag säger det igen: Hade man kunnat beställa hem bäbisen i en liten låda så hade jag gjort det!
Jag hör dig, jag ser dig. Amen i kyrkan.
Det jag tyckte var jobbigt när jag väntade mina barn, var att när jag uttryckte hur jag verkligen kände, hur in i helvete dåligt jag mådde, var att folk i gemen tyckte att det var ju "självförvållat" och det var ju typ " du som ville ha barn igen".
Man får faktiskt tycka det är skit att vara gravid , jag älskar ju inte ungen mindre för det när hen väl är här.
Under sista graviditeten mådde jag så jävla dåligt att jag undrade på riktigt om jag var dum i huvudet som gav mig in på det igen, jag t.om övervägde abort för jag stod inte ut.
Ja fy fan. Aldrig mer. Det var fan ett totalt helvete att vänta barn, alla surrade över hur fantastiskt det var och hur det inte var någon sjukdom och hur det var den bästa tiden i deras liv... "Ooooohhh, jag har aldrig mått bättre eller varit vackrare!" Fy fan. Jag kände mig totalt onormal som mådde så otroligt dåligt, men det är ju egentligen helt normalt.
