barnen och könsrollerna

 
Imorse när vi kom till förskolan kom 4åringens tre bästa kompisar springande för att möta oss, eller, för att möta lilla E. Alla hade de varsin pinne i handen och alla började de "låssasskjuta" mot mitt barn. Dessa tre pojkar är de härligaste pojkarna jag vet. Mitt barn älskar dem och det gör jag också. Idag när vi kom hade de hunnit leka en stund och jag såg så tydligt i deras ögon att skjutandet mot mitt barn var ett test "är hon med oss eller är hon inte?". 
Mitt barn, hon lösgjorde sig från mig, ställde sig två meter framför kompisarna, siktade sitt finger och började skjuta tillbaka, helt med på leken, helt inne i vad som hände. Killarna började skratta och vips var hon i deras gäng och de började, skratta och fnittra och skjuta mot mig istället. Jag låssades vara ett monster och jagade dem tills de skrek av skratt. Sedan försvann de iväg, ivrigt skjutande med sina pinnar. De 4 musketörerna. Tre små pojkar och så min unge, för dagen klädd i jacka med smultronmönster, rosa kjol och Hello Kitty- strumpbyxor. 
 
 
Hon har sedan en tid tillbaka tjatat om att hon vill ha en "pangare". Svärd har hon i mängder (hon älskar att leka prins och prinsessa med sin pappa. Då är hon prinsen och han prinsessan. Så har de prins och prinsesskronor på skallen och fäktas med svärden. Pappa måste alltid förlora för annars blir allting väldigt sorgesamt tycker hon) men pangare har vi sagt nej till so far. Hennes bästa kompisar som har snopp har inte heller några pistoler, då deras föräldrar förbjuder det också.
Men nu tror jag fan hon ska få en ändå. Jag läste någon forskning häromdan att sådana lekar inte alls är  farliga för barn, det skadar inte deras hjärnor så att säga. Och tar man sig ett snack med dem så de fattar att om man skjuter på riktigt så dör man, så borde det väl inte va nått problem? Eller? Hur tänker ni kring leksakspistoler? Vattenpistoler?
 
Jag kan förundras så över hur jag har det ställt med mina barn. Mitt stora barn önskar sig inget hellre än ett sminkbord nu när hon ska få ett eget rum. Eller, mer ett litet bord med en spegel där hon kan sitta och "göra sin fin". Jag vet. Jag gråter inombords och vi pratar förstås mycket om det. Men jag har gett med mig. På vissa punkter. En spegel ska hon få, där hon ska få ha sin hårborste, lite snoddar, samt sina nagellack (som hon aldrig använder för de tar så lång tid att torka) men smink har jag sagt nej till. "När du blir femton ungefär", säger jag och jag har förklarat varför. 
Med henne gäller det alltså att begränsa det jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen. Ungefär det enda jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen faktiskt och det är alltså skönhetsidealen, utseendefixeringen, sexualiseringen osv. Hela tiden kämpar vi med det vad gäller henne.
Och med den lilla, som ju också har en snippa, kämpar vi med att begränsa det som vi anser destruktivt med den manliga könsrollen eftersom det är den hon verkar trivas bäst i. Eller. Hon väljer litt of varje så att säga. Men lever och verkar nog ändå mest på den manliga spelplanen. 
Jag tycker det är så häftigt och jag är så glad över det. Över dem båda. 
 
Det har varit nyttigt för mig att få ett "prinsessbarn" också. När den stora föddes vägrade jag rosa, klädde uteslutande i kläder från pojkavdelningarna och hon hade inga "tjej"leksaker. Men sen blev hon stor och visade själv vart skåpet skulle stå. Skit samma om det är dagis, faroch morföräldrar eller what ever som förde henne in på banan. Jag anklagar ingen, för hon är lycklig i sin rosa värld. Utöver att älska rosa, barbie, prinsessor och glitter så älskar hon att klättra i träd, hoppa studsmatta, cykla, tävla och hon är smart och snäll och rolig. Bara för att en unge gillar rosa och prinsessor betyder det ju liksom inte att hon är fucked for life och att hon inte är MER än så. Det är nog en vanlig föreställning om "prinsesstjejer" tror jag, att det skulle vara så.
 
Och jag fick ju sadla om helt och omfamna och välkomna prinsessorna till vår familj. Jag fick öppna mitt sinne så att säga. Och det är jag väldigt glad över. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sara

Jag tycker pangare är obehagligt som leksaker, det är liksom ett redskap som används för att döda folk? Tänker på barnsoldater och blir ledsen.
Vattenpistoler är inte samma sak, tycker jag. Dom är färgglada plastsaker som man kan blöta ner folk med. :)

2013-05-15 @ 21:30:23
URL: http://helgur.blogg.se
Postat av: Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Jag tänker dock att det kan aldrig bli så destruktivt för din lilla med ett leksaksvapen helt enkelt för att hon är tjej. För att hon alltid kommer bli bemött som tjej, och se sig själv i andra kvinnor.

Jag känner mkt för den kompensatoriska pedagogiken ändå allts.

Det är också därför det känns så lätt att välkomna en kille som väljer saker "som är för tjejer"och vice versa.

Jag tror fanimig tom att det kan vara BRA för en tjej med picka.

2013-05-15 @ 22:07:00
URL: http://ninaruthstrom.se
Postat av: Julia

Jag känner lite som Nina. En picka till en tjej kan till och med vara bra. Tids nog kommer folk att tala om för henne hur de tycker att tjejer "ska" vara.

Som pojkmamma är en lite mer skeptisk, men jag har oxå läst studier som säger att barn kanske inte far illa av plastvapen utan tvärtom, hjälper dem att bearbeta saker. Men jag har svårt att tro att det är det ENDA sättet att bearbeta livet. jag vet inte hur jag ska göra och mina boys är inte där än. Just nu lutar det nog åt ett nej. Instinktivt vill jag liksom köpa upp allt rosa i stan till dem :D
Mjuka, empatiska, kreativa killar är mitt mål och faan ta den som försöker stoppa dem i den typiskt manliga mallen!

2013-05-16 @ 09:30:49
URL: http://aliaslillamy.blogg.se
Postat av: Annelie Mannerström

För nåt år sedan läste jag en artikel om det där. Det var en förskolelärare och lektor i pedagogik på Högskolan i Jönköping (där jag råkar bo) som hade forskat på just detta med barn och krigslekar. Mycket intressant! Lyckades hitta artikeln: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/aven-snalla-lekar-kan-vara-onda_7254039.svd

Detta har jag tänkt mycket på sedan jag läste det, och försöker nu hålla ännu mer uppsikt över hur mina barn interagerar med andra barn så att det inte blir några kränkande delar av leken.

Svar: ska genast läsa! Och är med dig i tankarna att man ju får vara närvarande. Det som är jobbigt är ju dagis och förskola/skola... Där har man ingen koll. Och där verkar vapenlekar vara ganska fria... Hu... det här med barn som växer upp alltså...
jenny persson

2013-05-24 @ 10:43:56
URL: http://caranlachiel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0