Imorse när vi kom till förskolan kom 4åringens tre bästa kompisar springande för att möta oss, eller, för att möta lilla E. Alla hade de varsin pinne i handen och alla började de "låssasskjuta" mot mitt barn. Dessa tre pojkar är de härligaste pojkarna jag vet. Mitt barn älskar dem och det gör jag också. Idag när vi kom hade de hunnit leka en stund och jag såg så tydligt i deras ögon att skjutandet mot mitt barn var ett test "är hon med oss eller är hon inte?".
Mitt barn, hon lösgjorde sig från mig, ställde sig två meter framför kompisarna, siktade sitt finger och började skjuta tillbaka, helt med på leken, helt inne i vad som hände. Killarna började skratta och vips var hon i deras gäng och de började, skratta och fnittra och skjuta mot mig istället. Jag låssades vara ett monster och jagade dem tills de skrek av skratt. Sedan försvann de iväg, ivrigt skjutande med sina pinnar. De 4 musketörerna. Tre små pojkar och så min unge, för dagen klädd i jacka med smultronmönster, rosa kjol och Hello Kitty- strumpbyxor.
Hon har sedan en tid tillbaka tjatat om att hon vill ha en "pangare". Svärd har hon i mängder (hon älskar att leka prins och prinsessa med sin pappa. Då är hon prinsen och han prinsessan. Så har de prins och prinsesskronor på skallen och fäktas med svärden. Pappa måste alltid förlora för annars blir allting väldigt sorgesamt tycker hon) men pangare har vi sagt nej till so far. Hennes bästa kompisar som har snopp har inte heller några pistoler, då deras föräldrar förbjuder det också.
Men nu tror jag fan hon ska få en ändå. Jag läste någon forskning häromdan att sådana lekar inte alls är farliga för barn, det skadar inte deras hjärnor så att säga. Och tar man sig ett snack med dem så de fattar att om man skjuter på riktigt så dör man, så borde det väl inte va nått problem? Eller? Hur tänker ni kring leksakspistoler? Vattenpistoler?
Jag kan förundras så över hur jag har det ställt med mina barn. Mitt stora barn önskar sig inget hellre än ett sminkbord nu när hon ska få ett eget rum. Eller, mer ett litet bord med en spegel där hon kan sitta och "göra sin fin". Jag vet. Jag gråter inombords och vi pratar förstås mycket om det. Men jag har gett med mig. På vissa punkter. En spegel ska hon få, där hon ska få ha sin hårborste, lite snoddar, samt sina nagellack (som hon aldrig använder för de tar så lång tid att torka) men smink har jag sagt nej till. "När du blir femton ungefär", säger jag och jag har förklarat varför.
Med henne gäller det alltså att begränsa det jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen. Ungefär det enda jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen faktiskt och det är alltså skönhetsidealen, utseendefixeringen, sexualiseringen osv. Hela tiden kämpar vi med det vad gäller henne.
Och med den lilla, som ju också har en snippa, kämpar vi med att begränsa det som vi anser destruktivt med den manliga könsrollen eftersom det är den hon verkar trivas bäst i. Eller. Hon väljer litt of varje så att säga. Men lever och verkar nog ändå mest på den manliga spelplanen.
Jag tycker det är så häftigt och jag är så glad över det. Över dem båda.
Det har varit nyttigt för mig att få ett "prinsessbarn" också. När den stora föddes vägrade jag rosa, klädde uteslutande i kläder från pojkavdelningarna och hon hade inga "tjej"leksaker. Men sen blev hon stor och visade själv vart skåpet skulle stå. Skit samma om det är dagis, faroch morföräldrar eller what ever som förde henne in på banan. Jag anklagar ingen, för hon är lycklig i sin rosa värld. Utöver att älska rosa, barbie, prinsessor och glitter så älskar hon att klättra i träd, hoppa studsmatta, cykla, tävla och hon är smart och snäll och rolig. Bara för att en unge gillar rosa och prinsessor betyder det ju liksom inte att hon är fucked for life och att hon inte är MER än så. Det är nog en vanlig föreställning om "prinsesstjejer" tror jag, att det skulle vara så.
Och jag fick ju sadla om helt och omfamna och välkomna prinsessorna till vår familj. Jag fick öppna mitt sinne så att säga. Och det är jag väldigt glad över.