bebis
Jag har en bebis i min mage.
Vårt tredje barn ligger där inne och gonar sig. Gonar och gonar förresten, hur mysigt den nu har det med all diabetes och skit.
Men jag gör iallafall mitt bästa för att den ska ha det fint där inne.
Vi är bara i vecka 9 än så länge, men jag orkar inte hålla hemlisar. I alla fall inte av sån här rang.
Jag är så jävla glad. Och jag tänker att om den väljer att inte ligga kvar så kommer jag att bli så jävla ledsen. Och det kommer jag inte heller att vilja hålla tyst om. Jag gillar att dela. Vill inte vara ensam.
Och nu vet ni.
BoEve, som vi kallar hen, är ett Planerat Barn. Det är väldigt ovanligt för att vara oss.
Vi har pratat om det i flera år men känt oss ganska nöjda med de barn vi har. Med mening har vi velat vänta så länge som möjligt för att försöka komma undan mellanbarnsrollen för vår lilla.
Nu kommer hon att vara nästan 5 när BoEve kommer. Det kommer för alltid att vara hon och storasyrran. BoEve blir lite av en sladdis.
Så i höstas började det bli svårt att hålla tillbaka. Suget växte, så att säga. Och den 15 december hade vi Det Första Samlaget med bebissyfte. Det blev dock inget. Troligtvis för att jag inte hade ägglossning då.
I januari hade vi samlag 6 dagar i rad. Självklart valde ägglossningen att inte dyka upp då och hela menscykeln valde att flytta sig i flera veckor. Så har det alltid varit. Min hjärna har alltid haft väldigt bra kontakt med min livmoder så att säga. Det räcker med att jag visktänker ordet BEBIS och jag blir skendräktig direkt.
Så vi började med ägglossningsstickor. Och inte förrens den 22 mars, på stora ungens 6årsdag, visade de att det var dags. Dags att lägga sig på rygg så att säga. Så det gjorde jag.
Och 8 dagar senare kom det första, supersvaga plusset.
Jag grät då. Jag har hittills aldrig gråtit vid ett positivt graviditetstest. Inte av lycka iallafall.
Med första barnet grät jag av chock (jag var 21 år och singel...), vid andra barnet befann jag mig på ett badrum på ett fik mitt i offentligheten så då fick jag hålla tillbaka. Men nu. Nu grät jag av glädje och har gjort det ungefär varje dag sedan dess.
Det första som kom till mig var just BoEves psalm som ni kan lyssna på ovan. Den är helt enkelt bebisens sång. Och jag lyssnar på den varje dag och grinar. Jag har till och med tackat Gud. Vänt ansiktet mot himlen och viskat "tack! Tack för att jag får bära ett barn till!!". Mmmm, innan den här dräktigheten går ut så har jag väl blivit en flitig besökare i Rikets Sal på kuppen.
Men att ungarna liksom bara kommer till oss! Att vi bara FÅR allt det här! Det känns så jävla mycket som en gåva, för första gången!
Jag är verkligen äldre nu.
Nu förstår jag liksom mammorna jag alltid hatat! De som säger "ja visst har jag ont och visst kräks jag varje dag och gråter och inte kan jag gå heller, men DET ÄR DET VÄRT!" för nu känner jag också så.
Ja min diabetes är skitjobbig. Men det är så jävla mycket värt det!
Jag mår dessutom så bra! Visst har jag mått lite illa. Brösten har gjort ont. Jag är trött och framför allt så gråter jag otroligt mycket, både av glädje och av DJUPASTE, plötsliga SORG (kan va lite över vad som helst. Att det regnar, tex). Men hittills går inte den här graviditeten att jämföra med någon av de andra i dåligt mående. Med tvåan kräktes jag ju i 7 månader. Gick ner 10 kilo. Ville dö varje dag.
Nu flyger jag liksom fram. Och är så jävla glad och förhoppningsfull inför att EVENTUELLT få uppleva en graviditet som kanske inte ska ta ut mig totalt. Tänk om jag eventuellt kommer att få må ganska bra och eventuellt känna mig lite......lycklig?!
Lycklig känner jag mig iallafall.
Vi köpte det första plagget i vecka 6. En blå tunika med ugglor på från flickavdelningen. Jag ville kolla hur långt min man skulle kunna gå inför en eventuell son. Han sa inte ens nej till de rosa långklänningarna. Vår eventuella son kommer att gå klädd i rosa klänningar från den dagen han föds. Men jag valde en supermjuk blå tunika med ugglor. Den ska hen ha, vår lilla BoEve.
Till lucia kommer hen.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Hurra och grattiskramar!
Postat av: Ulrika Renström
Åhh men va kul och Grattis! Klart att man vill berätta om lyckan, och händer det nåt blir det ju lättare för omgivningen varför en är så jäkla nere. Men nu ska det bara bli kul att följa din graviditet och jag håller tummarna för att du får må bra den här gången.
Postat av: Villemo
Va kul, stora grattiskramen!
Postat av: Julia
Ett varmt grattis och måtte du få en underbar graviditet. Hejja din kropp. Blir också sjukt avundsjuk. Men det är en annan femma. Jag kan unna andra och samtidigt vara grön av avund. Multitasking!
Postat av: AnnaPanna
Vad glad jag blir, stort grattis!
Postat av: Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok
Åh vad fint, stort grattis!
Postat av: marie
Grattis Jenny! Hoppas du får en härlig sommar utan svullna ben :-).
Postat av: Hej
Jättestort grattis! Och tack för en bra blogg och podd!
Postat av: Annelie Mannerström
ÅH VAD ROLIGT! Stort grattis. :-D
Postat av: carro
Åh grattis! Tre barn, det är respekt det!
Trackback
