en stilla önskan
Jag har skrivit om det flera gånger och jag ser det som en jätteviktig fråga! Ännu tydligare och viktigare har det förstås blivit för mig just sedan jag fick ett barn med snopp. Ska försöka vaska fram mina gamla inlägg och länkar dem i ett alldeles färskt sådant (för jag har inte tid att skriva något nytt idag...).
Återkommer :-)
Jag förstår det, men jag känner igen din frustration och ibland kan jag även märka att min hjärna gärna VILL styra blicken mot kvinnligheten, för att det känns som att det är "rätt" utifrån ett feministiskt perspektiv... Fast egentligen tycker jag ju inte det.
Här har jag samlat några gamla inlägg som jag vaskade fram i all hast:
http://minasannaord.wordpress.com/2013/05/14/nej-jag-tycker-inte-att-manligheten-bor-hyllas-som-det-basta-och-mest-efterstravansvarda-alternativet/
jag har n pojke på två år. han har inte lärt sig tala riktigt än så hans kommunikation sker ofta genom att han bits, knuffar, nyps och skriker, men lika ofta pussas och kramas han och stryker oss (mamma och pappa och kompisar) på kinden. jag är livrädd för att han ska fortsätta vara "våldsam" men jag har sett att ju mer han lärt sig tala desto mer har de våldsamma dragen "avtagit". vi försöker dessutom yrka på att det är bättre att kramas än att knuffas.
jag ser ofta att han studerar äldre killar (typ i åldern 5 och uppåt). och så härmar han dem. lika mycket härmar han flickor, fast han studerar dem inte lika ingående.
vad gäller kläder så har vi knappt köpt ett endaste plagg åt honom. jag är glad att vi slipper gå in på barnavdelningarna i klädbutikerna. han har tur som har två äldre kusiner som är flickor. den vägen har han fått ärva en massa fina kläder. både färgglada och icke färgglada, pasteller och volanger, rosa sandaler, rosa overall och hela köret. han älskar att klä ut sig i sjalar och kjolar men också i riddarrustning. vi försöker att inte göra "ett nummer" av vad han ska ha på sig, vi försöker vara neutrala och inte värdesätta några plagg mer än andra. han är ju ingen skyltdocka precis utan en unge som inte ska behöva frysa.
det är svårt att uppfostra har vi upptäckt, det svåraste som finns kanske.
Vad jag gillar dig och din klokskap. När jag var liten var jag pojkflicka och det var ju "fint" visst har jag någon gång fått höra att min person tar så himla mycket plats, men just det här att man hyllas för att man tar till sig typiskt manliga egenskaper. Jag hade tidigare lite skuldkänslor för när jag hängav mig åt tjejiga grejer, gjort allt för att fjärma mig från det som jag sett som kvinnligt och nästan sett ned på det. Jag har ändrat mig och är inne på samma spår som dig. VARFÖR är det så att det nödvändigtvis skall hyllas när man är manlig och förminskas när man är tjejig, det är ju inte bara vi tjejer/kvinnor som förlorar på detta utan även killarna/männen. Nu har jag bara döttrar men får jag någon gång en son skall han banne mig få ha rosa om han vill, lära sig att prata om känslor, respektera och vara "mjuk" i sitt sätt. Just nu försöker jag verkligen tillåta min äldsta dotter att vara sig själv med sin kärlek till dans och prinsessor fast jag har ett inlärt förakt mot detta.
Kände mig träffade av detta och började rota bland mina gamla blogginlägg efter något jag trodde mig ha skrivit någon gång. Tji fick jag. Så här får du en dagsfärsk text av mig:
http://caranlachiel.blogg.se/2013/may/en-pojkmammas-farhagor-och-problem.html
Kände att jag fasen inte sagt något om ditt inlägg - bara fokus på mig liksom, haha! Tycker ditt inlägg är skitbra och du har rätt som en plätt! Punkt slut.
En bra önskan. Själv har jag hittat min handfull favorit-bloggare (inkl. dig och Sanna:D)som kritiserar mansrollen ganska frekvent (mig själv inkluderad oxå då)men jag håller med dig. Vi är på tok för få och jag när en stilla önskan om att PAPPOR ska ta sig i kragen och inse att de måste upp på barrikaderna om de inte vill ha känslomässigt handikappade söner. Spread the word, liksom!
Jag är jätteorolig över det! Mest orolig faktiskt! Han är två än så länge o hur mysig o go som helst, men är livrädd att han ska växa upp o bli macho!
Jag bloggar inte, men har tre pojkar som jag pratar mycket känslor med, kramar hela tiden, de går korta dagar på förskola, kläs färgglatt, leker med dockor och gosdjur etc. Det är ju lättast att se saker från sitt eget perspektiv, och jag upplever (än så länge) att det har varit mer begränsande för mina barn att de är pojkar och att detas utseende, uppträdande, intresse därmed förväntas vara på ett visst sätt. Äldsta pojken fick inte plats på närmaste förskolan för att han var pojke. Mellanbarnet fick inte köpa ett armband när han var på loppis. Fick massa "stackars er"-kommentarer när folk fick veta att vi skulle få tre killar. Klädmässigt reagerar de flesta, enligt mig, mer negativt på en pojke i traditionella flickkläder än tvärtom. (Och de flesta flickkläder passar tyvärr inte på mina barns kroppar eller är alltför opraktiska.) Om flick/pojk är delat 50/50 upplever jag att flickor med medvetna föräldrar kan ges tillgång till 90%, medan pojkar kanske kan välja på 70% av allt. Dvs flickvärlden är av olika anledningar (främst omgivningens fördomar kanske) mer ouppnåelig för pojkar än tvärtom. Det bekräftar väl iofs kanske att det manliga traditionellt anses vara normen och därmed bättre?
Jag gillar personligen inte mörka murriga kläder på barn, tycker det är oroande att mina barn förväntas vara tuffa eller bråkiga och gilla sport pga sitt kön, blir retade om de har hårspänne, eller förväntas vara kära så fort de leker med en flicka.
Såg just det här och blev ändå (lite) hoppfull:
http://www.upworthy.com/a-ted-talk-that-might-turn-every-man-who-watches-it-into-a-feminist-its-pretty-fantastic-7
/Linnea
Se där jag ännu ett fittcepe sitter och näthatar och sprider sin perverterad dynga om män. Jag kan iaf ta glädje i att du inte mår bra.
Hej!
Jag orkar inte blogga men hade jag gjort det hade jag skrivit sådana inlägg som du efterlyser. Fast jag är inte så jätteorolig att det ska gå på tok varken för sonen eller dottern. Vi har massor av bra och lyckade exempel i vår närhet på pojkar och män som har tillåtits vara och är mer traditionellt kvinnliga än normen. Och min son är både klok och extremt känslig så vi pratar massor och det tror jag aldrig kommer sluta. Det gjorde inte det för mig och mina bröder iaf. Jag tror att det är en myt att alla barn blir totalt förändrade när de kommer i tonåren. Ett barn som lärt sig prata om känslor fortsätter med det.
Kul med bebis förresten! Jag vill också ha en tredje tänker jag just nu. På söndag när vi har barnvakatat en 1-åring hela helgen kommer jag tänka att det är asskönt att våra ungar är större nu och att jag aldrig mer vill ner i icke-sova-träsket igen. Och jag börjar bli gammal också. Fyller 34 i höst. Puss!