Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där.

 
 
 
 
 
 
När jag och Nina pratade om Clara och allt det där i vår podcast förra veckan, så sa Nina en sak som jag gått och tänkt på sedan dess. 
"Men tänk om hon är som vi var. Att hon haft skitmycket komplex tidigare och äntligen övervunnit dessa och nu ÄNTLIGEN VÅGAR ta en bild på sin rumpa". 
Alltså, att det skulle kunna ligga någon slags seger bakom det hela.
 
Jag och Nina har pratat om samma sak tidigare i podden. Hur vi, som barn, var så otroligt övertygade om vår egen utseendemässiga fulhet att vi istället, båda två, aktivit tänkte att "jag får kompensera fulheten med en fantastisk personlighet istället". Hur vi inte sminkade oss på grund av att vi tänkte att det ändå inte var någon ide, samt i rädslan att någon skulle tänka "gud vad hon gör sig till, stackars henne för det hjälper ju ändå inte". 
Båda två har vi också upplevt hur det vände. Hur vi en dag liksom upptäckte (genom bekräftelse från andra, givetvis) att vi inte var så himla fula ändå. Hur vi då plötsligt VÅGADE börja sminka oss, klä oss i noga utvalda kläder och framhäva våra kroppar och utseenden. Kicken i det! Kicken över modet och glädjen över att inse att man hela tiden varit en ful ankunge som faktiskt en dag fick bli lite snygg. 
 
Jag minns hur jag ÄLSKADE mitt utseende. För mig vände det vid 16, när min absoluta drömkille blev kär I MIG! Jag FICK honom, liksom! Och han avgudade marken jag gick på! Alltså KUNDE jag ju inte va så himla FUL ändå! Efter honom kom andra unga män och fyllde upp självförtroendet. Och JAG VET att det är en DÅLIG SORTS självförtroende. JAG VET att den bästa kärleken till sig själv finner man liksom INOM SIG. Men jag är ändå TACKSAM mot många av de unga män som faktiskt, av sitt hjärtas godhet (ja för de gjorde ju det för att vara snälla), gjorde klart för mig att jag var helt jävla grym, både personlighetsmässigt men också fysiskt, så att säga. 
Mellan 16 och 20 var min kropp mitt tempel. Jag tyckte att jag var skitsnygg och bara det gjorde nog att jag säkert också var det, för jag bar ju min kropp med stolthet då. 
 
Sedan har jag, precis som min vän Nina, upplevt tillbakagången. Då man upptäckte hur jävla sekundärt ens utseende är. Då man, med den insikten, inte orkade bry sig längre. Då man faktiskt, på riktigt, började älska sig själv och därmed upptäckte att just utseendet inte har något att göra med den RIKTIGA kärleken till sig själv. 
Vi slutade sminka oss annat än till fest. Slutade raka benen. Jag är påväg mot fleecetröjor och foppaskor vad gäller kläder och känner inte längre något behov av att framhäva min kropp och mitt utseende på samma sätt. Just därför att det är så himla oviktigt. Inte heller känner jag något behov av att ha en skinande personlighet för att "väga upp" och jag känner överhuvudtaget väldigt lite behov av att bli älskad och omtyckt, annat än av mina närmaste förstås. Ibland skäms min man lite över att jag inte är trevlig. Jag orkar liksom inte göra mig till. Folk får ta mig för vad jag är. Spelar ingen roll vad de tycker. För jag vet ju. Vet att jag mer än duger. 
 
Jag är ju dock inte dum. Jag fattar ju att alla de här olika faserna i livet på något sett har lett mig hit. Och det är just den där "äntligen vågar jag bry mig om mitt utseende"- fasen som jag tycker är intressant, särskilt eftersom jag fått så många kommentarer om Claras MOD och styrka och förebild hit och dit. 
 
Kanske hade jag aldrig nått hit som jag är idag, om jag inte hade haft min "modiga" period. Kanske behöver vi alla en riktigt jävla EGOBOOST i livet då man låter omvärlden bombadera en med bekräftelse. Kanske behöver man VISA UPP SIG riktigt jävla ordentligt, under en period, för att sedan kunna gå vidare. 
 
Jag undrar hur det är för riktigt vackra människor som från att de blir medvetna människor, alltid vetat att de är vackra...Som fått omgivningens bekräftelse från dag ett liksom. Spontant tänker jag att det är svårare för dem att komma vidare...Samtidigt har vi ju en sak gemensamt, både vackra och mindre vackra och det är ju vetskapen om att utsidan ÄR VIKTIG. Det är VIKTIGT och POSITIVT att vara vacker. Vi mindre vackra kämpar hela våra liv mot just den vetskapen, att vi bär HANDIKAPPET att vara mindre vackra. Medan många vackra ju kämpar mot samma sak- HANDIKAPPET att vara vacker. Vilken jävla paradox egentligen! Som ändå grundar sig i samma sak.
 
Vi måste lära oss att utsidan inte spelar någon roll i det långa loppet. 
För mig kom det när jag fick barn. Att jag träffade en man som jag kände mig fullständigt trygg med i alla situationer (även de skitfula, typ, förlossningssituationerna) spelade också in. Faktiskt. 
Kanske KAN man inte älska sig själv förrens man ser renaste kärlek strömma ut ur en älskad persons blick..
Kanske KAN man inte älska sig själv förrens man själv är älskad av en person som älskar en ovillkorligt. 
Föräldrars kärlek är ovillkorlig, men ju väldigt ofta kantstött efter svek och trauman från barndomen. Alla har vi blivit svikna och traumatiserade av våra föräldrar på något sätt, även om inte alla behöver psykologhjälp vid vuxen ålder sen. Så skadar nog alla föräldrar sina barn på ett eller annat sätt (vilket nog också är nödvändigt).
Och att då träffa en person som liksom älskar en med alla ens fel och brister, som ju faktiskt både barn och partner ofta gör. Det är ju jävligt värdefullt får man säga. 
Det visar ju en att det man under en längre tid, långt därinne, misstänkt, stämmer. Att man är bra just så som man är.  
 
Så ja. Det är klart man behöver andra människor för att älska sig själv. Ingen människa är en ö. 
Men jag vet i fan... Just den där fysiska bekräftelsen. Tänk om man inte kommer vidare då? Hela världen kryllar ju av människor som liksom stannar i den fasen. Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där. 
 
2013-05-31 @ 09:12:00 Feminism Permalink

Kommentarer
Postat av: Annelie Mannerström

Åh vad jag känner igen mig - mina övre tonår såg likadana ut som dina. Jag hade övertygat mig själv om att jag var ful och sen fick jag plötsligt uppmärksamhet från många killar och oj vad jag betade av dem i rask takt... Sen mognade jag och släppte det där. Gifte mig, fick barn och slutade tycka utseende var viktigt.

Och så i höstas började jag plötsligt få en massa uppmärksamhet på jobbet (jobbar på en mansdominerad arbetsplats) för mitt utseende igen. Jag som inte tänkt på mig själv på det sättet på flera år började sugas in i det där bekräftelsebehovet igen. Insåg att det finns många som tycker att jag ser bra ut och jag känner bara att NEJ jag vill inte behöva förhålla mig till det! Har fortfarande inte kommit ur det tyvärr, ett halvår senare. Hur gör man för att bryta cykeln?

2013-05-31 @ 11:16:54
URL: http://caranlachiel.blogg.se/
Postat av: Emma

Bekräftelsebehov finns ju i överallt, utseende, prestationer, beteende osv osv. Det finns alltid någonting att utveckla beroende till. Och visst är det snedvridet att så många människor är förslavade under dessa normer.

Men jag tänker också att det är jäkligt svårt att skilja på vad som är preferenser(inlärda självfallet, något annat finns inte), bekräftelsebehov. Förstår du hur jag menar? Du skriver att du inte längre bryr dig om ditt utseende, att det är fleecetröjor och foppatofflor som gäller.
Och frågan är då; är det där vi drar gränsen? Är det när vi kan bortse från våra preferenser som vi blir "fria"?

Jag tycker visserligen att det låter något tråkigt. För tycke och smak, alltså preferenser blir detsamma som bekräftelsebehov? Förstår du hur jag menar?

Preferenser är ju f.ö livsviktigt, hur skulle vi annars kunna göra val i valmöjligheternas samhälle som vi lever i? Om vi hade preferenser att luta oss emot; skulle vi ens klara av att gå till affären för att köpa mat om vi inte kunde välja vad vi ska ha till middag?

Preferenser finns överallt, och jag tycker inte att de ska identifiera oss helt och hållet, men de är en del av vår identitet. Hur jag vill klä mig, hur jag vill att mitt hår ska se ut, vad jag vill äta, vad jag vill utbilda mig till, hur jag vill behandla andra, hur jag vill att andra ska behandla mig osv osv i all oändlighet.

Åh, just det - beteende. Du skriver att du inte orkar vara trevlig. Där tappar du mig.
Jag kan inte förstå hur människor inte kan vilja komma överens? Hur man inte "orkar" vara trevlig.

I situationer där det uppstår meningsskiljaktigheter har jag upptäckt att man kommer absolut längst med att hålla sig konstruktiv och trevlig. Då lyssnar de allra flesta. Håller du inte med? :-)

2013-06-03 @ 17:52:50
Postat av: Tessa i höghuset

Hm. Alla har inte den där perioden när man får utseendemässig bekräftelse från andra. Varken i tonåren eller senare. Osynligheten i det. Men, precis som du är inne på, på något sätt måste man förhålla sig till sitt utseende, antingen skönheten eller bristen på skönhet. Och det suger ju.

2013-06-04 @ 00:00:22
URL: http://femitio.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0