Vi håller på och renoverar. Vårt hur är på 104 kvm och innehöll två sovrum när vi flyttade in, varav ett var så litet att vår dubbelsäng inte rymdes i det. Barnen fick ta det stora rummet, vi ställde vår säng på övervåningens hall och sovrummet nere blev ett välbehövligt lekrum.
Sedan renoverade min man det stora sovrummet uppe. Barnen fck flytta ner till "lekrummet" och har nu bott så i 1.5 år. Det är ungefär 1 m mellan deras sängar. Vi sängarnas fotändor ryms en bokhylla och en garderob och thats it. Leksaker står inknölade i backar under sängarna. Barnen har, med andra ord, haft det väldigt trångt. Vi däremot flyttade in i stora sovrummet när det blev klart och hzr bott där sedan i höstas.
Och nu är det dags att göra ett rum på hallen åt den lilla så att den stora får sovrummet nere för sig själv.
Det blir verkligen pyttesmå rum, men det blir något eget. Bebisen som kommer i december kommer att få bo i vårt rum tills hen bli ca 2 år tror jag, för då ska vi bygga ut huset.
De senaste veckorna har min man varit väldigt upptagen med renoveringen av hallen. Det som går gör han när barnen somnat, men då måste han vara tyst, vilket gör att allting tar längre tid.
På senaste har vi trappat upp arbetet för att bli klara nån gång och då ser min makes dagar ungefär ut såhär:
07.30- 16.30- på jobbet
16.30- 17.05- middag
17.05- 02.00- renovering.
Jag lagar maten, leker med barnen, lägger barnen, städar och fixar allt annat som man gör när man har ett hus (förutom handeln, eftersom jag inte har körkort).
Det enda vi pratar om är dörrar, lister, tapet, el, inredning, golv osv osv.
Vi har ju haft några såna här perioder tidigare och de slutar alltid med att jag dör inombords. Min man blir trött och sur. Vi börjar gräla. Jag vill prata som vanligt, om livet, politik, familjeliv, samhället, ja, vi är ju ett samtalande par i normala fall. Vår relation BYGGER på att vi kan prata om allt samt att vi har samma värdegrunder och intresserar oss för vår omvärld. Och när allt reduceras till renovering dör jag inombords. Min man orkar inte tänka på något annat än renovering och blir sur på mig när jag kommer med anklaganden och lägger press på honom.
Ja. Precis så ohärligt är livet när man köper sig ett renoveringsprojekt!
MEN. Igår insåg jag att vi börjar lära oss! Fram tills igår hade vi vart sura på varann varje dag. Men så igår hände nått. Jag tror vi båda skärpte oss lite. Vi satt länge vid middagsbordet och pratade, om annat. Sedan la vi oss på soffan en stund och gjorde en noggran plan över helgens arbete. Sedan tog jag med ungarna på en cykeltur medan han sågade lite lister. Sedan la jag barnen och sedan hjälptes vi åt att röja i köket. Vi pratade om de här sista dagarna. Hur vi ska lägga upp dem för att det ska bli bäst för alla. När ska vi handla, vad gör vi med barnen på fredagem då vi besämt att hela familjen tar en fet renoveringspause, vad ska vi handla, hur sysselsätter vi barnen när båda måste jobba?
Vi la oss samtidigt. Och han sa "sen när det här är över, då ska vi gå ut och hitta på nått du och jag".
Jag ser denna afton som det ultimata beviset på att vi kommer att vara gifta hela våra jävla liv.
Precis samtidigt hade vi fattat att vi var tvugna att skärpa oss. Vi skärpte oss, gaddade ihop oss och står nu enade inför Den Sista Striden. Sen jävlar ska vi skita i insidan av huset hela sommaren och koncentrera oss på utsidan. Jag genom att köpa en hängmatta där jag ska ligga och bara dräktig och han genom att...ja, gud vet vad. Bygga altan misstänker jag. Men det får vi ta då.
Jag älskar honom så jävla mycket.
