brunheten

Många feminister (ofta de som älskar att bråka med andra feminister) älskar att skriva följande mening:

- Det finns väldigt många kvinnor som även de upprätthåller patriarkatet.

På Wikipedia kan man läsa följande:

”Teorin att även kvinnor upprätthåller könsmaktsordningen: de fostras att ha en syn på sig själva som mindre värda och självklart underordnade mannen. Eller omvänt uttryckt: Flickor fostras att upprätthålla synen på pojkar och män som normen och det positiva samt att anpassa sig så gott de kan till det. Kvinnor anses i hög grad vara traditionsbärare i detta värderingssystem genom att de fostrar sina söner till maktinnehavare och sina döttrar till "duktiga flickor" och "riktiga kvinnor" enligt normen för att kvinnan underordnar sig naturligt. Könsmaktsordningen får kvinnorna att uppfatta sig själva som mindre värda, något som kallas för falskt medvetande, ett begrepp som ursprungligen kommer från marxistisk teori men som då handlar om arbetarnas underordning i samhället. I ett parförhållande där en maktkamp uppstår drivs detta till sist till en punkt där kvinnan ser sig som mindre värd, "smutsig" och enbart värd förakt och våld.” (sökord:könsmaktsordningen)

Jag gillar inte det här. När man säger att "kvinnor upprätthåller patriarkatet" så låter det i allra högsta grad som att de här kvinnorna MEDVETET tagit ett BESLUT att - nu jävlar ska jag hjälpa till och upprätthålla patriarkatet lite för det tycker jag ju är så himla bra!

Det är inte så. Kvinnor FOSTRAS att upprätthålla patriarkatet. Kvinnor (och män och alla) fostras av patriarkatet. Alltså är det patriarkatet självt, som upprätthåller sig.

Jag läste en artikel där en forskare eller barnpsykolog eller vad det nu var, pratade just om detta - hur det ofta är kvinnor som uppfostrar sina döttrar i samma spår som man själv blivit uppfostrad och ofta då till "duktiga flickor". Personen (vad han nu var) sa att här var det viktigt att papporna klev in "höll tillbaka" mammorna i deras ivriga duktigflicka-fostrande. Vilket jag tror är en god ide.

Jag och min man har pratat MYCKET om det efter att vi läste det. Och vet ni vad som är så bra med det?

JO. Ansvaret läggs inte på MIG. Jag och min man pratade om det och insåg att det stämmer till viss del här i vår familj. Vi insåg att JAG på många sätt upprätthåller kvinnligheten (och därmed en viss dos av duktigflicka) i vår barnuppfostran, men vi pratade om det utan att lägga SKULD på mig. För JAG kan inte hjälpa det. Det kommer automatiskt många gånger. Sedan bestämde vi att HAN ska försöka "hålla tillbaka" mig när han märker det där mönstret, vilket alltså tar ansvaret och kravet på förändring bort från MIG och hamnar på honom istället.

Och det är ju så det ska funka tycker jag, med tanke på det jag skrev igår om kvinnors ständiga press på sig att alltid FÖRÄNDRAS och FÖRBÄTTRAS alltså.

Vi behöver liksom inte skuldbelägga oss själva eller varandra för att vi på olika sätt "upprätthåller patriarkatet". Vi kan acceptera att det är och inse att skulden inte är vår och så kan vi försöka lägga ansvaret för förändring på andra håll än på oss själva/varandra.

Amen

Nu ska jag vara dryg. Ni som är nya kanske få en chock. Ni som är gamla vet hur det är.

Jag har inte skrivit om feminism på länge.

Det beror på att det ibland känns som att jag ligger ungefär ett år- halvår före alla andra i sättet jag tänker (möjligtvis Fanny undantaget).

För länge sedan skrev jag tex både krönikor och blogginlägg om det här med SJÄLVFÖRTROENDE. Hur kvinnor och tjejer ständigt hetsas att FÖRBÄTTRA inte bara sina utseenden utan även sina inre. Man ska gå kurser i självkänsla. Läsa steg för steg reportage om hur man får sin drömkarriär osv osv.

Jag skrev tex den här krönikan om hur det hela tiden tjatas om att unga tjejer måste ha FÖREBILDER i oktober 2010. Nu har UnderbaraClara också skrivit om självförtroende. Två år efter mig.

Överhuvudtaget har den feministiska debatten på senare tid flyttat mycket fokus från kvinnorna till männen, vilket jag också gjorde för ett par tre år sedan. Flyttade fokus alltså. Fick nog. Fick nog på de ständiga diskussionerna om hur vi kvinnor måste arbeta med oss själva för att Sverige ska bli ett mer jämställt land.

Ofta när en debatt dyker upp känner jag alltså helt enkelt ofta att jag redan sagt mitt i den. Fast för flera år sedan. Typ.

Jag har kallat mig feminist sedan jag var 15 år (i 12 år nu alltså) och jag har skrivit feministiska texter sedan dess, på Lunar först och sedan på olika bloggar. Ungefär varannan av mina krönikor som jag skrivit varje lördag i 4 år i GT, har feministiskt tema.

Jag har helt enkelt skrivit om det mesta. Där av den senaste tidens stiltje.

Utseendedebatten som blossar upp några gånger per år har jag också skrivit om. Men nu ska jag göra det kort igen:

Jag förstår den inte. Eller jo. Jag förstår den. Men jag blir jag jävla deprimerad över att det ALLTID ska bråkas. Eller över att det alltid på något sätt ska vinklas fram ett bråk. Så att feminismen och dess frågor alltid framstår som väldigt bråkiga och oeniga.

Blondinbellas Size me nu senast.

Hela Size me- grejen är ju egentligen YTTERLIGARE en sån här FÖREBILDSgrej. BB vill vara en förebild. Tycker att unga tjejer behöver förebilder. Smala tjejer känner sig påhoppade. Bloggarna går igång och överallt diskuteras hur man egentligen BÖR se ut. HUR SKA VI VARA liksom, för att vara både ytligt perfekta och poltiskt perfekta?? Vilket är det FEMINISTISKT KORREKTA sättet att se ut egentligen? FÅR MAN SMINKA SIG? Får man bleka anus? Får man vaxa bikinilinjen? Får man vara smal? Får man gilla märkeskläder?

Herrrrrrrreguuuuuuuuuuud, vill jag Ranelidskt utbrista.

Det är klart att jag kan säga både det ena och det andra om hårborttagning och anusblekning. Klart som fan att jag har VÄLDIGT MYCKET att invända mot "jaggördetförminegenskull"- tjatet. Men ändå. Jag bryr mig liksom inte. För ärligt. Gudrun Schyman klär sig i dräkter och bär alltid rött läppstift. Lady Dahmer älskar att piffa med nagellack och grejer. Nina Ruthström springer och promenerar som en tok. Jag själv sminkar mig gärna då och då. Var enda jäkla topp-politiker som gjort sjukt många bra grejer för kvinnorörelsen har sminkat sig, tänkt på vikten eller burit obekväma klackskor. Det finns nog väldigt få feministjävlar som HELT struntat i sitt utseende. Vare sig man gillar att piffa sig med palestinasjalar eller Gucci-sjalar så gillar man att piffa sig. Och UPPENBARLIGEN har det gått väldigt bra ändå. Att jobba feministiskt.

Och jag skriver detta därför att jag ser det som ett problem. Utseendet, eller att protestera mot utseendemässiga normer- är och har alltid varit feminismens största problem. Varje gång någon feminist struntar i att raka sig under armarna blir någon ickefeminist orolig och börjar gasta om att JAG ÄR MINSANN INTE FÖRTRYCKT FAST JAG RAKAR MIG UNDER ARMARNA. Varje gång någon "feminist"tjej viker ut sig och visar upp något som avviker från mallen blir HORDER av andra kvinnor (som själva strävar efter just mallen) upprörda och känner sig kränkta och utpekade och dumförlarade och så VIPS har debatten flyttat från att handlar om något jävligt viktigt (nämligen: DET ÄR OKEJ ATT AVVIKA FRÅN MALLEN, SKITA I NORMEN) till att handlar om att det minsann är JÄTTEFEMINISTISKT att raka sig under armarna och klä sig i kläder från Gucci oxå samt vara jättejättesmal och leva på barnmat.

Och det är klart att man kan leva på barnmat och ändå vilja kämpa stenhårt för att Sverige ska bli ett jämställt land. Det är klart att man kan gillar dyra väskor (Sahlin) och röda läppar (Schyman) och ändå vilja jobba för att kvinnor ska få det bättre och mer rättvist.

Måste vi liksom diskutera den grejen?

Det där med kläder, mode, skönhet och hälsa är en sån JÄVLA svår nöt att knäcka också, eftersom det är många kvinnors intressen och levebröd. Inte kan jag sitta och dumförklara modehetsen när jag vet att väldigt många kvinnor älskar mode. Marit Bergman började gråta när hon såg ett par vackra skor. Ebba von Sydow började sin kometkarriär som faktiskt är väldigt cool och beundransvärd, genom att blogga och skriva om just mode. Många kvinnor designar och älskar kläder.

Inte kan jag heller håna de som kämpar för att hålla sig smala och sunda. Vi bor i ett land med jävligt mycket diabetes och övervikt. Att många människor (läs: kvinnor) intresserar sig för hälsa, kost, träning och motion, är säkert räddningen för många andra kvinnor som känner sig inspirerade att själva jobba mot ett sundare liv.

Och även om jag har svårt att förstå brunutansol och vaxning och mascara-hysterin så JAJA. LÅT GÅ. Intressera er för vad fan ni vill så länge ni inte går under, så länge det känns kul, men framför allt, så länge ni ändå är beredda att kämpa för att kvinnor ska få det bättre och mer rättvist.

Just nu kryllar Sverige, via bloggarna, av FÖREBILDER. Och jag tror att en sak som är jävligt viktig är att vi måste sluta hetsa om de här jävla förebilderna. Jag har aldrig fattat grejen. Varför måste man ha en förebild? Varför måste alla gå i taket varje gång Kissie äter en burk barnmat? Varför måste alla utgå ifrån att alla småtjejer som läser om den där barnmaten DIREKT måste springa och köpa en egen burk? Varför måste vi alltid utgå ifrån att bloggläsare/unga tjejer är dumma i huvet som inte kan fatta egna bra beslut? Det fattar inte jag.

Och det här med smalhetsen.... Alltså. Sverige blir fetare och fetare. Trots alla smala bloggerskor som bloggar om sitt jävla tränande och gröt-ätande så blir befolkningen fetare och fetare. Det om något visar väl på att de här så kallade "förebilderna" kanske inte är några förebilder?

Sedan, visst självklart måste man kunna diskutera vilka signaler och vilken ÅNGEST de här smalisarna skickar ut. Men samtidigt. Är man intresserad av hälsa, mode och skönhet så är man ofta hälsosam (smal), har vackra kläder och är/gör sig vacker. Och det måste man få göra. Vi kan inte dissa deras intressen, liksom.

Men vi får ju ångest. Och det beror på att vi är så jävla missnöjda med oss själva. Och via smalisarna påminns vi om våra fel och brister, tror vi. Och via de glada och nöjda tjockisarna påminns vi om våra självförtroendens briste.r Och den där missnöjd-grejen- DEN hjälper jävligt många feminister till att upprätthålla, sida vid sida med media och olika företag (läs:samhället). Och den där jävla missnöjdheten är alla kvinnors VÄRSTA motstånd och den MÅSTE göras något åt. Och jag tror INTE att den rätta vägen är varken smal eller tjockreportage utan lite mer BÅDE VIT OCH RÖD OCH SVART- GÖR DET SAMMA HAR HEN SAGT, är vad vi behöver.

Jag anser att Feminismen av idag är helt jävla bombad när det gäller att se MOTSTÅNDET. Mångra tror på ALLVAR att feminismens största HOT är kvinnorna själva. MEN det skulle ju inte behöva vara så om vi kvinnor bara kunde komma överrens om att DET ÄR OKEJ. VI DUGER DOM VI ÄR och VI ÄR BRA SOM VI ÄR, oavsett om vi gillar smalt eller tjockt eller barnmat eller Mc Donalds- KOM NU allihopa så diskuterar vi hur vi ska få till en jävla fin och bra barnomsorg eller KOM NU så diskuterar vi hur vi ska kunna lyckas få slut på våldtäkter.

" Många kvinnor hjälper till att upprätthålla patriarkatet" ÅÅÅÅÅHHH GUUUUUD vad jag HATAR den meningen!

För det första så håller jag INTE med (ska skriva om det senare) och för det andra: MÅSTE VI FOKUSERA PÅ DEM DÅ? Kan vi inte istället, ganska logiskt- fokusera på alla de väldigt många MÄN och de väldigt många strukturer och fucked up-grejer som upprätthåller patriarkatet? Till exempel det här med att STÄNDIGT lura i kvinnor att de inte duger som de är. Och då menar jag inte att vi alla måste gå tillbaka och bli helt naturliga, utan jag menar att varför kan man inte duga som man är med tre lager brunutan sol eller ett snövitt anus? OM MAN NU VILL det? Varför kan det inte få vara okej?

Feminismen måste sluta att "jobba med sig själv" nu. Kvinnor måste sluta med det. Vi går ju på det hela tiden! Hela tiden går vi kvinnor på myten om att vi jämt och ständigt måste jobba mot förbättring. Jag är så jävla trött på det. Flytta fokus för fan.

Men det är klart. Utseendegrejen är ju det enklaste att dra upp och diskutera inom de feministiska kärnämnena. Enkelt för att det berör oss alla. Till och Gudrun, liksom. Utseendehetsen är patriarkatets största, hårdaste och bästa grepp kring kvinnorna. Sexualiteten jocksas in i det på ett sätt, fast på andra sätt inte alls.

Utseendehetsen handlar ju dock enligt mig, i grund och botten om att vi ska vara liggbara. Spelar ingen roll hur mycket man GÖR DET FÖR SIN EGEN SKULL. Hur mycket man än bleker anus för att MAN TYCKER DET ÄR FINT MED LJUSA ANUS. Tar man bara och TÄNKER lite så inser man snabbt att det inte handlar om några självständiga och individuella val utan om jävligt djupt bottnade strukturer, samt en stor jävla värld av företag som vill fortsätta tjäna pengar på vår längtan efter att vara liggbara. Nu även på män mer och mer.

Men som sagt. Det är det hårdaste greppet kring oss. Och kanske ska vi lägga det åt sidan och inse att det inte löser sig förrens vi har löst en hel hop andra problem först. Kanske löser det sig inte förrens männen släpper greppet. Kanske är det mot det vi ska jobba istället? Mot männen och deras hårda grepp?

Vad fan vet jag.

Och nu har jag läst igenom mitt eget inlägg och känner att det måste sammanfattas:

De kvinnor som bantar, tränar, sminkar sig, stylar sina hem till perfektion, visar upp sin perfekta yta i sina bloggar osv osv- de är djupt insyltade i "vi duger inte som vi är, utan vi måste vara perfekta"-grejen.

Vi andra kvinnor, som inte är insyltade i det, blir provocerade och oroliga av de Perfekta kvinnorna, blir rädda när vi ser hur den där Perfektionen hyllas och eftersträvas och känner oss i många fall kassa för att vi inte orkar/kan/har möjlighet/har ork/har lust att eftersträva den där perfektionen. Vi kritiserar De Perfekta, vilka då påminns om sina bristande självförtroenden. Sedan börjar de kritisera oss för att vara hycklare. Vilket vi också är. Lika mycket som "perfekto-brudarna" är. Och detta måste vi sluta med. Amen

Jag är trött och sur.

I alla år har jag SKRUTIT över att ha en man som inte är intresserad av sport. Det händer att han vill se Sverige-matcherna i VM och OS och så där. Men det har aldrig varit överdrivet eller sådär HJÄRNDÖTT som många andra (män) bänkar sig framför var enda matchjävel.

I ÅR deklarerade dock min man att han "väldigt gärna skulle vilja se på EM i år" och efter en stunds betänketid sa jag JA med en klausul om en egen tv i sovrummet. Denna ska han därför koppla in till på måndag då Sverige spelar första matchen. Men så ikväll så JAHA, då är det Tyskland Portugal och plötsligt sitter han här bredvid mig i soffan och glor. Förut ropade han dessutom till lite sådär upphetsat och det är ju inte DEN typen av upphetsning som jag uppskattar en lördagskväll!

Jag känner att maktbalansen rubbas här lite nu. Det är inte vanligt att han bestämmer vad som ska ses på tv här hemma nämligen (i gengäld bestämmer han nästan alla filmer vi ser).

Min man får gärna vara sportintresserad, men i såna fall av fysiskt utförande av sporterna. Att sitta och SE på när andra sportar, nej. Jag begriper mig inte på det. TÄNK PÅ BARNEN I SYRIEN FÖR FAN vill jag skrika och nyss började jag diskutera vårt äktenskap på ett väldigt djupt och ingående sätt, allt för att försöka få en skymt av MIN man där inne i den sportintresserade varelsen bredvid mig!

Idag har vart en dålig dag. I mitt personliga avtal med mig själv står att jag aldrig ska dricka alkohol, aldrig vara berusad eller på andra sätt PÅVERKAD av alkohol i sällskap av mina barn. Men idag har jag varit TRÖTT. På grund av alkoholintag igår. Jag SKÄMS för mig själv. Jag har inte mått dåligt, inte ens haft huvudvärk faktiskt. Men TRÖTT har jag varit, vilket har påverkat dem såklart. Seg och trött och lättirriterad har jag varit. ALDRIG MER. Ska det ske.

IMORRN ska vi därför gottgöra våra barn och steka pannkakor och packa matsäck och åka iväg till TJAUKLE på Familjeutflykt. Det ska bli sådär idylliskt och nästan äckligt perfekt har vi tänkt.

Har nu svarat på era kommentarer i kommentarsfältet. Det kändes lite krystat, men det blir nog bättre ju mer jag för öva :)

Puss på er

Ett jäkla bra boktips för att genusföräldrar är böcker om Ellis av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.

Vi har haft böckerna i flera år, långt innan henkarusellen och "Sveriges första okönade barnbok" kom.

Vi har böckerna Ellis blir mörkrädd och Ellis får ett syskon.

Det tog ganska lång tid och många omläsningar innan det gick upp för mig att man faktiskt aldrig får veta vilket kön Ellis har. Det nämns aldrig. Inte heller får man veta könet på syskonet Ellis får i boken "Ellis får ett syskon". Mamma, pappa, kompisar osv, där emot är könade. Men pappa står ofta i köket i förkläde osv.

Ellis är ett barn. Ellis har ett gosedjur som heter Balowitz som är med på Ellis strapatser. Jag fastnade faktiskt för böckerna långt innan jag insåg att Ellis är "könlös". Jag gillar att Ellis går igenom alla basicgrejer. Får syskon, är mörkrädd, åker ut på landet, går till tandläkarn. En bok för varje tillfälle liksom. Gillar det stuket. Men mest gillar jag språket. Böcker är verkligen skrivna ur ett barnperspektiv. Även föräldrarna skildras på ett skönt vis tycker jag. Pappans uppenbara irritation när Ellis packar en superstor väska inför övernattningen hos morfar. Mammans sura och tröttna min när hon är höggravid med syskonet. Pappan som kommer och hämtar jättetidigt, direkt efter frukosten efter att Ellis sovit hos sin morfar för första gången. Och så sköna detaljer ur barnperspektiv. Det känns annorlunda att göra sig i ordning inför sängdags hos morfar. Han har ingen pall vid handfatet. Liksom. Smådetaljer.

Hur som helst. Läs dem! För glinen!

Min man är Bortrest i Jobbet.

Han åkte idag och på fredag kommer han hem. 2 nätter och nästan 3 dagar.

Jag är sån jävla looser när han åker bort. När vi ska va ifrån varann. Hela jag fylls typ av en gråtklump och allting blir sorgligt och eeeeensamt. Jag får sorg, nästan. Vill klä mig i svarta kläder och bära sorgeflor.

Innan jag lärde känna honom så älskade jag att vara ensam, behövde vara ensam, mycket. Och så är det väl ännu, men bara om jag vet att vi snart ska ses. Eller att han är i närheten.

Nu är han i fucking Oslo. Och han kommer inte hem förrens på fredag.

Då känns ensamheten inte på något sätt skön utan bara sorgesam och trippelensam.

Det är liksom inte bara att han är borta och vardagen blir annorlunda och jag saknar HONOM (fast det är såklart det jobbigaste), nej. Det är det där andra också.

Mamma var här en stund efter att han åkt, men när hon åkte kom Den Stora Ensamheten rullande över Brunheten. Blev tvungen att sätta på radion.

DÅ önskade jag att vi bodde hemma i Rone och att jag kunde gå över till nån moster och tjattra lite. Gå en promenad och träffa massa släktingar och gamla bekanta bara på den lilla promenaden. Visst vinkar vi till våra grannar och hälsar lite här också, men det är INTE samma sak.

När vi var ute i trädgårn en stund ikväll jag å ungarna, HÖRDE jag grannar och liv och rörelse omkring oss. Men vi var inte en DEL av det. Det kändes inte TRYGGT som det kunde göra hemma i Rone bara av att det körde förbi en bil på vägen.

Men inte här i STAN. Stan i vilken jag KÄMPAT i 5 jävla år nu, för att skaffa mig vänner och bekanta. Och oftast tycker jag att jag har lyckats bra. Men det är ju under dagar som dessa som man liksom börjar tvivla.

Alla andra har redan sina jävla umgängen. Och alla mina närmaste kompisar bor på fastlandet. Och jag har fått NÄSSLA mig in, TVINGA mig på och varit så jävla ÄLSKVÄRD jag bara kunnat. Ingen har nässlat sig in hos mig. Eftersom alla ju redan haft sina jävla kompisar och inte fattar att det ju kan vara trevligt att få FLER kompisar och kanske bredda sitt jävla umgänge lite så man slipper fastna i inskränkta gamla tankebanor. Och jag börjar bli så jävla trött på att nässla in mig. Nu får folk fan i mig börja nässla sig in hos mig!

Ja ni hör. Nu blir jag förbannad också. Det är bara för att Han inte är hemma. När Han är hemma är min värld så mjuk och varm och trygg. Nu gäller det bara att ta sig igenom dessa dagar. Det är ju mysigt också. Man kommer så nära barnen. Blir ett med dem på ett helt annat sätt.

Imorrn ska de på dagis en stund och på kvällen ska vi äta qournfärssås och cykla en sväng och spela lite fotboll borta på planen tror jag.

På fredag ska vi åka Blå Tåget (litet guidetåg som kör runt Visby). Premiär.

Sen kommer han och vi blir en hel familj igen.

5åringen grinade ikväll vid läggningen för att hon längtade efter sin pappaslappa. Hon är pappas lilla unge hon. Eftersom 3åringen är som en klängapa på mig dagarna i ända kan jag förstå att det blir tomt för henne när pappaslappa är borta.

Jag ska kanske också grina lite.

Men först ska vi kärlekschatta på facebook han och jag.

Vi har redan skickat tusen sms.

Ja. Det blev lite töntigt ikväll. Det får ni ta. Även tönterier måste få visas upp.

Masade mig upp ur soffan och gick en kvällspromenad med familjen ikväll. När jag kom hem fick jag kraftig svettning och hjärtklappning. Funderar ärligt på om det är dags för mig att möta Frugan Kristus nu.

Vi gick till ängen i norra delen av bostadsområdet där det växer hundkex och smörblommor vid den här tiden.

Det gjorde vi förra året också och det ska bli en tradition har jag tänkt.

Om en vecka ska vi ut på hällarna och plocka blåeld också, för då tror jag att den har börjat blomma. Det gjorde vi också förra året och det ska också bli en tradition.

Jag älskar de olika traditionerna man kan skapa kring varje årstid.Särskilt de som innebär naturen.

När vi var små åkte vi tex till Hoburgen varje vår och såg våradonisen blomma, fast vi hade den fridlysta blomman i vår egen trädgård. Min farmor var nämligen smart och planterade lite hemma precis innan den blev fridlyst. Den blommar ännu varje vår i trädgården på Näs. Men varje vår gjorde vi en familjeutflyt ut på burgi för att se när de blommade i massor.

Hur som helst. Hundkex alltså. Vilken brutalt underskattad blomma. Så vacker och skir och luftig och spretig. Om det inte hade ösregnat och superåskat (hela Gotland var utan el till och från under dagen, det var översvämningar överallt och ja...vi gifte oss..) precis hela dagen när vi gifte oss så hade jag velat ha en brudbukett liknande den på bilden. Stor, spretig, vild och vacker. PRECIS SOM JAG SJÄLV faktiskt!

Men eftersom det inte gick att vara utomhus helt enkelt för att det ösande regnet inte tillät det, kunde ingen bukett från naturen plockas och vi fick köra på Odlad bukett. Det blev fint det med.

Hela vårt hus är fullt med blommor nu, precis som varje sommar. Jag blir som besatt alltså.  Vart enda dike scannas av och allt som är vackert måste plockas. Min mamma är likadan och fyllde huset med liljekonvalj, midsommarblomster och smörblommor innan jag själv kom  ut på promenaden ikväll. Barnen plockade vissna maskrosor. De sa att de älskade vissna maskrosor. Jag älskar hur barn kan se skönhet i helt otippade grejer.

Nu jävlar ska jag sova. För imorrn ska jag bli frisk.

Inte nog med att jag är dödsförkyld och har mens. Nu upptäckte jag en fästing också!

De fästingar jag haft hittills i år har alla valt att placera sig på lite annorlunda ställen. Den här ska min man, även kallas The fästingslayer, få plocka bort från mitt högra bröst så fort han kommer hem. Jag tror han kommer att uppskatta den bortplockningen lite mer än den förra då han fick plocka bort en fästing som valt att sätta sig på min rumpa. På ett otrevligt rumpställe.

I slutet av förra veckan hade jag ju några Dödsdagar. Totalt mörker. Broder Daniel osv. Några veckor innan det (troligen vid ägglossningen) var jag mer existensiellt deprimerad, hade många djupa och jobbiga tankar i några dagar. Igår när mensen kom hade jag ont så in i helvite. Vid vissa av mina mensperioder har jag ont i 5-6 dagar. Svinont alltså. Så att jag nästan kräks.

Slutsatsen jag kan dra av allt detta lidande är att min kropp vill att jag ska vara gravid. När den varje månad inser att den inte är det så STRAFFAR den mig så mycket den bara kan. Öser på lidande.

Rent logiskt borde det ju vara så att jag då mådde väldigt bra när jag väl blev gravid. Men så är det ju inte! När jag är gravid lider jag ju i 9 månader! Konstant. Och det får mig att jävligt mycket undra VAD KROPPEN VILL MIG???!!!

Min kropp är fan i mig sjuk i huvet!

Min man har en vän. En mycket Manlig vän. Egenföretagare. Bossig. Bitsk. Rolig och snäll också. Men lite macho och man kan verkligen tänka sig att han är en dominant person. Men det är han inte.

På ett mycket mycket kärleksfullt sätt kallar han sin fru för chefen då och då. Jajaja jag vet, vi feminister gillar väl inte riktigt sånt där egentligen. Men eftersom jag är en person som gillar att bestämma och eftersom jag faktiskt bestämmer väldigt mycket så tycker jag att det är så fint att den här kompisen kallar sin fru för Chefen. På sättet han säger det så låter det som att han liksom har kommit till ro med det. Att hon är bossen. Det finns en"jag gör vad som helst för henne"-ton över det när han säger det, som jag AVUNDAS!

Min man vill inte kalla mig chefen. Han vill inte ens GÅ MED PÅ att JAG är den som bestämmer det allra mesta. Han är helt enkelt inte så pass bekväm i sin manlighet tror jag. Att han kan erkänna att det faktiskt ÄR jag som bestämmer det allra mesta här i familjen. Jag som har koll. Jag som håller koll och jag som liksom..ja..är CHEFEN!

Idag tyckte jag dock att jag fick ett ganska bra bevis på detta. På att min man minsann också gör vad som helst för mig.

Vi har 5 små stugor på vår tomt. Tidigare var det 6, men vi rev just skjulet mot staketet in till ena grannen. Den tidigare ägaren av vårt hus hade en förrådsfetish kan man säga och troligen var han även ganska mycket av en samlare eftersom han hela tiden var tvungen att bygga nya förråd (obs: en stuga är en inredd boningsstuga).

För några veckor sedan kom maken med iden att vi skulle flytta den andra stugan (skjulet har vi ju redan rivit) som gör insynskyddet in till grannen åt höger. Han ville ställa ner den på tomtgränsen mot skogen istället. Den stugan ska bli lekstuga så småningom så ja, jag gick med på iden då det är bättre att ha lekstugan nere i trädgården än precis vid uppfarten. Några dagar senare kom dock maken med rynkad panna och sa att det hade uppstått ett litet problem... Stugan skulle nämligen placeras som allra bäst rakt över två av de perenner som tanten som ägde huset i 50 år före oss planterat och som jag vårdar ömmare än en guldskatt.

- NEIN!!! skrek jag och så var det inte mer med den saken. Jag visade bestämt med hela handen vart stugan måste placeras för att inte störa växtligheten och höll sedan en liten föreläsning om "inga kompromisser, får inte stugan plats här bredvid perennerna får ni ställa tillbaka den".

Idag kom så dagen då min mammas sambo kom körande med traktorn. Det tar honom 1.5 timmar att körda de 7 milen in till stan och med sig hade han även höstens vedlass. Men först skulle stugan flyttas. Här följer nu ett litet pärlband av bilder som bevisar att det är Kvinnans Ord som är lag.

Det här med EX alltså.

Jag och min man bodde ju tillsammans i 1.5 år innan vi faktiskt BLEV tillsammans. Under de här åren som "vänner" (vänner med fördelar) hann vi med att plågsamt nära gå igenom alla våra ex med varandra. Tyvärr ledde även detta till att vi vet EXAKT vilka av varandras prylar som den andre fått av sina ex...

Det började med en liten dinosaurie i glas. Som Han hade fått av sitt ex. Ett ex tyvärr även jag hade fått min beskärda del av.

Jag krävde att dinosaurien skulle slängas. Han var motvillig. Han tyckte mycket om den. Sa att den saknade betydelse, men att den var fin.  Jag sa "hittar jag den så kastar jag den". Numera ligger den där dinosaurien gömd någonstans. Ingen vet vart. Inte ens min man. Han har glömt vart han gömde den och efter att han gömt den har vi flyttat 2 gånger. Han har även lovat att om jag kan hitta en annan miniatyrdinosaurie i glas så ska han leta reda på och kasta dinosaurien han har men inte vet vart den är.

Sen skulle vi skänka lite grejer till en Röda Korset- loppis. Jag ansvarade för det. Gick igenom barnens leksaker. Och hittade en liten mjuk, gosedjursdinosaurie (min man var/är väldigt intresserad av sånt som ni kanske förstår). Jag visste att även denna dinosaurie kom från exet och kände DIREKT att DEN HÄR kan vi nog klara oss utan! DEN HÄR passar MYCKET BÄTTRE hos något annat litet fattigt barn som kanske biter i den eller bajsar på den ganska mycket. Så jag skänkte bort den. Poff. Borta!

Min man blev lite sur för att jag gett bort hans saker utan att fråga. Och krävde då att även få skänka bort min vackra iranska servis som jag fick av mitt ex mamma. Han hotade med att SLÅ SÖNDER SKITEN om jag inte gjorde mig av med den. Jag vägrade. Lät den stå längst inne i ett skåp i några år. Och så nu när vi fick ett vitrinskåp fick den flytta in där. Står längst fram. Maken säger ingenting. Han har nog glömt.

Min make har även ett äckligt gammalt fikus-träd som han har fått av sitt ex mamma. Jag hatar det. Han vattnar det aldrig så med jämna mellanrum står det helt utan blad. Så går maken in i en vattningsperiod och så lever trädet upp. Jag har aldrig vattnat det. JAG VILL ATT DET SKA DÖ! Jag har vägrat ge det plats i våra "offentliga" rum. Och en gång kastade jag det. Inte av illvilja egentligen, utan mer för att det var stendött. Maken gick då ut och hämtade trädet. Planterade om det och VIPS så levde det upp.

Numera står det satans fikusträdet på skänken på vårt sovrum vid fönstret. Det är det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Jag hatar det och har djupt illvilliga planer på hur jag ska kunna dräpa det.

Utöver det har jag en gammal tröja som har varit mitt ex. Det är en bra tröja när man röjer i trädgårn så det händer att jag har på mig den.

Och man kan väl säga att det är lika. Jag har min rosa iranska servis  och min tröja och han har sitt träd, samt en miniatyrdinosaurie i glas som ingen minns vart den är.

Våra ex finns alltså med oss här i vårt hem och påminner oss om hur mycket bättre livet blev utan dem, kan man säga! :D

Vilka erfarenheter har ni har ex och deras jobbiga presenter och tillhörigheter?