brunheten

Ja dagarna de går.

 

Igår hade jag och barnen bästa dagen. Eller...en timme innan vi skulle iväg till Sandra och hennes barn upptäckte jag att frysen stått öppen en längre tid. Det blev till att förbereda avfrostning, vilken maken fick ta över när han kom hem och sedan lagade jag snabblunch och vi åt snabbt och stack iväg. 

Vi hade egentligen tänkt gå till ett utomhusbad, men vädret sög. När vi anlände till Sandra och barnen sken dock solen från molnfri himmel och gjorde så resten av dagen... Sandra och hennes man fyllde poolen i trädgården istället. Och barnen badade och vi fikade och jag å Sandra pratade och pratade. Sen gick vi till barnens numera stängda dagis och lekte på gården där. 

 

Och sen hem och äta mat och sen åkte jag och 3åringen på cirkus. Det är ju ett jävla helvete alltså, cirkus. Och jag hatade det. Men 3åringen tyckte det var kul. Tills i pausen då hon fick en ballong. Som hon sedan tappade... Det blev stor uppståndelse. En gubbe försökte hoppa och fånga den, tanterna grät nästan med 3åringen som grät högljuda, stora krokidiltårar. Alla led med henne. Jag fick köpa en ny ballong, men hennes cirkusglädje infann sig inte riktigt efter det.. Hon satt med ballongsnöret i ett stenhårt grepp och vågade inte röra sig, vilket innebar att jag inte fick lyfta upp henne i knäet vilket innebar att hon inte såg så mycket. 

När cirkusen var slut hade dock clownerna gjort henne på lite bättre humör. Men betyget blev ändå.

Jag - Hur tyckte du att det var på cirkusen nu då?

3åringen, mycket glatt - Det var jättejättejättejättejättejätte...jätte jätte jätte jätte jätte jätte jätte jätte jätte tråkigt!

 

Kul. 

 

Idag gjorde vi kattleksaker åt kattungarna på förmiddan och Stina och hennes äldsta kom förbi. Sen åkte vi en sväng på stan. Käkade och gick på Apoteket. Pysslade lite i trädgården sen och sen åkte maken och 5åringen iväg på cirkus. Jag och 3åringen har gjort en cykeltur, ätit glass, sett film och lekt med kattungarna. Och nu sover de. Jag ska se klart Avatar som jag somnade ifrån igår. 

 

Jag snöar så jävla hårt på science fiction nu alltså. Har aldrig förut i hela mitt liv knappt sett en science fiction- film. Nu är det det enda jag ser typ. 

 

Börjar få ont i halsen, munnen och öronen. Sätter 50 spänn på att jag vaknar supersjuk imorrn. Har vart onormalt trött de senaste dagarna..,. Helvete. Men jaja. Sommarvädret suger ju pung ändå.

 

Ja roligare än så här blev inte bloggen ikväll. Blir roligare sen när jag lärt mig föra över bilder från nya telefonen till datorn :)

 

p&k

 

Jag Känner mycket just nu. Går runt och Känner Efter. Hur MÅR jag? Vad TÄNKER jag på? Hur är min SINNESSTÄMNING? När jag GLAD? När är jag INTE glad? Osv. Ja det låter skitjobbigt och ganska pretto. Men SÅN ÄR JAG!

 

Gud vad jag älskar meningen SÅN ÄR JAG! Den har räddat mig så många gånger i livet. SÅN ÄR JAG! Och det GÅR inte att ändra. Typ. Inget att göra åt. Inget ansvar. Bara acceptera. 

 

Jag tror att vi som någon gång blivit mobbade gärna drar oss med den meningen. SÅN ÄR JAG. Av ren stolthet vägrar vi att ändra på oss. En gång ville några att vi skulle göra det och fick oss att må skit i den villjan så av REN PRINCIP så KAN vi bara inte ändra på oss! Då får de ju rätt!

Mycket av mitt kroppsliga självförtroende har jag där. Eftersom jag som liten retades för att jag var tjock. Hade jag ändrat på mig så hade de ju vunnit. Så därför har jag aldrig varit smal. Det är skitfult att vara smal. 

 

Och så hänger det med till flera punkter. Jag för jag är mycket för det där- SÅN ÄR JAG. Och i vårt äktenskap är den allra viktigaste punkten den där att vi måste älska varandra Just Så Som Vi Är. Min man brukar säga så. - Jag älskar dig- just så som du är. 

Och är inte det den allra finaste kärleken av dem alla?

 

Samtidigt finns det ju vissa minus med detta. Det här med Personlig Utveckling tex. Och att lära sig nya saker. Det är inte sånt som Såna Som Jag sysslar med. Vi kallar oss för jordnära. Säger att vi "nöjer oss med det lilla" men i själva verket handlar det om att vi inte vågar/orkar göra saker som eventuellt kräver en viss förändring hos oss själva. Det blir problematiskt ibland. Och lite Simple life över det hela. 

 

Det kan vara svårt med vänner också. När man inte orkar göra sig till. När man vill ha renhet och äkthet och djup direkt. Ytligt tjafs funkar inte. SÅN ÄR JU JAG och jag kan inte kompromissa med den delen av mig själv som kräver djupa relationer. Då rationaliseras hellre de ytliga relationerna bort. 

 

Men i det stora hela får man säga att det är en behaglig tillvaro. 

 

Och just nu går jag runt och Känner. Har jag inte känt mig lite vemodig den hela den här veckan? Har jag ägglossning? NÄR kommer vemodskänslorna?

Jo de kommer när himlen är mörk och det känns som höst ute. Vilket är typ hela tiden. Och de kommer när jag påminns om den stora döden som vi alla står inför just nu. Aklejian som dött. Bigaråerna som tagit slut. Veden som snart ska tas om hand. Semestern som tickar mot sitt slut. 

Ikväll sa vi hej då till makens bror och hans familj som varit nere några veckor liksom varje sommar. Det är ett hösttecken när de åker. Nu ses vi inte förrens fram emot jul. 

 

Och jag tänker mycket text som sig bör när det är torsdag och krönikadags. Vill skriva om både våldtäkt och komplimanger till barn. Två ämnen som Lady Dahmer ofta skriver om och dessutom skrivit om på senaste vilket givetvis är orsaken till att jag själv tänkt på det. Vilket gör att jag känner mig som en tjuv. Det är svårt det där, med tankegångars upphovsmakare. Och svårt att veta hur jag i krönikan ska referera. 

 

Det är mycket mattankar också. Jag saknar socker. Jag blir lätt deprimerad vid tanken på "aldrig mer". Har gått ner nästan 5 kilo på 4 veckor. Vilket ju känns väldigt motstridigt eftersom jag inte vill bli smal. Jag vill ha grova lår och mjuk mage. (annars vinner de ju och dessutom är det snyggt att ha mjukhet och dessutom är det puckat att lägga energi på såna ytligheter!) Jag har inte egentligen gjort nått särskilt för att gå ner. Bara inte ätit socker, samt dragit ner på kolhydraterna. Och så händer det att jag tar en promenad då och då. Måste bli bättre på det dock. 

 

Ja. Det snurrar på i skallen med andra ord. Och nu måste jag skriva krönika. 

Imorrn blir det Mys Med Mammor och på kvällen ska jag och 3åringen gå på cirkus. På lördag ska maken gå med 5åringen. Vi fick gratisbiljetter och då får det gå. Egentligen är vi emot cirkus. Men det är mycket man var emot innan man fick barn som man sedan nu får anpassa sig till. Cirkus. McDonalds osv. 

 

Ha det fint

 

P&K

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta är ett historiskt inlägg. Ty detta skrivs på min splitternya Sony Xperia go. Känner mig otroligt ung och vital när jag pysslar med den här saken.. Omkring mig har jag 5 svartvita kattungar som klättrar på min kropp. Deras vassa små klor rispar mitt skinn men vad gör väl det. De kommer undan med sjukt mycket tack vare sina utseenden kan man säga. Idag hittade vi de första pinkpölarna och idag började vi även öva dem i att äta riktig mat. Måste alltså nu lära 5 kattungar att gå på låda... Vårt hus lär inte vara det fräschaste de närmaste månaderna. Har hittat hem till alla utom den vi ska behålla samt en hane som har lite problem med bakbenen. Verkar dock lösa sigoch det är ju inga problem att hitta hem till dem. Oemotståndliga är vad de är. Jag har blivit någon form av extramamma åt dem.. De springer efter mig, blir lugna när jag kommer, klättrar upp i min famn osv.. Lär väl grina floder när de flyttar sen.. Maken har jobbat denna vecka. Barnen som vart vid morsan kom hem ikväll och imorron ska vi bara va hemma och slappa och gosa med kattungarna. Hoppas det kommer regna.. Min själ harmoniseras så fint med regn. Andra bröllopsdagen firade vi fint igår. Åkte ut till en nybyggd resort ute på landet- i fröjel. Badade jacuzzi och pool, bastade och åt finmiddag. Hade baddelen nästan helt för oss själva och lekte i poolen och pratade allvar i jacuzzin. Jäkligt fint var det. Älskar honom, min man.

 

2 år sedan idag.

Det ösregnade och superduperåskade hela dagen. Men gifta blev vi.

Jag älskar honom.

 

Min själ går i moll idag också. Vädrets fel. Blåsten rubbar själen dessutom ytterligare. Men ska träffa lillebror nu och då blir det nog bättre. Sen fira bröllopsdag. Älskar honom. Min man. 

 

 Vår sång:

 

Ich habe angst.

Ich habe grose angst.

 

Sommarångest. Jag mår fan inte bra av sommaren.

Jag mår bra från mars ungefär, när blåsippor och sånt börjar dyka upp. Fram till mitten av juni. Efter midsommar blir det mörkt. För mig alltså. 

För då börjar nämligen ångesten över att sommaren snart är slut. Över att det blir mörkare och mörkare för varje dag som går.

Den här massiva DÖDEN som man tvingas bevittna- ÅR EFTER ÅR alltså! Jag blir tokig!

 

Idag har jag vart helt ur fas. 

Maken har haft semester i 3 veckor och så ska han jobba denna vecka och sedan vara ledig två veckor till, samt ytterligare en vecka sen i september. Men imorse när jag vaknade, ensam med barnen så kände jag bara att "jaha, nu är sommarn slut". Det var det, osv. 

Solljuset idag har vart sådär orange´t som det är i slutet av sommaren. Det har blåst och jag och barnen har vart helt ensamma hela dagen. Ensamma i sensommaren. Min själ alltså. Den har skrikit om nåd idag. 

 

Jag har hela tiden legat på gränsen till ett sammanbrott men inte ramlat över kanten. Så har det känts. 

 

Amanda Schulman och hennes syster pratade i en av sina poddar om en särskilt personlighetstyp som en forskare forskat kring, nämligen den Högkänsliga personlighetstypen. Det finns ett test man kan göra för att se om man stämmer in på det och jag svarade ja på i princip alla de frågorna. 

Jag tror att när man är en Högkänslig person så är det jävligt jobbigt med årstiderna. Eftersom man KÄNNER allting så jävla starkt. Som på våren. Jag KÄNNER alltså när knopparna brister och JA det GÖR ONT! Och så sensommar/tidig höst när allting dör. Så OTROLIGT plågsamt! Från mitten av oktober fram till mars ungefär är det lugnt. Förutom där runt jul förstås. Det är alltid väldigt mycket känslor kring jul. Men annars får man säga att jag trivs som bäst när allting ligger dött och ingenting gror! 

 

Imorrn firar jag och min man 2årig bröllopsdag. Jag hoppas att min själ har lugnat ner sig lite tills dess. Ovanpå det ska barnen åka till mamma. Ja det är sommar och mor och farföräldrar i det närmaste slåss om att få ha barnen. Egentligen har jag ingen lust att lämna bort dem. Vi hade planerat att fira bröllopsdag alla 4 i år. Men så ville mamma så gärna ha dem och barnen vill ju dit så jaja. Man får ju tacka och ta emot. 

Vi måste hålla i pengarna så det blir ju ingen utsvävning på bröllopsdagen. Det blir det aldrig. Jag personligen har mer känslor kring vår förlovningsdag- på julafton. Men ligga ska vi väl i alla fall göra. Det är ju billigt också. :)

 

Idag har jag och ungarna hängt på en skolgård i närheten av vårt område. De fick klä på sig själva idag och hade båda två på sig utklädningsprinsessklänningarna. Det glittrade om dem där de klättrade i klätterställningarna och gungade på repgungorna. Och jag tänkte att det är inte KLÄNNINGARNA i sig som är problemet. Precis som med vilken könsroll som helst så är det ju OMGIVNINGEN som lägger värderingar bakom kläderna. 

När mina barn kommer klädda i prinsessklänningarna blir folk helt till sig. Börjar prata babyspråk och daddar om hur gulliga de är. Spelar ingen roll om barnen har svärd i händerna och skriker - FLYTTA PÅ DIG, DU ONDA DRAKE och egentligen leker stencoola hjältinnaprinsessor. ALLA ANDRA har ju redan bestämt att de är vackra prinsessor som är helt menlösa i denna värld.

Feministerna är inte ett dugg bättre. För när en feminist ser en liten tjej i prinsessklänning tänker hon saker som "stackars förtryckta lilla barn" och "gud vilka hemska föräldrar som utsätter sitt barn för det där". Feministen gör alltså precis samma sak. Lägger värderingar och sina fördomar rakt på mina coola små prinsessor som älskar att klättra i klätterställning med sina glittriga prinsessklänningar. 

 

Det är precis som Carolina Gynning skriver i boken "ego woman". Om när hon till slut tog ur silikonet ur brösten helt enkelt för att det inte funkade att se ut så. Människor i allmänhet dömde henne så hårt som både blåst, kåt och tillgänglig och de "intellektuella" dömde ut henne direkt. 

 

Jag blir så jävla trött på sånt där. Ska fan skriva en krönika om det. 

 

Nej tvi. För min själ  idag. Den skulle behöva socker. Ett tjockt lager socker runt själen, Dirty Dancing och ryggläge i soffan är vad själen skulle behöva. Det får bli ett äppelhelvete och lite Aktuellt istället...

 

Har förresten snöat som fan på Alien-filmerna på senaste och sett alla på raken, samt nya filmen med Nomi Rapace som går på bio nu- Prometheus. Älskar Sigourney Weaver.

 

Puss på er

 

3åringen och hennes bästekompis

 

Kattungen vi ska behålla- Gosan

 

 

 

Känner att jag måste summera den här tiden som har gått lite. Den här bloggen ska ju, lik de tidigare bloggarna jag haft, sparas ner sen och fungera som dagbok åt vår familj. 

 

Så jag får börja förr förra helgen.

Eftersom det blev bestämt att jag skulle åka till Uppsala på måndagen fick jag som vanligt grav separationsångest och vi bestämde oss för att åka till Kneippbyn på lördagen.

Vi gick upp tidigt och åt tidig lunch hemma innan vi brakade iväg. Hade sagt till barnen på morgonen att de skulle få en överraskning och körde kringelkrokar till Kneippbyn eftersom de sedan länge har lärt sig vägen dit. 

 

Det är dyrt att åka till Kneippbyn. I alla fall för oss. Det händer några gånger per sommar och därför gäller det att suga ut så mycket som bara möjligt av dagen. Så det gjorde vi. Vi åkte och gjorde allting. Åt glass och sockervadd. Hade en helt ljuvlig dag där, ja för allting blir ju ljuvligt när ens barn är i sjunde himlen. 

Vi avslutade på vattenland. Med pooler och vattenruschkanor. Jag tog sommarens första dopp i sjörövarpoolen. 

På kvällen åkte vi förbi Sibylla och åt kvällsmat. Jag åt vegburgare med fullkornsbröd och bara lite lite ketchup och blodsockervärdet klarade sig fint. :)

 

 

På söndagen var vi hemma och mös. Gosade med våra kattungar.

Och på måndagsmorgonen åkte jag.

 

Bara grejen att ha 3 timmar ensam på havet. Det är ljuvligt. Det finns absolut ingenting att göra på båten. Man kan läsa eller se på film eller lyssna på musik. Tre saker som jag älskar. Så jag gjorde allt. Sedan in till Sthlm och sedan vidare till Uppsala.

De nyblivna föräldrarna Fanny och Henning hämtade mig vid stationen, vi åt och åkte sedan till sjukhuset där deras bebisar ligger på neontalintensiven. 

Och där löpte sedan dagarna. Jag fick mata bebisarna, genom att sakta trycka på en spruta som sprutade ner bröstmjölk åt dem genom en sond i näsan. Jag fick hålla min hand över deras små kroppar, se in i deras ögon och sjunga små vaggvisor för dem. Sitta bredvid deras föräldrar under de timmar som föräldrarna, som en del i behandlingen av de för tidigt födda barnen, ligger i sängen med barnen hud mot hud. Forskning visar att för tidigt födda barn mår otroligt bra av det- att ligga hud mot hud med sina föräldrar. Och Fanny och Henning ligger där, dag in och dag ut, timtals varje dag, med sina små barn. 

Det var en mycket känslosam resa för mig. Kanske kommer jag aldrig mer i livet att få se så små människobarn. Att få mata, vara med vid bad och få ta del av den dagliga omvårdnanden av så små, vackra barn som kämpar varje dag för att växa och bli stora var jäkligt häftigt. 

På kvällarna hade jag fått låna ett studentrum och låg vaken sent och Funderade varje kväll. Helt ensam. Så jäkla skönt. 

 

 

På torsdagen åkte jag hem. Kom hem vid 18 på kvällen och hann spendera några timmar och en natt hemma innan vi på fredagsmorgonen stack till Fårö med hela bilen fullpackad. Det var Dags För Tält. 

Det var ganska blåsigt när vi kom upp först och barnen tog ett blåsigt dopp i havet. På kvällen blev det helt stilla och barnen badade och vi lagade bulgur i serviceköket.

Ëfter att barnen hade somnat satt jag och min man i tältet. Långt ute över havet såg vi hur det blixtrade i ett stort  blått moln. Det var vackert. Sen gick vi och la oss. Och sen brakade helvetet löst kan man säga. Från 01 till 04 befann vi oss rakt i ett sjudundrande åskoväder. Det var som att vara på nattklubb, det blixtrade oavbrutet. Knallarna skar i öronen och för andra gången i mitt liv var jag rädd för åskan. Vi hade nämligen slagit upp vårt tält precis under en tall...

Vid 03 vaknade barnen och kröp ner hos oss på våra trånga luftmadrasser. Någonstans runt 04 lyckades jag somna, men vaknade vid 05 igen. Då hade stortjejen inte lyckats somna om utan gått upp och satt ute i "vardagsrummet" och målade och frös. Vi gick på toa och sedan tvingade jag henne att somna om. Vid halv åtta vaknade barnen, men jag kunde bara inte gå upp. Maken, som sovit sig igenom större delen av åskovädret, gick upp med barnen och lät mig sova vidare.

 

 

Jag vaknade vid 10 då familjen kom tillbaka från en tur till stranden. Det var strålade solsken. Straxt därpå kom svärföräldrarna samt makens bror och hans barns och vi åt frukost (nr 2 för dem) och gick ner till stranden igen. Barnen lekte nakna, svärfar och hans söner vakade över barnen medan jag slappade i en brassestol. Tog mina första dopp i havet. Tänkte att det finns ingenting som får mig att känna mig så LEVANDE som att vandra ut i Östersjön och doppa mig. Ö- generna skriker av lycka varje gång. Endorfinet flödar. Jag älskar att bada i havet. 

 

På eftermiddan åkte vårt besök och vi i familjen återvände till stranden efter korvgrillning uppe vid servicehuset. Det var stilla och varmt nere på stranden. Barnen hoppade i plurret och jag och maken satt och såg på dem. Höll varandra i handen och pratade om hur lyckliga vi är. 

 

 

Dagen efter var det blåsigt igen och lite kallt. Vi slappade kring tältet barnen lekte med några kompisar de fått och sedan åkte vi en sväng med bilen. Vi hittade för första gången Bergmans hus! Det är såklart ännu jätteövervakat med stora stängsel runt och dessutom är vi inte så värst intresserade. Men det var ändå häftigt att få se miljön i vilken han levde.

Vi parkerade vid havet en bit ifrån huset och det var en jättehäftig miljö med stora klippblock, stenstrand och massa häftiga grejer. Vi vandrade längs kusten, mötte ett norskt par som kom över staketet från Bergmans "tomt". Pratade en stund och hoppade sedan över vi också. Vandrade en sväng på Bergmans egen strand (liksom många andra, ska tilläggas) och vände sedan och åkte hem till tältet. Jag fick mens också, mitt i alltihop. På eftermiddan var vi en kort stund på stranden. Det blåste jättemycket. 5åringen badade oavbrutet i de roliga vågorna med en nyfunnen vän, medan vi andra satt och kurade på stranden. 3åringen somnade i min famn. På kvällen åt vi pasta och tomatsås och bestämde oss för att åka hem dagen därpå.

 

 

Och det gjorde vi. Hem med all packning. Tvätta tusen tvättar. Eftersom maken hade packat allting packade jag upp. Barnen lekte i poolen. Makens bror och hans 3åring kom förbi. Hyresgästerna kom hem (2 poliser med sina 2 barn!) och visade sig vara jättetrevliga! Det var kattungar och barn överallt i en salig röra.

Jag packade upp och packade om barnens väskor.

 

Och dagen efter kom deras farmor och farfar och hämtade dem och tog med barnen till Sthlm. Där skulle de gå på Skansen samt hälsa på sin älskade faster och hennes man.

Jag och maken blev ensamma och har varit det nu sedan i tisdags. 

Jag har inte gjort nånting alls. Lyssnat på sommarprat och pysslat om mina växter. Maken har målat uthyrningsstugan. Vi har sett bra filmer och undvikit att lämna hemmet. Jag har inte velat göra det. Det var så jävla skönt att komma hem igen efter alla äventyr.

Igår kväll åkte vi dock ut på Hällarna en sväng och gick en promenad. 

På tisdag har vi 2årig bröllopsdag och man får säga att det kommer lägligt på, så kära som vi är just nu efter 2 ensamma dagar. Han är mitt norr och mitt söder, mitt öst och mitt väst, helt enkelt. 

 

 

I eftermiddag kommer barnen hem. I helgen har makens brorsa 30årsfest och på söndag kommer några vänner hit. På måndag börjar sommarens arbetsvecka för maken och jag vet i fan vad jag och barnen ska pyssla med då. 

 

Vädret denna sommar är lite av en besvikelse faktiskt. Det är blåsigt och mulet och soligt om vartannat. Som om någon har svårt att bestämma sig. Man blir trött av det. 

 

Idag ska jag städa huset innan barnen kommer hem. Och gosa med kattungarna. 

Vi hörs! 

 

 

 

Den här artikeln alltså.... Den ger mig rysningar längs hela ryggraden..

Det är så mycket som är sjukt här.

Dels rättens eget antagande att våldtäktsmannen aldrig skulle ha fullföljt våldtäkten om han upptäckt att offret i själva verket var en man. Men den här meningen är värst:  "Och enligt rätten var mannens brottsplan att våldta en kvinna."

Just den meningen alltså... Den visar verkligen på det hotet som vi kvinnor lever under, endast baserat på att vi har fittor istället för kukar. Mannens brottsplan var att våldta en kvinna. Inte en specifik kvinna, utan vilken som helst. Vem som helst med fitta var målet. Vi lever alla under det hotet. Alla vi med fitta alltså. Det är vår verklighet. 

 

Sedan är det ju rätten som fastslagit att våldtäktsmannens mål var att våldta en kvinna. Rätten "sätter sig in i gärningsmannens position" och utgår då ifrån att han inte skulle ha fullbordat våldtäkten då han förstått att det fanns en penis innanför kläderna och inte en fitta. Det är så jävla sjukt. Den här domen KAN bara inte få gillas. Misshandel only, dömdes han för. 

 

 

 

 ..Ja jag saknar er också men jag har så...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ...fullt upp med Sommaren..

 

 

 

 

Har varit i Uppsala i några dagar. Och nu ska vi visst tälta. Jag återkommer om jag överlever naturchocken. Tältchocken.