brunheten

Alltså när jag läser det här:

http://blogg.mama.nu/hosschulmans/2012/01/29/om-hen/#comments

då blir jag alldeles…förundrad… Man kan undra vad alla människor egentligen gör hela dagarna… Är det ingen som läser böcker längre? Finns det någon som ens läser tidningar? Men FRAMFÖR ALLT, är det ingen som kan TÄNKA längre?

Det här med KILLE och TJEJ alltså. Det är så…nästan ROLIGT att så många människor vet så KLART att kille det är något man FÖDS till. Man FÖDS med längtan till ÖLDRICKANDE, kroppsarbete, slagsmål och stänga känslor inne.

Och tjejerna vi FÖDS med längtan till glitter, cupcakesbakande, omvårdsyrken, syjuntor och förmågan om prata på djupet.

Det är så KONSTIGT för MIG, som levt i tanken säkert sedan jag var 10, 11 år, att tjejer och killar FÅR våra könsROLLER genom vår uppfostran och från samhället i stort- att det finns människor som ännu verkligen TROR eller VET att pojkar FÖDS med en BIL-GEN. Fast bilar inte uppfanns förrens ja…inte år 0 iaf. Och fast att ROSA först på 80-talet blev den stora TJEJfärgen, pratas det om OBLIGATORISKA ROSAPERIODER som alla små flickor går igenom vid en viss ålder.

Det är så otroligt OBILDAT. Så OTROLIGT obildat att år 2012 ännu hålla på med de här diskussionerna.

Och det är otroligt jobbigt att ligga ca 10, 20, varför inte 30 år före alla andra i de här tankebanorna, vilket jag uppenbarligen gör.

Hela genusskiten funderade jag kring för 5 år sedan liksom. HEN är något jag varit medveten om minst lika länge. När jag var 20- FÖR SJU ÅR SEDAN- diskuterade vi detta på Kvinnofolkhögskolan i GBG.

Ta och läs på lite va.

Sen är jag medveten om att det finns andra saker som jag inte ALLS har lika bra koll på. Bilars utveckling, tex. MEN. GENUS är en VETENSKAP. Det står i alla läroplaner att barnen i skolväsendet ska bemötas med en klar GENUSmedvetenhet. På varenda ARBETSPLATS finns likabehandlingsplaner i vilka GENUS ligger som grund skulle jag vilja säga.

Och så här har det ändå vart nu ett par år alltså. Genusvetenskapen är något som ligger så NÄRA oss alla. Något som våra barn (ska) formas efter i skolorna. Något som vi alla måste leva efter på våra arbetsplatser. Genus är något som vi alla GÖR varje dag.

Man måste inte ha ett brinnande intresse, men det lustiga är att väldigt många faktiskt VERKAR ha det. Ett brinnande intresse för att diskutera genus på helt felaktiga grunder. Man hittar på själv. Missförstår. För man KAN inte. Man VET inte. Man är okunnig.

Sitter där och trycker med era unkna könsroller som ni är så fruktansvärt RÄDDA att tappa. FÖR TÄNK OM NÅGON SKULLE SE HONOM GRÅTA!!!!

OCH TÄNK OM HON SKULLE BLI ARG OCH SLÅ NÅGON PÅ KÄFTEN!

Det går ju inte! Vi måste därför fortsätta att stänga in oss i våra dunkla vrår, med våra masker på och spela våra roller JÄVLIGT VÄL. För hur skulle det annars se ut?

Idag har jag och mitt stora barn haft MammaBarn-dag. Pappan och det lilla barnet har haft PappaBarn-dag.

Vår MammaBarn-dag började med en 1 timmes lång busstur genom halva Gotland och dessutom tvärsöver ön innan vi nådde Hemse City. Där väntade Mamma som körde oss ner till sitt hus i Rone. Sen åkte morsan och jag å storungen blev ensamma. Tiden ägnade vi åt att Leka med hennes pyttesmå saker. Det är det BÄSTA hon vet- när jag LEKER (alltså, verkligen LEKER, ÄR de små djuren och låter dem hamna i rafflande äventyr osv. Jag är grymt bra på att leka..Rycks med riktigt ordentligt själv oftast).

Efter lekstunden åkte vi med Moster, som bor i huset bredvid morsans (lite längre ner på vägen bor en annan moster och lite längre upp i socknen bor de två morbröderna) upp till bygdegården.

Min mamma är ordförande i bygdegårdsföreningen här i Rone där hon och alla mostrar och morbröderna bor och idag var det Amatörkonsert. Det går till så att morsan ringer runt till alla kompisar hon har som sjunger och/eller spelar och frågar om de vill komma och spela&sjunga för bygdegården mot betalning i mat och så säljer bygdegårdsföreningen biljetter och får in hela skiten. Publiken blir skitglad över att det HÄNDER nånting roligt och fint, de som uppträder är glada över ett tillfälle att få UPPTRÄDA, pengarna går till något som är till för BYGDEN och ja...jävligt fint och smart uttänkt alltihopa får jag säga.

Det är hög medelålder såklart, men morsan brukar lyckas snoka upp lite ung folk till scenen iaf. Idag var det faktiskt en riktigt BRA konsert, tyckte jag. Så fin stämning, sådär fint som det bara kan va i en bygdegård på landet.

Stortjejen satt i mitt knä i början, men sen hittade hon en kompis och de försvann. Eller, sprang hit och dit och in och ut under hela den 3 timmar långa konserten. Två små lintottar, som under ett dragspelmedly fick musiken i kroppen och började dansa där på golvet med svängiga huvuden och dans-sugna kroppar. Hur fint är det inte? Idag var verkligen alla åldrar representerade i bygdegården. Gamlingarna satt där och applåderade. De medelålders spelade och sjöng eller jobbade i köket. Vi mitt emellan passade på våra ungar och ungarna- de dansade. Är det inte så det alltid borde vara?


Vi käkade där med alla musikanterna som sedan skulle ge en till föreställning och precis innan vi åkte spelade min vän Elisabeth den här för mig. Det är en av de finaste låtarna jag vet:

Sen fick jag och ungen skjuss hem till morsans hus. Vi lekte en timme ungefär och såg sen pyttelite Bompa och lite Gladiatorerna och så åt vi chips. En lång stund låg hon bara på min mage och gosade mig. Och jag tänkte på när hon låg i min mage och jag låg på precis samma soffa (bodde hos mamma medan jag väntade den stora) och väntade på henne och lyssnade på åskan utanför och viskade alla fina ord jag kunde åt den lilla lilla där inne i magen. Snart fyller hon 5 år. Det är inte klokt.

Sen bäddade vi på madrasser uppe på min brorsas gamla rum. Och jag läste tre långa böcker och sen låg hon och funderade en stund på ungefär hur gammal hon kommer att vara när hon vinner VARJE lopp på sitt Nintendo DS... Hon trodde elva, men jag tror max 7. Hon är grym.
Sen somnade min lintott och jag ringde min man och fick veta att även lillungen sover tryggt där hemma efter världens finaste pappaunge-dag. Och han verkade längta lite efter sin lilla fru för imorrn ville han hämta oss här ute med bilen så vi slipper ta bussen. Jag längtar efter honom oxå.



För er som är nya och nu sitter och funderar på varför jag bodde hos min mamma medan jag väntade mitt första barn så kommer här en snabb genomgång av det som hänt:

Sommaren 2006- min man och jag möts på en midsommarfest. Vi känner till varann, främst genom att han vart tillsammans med kompisar till mig samt eftersom han delat kollektiv med mina bästa kompisar det senaste året. Men vi känner inte varann personligen. Vi drar iaf över varann den kvällen.
8 veckor senare- förstår jag att jag är gravid
Hösten 2006- jag flyttar från GBG, där jag bodde då, hem till mamma på ön. Pappan till barnet bor i Sthlm och har fast jobb.
Feb 2007- går hans uppsägningstid ut och han flyttar ner till ön och ihop med mig. Vi är inte ett par utan bara kompisar som väntar barn.
Mars 2007- vårt stora barn föds. Vi planerar att bo ihop först i 4 månader tills han ska ta över föräldraledigheten. Datumet för isär- flytt skjuts dock ideligen upp.
Sommaren 2008- vi har flyttat till ett radhus. Och blivit kära i varann. Det tar dock ett tag innan vi vågar erkänna detta för varandra. Med sommaren 2008 säger vi det till varann på en Håkan Hellströmkonsert. En vecka senare blir jag gravid igen.
Julen 2008- han friar och vi förlovar oss
April 2009- andra barnet föds
Mars 2010- vi köper hus
Juli 2010- vi gifter oss

Slut på redogörelse.
Vi kände alltså inte varandra. Därför bodde jag hos mamma när jag väntade vårt första barn.


Varje gång jag är här ute i Rone gör det ont i min själ och jag vill flytta hit. Jag är inte uppvuxen här (utan i en socken typ 2 mil härifrån) utan bodde här från 12 års ålder bara. Men hela släkten har alltid funnits här och vi har vart här mycket. Jag älskar liksom Rone och Ronehamn. Skulle kunna skriva ljuva dikter om varenda liten vrå. Men det är 5 mil till stan. Det blir långa dagisdagar för barnen det, med det pendlingsavståndet..

En sommarstuga här skulle iaf sitta fint. Det önskar jag mig av tomten..

Nu ska jag läsa lite om hälsans bestämningsfaktorer. På engelska. Det kommer inte gå bra.

Amen

Det är lite synd att man har en blogg som läses av både mor och mostrar, svärföräldrar, tonåriga kusiner, syskon och dylikt. Ja det skulle inte förvåna mig om min 77åriga mormor helt plötsligt har gått någon kurs i bloggläsning där borta på serviehemmet och även hon sitter uppkopplad bara för att läsa denna blogg...

Det gör det nämligen lite svårt för mig att skriva om mitt favoritämne- knulla.

Istället får jag skriva om lite mer ofarliga ämnen. Typ snö. Idag är det mycket snö på marken. Vi har skottat. Det var nästan mysigt.

Ja allting blir ju mysigt så länge man är vänner i familjen. Vilket man ju kan bli om man sysselsätter sig med det som jag skrev om i det första stycket, vilket jag ju inte kan skriva om i den här bloggen. Istället får jag fokusera på snö.

Efter dagis ska jag till backen med barnen. Kanske ska jag även ha på mig pannband, för att fullända min facistlook (http://brunheten.blogg.se/2012/january/pulkahitler.html#comment ) Ja. Hitler hade säkert pannband han oxå.

Storungen ska få inviga sin snowracer idag. Själv ska jag åka pulka. All heder åt stjärtlapparna, men jävlar vad snö man får på sig alltså. Och mina täckbyxor är ju borta oxå. Så jag rumlar runt där i backen med vanliga jeans och långkalsonger. Lägg en aggressivitet utöver det vanliga på det och ni fattar.

Så jävla glad att min man hittade mina glasögon igår (de låg i lådan där vi förvarar våra kameror…Jag var helt enkelt för blind för att hitta dem själv). Det är en fröjd att åter kunna se. Igår lyckades jag även bota min 8dagarhuvudvärk något genom ansiktsmassage.

Förresten har jag kommit på en Väldigt Positiv Sak med att min man faktiskt har haft andra tjejer före mig!! Hans förra tjej var nämligen besatt av just ansiktsmassage, kröp det fram igår. Han är alltså skolad och tränad redan och helt fantastisk på ansiktsmassage!! Tänk vad bra att han tidigare var tillsammans med en tjej som hade spänningshuvudvärk hon oxå!!!

Om vi någonsin skiljer oss kommer nästa fru att få njuta av Perfekt Ryggkill, Perfekt Städning och massa feministiska teorier. Ty detta är vad jag har lärt honom. Men tyvärr har jag lärt upp honom alltför väl för att någonsin släppa honom så det lär tyvärr inte bli någon annan som får njuta av dessa talanger. Dem behåller jag för mig själv så att säga!

Nu ska jag läsa Marx. Åh Karl Marx åh Karl Marx du är min allra bästa vän!

(förresten får jag själv tacka en gammal flamma som gjorde mig uppmärksam på just Karl Marx. Utan honom hade jag kanske läst Modevetenskap, varit besatt av nätshopping och haft Sofie Fahrman som idol- vem vet!! Så det var ju tur att Karl Marx o com kom in i mitt liv i ett hyffsat tidigt skede! )

Sånt som irriterar mig:

när människor, ofta kvinnor, säger såhär:

" kvinnor som tar det mesta ansvaret för hushållet och barnen får SKYLLA SIG SJÄLVA för att de inte "släpper in" mannen".

jag hatar också

" en stor anledning till att inte fler pappor tar ut föräldraledighet är att många inte FÅR DET på grund av att deras fruar VILL ha all föräldraledighet..."

Såhär vill jag säga om det:

URSÄKTA MIG, men STÄMMER VERKLIGEN min tes att män, som grupp, är DUMMA I HUVET?

1. Det här grälet har ofta jag och min man och alla andra par jag känner, nämligen "hon blir aldrig nöjd"- grälet. Många män OCH KVINNOR, säger "han gör det aldrig lika bra som henne så det är ingen ide att han håller på".

Ibland kan man läsa typ:

"slappna av och sänk kraven. Låt honom pyssla och städa bäst han vill. Tänk att det är bättre att han "hjälper till" än att han inte gör något alls. Skada inte hans självförtroende genom att pika för småsaker som att han glömmer att damma av vitrinskåpet eller liknande. Det är dina egna höga krav som är problemet här och DU får faktiskt lära sig att slappna av lite".

I den här familjen säger vi såhär: VARFÖR SKA VI NÖJA OSS MED NÅGOT SOM UPPENBARLIGEN ÄR SÄMRE? SKÄRPNING OCH JOBBA PÅ, så kanske du kommer upp i min klass en vacker dag.

Jag tycker att män ska städa, tvätta, sköta om barnen OCH DE SKA GÖRA DET LIKA BRA SOM KVINNORNA.

Det är NATURLIGT att de ligger lite efter när man precis har kört igång med hus och hem och barn, eftersom tjejer har UPPMUNTRATS till dylikt arbete sedan barnsben. MEN. MAN KAN VÄL LÄRA SIG FÖR I HELVETE!

Precis som han kan lära sig att skruva med skruvdragare och hamra på spikar (om du inte redan kunde det förståss).

Jag går inte runt och har överseende. Jag kräver perfektion. Jag godkänner inte dålig städning. Han ska vara lika bra som jag. Så är det bara.

Det är även en ENORM SKILLNAD på att kunna skruva med skruvdragare och att kunna städa ordentligt. Skruva med skruvdragare är inget som måste göras varje dag. Inte heller måste man mecka med bilen eller ens renovera ett rum. Att däremot hålla ordning i ett hushåll, städa, laga mat, tvätta, sköta om barnen, diska, osv är något som måste pysslas med VARJE DAG i ett hem med småbarn och därför MÅSTE MAN KUNNA det.

Kan man inte det- DÅ FÅR MAN LÄRA SIG! För i helvete.

Under de första minutrarna i detta avsnitt av Sunes Jul kan man få en tydlig bild av hur det går till när vi städar i den här familjen:

2. I de flesta familjer jag känner är visserligen kvinnan styrelseordförande. MEN. I väldigt få familjer som jag känner till är mannen så UNDERORDNAD kvinnan att han inte VÅGAR säga: "älskling jag vill oxå vara med vårt barn och tänker ta ut hälften av alla dagarna". Faktiskt har jag ALDRIG träffat ett par med en sådan läskig relation.

Att pappor inte stannar hemma med barnen handlar INTE om kvinnorna. Det handlar om pengar och ekonomi och om mäns väldigt stora problem med prioriteringar.

 

 

Men i grund och botten handlar det om mäns kollektivt dåliga pappasjälvförtroende. Vi kvinnor får från den dag vi föds, träning och uppmuntran till att en dag bli Mammor. Mycket i vår Existens handlar om att vi en dag ska bli Mammor och när dagen kommer har vi (mer eller mindre) koll på hur det ska gå till. Om vi inte har det, så låssas vi för annars blir det ju kaos i samhället och eventuellt kommer socialen och tar våra barn.

 

Pappor får tyvärr inte den träningen. För pojkar får ju uppmuntran och träning åt att bli missanpassade individer som dels leder till att de inte klarar av ett hushåll och som dels leder till att de lever i tron att det viktiga i livet är att jobba och tjäna pengar samt även dricka öl och se på hockey.

 

Klart som fan att de känner sig helt borta i huvet när ungen kommer. DESSUTOM hamnar de DIREKT i skuggan av sina Fantastiska Fruar som står där som några jävla madonnor som hela samhället anser Alltid Har Rätt i vad som gäller för barnet. Det är sjukt. Sjukt var pappaovänligt samhället är.

Om männen vore lite...mindre missanpassade, skulle de naturligtvis protestera mot detta. Kräva sin rätt till sina barn.

Men det gör de inte.

 

 

Jag har en bok av illustratören Emma Hamberg som heter "det är insidan som räknas". I den finns en teckning på en kvinna med hela famnen full av tvätt och barn och disk och så säger hon typ "min man hjälper inte till med nånting...han kan inte diska och inte tvätta...tror du att han kan vara utvecklingsstörd?" och bredvid står en väninna som säger "tvärtom, han är den som är smart".

 

Och då undrar jag bara- EMMA HAMBERG, vad tänkte du där?

Vad VILL DU FÅ SAGT med teckningen?

Att män är SMARTA som skiter i allt, inklusive barnen och bara lever på och sedan dör såfort deras fruar lämnar dem (om de inte lyckas hitta nån ny)???

Vilket budskap sänder du egentligen ut med den bilden? Jo- det du sänder ut är ett enormt SKULDBELÄGGANDE. Alla kvinnor, vi får SKYLLA OSS SJÄLVA för att vi tvättar och städar och tar hand om barnen och håller allting flytande. Vi får SKYLLA OSS SJÄLVA för att vi är så jävla förtryckta för EGENTLIGEN borde ju bara bli LITE MER SOM MÄNNEN. DOM ÄR JU SÅ JÄVLA SMARTA!!!!!

Tvi dig, Emma Hamberg. Du pissar på ditt eget kön och på århundraden av kämpande kvinnor. TVI DIG!!!

Satan.

 

En dålig bok:

Sedan jag har fått familj och blivit fru och allt det här, så har min feminism verkligen förändrats mot den jag hade när jag var yngre.

Den största frågan dock, den som jag kan ligga och gräma mig över dag och natt, är den angående kvinnor och ledarskap.

Jag vet nämligen YTTERST FÅ familjer som "leds" av pappan. Om man skulle se en familj som ett litet företag, vilket jag tycker är en helt rimlig liknelse då många faktorer är väldigt lika inom familj&företag, så är det inte männen som i största del är varken vd:ar, styrelseordförande eller chefer på företaget Familj. Det är kvinnorna. Oftast (men inte jämt) är det kvinnorna som har huvudansvaret i familjen. De som planerar, strukturerar, håller koll och Bestämmer.

Jag gör det och i princip alla kvinnor jag känner gör det. Bestämmer. I familjen. Eller, snarare, leder den framåt och håller den samman.

Nu är jag uppenbarligen väldigt bra på rekrytering och har därför en perfekt VD för mitt företag. En VD som på ett perfekt sätt klarar av att sköta allt när jag inte är där.

Ibland är det lite synd om VD:n eftersom det är jag som styrelseordförande som har satt normerna för hur allt ska vara, vilket ger dåligt med utrymme dels för egna ideér och dels för att nå perfektion. Det är mest jag, som styrelseordförande som kan nå perfektion,eftersom det är jag som har bestämt vad perfektion innebär.

I företaget finns olika prioriteringar. Precis som i alla företag händer det att VD och styrelseordförande prioriterar lite olika. Det är här som VD:n kan få chansen till det där med "eget inflytande". En renovering, ett inköp av ny dörr och/eller nya verktyg prioriteras inte särskilt högt av ledningen kan man säga, vilket innebär att ansvaret för detta lämnas över nästan helt på VD:n. Inom vårt, privata, företag, är det även bestämt att om det bara är en av de två personerna med chefspositioner som ska utföra något arbete, har även den personen rätt att ta egna beslut över det arbetet. När en husfasad ska målas, tex och detta arbete endast kommer att göras av, tex, VD:n, får alltså VD:n besluta kring allt runt det, även färgvalet.

VD:n tar alltså, oftast, väldigt stort ansvar i företaget. Iallafall i vårt företag. Vanliga problem i dylika företag handlar ofta om det här med prioriteringar. VD:ar över lag, har ett problem som grupp angående det här med prioriteringar. Många VD:ar anser tex att renovering, övertid på jobbet, öl eller hockey med grabbarna är viktigare än styrelseordförandens främsta prioriteringar. Då gäller det att kvinn som stryelseordförande med fast hand, leder sin VD in på den rätta stigen. Fungerar inte det får man varsla helt enkelt. Byta ut. Varje VD är utbytbar, kan man säga.

Ett hett tips för nyrekrytering är att anställa någon liten yngre än den varslade. Yngre människor av VDkaraktär har ofta inte bara bättre kroppsuppsättning utan har även kommit längre i sin förmåga att prioritera.

Och så går livet i företaget. Ett nära samarbete styrelseordförande och VD emellan är ett måste för att få det att gå runt. Respekt är a och o. Men en tydlig ledare måste finnas.

Jag kan tänka mig att det är lite annorlunda om man bor i en hyresrätt eller till och med en bostadsrätt i Sthlms innerstad. Då krymper arbetsområdena och man är troligen inte i samma behov av en tydlig ledare. Men bor man på landet, i ett hus med kraftigt renoveringsbehov. Har man barn och husdjur som ska skötas. Arbeten som ska skötas. Hushåll som ska drivas. Då används företagsmodellen med fördel.

Och i alla företagsmodeller jag har sett är kvinnorna styrelseordföranden och männen VD´s. Av naturen har det blivit så eftersom kvinnor helt enkelt är bättre lämpade för ledarskap, sammanhållning av grupp, ordning och struktur, planering samt känslomässigt välmående.

Det är ute i resten av världen som det har blivit väldigt konstigt dock. Och det ser man ju även konsekvenserna av på alla håll och kanter. Grekland. USA. Libyen. Ja. Jag skulle kunna hålla på i evigheters evighet med att bara räkna upp alla de bevis som finns runt om i världen på att Män och Ledarskap helt enkelt inte går hand i hand.

(Ordet "bögarna" i Groteskos låt "bögarnas fel" skulle med fördel kunna bytas ut mot "killarnas".)

Och det är det där som jag kan ligga vaken och fundera kring om nätterna. Hur det har kunnat bli så fel. Bottnar det ett hävdelsebehov från männens sida? Har Freud möjligen lite rätt i någon av sina eviga teorier om mammor? Eller i någon av sina eviga teorier om sex? Ja. Sånt funderar jag över. Medan VD:n renoverar sovrummet och snön faller utanför.

(obs: och ta nu inte ovanstående på alltför stort allvar. bara lite. allvar. )

Jag är i vanliga fall en normalt utseendemässigt lyckad person. Inte SNYGG direkt, men inte FUL heller. Jag tycker ändå att jag ser ganska normal ut.

Men så fort jag närmar mig en pulkabacke…alltså…det är nästan MAGISKT! För så fort jag styr mina steg mot en jävla backe med snö i så förvandlas jag till Världens Fulaste mamma.

Det är inte bara kläderna (långkalsonger under pösjeansen, mössa, hästsvans UNDER mössan, vantar osv), nej hela min hållning och mitt ansikte förvandlas.

Så står jag där, som den fulmorsan jag är, med min hurtiga mössa och mina stela och motsträviga ben. Armarna hänger längs sidorna och jag DOMDERAR.

Ja. Jag är ju en helt normalt SNÄLL mamma i vanliga fall. Mjuk och snäll, liksom. Med i pulkabacken blir jag lite av en Hitler. Jag gapar och skriker. SE UPP I BAAAAACKEN!!!..... MEN SE UPP I BACKEN DÅ FÖR I HELVETE!!!!

Alltså, inte till mina egna barn nej, det är ju dem jag försöker beskydda, utan mot ANDRA barn. ANDRA BARN och då särskilt POJKAR, eftersom pojkar är…som dom är…har det inte kul när jag finns i backen.

Ikväll skulle två småglinspojkar åka PRECIS när som mina barn gick (och mina barn gick alltså inte upp I backen utan på stället där man SKA gå upp, men de skulle ändå åka där) och de där pojkarna tajatade och gnällde om att MINA BARN SKULLE AKTA SIG! För att de små kungligheterna med snopp skulle kunna glida ner. Det var bara jag, barnen och 4 andra barn i den ENORMA backen. De kunde ha åkt på någon av de andra sidorna av den jättestora kullen vilken vi åker på. Men nejnej. JUST där mina barn GICK skulle pojkarna åka. Min 2.5åring som med korta ben STRETADE sig uppför backen.

Ja jag var inte nådig kan man säga. De fick sig en utskällning, eller snarare en tillrättavisning de sent ska glömma. Jag är absolut inte den som är den.

Troligtvis drömmer de mardrömmar om mig inatt. Den argsinta mamman med den fula mössan och den besvärade kroppshållningen. Woooooo.

Fast ärligt så hatar jag inte pulkabacken fullt så mycket som förr i tiden. Jag tycker faktiskt det är rätt kul. Särskilt nu när barnen själva åker och går upp och ner i backen själva! Det är som en dröm! Så nu trivs jag rätt bra faktiskt. Tycker till och med ibland att det är HÄRLIGT. Om det inte vore för alla andra barn (som är där utan föräldrar) som inte kan bete sig som folk.

Har nu haft huvudvärk oavbrutet i 7 dagar. Trodde det var mensen förut, men nu är jag helt inne på cancer. Hjärncancer. Fast jag ska försöka hitta mina glasögon och se om det blir bättre innan jag kräver en magnetröntgen av hjärnan…

God afton!

Igår var jag inte världens bästa mamma. Men jag tänker inte ha dåligt samvete för det är jag ju alla andra dagar om året.

Låt oss börja redan i lördags.

Familjen körde av gården 13.00. 13.01 öppnade jag en öl.

Ja jag vet. Jag är sån jävla präktomorsa å ba "jaaaaag dricker iallafall aaaaaldrig när mina baaaaarn är heeeemmaaa" (det gör jag inte alltså) och så fort de lämnar gården korkar jag upp!

I lördags hade hade jag nämligen bjudit de finaste tjejerna jag vet på Krismöte i samband med min 27årsdag!

Jag HATAR att bjuda hem folk, särskilt på mat. När vi, vid sällsynta tillfällen, bjuder hem familjer på mat, lagar min man, motvilligt mat. Vi hatar att laga mat, men han är liiiite lite bättre på det än mig. Dessutom hatar jag själva värdinnaskapet. Att allt hänger på mig. Om det blir trevligt eller ej. Avskyr det. Hatade att ha fest som ung. Inte förrens jag var DÖDSKOMPIS med vännerna vågade jag bjuda hem dem på parta. Prestationen bakom att bjuda hem folk- jag hatar den.

Därför var det här en STOR händelse för mig. Att jag ÄNTLIGEN verkligen BJÖD HEM mina närmaste (alla ganska nya vänskapsrelationer, men djupa) vänner, där MAT och ALKOHOL ingick.

Jag hade innan gjort allt för att göra förväntningarna så minimala som möjligt.

Men vid 13tiden igår satte jag iaf igång. Bakade BRÖD för första gången i mitt liv. Frallor. Oerhört nervöst. Började ju med det, eftersom jag var mest osäker på det. Så de var klara redan till 14.30.

Då gjorde jag en kladdkaka. Det kan jag så det gick bra.

Sen började jag med MATEN. En vegetarisk gryta med massa konstiga kryddor, som jag å Freja gjorde i höstas. Den är så god så det inte är klokt. Men jag var ändå sjukt nervös inför det hele. Som TUR VAR hade jag dock hunnit bli lite dragen på den där ölen som jag hade svept så jag ordnade och donade i säkert över en timme med den där grytan.

Och den blev god!

Och sen kom tjejerna och allting gick naturligtvis jättebra. Alla klickade fint med varandra, trots att jag tidigare på dagen haft en släng av panik när jag inte kunde komma på NÅGON gemensam nämnare för dem!!! Men eftersom alla mina vänner faktiskt ha Social Kompetens var hade jag såklart oroat mig i onödan och de hade naturligtvis jättemånga gemensamma nämnare som jag inte hade tänkt på. Plus att gemensamma nämnare faktiskt inte är nödvändigt jämt. Olikheterna är ju kul de med.

Maten var god (efter att man själv hade fått salta den något!!!), sällskapet fantastiskt och Stina drog i sig 1.5 flaska vin och jag var inte nådig med ölen heller.

Vid 01.30 gav de sig av. Då hade vi avhandlat alla de viktigaste ämnena, gaiplat och dessutom lyckas skrämma upp oss med diverse läskiga historier.

Men. Så fort jag blev ensam försvann all spökrädsla. Mitt hus alltså. Det är min borg.

Men jag sov på soffan…Invigde 14000kronorssoffan kan man säga. Det var som att sova på ett moln får jag säga.

Skulle egentligen ha gått på familjegympa på friskis och svettis igår med övriga familjen. Men min godhjärtade man sa att de va lugnt om jag ville vila medan han hurtade runt med barnen. Så jag låg kvar på soffan.

När de kom hem gick min man upp och jobbade med renoveringsrummet på övervåningen och jag gjorde ett ryck och gick ut med ungarna. Lekte. Gjorde snöperson. När vi blev kalla gick vi in och så fick de varm choklad med grädde och chokladbit i.

Och sen dog min moderlighet ut.

Jag la mig på soffan. Läste 6 böcker för barnen. Och sen somnade jag. En liten stund. De satt bredvid och läste böcker själva och sjöng jävligt högt.

Sen vaknade jag och vi åkte ner på stan. Åt på Mc Donalds. IGEN JAG VET! Två gånger på en vecka är ju verkligen en gång för mycket men så fick det bli. Det var GOTT SÅ IN I HELVITE.

Handlade stjärtlappar och tandborstar på Coop och sen hem och det var läggdags nästan direkt.

Och idag var det måndagmorgon. Gud vad jag hatar måndagsmorgnar. Jag är så arg, trött och fylld av HAT rent ut sagt. Maken har alltid bråttom, vi grälar alltid. Barnen blir gnälliga såklart av den dåliga stämningen. Men idag var de så glada över snön och all pulkaåkning de ska ägna sig åt idag på dagis så de var glada hela morgonen medan jag å maken gick runt och var sura. Tur att de finns de små liven.

Stjärtlapp förresten. Så jävla fult ord. Hatade det ordet när jag var liten. Hatade självaste stjärtlappen också. Det var det enda jag vågade åka. Det var bara de barn som var dåliga på idrott i det stora hela- som åkte stjärtlapp. Alla andra åkte pulkor och snowracers. Men jag tyckte det gick för fort med pulkor och snowracers. Och nu är min äldsta precis likadan. Vill mest åka stjärtlapp. Till skillnad från mig så skäms hon inte för sin stjärtlapp. Hon älskar den och hon älskar att va i backen. Hon skrattar oavbrutet hela vägen ner och SPRINGER sedan glatt uppför backen för nästa åk. Hennes kompisar susar runt i sina pulkor och snowracers och än så länge är det ingen som dissar henne och hennes stjärtlapp. Kanske är det inte så längre, som när jag var barn. Fy fan. För vintersporter och all annan sport på jorden. Fy fan för barn i det stora hela.

Jaja nu ska jag inte sitta här och bli bitter. Måste betala räkningar. Sen plugga.

Amen

Varje gång jag får mens så fylls jag av en enorm lättnad. Ty varje gång jag får mens kan jag se två veckor bakåt i tiden och fyllas av det sköna faktum att jag inte är varken psykiskt sjuk eller har aggressivitetsproblem! "Det var bara PMS" utbrister jag varje gång jag ser allt det röda och förväntar mig sedan omedelbar förlåtelse för alla mina synder från två veckor bakåt i tiden fram till dagens datum. Dessutom förväntar jag mig, i samband med mensens start, förlåtelse i förskott för alla synder jag ska komma att begå de närmaste 5 dagar!

Jag brukar oftast få det oxå. Min man är en väldigt förstående man, fast han är en...man.

Han brukar köpa glass, tamponger samt killa mig på ryggen i princip varje kväll under mensen. Ja men OJ vilken gullig och kärringstyrd kille, kanske ni tänker nu. Men hallå!! Om det rann blod från honom, om han oxå ville dö vissa utvalda dagar i månaden och om han oxå hade så ont att han tvingades gå framåtböjd under tre dagar varje månad skulle jag göra exakt samma sak. Det är sånt man gör för varandra i ett äktenskap anser jag! Så särskilt mycket tacksamhet får han inte ens.

Ikväll börjar det där jävla barnmodellprogrammet på 3:an. Tur att vi inte har den kanalen. Det skulle inte vara bra för min psykiska hälsa så här runt mens.

Läser lite om det iaf och finner följande citat, som egentligen inte har särskilt mycket att göra med barnmodellandet i sig utan om en annan grej som jag hatar:

"Gunilla Persson, 51, själv en kritiserad ”stagemom” sedan hon uppmanade sin sjuka dotter till att uppträda i en talangjakt i ”Svenska Hollywoodfruar”, ger produktionen en känga eftersom de visar hur en flicka får sina ben rakade av mamman. Detta började mamman med när dottern blev retad i skolan.

”Blir värre för flickan”

– Om hon mobbas för att hon har hår på benen är det okej att de tar bort det. Men det borde inte ha visats i tv. Då blir det ännu värre för flickan, säger Gunilla."

"Om hon mobbas för att hon har hår på benen är det okej att de tar bort det". Sånt här alltså. Finns inget som gör mig så upprörd.

Om barnen mobbas- ÄNDRA PÅ BARNEN! Byt deras mössa, köp coolare kläder, banta ner barnen, lär dem läsa eller va fan det nu kan vara som de mobbas så för. Ändra på det bara! Gör dem lite mer LIKADANA bara, så de smälter in och inte sticker ut så in i helvite!

Samma sak med kvinnorna. Om kvinnorna har varit förtryckta sedan urminnes tider- ändra på dem!

Gud vad jag hatar sånt.

Där har vi även en av anledningarna till att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att sträva efter att vara smal. Har man en gång varit retad och mobbad för att man varit tjock är det ju som att ge dem rätt genom att bli smal! Därför kommer det aldrig att ske. På samma sätt som jag aldrig kommer att unvika eller prata illa om sådant som anses som kvinnligt (förutom de rent destruktiva grejerna, som tex, skönhetshets) för det vore ju som att pissa sig själv i ansiktet.

Jag har överhuvudtaget jävligt svårt för när det pratas om FÖRÄNDRING. Folk ska förändra sig själva så jävla mycket hela tiden. Man ska träna mer, bli en bättre människa, sluta vara så negativ, inte var ditt och inte vara datt. Folk är så jävla missnöjda med sig själva hela tiden. Och media hjälper så gärna till att spä på den känslan. Oerhört många delar av samhället BYGGER PÅ att människor är MISSNÖJDA med sig själva på något sätt.

Människor lägger även ner sån jävla energi till att gå runt och ÄLTA allt det här DÅLIGA hos sig själva. Men jag gör tvärtom. Jag omfamnar det.

Några saker hos mig själv som jag försöker eller sedan länge omfamnar:

* det faktum att jag är oerhört pessimistisk

Jag ser inget dåligt med det. Att vara pessimistisk innebär att man hela tiden blir positivt överraskad. Och man slipper ofta blir besviken. Ett bra skydd med livets tråkigheter. Och bara för att jag är pessimistiskt lagd betyder inte det att jag går runt och är sur och arg jämt och ständigt. Nej. Jag är en normal människa. Glad och lycklig. Men pessimistisk. Jag anstränger mig dock hårt för att detta inte på något vis ska finnas med i min barnuppfostran. Jag försöker vara en "ja men hoppa du från köksbordet, det går säkert bra" fast jag innerst inne VET att det INTE kommer att gå bra, osv. Men förutom sånt som gäller barnen och deras prestationer är jag av inställningen att allt går åt helvete. Och jag är så lycklig!

* min hypokondri som växer sig starkare och starkare.

Jag lyssnade igår på ett väldigt bra sommarprat av en kvinna som sedan 4 år tillbaka har ALS. Hon var verkligen en grym personlighet! Hon sa att hon genom sin tidigare (innan hon fick ALS) hypokondri hade levt mer i NUET. Hon var GLAD över att hon varit en hypokondriker eftersom den ständiga rädslan för sjukdomar och döden hade gjort att hon blivit en människa som lärt sig uppskatta de "små" sakerna i livet, mycket tidigare än när hon fick ALS och inte längre hade något val än att lära sig att glädjas över sådant.

Jag är faktiskt precis så oxå. Jag tror det beror på att min pappa är död. Det att jag har väldigt lätt att glädjas över saker i livet. Typ barnaskratt. Eller en kärleksfull blick från min man. Jag behöver varken bungyjump eller terapi. Det räcker med så sjukt lite för min del. Jag har döden med mig vart jag går, kan man säga. Och det är inte av ondo. Det är av godo.

* Min inställning till sport och motion.

Den här är svår, eftersom jag faktiskt har diabetes typ 2. Vilket gör att jag MÅSTE ha lite ångest för att jag inte sportar och motionerar mer. MEN. Jag har lagt av med dendär intensiva ångesten. Jag gillar det helt enkelt inte. För MIG känns inte sport och motion jättebra. För MIG kan det kännas rent osunt och onaturligt. Och jag har inte ångest för det. Jag tänker att det får duga med mina promenader. För det är det enda jag kan tänka mig. Så. Fine. Inget mer med det. Alla är ju olika.

* Mina beroenden. Nässpray, snus, tuggummi, socker, Treo. Ja. Det är ju inte så bra. Men här är jag faktiskt ganska optimistisk. Jag tänker nämligen att "när den dagen kommer" så slutar jag väl. Jag tänker att nån dag kommer jag att sluta med allt. Förutom snuset förståss. Men allt det andra. Och tills dess tänker jag NJUTA!

* Utseendet. Kanske det som det har jobbats hårdast på. Och jag är inte helt där ännu. Jag gillar inte badkläder och strand och offentlighet. Alltså. Jag skuttar inte obehindrat runt på Tofta strand i bikini om man säger så. Men i övrigt är jag fri. Jag är tillfreds med mitt utseende och har varit det länge. Den största anledningen till det är faktiskt det där med smartheten. Det är så fruktansvärt HJÄRNDÖTT att prata om, tänka på och ödsla energi på saker som BENRAKNING. SMINKANDE, PRATADE om olika produkter och tips&råd å skit. Att PRATA om KLÄDER, liksom. Why? Det är väl bara och köpa nått som man tycker är fint och sätta på sig det?

Sen finns det naturligtvis saker RUNT allt det här som är intressant. Som det faktum att det är svårt att hitta kläder om man överskrider en viss storlek. Att Cubus säljer bh:ar i storlek 65 a. Att modellerna är så smala att de knappt syns. Att det är olika storlekar på pojk&flickkläder trots samma angedda storlek osv. Det finns jävligt mycket politik runt modeindustrin.

MEN självaste GREJEN- fy fan vad hjärndött. Jag rent ut sagt FÖRAKTAR människor som lägger onormalt mycket energi på sånt här.

Ja. Så går jag igenom livet. Nöjd och glad.

Idag har jag haft ont. Hela dagen. Ungefär var 3 månad blir det så. Att jag får vansinnigt ont i magen vid mens. Mamma har hjälpt mig lite idag, med hämtning och underhåll av barn osv. Sen kom maken hem. Jag har varit en usel mamma idag. Ont och sur. Såna här dagar borde faktiskt inte få finnas. Hoppas det blir bättre imorrn. Annars kommer jag att grina hela dan. Imorrn är min sista dag som 26åring.

Amen

Alltså det är snöstorm ute. SNÖSTORM!

Va fan!

Jag som var så säker på att det inte skulle bli nån vinter i år! Jag var så glad och upprymd.

Jag hatar faktiskt vinter. Och jag är inget större fan av sommaren heller om jag ska vara ärlig...

Det är smådjuren alltså...

Det börjar redan i maj när rödmyrorna kommer. Vår tomt gränsar ju till skogen och tio miljoner stackar. På våren kommer de vandrande i sina speciella stigar in till vårt hus. Kryllar sig runt trappen. Biter mig i fötterna när jag planterar och sår. Det brukar lugna ner sig när maken gått lös med Myrr. Ett år utrotade vi, men väldigt tunga hjärtan dock, en hel stack som vi hade spårat att myrorna kom ifrån. Det är människan i ett nötskal och jag skäms för det. Men det var nödvändigt, för då kunde inte lilltjejen gå utan satt och kröp hjälplöst runt bland alla bitande myror på gårdsplanen..

Lagom när man börjar hålla myrorna i shack kommer myggen där i juni. Myggorna äter mig levande, bokstavligt. Jag får en miljon myggbett. Det blev så efter att jag fått barn. Jag förvandlas till en vandrande, röd, böld. Jag kliar mig med gafflar, pastaslavar, saxar, vassa barkbitar osv osv. Jag blir galen.

Sedan mattas det av lite.

Men DÅ! Kommer det värsta- getingarna. Och humlorna. Vi har tagit bort ett antal getingbo på tomten, men ändå. Vi bor vid en skog, tanten som bodde här innan oss planterade sjukt mycket blommor i vår trädgård vilka humlorna gillar. Och även när man lämnar hemmet är getingarna överallt. På stränderna. Överallt. Det värsta var dock när jag jobbade på LEVA kungslador. Det var under vår första sommar i huset, innan vi hade lokaliserat alla getingbon här hemma och gjort oss av med dem. På LEVA var problemet dock tusen gånger värre. Till slut vande man sig med att ha getingar krypande på händerna, liksom. Vifta bort dem. Slå ihjäl dem. Sen åkte man hem till getingarna i trädgråden och ja...det var en sjuk getingsommar.

Nu är det bättre. Men nu har rädslan kommit tillbaka. Jag hatar humlor och getingar. Så är det bara.

Och i augusti kommer tvestjärtarna. När det är fuktigt och kvalmigt. De bor överallt. Särskilt i tält. Vi har ett tält. Som vi ska bo jättemycket i i sommar är det tänkt. Det var länge sedan en tvestjärt bet mig. Men ändå. De är så jävla äckliga att se på. Huuuu får rysningar bara jag tänker på det.

Ovanpå allt det så är det varmt på sommaren. Jag hatar värme.

Däremot längtar jag till våren. Våren är nästan som en religiös upplevelse varje år. Jag tycker att hela våren kan kännas som en enda lång, utdragen FÖRLOSSNING faktiskt. Och 17årsvemodet lägger sig över en som en stock. Ja jag saknar alltid 17 när det är vår. Våren är verkligen ungdomens tid...

Så egentligen får man väl säga att Hösten alltid har varit lite av Min årstid. Ruggig och kall. Grå och mörk. I perfekt harmoni med min mörka själ.

Så ja. Jag längtar efter röda löv och de där första gångerna då man ÄNTLIGEN kan klä sig i helsvarta kläder igen. Bara 8, 9 månader kvar med andra ord!

En annan sak förresten.

Män har kortare levnadslängd än kvinnor och är sjukare än kvinnor under sin livstid.

Ändå vet man genom undersökningar att kvinnor "mår sämre" än män. Oj oj oj vad det är synd om alla sjuka och utbrända kvinnor, tänker man och gör därmed alla kvinnor till offer.

Det man inte tänker på är alla de män, som med största sannolikhet lider betydligt mer än kvinnor, eftersom de är "sjukare" än vad kvinnor är (och dör tidigare) men aldrig uttrycker det. Män går även mer sällan till doktorn än vad kvinnor gör. För de är så jävla rädda. För att visa sig svaga. Istället lider de i tystnad.

Män sitter i fängelse mer än vad kvinnor gör.

De slåss mycket, nämligen och när de mår dåligt blir de utåtagerande. Om en tjej mår dåligt vänder hon sig det ofta mot sig själv, blir destruktiv. Men oftast söker eller får hon vård. Om en man mår dåligt vänder han det ofta utåt. Och det är kanske inte är en trasig själ man i första hand tänker på när man har fångat en kille som begått en dödsmisshandel. Man tänker att "honom ska vi straffa". Därför är det ju ganska logiskt att vår svenska fängelser är fulla av män. För tjejerna finns psykologer. Och för killarna finns fängelserna.

Män har svårt att klara sig utan sina fruar. När ett äktenskap går i kras rapporterar kvinnor i regel att de mår bättre som singlar än i äktenskapet, medan män säger helt tvärtom. De får svårt att klara sig. Blir ledsna.

När en mans fru dör riskerar han att dö tidigare, men om han hittar en ny partner sjunker plötsligt risken för tidigare död.

Och så säger vi att kvinnorna är offer? Att kvinnor är de som förlorar mest på sin könsroll? Att vi har det så jävla jobbigt och att vi är rent försvagade av allt det här.

När männen är såna fullständiga offer för sin egen "natur".

Puckon alltså!!

Man kan undra ibland varför det ska va så in i helvite svårt att få till det med plugg-lusten.

Jag har alltid varit som så, att jag först blir som allra mest sugen på att plugga när det verkligen brinner i knutarna. Så länge jag kan minnas och genom hela min tid i det Sveriges grundskoleväsendet, fanns där stressiga nätter då jag satt uppe ungefär till 4 och hetsjobbade för att få klart antingen arbeten eller in-nötning av kunskap.

Och nu är det likadant.

Ja visst skulle jag kunna börja plugga inför tentan nästa vecka. Jag vet inte ens vilken exakt dag tentan kommer att hållas ens, för så mycket har jag inte ens engagerat mig ännu, men vad spelar det för roll? När jag ändå vet att jag inte kommer att bli sugen på att hetsläsa litteraturen förrens det verkligen är dags? Natten innan.

Natten innan tentan kommer jag och sitta och svettas med tusen uppslagna böcker och hetsskriva ner panikstödord. Jag kommer troligen även att gråta. Säga ”jag kommer inte att klara det den här gången, kan du älska och respektera mig ändå” till min man och till och med lyckas få honom att tycka så pass synd om mig att han kör ner till Max och köper nattamat i drive in:en åt mig.

Sen kommer jag att gå och lägga mig. Ha svårt att sova. På morgonen kommer jag att vara lite mosig men otroligt fokuserad. Jag kommer att kämpa in i det sista och anstränga mig hårt för att verkligen fylla i svar på varje fråga, även om jag inte har en jävla aning. (det är förresten nytt för universitetstiden. När jag var yngre brydde jag mig inte om frågor jag inte kunde. Tyckte det var pinsamt att gissa och/eller ordbajsa för att eventuellt skrapa ihop någon liten halv poäng åtminstone för visat intresse. Men inte nu längre. Jag är ordbajsardrottningen)

Sen när tiden runnit ut kommer jag att ta böckerna och lägga undan dem. Helst i någon låda som sällan öppnas. Troligen åker de där böckerna fram redan vis nästa kurs, men just efter tenta/prov måste jag få göra mig av med tyngden.

Sen släpper jag det. Ältar inte frågor. Tänker inte på det på nått sätt. Släpper det.

Tills nästa dagenföretentan.

Egentligen ser jag ytterst få problem med min metod, även om exakt varenda lärare och student råder en att undvika den. MEN. Med min metod, förutsatt att man verkligen klarar tentorna, lägger man verkligen minsta möjliga tid på sina studier. Man får massor med tid över till andra, viktigare saker, som tex barnen. Sen att man får ta några dagar var 3 månad och lägga dem på ångest och panik det får man ta. Det är värt det.

Det största ABER:et med metoden är naturligtvis om något oförväntat inträffar just under de där panikdagarna… Barnen kanske blir kräksjuka eller ännu värre- du själv kanske blir det! Så kanske du blir frisk precis till provdagen men det spelar ju ingen roll för då kan du ju ändå ingenting. Så det kan jag erkänna, är en smärre brist med min annars ganska väl fungerande metod faktiskt.

Förutsatt att man verkligen fixar det här med att vara avspänd och ostressad fram tills panikdagarna. Att man inte går runt och har ångest och känner stress fram tills lusten faller på och det blir dags. Jag börjar fixa det nu. Lita på mig själv liksom. Vara så pass säker på min egen prestationsförmåga att jag vet att jag fixar de där dagarna av panik. För annars är ju metoden ganska värdelös. Ångestfylld liksom.

Jaja. Nu ska jag faktiskt kolla upp åtminstone vilka sidor det är jag ska läsa under de där panikdagarna. Och tentan är på tisdag. Nu vet jag iaf det. Det går framåt i rafflande takt kan man säga.

God natt

Vilken fin dag!

Den började dock med att vi försov oss…. Barnen skulle egentligen börja på dagis idag. Men när vi satt där imorse och jag blev tvungen att förklara för lillungen att hennes bästekompis inte skulle va på dagis idag då de ska va lediga hela denna vecka också, kändes allt bara skit och piss.

Jag orkade inte stressa i dem frukost och jag orkade inte med lillungens sorgsna ögon efter beskedet att bästekompisen och tryggheten inte skulle vara på dagis idag.

Så jag gav dem ledigt idag också. Även fast jag absolut inte på något sätt egentligen har tid. Men det är charmen med att plugga på distans. Man kan alltid tänka ”äh, det här kan jag ju göra imorrn och på nätterna och så…”.

Vi slappade i soffan en stund. Vi älskar det. Mysa framför morgonbompa. Börja dagarna långsamt. Men efter ett tag fick de myror i brallan och jag upptäckte till min stora fasa att min vän Nina ju FYLLER ÅR idag! Hon är så rolig. Igår sms:ade hon och frågade om vi kunde käka lunch idag. Jag trodde ju att jag skulle sitta med plugg upp över öronen, men sa ändå ja till en ”snabbis” och vi bestämde att vi skulle käka fryspizza hos mig. Hon måste ha tyckt att jag var otroligt dryg som inte ens nämnde hennes födelsedag...vilket ju berodde på att jag hade glömt den.. (jag suger)

Så imorse hann jag uppfatta hennes twittrande om födelsedagen och ja…det blev ju lite panik. Ingen present hade jag ens och så hade vi bestämt FRYSPIZZA!! På födelsedagen!!

Så jag och ungarna fixade ett litet kalas. Vi bakade en kladdkaka och hyvlade nougat över den. Barnen städade sitt rum. Vi hittade en ballong och lite serpentiner. Barnen fick varsin kalastuta att blåsa i, men tyvärr försvann båda tutorna under soffan innan födelsedagsbarnet hann anlända… Vi letade reda på allt vi hade hemma som vi kunde tänka oss att undvara och la i en presentpåse. Dukade kalasigt. Och precis innan Nina skulle komma fick jag för mig att kasta ut julgranen…Kul. En heltäckningsmatta av barr täckte hela matrummet, köket och hallen när granen väl var ute. Helt sjukt! Så jag fick panikdammsuga medan barnen vaktade fönstret i väntan på Nina och Märta (bebis).

Tillslut kom de iaf och vi ställde upp oss vid dörren och sjöng ja må hon leva.

Ganska snart kom morsan och hämtade barnen och tog med dem på lunch. Så jag å Nina fick äta våra pizzor i fred och prata om allt. Mest blev det om karlar och äktenskap. Men stark feministisk touch kan man säga. Jag älskar Nina. Hon Den Brusande Treon i Mitt Glas.

Barnen kom hem och vi födelsedagsfikade på kladdkakan.

När Nina gick mötte hon Sandra och hennes barn i hallen. Sandra är mamma till Liam, vilken är min lillunges allra bästa vän. (här kan ni läsa mer om deras vänskap: http://helagotland.se/kronika/jenny_thomasson.aspx?articleid=7334024 )

De två möttes i en varm kram och jag tindrade med mina ögon över att få återse Sandra. Hon är sötningsmedlet i min lightläsk.

Barnen hoppade direkt in i en vildsintglädje-lek, så lyckliga över att återses efter de långa helgerna.

Jag å Sandra placerade oss vid bordet och började ett tvåtimmarlångt samtal som även det kom att handla om äktenskap och karlar.

Det är ju inte för inte som man varje år i januari kan läsa i tidningarna om hur köerna till familjerådgivning ökar lavinartat just i januari… =D

När de gick kom maken hem och jag hittade mat i kyl och frys och det blev bra mat ikväll, tack vare mamma som då och då langar in lite godheter i vår frys.

Nu ska jag plugga en stund. Inför mötet med studiegruppen ikväll.

Fan vilken tur att man har kompisar alltså. Hur fan skulle man klara sig annars?

En jävligt vidrig sak i gårdagens ”nyhets”flöde

http://isabeladrian.chic.se/las-vegas-brollop/#disqus_thread

Det här berör mig lite eftersom min unges bästekompis råkar ha en snopp medan min unge har snippa. Jag och Liams mamma pratar ofta om det- att inte sätta etikett och framför allt kärleksetikett, på deras vänskap. Bara låta den vara och inte trycka in våra egna vuxenhetsfasoner i det hela.

Ringo och Monday- Lily lär inte vara kompisar länge till. För om några år kommer vuxenvärldens envisa strävan efter att definiera deras vänskap som kärlek att bli pinsam för barnen. Kanske blir det spänd stämning mellan de båda. Och vänskapen som en gång var så enkel och barnsligt fin, blir problematisk och svår och tar slut.

Nej tvi. Lägg era snuskiga vuxenantydningar nån annanstans va!

Amen